hvaremot kristningar ej ansågos af den betydelse, att de kunde fordra en
poetisk utsmyckning. Och dessa tillfällighetsdikter förekomma ej mera hos
Lucidor än hos andra författare från den tiden. Columbus, som säkerligen
höll mycket på en skalds värde, har skrifvit sexton dylika, hans latinska
verser till enskilda personer oberäknade. Nu skulle det anses som en skam
för en verklig skald att förslösa sin talang på sådana stundens foster af
för honom likgiltig anledning, och som ej mindre skam för en bildad
person att göra sådana beställningar, ty man har insett poesins väsen.
Men då var den ännu en tjenarinna åt andra intressen, och det föll aldrig
hvarken riksråd eller enskilda in, att den unga skaldekonsten kunde
förnedras och bringas på afvägar genom att fira deras glädje eller
aflidna anhörigas värde. Tvärt om fördes dessa alster genast till
pressen och lästes med förvåning och bifall af många, som hvarken känt
eller vetat af de förevigade personerna. Dessutom måste vi besinna,
hvilken omätligare betydelse ett bröllop och en begrafning då hade mot
nu. Det var nästan hela omvexlingen i det af små förhållanden bundna
lifvet. Allt skulle i evighet hafva förblifvit sig lika, om man ej egt
bröllopsglädjen inom slägterna och liktågen på gatorna. Hufvudstaden var
ej heller då för stor för att ej hafva reda på förnämligare händelser af
dylik art och intressera sig derför. Men märkvärdigt förefaller det oss,
att man hyste så ringa intresse för publika saker. Hvart stånd skötte
sina åligganden och brydde sig ej om de andras. Och Sverige var ej då
inveckladt i några yttre jätteföretag eller inre brytningar, som kunde
bemäktiga sig sinnena och sätta lyrans strängar i rörelse. Förunderligt
litet har också Lucidor, som för hela medelklassens talan, sysselsatt sig
med sin tids märkbarare öden. Han brukade dockt roligtvis genomögna de
»Ordinarii Post-Tijdender» på två qvartblad, som hvarje onsdag utkommo
från Meurers och Wankijfs tryckerier. Ja, sista året af hans lif började
»Svenska Mercurius» två gånger i veckan, måndag och onsdag, tryckas hos
Wankijf. Sommaren 1672 hade Ludvig XIVs arméer, ända till 100,000 man
starka, öfversvämmat Holland. Det var en verldshändelse, som hotade att
upphäfva hela den gamla ordningen i Europa. I ett stycke, »Den simmande
postiljon», omtalar då Lucidor för vännerna i Falun, hvad han sett i
avisorna eller gazetten, att, när man i Frankrike vill ha en knekt eller
ryttare, de skaka ner honom strax ur somliga trän, som slika frukter bär,
att i hvart hus i Utrecht äro fransoser[27], att man på
Rheinströmsgränsen lagt 12,000 tyska män, som all ond lust afvärja med
piller utaf bly, att man i England gifver mest akt på flottan, att
Danmark sitter stilla och ynkar att det går somliga illa, att i Stockholm
den ene gifter sig och den andre dör. På ett annat ställe nämnes, att de
kanstöpa om hvem är bäst, polack eller turk, som då lågo i krig mot
hvarandra. Intet ord om tilldragelserna hemma. Intet om Stjernhjelms död
den 22. april 1672, hvarigenom utsigterna för den svenska litteraturen
förändrades; intet om det tre veckors långa gästabudet och lustlägret på
Ladugårdsgärdet i augusti--september, hvilka väl beskådades af
hufvudstadens alla innevånare; intet om riksdagen och den unge konungens
tillträde till regeringen den 18. december samma år; intet om hans
eriksgata 1673; ingenting om trolldomsväsendet. Så litet bekymrade man
sig då om det offentliga lifvet. Censuren var sträng. Vår tidningspress
med sin granskning skulle hafva betraktats som ett oerhördt politiskt
brott. Men hvilken prakt och ståt utvecklades ej i stället vid en
begrafning! Hvilken lång procession, hvilka sorgefanor och draperier, som
klädde hela templet i svart, samt prydliga liktal i kyrkorna, dit tåget
alltid begaf sig! Klockorna ringde på en gång från de sju förnämsta
kyrkorna och utbredde sin gälla sorgeton öfver hela staden. En begrafning
uppslukade en liten förmögenhet. Bibliotekarien Klemming har
offentliggjort ett utgiftskonto från vicepresidenten Gyllenankars
jordfärd 1696, en man, som hvarken till börd eller embete var en bland de
högsta. Summan uppgår till 6,174 daler. Kostnaden och ståten beräknades
noga efter rangen. Krigsrådet och preses i antiqvitetskollegium,
Stjernhjelms lik fick stå obegrafvet ofvan jord i öfver två år, tills
medel hunno hopsamlas för hans anständiga begrafning. Sådana dröjsmål
inträffade ofta; man balsamerade kroppen. Riksråd undskylde sig för
uteblifvande från rådskammaren med, att de måste följa en meriterad man
till grafven. En tvist om lederna i en likprocession bidrog till att
framkalla den första rangordning i Sverige. En mans jordfärd var i
sjelfva verket en slutmanifestation af hans hela lif och verksamhet i
samhället.--På samma sätt hade då, när umgängeslifvet var så litet
utveckladt, och inga offentliga nöjen funnos att tillgå, bröllopen en
långt större betydenhet än nu. De starka slägtbanden gjorde sitt till. En
stor hop ungdom och äldre funno sig för en gång tillsammans. Borden
dignade af fat och stop; sedan gick man till danssalen och musikanterna.
Den mäktiga kyrkans ceremonier förhöjde än ytterligare den tidens, nu
länge sedan förgätna fröjder. Verser voro der lika nödvändiga, som de nu
äro det för brudtärnorna. Det ansågs ej ovärdigt en pindarisk lyra att
nalkas dessa lysande högtidligheter. Och den bestälde poeten tog utan
skam emot det guld, som var sångarens lön.
Ett annat bruk, som stöter våra seder, var, att poeten ibland ödmjukligen
presenterade en skrift till någon hög person och af honom emottog en
uppmuntran och penninggåfva. Nu, i våra jemlikhetens tider, skulle detta
anses som att man utsläppt sånggudinnorna på tiggeri. Huru stora franska
snillen hafva dock ej annorlunda uppvaktat Richelieu eller Ludvig! Ty det
fanns ingen annan publik att vända sig till. Medelklassen förstod ej att
värdera musernas fria lekar, och ädlingens penningskänk var den tidens
författararvode. Aristokratin stod då så högt, att det föll ingen poet in
att anse sig förolämpad af dess beskydd. Och det är en ej ringa förtjenst
hos denna aristokrati, hvars karakter då var fullt vuxen dess anspråk,
att hafva tagit den unga poesin i sin tjenst, tills den hann växa till
och gå på egna fötter. Hvart tidehvarf har sina seder och hederssaker.
Sextonhundratalets ömtålighet, så stor på andra områden, var ej riktad åt
det hållet. Om derföre någon annan än de store ville härma dem och
belönade Lucidor för ett framräckt poem, behöfde han ej i sina samtidas
ögon blifva förringad af en dylik transaktion.
Låtom oss nu öfvergå till hans skrifter. 22 bröllopsqväden och 38
grafsånger ega vi inalles qvar efter honom. De äro för alla slags
personer i samhället från högadeln till bondesonen, riksråd, generaler,
amiraler, högre och lägre embetsmän (»kongl. maj:ts tromän och
trotjenare»), faktorer, handelsmän, handtverkare och deras qvinnor. De
beröra alla slags åldrar från den orkeslöse gubben till det för tidigt
bortryckta barnet. De skrefvos ej blott för Stockholm och dess närmaste
landsbygd. På eget bevåg eller på beställning skickar han dem till Falun,
Arboga, Örebro, Norrköping, Mariestad, Jönköping. Flera af dem skrefvos
till en och samma familj och af olika anledning, glädje eller sorg. Så
har den Gyllenstjernska ätten fått ända till fyra poem. Två gånger
blomsterströr han mans och hustrus liktidiga graf. Han har besjungit
samma personers bröllop och död. Syster och bror, far och son hafva fått
sin bröllopslyckönskan eller sitt griftqväde. Det ser ibland ut, som om
en föregående frikostighet framkallat författarens uppvaktning vid ett
senare tillfälle. Någon gång har han diktat för en annans räkning. De
namn, han dervid gifver sig, äro högst omvexlande. Mest begagnar han sin
poetiska signatur _Lucidor den olycklige_ (sexton gånger), dernäst sitt
eget namn _Lasse Johansson_ (åtta gånger), dessa båda vid mer förnäma
eller högtidliga tillfällen. För sina närmare bekanta af lika
samhällsställning kallar han sig _vän_ (sju gånger). Enstaka förekomma
andra efter omständigheterna afpassade författarenamn, såsom _Clarimond
den semperlustige_ och _Cupidos Geheimschreiber Amintor_, _Postmästaren
eller åhöraren i Parnasso_, _Silvanus_, _En lapp_, _En jägare_, _Den som
kunde bäst läsa i bröllopslaget_, _Den som skref, En medsörjande_ m. fl.;
slutligen mer eller mindre besynnerliga initialer, t. ex. _A. et M. A._
(artis et Martis auctor?), _Alla jungfrurs träL I Sommar_ (Lars
JohansSon), _Den som har bekymmer intE Lite_ (Er Lasse?), _Johan Elasson_
(omkastade bokstäfver för Lasse Johansson) o. s. v. Men nästan alla, huru
de än må vara undertecknade, äro tillkomna »i hast», »i all som största
hast», »i flygande hast». Det är i sanning en uttrycklig förklaring att
de äro tillfällighetspoem.
Man har sagt att Lucidor under de senaste åren endast skrifvit för bröd
och betalning. Om vi nogare se efter öfverskrifterna, tål dock detta
påstående en betydlig afprutning. De stycken, som betecknas med orden
»efter begäran», »pligtskyldigst», »efter behag», »viljefärdigst»,
»välvilligt»[28], äro endast tjugoen. Bland dem finnes ett vid
riksrådet och fältmarskalken, friherre Lorenz v. d. Lindes bår, kalladt
»Den rätta adels dygdeväg»; ett vid riks- och kanslirådet Mattias
Björnklos grift, han, som från simpel mjölnarson blef en af rikets
inflytelserikaste herrar, var den djupast invigde i Karl Gustafs
diplomati och vågade i rådet trotsa sjelfva de la Gardies makt; ett vid
kongl. stallmästaren Reutercrantzs bröllop, hvilken då fruktades såsom
stående högst i den unge konungens ynnest; ett vid den åttaårige friherre
Axel Gyllenstjernas begrafning. Vi se att både förtjenst, makt och förnäm
börd ej tvekade att uppsöka Lucidors penna. Andra stycken åter hafva väl
af honom sjelf blifvit underdånigst framlemnade och belönade. Detta veta
vi bestämdt hafva skett för de båda bröderna Gyllenstjerna, de engelska
sändebuden lord Howard och Henry Coventry, kanske också, för riksrådet
grefve Tott vid hans hustrus död, för aflidna riksrådet, öfvermaskalken
och lagmannen, grefve Oxenstjernas och hans frus arfvingar, för
riksstallmästaren grefve Torstensson vid hans lilla dotters död, för den
i Holland födde rådman Pötter, som ordnat den 1668 af ständerna
öfvertagna banken och derför adlades till Lilienhoff, hvarvid Lucidor för
honom upptände en »Ehrenfackel» o. s. v. Antalet af dessa presenterade
skrifvelser skulle bli ungefär tio. Vi vilja ej heller förneka, att af de
öfriga poemen, fastän titelbladen ingenting upplysa derom, åtskilliga
dels kunnat vara indirekta böneskrifter, dels blifvit bestälda och
betalade. Men en hel mängd andra förekomma till umgängesvänner och
bekanta, hvilka blott hans egen tacksamhet eller välvilja dikterat.
Muntert skämtande, infinner han sig sjelf eller åtminstone hans lyra vid
deras bröllop. Om det för sig går på andra trakter, sänder han dem
lyckönskningsverser med posten, äfven om han sjelf ej är glad. Vid deras
förluster af anhöriga sjunger han ett vänskapens och tröstens ord.
Rörande är en »Sorgesuck och trösttal», som han affattat till handelsman
Andersens små barn. Det yngsta af dem hade redan genom sin födsel kostat
modern lifvet. Fadern hade rest med dem till Sala och insjuknade efter
återkomsten, medan de vistades der. Han hade skrifvit att de skulle
hemsändas till hans dödsbädd, men de hunno ej förr inom Stockholms tull,
än de fingo höra att deras »far-kär låg på bår». Nu låter skalden de
föräldralösa små utgjuta sin jemmer, och den döde från sin himmel
uppmuntra dem. Betyda ej de här använda initialerna _J. B._ Johansson
broder? I dylika tillgifvenhetssånger kallar han sig _En välönskande
eller välmenande vän_ och tillägger ibland ytterligare »enfaldeligen,
dock välment».
Men allra mest äro dessa senare poemer dyrbara för oss derföre, att vi
genom dem kunna kasta en blick in i skaldens umgängeslif och
bekantskaper. Det förundrar oss att man hittills så litet brytt sig om
att granska dem i denna afsigt. De äro emellertid bestämdt afskilda
redan till titeln från de öfriga, så att ingen tvekan om deras rätta
betydelse kan uppkomma. I allmänhet i akt tager han mycket noga sin tids
fordringar om rangskilnad. Rådhusrättens varning har ej gått förlorad.
Till de anseddare heter det »högst lyckosälla prydliga vignings- och
brudlöftesdag», de ringare få nöja sig med »gladrike vigseldag»,
»hederligen sammanvigdes». Likaså förändrar sig tonen från »i hög, förnäm
heder- och folkrikt likföljes närvaro» till »välprydde jordsättningsdag»
eller »kristhedersamme jordsättning». Vi kunna då lätt finna, hvilka han
nalkas på ett förtroligare och väntrefligare sätt. Hit hör hans »väna
vän», den förr nämde Carlberg, hof- eller huspredikant hos rikskansleren
de la Gardie, och som snart fick pastorat i Vermland. Men betecknande äro
hans täta förbindelser med bergslagsbygden och lilla tullens tjenstemän.
Vi få ihågkomma, att bergslagens jern och andra produkter då mottogos af
de senare i Stockholm. Så har han, utom allt annat, sommaren 1672
besjungit fyra bröllop, som stå med den trakten i sammanhang. Det är en
Schaey eller Shay, fransman eller vallon till börden, hvars fader var
kronans faktor öfver Jäders bruk och tillika dref köpenskap i Arboga,
hvilken lemnade hufvudstaden för att gifta sig och bosätta sig uppe i
landet. Denne var hans vän, och skalden tänkte en gång fira hans
förstföddes ankomst till verlden, han »tänkt' en lagerqvist kring vaggan
till att linda», då han helt oförmodadt fick ett bref från vännen, att
hans fader hade aflidit, så att det blir en sorgesång i stället. Det är
en Trotzig, borgmästare i Falun och en af ständernas förste
bankofullmäktige 1668, som blef kronans inspektor öfver kopparräntan och
från Dalarne öfverflyttade till hufvudstaden och gifte sig der, då vännen
Johansson uppvaktade honom med ett bröllopsqväde. En annan vän var
handelsmannen Brandberg, också från Dalarne, hvars både giftermål och två
år derefter följande död i Stockholm han firar. En uppbördsman vid
Stockholms tolag, Zelin, helsades af skalden, då han ingick ett
förståndigt äktenskap med en duglig qvinna af allmogebörd, som tyckes
hafva födt sig som ljusstöperska. Vid en köpman Classons bröllop var han
närvarande och deklamerade verser, såsom »den som bäst kunde läsa i
bröllopslaget». Med en rådman, vid namn Myrman, och en ålderman för
snörmakareskrået, Tehedt, umgicks han äfven. Utom af faktorer och
handelsmän utgjordes hans sällskap af jurister. Hos en Simonsson,
landssekreterare i Skaraborgs län och gift med borgmästarens i Mariestad
dotter, är han »gammal i gården». Vid kansliförvandten Stamms bröllop är
han med, utklädd till lapp-spåman, går rundt om gästabudsbordet och
skämtar med de sjutton flickorna. Med notarien i reduktionskollegium
Graan har han likaledes stått i förbindelse. Och de sista stunderna af
sitt lif finna vi honom i sällskap med en kapten och en löjtnant samt en
vice häradshöfding, Furubom. Hur går det nu med påståendet om hans dåliga
umgänge? Att en och annan af de ofvan uppräknade (Carlberg, som kastades
i fängelse för en obevislig och ärerörig anklagelse, och Furubom, som i
tjensten gjorde sig skyldig till försnillning) sedermera betedde sig
illa, kan väl ej skada Lucidors rykte. Ty han har aldrig blifvit beskylld
för andra fel än dem, som skadat honom sjelf, och litet hvar vet af
erfarenhet, huru fordoms bekanta kunna förändras och förfalla. Ej heller
hjelper det att antaga, att han i egenskap af poet fått umgås med
personer, som underhöllo, roade sig åt och för öfrigt ringaktade honom,
ty hans stolta och häftiga lynne var ej skapadt för en sådan roll, och
hans språk till dem bär ej minsta spår af ett nesligt beroende. Men
visserligen må den hafva varit välkommen gäst i ett gladt lag, som kunde
skrifva och sjunga dertill:
»Kom', käre bröder, kom'
Och låt' oss denna dag
Dricka friskt i detta lag,
Uti lust och behag
Drifva bort hjertegnag'.
Så låt' glasen gå rundtom!» Etc.
Det har blifvit en allmän tro, att Lucidor varit en drinkare. En af
orsakerna dertill är väl den, att man visste att han, yrkes- och hemlös,
lefde ute på offentliga ställen. Men hvarför har man då ej lika lätt
påstått honom hafva varit en qvinnoförförare? Man har sett verser,
skrifna af honom under rusets inflytelse. Men om en strängare granskning
egt rum, och ej utgifvaren utan urskiljning låtit trycka allt, skulle han
för oss äfven hafva blifvit mindre drinkare. Att han vid bröllop tog till
bästa, deri handlade han ju i likhet med de öfriga gästerna och hela sin
samtid, men då alla de andra personerna nu äro fullt förgätna, hafva åter
hans för stunden hopsatta verser bibehållits och fått anklaga honom ensam
inför efterverlden. En annan anledning till det dåliga ryktet är titeln
på ett hans arbete, »Lucida intervalla». Man har trott, att den hänvisade
på några ljusa ögonblick mellan ett i sus och dus tillbragt lif. Men
ingen särskildt antydan härpå kan den finna, som uppmärksamt och
fördomsfritt genomläser nämda titel i dess helhet, utan blott den vanliga
förmaningen att tänka någon gång allvarligt på döden midt under dagens
mångahanda bestyr. För öfrigt är den enligt tidens sed en smaklös
allusion på namnet Lucidor. Han har skrifvit dryckessånger; de äro blott
två bland sexton andra visor. Äfven skref han ju psalmer. Men till och
med dessa har man begagnat emot honom; man har härledt deras patos från
ångern öfver ett liderligt lefnadssätt. Det bevisar föga kännedom om
arten af hans egendomliga snille, att antaga en sådan bevekelsegrund till
deras författande, och föga tacksamhet mot skalden, att angripa honom
just med det skönaste som han lemnat oss i arf. Columbus, som sagt oss så
mycket om honom, har dock ej nämnt det minsta ord om dryckenskap. I ett
griftqväde, der Lucidor sysselsätter sig med menniskors olika passioner
och vandel, börjar han deras beskrifning så:
»En söker konst och lust på botten uti kannan
Och tror sig vara klok, men vinet är i pannan.
Så snart det dimmar ut, är han en dum're gäck
Än en arkadisk häst, som dricker ur en bäck.».
Visserligen kan man skrifva bättre än man handlar. Men är det antagligt,
att skalden vågat i en offentlig grafskrift gifva sig sjelf en sådan
dementi? Ingen af de anekdoter, hvarmed man efteråt utstyrt honom, talar
om Bacchus, och senare omdömen komma från ett fiendtligt och misstänkt
håll. Det har varit oss obehagligt att ingå i dylika detaljer, men vi
hafva ansett det nödvändigt för Lucidors minne och förklara således, att
inga giltiga bevis kunna uppletas för att han varit en slaf under
dryckenskapslasten. Han har blott betett sig så, som en glad fest och
tidehvarfvets burleska seder inom hans kretsar gjorde ursäktligt.
Dock få vi ej mäta den tidens samhällslager efter vår måttstock.
Klasserna voro då skarpt afsöndrade, när de nu öfvergå i hvarandra. Då
fanns ej denna mäktiga medelklass, som nu dragit bildningen, rikedomen
och makten till sig. En nutidens grosshandlare eller brukspatron skulle
ej förstå den simple handelsman, som sjelf stod i sitt trånga och illa
luktande kyffe till bod, eller den inspektor öfver statens bruk och
räntor, som hörde till Lucidors umgängeskrets. Endast när de blifvit rika
och förvärfvat sig allmännare anseende bland sina likar, upphöjdes de
till rådmän. En nutidens militär, som är sällskapslifvets och balernas
riddare, skulle lika litet kunna jemföras med sextonhundratalets löjtnant
eller fänrik, hvilken aldrig kunde styra sitt lynne och ständigt var
invecklad i blodiga gräl. Och nutidens unga damer af den högre
bourgeoisin skulle ej vilja erkänna den Sissla eller Malen, som aldrig
lemnat hemmet, som knappt kunde läsa innantill och alldeles icke kunde
skrifva en läslig rad, som förgäfves låtsade sig misstycka männens råa
skämt, och som i de förmögnare husen skötte om matskåpet och
bränvinsstopet samt dess emellan sqvallrade och tisslade med sina
leksystrar. Blifna fruar, ställde de sig ofta vid fönsterna eller
portarna och gjorde spefulla anmärkningar om de förbigående karlarna. Men
dessa skaldens bekanta, hvilkas seder han skildrar, voro den tidens
medelklass. Och det språk han begagnar är en trogen bild af medelklassens
då varande språk, ogrammatikaliskt och tungrodt till sina former, naivt
och ej nogräknadt till sitt innehåll, snarlikt det idiom, som nu talas af
vår tids halfuppfostrade allmoge. Man ser blott deraf, bland hvilka
personer han var van att röra sig. Ty hvilken skilnad mellan hans simpla
och inkorrekta, men rent fosterländska uttryck och den halffransyska och
latinbemängda svenska i de mest städade och finpolerade perioder, som vi
läsa uti en de la Gardies och de andra rådsherrarnes bref! Kanske dessa
ej ens så ofta talade svenska. Ty Sveriges lysande aristokrati var då på
det strängaste afsöndrad från det öfriga samhället och lika mycket
europeisk som svensk. Det är naturligt, att Lucidor skulle umgås med den
klass, hvartill han sjelf hörde. Vi hafva blott visat, att han, trots
sitt gatulif, ej blandat sig med den så vildsinta och genområa folkhopen,
som stod der nedom.
Vi skola äfven begagna hans poem till besvarandet af en annan fråga. Man
har påstått, att han födde sig uteslutande som bröllops- och griftpoet.
Vi hafva likväl sett, att endast hälften eller trettio af antalet öppet
utsäger en sådan bestämmelse. Men förtjensten har kunnat vara större än
man trott. För bröllopsqvädet till Kristoffer Gyllenstjerna fick han ju
10 daler i karoliner. Gyllenankars förr omnämda begrafningskonto uppför
36 daler som arvode för högtidsverser[29]. Hvad har ej en så fullkomlig
ädling som grefve Tott kunnat gifva honom! Och alla de, hvilkas friska
sorg eller glädje fann sig af honom i vers förherrligad! Lefnadsvanorna
voro långt ringare än nu, penningvärdet långt högre. Men skäl finnas att
tro, att detta ej utgjort hans enda inkomstkälla. Poemen beröra i stort
antal embetsmän i kongl. maj:ts kollegier och rätter, så väl tromän som
trotjenare, gamla och unga. Då han nu med dem stått i förbindelse, huru
nära ligger det ej att antaga, att han betjenat dem i deras skrifveri och
dragit inkomster äfven deraf. Han var mäktig flera språk. Han hade ju en
gång varit en slags sekreterare. Han sysselsatte sig dermed de första
månaderna i hufvudstaden. Det kunde ej störa hans frihet, ty han egde
ingen ordinarie tjenst, var blott till hands, när han behöfdes. Han kunde
slutligen undervisa i främmande tungomål. Med ett ord, intet tvingar oss
till att tro, att han lefvat och dött i elände. Det är sannt, att han ej
efterlemnade tillräckligt för att begrafvas. Vi sågo huru mycket detta
kostade, och hvilket stort värde hans samtid satte på en ståtlig likfärd.
Men han var häruti, såsom i åtskilligt annat, upphöjd öfver densamma
ända till gränsen af tadelvärd likgiltighet. Han hade hvarken hustru
eller slägt att tänka på. Han har sjelf påstått sig vilja lefva ur hand i
mun. Och huru många med samma åsigter om det jordiska goda som Johansson
hafva ej betett sig sin samhällsklass värdigt utan att efterlemna arf.
Detta hindrar således icke att antaga hos honom ett i allmänhet passabelt
yttre skick. Det är en lång väg mellan att hafva bekymmer och vara fattig
och att gå omkring som ett förfallet subjekt, äfven om en poetisk glömska
skulle hafva ökat tarfligheten mera än som var behöfligt. Man har dragit
missgynnande slutsatser från det porträtt, der Lucidor framställes med
penna uti handen, men i alldeles blottad bröstbild. Hvarför dömma till
ett så vanärande elände, när man kan ega en bättre förklaringsgrund i ett
konstnärligt motiv? Hvad vi bestämdt veta, är, att han bar handskar och
värja, en prydnad, hvarom vi ej behöfva hänvisa längre än till Molières
komedi för att å daga lägga, att den endast bars af adelsmän eller
statens och vetenskapens tjenare och ej ansågs passa för en simpel
borgare, att den således hörde till hvad vi skulle kalla en gentlemans
drägt.
Ett fenomen, som ofta uppdykt inom vår af revolutioner så hemsökta
samtid, skall hjelpa oss att bättre förstå Lucidors karakter än hans eget
tidehvarf kunde det. Det skall visserligen gifvas framstående
personligheter i alla tider, som sätta sitt individuella oberoende öfver
samhällets seder och bruk, liksom alltid den stora massan lätt uppoffrar
det förra för en blind lydnad åt de senare. Men i synnerhet den nu
varande litteraturen är full af dessa hjeltar och hjeltinnor. Vare sig nu
att samhället för länge dröjt med att i sig upptaga och göra berättigade
äfven de ästetiska intressena, eller att af menniskoandens förmögenheter
fantasin är den lättrördaste till afvägar, alltnog, vi hafva sett
menniskor af stor begåfning uppträda som försvarare och utöfvare af det
så kallade fria poetiska lifvet, hvilket väl skall betyda, att alla
hinder för fantasins fria spel undanrödjas, och att derföre familjen och
samhällets kraf förnekas. Det är klart, att en sådan åsigt är i sig sjelf
grundfalsk och blott måste leda till den svagares, d. v. s. individens
förstöring. Men under de svåra brytningar, som samhället i våra dagar
undergår, kan det gifvas stunder, då denna lära skall bland sina leder
räkna just de ädlaste naturerna. Praktiskt hafva vi äfven sett, att det
kan försökas med framgång. Shakspeare har som londonerskådespelare lärt
sig åtskilligt deraf, och under Italiens himmel, der den sköna naturen
ensam tillfredsställer så många behof, eller midt uti Paris'
civilisation, der en stor talang kan försäkra sin existens utan
konseqvent och ihärdigt arbete, har en sådan författares frihet ofta
gagnat poesins och konstens sak, äfven om man ej blundar för de
missriktningar, som derigenom uppstått. Men hvad som dervid oundgängligen
erfordras, är ett upplyst publikt omdöme, en liflig uppfattning af det
skönas berättigande och en stor derför intresserad allmänhet. Men hur var
detta möjligt i Sverige för två hundra år tillbaka? Vår skaldekonst låg
då i sin födslovånda. Den uppväckte hos flertalet af nationen endast föga
intresse, ty den hade ännu ej ingått bland nationens behof, och i
betraktande af dess enfaldiga och smaklösa beskaffenhet hade den knappt
rättighet att pocka på tidehvarfvets ynnest. Hos oss uppstod ingen af
dessa väldiga heroer, som förmådde rycka bindeln från menniskornas ögon.
Vi se också den unga poesin förnämligast derigenom vinna aktning, att den
idkades af män, som redan voro af sin tid erkända som i duglighet
öfverlägsna på andra områden. Så var Stjernhjelm lika ansedd embetsman,
matematiker, språkforskare, filosof och skald. Och »den djerfvaste af de
karolinska skalderna», Gunno Eurelius, var framför allt en nitisk och
mycket använd direktör för landtmäteriet. Men det är klart, att hos några
den poetiska fallenheten skulle vara utvecklad ända derhän, att den
inkräktade på de solidare egenskaperna och viljan. Dessa förstod man ej
riktigt, de blefvo martyrer. Tillräckligt utrustade för poesins kraf,
voro de för litet utrustade för samhällets, som under ingen tidrymd
betydt så mycket som då. Det var monarkins och statens envåldsperiod. En
poet, som ej uppbar pension af hofvet, som var utan anställning i statens
tjenst och utan särskildt lefnadsyrke, var en anomali, som ingen förstod.
Ty hvar skulle han finna erkännande och stöd? Det fanns ingen press och
publicitet. Vi kunna nu knappt föreställa oss den tidens snäft åtdragna
samhällen. Utom den råa hopen af dagsarbetare, funnos endast fyra klasser
medborgare: aristokratin, presterna, militära och civila embetsmän samt
handelsmän. Och till på köpet dessa strängt afsöndrade. Hvilket yrke
skulle då poeten tillgripa, som alltid har svårt att finna sig bland de
så kallade positiva menniskorna? Hvilken plats skulle hans af motsatser
kombinerade själ intaga bland så enkla förhållanden? Och hvilken
lefnadsuppgift--den att arbeta för poesin, som ej ännu fanns till, hvars
sjelfständighet ingen begrep? De förnäma vände sig med afsmak från de
muser, som nu för första gången framstapplade sina toner på ännu
barbarisk svenska. De voro vana att lyssna till andra på ett naturligare
tungomål, Roms och Italiens konstmessiga språk, eller de vände sig mot
den uppgående solen, den franska klassiciteten från Ludvig XIVs hof. De
öfriga fattade ej det nya intresse, som ej hade någon egentlig nytta till
följd. De undrade blott på, att en så begåfvad och lärd man kunde drifva
omkring utan stadig sysselsättning och utan att begagna sig af sina
företräden. De fingo deraf en ofördelaktig tanke om hans karakter och
lefnadsmål. Denna besynnerliga menniska nalkades deras hem och umgänge
blott på afstånd såsom bröllopsgratulant eller begrafningspoet. Och när
han då vände sig ifrån dem, återstod honom blott larmet på gatan och
värdshuset. Men dylika ställen lifvades ej då af de samtal om teater och
konst, vetenskap och litteratur eller förskönades af den smak och lyx,
som nu draga sin lysande fernissa öfver restaurationslifvet i
hufvudstaden. De liknade i stället de kyffen och sällskaper, som
underhålla oss på vissa holländska genretaflor. Dertill kom, att ingen
uppmuntran, intet solsken från tronen träffade de stackars
sånggudinnorna. Konungen var för ung och obildad; han visade blott anlag
för kroppsöfningar och lustläger. Hennes majestät drottningen kunde väl
få sin son att intressera sig för en och annan predikan och hygglig
prest, men var sjelf för tanklös för att ingifva honom någon litterär
håg. Det fanns visserligen mäcenater men på ett annat område, ty de
mäktigt uppblomstrande vetenskaperna, som hade att hugna sig af de
regerande rådsherrarnes ynnest, sköto poesin i skuggan. Så kommo
bekymren öfver styrelsens förfall och en blifvande efterräkning. Få af
den tidens maktegande, mest naturligtvis rikskansleren, hafva fått någon
anmärkningsvärdare uppvaktning af den svensksa sångmöns talförare. Vi se,
att det poetiska lifvet var en omöjlighet. Lucidor hade anlag dertill,
har försökt det och blifvit upprifven på försöket.
Det finnes två sidor i hans karakter helt nära hvarandra, som genast
springa i ögonen. Den ena är en stolthet och sjelfständighet, som aldrig
ville höja sig eller ens veta af någon öfverman, och som kunde bli desto
farligare, som den var förenad med en benägenhet att aldrig stanna på
halfva vägar, utan drifva sin föresats till dess yttersta konseqvens. Ty
hans häftighet var stor. Den andra är ett lika okufligt frihetsbegär.
Insupet med blodet från de vilda seglarne på hafvet, som voro vana att
trotsa alla slags eländen, stormar och faror under de ständiga krigens
och flibustierernas tidehvarf, utveckladt under ett kringirrande
ungdomslif vid universitetet och i främmande länder, ytterligare inrotadt
efter hemkomsten genom saknaden af anhöriga och en stadgad lefnadsbana,
blef detta frihetsbegär slutligen så öfvermäktigt, att han upphöjde det
till uteslutande grundsats med förakt för samhället ända till trots och
hårdnackenhet. Han har således ej låtit leda sig af några rent poetiska
motiv, ty ett sådant medvetande fanns näppeligen den tiden, ehuru han kan
sägas vara dess föregångare, utan af sitt häftiga lynnes drift. En annan
fråga blir, om hans beslut genast var färdigt eller om omständigheterna
så småningom förde honom derhän. Ty hvad veta vi nu om hans strider? Det
vill dock synas som om det ligger en lång utvecklingsväg mellan den
yngling som vid hafsstranden så mildt och menlöst besjöng sin kära, och
den man, som efteråt vände ryggen åt familjelifvet. Kanske hade hans
stolta själ kommit i strid med samhällsandan och adelshögmodet, då han
såg sig, oaktadt han kunde mäta sig med de förnämare i lärdom och
storsinthet, omöjligen kunna öfverstiga den skranka, som då skilde frälse
och ofrälse. Vi, som till och med i våra samfund hafva bevittnat deras
olyckor, hvilkas äregirighet ej låter sig ledas af deras ställning, kunna
knappt föreställa oss det förtviflade missnöjet hos sextonhundratalets
så beskaffade män. Kanske också hans oförmåga att sätta sig in i ett
bestämdt yrke eller hans motgång på embetsmannabanan drifvit honom till
att af nederlaget göra sig en slags ära, allt nog, han begärde intet
vidare af samhället, han förnekade der all framtid. Man ser, att han
tidigt betraktat sin existens som förfelad och afskedat ungdomsintresset
och hoppet. Han stod omsider ensam. Och hvad betydde ej detta, efter hvad
vi förut visat, den tiden! Det är alltid svårt att skapa sig ett
lefnadsmål, som samhället ej adopterat, och som derföre måste, oaktadt
all vår egen tro, plåga oss med sin osäkerhet. Men att icke ega något mål
alls! Att lefva för dagen som en kringvandrande student utan framtid,
utsatt för de strängas tadel, de verldsklokas tysta spe, för allas
förvåning och--som det ständigt sker, då man ej förstår,--för deras snara
likgiltighet! Att sluta sin bana med just det, hvarifrån den unge
debutanten sträfvar att komma, lifvet för stunden och vistelsen på
källarena! En egenskap kom honom dock härvid väl till pass. Det är ett
nytt drag i hans karakter, att han ej skattade det timliga goda högt, att
han var nöjd med litet. Han sökte ej de mäktigas ynnest, han var för
stolt att begära beskydd, han kände sig dragen till de ringare. Lyckan
blef honom likgiltig. Och sist måste det egna högmod infinna sig, som
envisas att bryta med menniskorna och hålla sig fast vid en förtviflad
sak. Det var hans aristokrati, och att Lucidor egt en sådan af egen art
midt ibland sitt simplare umgänge, är obestridligt. Han är ingen
beundrare af tidens adel, men hans hjerna sysselsätter sig med tankar
derom. Han stiger med sina verser inom dess krets och trotsar den genom
ett med flit sjelfsvåldigare och friskare språk. Han vet sig vara af
skaldernas adel. För öfrigt var då hela det svenska samhället en enda
aristokrati, liksom dess historia ser ut som ett epos. Om någonsin
allmänandan fått besegra materiens knapphändighet hos ett folk, var det i
Gustafvernas och Karlarnes Sverige. »Verket» hemma hotar att falla i
spilror, men man står som en stormakt inför Europa. Landet är fattigt och
ödsligt, men man bygger trappuppgångar som Drottningholms eller för ett
hof som de la Gardies och Per Brahes. Det är endast ett nytt uttryck af
samma segervana och hugstora ande, då Lucidor i detta tidehvarf vågade
lefva som en poet. Han måste misslyckas, men det, att han ej genom
svaghet och laster långsamt nedglidit, utan fullt medvetet valt sin
ställning, räddar honom från det miskundsamma medlidandet och gör honom
till en sant tragisk person.
Vi hafva sagt, att han försmådde sin lefnads lycka. Dock är ej detta den
värsta uraktlåtenheten i hans lif. Han har begått en synd, som kastar ett
egendomligt ljus öfver likgiltigheten och vårdslösheten i hans karakter
och som, mindre ögonskenlig för hans applåderande samtid, hotar att
beröfva honom efterverldens aktning. Han har försummat sina manuskript
och utan granskning ut kastat dem åt allmänheten och efterverldens
kritik. Det var att brista i hänsyn till sig sjelf, sitt rykte och
framför allt till poesins genius. Och det låter ej ensamt förklara sig af
hans tidehvarfs för oss obegripliga sorglöshet att utan nödig sjelfkritik
och utstyrsel utgifva sina dikter. Ty hans mål, det enda som stod honom
öfrigt, var just poesin, hvilken han i sina tillfällighetspoem lika
mycket försummat som sin öfriga framtid. Hvilken olika väg gick ej
Columbus! Denne böjde sig under sin tids prosaiska förhållanden, men fick
just derigenom tillfälle att egna en allvarlig och pligttrogen vård åt
sin sångmö. Lucidor deremot sökte lefva poetiskt och sjönk ofta i sin
poesi ned till den pinsammaste prosa. Om han på bekostnad af sin lefnads
lycka hade förmått lemna oss en allt igenom värdig poetisk skatt, skulle
efterverldens beundran hafva hållit honom skadelös och kastat glans öfver
hans förirrelser. Nu ökas det tragiska i hans öde dermed, att han
förspilde sin existens utan att blifva en stor skald.
Vi frestas genom hans beteende att tro, att han sjelf ringaktat sina
bröllops- och griftpoem. Har han då sjelf kunnat inse, att han egde för
litet snille att bana sig en alldeles säregen väg? Det kan finnas så
olyckligt utrustade anlag, att de visserligen genom samtidens fördomar
och moln förmå urskilja poesins skönaste kuster, men på samma gång äfven
mäta det stora afståndet mellan målet och sin förmåga att hinna det. I
så fall har han tömt den tragiska kalken ända till botten och förlorat
den sista illusion, som kunnat trösta hans lif. Han stod nu på den
pinsamma punkt, då man oupphörligen jägtas att jemföra, hvad man tydligen
blifvit, med den sväfvande förmodan om, hvad man kunnat blifva. Men att
hafva försakat samhället i medveten likgiltighet derför, att förfela sin
bestämmelse för efterverlden på poesins område och att hafva en dunkel
aning derom, detta är ett dystert slut på så många lysande
ungdomsförhoppningar, helst när ens roll på sådant sätt är utspelad vid
trettio år eller den period, då man borde inträda i sin mandoms blomma.
Det är otvifvelaktigt att Lucidor känt sitt värde, och mer än sannolikt
att han äfven känt sitt fall. Också kallade han sig _Lucidor den
olycklige_.
Vi få dock icke fatta det så, som om han först sent skulle hafva insett
sin belägenhet. Tvert om har han tidigt egt en förkänsla af sin sorgliga
tillvaro. Man har ofta anmärkt, att det finnes naturer, som med en mängd
lysande färdigheter dock äro från första början behäftade med ett fel,
som gör dem alla om intet och med blind makt griper sin menniska i likhet
med de gamles öde. Redan i det första giljareqvalet till Gyllenstjerna,
dateradt den 17. augusti 1669, tilläger han till _Lucidor_ epitetet _den
olycklige_, och efteråt blir det vanligt. Äfven häraf finna vi, att den
misslyckade debuten i Stockholm ej har utgjort någon brytning i hans lif.
Columbus säger, att han spådde sig olycklig i all sin tid, och att han
såg verlden uti en dylik gestalt. Några hafva trott, att han kallat sig
så för att göra sig intressant och af de stora, som han tillegnade sina
poem, få en desto större penningsumma. Intet är dock falskare. Han har
aldrig nämt ett ord om egna öden och sorger i sina sånger till andra. Den
tiden var ej ömtålig i uppriktighet. Och huru litet han skydde att
framställa sig sådan han verkligen var, må följande anekdoter visa, som
äro särdeles upplysande om hans karakter. De äro tagna ur Columbi
anteckningar om ett och annat, kallade »Målro eller romål». Den första
lyder så: »Jag vill nu tala om en svensk Diogenes, som jag har känt. Det
var Lucidor eller Lasse Johansson. Han gick på gatan och sjöng. Då bad
jag honom, att han intet skulle sjunga. Han frågade: Hvarför icke?
Derföre, så var mitt svar, att det icke är tjenligt. Då bemötte han mig,
om ej vädret och luften var allmän, och alltså hvar och en hade fritt
till att bruka henne, vare sig i sång, spel eller tal. Så vore också
tungan hans egen, och visan, den han sjöng, hade han sjelf komponerat. Då
ville jag skilja mig vid honom, tog en annan gata, nemligen
Svartmangatan. Vi voro just stadde i dess gatumun på Köpmangatan (såsom
vid Stortorget, var väl detta ställe då ett af de mest folkuppfyllda i
hufvudstaden). Han ville gerna veta, hvarföre jag ej ville hålla honom
sällskap. Jag gaf till svar: På det att icke allt folk må vända ögonen på
oss för hans sångs skull och hålla oss för narrar. Han sade, folket vore
narrar sjelfva. Dock lofvade han sig icke mer vilja sjunga, det han också
höll den gången.» Denna anekdot är oss dyrbar, emedan den visar, att
Lucidor var både sångare och viskompositör. Men hvilken sjelfständighet
mot hopens undran visar den ej derjemte! Kunde det länge dröja, att ej en
sådan menniska blef allbekant? Den andra lyder: »En gång åkte gref Peder
Brahe förbi. Då tog jag af mig hatten som andra och bockade mig. Lasse
frågade mig, hvarföre jag det då gjorde. Derföre att riksens drots åkte
förbi, sade jag, och det heter 'ära den äras bör', och han dessutom är en
herre, hög af ålder och meriter, och meriter ega vördas och äras. Då
svarade han: Grefe Per far sina vägar och jag mina. Om jag har några
pengar i pungen, så går jag på ett värdshus, lagar om mig det bäst jag
kan, och gref Per för sig, hvar han vill. Men har jag något att söka af
honom, så går jag till honom och bugar och bockar.»--Hvilken
sjelfständighet äfven mot de store! Och detta på en tid, då de förnämste
rådsherrarna hade ett litet hof omkring sig på sina gods, och
presteståndet på riksdagarna yppade sin fruktan, att, likasom
aristokratins hofpredikanter och patronatsprester redan voro det, hela
kleresit skulle blifva simpla tjenare åt adeln. Men hörom vidare: »När
jag bad honom bättre använda sina gåfvor, söka ynnest hos de höge, deraf
han kunde vinna både födan och äran, svarade han, att det vore väl tokigt
att sälja sin frihet för några hundrade riksdaler om året. Och dertill
vore det en inbillning om den äran. Ty, sade han, om ni sutte vid ett
herrebord och jag vid ett gårköksbord, eller ni sutte vid den främre
ändan af bordet och jag vid den andra, käre, hvad sällhetsförmån hade ni
framför mig? Då jag vidare förehöll honom, att principibus placuisse
viris summa sapientia est, och att det vore den första trappan till ära
och uppkomst att berömmas af de berömda, erkännas af de värdiga värdig,
hvilket man icke med undanskrymslan utan med uppvakt och förtjenster
öfverkommer, sade han sig intet passa på, sig intet ha svultit än. Då
svarade jag: Det kan än vara tids nog.»-- Vi hafva hört, snart sagdt af
hans egna läppar, hans lefnads teori och ekonomi. Samuel Columbi
sanningsenlighet är upphöjd öfver allt tvifvel. Och han kände Lucidor
väl. Om ej redan i Upsala, som är sannolikt, är det bekant att de i
Stockholm plägade umgänge. Men de skildes snart åt, i det att Columbus
1672 anträdde sin utrikes resa med de unga bröderna Reenstjerna. Det
behöfver anmärkas, att han ingenstädes beskyller Johansson för lösa seder
och kroglif. Att emellertid Columbus ej blifvit hans synnerlige vän
bevisas af det kalla och intetsägande epitafiet öfver hans sorgliga död.
Och svårligen hafva de i längden kunnat fullt förstå och uppskatta
hvarandra. Dertill voro deras lif och skaldeverksamhet för olika. Hvilken
skilnad är det ej mellan den enes veka natur och regelbundna vanor och
den andres häftiga lynne och upprörda lif! Den enes poesi liknar en klar
och inom säkra dammar inhägnad flodbädd, den andres en grumlig och öfver
obeaktade hinder framstörtande fors. Men om vi skulle antaga jemförelsen
med Diogenes, ej som en oratorisk grannlåt, som i sitt slag kan ega
sanning, utan efter orden, så att Lucidors lefnad skulle i allt vara en
förnyelse af den antika naturmänniskans vidriga öfverdrifter, tro vi att
han uppfattar den menlöse Columbi utsago oriktigt. Ty derhän har han ej
kunnat missförstå den för poesi och skönhet intresserade Lucidor. Ja, vi
tro, att mångens intryck af det svenska skaldeparet skall blifva likt
det, som man erhåller i vissa dramer, der den ena personagen förträffligt
tjenar till att framställa den rätta vägen och det sunda förnuftet, men
den andra förnämligast ådrager sig vår uppmärksamhet som den
intressantaste.
Det finnes några andra anekdoter om Lucidor, upptecknade af professorn,
sedermera biskopen Olof Celsius den yngre såsom annotationer till Lidéns
afhandling om den svenska poesin. »En gång hände sig att riksrådet grefve
Tott, som i samma dagar förlorat sin son, reste förbi. Lucidor passade då
på och stack in i hans vagn ett papper utan att vidare låta märka sig.
Grefven, som trodde att det var en tiggaresupplik, såg icke derpå förr än
han kom hem och fann att det var en grafskrift öfver hans son. Några hans
vänner, som väl kände Lucidors stil och skrifsätt, försäkrade, att ingen
annan än han skrifvit henne. Grefven skickade då sin kammartjenare med en
hederlig gåfva till Lucidor, hvilken efter mycket sökande anträffades,
men gaf till svar, att han icke skref för penningar. Sedan grefven
mottagit detta svar och tillika blifvit underrättad om Lucidors sinnelag,
lät han därefter en dag bjuda honom till sig på middag. Efter måltidens
slut bad grefven Lucidor, att han ville bära en klädning, som han för
hans räkning låtit förfärdiga. Lucidor tog emot den, och då han, i henne
utstyrd, kort derefter träffade sin vän Columbus, så förvånades denne,
huru han blifvit så grann, och sade, att allt folket undrade och gapade
på honom. Lucidor gick då hem, tog af sin granna klädning, brände upp
henne och iklädde sig den gamla. Då han derefter träffade Columbus, som
frågade efter den vackra drägten, omtalade han hvad gjort och tillade,
att han ej ville bära en drägt, som gjorde honom till ett vidunder.» Vi
bekänna, att vi ej rätt veta hvad vi skola tro om denna anekdot. Har hon
någon sanning uti sig, ty i detaljerna tar hon miste, eller är
alltsammans en dikt? Innehållet deruti förefaller oss högst besynnerligt
och osannolikt. Celsius lefde ju ett helt sekel efter Lucidor, och många
orimliga rykten gingo i svang om skalden. Att Celsius orätt uppgifver
hans mördares namn och derunder berättar en annan, alldeles grundfalsk
anekdot, förringar naturligtvis trovärdigheten af denna. Vidare: skulle
Columbus hafva försummat att uppteckna ett så pikant drag? Uppgiften om
grefve Totts aflidne son är alldeles oriktig. Qvädet, som är mycket
vackert, handlade om hans fru, född Oxenstjerna, och, långt ifrån någon
anonymitet, bär utsatt författarenamn, _Lucidor den olycklige_, och datum
af begrafningsdagen den 19. maj 1672. Slutligen har grefve Tott, som var
en af regeringens mest använda diplomater och nästan jemt på utrikes
resor som dess utomordentliga sändebud, redan i april afgått som gesandt
till Polen och således för fäderneslandets skull försakat att vara
närvarande vid sin makas jordfärd. Lucidor måste då hafva in kastat sitt
ännu blott handskrifna qväde i grefvens vagn, medan denne var hemma och
hans gemål stod på bår. Poetens handling var ingalunda så utomordentlig,
som den nu skulle förefalla oss, ty man var knappt då aflägsnad från den
period, då en sann kavaljer, när han på gatan mötte en dam i sin kaross,
steg upp i hennes vagn och under höfviskt samspråk åkte med henne en bit
väg. Men ett sådant bemötande af Tott är i full enlighet med hans
karakter, ty han var i rang, skönhet och nobless lika lysande. Vi tro
således, att Lucidor på ett eller annat sätt presenterat honom poemet och
blifvit på furstligt vis belönad. Men att han så oförståndigt och löjligt
skulle besvarat sin höge gynnares ädla uppförande, derom kunna vi ej, när
så många omständigheter tala deremot, öfvertyga oss.--Celsii anförande om
poetens död lyder ungefär så. Han hade skämtat med en vän, Samuel
Ernstedt, som slutligen satt sig i försåt under bordet och stuckit
Lucidor midt igenom bröstet. Denne har då sagt: »Ernstedt, du har gjort
min spådom allt för sann, jag är stucken till döds. Du har gjort en elak
gerning, men gå nu hem i min kammare, tag hvad pengar der finns och rym.»
Ernstedt fick sedan lejd och kom hem igen.--Det är en fullkomlig
»sannsaga». En annan uppgift ur samma källa har på ett besynnerligt sätt
kommenterats till Lucidors nackdel. Celsius uppgifver nämligen, att han
förde ett kringirrande lif och om sommaren bodde långt upp på Norrmalm i
ett lusthus, beläget i en trädgård, och der hela möbleringen bestod af en
halmbädd, ett vanligt bord och en stol samt bläck och papper. Hvad
behöfdes nu vidare bevis på hans ekonomiska elände? Äfven den siste
utgifvaren af hans skrifter, Hanselli, talar urskuldande om att han ej
alltid kunde trifvas i sitt »vintersvala lusthus», der »snön stundom
bredde sitt hvita lakan öfver hans tarfliga halmbädd i ett hörn af
rummet». Med förvexling af årstiden har således den ogynnsammaste opinion
utbildat sig om hans bostad. Äfven vi veta, att den med hans osäkra
inkomst måste vara tarflig nog, men skola framställa en gissning derom,
som åtminstone är rimlig. Vi hafva redan hört något talas om hans
»herbergen» på nedra botten, troligtvis i ett trähus på malmarna, hvarest
då för tiden någon »värdinna» plägade logera enskilda på kortare tid och
der man åtnjöt då varande värdshus' beqvämligheter. Men vi tro att han
snart tvungits att taga sig en stadigare bostad. Vi hafva funnit honom
ega ett i ögonen fallande lifligt umgänge med lilla tullens tjenstemän
och bergslagsboarna. Vid hans död var en der anställd vaktmästare, Jost
Stare, jemte en handtverkare, hans enda skyldsmän. Den förre bodde
otvifvelaktigt i det hus vid Svartmangatan inom Staden, som var accisens
egendom och upplagsmagasin. Var det kanske på sin vindskupa i detta
bullersamma hus som poeten hänsyftade, då han skref:
»Och många griller klifva
Upp i mitt skatebo,
Hvar jag ej, som jag vill,
Kan ha min rimme-ro,
Och Phoebus' konst ogill.»--?
Hvad var naturligare, än att han under sommartiden sökte sig en
lämpligare »skaldebolig» och fann en passande sådan i lusthuset på
Norrmalm, hvilket han hvarken förmådde eller med sina enkla vanor ens
ansåg behöfligt att möblera, men hvarest han fick följa sin fantasi att
lefva som nomaden i sitt tält och ostörd invänta sånggudinnornas ankomst.
Norrmalm egde då ännu inga ståtliga gator och höga husmassor, i stället
höjde sig småstensberget, begränsadt af trädgårdar och lusthus. Här,
omgifven af fjärilar och blommor, och befriad från den vedervärdiga
stanken från hufvudstadens gränder, kunde han fröjda sig åt frisk
sommarluft och se skutorna segla ut på Mälaren och vimplarna fladdra från
skeppen på strömmen.
Så till ända lupo de sista åren af hans lefnad. Bilden bör äfven för oss
vara intressant, ehuru Lucidors enkla förhållanden togo sig ringa ut mot
de invecklade och romantiska händelser, som i våra dagar omgifva
hjeltarne af hans slag. Själens eld och strid är densamma, det yttre må
te sig huru som helst. Troligen fick han mången gång i praxis utöfva sin
grundsats att ej misstycka ett »gårköksbord». när kassan var tom. Dess
emellan lefde han undan och tog dagen som den kom. Hela staden kände
poeten Lucidor; hans verkliga namn förekommer mindre. De offentliga
ställen, som han besökte och som hans skrifter omtala, voro »Den
holländska tuyn» vid Österlånggatan, som fanns qvar på Bellmans tid,
»Frans de Moy» med namn efter en utländning som synes haft den
elegantaste vinhandeln, »Munkens källare» midt emot det gamla Myntet, der
en oriktig tradition ansåg honom hafva blifvit mördad, och
»Fimmelstången» vid Kindstugatan, der dådet verkligen skedde. Han var
ganska ofta uppsökt af höga och låga för att med sina rim förhöja deras
glädje- eller sorgefester, och han gjorde affären merendels kort. Ty han
var nu hufvudstadens erkände bröllops- och begrafningsskald. Men det var
nu slut med hans ungdomsfriskhet. Kärleken hade tagit afsked ur hans
hjerta. De ömma och vackra visorna hade tystnat. I stället öfvergick han
till holländaren Cats' dikaktiska erotik och bearbetade honom i ett
mycket långt och förståndigt poem. »Om en mös pligt», hvilket han ej hann
afsluta. Och troligen härleda sig från samma tid hans psalmer, hvari han
så gripande skildrat ångerns qval, dödens fasa och det tillkommandes
ovisshet. Han kunde knappt också undgå följderna af sitt lefnadsval. Det
försummade samhället hämnade sig såsom det höfves alla stora makter. Det
lemnade honom till det yttre oantastad, men han fick lära känna att
blotta saknaden deraf blef en inre sjelfförstörelse. Den tilltagande
tomheten och disharmonien i hans själ behöfde en ständigt stigande
häftighet för att kunna något så när förgätas. Derföre bar hans
sånggudinna--såsom Sondén träffande anmärker--prägeln »af en mera
menadisk än poetisk kraft». Möjligen har äfven någon gång Bacchus måst
tillkallas, för att trösta hans enslighet och dervid, som det vill synas,
stänkt några vindroppar öfver hans verser. Ibland hade han ölstånkan
bredvid sig under författandet och uppfriskade sig då och då med en klunk
derur. Det låg i sakens natur att hans dagar skulle bli sämre och sämre.
Troligen har han dock om julen 1673 vistats borta på landet hos någon
vänkär familj, emedan på fem månader omkring denna tid (oktober--mars) vi
ej ega någon dikt af honom. Då han slutligen den 24. maj 1674 vid makarna
Oxenstjernas jordfärd låter höra den sista vältaliga klangen af sin lyra,
kallar han sig med det betecknande namnet _Thanatophilander_ (en man som
älskar döden). Han har således önskat att dö. De yttre förhållandena
blefvo också allt dystrare. Med hvilka känslor skulle han ej vid den nu
ändtligen skeende begrafningen af Stjernhjelm den 28. juni 1674 se den
långa sorgprocessionen från Brunkeberg till S:t Klara kyrka! Men ingen
sång till den store hädangångne! Kriget hade nu spridt sig öfver hela
Europa, och dess flammor nalkades Sveriges landamären. Ett sändebud från
Ludvig, Feuquières, hade kommit hit och underhandlade ifrigt. Våra arméer
i Tyskland utrustades, det ena regementet efter det andra fick under
sommaren uppbrottorder. Man ville nämligen under den gamle, men för krig
ständigt benägne riksmarskens befäl hopsamla ända till 22,000 man i
Pomern. Rådet hade de bittraste bekymmer att underhålla dem. Emellertid
spred sig ängslan och oro omkring landet. Så kom hungersnöden.
Osäkerheten var stor på Stockholms gator. Vi, som nu så länge i vårt
obeaktade hörn fått åtnjuta fredens och en jemn utvecklings alla
välsignelser, hafva svårt att föreställa oss den allmänna beklämningen
hos våra förfäder, då Sverige var en stormakt och omedelbart beroende af
hvarje fluktuation inom den europeiska politiken.
Lucidors död är i konstnärlig mening en högst passande afslutning af hans
olyckliga lif, men har kanske mest bidragit till hans tvetydiga rykte. Ty
misskännandet och misstanken hafva öfverallt gömt sig inom det mörker,
som råder i berättelserna om hans lif. Det sista draget, som återstår oss
att omnämna af hans karakter, och som gör honom så fulländadt tragisk som
om han vore en ren fantasiskapelse för ett drama, ur hans nästan
demoniska medvetande om sin bråddöd. Ingen har vuxit så förtrogen som
han med förgängligheten och undergången af allt jordiskt. Och denna
förkänsla blir allt starkare, ju mer han nalkas döden. Det är väl
derföre, som Wieselgren låter honom sjunga sina psalmer »med dödssåret i
sin kropp», på sjuklägret mellan mordet och afsomnandet. Detta är endast
en fantasi, ty han hann knappt yttra några ord, innan han afled. Men
hörom honom i en psalm:--
»Was ist vor Arbeit Noth,
Eh der gewisse Todt
Uns ungewiss ereilet
Und eine Wunde schlägt,
Die uns ins Grab einlegt
Und bloss im Himmel heilet!
Das helle Sonnenlicht
Kommt uns erst ins Gesicht
Mit Heulen, Schreien, Weinen.
Mit Schwitzen werd'n wir gross;
Wir fahren in den Schoss
Der Mutter, eh' wir's meinen.
-- -- -- -- -- -- -- --
Nicht Schöne, nicht Gestalt,
Kein Jung-sein oder Allt
Kan uns den Tod abwehren.
-- -- -- -- -- -- -- --
De sista raderna hunno ej fullbordas. Med dyster förkärlek dröjer han vid
de utmärkta historiens män, hvilkas verk och gerningar äro förspilda,
eller vid de väldiga, af menniskohand uppresta monument, som redan fallit
till stoft. Och öfver allt sammans ljuder med sublim likgiltighet
oföränderligen temat »allt är intet» som i »Predikaren»:--
»Allt hvad i verlden är, är fåfänghet, allt inte.
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Allt, allt sin ända fick, så snart som det begynte.
Ej hjelper hårdhet sten, ej finhet något gull,
Ej en demant dess sken. Hvad mull är, måst bli mull,
Och mullen ingenting».
Ibland sker det med ett vemod, som betecknar en så obotlig men poetisk
sorg, att den färgar hela verlden:--
»I evigt verldslig-sinte,
Måst icke verlden då med tiden blir till inte,
Som utaf inte gjord och så högåldrig är
Att hennes öde död visst måste vara när?
Man hörer sjö och haf mer än som vanligt brusa,
Man hörer vädergud'n med grymma stormvä'r susa,
Årstiden håller ej som förr sin vissa tid
Med hetta eller frost. Allt synes som med strid
Till fallet luta ner och fram till ändan ila,
Allt, liksom trött utaf sin möda, söka hvila.
Den trötte Atlas, som så länge himlens last
Har burit, signar kull och orkar ej stå fast.»
Då han den 11. augusti 1674 sände några sorgverser med sin vän,
handelsman Brandbergs stoft till kyrkogården, skref han:
»Kom, hjelp mig, att jag klagar
Af hjerta, som sig bör
Den som i bästa dagar
Sitt afsked tar och dör
Uti sin bästa blomma,
Sin ålders middagstid!--
Si, så kan döden komma,
När vi som trygg'st i frid.»
Var det med de derför erhållna pengarna i fickan som han dagen derpå gick
in på den källare, der han då mördades?
Tack vare de nyupptäckta rättegångshandlingarna i målet, hafva vi
fullständigare underrättelser om hans död, än vi haft om någon händelse
under hans lefnad. De beriktiga flera lösa antaganden om, att han blifvit
dödad i ett slagsmål, att det skett af hans bäste vän och under rusets
inflytelse, att han lefvat någon tid efter mordet och, »en kristendomens
Ragnar Lodbrok i samvetsqvalens ormgrop»; lättat sitt hjerta genom
andaktsöfningar. Wieselgrens förmodan att hans baneman varit »hans gode
vän, hvilken vi ju träffa bland de besjungne», tål så till vida att
förändras, som dels en längre köld har rått mellan dem båda, om också de
en gång varit vänner, dels visserligen Lucidor har skrifvit en sång för
hans räkning, der han efter honom kallar sig för _Triton Sturmmuth_, men
ingalunda gjort honom till ämne för något qväde. Det är nu vidare klart
att ingen af sällskapet var vid tillfället farligt beskänkt. Huru vida
det skall kallas ett simpelt mord eller en slags duell, må följande
sammandrag af de närvarandes vittnesmål inför domstolen bestämma. Utom
att dessa berättelser ega ett visst dramatiskt intresse och alltid måste
vara välkomna såsom skildrande de sista stunderna af Lucidors lif, äro de
dyrbara äfven derföre att de sätta oss i stånd att jemföra den tidens
seder och bruk med våra.
När man gått backen uppför Tyska brinken och kommit till tyska kyrkan,
som på ojemn grund reser sin byggnad och sitt torn mellan täta husmassor,
inträder man på Kindstugatan, som slutar vid den triangelformiga
utskärningen af Skärgårdsgatan. Inga trottoarer finnas, och husen se
förfallna ut. Solens strålar hafva svårt att nedtränga på den fuktiga
stenläggningen. Ej långt ifrån ligger midt ibland menniskoboningarna den
gamla kyrkogården, hvarest likväl ej mer några lik få nedgräfvas att
underlätta pestens härjningar. Nästan blott s. k. sämre folk bebor nu
Kindstugatan. Der finnas mindre verkstäder, oljiga fenster, smutsiga
ingångar, magasin och ännu sämre ställen. Vi äro i hjertpunkten af den
egentliga staden. Likväl, så gammalmodig gatan än synes, är hon modern i
jemförelse med sitt utseende vid Lucidors dödsår. Ett hus bär årtalet
1739, ett annat 1685, ett tredje är ungefär från samma tid, att döma
efter den tyska inskriften öfver porten, ett citat af en psalm: »Wohl
dem, der den Herren fürchtet und grosse Lust hat Zu seinen Geboten.
Reichthum und die Fülle wird in Ihrem Hause seyn.» Ett hus stod just då
under byggnad: det skulle blifva Olof Hanssons och Margareta Anderssens
tillhörighet och enligt tidens sed få sin utstyrda portal och inskrift:
»Then Gudh wil hielpa, kan ingen stielpa, anno 1674». Ett enda hus veta
vi säkert stå qvar från denna och en ännu aflägsnare tid med sina små
fönsterlufter i fyra våningar. Det är den bekanta Brasan, så kallad efter
hautreliefen, framställande man och hustru med rep om halsen och
stretande på båda sidorna om en eldbrasa. Årtalet öfver denna dråpliga
portal är 1558. Likaledes fanns redan då den s. k. Brända tomten vid
mynningen till Skärgårdsgatan, och det var bortom mannaminne, när
eldsvåda en gång förstört huset och bildat densamma[30]. Vi kunna
således endast ana oss till gatans utseende vid midten af 1600-talet. Men
det är eget att tänka sig den då bebodd äfven af högre samhällsklasser,
när vagnarna der måst hafva rasslat förfärligt på den usla
stenläggningen, då ingen sundhetspolis fanns till, och ingen aldrig så
tarflig oljelykta kämpade mot det kolsvarta mörkret. Genom en stinkande
förstuga i ett af husen inkom man då till källaren Fimmelstången, hvars
betecknande skylt skramlade för vinden ofvanför porten. Hvarest detta rum
nu bör sökas eller om det ens är qvar, är svårt att afgöra. Men huru det
då såg ut, derom kunna vi lätt göra oss en föreställning. Ett stort bord,
några bänkar och klumpiga stolar, en hylla med stop och flaskor, en
tvättbalja der glasen sköljdes i sjelfva rummet, en väldig spisel med
förtorkade löfruskor från någon sommarhögtid, och det på en dylik ort
oumbärliga räknebrädet, der förtäringen efter hand uppklottrades på
krita,--se der hela möblemanget. Genom en lucka på golfvet nedsteg man
till magasinets öl- och vintunnor, hvarifrån för hvarje gång de
reqvirerade varorna upphemtades. På uppassning var åtminstone der ingen
brist. Utom värden sjelf, Petter Grill, (ovisst är, om denne varit på
något vis beslägtad med de rika Anthony Grill och sonen Balthasar, som
voro juvelerare och vid kronans myntverk anställda) fanns en källarpojke.
Dessutom omtalas en tjensteflicka. Lägg härtill smårutiga fönster med
starka bommar, det oigenomträngliga mörkret derute, en oljelampa eller
ett talgljus att upplysa serveringen derinne, och man kan någorlunda se
det rum, der Lucidor dog.
Omkring klockan 7 en onsdagsqväll på eftersommaren inträdde fyra herrar,
välborne kapten Bengt Bohm, välborne löjtnant Arvid Kristian Storm vid
öfverste Grotthusens regemente i Pomern, häradshöfding Furubom och poeten
Lucidor. Alla hade enligt bruket sina handskar och värjor på sig. Ingen
annan gäst synes då hafva uppehållit sig på Fimmelstången. Gästerna
begärde en pipa tobak. De andra läto framsätta för sig ölstånkor. Lucidor
drack vin. Vid 9-tiden aflägsnade sig Bohm, förrän det blef kolmörkt, men
de andra sutto qvar. Kort derefter hemkom värden eller vinskänken. »Lasse
begynte att drifva med honom åtskilliga äfventyr», men klockan 12 ville
Furubom gå sin väg, då Storm bad honom blifva qvar, och Johansson började
tala om, huru farligt det var att gå ut, och huru än den ene, än den
andre blifvit öfverfallen på gatorna. Man beslöt derföre stanna öfver
natten, och Furubom beställde till och med en säng, men värden ville nu
ej servera dem mera. »De hade dock allenast druckit åtta stop mumma och
ett halft stop vin, tillika med 24 öre tobak», hvilket den tiden ej var
någon öfverdrifven dosis. Då blef Lucidor ond på värden, sägande: »Har du
intet velat mera tappa, skulle du det sagt oss före klockan 9. Då hade vi
kunnat gått bort och intet sutit här så länge.» Han »skällde honom för
ett och annat, knäppte honom åtskilliga gånger på näsan och ville taga
skrifbrädet att slå honom». Emellertid, om också Lucidor synbarligen var
vid dåligt humör, sutto de qvar och pratade, men drucko nästan ingenting.
Klockan 2 gick källarpojken och lade sig. Emellertid steg Furubom upp och
drack poeten till i vin, men denne »ville ej göra besked med vinet», utan
tog ett ölglas, drack ur det och kastade det i väggen. Det bör anmärkas,
att, liksom det då ansågs tillhöra »en ärlig svensk» att kunna dricka
tappert, det var förolämpande att ej svara på en skål, som i stående
ställning brukade utbringas. Den träta, som nu uppstod mellan Johansson
och Furubom, skedde på fransyska och hade inga vidare följder än att
Furubom reqvirerade ett halft stop vin till, och värden, som under tiden
tycks hafva ändrat tankar, förfogade sig ner i källaren. När han kom upp
var nästan allt förbi. En svag morgongryning började framskymta.
Löjtnant Storm hade i sin ordning stigit upp och druckit poeten till, men
fick, ej heller han, besked. Han frågade, »hvarför han det icke göra
ville och om han det icke göra kunde». »Jag kan fuller, men jag vill
intet» svarade Lucidor. »Om du intet vill göra mig besked, så måste du
något veta med mig» sade Storm. »Hvad jag vet, det skall jag strax visa
dig» sade den andre. Hvad orsaken var till Lucidors vägran att emottaga
skålen, om det rörde en kärleks- eller penningeaffär eller något annat,
vet man icke, och rätten har--betecknande nog för tidsanden--aldrig sökt
taga reda derpå, men att det var något hemligt groll dem emellan, är af
följande tydligt. »Det du vill säga mig, har jag längesedan sett»,
utbrast krigaren, »har du något emot mig, så kom ut på gatan; der är
plats». Och han gick till förstugan, förgäfves qvarhållen af
häradshöfdingen. Då sade Lucidor: »Halt, halt, här är plats nog här inne.
En hundsvott, som icke står i sina skor!» De hade genast påtagit högra
handsken, dragit värjorna och »voro så furiauxe ihop med hvarandra», att
Furubom, som bibehöll all besinning och ej ville draga sin värja ur
baljan, knappt kunde skilja dem åt, förrän de båda under det skarpa
fäktandet fallit omkull i spiseln, Lucidor under och Storm ofvanpå. Då
tog Furubom dem åtskills. Lucidor sade »jag är stucken», reste sig ur
spiseln och gick till bordet, men segnade der ner utan mål och sans. Då
såg löjtnanten, huru det stod till och flydde. Furubom ref upp den
slagnes jacka, emedan intet blod flöt fram. Han hade ett sår i bröstet,
som sedan af den besigtigande läkaren, Låhrman, förklarades dödligt, och
dessutom fyra andra sår. Värden, som emellertid hunnit upp ur källaren,
sökte qvarhålla Furubom, men afstod, då denne tog på sin värja. I stället
gjorde han larm, skickade efter vakt och fältskär. Men då barberarens
dräng infann sig, och Lucidor upplyftades på en bänk, afled han genast.
Tjenstflickan och källarpojken, som emellertid rusat ner vid bullret,
funno snart rummet uppfyldt af folk och golfvet färgadt af blod. Det var
klockan 5 på morgonen, den 13. augusti 1674.
Vi sågo, med hvilken hänsyn hans kamrater af societeten behandlade
Lucidor på Fimmelstången. Det var de, som drucko honom till och retades
af hans vägran. En adelsman och löjtnant hade ej velat slåss med någon
annan än sin like. På samma gång häntyda alla omständigheter på, att
mordet väckt djup och allmän sensation. Man kände, att man förlorat en
märkvärdig och rikt begåfvad ande. Såväl öfverståthållaren, riksrådet
friherre Klas Rålamb som de andra myndigheterna behandlade den fattige
skaldens frälse baneman med största stränghet. Men Arvid Storms beteende
efter mordet är ej egnadt att tillvinna honom något medlidande. Han
sprang genast till Furuboms qvarter och fick af honom låna tre dukater
till respenningar. Då han skulle ge sin obligation derpå, »darrade handen
på honom att han intet skrifva kunde». Sedan, när han visste sig vara
efterspanad af vakten, »nemligen en korporal, en nattbonde och en
stadsvakt», gick han ej till sin bostad, utan begaf sig till Den
holländska thun in i Hans Näfs hus vid Österlånggatan, var i köket och
sökte komma upp genom spiseln samt gömde sig slutligen under dunbädden i
en säng. Gripen och förd inför rätta, sökte han kasta misstankar på
Furubom, såsom den der äfven skulle haft sin värja ute, så att Lucidor
sjelf skulle hafva rännt lika mycket på dennes som på hans eget vapen,
och han beskylde den aflidne att i spiseln hafva sökt vända hans värja
till baka för att genomstinga honom, ehuru den olycklige redan då måst
hafva förlorat all kraft, samt sade åtskilligt annat lögnaktigt. Furubom
friade sig med, att han klockan 8 samma morgon gått ut offentligt och
mött Bohm på Söderbro vid slussen och omtalat för honom dådet. Klockan 12
på middagen hade de ytterligare träffats i Bohms qvarter på Hornsgatan
hos mäster Anders Bagares enka »och då intet annat talt än beklagat den
olyckan». Han blef frikänd. Lucidors enda »måls- och skyldsmän», mäster
Johan Groop och vaktmästaren på accisen Jost Stare, gjorde allt, hvad i
deras förmåga stod att beifra saken. Troligen var det också de, som, enär
den döde sjelf ej lemnade efter sig tillräckligt, bekostade hans
begrafning. Han, som besjungit så många andra ståtliga likfärder, begrofs
väl på det enklaste sätt, och man vet ej ens, på hvilkens kyrkogård
skaldens stoft nedsattes.
Emellertid satt löjtnant Storm fängslad. Man hade i början fört honom
till slottet, der då »arrest fanns för folk af bättre vilkor och
kondition» under drottning Kristinas egen fordna våning, men snart
förflyttades han till »Hvita hästen», ett hårdt och med pinoredskap
uppfylldt fängelse strax ofvan marken i det gamla rådhuset vid
Stortorget. Der bredvid hade stadsvakten sin post. Vaktmästaren Björn,
som tycks varit en enfaldig och slapp person, erhöll sträng tillsägelse
att hålla uppsigt, i synnerhet på denne fånge. Anhöriga och vänner hade
dock tillstånd att besöka honom. Domen för mord skulle snart fällas, då
hans moder, enkefru-öfverstelöjtnantskan Möller (således för andra gången
enka) lyckades befria honom. Den 7. november 1674 gick hon, som vanligt
åtföljd af sin tjensteflicka, in i sin sons häkte. Löjtnanten, som sades
vara mycket sjuk, hade nyss slutat sin middagsmåltid och syntes utifrån i
sin nattrock gå till spiseln att värma sina fötter. Modern skref ett bref
vid bordet. Sedan insläpptes till fången två kamrater, Lohde, och derpå
fyra andra män, alla med värjor, hvilka stälde sig mot fönstret för att
hindra vakten att se, hvad som förehades. Det hade blifvit mörkt. Endast
ett vedträd låg och rökte i spiseln. Ett ljus upptändes, men sedan det
fått tjena till brefvets försegling, släckte pigan det. Strax därefter,
vid 5-tiden, kunde Björn, som stod på trappan med ljus i handen, räkna de
sex männen, som åter gingo ut. Men som det fortfor att vara mörkt nere i
fängelset, steg han dit ner med sitt ljus och fann fogeln utflugen ur
buren och öfverstlöjtnantskan liggande i sängen i sin sons ställe. Det
gjordes allarm, men hvarken Storm, som hädanefter alldeles försvinner ur
historien och således aldrig, som det uppgifvits, fått någon lejd af
regeringen, eller bröderna Lodhe eller de andra obekanta männen kunde
anträffas. Modern ville man ej straffa, men rådsturätten dömde Björn,
oaktadt alla hans tårar och böner, för hans försummelse till samma straff
som mördaren och de lägre stadsvakterna till att mista tjensten och att i
tre dagar, en timma per dag, »rida uppå trähästen». Huru hofrätten sedan
ansett saken, vet man ej. Med denna myndigheternas stränghet slutade
således hela målet, handlingarna deruti begrafdes bland massan af öfriga
papper, och tomma sägner och allehanda missgynnsamma rykten fingo
småningom ersätta sanningens plats.[31]
Det hörde till tidens sed att skrifva verser öfver aflidna märkvärdiga
personer. Så skref Columbus öfver Lucidor följande epigram:
»Den sig i all sin tid olycklig sjelfver spådde,
Han ock uppå sin tid olycklig ända nådde.
Så såg han verlden sin. Gack nu, ehur du heter,
Och säg, att ej är sannt: Poeter ä' profeter!»
En af hans beundrare, numismatikern Nils Keder, som då var helt ung, men
sedan blef assessor i antiqvitetsarkivet och som äfven skrifvit åtskillig
vers, försåg Andersins upplaga af Lucidors skrifter med ett italienskt
epitafium öfver skalden:
»Trafitto, Lucidor, dal ferro muori?
O destin crudo, o colpo veramente,
Funesto, acerbo, infelice e dolente,
Ch' insieme trapassa mille altri cuori!
O sventuroso fin di chi si disse
_Odiato dalle stelle_, mentre visse!
O Lucidor, io piango la tua sorte,
E piangerian le Muse latine, francesi,
Toscane, tedesche, inglesi, svedesi
E fiaminghe, ma qui teco son morte.
I sednare tider har Vilhelmina Stålberg tagit honom till hjelte i en
roman och Wijkander i ett historiskt skådespel i fyra akter. Det behöfver
knappt anmärkas, att deras bearbetningar har intet med hans historiska
personlighet att göra.
Lucidor utgaf ej sjelf andra än sina tillfällighetsdikter, som på lösa
blad trycktes för bokhandeln och dels utdelades bland gästerna, dels för
tillfället uppköptes af de nyfikna. Men han fick flera beundrare, som
sysselsatte sig med att hopsamla hans arbeten, så väl de redan tryckta
tillfällighetsrimmen som de andra blott handskrifna sångerna. Vi hafva
nämnt erkebiskop Erik Benzelius, som lät trycka fängelsevisan. Likaledes
hafva vi omtalat det bekanta arket Bs förnyade publikation 1707. En annan
samlare skall hafva varit guvernementssekreteraren i Göteborgs och Bohus
län, Olof Wexionius den yngre, hvilken efter anmodan skref ett klent
ingångspoem till utgifvaren af Helicons blomster och synes hafva dött ej
långt derefter. Sjelf är han författare till en verscykel, »Sinneafvel.»
Men den ifrigaste var ofvannämnde Nils Keder, som skall hafva »med mycket
besvär samlat auctoris defecte och illa medfarne koncepter». År 1685
utkommo, enligt Palmsköld, några af hans andliga dikter under titel
»Lucidors lucida intervalla eller goda och gudeliga tankar om menniskans
dödlighet och verldens fåfänglighet, författade uti trenne visor, hvilka
till andras varning äro lemnade af honom, som sig kallade den olycklige
Lucidor» (in octavo). Boken kunde redan af Lidén ej mera återfinnas, men
1844 hittades ett exemplar, som kom till kongl. bibliotheket. I Linköping
finnes en af Spegel gjord afskrift. Den egentliga och fullständiga
upplagan af hans poemer utgafs år 1688 under Johan Andersins namn, och
kallas »Helicons blomster, plockade och vid åtskillige tillfällen utdelte
af Lucidor den olycklige, det är alla de poetiska skrifter, som
författade blefve af Lasse Johansson». Utgifvaren uppgifver dessutom
början af tretton andra visor, som han kände till, men dels icke funnit,
dels funnit ofullständiga eller i oläsligt skick. De äro 1) »Lisille, du
min hjertans själ, min tröst», 2) »Jag svor, jag skull ej vika ifrån
ditt», 3) »Ack, ack, min själ, du vet, jag kan ej mer din låga», 4) »Är
någon osäll såsom jag, är någon till, hvis», 5) »Vill du mig förebrå,
hvad jag har gjort», 6) »Kan någon lida större qval än den i tysthet», 7)
»Så skall en evig tystnad mig tillbinda, att jag», 8) »Wohl dem, der
sonder Traurigkeit in Lust ohn' Lieb'», 9) »Soll denn, Climene, meine
Wonne», 10) »Ach, wie lange soll sonder Ruh, o Lieb, sich», 11) »Fast
mången giftermålet rosar, dock håller jag», 12) »Mitt hjerta vill i
tusen stycken spricka», 13) »Nyss, när Frigga satt i badet, had hon
Astrild». Den sista af dem, som är lekande men obscen, finnes dock
handskrifven i palmsköldska samlingarna. Det är möjligt att någon annan
af visorna, ännu oupptäckt, förmultnar bland gamla manuskript. Äfven i de
af Andersin utgifna poemen finnas här och der lakuner, som utvisa i
hvilket söndrigt skick de anträffats. Tre af de andliga visorna inkommo i
Svedbergs och derefter i vår nu varande psalmbok, ehuru något förkortade
och ändrade. Presterna hade just samma år, 1688, utverkat en
censorsinstruction på tillfällighetsrim, »som mesta dels pläga vara
odugliga både quoad materiem et stylum». Derföre ställer sig nu
utgifvaren under den berömde Lindskölds och landtmarskalken och
hofkansleren, friherre Nils Gyldenstolpes mäktiga beskydd, »enär han
funnit högst nödvändigt att i all underdån, ödmjukhet ersöka för bemälte
verk detta värn och beskydd för att ej äfventyra åtskillige vidersinnige
omdömen, besynnerligen deras, som kittla sig att lasta och danta andras
välmening». Och i kongl. maj:ts nådiga privilegio läses »att bemälte
arbete och skrifter för deras både invention och komposition ett temligt
beröm vunnit hafva och kunna tjena mången till en god anledning och
förkofring uti den svenska poesin». Men Andersin, som väl egentligen
blott sysselsatt sig med tryckningen, har genom sin upplaga illa gagnat
skaldens minne. Ty som Atterbom säger: »Lucidors sista olycka var, att
hans skrifter föllo i händerna på en utgifvare, hvars redaktion är ett
mönster af allt tänkbart slarf, så i ordnande som i manuskript- och
korrekturläsning». Isynnerhet äro mytologiska och geografiska namn
förvrängda. Ofullständig, är Andersins bok ånyo upplagd i en
duodesupplaga af 1835 bland Bonniers samling af »Klassiska författare i
svenska vitterheten». Den kallas ock »Helicons blomster». En ny upplaga
är i våra dagar utgifven af P. Hanselli i hans »Samlade vitterhetsarbeten
af svenska författare från Stjernhjelm till Dalin». Vi hafva jemfört
Hansellis och Andersins editioner med hvarandra vid betraktelsen af
Lucidors egentliga skaldskap och betydelse för vår litteratur, hvartill
vi nu öfvergå.
-----
[1] = ändas.--I den del af vår afhandling, som utgör
biografin, hafva vi vid citater af Lucidors verser, så
vidt det kunnat ske utan men för originalets rätta
uppfattning, något moderniserat stafningen, hvaremot i
den andra delen, handlande om hans skaldskap, versen
öfverallt ordagrant aftryckts.
[2] Bartolus de Saxo-Ferrato och Baldus de Perusio voro
berömda italienska jurister, som lefde på 1500-talet.
[3] = vetat.
[4] = mönja.
[5] = luktar.
[6] En förvrängning af Orvietán.
[7] = med sken af att vara vis.
[8] = mörka.
[9] = fort.
[10] Af isl. ordet ást = kärlek. Utan tvifvel en härmning af
Stjernhjelm, som i vårt språk infört namnet Astrild.
Ordet var ännu ej glömdt i folkspråket. Uttrycken
ást-eld och ást-liungand' förekomma hos Lucidor.
[11] En då bruklig sällskapssed att utdela presenter.
[12] Jemför hans epitafium öfver Figrelius:»[Greek:
_Hêlios_], sol, unde Figrelius, quasi figura solis».
Sådant roade tiden mycket.
[13] Genom häradshöfding Amnell, som upptäckt papperen, samt
genom aktuarien Brissmans och registratorn
Schützercrantz' tillmötesgående har det varit oss
möjligt att genomgå dem, och aflägga vi härmedelst vår
tacksamhet derför.
[14] = splitter galen.
[15] = svartsjuka.
[16] = behaga.
[17] = peruk.
[18] = ofta.
[19] = band i eldfärg och högrödt.
[20] = krås och manschetter.
[21] = en lek. Se Rudbecks Atland, II, 539.
[22] = likväl.
[23] = svanemjuk (jemför det danska blød).
[24] = skrädt bröd.
[25] [Greek: _Sôchratês mainomenos._]
[26] = dum tölp. En sarkasm. Se Ihres Glossarium I. 893.
[27] Skall vara en tvetydig qvickhet vid ett bröllop.
[28] = god vilja att vara en till nöjes; ej vårt begrepp om
välvilligt, som åter hette »välment».
[29] Det åtgick dessutom 20 daler till papperet (ett helt
ris) och 12 daler i tryckarlön. Men kyrkoherden, som
höll likpredikan, fick två förgyllda silfverbägare,
vägande 90-1/2 lod och värderade till 248 daler.
[30] Elers känner ej till när tomten afbrändes, och på kartor
från 1626 och 1640-talet i Stockholms ingeniörkontor
står den utsatt i sitt närvarande triangulära skick.
[31] Det är litteratören C. H. Atterling som i Göteborgs
handels- och sjöfartstidning under rubrik »Huru Lars
Johanssons mördare undkom» publicerat ett sammandrag af
vittnesmålen härom inför kämnersrätten. Vi begagna här
tillfället, att frambära vår offentliga tacksamhet till
herr Birger Schöldström, hvilken, ehuru sjelf Lucidors
förre biograf, med utmärkt beredvillighet ställt alla af
honom och andra insamlade upplysningar till vår
disposition.