I.

Förrän vi inlåta oss på berättelsen om Lucidors lefnad, måste vi genast i

början förklara, att de underrättelser, som man nu derom kan hopsamla,

dels äro så knapphändiga, dels på sina ställen hvarandra så motsägande,

att man ofta är nödgad att fylla luckorna genom antaganden, som

naturligtvis måst göras så försigtigt som möjligt. Endast mot slutet af

hans lif kan man följa honom noggrannare. Dessutom få vi här en gång för

alla nämna, att vid vår uppfattning af hans karakter och dess utveckling

vi hufvudsakligen rättat oss efter hans egna skrifter, hvilka enligt vår

åsigt blifvit allt för litet använda till hans rätta bedömande. Hvad hans

egen tid må hafva förlänat honom af värde eller misstag, hafva vi ej

heller förbisett; eljest må han tala för sig sjelf så vidt möjligt är.

Man vet ej med visshet när han är född. Året 1642 uppgifves af de flesta;

kanske bör det dock vara några år tidigare. Ej heller har man varit fullt

på det klara i afseende på hans föräldrar och födelseort. Wieselgren

trodde sig hafva fått reda på, att han tillhört en gammal prestslägt från

Östergötland vid namn Humerus, att hans fader var en förtjent kyrkoherde

och att af hans begge bröder den ene likaledes blef kyrkoherde, den andre

professor och domprost i Lund. Det är nu af lektor Ahlqvists forskningar

ådagalagdt, att detta beror på en namnförvexling, och att denne Lars

Johansson Humerus slutade som löjtnant vid Dalregementet. Palmsköld och

andra förmodade, att han varit en oäkta son af amiralen Strusshjelm eller

till och med af Karl Gustaf Wrangel, hvilket också är ett misstag. Hvad

vi veta om hans slägt är följande. År 1600 började en simpel båtsman,

Lars Mattson, sin tjenst på den svenska flottan och uppsvingade sig så

småningom till amiral-löjtnant samt adlades som sådan år 1647 till

Strusshjelm; han introducerades på Riddarhuset 1649, hade redan 1636 gift

sig med en enka, Barbara Jönsdotter, hvilken härstammade från Gefle, samt

dog barnlös 1651. Men nu gifver Palmsköld honom en dotter, som blef

hustru åt en skrifvare Asserson på Öland. Skalden är äfven son till en

amiralen Strusshjelms dotter. Har då amiralen varit gift en gång förut

eller äro hans föregående barn oäkta? I alla händelser var Strusshjelm

den tiden af ringa stånd och villkor. Vi kunna ej ens uppgifva, om

dottern varit lagligen gift med den kapten, Johan Erichsson, som var Lars

Johanssons fader. Besynnerligt synes det åtminstone, att hon i

rättegångshandlingarne af 1669, hvarur denna uppgift är hämtad, ej nämnes

med något namn, utan amiralen säges der helt enkelt hafva varit den

anklagades morfar. Vid sin död hade skalden inga anförvandter.

Födelseorten var Stockholm. Häraf framgår nu, att Lars Johansson varit

född i låg, kanske ej ens laggill samhällsställning, samt att han ej

behöft slita några familjeförbindelser i provinsen för att söka en

äfventyrlig lycka i hufvudstaden, utan att han tillbragt sista delen af

sitt lif på samma ort, der han blifvit född och uppfostrad.

Lika som hans börd är otydlig, synes han ej heller fått ega något

föräldrahem. Hvarken mor eller far förekommer vidare--var den sednare ute

på sjön under kriget och stupade?--utan gossen blef uppfödd af sin

morfader, amiral Strusshjelm. Huruvida denne krigsbuss utan bildning--och

huru många sådana med hög militärisk grad egde ej Sverige strax efter det

trettioåriga kriget!--varit den rätte mannen dertill, lemna vi derhän; i

alla fall dog han ju redan 1651. Hans hustru var afliden redan i december

1648. Så stod den tioårige gossen ensam i verlden. (Sedermera, då skalden

på ett ställe talar om anhörigas sorg, bekänner han, att han »har svårt

att skrifva rätt, hvad som han ej försökt». Han har då i späda år

förlorat alla anförvandter.) Anlagen voro emellertid lysande. Kanske var

det redan nu, som Karl Gustaf Wrangel tog sig honom an, »höll ynglingen

vid studier och honom mycket påkostade». Sannolikt genomgick han

Stockholms gymnasium, hvilket först 1667 öfverflyttades till Gefle. Äfven

är han väl den Laurentius Johannis, som den 31. januari 1656 står

inskrifven som student af Stockholms nation i Upsala.

Det är ej utan vigt vid bedömandet af Lars Johanssons senare lefnadsbana

att i håg komma, att han hörde till dem, hvars glänsande själsgåfvor på

allt sätt uppodlades, medan man mindre vårdade sig om hans

barndomsintryck och karaktersutveckling i ett hem. Äfven här visade sig

de förra ej kunna ersätta de senare. Kunde väl en skolgång utan närmare

tillsyn midt ibland Stockholms alla frestelser jemföras med det stilla

lifvet och den stränga tukten vid ett läroverk i Skara eller Westerås?

Och hade ej det examenstvång, som det från början var meningen att

upprätthålla vid universitetet, redan börjat slappas? Hvad läsa vi ej så

väl om professorernas barnsliga gräl inom konsistorium som om de råa

dryckesgillena inom nationerna! Om dessa senare, som nu begynt inrättas,

förmådde lägga några helsosamma band på individernas frihet, är väl svårt

att säga; säkert är, att denna inrättning ej sågs med blida ögon på högre

ort. Vi sakna alla underrättelser om huru Lars Johansson uppfört sig i

Upsala. Wrangels fortfarande beskydd synes ej vittna ofördelaktigt derom.

Vid hans återkomst befunnos ej professorerna ovilliga att gifva honom

venia till undervisning. Men att den tidens studentlif var vildt och

bullrande, är säkert. Olyckligtvis inträffar nu en lucka af öfver tio år

i Lucidors biografi, som man har svårt att fylla. En god och nyttig vän

fick han i Samuel Columbus, som 1658 kom till Upsala, och med hvilken han

efteråt umgicks i Stockholm, men det skall senare visa sig att de ej

kunde fullt förstå hvarandra. Den enes fogliga och ömt elegiska lynne kom

väl redan här ofta i beröring med den andres filosofiska sjelfständighet,

som kunde urarta till cynisk likgiltighet. I dennes själ brann en ännu

fördold eld, som kunde härstamma från hans i sjölifvet kring tumlande

förfäder och passa till den tidens krigiska och i jätteföretag

sjelfförlitande Sverige, men som desto mera hade behöft ledas och

uppfostras, helst i ett godt hem. Det ser dock ut, som om han i moraliskt

afseende fått helt och hållet sköta sig sjelf. Men studierna gingo med

hans anlag lätt. Det var nu, som under den store Olof Rudbeck äfven de

fysiska vetenskaperna började uppblomstra vid universitetet. Lars

Johansson är ej heller okunnig i dem. Det kan vara intressant att veta

hvad han studerat i Upsala. Vi kunna ur hans skrifter uppleta flera

ställen, som visa oss, hvad man då för tiden fick lära sig der, äfven om

ett och annat måste antagas som af honom efteråt under resor inhemtadt.

Han var naturligtvis hemmastadd i klassikerna och dertill hörande

historia och mytologi. Exempel förekomma, att han äfven haft känning af

den antika filosofin, sådan man då fick lära den, samt af juridiken.

Sålunda läser man på ett ställe, der han filosoferar öfver existensens

intighet:

»Som Stagiriten lärt: all varelse består,

Att ingenting begynt, att intet ände får,

Fast om det till sin art syns ändras, intet ända[1],

Men lik en eld af eld sig alltid låter tända»,

och på ett annat, der han prisar en lagfaren:

»Hvad Codex och Pandect, Auténtic och Rubric,

Hvad som Noveller var och hvad som mer dem lik,

Hvad Bartolus och Bald[2] som Themis' tolkar skrifvit,

Och hvad Justinian för lag till känna gifvit,

Har han till pricken vist»[3].

I geografin känner han för sin tid ganska utförligt till städerna i

Orienten och använder till passande jemförelser Egyptens mumier,

pyramider och öfriga jätteruiner. Af den äkta svenskan i hans arbeten

synes det som han både förstått isländska och liksom en Stjernhjelm och

en Verelius nitälskat för det fosterländska tungomålets renhet. Men för

naturvetenskaperna visar han sig, långt mera än hvad då i Upsala var

fallet, hafva varit lifligt intresserad. Hvem tänker ej på Rudbecks nya

trädgårdsanläggning och hans första få lärjungar, när man läser Lucidors

i detalj in gående beskrifning på en örtagård, rik på både praktblommor

och ogräs, hvarmed han förliknar menniskolifvet, hvars rätte örtagårdsman

är Gud? Hvem tänker ej på tidens håg för kemiska och fysiska experimenter

(äfven framstäld i de bekanta holländska genretaflorna) vid hans

mångfaldiga liknelser på detta område? Det var då högst modernt, att en

bildad person konverserade om fysik och kemi, poeterna inblandade dem i

sina verser, damerna besökte i karosser de nyanlagda museerna, de förnäma

och konungarne höllo sig egna laboratorier och tillbragte der en del af

sina lediga stunder. Det förekommer ej blott så vanliga iakttagelser som

denna:

»När vattnet uppåt klifver,

Förändradt uti vind af solen, som det drifver

Till luftens medelrum, och der af kölden se'n

Förändras uti snö och hvitan hagelsten,

Så faller det af tyngd full åter ner på jorden,

Blir vatten liksom förr»,

utan andra, som allenast kunnat inhemtas ur ett kemiskt eller alkemiskt

laboratorium:

»Lägg i qvicksilfver tenn ell' bly,

Det synes samma malmer fly;

Jern, koppar, stål, allt likaså,

De flyta deri ofvanpå.

Men guldets gulhet och dess kropp

Sväljs af qvicksilfret alldel's opp

Och tas emot med yppigt sköt',

Der alla andra ofvan flöt'.»--

»Bly har sin minie[4], tenn arsénik, koppar grönan,

Och jernet har sin rost, ja, sjelfva silfver skönan

Förtärs af dess lazur; guldmalmen hålles ren,

Men har på många sätt, så väl som annat, men.»--

»Blir icke bly till nikt och blyhvitt, tenn till aska?

Rost äter jern och stål, som kallas Mars den raska.

Kan icke tartar guld förvända uti rök?

Hvar koppar ligger, finns dess gröna der? Ej sök!

Hur mången har Mercur i konsten öfvervunnit,

Som tänkt att böja fast hans qvickhet? Men försvunnit

Är deras mynt och han, ty deras rika hopp

Lik vingfota Mercur i skorsten flugit opp.

Af silfver blifver falsk lazur, som andra kalla

Ultramarinblå färg.»

Här ser man tydligt, huru alkemin på hans tid ännu höll på att grundlägga

kemin. Med denna var då äfven medicinen nära förbunden, och kemister och

apotekare hade ofta samma yrke. Skalden känner till kryddorna:--i

himmelen

»Ej luftar[5] luften der som vor' hon parfumera'

Med musc ell' ock civet, jasmin och hvad man mera

Här brukar: benzoïn ell' storax, calamit

Och hvad Arabien elj'st sänder till oss hit.»

Han känner vidare till de tre hufvudmedikamenten, såsom man då antog dem.

Ingenting kan hjelpa mot döden, säger han,

»Ej någon Panacé, Theriac och Mithridat,

L'or-vie-estant[6] och all aptekens hälsomat,

Ej något dricklikt guld, som elj'st så högt berömmes,

Ej Trismegisti sten, hvarom skenvislikt[7] dömmes

Af mången kloklik tok, den aldrig annat var

Än såsom Gyges' sten, den han i ringen bar;

Osynlig menar jag.»

Han har läst astrologernas böcker; han vet, att, när Mars är satt tvärt

emot solen, och Jupiter ej kan undgå Saturnus, det anses betyda att man

då födes till olycka, med flera andra dylika funderingar, men utbrister

strax derpå:

»O, mer än tokot folk, som vet hvad ingen vet!»

Man ser åtminstone, att han ej var benägen för vidskepelse inom alla

dessa då mörka vetenskaper. Det är troligt, att han redan i Upsala begynt

sina kemiska studier, hvilka han i utlandet, kanske mest i Holland,

utbildat. Men de främmande språken, hvaruti han visar så stor färdighet,

kunde väl ej universitetet hafva meddelat honom; der funnos visserligen

en spansk och en italiensk språkmästare på stat, men de nya språken

ansågos ej lika behöfliga som de klassiska. Det var senare just han, som,

hemkommen från sina resor, fick undervisa studenterna i tyska, franska,

engelska, italienska, holländska. Emellertid finna vi, att Lars Johansson

ej vistats i Upsala utan resultat; men att rätta sig efter bestämda

föreskrifter, behagade ej hans öfverdrifvet sjelfständiga själ. Tiden

förgick, och han blef aldrig mera än student. Dermed hade han nästan

stängt för sig möjligheten af befordran i statens tjenst.

Den, som underhöll honom vid universitetet, var Karl Gustaf Wrangel, som

tyckes på ett högsinnadt sätt hafva sörjt för honom. Utom det lysande

mäcenatskap, som då allmänt utöfvades af de store, bidrog väl äfven

härtill, att morfadern och Wrangel varit krigskamrater. Den senare blef

ju riksamiral, och de hade utan tvifvel närmare sammanträffat under

transporterna till Tyskland och det heta sjökriget mot Kristian IVs

flottor. Den ännu ej till Strusshjelm adlade hade nog beundrat Wrangels

dödsförakt, då han i Kielerhamnen, der den svenska flottan låg instängd

af den danska, lät ro sig fram till amiralskeppet under ett sådant

kulregn, att af tjugufem man på båten fjorton stupade; och Wrangel å sin

sida hade nog lärt sig värdera den djerfve uppkomlingen. Sannolikt satte

samma mäktiga beskydd Lars Johansson i stånd till att efter tidens sed

fullborda sin uppfostran och sina studier genom en längre tids

peregrination; ja, Wieselgren antager, att Wrangel ej tvekat att utsända

honom som sällskap åt sin unge, förhoppningsfulle son Karl Filip, hvilken

sedan stannade i London hos svenska sändebudet, grefve Dohna, men der

bort rycktes i förtid 1668 och den 14. december 1670 begrofs i

Skoklosters kyrka. Denna förmodan vinner i sannolikhet genom den varma

grafsång på tyska, som skalden då egnade den hädangångne, der han

märkligt nog undertecknar sig _Adelfino der klagende_. Sjelf uppgifver

han sig hafva besökt England, Frankrike och Italien; att han äfven varit

i Holland är väl tydligt redan af den bearbetning af ett Cats' arbete,

som är den enda i sitt slag af hans skrifter; och att han varit

hemmastadd i Tyskland framgår af, att han är språket fullt mäktig som en

inföding, ja, uttrycker sig ledigare på tysk än på svensk vers. Det är ej

troligt, att Lars Johansson ograduerad kunnat uppehålla sig för länge i

Upsala. Med ledning af några fakta våga vi då ett antagande, som fyller

luckan inom denna del af hans biografi. Om våren 1666 stod fältmarskalk

Dohna med några regementen i Bremen, färdig att inbryta i Holstein. Nästa

års sommar och höst tillbragte han i Holland för att på sin regerings

vägnar medla fred mellan England och Generalstaterna. I januari 1668

afreste han som sändebud till London och förde då sannolikt med sig den

unge Wrangel, hvilken dermed slutade sina utlänska uppfostringsresor.

Dylika färder brukade vanligen räcka trenne år. Har då Lars Johansson

vistats i Tyskland som en slags ledare för riksmarskens son under åren

1662--1664, under hvilken tid denne uppehöll sig på andra sidan

Östersjön, sysselsatt med att ställa der varande svenska krigsmakt på

stridsduglig fot och insända promemorier till rådet om förbund med

England och krig på utlänsk botten under hvad förevändning som helst? År

1665 skulle han med Karl Filip hafva anträdt resorna, medföljt denne

öfver Holland till England och derifrån öfverseglat till fäderneslandet.

Hösten 1668 är han hemma, såsom kan ses af hans gratulationssång till en

Lilienhoff vid hans adlande, som skedde den 19. september detta år.

Åtskilliga smärre omständigheter tala likaledes för detta antagande. I så

fall har han vid tjugutvå års ålder lemnat det gamla Sverige.

Vi kunna omtala en episod från denna resas början. Kärleken hade redan

klappat på hans skalde- och ynglingahjerta. Det skepp, hvarmed han

utreste, tvangs af stark motvind att kasta ankar i skärgården vid

Landsort. Här gick han nu och tänkte på fosterlandet, som i afskedets

stund blef honom dubbelt kärare, men framför allt på sin flicka och den

ljufva förbindelse, hvaråt han måst säga farväl. Regnet föll ned i

strömmar och utplånade hennes namn, som han ritade i sanden. Allt detta

jemte vågornas eviga brus stämmer hans lyra till ett synnerligen rent och

varmt vemod. Huru skön klingar ej denna af kärlek inspirerade sång,

kanske hans innerligaste:

»Farväl, min vän, min själ, mitt lif, min kära,

Min fordna ögontröst, min lust och ära!

Farväl, mitt hjertas barn och bästa vän!

I fall att himmeln helsan min behagar,

Förtröstar jag, att han min resa lagar

Snart hit igen.

Jag sitter nu beklämd af dröfve[8] tankar,

Min längtan och mitt hopp för tross och ankar,

Ty väderguden blåser strängt emot

Med ömkan af den sorgen som mig sårar,

Och himmeln fäller, lika som jag, tårar,

Sjuk af min sot.

Jag skrifver här ditt namn i våta sanden

I Ekelsvik vid Nereus-salta stranden,

Och fast det skjött[9] af vädret måst' förgå,

Skall det likväl uti ett stadigt minne

Och i min själ liksom uti mitt sinne

Samt hjerta stå.»

Ack, denna kyska kärlek bortjagades väl snart ur den knappt manbare

ynglingens själ vid det nya och fria lif, som nu öppnade sig för honom.

Af hans tyska visor framgår det, att han äfven egt utländska

ömhetsförbindelser. Lars Johansson var i sanning ingen pedant, som aldrig

erfarit känslans eld, utan en skaldenatur. Men, dess värre, liknade han

ej heller de flitiga svenska unga män, hvarom vi läsa, att de under sin

peregrination dröjde vid de tyska småstadsuniversiteten, responderade och

disputerade der till professorernas förvåning samt återvände hem, sedan

de afslagit lysande anbud af utlandet, med lärda diplomer och smickrande

helsningsverser både på latin och andra språk. Vi ega visserligen inga

underrättelser om Lars Johanssons utrikes öden, men endast den

omständigheten, att han oaktadt sina anlag och kunskaper hemkom utan

någon lärd utmärkelse att åberopa, leder oss till den slutsatsen, att han

föredragit det verkliga lifvets buller framför den stilla lärdomssalen.

Tiden var också högst upprörd. Det var ej tjugo år, sedan det

trettioåriga kriget, knappt fem, sedan Karl Gustafs vapenbragder satte

Europa i spänning. Den unge svensken hörde under resan talas om

krigsutbrott mellan England och Holland, att hans fosterland ifrigt

underhandlade samt utrustade härar i Tyskland, att riksmarsken Wrangel

var åter öfverkommen och tänkte brandskatta Lüneburg samt öfverfalla

Bremen, att de tyska staterna allvarsamt beredde sig på krig. Och förstod

han--hvilket endast få på hans tid förstodo--att i antikens hemland låta

dennas lugnande och gedigna inflytelse uppfostra hans ästetiska sinne,

eller mottog måhända ej snarare hans otyglade själ några intryck af det

Italien, hvars utsväfningar redan förstört Guido Renis snille och

inspirerade Caravaggios taflor? Öfverkommen till London, träffades han af

hela inflytandet af en Karl IIs och Buckinghams sedeslösa hof, hvars

vanarter trängt ned till alla samhällslager; en Sedley, Davenant,

Etheredge voro då på modet, och hela verlden sprang att åhöra slippriga

komedier och applådera lättfärdiga teatertrupper. Hvilken skilnad mellan

dessa den stora stadens dramatiska föreställningar och de tarfliga

sederna der hemma! Det är ej underligt, att en sådan natur som Johanssons

drogs ditåt. Vi få ej glömma att en dylik omgifning hjelpt stora skalder

såsom Molière och Shakspeare till en mångsidigare och fördomsfriare

lifsuppfattning; men i betraktande af det förakt, som den tidens

hederliga personer buro till de dramatiska konstnärerna, och som snart

gjorde att dessa förtjenade det, innebar umgänget med dem en ej ringa

fara. Palmsköld upplyser också, att Johansson »var af ett liderligt och

flyktigt sinne och inlät sig med komedianter och annat pack». Det var

dåvarande svenskars tanke. Vi kunna nu bättre uppfatta hans poetiska

förkärlek och le äfven åt denna allsmäktiga opinions ensidighet; men med

skaldens häftighet och hänsynslösa sjelfständighet, huru mycket måste ej

hans karakter förlora på denna brytning med hela samhället! Emellertid

har han ej försummat att under resan rikta sina kunskaper efter sin håg;

han förvärfvade stor ledighet i att uttrycka sig på främmande tungomål,

latin, tyska, engelska, franska, italienska, holländska; och Lars

Johansson intager sin jembördiga plats bland de lärda svenske män,

hvilkas kunskaper och språkskicklighet sträckte sig lika vidt som

fäderneslandets politiska inflytande och vapenära. Som förut är sagdt,

var han hemkommen hösten 1668, och han kallar sig i ett då skrifvet

bröllopsqväde för _Asthold skaldkär den olycklige_[10], hvilket väl

skall betyda någon otur i en kärleksaffär.

Här är stället, att yttra några ord om den beryktade förbindelsen med

Magdalena Sjöblad. På Skokloster hänga två porträtt bredvid hvarandra,

som af förevisaren framställas och i katalogen upptagits som de båda

älskandes; hon strålande och fager i tidens präktiga adelskostym; han med

gulbleka kinder, hemska svarta ögon, eklöfsblad på hjessan och i det

hela utvisande lefnadströtthet. Man har återfunnit alla handlingarna i det

mål, der fadern, välborne Olof Sjöblad, anklagat sin dotters vanbördige

förförare, studenten Lars Johansson; man har häradsrättens förfrågan,

Göta hofrätts välmenande yttrande och kongl. maj:ts slutliga

resolution. Dertill kommer, att tiden något så när öfverensstämmer

(1666-1668), att man i de sorgsna kärleksvisorna om en Margaris, Iris

eller Belikinne trott sig finna anspelningar härpå, och slutligen det

romantiska i sjelfva saken. Ty kunde det fås någon mera passande

förklaring på den olycklige skaldens lefnadsbana? En ofrälse poet vinner

en adlig flickas hjerta--hemliga och ensliga promenader kring den

vackra sjön Åsnens stränder--en liten dotter födes--den förolämpade

fadern offrar sitt barns rykte för sitt bördshögmod och raseri samt

offentliggör allt--han vidhåller hårdnackadt sin anklagelse, ehuru både

älskaren och dennes alla anhöriga bjuda hederlig försoning genom

äktenskap,--tidens fördomsfulla lagar riktade mot en ännu omogen, men i

utveckling stadd skaldegenius,--domen på två års landsflykt--de båda

älskandes förtviflan--slutligen, på samma gång som Magdalena försvinner

ur historien, kanske gift med en annan, Lucidors förlorade tro på verlden

och sjelfförstöring--! Ej under att denna förbindelse blifvit en

trosartikel. Olyckligtvis är det nu genom Ahlqvists efterforskningar

säkert, att Lars Johansson, skalden, ej haft det minsta att skaffa med

någon af ätten Sjöblad, utan att frågan rör den östgötastudent Humerus,

om hvars förvexling med sin namne vi ofvanföre talat. De båda porträtten

på Sko hafva fått falskt signalement, troligen uppkommet deraf, att man

gissat sig till Karl Gustaf Wrangels forne skyddsling i den okända

duken på hans slott. Men dels öfver ens stämmer ej detta hemskt

hemlighetsfulla ansigte det ringaste med det, visserligen om lifvets

omisskänliga härjningar vittnande, konterfej med blottad öfverkropp på

Gripsholm, som af traditionen anses beteckna Lucidor, och hvilket i

Schöldströms monografi poetiserats till en ungdomligare bild; dels har

han på Sko den medborgerliga eklöfskransen i stället för den poetiska

lagern kring sitt hufvud, hvad som är snörrätt stridande mot hans

personlighet. Konstkännare tro sig i taflan på Sko finna en kopia från

någon hollänsk målning. Det faller nu af sig sjelft, att äfven tanken på

Magdalenas porträtt måste öfvergifvas, och att originalen till Margaris

och de andra poetiska namnen tyvärr aldrig skola upptäckas. Hela den

intressanta, men i hvarje detalj osanna historien visar sig vara

grundad på Palmskölds, af honom sjelf som lösligt erkända, förmodande,

»att denne Lars Johansson lärer visst varit vår namnkunnige svenske poet

Lucidor». Vi tro att ändringen af hans lefnadsbana, så ofullgången den

nu blef, ej betingades af något olyckligt kärleksförhållande, helst

som hans flyktiga natur strider häremot, utan af andra, i sin art

romantiska skäl, hvartill vi sedan skola återkomma.

Dermed påstå vi naturligtvis icke, att Lars Johansson ej varit älskad

eller saknat de kärleksaffärer, som han besjungit i sina sånger. Han

skulle väl då vara den ende moderne skald, som ej haft sådana. Tvärt om,

han har skrifvit visor, som förråda mera innerlighet eller älskvärd

skalkaktighet än man af hans lefnad kunde vänta. Alla hans erotiska

dikter, om också namnen, enligt tidens sed att med grannare poetiska ord

beteckna de besjungna, äro tillskapade, hänvisa tydligt på verkliga

händelser; de äro i ordets egentligaste mening tillfällighetsdikter. Hans

glödande själ trängde lika mycket till verklighet som till fantasibilder.

Han var ej van att sitta hemma och uppteckna drömmar om kärlek; han

plockade lifvets rosor. Palmsköld angifver som motiv för sin förmodan om

fröken Sjöblad en erinring af en major Prytz, »att Lucidor äfven vid

denna tid haft en labyrint för sin amour skull». Många af hans

kärleksvisor äro nu förlorade, bland andra en som börjar »Mitt hjerta

vill i tusen stycken spricka»; men hvad som är qvar, visar tillräckligt

hans dyrkan af Amor. I sitt längsta poem, »Om en mös pligt», skrifver han

som en god fruntimmerskännare. Vi skola uppräkna några af hans flammor.

Den, för hvilken han hetast brunnit, heter Margareta. Han kallar henne i

en glödande kärlekssång »Margaris, min själs behag, andra jag». Är det

samma person som fick det artiga, nästan på concettimanér affattade

»bindbrefvet»[11] på margaretadagen under årets vackraste tid? Han kan

ej gifva henne något smycke att binda kring armen, i stället får hon hans

hjerta och sång. Slutet öfverraskar med en stor förplumpning, som å daga

lägger, hvad slags qvickhet man då kunde tillåta sig mot damerna. Än en

gång förekommer Margareta på ett förtroligt sätt. En väninna får af honom

en liten visa, som hon begärt:

»Men du måste kunna tiga,

Att jag åt dig någon gjort.

Säg för ingen annan piga,

Ty det blifver snarlig sport.

_Magga_ lilla må det veta,

Hon går ej dermed i skall.

Vill dig någon ann' utleta,

Säg: du tok, drag fan i vall!»

En annan är Fillis, som ville bli hans hustru, men det vore då ej värdt

att tänka på:--

»Det är, Fillis, sant

-- -- -- -- -- --

Att du mig begärat

Så högt som jag dig»,

men

»Ej fria jag må,

Men fri vill jag vara.

Låt andra fortgå,

Som hustru vill få.

Jag låter dem fara

Allt uti en skara

Att resa i frid,

Till rida sig laga

Med kappa och kraga

Och hornen bredvid.

Jag blifver benöjd

(Fast andra behaga)

Ej njuta den fröjd.»

Vid ett annat tillfälle är det han, som är den förskjutne; hans älskade,

Belikinne, synes hafva varit af hög börd, hafva uppmuntrat och sedan

försmått honom:--

»Men godtron är bedragen,

Ty jag tänkt' ej om,

När som jag först, betagen,

I din vänskap kom,

Att olikt stånd och tid,

Trots id,

Kund' ändra mångens tankar; dock tröstar jag derved:

Du bröt, ej jag, vår ed.»

En älskarinna, kanske den en annan gång besjungna Bellinde, saknar det

poetiska grannlåtsnamnet, men episoden är desto påtagligare. Han hade

förgått sig mot henne genom sin vanliga lösmunthet:--

»Sei doch nicht so ergrimmt, mein Kind!

Ein Wort ist ja kein Pfeil, nur bloss ein Wind.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Es war so bös ja nicht gemeint,

Ob's gleich vor deinen Augen böse scheint.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Hat mein vermessner Mund gefehlt,

So soll mein Mund zur Strafe ungezählt

Dein schönes Lippen-paar,

Das ich erwäht

Zu meinem Buss-Altar,

Beküssen tausendmal.

Und fehl' ich eins, so küss' ich sonder Zahl.

Weg denn Zorn und Verdruss!

Das sei auf meine Buss'

Der erste Kuss.»

I likhet med dessa muntra verser finnas flera andra på tyska. Men nu äro

de nyss citerade äfven öfversatta på svenska (så framt den ledigare

rytmen berättigar oss att antaga det främmande språket som original),

hvilket tyckes hänvisa på ett i fäderneslandet bosatt fruntimmer. Under

den period, då det svenska väldet inbegrep många utlänska besittningar

och hade så stort europeiskt inflytande, ljödo främmande språk väl lika

ofta i de stockholmska sällskapskretsarne som de skrefvos i styrelsens

kanslier. I synnerhet bodde många tyska familjer i staden.--Slutligen må

vi nämna en visa till Lisette. En grym tartar har för hennes fötter

nedlagt sitt pilkoger, alla skynda att helsa henne, sjelfva himlen har nu

så länge ösregnat på jorden af afundsjuka att ej få taga henne upp till

sig. Kan någon dyrka dig tillräckligt, skämtar skalden,

»Sedan från så fjerran länder

Den så stolta Persian

Kom att kyssa dina händer,

Tartarn ock från Astrakan.»

Stycket hann ej skrifvas till slut. Det är påtagligen en maskrad vår-

eller höst-tiden, der åtskilliga kostymer från främmande land förekommo,

och der det fanns en balens drottning. Det dåvarande Stockholm, som

saknade mode- och resebeskrifningar, behöfde derföre ej fantisera ihop en

utländsk drägt; man kunde se den på gatan. Ty sommaren 1666 uppehöllo sig

här utskickade från furst Lubomirski i Polen, hvaribland sannolikt funnos

tartarer. Det låg således nära till hands att efteråt maskera sig till en

sådan.--Så se vi Lucidor skämta eller sucka bland unga flickor. När vi

dertill besinna att hans poesi understöddes af röstresurser--han brukade

sjelf sjunga sina visor, och flera af dem äro så sångbara, att de ej

kunna fullt uppskattas utan ackompanjemang--och att han förstod att skapa

egna melodier, kanske äfven föredraga dem på fiol eller annat instrument,

kunna vi ej tvifla på, att han varit angenäm för fruntimmerna, äfven om

den romantiska historien om Magdalena måste öfvergifvas. Men ändå har han

knappt i längden kunnat bibehålla sig i deras ynnest och sällskap; och

här träffa vi en svag sida af hans lefnadssätt. Hans umgängeston smakade

för mycket af värdshuslifvet, och hans dristighet lät detta allt för väl

märkas för att ett högbildadt hem skulle velat öppna för honom sin dörr.

Han är medveten derom och uttalar detta en gång naivt nog: »jag har en

stor trut, och om man mig höfvisk finner, så är det rätt en slump»; men

han brydde sig icke om att rätta sig. Derföre har han känt qvinnan genom

de poetiska fiktionernas och det flyktiga gatulifvets synglas; och

sålunda kom han att sakna den tyngdpunkt, som aktningen för henne gifver,

då han hejdlöst kastade sig ut i lifvet.

Att dömma af hans poemer, har Lars Johansson den närmaste tiden efter

hemkomsten omvexlande uppehållit sig i Upsala och Stockholm, begagnande

sig här hemma af de kunskaper och det anseende, som han genom sin

vistelse i utlandet vunnit. Man väntade af honom mycket, ty »han ansågs

vara i nästan alla konster och vetenskaper väl förfaren». Han kunde dela

sin tid mellan de lärda sysselsättningarna i Upsala och verldslifvet i

Stockholm. Vid universitetet vistades han åtminstone i början af 1669,

»der han undervisade studenterna i språk och som en annan professor hade

tillstånd att intimera». Det är äfven vid denna tidpunkt, som hans

poetiska kallelse tyckes hafva blifvit klar för honom sjelf. Han antog nu

det vackra namnet _Lucidor_ (af Lucis och [Greek: dôron] [12]), första

gången användt i ett qväde af den 8. december 1668, hvarigenom han enligt

tidehvarfvets sed öppet betecknade sig som en musernas tjenare. Han

kallas ock Lucidor vid sin bosättning i hufvudstaden. Det är troligtvis

under dessa, jemförelsevis lyckliga år, när förhoppningarna om honom ej

hunnit förblekna, som han skrifvit de flesta af sina ömma eller muntra

visor, kanske också några af de andliga dikterna. Det är ett rent

skaldskap, uteslutande hemtadt ur hans egen inspiration. Deremot äro

bröllops- och begrafningsrimmen färre och hafva tillkommit af

tillgifvenhet eller bekantskap. Så besjunger han på latinsk hexameter

riksrådet och generalen Fårbus' enka, som dog den 22. september 1668.

Denna dam, född Boje, var Ebba Brahes ungdomsväninna, skref flera andliga

psalmer, understödde vittra idrotter och var sjelf vitter. Också kallar

skalden sig här _Laurinus den sorgbundne_. Med slägten har han kort

derpå stått i beröring: Tre förnämligare begrafningar i hufvudstaden i

december månad få dagar efter hvarandra firar han på glänsande tyska. Här

heter han _Lucidor der mitleidende_ eller _Celinus der betrübte_. En af

sångerna skrefs åt en vän, löjtnant Storm, till hvilken vi en gång skola

återkomma, och bär till underskrift _Triton Sturmmuth_. I Upsala visade

han för sista gången sin lärdom och skaldeådra under högsommaren året

derpå, när han på latinsk hexameter, franska, italienska, engelska,

holländska, tyska och på slutet konstfulla svenska verser blomsterströdde

en liten gosses graf, till hvars redan aflidne fader, teologie doktorn

och professoren Edenius, han stått i förbindelse. Här skrifver han sig

med initialer L. I. S. S. H. A. S. V., det är Laurentius

JohansSon, scientiarum humanarum artiumque studiosus Upsaliensis.

Emellertid fann han sig såsom ograduerad ej ega någon framtid vid

universitet och fattade nu det ödesdigra beslutet att för beständigt

öfverflytta till Stockholm och der utföra sitt ideal, det fria poetiska

lifvet. Hittills hafva vi ej kunnat följa honom så noga, men under

vistelsen i hufvudstaden blir han mera bekant, och källorna om honom

flöda rikare.

Midt under den vackraste högsommaren, den 28. juli 1669, anlände Lucidor

till Stockholm. Detta år i håg koms länge för sin särdeles vackra

väderlek. Vikar och sund stodo i sin skönaste fägring. Hela staden var i

rörelse, och präktiga förberedelser gjordes till morgondagens stora

högtidlighet, ty Englands sändebud, lord Howard, earl of Carlyle, med

hvilken makt Sverige nu efter Tripelalliansens afslutande stod i

förtrolig beröring, skulle slå den fjortonårige konungen till

strumpebandsriddare. Detta väckte sådant uppseende, att en särskild

medalj slogs deröfver. Lucidor uppsökte genast hufvudstadens lärda

kotterier. I spetsen för dem glänste den frejdade Stjernhjelm, som nyss

hade utgifvit »Musae Suethizantes, det är Sånggudinnor, nu först lärande

dikta och spela på svenska», och som nu hade mycket att syssla med det

nybildade antiqvitetskollegium, der han sjelf var preses, och

hvilket--enligt en kammarherres bref, bestämdt för »Rudbeck, Stjernhjelm

och andre vurmar»--erhöll kunglig instruktion 1668. Det skulle

egentligen sitta i Upsala, men blef en verklig härd äfven för

hufvudstadens vetenskapsmän. Der voro anstälda Columbus, hvilken vistats

som informator i presidentens i kammarrevisionen Blixenkronas hus, men nu

såsom Stjernhjelms lärjunge blifvit af honom anstäld som kanslist,

studenten Johan Bergh m. fl., med hvilka Lucidor umgicks. Hvarföre sökte

han ej någon befattning eller åtminstone sysselsättning der? Han besökte

dock skaldekungen flera gånger i hans hus nedom Brunkeberg och

diskurerade med honom ifrigt, ja, han till och med vann hans deltagande.

Om Lucidor icke begagnat ett sådant tillfälle, är detta den största

försummelsen i hans lif, ty hans framtid berodde på, om han lyckades få

fast fot i samhället. Kanske egde ej heller kollegiet någon plats qvar

att besätta. Emellertid hade skalden sin oinskränkta frihet orubbad och

fick lära sig att lefva för dagen. Han sökte förtjena sitt uppehälle

genom begagnande af sina stora språkkunskaper. Så veta vi, att »han

betjente en kapten Fårbus med translaterande uti dennes rättegångssaker»,

och att ofvannämde Bergh »till-litade honom i det italienska språket».

Men äfven hans pegasus måste sättas i galopp. Han skref på tyska vid

hofmarskalken Lützows begrafning; han uppvaktade lord Howard vid dennes

afresa med en ståtlig engelsk parentation, hvarpå han väl skördade en

vacker penning; han begagnade sig af bröderna Gyllenstjernas nästan

samtidigt inträffade bröllop för att hopsätta tvenne bröllopsrim på

svenska alexandriner, undertecknade _Lucidor den olycklige_ »i högsta

hast». Det ena, som inlemnades af en tysk student, vid namn Prilwitz,

inbragte honom tio riksdaler i karoliner, men det andra, som kom några

månader senare och framräcktes af Bergh, hade helt olika följder.

Det är det bekanta »Giljareqval uppå den högvälborne herres, herr Konrad

Gyllenstjernas och högvälborna frökens Kristina Ulfsparres högst

lyckosälla brudlöftesdag, continueradt af Lucidor den olycklige den 18.

november anno 1669». Vi ega det lyckligtvis qvar i sin helhet, och

handlingarna i den rättegång, som det uppväckte, återfunnos för fyra år

sedan bland dammet på Stockholms rådhusvind[13], så att vi kunna bilda

oss ett detaljeradt omdöme i målet. Om man genomläser detta poem och

beaktar, huru vidt olika och oförbehållsammare den tidens sällskapston

var emot vår, begriper man icke, hvari Lucidor felat. Det är sant, att

ett och annat uttryck kunnat vara mera passande, och att tonen uti början

på sina ställen är litet rå. Men de, som velat finna det brottsligt,

hafva allt för mycket låtit leda sig af dess å stad komna förargelse och

icke betraktat det i hela sitt sammanhang. Om här färgerna äro mera

målande än i det giljareqval, som han förut inlemnat vid broderns högtid,

och som denne frikostigt belönade, kommer det sig af poesins starkare

flykt, utan att man spårar det ringaste försök att förolämpa. Stycket är

i sjelfva verket ett af hans bästa, qvickt och färgrikt, och skulle nog

hedra en mognare skald. Han tyckes deri vara påverkad af Stjernhjelm, med

hvilken han ju också umgicks, och skildrar på samma lekande och satiriska

sätt som denne gjort i sitt »Bröllops besvärs ihågkommelse». Man vet

visserligen ej, när nämda Stjernhjelms dikt var färdig och första gången

kom ut i bokhandeln, men intet hindrar, att Lucidor fått se den i

manuskript hos författaren samt genast blifvit fattad af dess

snillrikhet. Det är att beklaga, att han af följderna afskräcktes från

att vidare skrifva i samma manér. Men hörom ett sammandrag af poemet! Han

börjar med att hänvisa på Kristoffer Gyllenstjernas och fröken

Oxenstjernas vigsel, der han redan sjungit.

»Här kommer jag igen, som förr har varit framme,

Och vill i denna qväll fullfölja giljeglamme',

Som jag begynte sist.»

Då hade han, naturligtvis i samma satiriska tonart, blott gjort

förberedelser och måst stanna vid de giljareqval, som heta svartsjuka; nu

brister honom tid ej mera, och han ämnar utföra sitt ämne. Kommer så en

målning af den svartsjuke:

»Hans vantro är så stor,

Att han för boleri förtänker jungfruns bror.

Leksystern sjelf kan ej väl undfly hans misstankar.

Stol, bänkar, säng och bord, allt hvad när' henne vankar,

Ja, hennes kläder med samt allt hvad hon kan nå,

Det kastar han misslynt sin' afundsögon på.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Är inte han ragal'n[14], som plågas af svartsot[15]?»

Sedan visar han, huru den stackars friaren måste upphöja sin kärastes

behag till skyarna, både dem som finnas och icke finnas, och göra detta

med modets sirligaste fraseologi:

»Allt fägrings ros måst' han väl kunna på sin nagel

Och kalla hennes hår, som sträft lik märretagel,

Guldtrådar, silkeslent och Astrilds-vidjor. Se'n

Måst' alla stjernors ljus och gyllne solens sken

Förmörkas liksom moln för hennes ögons strålar,

Fast hon droppögon har liksom två dalkarlsskålar.

På hennes kinder måst' båd' ros och liljor gro,

Fast kindbenen se ut liksom en skållad so.

Måst' ej korall, rubin och skarlaksfärgen blekna

Mot hennes läppars färg, lik' ålskinn? Hvem kan räkna

Allt tokot giljeqval?»

Dernäst omtalas giljarens omak att visa sig för sin älskarinna i ett så

fördelaktigt yttre som möjligt.

»Att haga[16] jungfrun väl, måst' han ha giljekläder:

Hårlufva[17], bäfverhatt, derpå en brokig fjäder,

Som han på hufv'et bär och ligger tidt[18] på strå;

Se'n à-la-mode-band, couleur de feu, ponceau[19]

Samt andra färger mer, rynkskjortor, lingarärmar[20]

Af cambrayduk, cotton och hvad hvar elj'st med härmar

Allt utländskt lapperi. Är icke det stor sorg,

När som en fattig pilt ej sådant får på borg

Och likväl prunka vill? -- -- -- --

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

-- -- -- -- -- -- -- -- Hvad kosta marknadsgåfvor,

Hvad bindbref, spela grönt[21]? Tidt är en giljar's håfvor

Knappt, knappt fem fyrkar värd, lel[22] måst' han spela kort;

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Han måst' af höflighet ju låta jungfrun vinna....

Hvad kosta nyår, jul och slikt? -- -- -- --

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

(Jag spelar, fast man ej vill höra sanningsgigan.)

Den jungfruns ynn'st vill ha, han lage väl med pigan

Och mute henne bra, så bär hon brefven fram!

Skull' posten ej ha lön, det vore nästan skam.»

Men trots allt detta får han ofta bara »kalfskinn» (korgen) för sitt

besvär. Så såg författaren en gång en olycklig älskare, som ville dränka

sig, men vattnet var för kallt. En annan hade ännu märkvärdigare öden.

Han tänkte dö af gift, men då han tog det i munnen, smakade det så illa,

att han spottade ut det igen; derpå grep han till repet, för att hänga

sig, men då kom han på den tanken, att han skulle dela samma dödssätt som

tjufvarna och kastade bort det; slutligen satte han en tre alnars lång

svärdsklinga mot sitt bröst, men då blef han rädd att hon skulle springa

i stycken och sade:

»'Jag har ej slik igen';

Hängd' henne så sin kos och lefver alltså än.»

Sist kommer i regelbundna strofer en vacker beskrifning på äkta ståndets

lycka efter alla vedermödor; den börjar med samma ord som det förra

giljareqvalet till brudgummens broder:

»O, säll, o, trefaldt säll den, som sig väl kan skilja

Från mödsamt träldoms ok, som andra kalla gilja!

Säll är den, som en gång har lagt sitt segel ner

Och fört i önskad hamn sin båt. Densamme ler

Åt andras sorglig' suck och höfver ej mer räddas

För böljor, vågor, vind och klippor, utan bäddas

I Astrilds svanblöt'[23] dun och sofver utan sorg

Uti sin kär'stas famn som Astrilds säkra borg.

O outtalig lust, o gamman obeskriflig,

O obegriplig fröjd, o glädje som otviflig,

O fria Hymens band, o ljufva träldoms lag!

Att skrifva mer om dig är pennan min för svag.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Men dygdfullkomna fru'r, I himmelssköna fröken,

I ljufsta jungfrufolk, som dygd och skönhet öken!

Jag lägger denna skrift som eder ring'ste träl

Till edra fötter ner och bjuder så farväl.»

Härtill är fogad en nätt gåta på fransyska till damerna, på ett långt

mera hyfsadt språk än eljest Lars Johansson är van att använda i sina

gåtor. Den handlar om kyssen:

»L'amour m'a engendré, les sujets de la terre

Les plus beaux enfanté dans une douce guerre.

On ne me peut pas voir, ni sentir, ni toucher,

Mais bien ouir, encor mieux l'on me peut gouter.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Je ne vis qu'un moment, car en naissant je meurs,

Et n'ayant point de coeur, j'ai pour tombeau le coeur.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Pour mon enfantement mon corps n'est pas de l'air,

Je tonne doucement passant comme un éclair.

Je ne saurais jamais être donné à personne,

Sans que lui qui me prend en même temps me donne.

Les belles qui sauront cette énigme expliquer

Auront à leur plaisir mille et mille baisers.»

Vi se således, att med anledning af detta bröllop ett sjelfständigt poem

höll på att utarbetas, och att det ur poetisk synpunkt var betydligt mera

värdt än de tio riksdaler, hvartill det förra uppskattades.

Men annorlunda tyckte mottagaren. Kanske, om skalden hade nöjt sig med de

vanliga betraktelser och smickrande fraser, som dussintalen af dåtidens

bröllopsvisor innehöllo, han skulle funnit mera nåd för landshöfdingens

smak. Nu skall efterverlden genom friherre Konrad Gyllenstjernas

förfarande få svårt att tro annat än att författaren här, som man säger,

stötte på patrull. Vare sig att han varit så svartsjuk, eller hans brud

så ful, eller han haft så mycket besvär att vinna henne, hvarpå sången

skulle anses syfta; alltnog, den mäktiga slägtens vrede uppflammade, den

stackars poeten kastades i fängelse och ställdes till rätta för pasquill.

Det vill dock synas, som om Lucidor, sig ovetande, genom sin skrift

berört ett ömtåligt förhållande, en duell mellan brudgummen och en grefve

Douglas, att minnet deraf genom verserna blifvit uppfriskadt, att man

hviskat derom i bröllopssalen, der den unge konungen, den regerande

enkedrottningen, andra furstliga personer och höga herrar voro

närvarande, samt att pratet sedan gick ut öfver staden, påstående bland

annat, att poeten blifvit mutad till att skrifva. Man känner, huru

strängt man då höll fast vid en familjs oantastade namn och rykte.

Emellertid beröras dessa tvistigheter med Douglas endast helt flyktigt,

man är tydligen intresserad af att förtiga dem, och hela ransakningen

erhåller derigenom en ensidig och despotisk karakter. Man ser, att med

dåvarande samhällsförhållanden en ringa student som Lucidor utan

beskyddare ovilkorligen måste få orätt mot en så förnäm adelsslägt. Dock

för oss ställer sig saken, som inalles upptager ett tjugosex sidors

protokoll, helt annorlunda, och den anklagade synes ständigt svara

segerfullt på hvarje punkt. Man begriper ej, huru han kunnat fällas till

något straff alls. Men hvad Wieselgrens gissning beträffar, att Douglas

skulle hafva förmått Lucidor genom rusets inflytande att hopsätta poemet,

är detta så obevisadt och osannolikt, att endast den förtjenstfulle

granskarens vid hvarje tillfälle framträdande nykterhetsifver kan

förklara densamma.

Bref om saken hade ingått från kongl. maj:t till hofrätten, hvilken sände

den till magistraten, och dymedelst kom den till kämnersrättens

föregående pröfning. Den 11. december 1669 inställde sig båda parterna

inför Johan Bjugge, Hans Kohlmether och Henrik Märman, som då sutto i

rätten. Kärandens ombud, hofauditören Samuel Croningh, klagade öfver »ett

ärerörigt, skamlöst och groft pasquill, som hela vägen är uppfyldt af

skamliga ord och meningar, och som man med särdeles behändighet låtit i

brudhuset in praktisera och der utdela». Hans första fråga till Johansson

gälde, om han var adelsman; hvarpå denne stolt svarade: »nej, utan så

vida dygden angår». Det var genast ett upphäfvande af jemvigten mellan

parterna. Sedan åberopade Croningh ett kungligt plakat mot pasquiller.

Lucidor invände, att han väl visste att alla pasquiller voro både i

konungariken och republiker strängt förbjudna, men han hade ej heller

skrifvit en sådan; han redogjorde för sin ankomst till Stockholm, för

sitt första giljareqval till kärandens broder, samt huru det senare

tillkommit; att han träffat friherrens kammartjenare i Kyrkbrinken eller

Trångsund och af honom fått veta dagen för bröllopet, och att studenten i

Stjernhjelms hus, Bergh, öfverlemnat poemet åt en lakej, som gått in med

det i festsalen. Croningh anmärkte, att det var försmädligt mot

brudparet. Lucidor svarade, att »han hafver aldrig tänkt någon menniska

med denna sin skrift försmäda och förarga, utan allenast sådant gjort

till sin egen öfning i det svenska språket, sitt modersmål». Detta lät

den tiden icke som någon tom undanflykt; men om han sagt, att orsaken

till författandet varit en förhoppning om att få tio daler en gång till,

hade han väl kommit sanningen närmare. Croningh påstod, att meningen

varit att »lædera studio infamandi» i synnerhet i så höga personers

närvaro. Lucidor svarade, att »han ej tänkt lædera någon, att han ej

vetat af att de kungliga majestäterna skulle komma dit, eller att hans

skrift skulle blifva så illa upptagen och uttydd, förmenande sig såsom en

poet hafva någon licentiam och frihet». Croningh angrep nu Johansson i en

lång, med latinsk juridik späckad harang, anklagade honom för att hafva

begagnat namnet Lucidor, förebrådde honom »oförskämda och illistiga

uttryck, i det han som en grof kalumniant hafver låtit trycka pasquill,

som före detta aldrig varit hördt, dermed han icke allenast min principal

och dess fru, utan denna familia Gyllenstjernorna med sin grofva

allusion mycket stor skymf tillfogat». Lucidor svarade, att hans

författarenamn utgjorde ingen hänsyftning och vore af många poeter före

honom begagnadt, att han ej tänkt försmäda någon menniska, »derpå han

ville sin ed aflägga, utan allenast sökt med sådana skrifter förkofra

sitt modersspråk». Omsider frågade rätten honom, om någon hade instigerat

honom att skrifva; »ingen menniska, hvarken hög eller låg,» svarade

Lucidor. Croningh slöt dagens förhör med begäran, »att Lars Johansson

måste plikta som en oförskämd kalumniant och äreskämmer».

Den 13. december var målet åter före, och man ingick nu på

enskildheterna. Croningh fästade sig i sitt klagomål in particulari vid,

att hans principal och dess gemål ej fått deras rätta titlar. Lucidor

invände, att han ej visste så noga alla titlarna, att man i skrift till

kungen blott brukade sätta etc. etc. efteråt, samt att den engelske

ambassadören ej tagit samma sak illa upp. Croningh anmärkte allusionen

med lux de or, och att Gyllenstjernornas namn blifvit i skriften insatt,

»dem till evig men». Lucidor bevisade, att han brukat sin signatur

tillförene, och påstod fortfarande, att han ej menat illa med

Gyllenstjernorna. Croningh framkastade, att Lucidor i skriften talar om

»couleur de ponceau och de feu, sådana färgeband som herren uti 14 dagar

tidt före bröllopet på sin klädedrägt dragit hafver». Lucidor försäkrade

sig aldrig hafva sett Gyllenstjerna eller åtminstone känt igen honom, än

mindre kunnat veta hvad färg han burit, »derpå han ville göra den största

ed». Croningh påstod, att han pasquillerat ridderskapet och adeln medelst

omnämnandet af hårlufvan, lingarärmarne och plymen på hatten. Man ser,

att modet med peruken och den öfriga kostymen à la Ludvig XIV. ännu var

så nytt, att det ej trängt ned till medelklassen. Det var sannolikt ej

utan spe som Lucidor derpå svarade, att han skrifvit om en plym, »som

tidt ligger på strå» och ej står upp i vädret, »hvad som intet till

Gyllenstjerna och andra herrar kan appliceras». Croningh talade om en

»querell», som Gyllenstjerna skulle hafva haft. Lucidor förklarade, att

han ej visste af någon querell, »ehuru väl han vet efter folks tal, hvem

de misstänka för att hafva bestuckit honom», hvilket vore osanning; dock

skulle han nämna sina sagesmän, en tysk student Johan Schaffer,

regementsqvartermästaren Erick Klangh och flera; det skulle hafva varit

grefve Douglas som slagits med Gyllenstjerna. Då Croningh inföll, »att

efter herr Konrad seglat förbi och 'lagt sitt segel neder', så måste han

tillförene varit i sådant qval som Johansson beskrifver» (här var

Croningh oförsigtig nog att antyda orsaken till querellen), svarade

Lucidor knipslugt a simili: »att den som seglar Schyllam och Carybdin

förbi, han kommer ju intet derpå». Tyske studenten Prilwitz var framme

som vittne och berättade om den första bröllopsskriften och de tio

dalerna, hvarefter han gjorde en rolig beskrifning på ett beramadt möte

med Johansson. Han hade träffat honom på Skeppsbron och sagt honom, att

det nu vore tid att skrifva igen; gick derefter till hans herberge, men

värdinnan svarade först att han sof, sedan att han var sjuk, slutligen

»att han vill råka eder på Bron; hvilket intet skedde»; andra dagen gick

han åter till hans logemente och fick se honom igenom fönstret, men

värdinnan sade, att han ej var hemma, utan det var hennes gäster, som

Prilwitz hade sett genom fönstret; »och som han trodde att Lars Johansson

ville göra något allena, gick han bort och gjorde ock något för sig».

Tillfrågad af Croningh, hvarföre han så suspecte velat vara ensam,

svarade den anklagade, att han intet var påklädd. Ransakningen slöts med

att Lucidor företedde de skrifter, der han först begagnat sin signatur

och ej utsatt alla titlar, samt att kapten Fårbus, densamme, som han

bistått vid translaterandet, bevittnade att Lucidor sagt sig vara

olycklig, såsom misstänkt för att hafva blifvit bestucken, samt att han

villfarit hans begäran att gå upp till Konrad Gyllenstjerna och tala godt

för honom.

Det var förgäfves. Den olycklige fick sitta qvar i sitt fängelse. Pratet

och sqvallret hade nu gått ut öfver staden genom hundratals munnar;

kanske de kungliga personerna sjelfva, som varit med på bröllopet,

deltogo deri, åtminstone kan man tro enkedrottningens karakter om något

sådant. Landshöfdingens vrede uppflammade än mera, och han tog ett steg,

som måste hafva den anklagades fällande till följd. Den 15. december kom

han sjelf in i rätten, utropande, »att han håller Johansson för en

kalumniant och äretjuf, helst som han vetat af någon handel, som mellan

honom och grefve Douglas skall vara förelupen, begärandes att han, Lars

Johansson, må på det högsta blifva afstraffad». För öfrigt upptogs dagen

med att afhöra vittnen, som intet stort kunde meddela. Bergh fick

beskrifva huru han lemnat rimmen till brudgummens page, men nekade sig

hafva läst dem, förrän de presenterades. Croningh frågade, hvad som

menades med slutallusionen på duellen. Johansson svarade, att han hört

både utrikes och här hemma, att för några år sedan en person skjutit sig

ihjäl för ett qvinfolks skull. Klangh nekade sig hafva nämt Douglas som

bestickare. En viss Printz fick vittna, om han sagt till Johansson, »att

de illa tagit upp er skrift, men er kunna de ej stort skada, utan den

lära de knipa, som hafver bestuckit eder» o. s. v. Det framhölls, att

kongl. boktryckaren Niklas Wankijf vid tryckningen »icke heller sagt

eller varnat den anklagade med ringaste ord». Croninghs slutpåstående

lydde, att Johansson må sjelf ansvara för sin tro, att landshöfdingen

hölle gref Douglas suspect, att han uppehållit saken med att åberopa sig

på så många, som ej hafva något synnerligt att berätta, och att han måtte

efter förtjenst blifva straffad. Härmed var det kinkiga förhållandet med

Douglas skjutet åt sidan. Denne behöfde ej ens inställa sig i rätten.

Handlingarna i målet remitterades till den ärade magistraten, hvars dom

utföll den 10. januari 1670. Skriften frikändes visserligen från att vara

pasquill, »varandes sådant scriptum generale, alludens ad passiones et

vitia hominum in communi, men icke till en eller annan person i

synnerhet; dock, emedan Lars Johansson samma skrift emot kongl. maj:ts

ordning och stadga obedin och med en ofullkomlig herr landshöfdingens

titel, som vid slika tillfällen här i staden brukligt är, låtit

publicera, hvilken också i några stycken befinnes vara förarglig,

offendera honestos aures och bonos mores, gifvandes han sålunda

afundsmenniskom och illviljandom (hvem anar ej här Douglas?) occasionem

calumniandi och andra enfaldiga anledning till hvarjehanda misstankar och

domar, som herr landshöfdingens reputation icke tåla kan eller bör, och

sådant allt på hans heders- och bröllopsdag; ty pröfvar rätten skäligt,

att Lars Johansson för ofvanbemälte excesser, erkannerligen ob

petulantiam, och att han icke förut betänkt hvad snack och tal, oro,

förtret och harm en sådan dikt under så höga och förnämliga brudfolks

namn uppväcka kunde, förutom det han med fängelse hafver pliktat, må

hålla sig från denna stadens societet och gemenskap på år och dag med

förmaning att han emellertid anlägger sina gåfvor, ingenium, studier och

förfarenhet till Guds ära, sin nästas uppbyggelse och sin egen heders

uppkomst och förkofring». Den högättade Douglas gick fri, den stackars

poeten var qväst. Så många af de tryckta exemplaren, som kunde

öfverkommas, blefvo förstörda. Ja, ännu efter många år, och när begge

makarna redan voro döda, var slägtens vrede och tidens ömtålighet så

stor, att vid utgifvandet af Lucidors samlade skrifter hela arket B, som

innehöll detta giljareqval, reklamerades af en grefve Gyllenstjerna, »och

detta ark togs ur alla exemplar af boken och bars hem till honom,

hvarefter hans grefvinna ej nöjde sig, förrän hon sjelf fick stå och se

uppå huru en kammarbetjent kastade dem på elden». Man har derföre trott,

att de få ark, som nu finnas qvar, antingen äro för andra gången upplagda

eller snarare att de innehålla ett helt annat eller förändradt arbete med

samma öfverskrift; men det har nu blifvit ådagalagdt att vi ännu ega qvar

några exemplar af den gamla sången, hvilka i hemlighet blifvit bibehållna

och nu äro nedsmutsade af de många händer, som handterat dem. Arket B har

dock, enligt Klemmings anteckningar, i några få exemplar blifvit omtryckt

1707, men detta omtryck är ännu sällsyntare än originalen.--Var det

förlikningsvilkor, beräkning eller högsinnad hämd, att, då Konrad

Gyllenstjernas maka redan halftannat år derefter dog i barnsäng, Lucidor

under namn af _Philaretus der tugendliebende_ egnade hennes stoft ett

längre griftqväde på tyska, der också alla titlarne stå utsatta?

Sådant slut fick Lucidors debut i Stockholm. Han var bemärkt på ett helt

olika sätt än han väntat. Några dagar efter bröllopet fick han vandra i

fängelse och satt der in på det nya året. En mäktig adelsslägt skulle

göra allt för att skada honom. Ingen inflytelserik beskyddare hade visat

sig. Den oundvikliga fattigdomens magra gestalt reste sig framför honom.

Han synes dock ej hafva tagit saken för hårdt. Ty ur djupet af hans häkte

hördes den visa, som, ehuru den först senare i blott tolf exemplar

trycktes af hans ifrige beundrare, erkebiskop Erik Benzelius, dock genast

gick ut öfver hela landet som en folksång och bibehöll sig på folkets

läppar nästan till våra tider:

»Skulle jag sörja, då vore jag tokot,

Fast än det ginge mig aldrig så slätt.

Lyckan min kan fulla synas gå krokot,--

Vakta på tiden, hon lär full gå rätt.

All verlden älskar ju hvad som är brokot,

Mången måst' liva som ej äter skrätt[24].

Olyckan vexlar ju lika med lyckan,

Allt, hvad begynsel har, ändas en gång.

Drucken man hafver ej allestäd's hickan.

Lust följer gråten, gråt ändas i sång.

Den, som på sanningen pekar med stickan,

Kan lel lätt falla från sanningens spång.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Ty skall mitt blod och mod osorgsna vara;

Lasse räds hvarken hat, afvund ell' tvång.

Ingen törs göra mer än han kan svara.

Rätt måst' trots orätten hafva sin gång.

Fly med flit, hvem som kan, slik olycksfara!

Fängsel gör längsel, när lyckan är vrång.

Tänk, min vän, att man för den skull mått' liva

Lustig, fast om det är mot ens behag.

Lyckan hon vandlar sig, kan sällan blifva;

Hvadan hon kom i går, går hon i dag.

Ty har jag hoppet, I lär en gång skrifva

Att I, olycklig, är lustig som jag.»

Lucidors senaste biograf, litteratören Schöldström, har velat anse denna

hårda fångenskap som brytningen i hans lif. Vi finna honom dock framgent

vara anlitad af riksråd och andra betydande personer. Domen häntyder ej

heller på någon annan förbrytelse än obetänksamhet och oförsynthet. Sjelf

har han aldrig visat någon ömtålighet deröfver eller ens dröjt vid detta

minne. Han synes ej hafva blifvit vidare förföljd af Gyllenstjernorna;

tvärt om, en af dem bestälde senare en grafsång af honom. På samma sätt

har man förut tillagt historien om Magdalena Sjöblad en afgörande

betydelse i hans utveckling. Vi bekänna, att vi, efter hvad skaldens

flyktiga karakter gifver vid handen, ej kunna tro på någon som helst

brytning i hans lif. Orsakerna till hans följande lefnadsbana hade redan

börjat yppa sig så småningom, och långt ifrån att taga sin tillflykt till

något visst tidsmoment, tro vi att man ur inre och djupare, ur hela arten

af hans verldsåskådning framgående grunder bör söka nyckeln till hans

tragiska öde.

Emellertid var nu Lucidor på ett år förvisad från hufvudstaden. Också

hafva vi ingenting af hans lyra under denna tidrymd. Omöjligt är att

säga, hvarest eller hvarmed han uppehållit sig. Vistades han i Mariestad

som biträde åt en landssekreter Simonsson, med hvars familj han efteråt

är nära bekant, eller fick han hjelp af Wrangel, kanske af

rikskansleren-mäcenaten, hvars hofpredikant, Carlberg, var hans gode

vän och tog engelska lektioner af honom? Nyårsdagen 1671 uppvaktade

han magistraten i Stockholm med en nyårsönskan, som vanligt på flera

språk, under namn af den _dråplige skrifmästaren Johan Paul Hoffman_.

På latinsk prosa (den enda prosa, som vi ega af honom) tilltalade han

rättens ledamöter: »Jag hänger vid edert ädelmods altare denna lilla

tafla, som ej är inhuggen i metall, utan endast prentad så godt min

handskicklighet tillåtit; jag hoppas att den skall blifva en af ert

ädelmod väl upptagen, dock eder ovärdig skänk, om I blott besinnen att

intet bättre kan gifvas än den skrifna bokstafven. Ty skrifkonsten har

för oss uppenbarat den Allrahögstes rådslag, verk och gerningar; den

är minnets stöd, dygdens vältalare, evighetens minnesmärke; om man

förstör den, upphäfver man all lärdom och nedstörtar verlden i sin

första okunnighets kaos.» Meningen var väl att rekommendera sig till någon

tjenst, på samma gång han framlade en språkkunskap, mäktig en

hufvudstads vidsträckta förbindelser. Han har också en tid innehaft en

slags skrifvare- eller sekreteraresyssla. Derunder har han ej mycken

ledighet öfver till rimmeri. Han sjunger blott en gång »villigst» under

namn af _Theophilander den dödlige och odödlige_ vid den välborna

jungfrun Elisabet Strijks graf. Ty här är det en på skönhet, ungdom,

samhällsställning, förstånd och hjerta lika rikt begåfvad flicka,

hvars bortgång midt under lifvets och årets sommardagar höjer hans språk

till en ännu i dag mäktigt verkande inspiration. Hans samtid beundrade

allmänt denna sång. Men enligt vissa initialer från början af 1672, J.

P. A. & M. S. (Johansson, privatus artis et martis studiosus), har han

ej ens året till ända förestått sin skrifvarebefattning, utan återgått

till sitt förra osäkra privatlif, ja, önskat sig ut i krig. Hvad har då

händt? Har han så snart tröttnat vid sin syssla, och hur har han

blifvit af med den? Nu blifva bröllops- och begrafningsrimmen allt

tätare, slarfvigare och likgiltigare; man ser att han af nöden drifvits

att skrifva dem »i högsta hast» och för dagligt bröd. Vi stå vid den

period, som enligt det allmänna föreställningssättet anger Lucidors

förnedring.

* * * * *

I sanning hårda äro de omdömen, som samtid och efterverld fält om hans

lif. »Han skall hafva uppehållit sig nästan blott på källare och

jungfruhus.» Gezelius säger, att han varit utan annan beställning än att

skrifva vers, lefva i hunger och dö i elände. Lidén yttrar, att han skref

nästan allt på Anakreons sed inter pocula, och att sådana ex tempore

framkastade verser genast lemnades utan den minsta beröring af

författarens granskning eller polering till pressen. Sondén talar om hans

våldsamma, vilda, af inga regler bundna lif, kommer att tänka på

Stjernhjelm i anseende till bådas antika seder att vara nöjda med litet

och sig sjelfva nog; men dock hvilken skilnad, utbrister han: »han är den

senare olik till den grad, att man med begagnande af Platos bekanta

uttryck om Diogenes[25] med all rätt kan kalla honom den rasande

Stjernhjelm». Wieselgren påstår, att af den med goda qvaliteter försedde

ynglingen uppstod en förfallen student, som i Stockholm födde sig såsom

griftpoet och gratulant vid bröllop och dylikt, samt att han står som ett

ypperligt bevis på går-an-teorins värde. Till och med den milde Atterbom

skrifver »poet, vagabund, mördad på en källare» och erkänner att han

egentligen ämnade affärda honom helt kort. »Men den bleka och blodiga

ynglingavålnaden kan ej på nära håll betraktas utan att gripa hjertat med

sällsam dragning.» Det är ej under, att han sålunda, först af dem som

genomögnat hans ovårdade dikter och sedan af hela hopen af eftersägare,

blifvit betraktad som en förolyckad sälle med det sämsta umgänge, rå och

utsväfvande till sina seder, utfattig och sluskig till bostad och

klädedrägt.

Vi erkänna, att äfven vi hafva svårt att så skiljas från hans bild, men

af ett annat skäl. Ty då han hos den store vitterhetstecknaren

företrädesvis uppväcker ett romantiskt intresse, ingifver han oss, som ej

längre äro belåtna med romantikens obestämda fjerran, ett rent

psykologiskt. Dessutom är sakens utredande äfven för fosterlandet af stor

vigt, ty det gäller ingenting mindre, än om en af de intressantaste

personligheterna inom vår litteratur endast varit ett förfallet och

dåligt subjekt. Vi veta väl, att hvarje litteratur i sin födslovånda eger

sina mer eller mindre berättigade martyrer, hvilkas öden äro lärorika för

kommande slägten och, der stora gåfvor finnas, äfven rörande för hjertat.

Lucidor ligger nu för oss i sina skrifter. Vi skola således noga granska,

ty det kan ju hända att föregående granskningar varit oriktiga. Vi skola

likaledes beakta den tid och de förhållanden, hvaruti han lefde. Men vi

höra ej till dem, som endast söka rentvå, lemnande åskådaren en fadd bild

af konstladt ljus och förminskade skuggor. Dertill tro vi för fast på

menniskoandens sjelftillräcklighet att föra sin egen talan. Den har flera

vägar än dem, hvarpå ett kallt omdöme förmår följa den. Vi skola icke

frikänna, icke heller fördöma, ty hvarken det ena eller det andra

nedtränger till själens grund; vi skola blott söka förstå, öfvertygade

om att man på denna rätta medelväg bäst hinner till det gemensamma målet,

sanningen.

Först måste vi anmärka, att i de äldsta uttalanden om Lucidor råder en

hätskhet i ordalagen, som uppväcker misstro till deras opartiskhet. Hela

den litterära kritiken var äfven inkräktad af presterna, som i intet

tidehvarf hyst så ensidiga ståndsfördomar som just i detta. De förföljde

en Matthiæ och Terserus; de ville vid universitetet förbjuda den

kartesianska filosofin. För sin kraftfulla religiositet förbisågo de

alldeles poesins sjelfständiga rättigheter. Så vida den ej stälde sig

till didaktikens och religionens tjenst, var den en öfverloppsgerning, om

hvars oskadlighet det kunde vara tu tal. Så uppstodo så många tråkiga

volymer af kyrklig poesi utan minsta gnista till inspiration, och deras

mönster är sjelfva Spegel, som skref så förträffliga psalmer, men genom

sitt öfriga andliga rimkram både bragt andra till sömn och sjelf »snarkat

på den svenska parnassen». Huru skulle då, när poetens yrke var

misstänkt, Lucidors verldsåskådning och lif bedömas af detta klerus, som

ville hafva hela landets lärdom i sina händer. Och en dylik åsigt

bibehöll sig länge. Den, som ej var annat än en skald, betraktades af

ortodoxin med misstroende. I bästa fall nöjde man sig med, att om denna

besynnerliga menniska utsprida en mängd anekdoter. Derefter lade hvar och

en sin lilla kommentar till den ursprungliga historien. Huru många

historier har man ej hört om Bellman! På samma sätt säger Lidén, som

bedömer Lucidor mildt, att »många rykten gingo om honom i svang, några

rätt artiga, men också andra löjliga och rent af otroliga». Vi måste

således noga sofra dessa misstänkta källor. En annan nödvändighet blir,

att rätt fatta sederna och tänkesätten omkring honom. För att bedöma en

ovanligare menniska är det godt att göra sig bekant med olika tider. Ty

dels behöfva vi förstå hans tid för att förstå omständigheter i hans lif,

som vår tid ej skulle riktigt uppfatta, dels hjelper oss vår egen tids

längre framåtskridna odling att begripa honom i de drag, der hans tid ej

kunde begripa honom. Vi skola betrakta Lucidors sak ur begge

synpunkterna.

Det omedelbaraste intrycket vid genomläsandet af Lucidors

tillfällighetspoem är deras opassande språk och ovårdade stil. Att de äro

skrifna på medelklassens hvardagsspråk och ej enligt ett konstnärligt

manér, är icke ensamt nog att förklara det. Vi måste veta att tidens

samtalston verkligen var sådan. Man läse blott hur en Runius,

visserligen Lucidor underlägsen i sångargåfva och karakter, behandlar

äfven allvarsamma ämnen. Det heter t. ex. i ett griftqväde vid

beskrifningen om en mottagning af Gud i himmelriket: »En annan blef

tillbaka stött och uppå näsan knäppt.» Han umgicks dock hela sitt lif i

riksrådet grefve Strombergs hus. Sjelfva Stjernhjelm, som syntes på

hofvet och konverserade med Kristina, har öfverlemnat en den

slipprigaste gåta »till alla vackra damer». Lucidor gör sammaledes

»till alla kysksinte och dygdälskande mör». Man begagnade gerna gåtan för

att framkalla fruntimmernas gissning och rodnad. Atterbom säger härom:

»Sällskapslifvets tänkesätt lär den tiden varit, att, när man var

nogräknad med gerningarna, behöfde man ej vara det så särdeles med

orden, åtminstone ej med poetens ord.» Hvad det ovårdade språket

beträffar, måste vi besinna, att vi nu för våra kritiska ögon hafva

stycken, som Lucidor kanske aldrig ämnade för efterverlden. Så finnes ett,

som han hoprafsade på en krog i beskänkt och förslöadt tillstånd:--

»Men jag ber om tillgift,

Ty pennan intet duger.

Tron I't ej, läs min skrift

Och sen, att jag ej ljuger!

Här bullrar Bacchus' folk,

Och om I tron mig sann,

Så finnes mången holk[26],

Som rimlust störa kan.

-- -- -- -- -- -- --

Jag tänkt att skrifva, hvad

Här händer och är händ',

Att göra laget glad;

Men hugen går förvänd....

Den rike Mogul var

Uti min penn' och tankar,

Och hvad som Kina har.

Men pennan kastar ankar,

Förty mitt bleka bläck

Ej tal-likt flyter fram,

Och tiden med har 'bräck,

Och jag sjelf räds för bann.» Etc.

Icke kunde det vara hans mening, att ett dylikt snillefoster skulle läsas

efter två århundraden. Och så har han troligtvis i hast skrifvit månget

stycke, som blott var beräknadt för tillfället, men som nu qvarstår i

samlingen. Huru många underhaltiga visor kunna ej äfven stora författare

i våra dagar hafva tillagat, men de förstöras sedan de roat för stunden.

Och med huru stor försigtighet och sorgfällighet granska de ej sina

dikter, förrän de lemna dem åt pressen och kritiken. Och likväl klagar

man öfver för vidlyftiga upplagor af allmänt erkända skalder. Men på den

tiden tryckte man genast hvarje tillfällighetsrim och utspridde det kring

land och rike, glad öfver att se det motspänstiga svenska språket

omformadt till någorlunda rim och meter. Och sedermera uppsöktes af en

utgifvare efter författarens död alla dessa lappar och öfverlemnades

såsom hans samlade skrifter åt efterverlden.