Lika ogynnsamma omdömen hafva fällts om hans efterlemnade skrifter som om
hans lif. Man ser, att hos de mildaste granskarena det är mera välviljan
och medlidandet än den strängt rättvisa kritiken som talar. Redan tidigt
har den opinion utbildat sig, att det var Bacchus, som både drifvit honom
till att dikta och störtat honom i grafven. I Hedvig Charlotta
Nordenflychts uppsats, »De svenska poeter», möta vi den första vittra
kritiken öfver honom. Hon låter Stjernhjelm helsa de svenska skalderna en
efter annan:
»Alla han I burskap vunnit
På det vittra Helikon.--
Du, hvars eld så ojemnt brunnit,
Nalkas, Lasse Johansson!
Kom, att bland din samtids lärde
Ett berömligt ställe få,
Fast du skaldeådran närde
Minst ur Aganippens å!
När du dina gudar prisar,
Fröjas nåd och Bacchi saft,
En Anakreon knappt spisar
Mot din liflighet och kraft.
När din sorg, din kärlek råder,
När dig sjelf du sjelf är lik,
Flödar en poetisk åder
I en grafskrift om en Strijk.
Några fler de tecken bära:
»Syndarns bot» och »Möjors pligt».
Såleds röjas kunskap, lära,
Språk och bildning i en dikt.
Men du kan bland skalder finna
Ej det främsta rum med skäl
Eller bästa kransen vinna,
Ty du sjöng så sällan väl.»
Men med hvilken förblindelse kan hon ställa »Möjors pligt» och »Syndarns
bot» bredvid hvarandra i värde? I Carlesons samling finnes Lucidor ej
upptagen, ej heller läsas några prof af honom hos Sahlstedt. Denne har
dock sökt motivera sin uraktlåtenhet. Efter att hafva yttrat, att han hos
Columbus ej funnit ett enda stycke, hvarmed han kunnat förnöja läsaren,
tillägger han: »Samma olycka har händt mig vid genomgåendet af Lucidors
eller Lasse Johanssons skaldeverk, ehuru gerna jag önskat kunna få plocka
några af 'Helicons blomster' och sätta i min samling. Men jag lärer
behöfva ett längre företal till min ursäkt för det jag inga rosor hemtat
ur Runii 'Dudaim'.» Hvilken besynnerlig sammanställning och framför allt
granntyckthet hos en man, hvars antologi har upptagit så mycket
underhaltigt och nu alldeles förgätet! Lidén uttalar sig ungefär så:
»Hans sånger insmyga sig genom sin undransvärda lätthet i läsarens
sinnen. Men om han dessutom hade efterföljt denna Horatii föreskrift
»Carmen reprehendite, quod non
Multa dies et multa litura coercuit atque
Perfectum decies non castigavit ad unguem»,
och om han användt större omsorg i att polera sina löst framkastade
verser, skulle han utan tvifvel hafva ernått ett långvarigare beröm och
ett oförgängligt rykte. Derföre skola de, som äro vana vid en bättre smak
hos den poetiska skönheten, säkerligen hos honom finna talrika fläckar.
Förutom dem, som han--så ouppodladt som vårt fädernespråk då ännu var--ej
gerna kunnat förebygga, måste man fördömma ej blott en alltför ymnig
påminnelse om gudar och gudinnor utan äfven en stil, som allt för bjert
afsticker från de gamles mönster.--Ej heller kunna hans allt för
slippriga och tvetydiga gåtor behaga sedigt folk. Men detta och annat
lika tadelvärdt skall likväl en mild läsare af skaldens verk tillgifva
honom, då på hans tid den fosterländska poesin låg nästan nere
ouppodlad.--Vinkällaren har merendels varit musernas boning, hvarest den
starkt vinbegjutna poetiska ådran ej styrdes hvarken af hederns eller
skaldekonstens fordringar.--Den som besinnat huru svårt det är att
uppfylla en poets kall att i lika mån undervisa och förnöja, när helst
till besjungande af någons brudsäng eller dödsbår pennan måste sättas i
rörelse med vanans och nödvändighetens hela slentrian, skall ej undra
öfver, att dylika sånger ibland kunna vara sömngifvande. Emellertid läsas
dock många goda, ja sköna saker i hans samling.» Akademikern Blom, som
naturligtvis ej kunde hafva något sinne för den karolinska periodens
framfart med »smaken», hånar hans långa, löjliga titlar, sällsamma
förvecklingar af auktorsnamn (det var utgifvarens fel) och osmakliga
gåtor m. fl. råheter. »Lucidor var kanske ej utan snille och var säkert
ej utan kunskaper, men har vårdslösat med begge. Hans skrifter röja en
viss vild energi, någon färdighet i versifikationen, mycken oegentlighet
i uttryck och en fullkomlig brist på granskningens möda. De synas med
säkerhet bevisa hans oregelbundna lynne och hans sätt att författa vid
pokalen.»
De nyare granskarenas dom utfaller föga gynnsammare. Sondén börjar med
att påpeka poemens slarfviga författande och dåliga utgifvande, så att af
de många bröllops- och grafsångerna ej en enda är läsvärd utom på sin
höjd »Kom', säjen mig nymfer!». Derpå fortsätter han: »Det är ej få som
tadlat honom, och detta är ej så underligt. Ty det mesta som han
framklottrade på papperet saknar nästan allt värde. Dertill kommer, att
för beständigt heligt och profant, högt och lågt äro blandade med
hvarandra. Slutligen undgår ej litet en ofta trög och hård rytm att stöta
bildade öron. Ej heller kunna vi fördölja för oss, att äfven de sånger,
som framsprungit i en ädlare och högre skaldeingifvelse, mera sätta oss i
spänning medelst sin rysliga och framstormande häftighet än de förnöja
oss genom poesins gudaborna och rena hänförelse.--Likväl saknade han ej
helt och hållet sånggudinnornas ynnest. Om nu ingen hittills kunnat
öfvertyga sig härom, skola vi, på det att vi ej må synas fara med löst
prat, exempelvis anföra de sånger, som han skrifvit på främmande
tungomål, hvilka, fastän icke egnade de fosterländska muserna,
tillräckligt visa oss, hvad han kunnat blifva, om han ej alltför mycket
förslösat sina skaldegåfvor.» Men har den, som, enligt Sondéns
medgifvande, utvecklat så mycket snille på främmande tungomål, kunnat
vara så underhaltig på sitt eget? Säkert är, att lika vackra stycken på
svenska kunna hos honom uppletas som de utländska, hvilka vunnit
granskarens ynnest. Hammarsköld, som underskrifver Sondéns omdöme,
skärper det enligt sin vana och förebrår Lucidor, att han prydt sina
dikter med mytologiska namn och personer, dem han alldeles ryckt ur deras
ideala sfer ned i smutsen af sitt eget hvardagslif, att hans rim lifvas
af en vildt och vulkaniskt brusande energi, en nästan till vansinne
gränsande häftighet, som tydligt utmärker en fullkomligt störd harmoni
mellan skaldens alla inre krafter, hvadan han också fann ett särdeles
nöje uti att leka med de högsta motsatser, hopförande dem i en enda
föreställning. Efter denna romantiska målning påpekar han ytterligare,
att Lucidors bacchussånger hänvisa på Bellman. Atterbom, som aldrig kan
frigöra sin granskning af hans poesi från de ogynsamma ryktena om hans
utsväfvande lefnadssätt, talar om den ton af likgiltighet, trots och hån,
som genomgår hans dikter, de hjertskärande ljud, som emellanåt frambryta
ur det förstörda strängaspelet, samt att han med allt sitt hafs och slarf
aldrig tänkt på att en kritik fanns till eller kunde komma. Wieselgren,
hvilken lika litet som Atterbom kan skilja mellan hans poesi och hans
lif, prisar väl hans psalmer, »få ha bättre än han sjungit ångrens qval»,
men låter undfalla sig yttranden som »dessa tvillingstjernors luntor i
vitterhet af bestäldt rimgods» (det menas Lucidor och Runius). Vår siste
allmänne literaturhistoriker, Malmström, som i första delen af sitt
arbete råkar hafva en Atterboms korta men mästerliga skildringar före sig
och för resten icke tyckes hafva uthärdat att genomläsa alla de
vitterhetsalster, hvarom han måste fälla sin dom, bevärdigar Lucidor
blott i förbigående med två utlåtelser, hvilka begge råka att vara
missledande. Den ena framhåller den låghet i sinnet, som kom Stjernhjelms
manliga glädtighet att urarta till ett smaklöst och föraktligt buffoneri,
och som förnedrade poesin till ett tillfällighetsrimmeri för pengar och
den stjernhjelmska sånggudinnan till en kammarpiga vid bröllop och andra
högtidligheter.--Det är icke från en så hög ståndpunkt som ifrån Olympens
solbeglänsta, och jemnkylda höjder, som en billig granskare skall se ned
på det karolinska tidehvarfvets med svårighet sig framarbetande poesi,
utan han skall göra sig förtrogen med tidens eget skaplynne och
förutsättningar. Det andra utlåtandet berör Stjernhjelms prosodiska
experimenterande: Sin höjdpunkt nådde denna osmaklighet hos Lucidor och
Runius, som rimmade sina hexametrar, hvar helst rim kunde fås. Nu
förhåller det sig så, att visserligen Lucidor på sina ställen, äfven han,
skattat åt tidens oriktiga smak härutinnan, hvarom mera framdeles, men
först och främst har han ej skrifvit några svenska hexametrar, således ej
heller kunnat rimma dem hvarken i midten eller i slutet, och i hans
latinska förekommer felet ingenstädes. Sedermera har denna dom sin
egentliga tillämplighet på Runius, men kan aldrig träffa Lucidor mera än
den träffar andra och sjelfva Stjernhjelm.
Det har blifvit ett axiom att hopföra Lucidor och Runius som stallbröder
i platthet, likgiltighet och lefnadssätt. Det är vår skyldighet att till
den förres heder tillbakavisa en sådan sammanställning. I afseende på
karakteren voro de hvarandras raka motsatser, den ene oförarglig och
glad, nöjd med att i alla sina dagar lefva såsom ett nådehjon hos grefve
Stromberg, den andre häftig och olycklig, uppoffrande sin medborgerliga
existens för sitt omåttliga begär efter frihet och oberoende. I afseende
på begåfningen yttrar ju Atterbom, att Lucidor var »till den grad
öfverlägsen i genialitet och energi, så auktorlig som personlig, så af
vittra som af ovittra utsväfningar» och att Runius deremot »i alltsammans
förekommer såsom blott en mattad och beskedliggjord efterklang». I
afseende på stilen i deras skrifter kunna vi ej heller finna någon
likhet. Den ene syftar åt det lekande och småroliga, den andre åt det
patetiska. Hvad plattheten beträffar, är det orättvist att ställa dessa
båda vid skampålen utanför sina samtidas krets. Deras eget publikum, både
det vittra och ovittra, var ej stort bättre. Det fordrades ett
århundrade, innan smaken i Sverige var obestridd. Åtminstone måste den
hugstore Dahlstjerna, som ju Atterbom sjelf på sina ställen förliknar med
en Bengt Bjugg, komma dem ganska nära, och egentligast böra Dahlstjerna
och Lucidor i det afseendet bättre ställas tillhopa än Lucidor och
Runius. Ty de förstnämda egde dock båda obestridligen poesins kraft. En
liten skugga faller till och med öfver Stjernhjelm. Runius, hvilken på
sin tid åtnjöt ett af dessa anseenden, som snarare härröra från ett till
qvantitet än till qvalitet betydande publikum, har derefter inom den
svenska litteraturen nedflyttats till en plats, som starkt påminner om
löjet och medlidandet. Men Lucidor har så väl genom sitt lif som sina
skrifter en gång för alla undanbedt sig att der få hålla honom sällskap.
Naturligtvis är det icke vår mening att helt och hållet opponera oss mot
så många lärda och snillrika män, som fällt de hårda omdömena om Lucidors
poesi. Men liksom vi förut granskat hans lif inom ramen af hans tid och
utveckling, så skola vi nu åtnöja oss med att försöka sätta läsaren in i
den anda, som genomgår hans dikter, de bättre och de sämre. Må vi derföre
hellre höra hans egna toner, så väl deras harmonier som missljud, i
stället för att göra kritiker derom! Det vittra kategoriska omdömet med
sina abstrakta och graderade domslut har aldrig förefallit oss hvarken
till fyllest görande eller respekt ingifvande. Dessutom hafva vi sett
omdömet vexla, om ej lika hastigt som den lättvindiga opinionen,
åtminstone som den olika tidsriktningen och smaken. Så har man äfven i
Sverige ofta ändrat skaldernas ställning. Dock kunna vi till den svenska
granskningens heder säga, att mången gammal reputation, som efteråt varit
af både löjets och kritikens vapen nedstörtad, åter börjar få gälla för
hvad den är. Det farligaste, som kan träffa det poetiska snillet, är väl,
att ett nytt, senare kommet, fördunklar det förra genom originalitetens
och den framryckta tidens överlägsenhet. Men inom andens verld behöfva de
olika storheterna ej tränga hvarandra utan kunna trifvas väl tillsammans.
Och sålunda må äfven i Sveriges panteon hvar och en få sin tillbörliga
och ärofulla plats, hur olika än vår smak vexlat och hur fullkomligare
vår civilisation än utbildat sig. Ty först var under språkets barbariska
tillstånd förmågan att behandla det i vers så glädjande, och
nödvändigheten att rensa det från oorganiska tillsatser så
maktpåliggande, att en lätt och ledig poesi utan sans och smak eller en
genomsvensk språkbehandling utan klassiskt jemnmått och behag måste vinna
en rättvis beundran. Dertill kom det bålstora i anläggningen, oaktadt de
små och ouppodlade medlen, som i likhet med vår politik gifver en nu mera
för oss egen färg åt vår litteratur. Sedan kom ett långsamt
framåtskridande i vitter odling, som omsider kulminerade i den
fransyskt-akademiska smaken, men hvilken senare i den rättmätiga glädjen
öfver sina förtjenster ej förstod att uppfatta utan blott kunde ringakta
de föregående ansatserna. Derefter inträffade de olika skolornas strid,
hvarunder den litterära kritiken måste blifva allt för mycket beroende af
hvars och ens ställning inom stridsfrågorna. Det är kanske den största af
Atterboms vittra förtjenster, att slutligen i sina »Svenska siare och
skalder» hafva sökt att fördomsfritt och opartiskt granska föregående och
samtida, större och ringare skalder. Det är svårt, ja, omöjligt för
hvarje andlig riktning, som ännu behöfver kämpa för sitt erkännande eller
njuter af sitt första segerrus, att oväldigt bedömma andra tider och
författare. Man såg derföre antingen föraktligt ned på dem från sin högre
ståndpunkt eller var oförmögen att förflytta sig inom deras tankekrets
och förhållanden. Men nu mera, då den svenska skaldekonsten hunnit så
stadgad ålder, att den förmår att se tillbaka på alla sina utvecklings
skeden med rättvisa och kärleksfulla ögon, må äfven den karolinska
vitterheten framträda för oss endast i sitt eget ljus. Det är ur en sådan
hänsyn som vi gå att framställa Lucidors diktning. Dock hafva vi ej
dermed afsagt oss rättigheten att betrakta den äfven ur en allmän och
komparativ ästetisk synpunkt, ty den uthärdar att skärskådas äfven från
denna, och för öfrigt är en dylik regel nödvändig för sammanhanget och
uppfattningen af all organisk litteraturutveckling. När vi således vid
behandlandet af Lucidors lif i våra omdömen hejdades af mensklighetens
gemensamma mått af förvillelser, kunna vi i afseende på hans skrifter
visserligen vara strängare, på det att vi ej må råka in på den andra
afvägen eller att ämnets behandling skulle aflocka oss så mycken kärlek,
att vi förbisåge de mötande bristerna och felen.
Då det svenska samhället genom de lysande segrarna plötsligt fann sig
försatt midt uti den stora kulturströmmen, var det naturligtvis med dess
då varande ringa resurser omöjligt, att det skulle kunna inom något enda
verksamhetsfält utveckla sig fullt sjelfständigt, utan det lopp fast mer
fara att öfversvämmas af det främmande inflytandet. Så till exempel
företer vårt språk och vår poesi en anslutning till Tyskland, så att det
karolinska tidehvarfvets litteratursträfvanden endast äro en parallel
till de tyska. Äfven Tyskland behöfde efter det trettioåriga kriget en
pånyttfödelse. Medan de lärda talade latin och de förnäma fransyska,
sökte den aristokratiska Palmorden, Pegnitzschäferbröderna m. fl. samfund
att väcka hågen för vittra idrotter och språkets uppodling. (Det var nu
som den öfversachsiska munarten vann fullständigt erkännande som
skriftspråk.) Förebilderna dervid togos från den romerska antiken och den
italienska efterblomstringen. Den första riktningen, som naturligt nog
förnämligast måste afse formens stränghet och den genom kriget förvildade
fantasins tukt, hvarigenom den erhöll en viss prosaisk karakter af ett
utile dulci, representeras af Opitz, hvilken efter sin härstamning gaf
hela skolan namn af den första schlesiska. Opitz grundade en prosodi och
poetik med bestämda konstregler, tog bort knittelversen och satte i
stället den polerade alexandrinen samt bestämde Latium till mönster för
den nya vitterheten. Med alla sina formala förtjenster blef han till
innehållet egentligen blott reflexionspoet, och hans efterföljare--med
undantag af den i förtid bortryckte Flemmings lyrik--fortgingo i samma
nyktra anda. Vi måste här äfven omnämna Weckherlin, han, som allra först
införde de romerska versformerna, derföre att han såsom författare till
ett slags epos öfver Gustaf Adolf måste blifva mycket uppmärksammad af de
svenska lärda. Emellertid sökte man snart en motvigt emot den opitzska
riktningen i efterhärmandet af det italienska concettimanéret och
seicentisterna, hvarigenom man erhöll mera fantasi och lif i dikten, men
också föll ned i den motsatta ytterligheten, ihålig bombast och
affekterad sinlighet. Det blef den andra schlesiska skolan. Redan
Gryphius började genom att välja Senecas tragedier till sin förebild, och
den nya smaken kulminerade i Hoffmannswaldaus lyrik och framför allt hos
skolans banérförare, den bekante Lohenstein, hvars uppstyltade retorik
kom väl öfverens med den obscenitet, som utmärker hans bröllopsrim och
andra sånger. Lägga vi härtill de långrandiga hjelteromanerna samt den
gedigna psalmdiktning, som oafbrutet fortgick från Luther genom Speratus,
Johann Rist, Gerhard m. fl. fram till Franke, hafva vi omnämnt det
hufvudsakliga, som måste falla våra förfäder i ögonen och inverka på
dem.
Men det var ej blott i andra hand förmedelst den tyska efterbildningen,
som svenskarne gjorde bekantskap med Italiens litteratur; de uppsökte den
sjelf i dess hem. Här hade smaken genom öfverförfining råkat på afvägar.
Berninis plastik, Guido Renis målarkonst, Guarinis sirliga och
musikaliska herdedikt, »Pastor fido», Marinis vällustigt sentimentala, på
all ideel halt blottade »Adone», Tassonis i lokala småförhållanden och
strider sig dväljande komiska epopé (den sistnämnde kunde aldrig, till
följe af olika erfarenheter, hos oss vinna någon större anklang), della
Cruscas och Arkadiernas förnäma subtilitet beteckna alla den nya
riktning, som Italiens andliga lif antagit. Det var nu, som italienarnes
sinnen vände sig från den stora konsten och den romantiska hjeltedikten
till musiken och operan. Man kan lätt föreställa sig, hvilket intryck
dessa Hesperiens frukter med sitt melodiska språk, sin yppiga kolorit,
sin lifliga, om också ej storartade fantasi skulle göra på våra förfäder,
som knappt hunnit hemkomma från de bullersamma krigen och slå sig ned i
ro uti sitt kalla och fattiga land. Men de märkte icke i sin förtjusning
att dessa blomster, långt ifrån att upplifvas af morgonstundens friska
flägt, snarare dignade under eftersommarens hetta och sömngifvande sol.
De insågo ej, de öfverdådiga segrarne, att den nya poesin saknade
manlighet och kraft, djerfhet och eld. De hade sjelfva för mycket deraf.
De sågo blott den fulländade formen, den utsökta civilisationen, som de
saknade.
Det fanns dock för oss en motvigt mot denna poetiska blomsterverld,
hvarunder slafveriets veka sömn fördolde sig, i den kärnfriska och
genompatriotiska, om ock något spetsborgerliga och prosaiska anda, som
kom oss till mötes från ett land, hvarmed vi då hade de lifligaste
förbindelser. Det var det ärorika Holland, hvars kultur snart blef för
svenskarne lika känd som dess flagga, hvilken svajade i alla våra hamnar.
Det var det land, der rikedomarna hopades och de främmande verldsdelarna
sattes i förbindelse med Europa, der diplomaterna underhandlade, der en
äkta nationell målarkonst, laboratoriets och universitetets arbete var
väl betaldt och hedradt, der aktningen för vetenskapens frihet täflade
med den för medborgarens och fäderneslandets. Hit kommo de förföljda
sekterna från alla länder. Här tänkte Grotius, Cartesius, Spinoza, Bayle
någorlunda i fred. Holländarnas poesi företer i sin början en viss likhet
med Tysklands. Meistersångarnes och ordnarnas plats ersattes af
rederjikerkammare, och poesin begynte här, som nästan öfverallt
annorstädes måste blifva fallet, med en filologisk, språkrensande, efter
romerska och italienska mönster formbildande riktning, representerad af
Heinsius och Hooft, hvilken senare börjar raden af Hollands klassiska
författare och råkade in i ett visst versförkonstlings- och
concettimanér. Men smaken utvecklade sig på ett helt olika sätt än hos
öfriga folk. Det blef en praktisk realism med roten i det alldagliga
lifvet. Skådespel uppfördes ej för höga herrar eller lärda pedanter utan
för folkhopen på gatorna med scener hemtade från marknadslifvet eller det
borgerliga hemmet och genomandade af patriotisk frihetskänsla och
hänförelse. Så verkade Vondel, af hvars med sångkörer försedda dramer
»Lucifer» skulle förebåda Miltons religiösa flykt, och »Gysbrecht van
Aemstel» blef ett äkta nationalskådespel, som både då och allt framgent
af hans landsmän mottogs med lika bifall. Men hvad som olyckligtvis mest
slog an på våra förfäder, var den breda, småförståndiga och beskrifvande
didaktik, som Cats utvecklade, hvilken författare just framvisar den
sämre sidan hos den holländska litteraturen och, så allmänt läst och
omtyckt han än var, betecknar dess förfall och snara tillbakaträngande
för den franska klassiciteten. Ty Ludvig XIVs hofpoesi beredde sig att
äfven här trots fiendskapen och krigen intaga den tron, som den
nationella skaldekonstens öfverdrifter och förfall skulle lemna ledig.
Och detsamma skedde i det öfriga Europa.
Dock har i Sverige den franska klassiciteten blifvit långt fortare bekant
än allsmäktig. Man kände ganska väl till Molière och Corneille, men
fortfor länge att begagna andra mönster. Ja, man hade läst Ronsard och
Bartas, Spencer och Milton. Vi behöfva blott kasta en blick på Spegels
företal till »Guds verk och hvila» för att öfvertyga oss om, att under
denna beundransvärda tid våra förfäders lärdom var lika stor som deras
vapen voro kraftiga. Härtill kom en grundlig kännedom om de gamle. Det
kan till och med sägas, att man läste och visste för mycket för att kunna
tillbörligt smälta det. Vi draga nu våra gränslinier och karakterstecken
mellan de olika skolorna och poesiprodukterna, men för sextonhundratalets
svenskar måste allt detta blifva ett sammelsurium i stället för ett
ordnadt helt. Ej heller hade de af antiken förmått inhemta ett klart
konstomdöme. Ty de svenska lärde hade visserligen insupit dess själshelsa
och manlighet, men ännu icke dess naturliga smak. Derföre se vi, att, på
samma gång våra förfäders kunskaper voro förunderligt stora, deras
urskiljningsförmåga var förunderligt klen.
Huru såg nu den svenska poesin ut i jemförelse med all denna massa af
utländsk vitterhet? Hon fanns icke till. Man hade visserligen ett språk,
men ingen hade brytt sig om det, utan det fick gå som det ville.
Bibelöfversättningen hotade det med en tysk, de nya segrarna och
kunskaperna med en fransysk-latinsk öfversvämning. Kung Gustafs
genompraktiska tidehvarf och teologernas ursinniga gräl under hans söner
hade utrotat hågen för vittra värf. Folkvisan började tystna; de nya
lärosätena hade ej ännu hunnit uppblomstra; de få lärda hade fått sina
studier och sympatier från utlandet. Då föddes »på den första
morgonstund, när solen uppgått i östern samt konstellationerna Herkules
och Lyran dominerade horisonten», Stjernhjelm. Han är en typ af nordens
ande, som känner sig hugstor till allt, men saknar mognad att genomföra
allt. Han är tillika »en stor och glad svensk själ» midt i en för Sverige
lysande period, hvars historia då just liknade denna nordens ande.
Stjernhjelm är representanten för det då varande svenska folklynnet och
har i sin själ egt begynnelsen till allt, hvad som de olika
kulturriktningarne hos oss strax efter honom utbildade. Man har sagt, att
han ensam utgör en hel akademi. Vi kunna ej här tala om hans hundra
skrifter i alla möjliga ämnen, ej om hans nyplatoniserande, med någon
kabbalistik bemängda filosofi, ej heller om hans geometriska, juridiska
och språkkomparativa arbeten. Dock i hans »Svea och Göta Måles Fatebur»
framlyser öfvertygelsen om, att vårt språk var gotiskans stammoder och
det äldsta på jorden, hvilken tanke en gång skulle frambringa Rudbecks
»Atlantica». Han var i aktningen för våra minnesmärken en vägledare för
Verelius och Peringsköld. Detta herrliga språk skulle nu af honom föras
tillbaka till sin ursprungliga renhet och rikedom. Det skulle i böjlighet
och gratie uppfostras till de antika och italienska språkens vederlike.
Muserna skulle ändtligen lära sig dikta och spela på svenska. Denna ifver
gjorde honom omsider till skald och till fader för hela vår efterföljande
poesi. Det låg i sakens natur, att det nya företaget förnämligast skulle
afse formen, ty just detta behöfdes i första rummet. Han använde sålunda
med stor förtjenst och framgång de antika rytmernas konstfulla
qvantitetslagar. Han införde de moderna tonvigtsformerna, alexandrinen
och sonetten (»klingdikten»). Men hos honom fanns ej blott formarbetets
energi utan äfven innehållets skapareförmåga. »Herkules» uppstod, en
hesiodisk produkt, som var ensam i sitt slag inom hela den då varande
europeiska litteraturen, och äfven innefattade komiska vändningar af stor
originalitet. Derefter kommo de af blandad vers och prosa uppbygda
allegoriserande »Upptågen» samt hans »Baletter», hvaraf »Den fångne
Cupido» i antika rytmer och »Parnassus triumfans» i moderna rim, samt
slutligen »Bröllops besvärs ihågkommelse», der redan hexametern är
ledigare och det hela enklare och friskare. En ton af antik själssundhet
och genomsvensk patriotism genomgår dessa dikter. Man kan lätt tänka sig,
med hvilken förtjusning de emottogos, och hvilken anklang de uppväckte.
Tyvärr kunde ej ens hos Stjernhjelm, de fel undvikas, som vidlåda hvarje
jätteföretags början. Det talrika och onaturliga användandet af antika
namn, det prosodiska experimenterandet med rim till och med i slutet och
midten af en hexameter, den osmakliga leken med lika ljudande ordformer,
den understundom skeende förändringen från svindlande flykt till platt
trivialitet, slutligen den något trånga uppfattningen af ett poesins
nödvändiga utile dulci, alla dessa fel öfvergingo i större och farligare
mått från mästaren till lärjungarne och efterföljarne. Slutligen måste
Stjernhjelms karakter äfven i sina öfverdrifter inverka på flera kommande
skalder. Den store man, som hade sådana valspråk som »Bonæ mentis comes
est paupertas», »Aut philosophum aut divitem oportet vivere» eller
»Vixit, dum vixit, laetus», kunde lätt karrikeras af en beundrande mindre
lärjunge. Emellertid har Stjernhjelm inom vår svenska kultur en plats,
som hör till de högsta. Han är en af dessa män, som oupphörligt vinna på
en närmare betraktelse. Han är vårt lysande tidehvarfs litterära koryfé
liksom Gustaf Adolf dess politiska del och kan sägas hafva vågat och
utfört lika mycket med pennan, som den senare med svärdet.
Man har påstått, att det stjernhjelmska tidehvarfvet ej gått vidare
framåt i poetiskt afseende, derföre att alla skalder, som kommo sedan,
voro mindre än hufvudmannen. Men så är ingalunda förhållandet. Tvärt om
märker man en utveckling, som ungefär liknar den tyska. Fastän under
förutsättning af hans diktning (hvad som också berättigar honom att gifva
sitt namn åt perioden) aflägsnar man sig så småningom från hans
uppfattning. Man bibehåller qvar efter honom samma varma nit för språkets
renhet och uppodling. Låt vara, att man i hvardagslag talar eller
skrifver tidens rotvälska, men i bunden stil duger det icke. Man
öfversätter och kommenterar isländska fornsagor. Man bibehåller äfven
hans mindre efterföljansvärda sidor, ordlekarna, ojemnheten, rimmeriets
öfverflöd. Men en stor egenskap hos honom har visserligen gått förlorad,
den antikt manliga och rena sinnesförfattningen. Det uppstår ett
mångläseri, som går hand i hand med den fullkomligaste brist på sann
smak. Marini föredrages framför Tasso, Ronsard framför Petrarca. Der det
ej fanns någon kritik, måste det ännu mindre finnas någon sjelfkritik.
Således händer, att äfven rikt begåfvade författare ofta parodiera sig
sjelfva. Vi nämnde, att hos Stjernhjelm förefanns ett visst utile dulci,
en viss nykter uppfattning af poesin, förenad med en i det hela måttfull
form efter antika mönster och en hög tanke om skaldekonstens värde, om
den blott blefve rätt tuktad och uppfostrad. Denna riktning hos
Stjernhjelm ärfves af hans varmast tillgifne och närmaste lärjunge,
Columbus, som ersätter, hvad han saknar af mästarens originalitet, med en
större innerlighet och smidighet, samt af Lagerlöf, som, sjelf stor
latinsk vältalare och skald, med lika liten skaparkraft som Columbus
ytterligare polerar och utbildar mästarens formsinne. Efter dessa
fortsätta andra rimmare den didaktiska riktningen. Men redan Lucidor, som
äfven fått höra månget ord från Stjernhjelms läppar, börjar träda ifrån
den raka stråten och åt sidan. Denne, begåfvad med egen originalitet,
utgår från mästarens glada och djerfva poesi-medvetande. Han bryter med
den åsigten, att muserna skola vara uppbyggliga och docerande (i sin »Om
en mös pligt» är han blott bearbetare) och proklamerar diktarens ohejdade
liflighet och sjelftillräcklighet. Om också detta hos honom ofta urartade
till försummelse af formen och till ett slags poetiskt fribyteri,
betecknar det dock onekligen ett framsteg, och Atterboms uttryck, att han
på samma gång förlorade sig i den stora samtida rimmarmassan och likväl
höjde sig öfver den, kan å andra sidan betyda, att han förde poesin ur de
lärdas krets ut i lifvet. Dock måste han härvid ofta gifva en ren och
odlad smak grofva örfilar och sväfva mellan den retoriska flykt och
platthet, som redan starkt erinrar om Lohenstein. Steget tages omsider
fullt ut af seicentisternas efterhärmare. Man ville hafva en fantasirik
och liflig skaldekonst, men också återföra den från gatans råheter till
ett städadt och sirligt, efter tidens smak förnämt manér. Detta blef
vissa högtuppsatta och för en korrekt språkutveckling nitälskande herrars
uppgift. Redan Kristinas hof talade italienska; nu blef Marinis och
Guarinis seger fullständig. Den klassiskt och humanistiskt grundlige
Liljenstedt, författaren till »Klagan öfver Iris' afresa», imiterade
»Pastor fido»; envoyén vid engelska hofvet, Lejoncrona, fortsatte
manéret; presidenten, baron Gustaf Rosenhane kallade sig »den skogkäre
bergsbon» och tvang det då varande svenska språket att ikläda sig
sonettformen i 100 klangdikter till sin »Venerid»; slutligen kom
Dahlstjerna, hvilken con amore sökte öfversätta »Den trogne herden» och
införde ottave rime i sin »Kungaskald», som måste hafva utgjort en
verklig jättemöda med sina 271 stanzer. Men det var gifvet, att det ännu
ouppodlade svenska språket skulle visa sig motspänstigt. Dertill kom de
använda mönsternas egna anlag för flärd och bombast. Följden blef en
blandning af platthet och dialektgodtycke med diktionens djerfhet och
delvisa fulländning, som gifver dessa dikter ett för oss vidunderligt
utseende. Vi må dock besinna det sisyfusarbete, som dessa män företogo
sig, att på samma gång tillskapa och på sydländskt manér versifiera vårt
tungomål. Men föga mindre förvånad skulle väl Stjernhjelm sjelf hafva
blifvit, om han fått läsa sådana alster från män, som sade sig utgå från
hans skola och föredöme.
Vi hafva yttrat oss något utförligare om poesins tillstånd i allmänhet på
Lucidors tid och om hans förhållande till de samtida svenska skalderna
för att visa, hurudan skaldekonsten måste synas för hans ögon, och för
att derigenom kunna tydligare bestämma, hvilken plats han sjelf fann sig
lockad att intaga inom sin samtids vitterhet. Hvad som utgör hans
gynsammaste kännemärke, och hvarigenom han i sjelfva verket visar sig som
en sannare och originellare poetisk natur än Columbus och Lagerlöf, är
hans i ord och handling å daga lagda tro på, att poesin är till blott för
sin egen skull och att den, utan att behöfva stödja sig på några
bundsförvandter, har rätt att kasta sig ut i lifvet. Härigenom är hos
honom all utile-dulci-betänksamhet upphäfd, men som långt derefter ännu
många fortforo att stå på denna ståndpunkt, måste han för dem synas som
en betänklig skalde-äfventyrare. Stjernhjelm, hvars snille visserligen
var fullt vuxet och omedvetet genomträngdt af samma glada och fria
uppfattning, hade dock stött på ett alldeles obearbetadt språk och en
ännu ointresserad allmänhet, så att han vid sitt tunga arbete att nyskapa
dem båda ej hann fullt utveckla sina vingar. Columbus och Lagerlöf stå
dervid långt efter mästaren. De nöja sig med att fortsätta hans idrott
att uppodla och förädla diktionen för att göra den värdig en klassiskt
bildad och fordrande publik. Lucidors poesi deremot bryr sig ej längre om
detta försigtiga uppfostringsarbete, utan ger sig direkt ut bland
allmänheten, i hvilken som helst drägt den är iklädd för stunden. Om
äfven hon, som all den tidens svenska poesi, måste stöta på prosodiska
och stilistiska klippor och svårigheter, stannar hon ej och arbetar bort
dem, utan hoppar öfver dem som en fors i skummande språng. Deraf denna
vilda energi, detta friska patos, som man ofta anmärkt om Lucidors
dikter. Så väl hopandet af en mängd uttryck och namn, hvilka alla
beteckna samma sak (med påverkan af Lohenstein), som upprepandet af
interjektioner och andra partiklar äro endast de yttre sidorna af detta
skaplynne. Hit höra äfven likgiltigheten för alla konstmessigare
versformer, trots den lifliga och hastiga rytm, som skalden vet att
ikläda sina framstörtande tankar, ovårdsamheten om hvilka ord bäst passa
för en högre stämning, hvad som utvisar frånvaron af sorgfällig
granskning och sjelfkritik, slutligen den totala bristen på hvad
latinaren kallade verecundia. Betänksamhet och försigtighet eller en
urskiljande smak får man ej söka hos Lucidors verser. De drifva den så
kallade licentia poetica till sin yttersta konseqvens. Det skummar en
viss vild lefnadsglädje, men blott på ytan, öfver hans dikter, ofta der
den inre sinnesstämningen fullkomligt saknas, karrikerad till trots och
liknöjdhet eller renad till sublim betraktelse öfver intigheten. Det är
en sprittande kraft, men som vänder sin flykt mot grafven och
förgängelsen, liksom denne Stjernhjelms ungdomlige Herkules till sist
göres uppmärksam på, att
»Döden är yttersta målet, hvari vi samkas och ändas».
Det faller af sig sjelft, att hvad vi här sagt är en karakteristik i
största allmänhet och ej tillämplig på hvarenda produkt af hans
diktarförmåga. Särskildt utmärka sig flera af kärleksvisorna för sitt
enkla, trohjertade och ömma innehåll. Emellertid måste det medgifvas, att
en sådan ande med alla sina oregelbundenheter måste bilda ett helsosamt
afbrott i det eviga versarbete och diktionsstädning, som utmärker
Stjernhjelms närmaste lärjungar, och att Lucidor genom sin friska, om än
fribytarmessiga lefnadsflägt bildar ett bestämdt utvecklingsskede inom
den af mästaren skapade fosterländska poesin.
Men de oundgängliga felen hafva tyvärr ej heller dröjt att visa sig för
den opartiske läsaren. De låta lätt reducera sig till ett enda,
vårdslöshet. Samma energi, som jägtade honom att skrifva vers, hindrade
honom att vid mötande svårigheter besinna sig, förädla uttrycken och
bringa dem till ett harmoniskt helt. Det är intet koketteri med sin lätta
versifikationsförmåga, utan en bokstaflig sanning, då han öfverskrifver
sina poem »i högsta hast». Atterbom har rätt, då han förändrar detta till
»med hafs». Skalden tyckes aldrig ens haft tid till att se igenom de
hopkomna raderna och granska dem. Han beter sig derunder så, som om han
skrefve endast för den förbi ilande hopen på gatan, eller som om ingen
kritik och framför allt efterverld funnes till. Det är en sångmö, som
aldrig bryr sig om, hur hennes garderob är försedd, eller toalett tager
sig ut, ehuru hon eger diamanter och juveler. I afseende på innehållet
yttrar sig vårdslösheten i en ojemnhet och blandning af höga och platta
idéer, som visserligen höra tiden gemensamt till, men här dessutom synas
nästan med flit tillkomna. Och dessa idéer äro i sanning ej nogräknade
med på hvad sätt de uttryckas. Om de ord, han använder, verkligen äro
högsvenska eller han hört dem från någon provinsdialekt, bekymrar honom
alls icke, när han behöfver dem. Den yttre formen är lika flyktigt
behandlad. Den förvånande ledigheten att rimma tyckes fritaga skalden
från hvarje fordran på korrekt och stilbunden diktion. Alexandrinerna
halka lätt undan, men om den ena ej räcker till att i hast uttrycka
tanken, kastas det enda återstående ordet utan vidare besvär ned i den
andra och efterföljes af punkt, eller i motsatt fall, om alexandrinen är
för lång för tanken, insättas onödiga eller rent af olämpliga ord i
versraden, ett förfarande, som skulle bragt Malherbe och Boileau till
ursinne. Lucidor har ej heller sträfvat efter att rikta vårt tungomål med
nya versformer från mer utbildade språk; han är ovanligt nykter i den
vägen. Blott få gånger experimenterar han med sydländska versformer,
hvarom mera sedan. Han har märkvärdigt nog icke skrifvit en enda svensk
hexameter (han förfärdigade dock goda sådana på latin), ej heller en enda
klangdikt eller sonett, trots mästaren Stjernhjelms föredöme. Med all sin
förmåga i versifikation har han aldrig försökt att ikläda svenskan en
antik rytm, ja, ej ens användt några konstmessigare versformer på de
bildbarare utländska språken. Man ser att en dylik möda skulle hafva
besvärat hans sångmö. Det vanligaste versmåttet han begagnar är
alexandrinen. Här och der förekomma dock mycket korta versrader, som äro
behandlade med utsökt ledighet. Lika enkel är hans repertoar i afseende
på poesins hufvudarter, inga episka eller dramatiska ansatser, vare sig
från modern eller antik synpunkt, inga pindariska oder och hymner eller
försök till någon sammanhängande diktcykel. Hans lyrik inskränker sig
till enstaka kärleksvisor, dryckessånger samt psalmer, förutom
begrafnings- och bröllopsverserna. Han har tydligen satt det att lefva
som poet högre än det att arbeta som poet. Men lika mycket som innchållet
är formen nödvändig för att blifva en klassisk författare. Derföre är
hans genius, så nyttig hon än var för utvecklingsgången af den karolinska
poesin, och trots alla de antika namn hon har på tungan, ett barn från
gatan med stora anlag men vårdslösad uppfostran, hvad som också en lång
tid hindrat henne från att blifva upptagen och erkänd inom de andras
ärofulla krets. Och den efterföljande italieniserande skolan gick i sin
ordning ett betydligt steg framom Lucidor, i det att den återförde den
svenska poesin, som af honom höll på att förvildas, till lärdomens och
förfiningens hem och framför allt underkastade det svenska språket ett
uppfostringsexperiment, hvartill det aldrig sedan erfarit maken.
Det vore dock orättvist, att anse Lucidor ensam skyldig till dessa
försummelser mot det poetiska jemnmåttet och språkrenheten. Det hörde
tvert om till den svenska skaldekonstens födslovånda att frambringa
dylika vidunderligheter, oaktadt man hade så mycken kunskap om de högsta
och renaste mönster. Ett kulturspråk och en poesi byggas vanligen ej på
en dag. Det är ej all poesi, som i likhet med den helleniska och
toskanska springer fullrustad fram för verlden. Det var ju knappt ett
sekel före den franska klassisitetens oupphinneliga formskönhet och
lagbundenhet, som Frankrikes moderna skaldekonst leddes af Ronsard, till
och med af en Bartas. Då geniet är en ingifvelse af naturen, är den sanna
smaken ett resultat af civilisationsarbetet och sjelfva qvintessensen
deraf, beroende på så många omständigheter och så lättledd från den enda
smala vägen, att man snarare har att sätta sig in uti än blott förvåna
sig öfver dess olika afvägar. Må vi derföre lära oss, att, lika mycket
som vi uppskatta de sällsynta mäns förtjenster som hulpit oss från dem,
äfven förstå de öfrigas nödvändiga beroende deraf. Ingen emanciperar sig
från sin tid. Blott genom att känna det karolinska tidehvarfvets
smaklöshet i poesin, kan man fullt uppskatta den franska klassicitetens
förtjenster inom vårt land. Och vi behöfva blott kasta en blick på det
svenska språkets då varande tillstånd, huru dess stammoder isländskan
först nyligen hade begynt studeras och ännu i vigtiga punkter
missförstods, huru vårt modersmål måste låna sin periodbyggnad än från
tyskan än från latinet, huru det hotades med intrång af främmande ord,
och huru dess grammatik, syntax och ortografi ännu voro så obestämda och
af ingen antagen regel bundna, att hvar man skref ungefär som han
behagade eller det föll sig bäst för hans meter och rim, och vi skola
lätt förstå den glödande ifver, hvarmed en Tjällman, Columbus, Rosenhane,
Svedberg i sin »Schibboleth» m. fl. sökte utforska det och binda det vid
vissa dess egna bestämningar. Hvarje poet från denna tid är på samma gång
en språkkonstnär och patriot. Stjernhjelms dubbla sträfvan att
grammatisera och dikta på vårt språk bibehåller sig hos alla hans
efterföljare. Trots all sin vårdslöshet har äfven Lucidor ej vanslägtats
från sin mästare. Nästan inga främmande ord eller vändningar få förekomma
i hans poesi. Han angriper på flera ställen dem, som i sin löjliga
fåfänga föredrogo det utländska framför »faderlandet». Om hans smak är
bizarr, är den visserligen ej sämre än Dahlstjernas. Om språket hos honom
är inkorrekt och inkonseqvent, är det ej mycket bättre behandladt hos
Spegel. Ty förbistringen var så stor, att samma män, som i tal och skrift
mest ifrade för svenskans renhet, sjelfva skrefvo en dålig svenska.
Sålunda när vi nu, före betraktelsen af hans särskilta dikter, meddela
några detaljer härom, må man ej taga det så, som om Lucidor ensam gjort
sig skyldig till följande smaklösheter, utan som ett prof på, hvad både
han och andra skalder då ansågo för vackert eller tillåtligt.
I allmänhet beteckna Lucidors alexandriner ett framsteg före de dittills
bildade, och versslaget blir genom honom fullt hemmastadt i det svenska
språket. Han behandlar dem med synbarlig förkärlek, och de låna sig
villigt och ledigt åt hans hastiga författarskap. Ja, det kan blifva
fråga, om ej hans så till innehåll som form otvungna alexandriner kommo
de fransyska närmare än de gustavianska med deras despotiska cesur och
stereotypa s. k. högre stil. Flera af dem se så akademiska ut, att de
skulle funnit nåd för Bloms ögon, t. ex. följande praktfulla antiteser:
»Hvad är för hiertans lust, när man thet achtar ära,
I träldom uthan tvång medh frijheet kädior bära!--
(Det dåliga) thet grönskar lager-lijkt,
Blier fast aff ähra armt, dok utaff åhren rijkt.--