-- Baron Wiepe ligger sjuk, svarade man.
Det var en motgång.
Han ringde till bostaden. Det var alltid en vänlighet mot familjen att
höra efter hur dess huvudman befann sig.
Gehnfeldt ringde.
-- Det är godsägare Gehnfeldt, svarade han, då han hörde en manlig röst
i telefonen.
Ett ögonblick hade han inbillat sig, att det var Stråvalls röst, men han
hörde, redan då numret angavs till svar, att rösten var mera manlig än
hans kompanjons.
-- Å, är det baron Wiepe själv, tillade han, då det sedan blev tyst på
andra sidan.
-- Baron Wiepe ligger allvarsamt sjuk, svarade rösten. Var det något som
skulle framföras till honom?
-- Nej visst inte, jo tack, en hälsning. Jag hörde just att han var
sjuk, men när min herre svarade tänkte jag, att det kunde vara han.
-- Ja, min herre känner honom ju mycket obetydligt.
-- Förlåt, kanske får jag fråga med vem jag har den äran? ...
-- För all del, det är ingenjör Hjelm.
Gehnfeldt kände sig ytterst illa berörd. Han visste att han icke tagit
miste, då han trodde sig se Folke Hjelm i sällskap med Ingrid och en
annan dam på Kompaniet. Han hade haft besök av Folke under den tid denne
sökte lägenhet, och en av Gehnfeldts agenter hade rapporterat, att en
ingenjör Hjelm hade »uppträtt ytterst olämpligt», då han icke kunnat få
en ledig lägenhet. Han hade icke varit »önskvärd» som hyresgäst.
»Ingenting att tjäna på», som agenten sagt.
-- Kanske jag kan få tala med någon av familjen, sade Gehnfeldt i avmätt
ton.
-- Det är tyvärr ganska olämpligt, svarade Folke.
Gehnfeldt rasade och lade ned luren.
Han gick genom rummen och kastade cigarraska omkring sig i förtreten.
Det var icke vackra saker han tänkte och muttrade för sig själv om Folke
Hjelm. Dagen var förstörd och han visste för ögonblicket icke någon
avledare för sitt raseri.
-- Jag hör att godsägarn är hemma ...
Det var en av tjänstefolket i hans ungkarlsvåning, som dristade sig in,
en ung flicka som trodde sig våga störa sin herre när som helst --
såvida icke en viss dam var närvarande.
-- Jaså, det till och med hörs att jag är hemma, röt han.
Flickan tog ett steg tillbaka.
-- Nå, vad är det fråga om?
-- Jo, dom ringde från en blomsterhandel och frågade, vad de skulle göra
med blommorna som godsägarn skickat.
-- Är ni galen människa? Det ...
Han bröt ut obehärskat, och flickan brast i gråt.
-- Ringde blomsterhandlarn eller vem ...
-- Det var en fröken som ringde, och hon sa att det var från
blomsterhandeln, där godsägarn hade beställt blommor som skulle skickas.
-- En fröken och blomsterhandel och skicka mig hit och dit. Vad hette
idioten?
-- Det vet jag inte.
-- Är ni alldeles vansinnig, tar ni emot en ringning utan att veta vem
det är?
-- Jag tro... odde ...
-- Man tror ingenting nuförtiden.
Flickan snyftade hysteriskt.
-- Vad tro... odde ni?
Gehnfeldts kokerska kom in. Med händerna i sidorna ställde hon sig i
dörren.
-- Vad vill fru Jönsson?
-- Flickan är mycket klen, godsägarn, och det kanske inte står rätt till
med henne heller.
Flickan drog sig mot kokerskan och gnällde som en piskad hund.
Gehnfeldt var blek av raseri. Hans ögon rullade, och till och med den
resoluta kokerskan var rädd. Flickan hade sjunkit ned på golvet och grät
ohejdat.
-- Hon trodde väl, att godsägarn själv skulle veta, var han beställt
blommorna, sade kokerskan.
-- Det rör er inte. Varför lägger ni er i den saken, fru Jönsson?
-- Nu skall godsägarn lugna sig, så skall jag försöka rätta till det.
Får jag ta in en grogg så länge?
-- Visky, ren visky.
-- Ja då, godsägarn.
Hon vände sig mot flickan som hon hjälpte på benen igen:
-- Seså, kom du med mig.
Gehnfeldt var redan i färd med att leta i telefonkatalogens
yrkesregister och ringde på Allmänna:
-- ... kom tillbaka ... vad me ...
Han hade nått det stadium av sitt raseri, då han brukade stå i givakt.
Men han var nu till det yttre alldeles lugn.
Blomsterhandeln meddelade, att blommorna kommit tillbaka med hälsningar
att det måste vara något misstag och att avsändaren borde underrättas
härom.
-- Javisst, jaha, sade Gehnfeldt i nästan skämtsam ton. Naturligtvis
hade jag satt den där adressen, jaha, det var ju mitt eget misstag.
Tack, blommorna kan ni ju behålla ... Nej, det gör detsamma ... hahaha
...
Han kastade luren i klykan så att det skallrade i apparaten.
-- Varsågo, godsägarn.
Kokerskan neg med viskybrickan.
-- Se här, fru Jönsson, sade han och slog upp ett väldigt glas.
Han tömde det i ett enda drag.
-- Kanske det får vara något tilltugg?
Gehnfeldt svarade inte på frågan.
-- Jojo, fru Jönsson, det finns idioter.
-- Ja, godsägarn, det vet man nog.
-- Folk som äro fattiga som kräk skulle inte mopsa sig.
-- Nej, man får allt vara ödmjuk ...
-- Hör nu, fru Jönsson, den där flickan får sluta. Se här är femtio
kronor. Ge henne det och bed henne gå.
Han slängde fram en sedel, men kokerskan såg besvärad ut och tog inte
upp den.
-- Ursäkta mig godsägarn, men kanske det vore bäst om godsägarn själv
gjorde upp med henne.
Det var tyst en stund.
-- Ja, jag skall be henne komma in, sade kokerskan och gick.
Gehnfeldt gick till telefonen och ringde Regeringsgatan:
-- I kväll är jag upplagd för vad som helst, sade han.
KAP. XXII.
En promenad.
Stråvall hade på senaste tiden känt liksom kylande ilningar kring
mellangärdet, men han hade inte kunnat finna någon beläggning på tungan,
som kunde sätta obehaget i sammanhang med magen. Detta gjorde honom
ängslig. Fröken Wagner hade sagt honom, att den där känslan kring
mellangärdet var tecken på nervositet.
-- Det är något som direktörn går och grubblar på, det har jag nog lagt
märke till. Sådant tar. Det vore bäst att resa bort en tid, till Åre
eller Jerkin, föreslog hon en dag.
En hel rad andra goda råd hade hon givit. Stråvall behövde massage, bad,
punsch, silkespyjamas ... och så borde han tänka på att gifta sig.
-- Fast det finns naturligtvis massage och massage, bad och bad, och ...
Hon hade tänkt fortsätta men avbröt sig. Det hade under denna tid
uppstått en hel del underliga hygieniska institut, till vilka hon icke
fann anledning adressera Stråvall, även om behandlingen där kunde vara
så ytterst tillmötesgående.