9. Samtliga lägenhetsägare voro härigenom utslagna från sina
rättigheter.
10. Huset ägdes alltså nu av Stråvall och Gehnfeldt som för detsamma
kontant utlagt 60,000 kr. och kontant mottagit 101,990 kr.
Bruttoinkomst: En fastighet och 41,990 kr kontant.
Stråvall hade dessutom nu inflyttat i det fullt moderniserade huset
Rusthållaregatan 5, varefter ställningen i kvarteret Skedbladet enligt
Stråvalls egna anteckningar var följande:
Kvarteret omfattade _mot väster_ tre fastigheter, av vilka den
nordligaste var Rusthållaregatan 5. De två övriga ägdes av A.-B.
Centralbostäder;
_mot norr_, vettande mot Pauli kyrka fyra fastigheter. Tre av dessa
oåtkomliga. (Möjliga i händelse av ägarens obestånd genom
hyresregleringen.) Den fjärde _önskvärd_;
_mot öster_ tre fastigheter. Den första Gehnfeldts. Den andra icke
önskvärd. Den tredje _överspekulerad_;
_mot söder_ fyra fastigheter. Två av dessa utgöra Rotundans
dubbelfastighet. De två övriga oåtkomliga på grund av ägarens
halstarrighet.
Dessutom hade Stråvall själv ägt elva olika lägenheter i
bostadsföreningar. Av dessa hade han med förlust sålt en och med
förtjänst åtta. De två återstående voro uthyrda genom en dam vid
Regeringsgatan. I uthyrningen av den ena av dessa lägenheter hade ingått
diverse äldre möbler från Stråvalls hem för 3,680 kronor.
Adrian Stråvalls mellanhavanden med godsägare Gehnfeldt voro vid denna
tidpunkt ytterst invecklade. Ytterligare tilltrasslades detta
förhållande genom delägareskapet i A.-B. Centralbostäder, vars övriga
aktieägare voro bulvaner eller hos Gehnfeldt anställda personer. Två
aktier innehades dessutom av fröken Harriet Wiepe.
Affärerna rörde sig på papperet om miljoner. Ett avsevärt belopp hade
emellertid Stråvall för egen del placerat i säkerhet i förseglat
konvolut som hemliga handlingar i brandfritt valv.
Stråvall litade fullkomligt på sin kompanjon, men det belopp han
reserverat motsvarade hans långt drivna anspråk på försiktighet i
allmänhet.
Redan i Gehnfeldts utseende låg för Stråvall en garanti. Han var av den
breda svenska godsägartypen utan fruktan och hänsyn. Detta var stommen.
Figuren hade något kvar av det militära. En fullkomlig månförmörkelse av
blåsvart hår var lägrad över hans skalle. Han hade ett vårdat yttre och
ett energiskt ansikte som också kunde kallas vackert.
Gehnfeldt älskade de starka sensationerna -- kvinnor mest.
Det var en enda sak som irriterade Stråvall:
Gehnfeldt hade på skämt bett Stråvall sammanföra honom med Ingrid Wiepe.
-- Jag är ju hennes fordringsägare, hade han sagt, men han hade
ytterligare betonat, att han skämtade.
Detta hade Stråvall också velat tro.
KAP. XIV.
Vägen som leder till ett hem.
Det var återigen en de krossade illusionernas dag hos familjen Tedelius
vid Sturegatan.
Lektorn hade vaknat tidigt, och medan han låg och rökte sin långpipa i
sängen sällskapande med sin käraste ferielektyr, Shakespeare, råkade
hans tankar göra en ganska yster urspåring. Han läste _Cymbeline_ och
kom till det förunderliga rimmet i tredje aktens första scen, då
drottningen i sin dialog med Cloten säger om Cesar:
»... A kind of conquest Caesar made here; but made not here his
brag of 'came' and 'saw' and 'overcame': With shame -- ...»
Där stannade lektor Tedelius och snappade efter röken i pipan ... Just
den vitsen hade Folke Hjelm stupat på dagen förut, när han kom tillbaka
från en resultatlös jakt efter en ledigannonserad lägenhet. »Jag kom och
såg ... men kom inte över den», hade han försökt, hänvisande farbror
lektorn till urkällan.
»Han var för sent ute, gossen», tänkte lektorn »men nu kanske det vore
tid.» Han såg att klockan var sex och tog på sig nattrock och tofflor,
satte ny eld på pipan och vandrade nedför spiraltrappan och till Hervors
rum.
-- Är du inte vaken än, Tösen, skämtade han och tände.
Hervor låg klarvaken i sin säng och grät.
-- Seså, Tösen, det skall nog bli bra. Är det våningen du sörjer över så
här bittida?
-- Ja ... ja, pappa, det ser så hopplöst ut. Jag drömde att Folke hade
fått en lägenhet och så vaknade jag ...
-- Gör nu som jag säger dig. Gå ut till Fina och bed henne vackert, så
går hon och köper alla morgontidningarna åt dig. Leta genom dem, och om
du finner något så skynda dit och tag dem på sängen. Det är sättet skall
du tro.
-- Ja tack, pappa, det skall jag göra, sade hon och fick en gnista hopp.
-- Kan du tänka dig, att jag fick den idén av Shakespeare, sade lektorn
med den lilla kristidskvarlevan av mage gungande av skratt under
nattrocken.
Nu måste verkligen också Hervor skratta, ett gott befriande skratt.
-- Du är då skojig så det förslår, pappa ...
Fina hämtade tidningarna. Hervor hade varken öga eller sinne för de feta
telegrammen från fronter och metropoler. Hon rusade genom
annonsspalternas visthusbodar av lagrade varor under allehanda skyddande
förklädnad tills hon fann »Att hyra». Den ena spalten var mera laddad
med missräkningar än den andra. Det fanns att köpa, alltid att köpa hem,
men ... jo, verkligen ... ett telefonnummer. Där skulle lämnas anvisning
på en lägenhet.
Hon gick resolut ut till telefonen och ringde. Ingen svarade
naturligtvis vid denna tid, men hon hade satt sig i sinnet att väcka upp
de döda per telefon om så skulle behövas. En envis telefonringning om
natten kan tränga genom väggar och trossbottnar. Hon ringde och
beställde på nytt. Om så pappa lektorn skulle få betala högsta
abonnemanget på kuppen för överskridet antal samtal, så skulle hon väcka
annonsören.
-- Bara ring, snälla fröken, det gäller livet, sade hon till den otåliga
telefonisten.
... det gäller livet ... Hon blev rädd när hon hörde sina egna ord.
Hennes tankar hade på sista tiden tagit förtvivlade vägar, räknat med de
äventyrligaste möjligheter. Finge de icke lägenheten så att de kunde
gifta sig inom de allra närmaste veckorna, skulle hon icke kunna stå ut
... Om de haft ett hem nu, skulle de ha varit gifta och allt hade varit
så bra, så bra som två unga människor kunna önska och drömma i lycklig
väntan att se sin kärlek förkroppsligad.
När ingen svarade på hennes signaler gjorde hon sig underrättad om
adressen till det uppgivna telefonnumret.
Det var ett hemligt nummer ...
-- Hem-ligt, hem-ligt, du djävulska ironi, utbrast hon och gick
förtvivlad tillbaka till tidningarna.
Hennes spänning ökades i den mån väckarklockan på hennes nattbord drog i
väg med minuter och halvtimmar.
-- En lägenhet om två rum och kokvrå att övertaga ...
Också här ett telefonnummer ...
Ingen svarade på numret. Men nu fick hon av telefonisten en adress vid
Regeringsgatan.
Klockan 8 stod Hervor utanför tamburen till den lilla mörka lägenheten.
Hon hade kommit först. Ingen svarade på hennes ringning. En
trappsoperska kom släpande med sin attiralj, stannade och slog sig i
samspråk.
-- Det är till att söka lägenhet förstår jag, eller kanske fruntimret
har en att bjuda ut, snattrade gumman.
-- Jag söker verkligen lägenhet, svarade Hervor utan att dölja sin
överraskning över gummans klarsynthet. Men hur ...
-- Jo jo, här springer dom natt och dag och drar upp smörja och elände i
trapporna. Jag tror snart hela stan har varit här.
-- Jaså, är det ett förmedlingsställe?
-- Jo något, skulle jag tro. Se här bor ingen här inte, utan det är en
lägenhet som dom fått när gamla frun som var här dog, och den har dom
full med telefoner och sånt, och där är ett fruntimmer om dagarna och
håller rulljangs.
-- Det låter inte värst bra.
Gumman fick brått att släpa vidare med sin sopborste. En elegant dam
frasade uppför trapporna, såg kärvt på Hervor och plockade fram en
nyckel ur en parfymdoftande handväska.
-- Förlåt, det var ju här man skulle få anvisning på en lägenhet?
-- Jaså, damen har tagit reda på adressen. Stig in.
Tonen lät inte heller så lovande, tyckte Hervor. Men hon skyndade att
följa damen. När dörren slogs igen, ringde det i en telefon och
samtidigt på tamburdörren.
Det var en kanske trettioårig dam, gissade Hervor. När hon lade av
handskarna, märkte Hervor, att hon bar två släta smala ringar med en
kolossal diamantring emellan.
-- Hur var namnet, frågade damen i affärsmässig ton.
-- Hervor Tedelius. Min far är lektor Tedelius och jag söker en
lägenhet, eftersom vi tänkte gifta oss till våren.
-- Er far och ni?
Hervor rodnade av raseri. Hon var inte på humör att uppskatta detta slag
av grotesk humor. Men damen log ett vinnande leende och det kastade lika
plötsligt om Hervors rörliga sinne.
-- Min fästman, ingenjör Folke Hjelm, och jag ...
-- Jag har verkligen en liten lägenhet på förslag åt er, men det
förargliga är, att människorna vilja ha ett ganska stort belopp i
avträde.
-- Hur mycket kan det vara fråga om?
Damen mönstrade Hervors oklanderliga kappa och handskar, såg på hennes
kängor och hatt, men stannade vid den lilla enkla handväskan.
Hervor hade gått genom precis samma inspektion några gånger förr hos
liknande bostadshandlare, och hennes tanke irrade till önskelistan hon
räknat upp för Folke, i det hon gömde sin handväska i muffen.
-- Tretusen sexhundra kronor, sade damen, men då får ni korkmattorna
också.
Damen lämnade adressen.
Hervor gick med en obehaglig förnimmelse av att det hela stötte på
ocker. Men hon visste också av tidigare erfarenhet, att detta slags
schackrare i hem icke skulle låta sig beslås med ett sådant anbud i
vittnes närvaro. Intrycket av denna dam i denna avdankat hederliga miljö
var så oharmoniskt som möjligt.
Hon gick till den uppgivna adressen och fann en liten vrå, som skulle
kunnat vara ett idealhem för henne och Folke, men utom det stora
beloppet begärdes lika mycket i hyra, eftersom huset stod utanför lagen.
I trappan mötte hon en utlänning av semitisk gulaschtyp, som gav henne
en oförskämd blick och med äcklig säkerhet presenterade sig i
tamburdörren till den lilla lägenheten. Det föll henne in att vänta en
stund på gatan. När hon såg gulaschen gå upp i sin väntande bil, gick
hon tillbaka upp och frågade, om hon kunde få betänketid på lägenheten.
-- Den är uthyrd, svarades snäsigt, och dörren flög igen.
På kvällen kom Folke med rapport över sin dag.
-- Vet du, tösingen min, sade han, jag tycker vi är som ett skatpar på
en stor slätt, där vartenda träd är fullproppat med bon och där ett enda
är ledigt, men när vi kommer till det med våra pinnar, så står det någon
och schasar bort oss.
-- Du käre, sade hon bara, och de sutto tysta en stund.
-- Men det kanske finns en utväg ändå. Du vet att jag fick ett litet
hopp hos Stråvall på Rusthållaregatan.
-- Ja, ja, skynda ...
-- Lägenheten står fortfarande tom. Nu är den inte att hyra utan till
salu. Det är två rum, hall och stort kök, badrum och värme, och han vill
ha 38,000 kronor.
Hervor trutade missnöjd och gav ifrån sig ett gnyende ljud av
missbelåtenhet.
-- Men det är bara fråga om skenköp. Vi behöva bara betala räntan på
beloppet. Det är sju och en halv procent och skall betalas förskottsvis,
sade Folke.
-- Jag blir snurrig i huvudet av alla dessa procent och siffror. Säg
bara om du tror vi kan.
-- Visst skulle vi gå i land med det, men den slavhandlarn vill inte
bestämma sig. Han tror att han skall få någon som betalar hela beloppet
kontant.
Egentligen hade Folke inte berättat hela sanningen för Hervor. Han ville
bespara henne det som inträffat.
När han kom och sökte Stråvall, blev han mottagen av dennes husfröken
och tillsammans med henne och en pudel hade han besett den lediga
lägenheten. Han hade presenterat sig och fått veta, att hon hette
Wagner, och han erinrade sig, att han sett henne i ett något äventyrligt
sammanhang på ett utvärdshus med en godsägare Gehnfeldt, som han också
råkat under sin långvariga bostadsjakt.
Det föll honom in att smickra henne och inleda en liten flirt med pudeln
som ett slags frivilligt medium. Kanske skulle denna människa kunna
påverka Stråvall. Det föreföll ju i varje fall sannolikt att hon skulle
kunna det, och vad flirten beträffade var hon inte hårdskruvad.
-- Här har ni sannerligen mitt öde i edra händer, sade han. Ni behöver
ju bara ge direktören en varm blick så blir han som ett vax och låter
mig få lägenheten.
-- Han är nog som ett vax ändå utan den blicken, tror jag, sade hon.
-- Men ni själv då, skulle ni inte kunna låta beveka er. Ni har alldeles
säkert något att bestämma ...
-- Ja, vet ingenjörn, då skulle ni få lägenheten, sade hon och klappade
pudeln ... eller vad tror du, Bjuttan.
-- Om jag vore rik och fräck skulle jag erbjuda er intill hälften av
mitt rike.
-- Men vad skulle då den andra hälften säga?
Folke Hjelm hyvlade av resten av samtalet och kom iväg. Det var honom
ganska tydligt, att vad man än med lätthet skulle kunna få, så var det
då ingalunda ett hem.
Nere på gatan mötte han Stråvall, som hoppade av en spårvagn.
-- Får jag besvära direktörn med ett par ord?
Stråvall hade ett dött leende över ansiktet, men han log inte i sitt
sinne. Det var lätt att se, att han var ytterst upprörd.
-- Var så god, herr ingenjörn, sade Stråvall och väntade med halvöppen
mun och nästan flämtande som en andfådd terrier.
-- Nu måste direktör Stråvall göra slag i saken och låta oss gifta oss
och flytta in.
-- Ja, om bara jag kunde själv bestämma över den saken.
-- Det är ju i alla fall er egen lägenhet, och jag går med på skenköpet.
Stråvall såg sig oroligt om.
Folke Hjelm kände i det ögonblicket en svårtämjd lust att ge karlen en
ordentlig örfil, men han lyckades bemästra sina känslor.
-- Skulle inte ingenjör Hjelm vilja vänta en tid, till april eller så
...
-- Nej, det går inte, svarade Folke häftigt.
-- Ja, då är jag rädd att ...
-- Rädd att ...?
-- Att jag måste sälja lägenheten.
-- Förlåt, men det där begriper jag verkligen inte. Skulle _ni_ vara
tvungen att sälja lägenheten _nu_, därför att _jag_ inte kan vänta på
den tills i _april_.
Stråvall flinade kallt och vände huvudet på sned.
Det blev för mycket för Folke.
»Förbannade humbug och blodsugare.»
Folke hade orden på tungan men i sista ögonblicket hejdade han sig. I
stället sade han helt kort:
-- Ja, herr Stråvall, jag släpper inte taget.
Det låg hot i tonen, som ej kunde missförstås.
Stråvall strök utmed väggen som en hundvalp. »Den där lägenheten kommer
att kosta något för herrn», tänkte han, när han slank in genom dörren
till marmortrappan.
KAP. XV.
Patricier och plebejer.
Det fanns för Stråvall något som var värre än en motgång. Det var
osäkerheten. När denna känsla kom över honom i någon form, var det som
om han hade kvicksilver i kroppen.
För att slutligt avhandla en affär med Gehnfeldt hade han gått med denne
till lunch.
Gehnfeldt hade helt oväntat under lunchen sagt:
-- Ingrid Wiepe är en underbar kvinna. Hon är vackrare än sitt porträtt.
Stråvall bleknade av överraskning. Han stirrade med ett stelnat leende
över bordet på sin kompanjon. Var Gehnfeldt full eller galen? Stråvall,
som själv var ytterst försiktig när det gällde sprit, visste att
Gehnfeldt kunde konsumera oändliga kvantiteter. Men det brukade endast
avspeglas i hans ansikte i form av en mörk, nästan violett färgton. Nu
var också Gehnfeldt en smula blek i förhållande till sin vanliga robust
friska kulör.
-- Vad menar du med detta, frågade Stråvall och kände fårkotletten vända
i halsen.
-- Tja, vad kan jag mena med det, sade Gehnfeldt efter och såg utan mål
bort över borden, ut genom fönstret mot riksbankslejonen på andra sidan
vattnet.
Stråvall följde blickriktningen, och det var han som fick in siktet på
de avskyvärda lejonkarrikatyrerna. Men de hade blott sin egen fulhet att
visa, och gåvo honom icke något svar.
Det skulle varit värdt mycket för Stråvall att just i detta ögonblick
finna en nyckel till vännens tankar.
-- Patricierblod, sade Gehnfeldt för sig själv.
Detta ord gjorde Stråvall ännu mera osäker. Kunde möjligen Gehnfeldt ha
för avsikt att på något sätt nästla sig in i familjen Wiepe. Gehnfeldts
namn fanns verkligen i adelskalendern, om än långt mindre apostroferat
än Wiepes, men enbart i det förhållandet, att det fanns, såg Stråvall
efter sitt sätt att värdera saker och ting en möjlighet för Gehnfeldt
att bereda sig ett slags plattform eller i varje fall en liten
dörrmatta.
-- Personer som man inte känner har man ju svårt att bedöma mer än till
ytan, sade Stråvall med ett blekt löje som i sitt slutmoment påminde om
ett barns begynnande gråt.
-- Personer av samma klass förstå varandra vid en enda blick, sade
Gehnfeldt och tände en cigarrett.
Han blåste ut röken genom näsan och ansåg sig böra ha ett glas madeira
till den repliken.
-- Det ligger i blodet, förstår du, tillade han med en
skolmästarnickning.
-- Drick ett glas med, Stråvall, sade han och tonen var nästan
beskyddande uppmuntrande.
-- Tack, jag tar en cigarrcigarrett.
-- Jo jo, hm.
-- Du skall inte inbilla mig, att du känner fröken Wiepe, återtog
Stråvall i skolpojkston.
-- Å, vi råkades häromdagen.
Längre lyckades inte Stråvall driva saken. Efter lunchen skyndade han
hemåt; kastade sig av gammal vana upp på en spårvagnsplattform, och
stötte samman med Folke Hjelm vid knuten av Rusthållaregatan, då han
hoppade av.
Också detta möte misshagade honom, och när han efter samtalet steg upp i
hissen med tanken »den lägenheten skulle allt kosta åtskilligt för
herrn», besinnade han genast, att han gjort en dumhet i sitt upprörda
tillstånd. Folke Hjelm var ju på sätt och vis en vän till Gunnar. Hade
han återkommit i detta ögonblick, skulle han fått lägenheten till vilket
pris som helst mot den tillfredsställelse Stråvall skulle ha känt av att
få säga: Eftersom ingenjör Hjelm är en vän till baron Wiepe ... Men nu
hade han i stället invecklat sig och sagt en uppenbar dumhet.
Detta ökade hans osäkerhet. Folke Hjelm var otvivelaktigt en karl att
räkna med, fast han icke var av någon mera känd familj. Stråvall hade
börjat att kompromissa med sin kategoriska uppfattning om
förutsättningarna för att räknas till överklass ... Men denne Gehnfeldt
hade börjat tala om patricier. En sådan ... Det gjorde honom nästan till
plebej i Stråvalls ögon, eftersom han inte tänkte på, att det var hans
plötsliga rädsla som krävde att han förringade honom i sin egen
uppfattning.
Men varför hade Gehnfeldt sagt detta om Ingrid Wiepe, och varför ... det
gick en iskall kåre över ryggen på Adrian Stråvall ... varför hade han
icke lämnat tillbaka Gunnars och Ingrids reverser? Nu återigen måste
Stråvall lugna sig med att det ju icke kunde vara någon fara. Gehnfeldt
hade i alla deras mellanhavanden varit en fullt korrekt affärsman, han
hade i deras personliga umgänge alltid varit en gentleman, ja verkligen
en patricier.
Men, porträttet av Ingrid, var hade han sett det till jämförelse med
originalet?
En svart misstanke stack Stråvall som en insekt, och han såg sig hastigt
om i sitt lilla kabinett. Där hade han några av familjen Wiepes porträtt
på väggarna, men han erinrade sig genast, att han lagt Ingrids i sitt
amerikanska skrivbord. Han hade en natt suttit med sina räkenskaper, och
Ingrid hade bokstavligen stört honom. Vid en punkt i sina anteckningar,
där han gjort en uppställning över sina mellanhavanden med Gehnfeldt,
hade han ryckts från sitt arbete av den obehagliga påminnelsen om
reverserna, och han hade måst gå efter Ingrids porträtt som han länge
suttit och betraktat nästan som om han varit rädd för det. Och när hans
husfröken just då släppt in hunden, hade han dragit ned bordjalusien för
att dölja föremålet för sina samvetskval. Ty det var samvetskval som han
kände. Det var oförlåtligt att ha lämnat från sig dessa reverser. Nu
skulle han aldrig ha begått en sådan handling, men nu hade han också
inte behövt lämna papperssäkerhet för en affär med Gehnfeldt. Nu hade
han penningar.
Kunde möjligen Gehnfeldt ha sett Ingrids fotografi här hemma hos honom?
Men det hade icke varit med de andra på väggen. Det hade icke som
Harriets porträtt stått på hans divanbord. Det hade efter den där natten
absolut legat nere i ett skulpterat träskrin på bokhyllan. Och skrinet
hade varit låst, eftersom Stråvall icke lämnade något olåst.
En annan misstanke följde:
Kunde fröken Wagner ha visat det, om han råkat glömma nycklarna till
sina lådor hemma? Det hade hänt att Gehnfeldt sökt honom medan han varit
ute, och hopad cigarraska hade visat, att han ibland kunnat dröja ganska
länge.
Det var faktiskt något av det obehagligaste Stråvall erfarit under hela
sin bekantskap med Gehnfeldt. Och detta, att den andre icke velat säga
sina tankar rent ut, var det mest irriterande. Något sådant hade aldrig
förr inträffat. Någon förklaring måste ju finnas.
Nu ångrade Stråvall, att han aldrig nämnt Gehnfeldts namn för Gunnar.
Gunnar hade aldrig varit intresserad av något som rörde affärer.
Stråvall satte sig i sitt kabinett och sökte finna en utväg ur sitt
bryderi.
Fröken Wagner kom in i rummet.
Han satte blicken i henne och blev vit i kinderna, men ansiktet log.
-- Gå ut, sade han.
Hans husfröken sträckte på nacken och sade lugnt ett långt utdraget
»neej».
Stråvall flög upp från stolen.
-- Vågar ni säga det ordet? Säg en gång till att jag är plebej.
-- Det bleve i så fall första gången. Det ordet har jag inte använt.
Hon var van vid de Stråvallska utbrotten. De kommo mycket sällan, och
han sökte snart försona sig, men de kunde för dagar sätta en leende
dödsmask över hans ansikte.
-- Jag misstog mig, fröken Wagner, förlåt.
-- Det var »nej» jag sade och inte »plebej».
-- Snälla fröken, var inte ond, jag är ohyggligt nervös. Tror ni att jag
har fått spanska sjukan?
-- Å, direktör Stråvall räknar för mycke bara.
-- Kanske det ja, kanske det, fröken Wagner.
Hon stannade kvar i rummet.
Det föreföll som om uppträdet piggat upp henne.
-- Får jag säga direktörn en sak, sade hon förtroligt.
-- Var så god.
-- Direktörn skulle gifta sig.
Hans blick gled över till Harriet Wiepes porträtt men mötte fröken
Wagners på återvägen därifrån.
Båda voro smått besvärade, och blickarna gledo åtskiljs.
-- Tycker ni det?
Han rodnade som en flicka.
-- Det skulle ...
Han avbröt sig, och hon upptog den påbörjade meningen.
-- ... vara med någon som passar direktörns nerver.
Därmed gick hon.
Stråvall stirrade tomt ut i rummet och skakade på huvudet. Detta var
häxsabbat, hela omgivningen syntes laddad denna olycksaliga dag. Laddad
helt enkelt med förtret.
Pudelhyndan kom in och lade upp tassarna i sin herres knä. Han strök
henne genom pälsen.
-- Vad säger du, Beauty?
Hunden fnyste och såg upp, fick ett anfall av ysterhet och sprang ut på
golvet och såg till sist upp på väggen, där Gunnar Wiepes porträtt
hängde.
-- Det, ja, Beauty ... kanske det.
Han gick och såg sig i spegeln, tog sin bästa ytterrock och promenerade
ut.
Gunnar var ensam på sitt ämbetsrum.
Stråvall hade under promenaden noga tänkt över vad han skulle säga:
-- Jo, jag har funderat på de där reverserna och tycker det var alldeles
onödigt att jag bad dig om dem.
-- Så, har du tänkt att kräva mig nu, din skurk?
»Skurk» var Gunnars beteckning på sina vänner. Det var som balsam på
såren för Stråvall att höra detta ord.
-- Nej, tvärtom. Vill du skriva ett brev till mig, och avfatta det som
om du sände mig beloppet samtidigt. Du kunde ju rekommendera det.
-- Det var sjutton, har du feber eller är det någon ny form av tokeri?
Man blir sannerligen inte överraskad över någonting nuförtiden.
-- Nej, jag menar det, ser du, att jag i så fall skulle lägga det brevet
i mina handlingar och göra en hänvisning till det i mina räkenskaper,
där jag skulle avföra din skuld. Sedan skulle du ju vid tillfälle kunna
göra en avbetalning, men jag vill inte ha det skrivet längre.
-- Men om du skulle falla ifrån?
-- Ja, nu skall jag säga dig, att jag verkligen har ganska god ekonomi.
Det var ett osökt tillfälle för Stråvall att få deklarera sin
förmögenhet.
-- Jag har några hundra tusen, oss emellan sagt.
-- Och våra släktpengar äro nästan på upphällningen, sade Gunnar. Det är
verkligen tidsbetecknande.
Stråvall kände sig som om han fått en kalldusch. Han visste alltför väl,
vari Gunnar såg skillnaden på gammalt och nytt kapital.
-- Har du gjort så goda affärer med Gehnfeldt, frågade Gunnar.
Stråvall hade känt det som om han varit på väg att vända en vidrig dag
till rätta, men nu insåg han, att det som låg i luften var starkt
organiserat av fientliga makter. Harriet hade bibragt honom en halvt
teosofisk uppfattning om goda och onda gärningars straff och belöning,
och nu var han fullt på det klara med att han stod till svars inför en
domare i andevärlden för att han svikit sitt ord om reverserna.
Han gjorde ett försök att finna sig tillrätta i stolen medan han tände
en cigarrcigarrett -- hans typiska rökverk -- och frågade obesvärat:
-- Jaså, du känner Gehnfeldt?
-- Nåja, den sorten lär man snart nog känna. Jag spelade bridge med
honom en natt i en familj. Han bar sig förresten ganska tölpigt åt mot
Ingrid, satt och stormstirrade på henne hela middagen.
-- Hur hade han kommit med? Kände han ...
-- Asch, tiden är ju fullproppad med sådana där strebertyper, och man
kan inte undgå att stöta på dem, inte ens i ganska goda kretsar. Han var
något slags skolkamrat eller om det var Karlbergskamrat med värden.
Gehnfeldt fick som du vet avsked för en växelaffär.
Stråvall kände, att det blev ett avstånd mellan Gunnar och honom i detta
ögonblick.
-- Det är den typen som ställer till så mycket socialt ont i världen. De
gå och hovera sig och leka överklass, och en hygglig arbetare är tio
gånger mer överklass. Men arbetare råkar nästan aldrig på den verkliga
överklassen, och därför tro de det de tro. Det är Gehnfeldtstypen som
för dem betecknar bättre folk.
-- Vill du skriva det där brevet jag föreslog, sade Stråvall, sedan de
slutbehandlat Gehnfeldt.
-- Nej, vet du det tycker jag inte.
Stråvall sökte finna en avledare:
-- Ja, jag kan ju riva sönder reverserna, sade han.
Det var egentligen det mest okloka av allt han sagt.
KAP. XVI.
Tidsröster.
Sexton tekoppar stodo uppradade på ett serveringsbord i Wiepes salong.
Det var små nätta koppar utan alla ansatser till japaneseri i porslinet.
I stället var det Gustafsberg och bar kungligt namnskiffer och
jubileumsårtal.
Sexton små damer voro redan samlade i salongen, fördelande sig på skilda
grupper, sittande eller stående. Mellan grupperna gick en jättestor
bonbonière, och det knaprades på sötsaker. På borden lågo
anteckningsböcker, handväskor, konvolut, portföljer och protokollspärmar
kringströdda.
De små damerna kände sig väl till mods, och de flesta av dem talade
samtidigt. Miljön var angenäm, och det var behagligt att på väggen se
sig betraktad av drottningen i ungdomsporträtt med personlig dedikation
»till min kära Ursula Wiepe», det var en påminnelse om tidens allvar att
se skimret i solen från marinvärjan på väggen med dubbelörnen och den
kejserliga devisen med det krönta namnskiffret.
Det som mindre harmonierade var en ordförandeklubba, men spänningen som
blev märkbar, då klubban lätt slogs mot det holländska mosaikbordet, var
också uteslutande angenäm.
-- Mina damer, hälsade ordföranden. Vi äro samlade i dag för att dryfta
en fråga, som på sista tiden blivit ganska aktuell, och som redan en
gång tidigare i förbigående varit uppe i föreningen Samhällsnit.
Teservisen slamrade, och det blev en liten paus.
-- Tack, snälla Harriet, jag har tagit socker ... nej inte grädde, tack,
jag vill inte bli fet.
Ordföranden fortsatte:
-- Det gäller bostäderna och barnen. Vår förening har i skilda delar av
förstäderna utdelat kläder åt de små barnen och tryckta föreskrifter
till föräldrarna om barnens vård, men de senaste rapporterna från våra
ombud och från diakonissorna i församlingarna visa, att det likväl är
illa ställt med hygienen. Detta står i sammanhang med bostadsfrågan.
Barnen i de fattiga hemmen trängas samman med de äldre och sakna luft.
Och för många föräldrar äro barnen icke ens välkomna. Moderskapet
betraktas som en olycka. Njutningslystnaden stegras i takt med de ökade
förtjänsterna. Brottsligheten på detta område är oerhörd, och för
penningar utföres bokstavligen mord.
Man lyssnade med andlös spänning till ordföranden. Servisen hade upphört
att slamra, och intresset markerades av värmda kinder och skärpta
blickar.
-- Man måste söka en samlingslinje, på vilken man kan gå fram till
anfall mot detta sociala onda. Det är myndigheternas sak att råda bot
för detta, men det bör vara vår förenings sak att vädja till
myndigheterna härom.
En talarinna anmälde sig:
-- Det förefaller som om det vore fråga om två skilda saker, detta
obehagliga om barnen och om bostäderna.
Flera instämmanden.
Nu var diskussionen i gång.
-- Husvärdarna skulle åläggas att skaffa plats åt barnrika familjer i
första hand, yttrade en av damerna. Det finns sådana husvärdar som
föredraga rika judar och utländska gulascher framför svenska familjer
med många barn.
Här skyndade Harriet Wiepe att öppna sin portfölj. Hon tog fram några
papper och begärde ordet.
-- Det finns likväl husägare med sociala intressen, som just söka
placera barnlösa familjer i centralbo ... i stadens centrala delar för
att ge de barnrika tillfälle att slå sig ned i trevliga trädgårdsstäder.
Man kan spåra en alldeles ny tendens i detta avseende. Det finns
personer som av intresse för detta köpa tomtområden utanför staden,
som de upplåta för billigt pris. En annan sund tendens är
bostadsföreningsprincipen. Genom att inköpa ett hus gemensamt kunna
föreningar lämna lägenheter till sina medlemmar. Och detta kan ske till
självkostnadspris.
En talarinna bad att få en upplysning:
-- Vad är självkostnadspriset för en bostad?
Ordföranden trodde sig kunna meddela, att det vore beroende av vad
föreningen betalt för huset. Hon ville understryka vad föreningens
kassör, fröken Wiepe, nämnt om tendensen att upplåta trädgårdstomter.
-- Det borde vara koncession på att vara husvärd, sade en talarinna. Det
finns nämligen sådana som icke taga någon hänsyn, och dessa borde
förbjudas att vara det.
Stämningen i föreningen syntes nu vara en helt annan än då frågan vid
ett tidigare tillfälle var uppe. Men diskussionen återfördes nu av
ordföranden till utgångspunkten:
-- Huvudfrågan är dock att bereda hem och vård åt barnen, och det är i
detta avseende som myndigheterna böra uppmanas att ingripa. Det räcker
icke att några enskilda upplåta tomter till barnrika familjer. Under
tiden offras så många tusen barn. Det är som om Molok triumferade över
samhället. Det finns tusentals kvinnor ...
Talarinnan sänkte rösten och läste upp siffror från ett papper. Hon
lämnade utdrag från en samtidigt pågående rättegång och hänvisade till
en del offentliga rapporter.
-- Detta är den viktigaste frågan, slutade hon.
-- Men vems är skulden till detta? Man kan ju inte skylla sådant på
myndigheterna. De upplåta ju dock lokaler, skolor och annat åt
behövande. Det är bara demagogi att tala om Moloks triumf över
samhället, om man vill göra detta i sammanhang med bostadsfrågan. Tiden
är sådan. Där ligger skulden.
Det var nästa inlägg i diskussionen.
Och så fortsatte den. Då någon enighet icke kunde uppnås beträffande
sättet att vädja till myndigheterna, och då meningarna likaså voro
delade i fråga om vad denna vädjan skulle gå ut på, sammanfattade
ordföranden sammanträdets resultat i följande proposition:
-- Anser föreningen att den i dag diskuterade frågan alltjämt befinner
sig på ett så outredt stadium, att föreningen tills vidare bör ställa
sig avvaktande?
De svar som avgåvos på frågan voro jakande.
På denna linje skulle alltså föreningen Samhällsnit gå fram. De sexton
damerna kunde skiljas åt i medvetandet att ha gjort sitt bästa för att
lösa en fråga, som ingen före eller efter detta sammanträde skulle kunna
lösa. Diskussionsinläggen voro endast ett eko av tidens tal i olika
munnar även på det samhällsplan som representerades av de sexton.
Men talet man och man emellan vid denna tid ledde till möten och
resolutioner. Det jäste i samhället, eftersom kärnan angripits, hemmet
var sjukt!
En av dessa dagar kom Folke Hjelm över Kvarntorget. Han hade ringt till
Hervor. Det var den vanliga dagsrapporten från fronten: »Fienden,
bostadsjobbarna, går fram» ...
-- Nu står jag inte ut längre, Folke, klagade hon. Jag går till ...
Men det blev avbrott i samtalet.
Folke ringde igen, men Hervor hade redan gått ut.
Han gick bort över Kvarntorget, dyster till sinnes. Snön yrde genom
gatorna, och från taken fördes den för vinden i lätta vita slöjor. Det
var som brudslöjor fladdrande i luften, eller som vita svepningar. Och
snön blev tyngre och tätare -- ett bårtäcke över hans hopp och drömmar.
Det lyste över entrén till en möteslokal. Han såg ordet »Bostadsfrågan»
på ett anslag vid dörren, betalade en slant och gick in.
Här gingo debattens vågor höga under hyssjanden, applåder och bravorop.
Det var revolution i luften, reaktion, opposition och indignation.
Somliga sutto på golvet, andra klädde väggarna. Det var så fullt som
huset tålde, och atmosfären var förtätad.
Folke Hjelm hade samma intryck vid inträdet som om han en stund hållit
händerna för öronen och plötsligt ryckt dem undan:
-- ... med sina våningar på åtta rum och två eller tre personer, och det
hus jag talar om har 58 eldstäder, rum eller kök, och där bo
tvåhundrasjuttio personer.
-- Hör, hör!
-- Ja tvåhundrasjuttio personer och av dem äro 103 under tio år. I en
lägenhet på ett rum och kök bor en änka och hennes två döttrar och de ha
tre ungkarlar inneboende, och två barn är där, vems det nu är.
Ny talare:
-- Det är smockfullt i varenda kåk, där inte hajarna vräker ut hela
familjer och tar möblerna i pant. Och så är det till att fösas in i en
kasärn som boskap. En halvsvälter fast man får stå i kö den ena timmen
efter den andra i kölden för att få en matbit och andra sitter vid
dukade bord i varma bostäder ... Är det ett samhälle? Det är ett
helvete.
-- Proposition på det ...
-- Tidsbegränsning ...
Ny talare.
-- Vi som arbeta ha rätt att fordra att få ha ett hem. Råttorna ha bo,
och fåglarna ha bo, men för människorna äro bo bara för somliga. Och det
är antingen sådana som vräka sig i lyx eller sådana som stoppas in som
anjovis så tätt så att dom inte kan spotta förbi varandra. Och det finns
sådana som få vara inne skiftesvis för att det är så liten plats. Nej,
upp med dörrarna till de stora stenhusen eller slå in dem med
murbräckor, och tag var och en vad han har rätt att få.
Bravorop och applåder.
Ny talare.
-- Vad är ett hem? Det är inte så mycket som en cigarrett, för ett hem
får säljas av vem som helst, men om någon utan att ha licens att handla
med tobak säljer en cigarrett får han böta. Det finns ingen begränsning
för rätten att handla med människoboningar. Här gå tusen unga män och
kvinnor och vänta att få bilda familj, och den ena dagen efter den andra
är det hundra som gå under, för att de inte ha något att flytta in i.
Vad är ett hem? Så och så många kubikmeter luft till bestämt pris, eller
helst obestämt ... Applåder ... Fritt tillträde för värden när som helst
... Dånande bifallsyttringar ... Skyldighet att släppa in andra
spekulanter, som kunna köpa ut en ur hemmet. Det är inte helig mark det
som är människors nästen, men djuren döda dem som vilja tränga in i
deras, därför att det är deras eget bo. Men våra ägas av andra, och
vilja vi inte göra som de bestämma, komma lagens väktare och kasta ut
oss.
Nästa talare tog upp samma tråd:
-- Våra hem äro bara detaljer i industriföretag på lång sikt,
kalkylerade på halva eller hela århundraden, låsande utvecklingen,
bindande individen. Det har gått så långt att hemmen standardiseras. Det
individuella begäres inte. Vi bo i hyreshotell på tid. Vi bindas i
spiltor vid sidan av andra och måste avlyssna grannarnas livsyttringar i
avloppsrören och genom trossbottnarna och väggarna. En mänsklig
verksamhetsålder räcker inte till att amortera dessa stenkolosser. Vi
måste hjälpa till genom ett par generationer, och där stå vi på samma
punkt. Det skall vara visst utbildat folk att ta emot oss i världen när
vi komma, och de döda skola ha sina ceremonier när de gå, men vi levande
äro i händerna på kreti och pleti, folk som i hela sitt liv inte göra
annat än suga ränta på de pengar de pressat ut ur samhället med lagarnas
hjälp.
-- Jag gör inget yrkande, sade talaren, och jag föreslår ingenting, för
det tjänar ingenting till. Man får ändå inte alla med sig, för de som ha
det sämre än djur skämmas för sitt elände och visa det inte, de som
tvingas till brott de tiga, och de som ha råd att betala de ha det bra
...
Folke Hjelm märkte att han var eld och lågor, och hans händer
applåderade medan han instämde av hela sin själ.
Den ene efter den andre vittnade om nöd och elände och till sist
uppträdde en kvinna.
-- Jag har en syster som går på gatan. Hon var förlovad och de skulle
gifta sig, men det fanns inte ett rum att få som de hade råd att betala
tillträde till, och så ackorderade hon ut barnet. Men det var sju barn
på stället, alla från ensamma mödrar, och hennes barn dog. När jag var
där med henne, låg där barn i lådor på golvet i sin väta och maskarna
kröp, och detta är ett samhälle. Och vem som helst får ta emot barn för
pengar. Ja det är dagsens sanning, och nu går hon på gatan, för det både
kläder och föder henne, och så har hon alltid plats för natten. Och hon
kan berätta, att det finns gott om rum hos överklassens ungkarlar ...
och gifta med. Bara de betala så få de. Och om alla rummen som ogifta
gulascher ha bleve tagna till hederliga familjer med barn, så skulle det
nog vara bostäder att få ... Tack för ordet ...
Kvinnan slutade med gråten i halsen, och ett frenetiskt buller vidtog.
Mötet uttalade sitt krav på omedelbar ransonering av bostäder, och
därvid stannade saken.
Det var den linje, på vilken dessa olyckliga ville tvinga fram en
lösning på den fråga, som icke heller av dem skulle kunna lösas.
När Folke Hjelm kom ut på gatan, tänkte han på Stråvalls iskalla leende.
Han knöt händerna.
Denne man skulle kunna göra honom till mördare, och om han bleve det,
skulle han förlåta sig själv.
Han ringde till Hervor och fick veta, att hon var hemma och att hon
häftigt insjuknat ... kanske spanskan ...
KAP. XVII.
Strategen Adrian Stråvall.
Adrian Stråvall drömde.
-- -- -- Han svävade genom luften, fram genom gatorna i de gamla
kvarteren i Pauli: _Skedbladet_, _Metmasken_, _Hästmanen_, _Änkemannen_
och allt vad de heta. Han ägde dem alla. Och likväl voro de icke hans.
De buro alla skyltar med namn på bostadsföreningar som köpt dem. Men ur
stuprännorna strömmade silver och guld, och allt detta var hans. Hans
enda arbete bestod i att hämta in detta som av sig själv rann fram. Han
såg inga barn i dessa kvarter. Där voro endast gamla människor, och när
de skulle dö, vore husen åter hans. Och han kunde säga dem, när han
ville att de skulle dö. Och så flög han allt högre upp och såg bortom
staden oändliga vidder som voro hans. Men plötsligt blev han varse den
stora anstalten hemma i Brinkeberga. Där vimlade det av kaninungar, och
likväl voro de alla ännu utan ludd på skinnet. De voro blinda och hade
svarta glober där ögonen skulle komma fram.
... Det är Jakobs. Inte röra dem, sade en vallflicka med bruna ben och
utslaget hår. Och så tumlade flickan om i gräset. Han sökte fånga henne.
Då såg han att det var Harriet Wiepe och blev rädd, men hon tog honom i
handen, smekte hans hår och kysste honom. Det var så underligt att hon
kysste honom. Han hade blivit kysst bara av sin mor, och det var så
länge sedan. Därför ville han bliva kysst mer och mer av Harriet Wiepe,
men nu var hon borta igen ...
När han vaknade, knackade det på dörren till hans sovrum. Han trodde
åtminstone, att han vaknat före knackningen. Men han hade på natten
slutligen måst taga en stark dosis luminal för att få sova efter alla de
oroliga tankar gårdagens förtret väckt till liv. Han hade sökt Gehnfeldt
hela dagen och burit fyra tusenlappar i plånboken för att infria Gunnars
och Ingrids reverser. Han hade ju icke lyckats förmå Gunnar att skriva
brevet, men han hade tänkt säga Gehnfeldt, att han fått penningarna
kontant av Gunnar. Men Gehnfeldt hade varit som bortblåst, och icke ens
hans glada änka vid Regeringsgatan hade stått att avvinna någon
upplysning om hans vistelseort.
Fröken Wagner stod och såg på sin herre och direktör. Han låg i en grov
svätter som gick över öronen och plirade över täckeskanten. En
väggklocka över bädden visade på tio.
-- Direktörn skulle inte ligga i en sådan där islandströja utan i tunna
silkespyjamas, sade hans husfröken.
-- Varför det då, jag kunde ju få spanskan.
-- Tvärtom. Det är mycket farligare att ligga i ylle och skämma bort
sig, då har man ingen motståndskraft. Man blir så stark av att ha tunt
på sig om natten.
-- Låt mig få en kopp buljong och en äggula, och så är jag inte hemma.
-- Det vet jag nog, att direktörn inte är hemma i dag.
-- Nej, jag kommer hem nästa vecka.
-- Det har jag sagt till alla som varit här och velat betala hyran.
-- Nej nej, inte till alla får ni säga det. Då går dom bara till
notarius publicus och deponerar. Bara till dem som jag har sagt ...
Han räknade upp namnen på några hyresgäster i ett par av husen, vilka
han trodde sig kunna bli av med genom att uppskjuta deras hyresbetalning
över kontraktstiden.
-- Säg till de andra, att jag kommer när som helst, så kanske de vänta
med depositionen tills det blir för sent.
-- Men är det inte elakt i alla fall mot de stackarna.
-- Det är väl mycket elakare, att man skall få avvisa andra varje dag
som vilja ha bostäder. Om dessa som i alla fall nu ha haft lägenhet bli
av med dem, så är det bara rättvist, att de som icke ha tak över huvudet
skola få.
-- Ja, det är ju sant förstås.
Hon kom in med buljong och ägg samt morgontidningarna.
Stråvall hade fått upp huvudet över täcket. Han såg ut i ansiktet som en
kanariefågelunge som börjar få dun. Det var väl delvis hår av svättern
men också prov på Adrian Stråvalls manliga skäggväxt. Han hade inte så
mycket av den sorten.
När Stråvall druckit sin buljong, tände han en cigarrcigarrett och läste
tidningarna. De andades en fientlig stämning, och det talades om möten
och skrivelser till regeringen, deputationer och en oändlighet av
förslag, och det var en revolutionär anda i allt detta. Men det gladde
honom, att alla husägare i en del av tidningarna skuros över en kam.
Samvetet sade honom, att detta var orättvist, men så var det i stället
andra tidningar som så mycket skarpare gingo till rätta med
bostadsföreningarna. Dock var det ingenting som direkt pekade mot något
av hans företag. Nej, han hade nog vetat att binda sina hyresgäster och
bostadsköpare, så att de icke skulle våga rapportera för mycket. Det
skulle i så fall kosta dem åtskilligt mer än det smakade.
Men nu kom tanken åter till de obehagliga reverserna. Gehnfeldt hade
tydligen sett för mycket på Ingrid Wiepe, efter Gunnars yttrande att
döma, och efter hans eget. Vad en sådan man kunde företa sig vore ju
inte gott att veta. Bleve han avvisad av Ingrid, skulle han kunna
tillåta sig vad som helst i sin svartsjuka. Det var en de starka
passionernas man. Om ett ord om reverserna bleve känt i familjen Wiepe,
skulle Stråvall vara slut, helt enkelt slut för dem. Endast fullt
utbrutet vansinne skulle för dem kunna förklara men dock icke försvara
ett handlingssätt som hans. Och det var endast fattigdomen, som tvungit
honom till denna formalitet, sökte han försvara sig. Nu skulle han ...
Hastigt sprang han upp ur bädden och klädde sig för visit hos Wiepes.
Det innebar jaquette, stärkskjorta och svart halsduk med smala vita
ränder. Han hade en gång för alla bestämt sig för denna uniform, då han
kom på eget initiativ.
Fröken Wagner hjälpte honom på med bäverpälsen. Han tände en ny
cigarrcigarrett och var färdig.
-- Var nu rädd om sig direktörn och gå ingenstans, där dom har spanskan.
Hon visste att han kunde bli blek av skräck, när han inbillade sig ha
råkat på en bacillförare, och han höll henne räkning för att hon visade
sig mån om honom. Det där med silkespyjamas kom honom att skratta
ystert, när han skyndade nedför kökstrappan för att ej vara sedd.
Gamla Tilda stod nere på gården böjd över en spann. Hon hostade alldeles
förskräckligt, och det nästan skar honom i hjärtat.
Det var för tidigt att gå direkt till Wiepes, och han tog vägen om Stora
Kommissionen, med vilken han inlett underhandlingar om försäljning av
nästan hela sin anpart i Aktiebolaget Centralbostäder. Det vår en kupp
gentemot hans kompanjon, men det kunde också kanske visa sig lämpligt
att senare underrätta denne. Man kunde aldrig vara försiktig nog ...
Stora Kommissionen utvecklade sig alltjämt och upptog lokaler av olika
slag i alla hörn av staden, och varför skulle icke de Stråvallska
fastigheterna vara lika goda som andra. Staden och staten kunde betala,
och det var inget knussel om det gällde att köpa ut några enskilda
familjer. Stråvall var strateg och liksom han passat på, när rätta tiden
var inne, ville han i detta fall dels göra detsamma, dels också
tillförsäkra sig en reträtt, när förhållandena vände sig. Besöket på
Stora Kommissionen visade också, att han här hade möjligheter till en
betydande affär.
Han skulle uteslutande ha ägnat sig åt njutningen av denna tanke, om han
icke helt oväntat fått se en syn, som i högsta grad överraskade honom.
Gunnar Wiepe kom på gatan i tydligen mycket förtroligt samtal med en
dam. De gingo helt sakta som om de väntat någon, och mycket riktigt kom
Ingrid hastigt ut till dem från Kompaniet.
Stråvall tog en omväg för att undvika dem och skyndade på stegen.
Harriet var ensam, när han kom till Wiepes.
-- Se här skall du få se något, sade hon ivrigt och pekade på en väldig
syrenbukett, som ännu stod i sina omslag i tamburen. Hon lyfte undan
papperet och visade ett visitkort:
K. G:SON GEHNFELDT
Godsägare.
Det var hans »officiella» kort ...
Adressen var till Ingrid.
-- Kan du tänka dig något så oförskämt, utbrast hon mera upprörd än han
någonsin sett henne.
Stråvall log, osäker om vad han skulle säga.
-- Du träffade ju Gunnar på hans byrå, och då vet du ju hur pass den där
karlen känner Ingrid.
-- Men det kan vara ett skämt, försökte Stråvall, oviss om hur han borde
ställa sig, när det gällde hans kompanjon.
-- Smakligt skämt det där, vet du. Vi skulle naturligtvis inte ha tagit
emot blommorna, om någon av oss träffat budet. Buketten kom upp från
portvaktens, men jag har ringt till alla möjliga firmor för att få veta,
varifrån den kommit, och det skall jag ha reda på, och tillbaka skall
den.
-- Står inte firmanamnet på adresslappen?
-- Nej, det är en blank lapp.
-- Det var mig en baddare, undslapp det Stråvall.
-- Ja, det skulle man kunna säga. Inte skulle du gjort så ...
Hon avbröt sig plötsligt och rodnade.
-- Tror du inte det, sade han och såg in i hennes ögon.
Hon tog ett litet steg närmare honom och besvarade hans blick, och i den
besvarade hon frågan.
Drömmen kom för honom och som en fortsättning på den tog han fatt hennes
händer och drog henne närmare intill sig. Han bestämde inte längre själv
över vad han gjorde utan kysste henne eller lät sig snarare kyssa henne.
-- Adrian, jag visste, att det skulle komma en gång, sade hon och
torkade bort en tår från kinden. Men du hade nog inte skickat mig
blommor efter vårt första sammanträffande.
-- Jag visste ju inte då, att jag skulle komma att hålla av dig så ...
Möjligen hade han ett ord till på tungan, men han lät det utebli för
ännu en kyss.
De stodo alltjämt kvar i tamburen. Han började känna sig en smula
osäker. Allt hade gått honom väl i händer, bättre än han vågat hoppas.
Nu hade han _garde_. Men han visste dock icke, om den skulle trotsa eld
och vatten ... och han tänkte på, att blod är tjockare än vatten. Han
hade visserligen somnat in sent omsider på natten med föresatsen att
komma till denna punkt med Harriet just nu. Men han var osäker om det
skulle vara klokt att gå vidare och fråga, om hon ville bli hans.
För henne låg allt detta i kyssarna.
-- Tror du i alla fall det är så riktigt att leta reda på firman, sade
han, när de kommit in i salongen.
-- Naturligtvis, varför inte?
-- Tja, det kunde se märkvärdigt ut. Det pratas så mycket i affärer.
Hon ledde in på en annan tankeväg.
-- Och du som säger att man inte skall prata i _affärer_. Jag har just
inte fått veta mer än konturerna av dina. Och det var för mig en
överraskning att höra av Gunnar, att Gehnfeldt var din kompanjon. Säg
mig, vad för slags människa är han egentligen? Ingrid säger, att han ser
ut som en robust tysk lantjunkare med ohyggligt sensuella läppar.
Stråvall prisade den tur han alltid haft från sitt första inträde i
familjen Wiepe att han råkat komma i det ögonblick han kom. Och han var
också på det klara med att det varit klokt, att han icke genast sagt
mera till Harriet. Nu hade han huvudet kallt och kunde bedöma sina
handlingar. Här inne i salongen var det en annan stämning än i tamburens
drömdager.
Men Harriet flyttade sig närmare honom och smekte hans händer.
-- Ja, Ingrid har nog rätt på sätt och vis. Hon har förresten alldeles
rätt. Oss emellan sagt håller jag på att avveckla mina affärer med
Gehnfeldt. Han har drivit mig för långt. Det har verkligen också blivit
rena spekulationsaffärer, Harriet.
-- Du säger det där så ärligt och öppenhjärtigt, så jag skulle nästan
tro, att det vore välgörenhetsaffärer, som du gjort.
-- Ånej, det är det inte. Men du vet ju _varför_ jag började. Jag skulle
aldrig ha gjort det mot din vilja. Du minns vårt samtal den gången.
-- Jag har många gånger tänkt på det och satt värde på det. Du frågade,
om det var min vilja, och sedan ändrade du det till _mening_.
Han satt tyst och såg mot dörren. En idé höll på att arbeta sig fram hos
honom vid sidan av samtalet. Han kände i fickorna, som om han letat
efter något och funderade ett ögonblick på att fråga, om han fick röka
en cigarrcigarrett, som han i så fall skulle ha hämtat i sin överrock.
-- Förlåt mig, jag skall bara hämta en näsduk, sade han och gick ut.
Det kom för honom att cigarrcigarretten just nu icke skulle ha varit på
sin plats.
Ett häftigt buller uppstod i tamburen.
Harriet skyndade ut.
Stråvall hade snavat över syrenerna och buketten var tillspillogiven.
KAP. XVIII.
Moloks offer ...
Hervor Tedelius låg sjuk i fem dagar.
När Folke fått underrättelsen i telefon, på vägen från mötet vid
Kvarntorget, hade han skyndat till Sturegatan. Hervor låg till sängs,
men hon hade bestämt vägrat att låta tillkalla läkare.
Folke hade länge suttit vid hennes bädd och talat med henne och ännu
längre efteråt hade han suttit vid fönstret i hennes lilla rum med
huvudet stödt mot handen, tyst grubblande.
Lektorskan Tedelius hade gjort vad hon kunnat för att lugna honom, men
han hade endast skakat på huvudet och sagt:
-- Tack tant, det är så vänligt.
Och fru Tedelius hade undrat över, att det nästan låg ett löje över hans
läppar i denna djupa förtvivlan.
Lektorn hade erbjudit sig att upplåta de två övre rummen, vilka skulle
kunna avskiljas och isoleras, och som hade egen ingång från trappan
genom en tambur, som numera användes till garderob.
-- Det är ju så att Hervor bestämt vill ligga hemma, hade hennes far
sagt, och under en epidemi som denna är isolering nödvändig.
På natten hade Folke själv hämtat en läkare. Denne hade undersökt Hervor
och sagt Folke sin mening. Folkes förtvivlan var gränslös.
-- Det kan möjligen finnas hopp. Någon bestämd sjukdom har ännu icke i
sig själv kommit till fullt utbrott, men fröken Tedelius har råkat
använda en ytterst vansklig medicin, sade läkaren.
Folke var outtröttlig som sjukvårdare. Men på femte dagen, då allt var
slut, sjönk han samman. Han måste föras till sitt hem, och nu var det
han som kämpade med döden.
Han hade känt det som en ödets ironi, när den gammaldags borgerligt
beskedlige lektorn erbjudit den del av familjens rymliga lägenhet,
vilken Folke en gång liksom på skämt föreslagit avskiljd för honom och
Hervor. I sitt febertillstånd såg han allt detta i så mycket bjärtare
färger.
Om de haft åtminstone den lägenheten, hade allt varit annorlunda ...
Och i hans fantasier återkom även Stråvall, som han efter det
förbittrade mötet vid Kvarntorget känt sig i stånd att dräpa.
Folke talade ibland högt i feberfantasier, men vid bädden satt hans
syster, som var hans förtrogna, och hon förstod honom.
Folkes syster hette Signe. Det var för hennes skull, som Gunnar Wiepe
för några år sedan varit så ofta sedd hos Hjelms. Då Gunnar en
sommarkväll, som han sedan ångrat, lämnade Signe med svidande hjärta,
hade umgänget blivit mindre intimt. Och Folke hade å sin systers vägnar
visat en bestämd köld mot Wiepes.
Nu hade en ny sommar hägrat för Signe Hjelm. Kanske skulle den till sist
också verkligen komma. Hon hade av den slump, som gynnar dem som älska,
sammanförts med honom ute i snön. Det var två backar, stupande mot
varandra till en dal, som fört dem samman i svindlande fart. De kommo på
skidorna strålande av livslust och kraft som när gnistor mötas i rymden
utslungade för att en gång råkas.
De hade sedan mötts i staden, och nu när Folke låg sjuk hade Gunnar
gjort ett besök. Både Signe och Folke hade varnat honom för faran, men
det var Gunnars natur att icke taga saker och ting just så allvarligt.
-- Folke är så stark, så han går igenom vilken pers som helst, och om
jag blir smittad och stryker med, så är det bara naturens urval, sade
han.
-- Det är den förbenade aristokratens mun som talar, sade Folke halvt i
yrsel. Nu skryter han till och med över degeneration.
När Signe var ensam med Folke under hans svåraste krisnatt, sade han:
-- Om jag dör, vill du då lova mig en sak?
-- Och det är ...
-- ... Nej, det är ingenting. Det tjänar ingenting till. Du får inte
besudla dina händer, syster. Den karlens brott får inte störta dig i
fördärvet. Ty det skulle gå ut över dig och icke över honom. Han kan
icke dömas av ett samhälle, som själv möjliggör hans brott. Det är så,
syster. Nu är det hans tid, och vi äro bara hans offer. Han dräpte
Hervor -- genom sin passiva aktivitet -- och jag som var stark offrade
mina krafter på att hjälpa henne. När jag var förbrukad och mötte
smittan, då blev jag också indirekt hans offer. Själv klarar han sig
förstås. Du ser att han har sin beskyddare. Hahaha.
-- Folke du skall inte tala, jag tror att det oroar, varnade systern.
Hon sökte kyla hans heta panna med is.
-- Nu känner jag hans kalla skratt i min panna, hans infernaliska
leende. Det är Molok som hånskrattar när han tar sitt offer.
Signe grät. Läkaren hade givit hopp, men hon trodde icke längre att det
fanns något.
-- Sedan är det Gunnars tur. Javisst. Ser du inte serien? Han vågade sig
inte på Gunnar Wiepe direkt. Han måste gå den här omvägen. Feg förstår
du, feg som den kalla ödlan i hans hand. Vet du syster, han har en ödla
i handen, som vänder på sig, när man hälsar ... nej, man hälsar inte
Molok, man böjer sig i vördnad ...
Nu badade den sjuke i svett, och han domnade av i bädden. Det var krisen
som passerats, och han var räddad åt livet.
När Folke var på bättringsvägen, ville han skriva en roman. Den skulle
heta _Anatema_ och vara en borgerlig proletärdikt. Han skulle beskriva
Stråvall som urtypen för de samhällsvampyrer, som själva voro produkter
av samhället.
Men när Folke Hjelm blev frisk, skrev han icke. Han visste, att det
skulle båta så föga. Det han skildrade skulle vara en överdrift,
eftersom samhället icke vill erkänna sin skam. Även om han sade, att
Stråvall vore ett undantag -- vilket han dess bättre var -- eller om han
sade, att Stråvall vore den ende av detta slag -- vilket han icke var --
så skulle de, som blivit hans offer, skämmas och förneka honom, och de
som genom honom köpt sig fördelar, skulle ställa sig redo till hans
försvar. Detta hans anatema skulle förklinga ohört och glömmas med den
kris som snart skulle vara glömd av en generation, vilken kanske själv
skulle hoppas bliva skonad från dess upprepning ...
När döden har klappat på hjärtdörren, ser man med andra ögon.
Men också den krisen blir glömd, och man hoppas, att det skall dröja,
innan den återkommer.
Så såg Folke Hjelm nu saken.
Men en kväll, när han kom Rusthållaregatan fram förbi de gamla
kvarteren, kände han ett oemotståndligt behov att säga ett sanningens
ord till den man, på vars nyck i mildaste fall hans framtidsdrömmar
kastats omkull.
Det var gatans äckel som gav honom den tanken. Han såg vidriga råttor
utmed väggarna till hus, där köttet, som människorna skulla ha till
föda, hängdes upp över natten. Han kände de fadda dunsterna från
dörrarnas och fönstrens ventilatorer, och människoavskum strök fram över
de snedsjunkna trottoarstenarna. Han mottog anbud som hänvisade till
portgångar, där han kanske skulle blivit rånad ...
När han genom gårdsporten gick in till huset nummer 5, såg han tvetydiga
figurer skugga i cementgårdens utkanter. Han hade gått in för att se om
det lyste i Stråvalls rum åt gårdssidan, eftersom det kunde falla denne
herre in att vara oanträffbar.
Så gick han ut igen genom den lilla dörren i den stora porten, där en
gammal böjd kvinna, nästan i paltor, hejdade honom.
-- Är det herr Adrian, sade hon i halvmörkret och tände portljuset.
-- Nej, det är inte herr Adrian, svarade han med ett löje och såg på den
gamla.
Folke tyckte hon såg ut att ha sett bättre dagar. Hennes skrällande
hosta nästan skrämde honom. Han gav henne ett par kronor och lyfte på
hatten av vördnad för ålderdomen och olyckan.
-- Nej, nej, det skulle jag inte ha, sade den gamla.
Hon såg smått generad ut, fast allt tydde på, att hon så väl kunde
behöva pengarna.
-- Jo, varför inte, sade Folke och gick.
Han hörde efter sig en lång tacksamhetens harang, som slutade med att
något då var alldeles för galet.
Och så gick han uppför marmortrapporna. Hissen fick stå. Han hade en
bestämd aversion mot hissar, eftersom de markerade skyhöga staplar av
lagrade hem, handelsvaror, packhus, nederlag eller något jämförligt ...
-- Jaså, det är ingenjörn, sade fröken Wagner i dörren. Ju längre på dan
...
Och så tillade hon med en viskning:
-- Stå bara på sig; det lyckas nog, för direktörn är väldigt mjuk i dag
...
Stråvall log nästan som av tacksamhet för att Folke kom.
-- Jag hade just häromdagen tänkt ringa till ingenjör Hjelm, men så fick
jag höra av baron Wiepe, att ingenjörn låg sjuk, sade Stråvall, sedan de
slagit sig ned i hans kabinett.
Folke fäste sig vid, att han förut icke blivit mottagen i privatrummen
utan endast i ett slags ritsal eller kontor, som husfröken kallade
ateljén.
-- Jaså, ni hade tänkt ringa, sade Folke med markerat hånfull ton.
Stråvalls leende utbredde sig, och hans min blev salvelsefull när han
sade:
-- Jag hade tänkt underrätta om att lägenheten stod till ingenjörns
disposition.
-- Det var ytterst älskvärt.
Folke satte blickarna i mannen, fast och skoningslöst.
-- Ni hade tilläventyrs hört av Wiepes, att min fästmö var död.
Stråvall vred sig som en mask på kroken.
-- Ingenjörn har sorg, jag ser det, ja, jag ber att få beklaga.
Folke hade ett drastiskt svar på tungan, men han kunde inte hjälpa att
han i detta ögonblick tyckte synd om mannen. Det var så tydligt att han
ljög, och det var också ganska klart för Folke, att om Stråvall
verkligen tänkt meddela, att bostaden stod till hans disposition, så
skulle han ha gjort detta, eftersom han fått veta att Hervor var död.
Men att han inte ringt berodde på feghet. Stråvall hade icke vågat göra
det hycklande anbudet. Han hade icke trott sig om att spela okunnig om
Hervors död.
Detta var Folkes hastiga reflexion. Han kände icke till, att Stråvall
långt före Hervors död beslutit sig för att på billiga villkor lämna
honom lägenheten. Stråvall hade nämligen av Harriet Wiepe fått veta, att
den dam han sett i Gunnars sällskap var Folkes syster.
Men från Folkes synpunkt måste Stråvall förstå, att han var genomskådad,
och han höll honom tillräckligt intelligent för att själv inse vad han
gjorde för en figur i Folkes ögon. Därför reste han sig upp och tog ett
steg mot Stråvall med orden:
-- Ja, frågan har alltså förfallit, men ni bör ju själv kunna begripa,
hur jag bedömer edra ständiga uppskov med avgörandet. Det är ju fullt
mänskligt att tänka som så, att om vi tidigare fått lägenheten, gift oss
och flyttat in, så skulle kanske förhållandena varit annorlunda.
Stråvall blev en nyans blekare, när han svarade:
-- Ja, men så får man väl inte resonera ändå.
Han reste sig också upp och tog fram en låda med cigarrcigarretter.
-- Får jag lov.
-- Tack, jag röker bara pipa, svarade Folke.
Cigarrcigarretter var den osmakligaste tobaksvara han visste -- även
humletobaken gav han företräde.
-- Jag är verkligen ganska förbittrad på er, herr Stråvall, sade Folke
efter en stund, sedan de båda, besvärade av situationen, betraktat
varandra, snarast för att undvika varandras blickar.
-- Det är många som är det, sade Stråvall.
Det var som en befrielse för honom att finna detta svar, och han
skrattade exalterat.
-- Jag förstår det.
-- Det finns så mycket nervöst folk just nu.
-- Tiden har sina exponenter.
De gingo fram och tillbaka på var sin sida av det runda divanbordet mitt
på golvet.
-- Den gamla typen för gentleman börjar försvinna, sade Stråvall och såg
ned.
Folke stannade:
-- Säg inte det. Det finns tre slag av gentlemen kvar i världen, och de
skola nog alltid finnas kvar. Det är den borne demokraten, den borne
aristokraten och den gamle hederlige borgaren eller bonden. Men det
börjar komma fram en ny typ, herr Stråvall, och den är alldeles för fin.
Stråvall stod blek kvar vid bordet och såg ut att söka en replik.
-- God afton, herr Stråvall, sade Folke.
KAP. XIX.
Colossus ...
Ser du, det är en sak som man inte tänker på, och det är vad som kommer
efter detta. I dag är det söndag, och man glömmer för ögonblicket, att
det kommer sex veckodagar efter. Nu är det goda tider, men tror du det
finns många som tänka på, att det kan slå om? Men jag vet, och jag har
gar...
Monologen, som ingick i en kanske redan tolv timmar lång dialog -- då
och då avbruten av sömn -- övergick till en rad mustiga eder över en
totalt försvunnen kragknapp. Till och med Colossus, den i sina egna ögon
mäktige, måste böja sig under denna mikroteknikens diktatur. Han satte
sig på en stol och väntade. Erfarenheten hade lärt honom, att dylika
saker icke finge forceras. Han väntade undergivet, och om en stund
träffade hans ögon knappen ute på den himmelsblå silkesplyschmattan. Han
närmade sig försiktigt, och med ett språng som då rovdjuret fångar sitt
byte grep han knappen.
Genom det tunga draperiet till grannrummet kom frågan:
-- Gar... vad menar du med gar... har du garderat dig?
Det hade han verkligen tänkt säga, då han genast vändes på försiktigare
tankar och i ögonblickets oro att redan ha sagt för mycket tappade
knappen. Hon var visserligen hans förtrogna och kanske mer än det, men
det hade inträtt nya moment, och hon borde icke veta något om hans
reserv -- godset på Fyen som stod och väntade på hans förr eller senare
nödvändiga sortie från denna skådebana.
-- Har frukosten kommit? Simma fiskarna i dammen ...
Han övergick till ämnet för dagens närmaste betraktelser. Det hade
blivit hans enda regelbundna vana dessa söndagsfrukostar, och med dem
hade han också velat visa en uppmärksamhet mot henne, som hela veckan
intelligent och skickligt skötte hans sak vid Regeringsgatan. Det var
icke fråga om småsaker, när det gällde en söndagsfrukost hos Gehnfeldt,
och de fiskar som summo i dammen voro ett helt stim champagneflaskor i
en isbalja.
Genom rummen av den vräkiga våningen, som de andra veckodagarna
disponerades av honom ensam, började det slamra av servis. En bil hade
kommit in på gården, och frukosten ryckte in i terrängen, ansatsvis
eller i vågor som det just då började heta på militärspråket.
»I Honolulu, där går man klädd liksom en zulu.»
Han gnolade förnöjd på den senaste schlagern.
Nej, det var allt klokt att inte säga något om Fyen, tänkte han, i det
han vecklade ut en nota från en blomsterhandel:
»_An 11 kvistar syrener ....... Kr. 110._»
Han kastade bort notan och gnolade vidare:
»... med ring i näsan på zuluvis, zuluvis, zuluvis ...»
Det kunde ta skruv det där med syrenerna, och sannerligen det erbjödes
inte när som helst ett gammalt förnämt gods på Fyen, åt vilken utfattig
adelsfröken som helst. Och under sådana förhållanden borde ju inte
Regeringsgatan inblandas. Den visste nog sannerligen att taga ut sitt
i alla fall. För övrigt vore hon nog icke alldeles utan
försörjningsmöjligheter ...
»... på zuluvis, zuluviszuluvis ...»
I den underbara salongen, där färgerna vrålade mot varandra som
rovdjuren på ett menageri, samlades efter hand de mest förbluffande
människotyper, män och kvinnor, ryssar, greker och utlänningar av Rom,
alla barbariskt utstyrda till högsta pris.
Det var godsägare K. G:son Gehnfeldts traditionella söndagsfrukost. Den
skulle komma att draga ut på tiden, den skulle bliva våt och mäktig,
brusande som Niagara, upprörd som en människoslaktning vid fronterna.
Många skulle falla för de Gehnfeldtska vapnen, champagnens dånande
artilleri, det dova dunkandet från spelborden och för den lilla
elfenbenskulan i Gehnfeldts roulette.
Själv skulle han stå där segrande och väldig.
Colossus ...
Han hade kommit som gamen för att se vad fältet kunde bjuda av byte. Så
hade han tidigare sökt sin lycka på olika områden, alltid för att skörda
frukterna av andras arbete eller försummelser, alltid för att
exploatera. Nederlag, som skulle förkrossat andra, hade lämnat honom
oberörd. Och det, som han i verkligheten aldrig nått, hade han fått
ersättning för i sitt skryt över uppdiktade framgångar. Hans motto var:
»Det spelar ingen roll vad man är. Huvudsaken är vad man synes vara.» På
denna livsåskådning gick han fram.
Det var en tid då penningar funnos hopade i överflöd. När dammluckorna
för deras utflöde ur landet voro stängda, skaffade de sig själva omlopp
inom landet. De flögo fram överallt, de sökte sig nya vägar till mål som
tidigare varit otillgängliga för dem.
Gehnfeldt hade stått som hästköparen vid en marknad på danslokalerna och
spejat efter nya förvärv. Penningen var för honom allt, och för den
trodde han sig kunna vinna allt. Han blev aldrig besviken, ty han hade
alltid lyssnare till det mest otroliga skryt, och skrytet fick
kompensera nederlagen.
Han var fysiskt väldig och hade en otrolig styrka. Mellan de
våldsammaste orgier skötte han sin kropp, red och lät sig masseras. Vid
en tidpunkt, då så många svulto, måste han anlita alla medel att hålla
sin figur inom elegansens råmärken. Han var ytterst välvårdad och kunde
föra sig i vilken omgivning som helst. Det fanns ingen gräns för hans
penningbegär, men han hade aldrig förstått att spara. Huvudsaken för
honom var att synas stor och glänsa. Han skydde inga medel, om han
visste, att de skulle leda till framgång, men blottade dem icke, om han
befarade ett bakslag. Under alla förhållanden måste han rädda skenet.
Framför allt annat var han tillfällets man, och eftersom han hade
erfarenhet från tidigare katastrofer, eftersom han insåg att detta
tillfälle var hans största, hade han denna gång garderat sig. När fältet
var exploaterat skulle han i en ny uppenbarelseform slå sig ned i en
stilla trakt och intaga en ansedd ställning. Godset på Fyen finge icke
gå honom ur händerna, vad eljest han kunde få se sig nödsakad att
uppgiva.
Hur försiktig Stråvall än var, så behärskade dock Gehnfeldt situationen.
Nu hade han Stråvall i sin hand, eller skulle kunna få det, om han ville
använda de medel han besatt. Från början visste han, att han fått ett
grepp om Stråvall, då denne i ett förtroende, som Gehnfeldt fann naivt,
överlämnade de Wiepeska reverserna. Att han icke lämnat dem tillbaka
berodde på den ängsliga iver, med vilken Stråvall sökt återfå dem. I
dessa papper hade han press på sin kompanjon. Det skulle kanske aldrig
falla honom in att hota Stråvall med att använda dem, eftersom han
visste, att Stråvall i ett sådant fall skulle se sig hotad i grunden och
sätta in allt på att rädda sig och störta honom.
När han plötsligt hos en gammal skolkamrat såg sig sammanförd med Ingrid
Wiepe, vars bild han genom en indiskretion av Stråvalls husfröken fått
se, sade han sig, att dessa reverser skulle kunna få en avgörande
betydelse. Hela hans våldsamma passion tändes för denna unga kvinna. Han
såg hennes läppars linjer med törstiga blickar och triumferade i sin
fantasi över något som han tidigare knappast tagit med i räkningen, att
gifta sig med ett klingande namn, att, om så vore, köpa eller tvinga sig
till detta och att samtidigt vinna en maka, som han skulle älska så
länge hans känslor förmådde stanna.
Det var hans första tanke på beständighet. Ingenting var eljest konstant
för Gehnfeldt. Han hade konsumtionstidevarvets anda. Att förbruka allt
var dagens lösen, att draga största möjliga nytta av allt befintligt, så
länge det hade något att ge. Det var helt naturligt att han under dessa
förhållanden och i en tid som denna kastade sig över storstaden, den
stora förbränningsugnen, som särskilt under detta kulminationsskede
slukade allt. Till den fördes friskt material, varor och människor, som
om allt pumpats in genom jätteturbiner till det stora lustbålet.
Gehnfeldt var icke en streber, kanske därför att ordet hör till en mera
färglös tid. Han var en naturkraft insatt på att skumma gräddan av sin
tid och att exploatera också exploatörerna.
Ingrid Wiepe syntes honom vara ett problem lika lättlöst som alla andra
han mött. Det enda nya för honom var frågan om resultat på längre tid.
Han hade verkligen icke tänkt sig något annat, även om han trott sig
kunna förmoda, att också hon skulle stå att vinna på ett ögonblick, om
det nyttjades rätt. Dessa vårens blommor, som han sänt henne mitt i
vinterns kyla skulle värma hennes hjärta. Vid lämpligt tillfälle skulle
han återkomma. Han skulle binda hennes hjärta med en kedja av
blomsterbuketter, den ena efter den andra med lagom mellanrum, först
veckor, sedan dagar, tills det hela bleve en snara färdig att dragas åt.
Då skulle han ha henne i sin hand.
Ofta nog hade han under denna tid kunnat möta kvinnor även ute i
sällskapslivet och i gamla goda familjer, där han gav endast gästroller,
som redan efter första sammanträffandet vid en middag -- sådana som
dessa tiders middagar voro -- kunde inviteras till hans privata
festligheter. I andra fall hade utvecklingen till och med varit
snabbare. Men beträffande Ingrid Wiepe hade han redan med
blomsteruppvaktningen och dess tänkta fortsättning anslagit något nytt.
Det var som han kallade det »den långsamma metoden».
Efter blommorna skulle ett sammanträffande oundvikligen komma, helst ute
och av en slump. Därpå fordrades en middag hos någon gemensam bekant --
det skulle alltid kunna arrangeras, han skulle själv betala vad som
helst för en sådan tillställning, bekosta allt. Det fanns fattigt fint
folk som förr mottagit hans tjänster ... Och då skulle tiden vara mogen
för en utvald liten krets att samlas hos honom. I denna krets skulle
finnas Ingrid Wiepe, men hon skulle icke ha hedersplatsen denna gång --
det kunde vara tids nog vid förlovningsmiddagen.
Men den första festen i hans präktiga våning skulle bliva den avgörande.
Vägen till en kvinnas hjärta gick genom hennes strupe, efter Gehnfeldts
erfarenhet i så många fall. I ett lämpligt ögonblick skulle de två vara
ensamma på väl beräknad plats i hans våning, inne i hans allra
heligaste. Och då ...
Sista kortet i spelet skulle vara reverserna.
Misslyckades det ena, då skulle han skänka henne dem. Hon skulle vägra
att mottaga dem. Hon skulle icke låta honom skänka henne dem för
ingenting.
Vad gjorde det, om han i det rätta ögonblicket störtade Stråvall. Så
mycket säkrare skulle ju hans egen seger bliva. Han skulle framstå som
den ädle -- Stråvall som skurken i dramat. Hon skulle falla i hans armar
med eller mot sin vilja, ja vad bekymrade det honom. Blott han finge
hennes namn i sin förlovningsannons, blott det en gång skulle skrivas
»brudparet for på aftonen söder ut till sitt gods på Fyen ...»
Men det skulle också kunna hända, att Ingrid Wiepe vore en »Fröken
Julie». Han hade tänkt genom allt. Dock hade han icke erkänt
betjäntrollen som sin. Han hade icke sig medvetet någon underklasstriumf
att kräva av hennes klass, eftersom han själv ville räkna sig till den.
Detta var Gehnfeldts resonemang, och utgångspunkter för det hade han i
sin erfarenhet från dessa år.
Innan han ännu hunnit gå vidare i sin plan, mötte han som hastigast
Ingrid Wiepe på Kompaniet.
-- Det blåser tydligen varma vindar från Södern, och det blir snart vår,
sade han och gjorde ett mästerverk av sin sonora stämma.
Ingrid Wiepe gjorde en reserverad böjning på huvudet.
-- Ni skickade blommor, herr Gehnfeldt, det var alldeles för
överraskande, sade hon med ett tonfall, som borde ha varit vältaligt
nog.
Hon beklagade detta olyckliga möte, som här inför allas nyfikna ögon
hindrade henne att använda ett ännu tydligare språk. Olyckan hade ju
också velat, att Adrian Stråvall krossat blommorna vid sitt ofattbara
fall i tamburen, eljest skulle Gehnfeldt ha fått ett ganska klart
besked, som skulle ha besparat honom detta klumpiga närmande på en
publik plats.
Som det nu var kunde Ingrid skylla på brådska, och hon fick också en
förträfflig förevändning. Folke Hjelm och hans syster kommo in genom
svängdörren i hallen.
Gehnfeldt gjorde en bugning.
Så långt hade han alltså nått. Ingenting i vad som hittills passerat
syntes kunna minska utsikterna för ett framgångsrikt genomförande av
hans plan. Det skulle lyckas honom med lock eller pock.
Nere i hallen passerade han Ingrid och hennes sällskap och upprepade sin
hattlyftning.
-- Hälsa inte på _den_, fröken Wiepe, sade Folke hastigt, och i sin iver
grep han hennes arm.
KAP. XX.
En kyrkogård och lätt vin.
Stråvall tog ibland sina vägar över Pauli kyrkogård. Det var inte för
att ägna en tanke åt de gångna generationernas viloplatser, inte för att
få något av friden, som utgår från denna hägnade tysta plats, även om
han väl kunde ha behövt något lugnande i all den oro han just nu erfor.
Han gick till kyrkogården om natten, när klockan slagit tolv. Det hade
han gjort nu några nätter på hemvägen från Gehnfeldt, vilken han
alltjämt utan resultat sökt för att avbörda sig hedersskulden i
sammanhang med de pinsamma reverserna.
Men nu hade Stråvall gått till kyrkogården direkt från sin bostad och
klädd för att kanske under några timmar möta kölden. Man skulle kunnat
taga honom för en grönlandsfarande missionär så som han var utstyrd i
pälsmössa och ulster med en pläd runt halsen och ned om bröstet, tjocka
yllefodrade pjäxor och snowboots.
Mystiska figurer ströko omkring på kyrkogården i de skumma vrårna. Det
var inte så kallt att inte nattens folk hade något att tissla och tassla
om i skydd av de stora träden och gravhällarna. När det gällde något tog
Stråvall ingen hänsyn till sin inneboende fasa för skuggorna och vad som
dolde sig bland dem.
Och här gällde det en stor affär.
En stor affär på Pauli kyrkogård sedan klockan slagit tolv på natten ...
Denna gång kanske det skulle kunna bli ett resultat.
En poliskonstapel patrullerade gatan fram och åter framför det hus i
kvarteret Skedbladet som vette mot kyrkan.
Det var detta hus, som Stråvall funnit »önskvärt». Nu hade hans plan
mognat, sedan han trott sig finna stora möjligheter till affärer i detta
hus. Kanske skulle tre eller fyra lägenheter -- ja i bästa fall alla
lägenheterna -- kunna rensas från sina nuvarande hyresgäster av skäl som
Stråvall nu var ute för att närmare klarlägga.
Eljest brukade ingen poliskonstapel så träget patrullera gatorna i dessa
kvarter. Den som nu gick där för att då och då se på klockan och göra en
anteckning under en lykta var tydligen ute i särskilt uppdrag.
När Stråvall stått en stund och spejat mot det gamla huset, drog han sig
hastigt in bakom en bred trädstam. En bil hade stannat ett stycke från
kvarteret men i en annan gata. En kvinna i skriande elegans steg ur och
väntade. Efter henne kom en herre, mycket välklädd och synbarligen en
smula upprymd. Han stack till chauffören en sedel utan att begära
växelpengar, och kvinnan gav honom viskande några förhållningsorder. Hon
gick runt hörnet och fram till porten -- just den port som Stråvall
bevakade. Ett ögonblick senare kom mannen småvisslande efter och
försvann genom porten. Trappljuset tändes icke, men i stället blev det
ljust i två fönster till tredje våningen på höger sida om uppgången.
Stråvall gjorde en anteckning i sin annotationsbok, sedan han noga
bestämt tiden på klockan.
Men samtidigt lade han märke till, att en pälsklädd herre, som gått över
kyrkogården, stannade och iakttog honom. Den obekante såg upp mot huset
och tycktes fundera. Därpå fortsatte han åter att gå, stannade för att
tända en cigarr och gick vidare helt sakta.
Endast några få av de eljest vanligen brinnande gaslyktorna voro tända.
Det var ju en tid, då all sparsamhet måste iakttagas. Den pälsklädde
obekante syntes avsiktligt uppsöka de mörkaste platserna, men han
fortsatte envist sin långsamma promenad kring Stråvalls postställe.
Stråvall höll ett öga på poliskonstapeln, vilken träget trampade sitt
ytterst begränsade pass.
Nu stannade en hästdroska i ett hörn mot Rusthållaregatan. Återigen var
det en kvinna av samma typ som den förra och en manlig följeslagare. Hon
gick före, och på ett visst avstånd följde han efter in genom porten.
Det blev ljust i ett fönster i andra våningen till vänster. Nästan
omedelbart kom ett par gående. Efter en stunds samtal vid en lyktstolpe
gick hon före genom porten. Det tändes ljus i två fönster, där
gardinerna voro upprullade, men det blev åter mörkt.
En herre kom ut genom porten, tände en cigarrett och försvann. Ett av de
tre upplysta fönstren slogs upp, och en kvinnoarm stack ut under
gardinen och lade på stormhaken.
Efter en stund kom en kvinna ut genom porten och gick raskt bort genom
gatorna.
Stråvall hade sett nog. Han stoppade ned sin anteckningsbok, där han
flitigt skrivit, och gick ut på gatan. Han gav ett tecken till
poliskonstapeln, som svarade med stram honnör och avlägsnade sig.
Den pälsklädde obekante, som alltjämt höll sig i närheten, följde
poliskonstapeln med blicken och skyndade sedan fram till Stråvall.
-- Min herre har inte händelsevis en tändsticka, sporde han och såg
skarpt på Stråvall.
Denne iakttog den främmande i det han letade fram tändstickorna. Det
föreföll Stråvall som om han hört denna röst förr, och utseendet
föreföll bekant.
-- Se, det är ju direktör Stråvall, utbrast den andre med spelad eller
verklig överraskning. Det är så mörkt här i kvarteren, så inte ens vi
närmaste grannar känna igen varandra.
Stråvall hälsade med ett leende. Han var en smula generad, men då han nu
blivit gripen på bar gärning, beslöt han göra det mesta möjliga av
situationen. Den man han talade med, var ägaren till huset vid Pauli
kyrka. Han hade tidigare sökt få köpa huset av honom, men den andre hade
vägrat.
»Nu kanske», tänkte Stråvall.
-- Jag trodde nästan det var någon vid polisen, sade den andre medan han
tände sin cigarr. Får det vara?
-- Tack, jag tror det blir för starkt. Om det inte är oartigt, så ber
jag få röka en cigarrcigarrett.
Den andre stod kvar som om han velat framtvinga ett samtal, och Stråvall
stod också kvar i väntan på att den andre skulle tala.
-- Vi återkommer nog förr eller senare till frågan om det här huset,
sade Stråvall tveksamt.
En bil stannade i närmaste hörn, och de båda började som på tyst
överenskommelse promenera nedåt Rusthållaregatan.
-- Hihi, direktörn har sinne för affärer, tror jag, sade den andre i
skämtsam ton, och som för att betona skämtet petade han till Stråvall i
sidan med handskfingret.
De voro båda på det klara med att de genomskådat varandra.
-- Jag skall säga, att det vore klokast att slå till med ens och sälja
huset. Det var ju tvåhundratusen jag bjöd, påminde Stråvall.
-- Och nu står huset i tre.
-- Det var raskt. Jag kan inte se, att det genomgått några större
reparationer.
-- Nej, det kan hända, men det är ett gott affärsobjekt, herr Stråvall,
ett förbaskat gott affärsobjekt.
-- Jag tycker mig kunna förstå det ... men den sortens affärer ...
-- Det är inte min sak. Jag hyr ut lägenheterna, och de hyror jag tar,
veta nog vederbörande att ta i andra hand. Jag höjer och de höja ... här
har lagen ingenting att skaffa. Är det någon som opponerar sig, så blir
det bara vräkning. Som ni, herr Stråvall, just i kväll lagt märke till,
kan det finnas möjligheter att få vissa hyresgäster undanskaffade.
-- Vi har bostadsbrist just nu, sade Stråvall i högtidlig ton.
Den andre ryckte till, obehagligt berörd av tonen:
-- Det är visserligen sant, men hur skulle det smaka med en grogg?
-- Eller ett glas vin uppe hos mig, invände Stråvall.
Han älskade inte sprit, men i regel hade han ett litet lager av lätta
viner till hands.
De gingo upp till Stråvall och bänkade sig i hans matsal. Stråvall
plockade fram glas, men när han inte fann nycklarna till vinskåpet i
väggen, måste han gå och väcka sin husfröken. Han knackade på dörren ett
par gånger utan att få svar. En misstanke slog honom att hon kunde vara
ute, och det var som om han känt en svag svartsjuka vid denna tanke. Det
var något ganska nytt hos honom, men det kunde bero på, att han sista
tiden varit mycket nervös, och att fröken Wagner under denna tid varit
särskilt mån om att hålla hans humör uppe. Hon kunde ju ha sina
anledningar att ställa sig väl inför honom, det förstod han nog, men hon
visade i alla fall en ärlig omtanke om hans person.
Han gick in i hennes rum och fram till bädden. Det var alldeles mörkt i
rummet. En svag parfym- eller puderdoft kittlade Stråvalls känsliga
luktsinne. Han famlade över bädden och kände en varm rund arm.
-- Å förlåt ... började han säga.
Hon slog helt oförmodat båda armarna om honom och drog honom till sig
för att lika hastigt släppa honom.
Hon ropade till och tände ljuset.
-- Jag drömde ... men direktörn va är de? Förlåt ...
Hon gned sig i ögonen som om hon varit yrvaken, och Stråvall drog sig
generad och rodnande tillbaka.
-- Jag ville bara ha nycklarna till väggskåpet, sade han.
Hon såg nästan besviken ut, när hon sade, att nycklarna lågo på
diskbänken i köket.
Stråvall log stilla och undrade vad fröken Wagner kunde ha drömt,
eftersom hon varit så färdig att slå armarna om honom, innan hon var
riktigt klarvaken. Han var nämligen fullt övertygad om att rörelsen
varit spontan. Allra minst skulle han ha kunnat föreställa sig, att hon
legat och hört knackningen på dörren.
-- Förlåt dröjsmålet, ursäktade sig Stråvall för sin gäst, när han kom
in i matrummet.
Han satte en ära i att slå upp skåpdörren på vid gavel.
-- Får det vara Mosel eller något mousserande? Jag tror det är kallt nog
som det är här inne i kylan.
-- Tack, det där Mosel är inte dumt.
I själva verket var Stråvalls gäst ganska ny på vinvetenskapens område.
Han hörde till den sort som skulle kunna sitta på Operakällaren vid en
iskyld Beaune. Också han var nämligen av den ganska tillfälliga
husägartyp som gått in på marknaden endast därför att andra varor voro
slut.
-- Säg mig en sak, direktör Stråvall, började den andre sedan han
störtat i sig ett helt glas Mosel -- som när man tar en sup vid ett
svenskt smörgåsbord -- varför har ni så stort intresse av mitt hus?
-- Å, det kan ju ha sina orsaker. Sanningen att säga har polisen också
intresse för det.
-- Jo, jag såg att herrarna voro bekanta.
-- Det skadar inte att ha vittne, och jag har bestämt mig för att göra
slut på den där trafiken.
-- I sedlighetens namn?
-- Det skadar kvarterets anseende.
-- Jaså, det här gamla ruttna kvarteret har fått anseende. Det skulle ha
kommit sedan herrn satte in marmortrapporna och sålde Rotundan till sig
själv; ånej, oss emellan skall det väl inte talas så mycket om anseende.
Skål herr Stråvall!
-- Betänk att det är många familjer som behöva bostad, och att det inte
är riktigt att hålla undan centrala bostadslägenheter.
-- Jag skulle bara betänka en sak, och det vore ett sådant anbud på
huset att jag kan reflektera. Jag tjänar ganska bra på det just nu.
-- Men vad säger ni om att vräka det där packet som håller hus där och
bilda en hederlig bostadsförening. Just nu kan man få köpare, om man
bara har lediga lägenheter.
Den andre funderade, synbarligen intresserad.
-- Jag har 80,000 i huset, sade han och räknade på ett papper.
-- Det vill säga 40,000, reducerade Stråvall.
-- Låt gå för det oss skojare emellan, sade den andre, som köpt huset
för 180,000 kronor, varav 15,000 kontant.
Stråvall log och bjöd på den ena flaskan vin efter den andra. När det
började lida mot morgonen voro de ense, och huset Stråvalls. Det var en
lysande affär att göra på just detta hus ...
Stråvall hade kommit i förbindelse med en utländsk makts hemliga
känslospröt. Huset hade befunnits lämpligt för vissa syften. Där skulle
mötas hinduer, irländare och denna makts alla underliga ombud --
präster, clowner, generaler och diplomater ...
Om denna affär ginge efter planen, skulle Stråvall inhösta 100,000
kronor kontant, varjämte han skulle vara befriad från en besvärande
aktiepost i det Gehnfeldtska bolaget. Den återstående delen skulle han
med säkerhet lyckas placera ut på Stora Kommissionen, som därigenom
skulle erhålla ett antal bostadslägenheter att använda för varulagring
... Människor och hem för människor -- vad bekymrade den saken herr
Adrian Stråvall!
Men viktigt vore också att han bleve befriad från Gehnfeldt. Först efter
den operationen skulle han åter obesvärat kunna uppträda hos Wiepes.
KAP. XXI.
Godsägare Gehnfeldt intime.
Godsägare Gehnfeldt myste av självbelåtenhet. Nu hade han nått ett av de
båda resultat han sökt vinna genom att hålla sig undan Stråvall. Han
hade lyckats sälja samtliga sina aktier i Centralbostäder till en
mäklarfirma Dorn & Hage. Därigenom hade han avvecklat den viktigaste av
de affärer, vilka han haft gemensamt med Stråvall.
Gehnfeldt var en klartänkt man. Sedan han orubbligt satt sig i sinnet
att göra Ingrid Wiepe till sin, hade han fast beslutit sig för att
behålla de båda reverser Stråvall varit nog oklok att lägga i hans
händer. Det bekymrade honom icke ett ögonblick, att han givit sitt
hedersord på att icke missbruka dem eller att över huvud taget icke
använda dem på något sätt. Det ordet hade han givit under en
förutsättning som icke längre funnes, skulle han säga. Han visste, att
Stråvall skulle vara omöjliggjord hos familjen Wiepe i det ögonblick det
komme till deras kännedom, att reverserna voro i orätta händer. För att
övertyga sig om att Stråvall fullt insåg detta hade han irriterat honom
genom att tala om Ingrid och därvid anspela på reverserna. Sedan han
sett verkan härav, som var tydlig nog, eftersom Stråvall sökte
sammanträffa med honom vid alla tider på dygnet, hade han känt sig
säker. Han hade Stråvall i sin hand, och han skulle om det behövdes
kunna förmå denne att bli förespråkare för honom hos Ingrid, ja en
förespråkare som skulle använda de yttersta medel för att lyckas. I
annat fall skulle det gå ut över honom själv.
Men å andra sidan ville Gehnfeldt icke gå till en direkt brytning med
Stråvall. Icke nu. Och brytning skulle det otvivelaktigt komma till, om
Stråvall nu satt sig i sinnet att utkräva reverserna och icke finge dem.
Gehnfeldt skulle nämligen i längden icke kunna finna antagliga skäl att
behålla dem. Därför hade Stråvall icke fått råka honom.
Hade Gehnfeldt kunnat finna sig i en sådan motgång som att få ett nej
från Ingrid Wiepe på ett anständigt frieri, skulle han icke varit den
han var. Hans framgångar i affärerna och icke minst på den nöjesmarknad
han gjort till sin -- i likhet med samtida gulascher av olika
nationalitet och art -- hade varit så stor, att han nu icke tillät sig
att misslyckas. I varje fall skulle det svida och bränna omkring honom,
om något skulle gå emot. Finge han icke komma in i familjen Wiepe, så
skulle icke heller Stråvall nå det mål han i sin barnsliga godtrogenhet
inför kompanjonen skrutit över att han så när redan nått.
Hans sista båda kort i det höga spelet skulle vara: reverserna utan
Stråvalls hjälp eller -- Stråvall med reversernas hjälp.
Godsägare Gehnfeldt hade förut stannat vid tanken att Ingrid skulle
kapitulera inför blotta upplysningen, att han hade reverserna, som hon
icke skulle kunna inlösa.
»Tag mig och gör vad ni vill med mig», skulle hon säga, »men några
penningar har jag inte.» Han skulle framträda som den ädle och riva
sönder reverserna: »Endast som min maka», skulle han säga, och i
enlighet med denna tankegång skulle hon falla i hans armar ...
Men efter mötet med Ingrid på Kompaniet hade han känt sig en smula
osäker. Han hade då funderat ut, att han strängt taget hade också en
annan väg, nämligen just den att skicka som sin förespråkare Stråvall,
hotad med skandal om han icke nådde resultat -- ty då skulle reverserna
fram.
Vunne Gehnfeldt icke framgång på någon av dessa vägar, skulle han i båda
fallen likväl störta Stråvall, och det var inför den utsikten han
skyndsammast ville avveckla sina affärer med honom.
Nu hade han nått en god del av sitt mål åtminstone i fråga om affärerna.
Det stärkte hans tillförsikt beträffande det andra målet -- Ingrid
Wiepe.
Och i denna tillförsikt körde Gehnfeldt ut i sin bil för att studera
blomstermarknaden. Han fann att säsongens förnämsta blommor voro
liljekonvalje, violer och nejlikor och beslöt sig för en ansenlig bukett
av de förstnämnda, som han jämte sitt visitkort skickade under Ingrid
Wiepes adress.
Godsägaren K. G:son Gehnfeldt, Colossus, kunde icke drömma om, vart
denna blomsteruppvaktning skulle leda.
Samma eftermiddag körde Gehnfeldt omkring i trakten av Wiepes bostad och
lät sin bils valthornssignal ljuda. Det syntes honom ganska självklart,
att Ingrid Wiepe efter denna nya uppvaktning icke skulle kunna motstå
ett förslag om en biltur, om han liksom av en tillfällighet skulle möta
henne. En färd till Ulriksdal eller Drottningholm, tja, varför inte till
Saltsjöbaden, skulle reta aptiten, och man skulle kunna äta en middag
sådan som hans kvinnliga bekanta brukade sätta värde på ... Hans tankar
rusade så lätt vidare, eftersom han börjat bliva van vid framgång. Den
tid då han hade motgångar i livet var länge sedan förbi.
Tanken på Saltsjöbaden blev allt starkare och Gehnfeldts fantasi allt
livligare kring denna plan, men han insåg, att han icke direkt kunde
söka upp henne redan nu.
»Blommorna måste först verka», tänkte han förnöjd.
Men åter kom otåligheten liksom alltid när hans starka passion var
inriktad på ett bestämt mål.
»Skall jag ringa baron Wiepe ...»
Detta var en ny väg. Han hade verkligen snuddat vid tanken en gång
tidigare. Det var för övrigt vid deras första sammanträffande. Kanske
han till och med framkastat något förslag om en trevlig bridgeafton.
»För sjutton, Wiepe är ju en ung galant herre. Han vill roa sig», tänkte
Gehnfeldt, medan bilen strök genom gatorna. »Den vägen är ju fullt
legitim, haha ...»
Innan han tänkt vidare på saken gav han sin chaufför order att köra till
bostaden. Han sprang uppför trapporna och ringde till Regeringsgatan.
Hans glada änka där hade alltid möjligheter att skaffa samman lämpligt
umgänge. Men när han fick svar på det hemliga numret, lade han tyst ned
luren.
Denna kvinna vore högst olämplig i detta sammanhang ...