-- Direktör Stråvall har ju gjort mycket bra affärer på sista tiden. Nu
skulle direktörn tänka på det direktörn alltid har sagt, att det gäller
att koppla av, innan prisfallet kommer.
-- Det ligger något i det, fröken Wagner, svarade han.
Men han log för sig själv. Hon visade sig så mån om hans ekonomi! Fast,
för all del, hon var ju mån om hans hälsa också. Kanske ett glas punsch
verkligen skulle lugna nerverna ...
-- Fröken Wagner, ni kan gärna köpa litet punsch, sade han.
-- Se där ja, det skall direktörn få se gör susen.
Det lugnade honom i varje fall att tala med henne. Han insåg själv, att
denna ängslan skulle kunna bli farlig i längden. Han visste nog att hans
affärer lyckats till och med över förväntan. Han skulle nog också kunna
avveckla dem före den väntade prisfallskrisen -- fast denna kris skulle
nog sist nå bostadsmarknaden -- eftersom lagen skyddade just den art av
företag som Stråvall vetat att lägga an på.
Hans ekonomiska ställning var alltså trygg.
Men så mycket osäkrare var hans ställning hos Wiepes och detta betydde
-- hans samhällsställning. Oron att genom reverserna ha gjort sig
omöjlig i familjen Wiepe hade legat över honom som en mara om nätterna.
I sina yrvakna skräckfunderingar hade han visserligen sett en reträtt
hägrande i fjärran, en verkligt hederlig reträtt -- anstalten för
sinnessjuka och övernervösa där hemma i Brinkeberga. Men i klarvaket
tillstånd hade han funnit denna utväg motbjudande. Det var ju dock icke
nu som den gång, då han dränkt Jakobs kaninungar ...
Men nu hade han krossat Ingrid Wiepes syrenbukett, och vad som stod i
sammanhang därmed var ganska allvarligt.
Han hade sett sig tvungen att på något sätt hindra Wiepes att återsända
blommorna och därigenom framkalla Gehnfeldts raseri. Så impulsiv som
Gehnfeldt var kunde han mycket väl tänkas rusa åstad med reverserna och
göra en skandal, om han såge sig direkt avsnoppad av Ingrid. Detta ansåg
sig Stråvall ha förebyggt genom att spoliera blommorna. Men han begrep
också granneligen, att han i stället skulle framkalla Ingrids raseri i
så mycket högre grad, och detta kunde vara mycket allvarligt. Han visste
ju nu att Folke Hjelm och dennes syster återförts till Wiepes umgänge.
Med kännedom om Ingrids temperament tog Stråvall för givet, att hon
skulle berätta historien om syrenerna också för ingenjör Hjelm, och så
mycket kände han denne, att han i ett dylikt sammanhang skulle kunna
befara en redogörelse för deras mellanhavanden rörande den där
olycksaliga lägenheten. Det var ett helt komplex av ytterst obehagliga
möjligheter. Han skulle icke kunna undgå kollision med någon av dessa,
om han just nu besökte Wiepes. Visserligen skulle han ha Harriets skydd,
men också det kunde svikta. Därför hade han hållit sig undan dessa
dagar. Pausen var dock icke längre än många andra gånger mellan hans
besök.
Men just denna gång finge det icke dröja alltför länge. Ett nytt moment
hade inträtt, ja, det var sannerligen den avgörande punkten i Stråvalls
hela samvaro med Wiepes. Han hade kysst Harriet, och han insåg att hon
icke skulle fatta dessa kyssar annat än på ett enda sätt. Det var
frågetecknet efter hans många år långa frieri, och det var hennes
jakande svar. Men detta svar vilade på förutsättningen att hon bedömt
honom rätt och att han verkligen var just den som han under alla dessa
år givit henne intryck av att vara. Och just nu kunde han befara något
så katastrofalt som att själva grundvalen för Harriets uppfattning av
honom rycktes undan.
Adrian Stråvall var på halster, andligen talat, och lågan brann livligt
och gladt inunder.
Otvivelaktigt väntade Harriet ett besök av Stråvall, vilket också skulle
gälla hennes mor och Gunnar som hennes giftoman. Det låge stor risk i
att icke omedelbart göra detta besök, men lika stor risk i att göra det,
innan Ingrids sannolika vrede dämpats.
Hela den säkerhet Stråvall tidigare vunnit gentemot Wiepes var nu borta.
Den hade överflyttats på det ekonomiska området, där han egentligen
aldrig hade behövt den. Men ... där var återigen slutpunkten i de
senaste dagarnas funderingar:
Endast genom en stark ställning i familjen Wiepe skulle han vinna glans
åt sin förmögenhet.
Utvecklingen hade alltså fört honom till en uppfattning alldeles motsatt
den från vilken han utgått:
Endast genom en god ekonomisk ställning skulle han kunna vinna glansen
av att vara en vän hos Wiepes.
Stråvall klädde sig hastigt till förmiddagsvisit hos Wiepes och ringde i
telefonen för att höra om det skulle passa. Någon av betjäningen
svarade, och först nu fick Stråvall veta, att Gunnar var sjuk. Han bad
att få tala med Harriet.
-- Hur är det med Gunnar? Jag har varit borta i affärer och inte kunnat
ge mig till känna, hur är det Harriet, frågade han.
-- Det är allvarligt, Adrian. Gunnar har sagt, att han vill tala med
dig, och vi hade tänkt skicka bud på dig i dag.
-- Så förfärligt ledsamt, Vad är det för sjukdom?
-- Spanskan.
-- Spanskan, sade Stråvall efter.
Och genast tillade kan:
-- Då vet jag vad det vill säga.
-- Har du haft någon känning av den, Adrian?
-- Nerverna äro litet oroliga. Jag har fått ordination att resa till Åre
eller till Norge.
-- Bara det inte blir illa med dig.
-- Det behöver inte bli det, men det finns en enda risk.
-- Vad säger du? Vilken ...
Ja, det kanske är fegt av mig, men jag kan inte hjälpa det. Jag måste
absolut hålla mig undan alla smittoförare.
-- Jag förstår ... det kan bryta ut, om du får direkt smitta ... men
Gunnar ... Vill du vänta i telefon.
Efter en stund kom Harriet tillbaka. Hon var tydligen upprörd och talade
nästan viskande:
-- Gunnar kan inte fatta, att du inte kan komma, säger han. Jag måste
säga, att du skulle resa bort, och att du är sjuk. Jag förstår ju så
väl, att du inte kan komma, men det är olyckligt, vet du, på ett sätt
... ja Adrian, jag måste råka dig ... och sedan skall du resa bort en
tid. Kan jag träffa dig nu? Det är ett uppdrag från Gunnar också ...
Harriet grät.
-- Jag kommer genast. Jag tar risken, Harriet.
-- Nej, nu vill inte Gun... Jag kan inte säga det i telefon. Kom genast
ut till Djurgårdsbron.
-- Jag kommer.
Stråvalls färd till mötesplatsen var snabb, men Harriet var före honom
där.
-- Nu skall vi gå långt ut och tala förståndigt, började hon.
Orden stucko honom, och han tyckte sig förmärka något nytt i Harriets
blick, ett beklagande eller så, men det kunde också vara sorg över
Gunnars sjukdom.
Stråvall hostade ett par gånger.
Kanske det inte är bra för dig att gå, undrade hon. Du måste ha arbetat
för mycket på sista tiden.
-- Det är inte utan att jag har det ... Men jag skall promenera mycket,
så det skall du inte vara orolig för. Det gör mig godt.
Hon rynkade lätt på näsan, som om hon tyckt att han onödigtvis
uppehållit sig vid sin egen person. Detta undgick honom inte, och han
anade oråd. Följaktligen log han och såg ut i rymden.
-- Du känner ju Ingrids humör. Hon blev rasande på dig för att du
snavade över blommorna. Nu är det så förstår du oss emellan sagt, att
...
Stråvall lyste upp. Det där »oss emellan sagt» värderade han till några
hundra tusen kronor ...
... Gunnar och ingenjör Hjelm, som du visst känner -- fortsatte hon --
har blivit ganska goda vänner igen på sista tiden. Ja, du förstår det är
en smula hett mellan Gunnar och Signe Hjelm ... gammal kärlek. Och de
båda Hjelmarna ha bestämt något mot dig. Jag måste säga, att det
inverkat på Gunnar. Men det är i sammanhang med en annan sak som du
kanske inte borde ha gjort. Ja, det är Gunnars fel också, tycker jag.
Gunnar kanske inte går igenom den här sjukdomen. Han tror det inte själv
heller, och just i går kväll hände det något obehagligt. Den där
påflugne Gehnfeldt ringde; tydligen ville han tala med Ingrid. Ser du
han hade skickat blommor i går igen, men de returnerades, och det var
väl därför han ville träffa Ingrid och begära en förklaring. Men Folke
Hjelm som var hemma avspisade honom i telefon ...
Stråvall kände, att han bleknade, och leendet, som han till varje pris
måste bevara, vanställde hans ansikte. Det var som att lyfta en
förfärlig tyngd att hålla, det uppe.
Harriet fortsatte:
-- Det måste ha varit något resonemang om saken förut mellan Ingrid och
Gunnar. Kanske Folke också varit med. I alla fall yttrade Folke något om
att det var tur, att du inte ramlat också på dessa blommor.
Nu fick Stråvall en häftig hostattack. Det behövde han så väl i detta
ögonblick. Det var inga småsaker för honom det Harriet berättade, och
därtill kom, att Harriet efter hand lade bort både titel och tillnamn,
när hon talade om ingenjör Hjelm. Det där »Folke» tydde på intimare
bekantskap än Stråvall trott råda mellan dem.
-- Och nu i dag, sade Harriet -- sedan Stråvall hämtat sig efter
hostattacken -- bad Gunnar att få tala med mig som han sade »på heder
och samvete». Han berättade att han utan Ingrids vetskap lämnat dig en
revers från henne till honom på ett lån för hennes resa. För en tid
sedan hade Ingrid fått sin del av våra årliga släktpengar, som vi kalla
dem, och då hade hon betalt igen sin del av skulden till Gunnar, men hon
hade inte fått igen reversen. Gunnar hade sagt henne, att han rivit
sönder den någon gång. Och nu förstår du, att du måste vara alldeles
ovetande om det papperet. Men nu vill Gunnar ha igen båda reverserna av
dig, och han bad mig säga, att hela beloppet med ränta står för din
räkning att hämta av hans lön i verket. Du har dem väl inte händelsevis
på dig?
Utan att tveka ett ögonblick svarade Stråvall:
-- Jag ville efterskänka den skulden, och när Gunnar vägrade all ta emot
anbudet, rev jag sönder båda reverserna.
-- Jaså har du gjort det, men det kanske inte var så bra. Gunnar ville
nog själv ha rivit sönder dem och bränt dem bland annat som han nu velat
förstöra för att ingenting skall ligga efter honom ... Förresten kan du
väl förstå, att Gunnar inte skulle ta emot den gåvan av dig. Det är
något i det där sammanhanget som sårat honom, tror jag. Han har aldrig
brukat skriva reverser.
-- Det kan ju hända, att jag har bitarna kvar ... Om jag bara kunde
minnas ... Kanske jag inte brände dem ... Vet du, kanske jag inte rev
sönder dem heller. Det svävar för mig att jag ändrade mig och lade dem i
en låda. Jag har inte tänkt på saken. Beloppet betyder ju ingenting för
mig.
-- Ja, ser du det där också, att pengar ingenting betyder för dig ...
Hjelm har inbillat Gunnar, att du har jobbat med hus. Jag vet ju varför
du har velat sätta dig in i frågan. Ditt sociala intresse. Men de ha
fått en skev uppfattning ...
Hon gav honom en varm blick och tog hans hand. De hade kommit ut mot
Blockhusudden.
-- Tack Harriet för sist när vi voro ensamma, sade han.
-- Du skulle kanske inte ha påmint mig om det just nu.
Hennes ton var lätt förebrående, men det var oavsiktligt. För att
avrunda tillade hon:
-- Nu vill jag höra något om din affärsställning. Du har ju aldrig sagt
något till din »bundsförvant».
Det var det största ögonblicket i Stråvalls liv. Harriet Wiepe ville
höra, hurudan hans ekonomi var, för att besvara frågan han gjort henne
med sina kyssar. Hur skulle väl Adrian Stråvall på annat sätt ha kunnat
uppfatta hennes vädjan att få höra något om hans affärsställning.
Det var ett så stort ögonblick för Stråvall, att han icke kunde låta det
gå oanvändt förbi. Han stannade och fattade Harriets båda händer. När
han övertygat sig om, att de voro osedda, sade han:
-- Harriet, jag överdriver inte om jag säger, att jag kommer att äga en
halv miljon, sedan jag avslutat alla mina affärer.
Han drog henne närmare intill sig. Det lyste till i hennes blick.
-- Ditt experiment har alltså lyckats. Det var en ohygglig summa, ett
förkrossande bevismaterial för ditt nya sociala system.
-- Ja Harriet, tack vare min kärlek till dig har jag lyckats.
Hon såg honom in i ögonen.
-- Och nu tänker du disponera beloppet du förtjänat, ja, hur tänker du
nu använda dessa pengar och denna erfarenhet?
Han mötte hennes blick.
-- Om du är min, är jag din, och hela denna förmögenhet är vår.
Hon drog sig undan honom, då han i samma ögonblick ville kyssa henne.
Ett nytt skrämt uttryck låg i hennes ansikte. Hon blev blossande röd och
sedan hastigt blek.
-- Menar du att _vi_ skulle använda dessa pengar?
-- Naturligtvis, det är ju för dig jag har förtjänat dem ... för vår
framtid, Harriet.
-- Nej Adrian, du kan inte mena detta ...
Hon fortsatte ensam och brast i gråt.
Han skyndade efter, oförmögen att fatta vad som rörde sig i hennes inre.
Ansåg hon sig vara för fattig att taga emot denna gåva av honom?
-- Du har ju ett namn, Harriet. Vad har jag att bjuda dig om inte detta
som jag vunnit för att vinna dig. Vad är det mot ditt namn?
Han sökte fånga henne, men hon gled undan.
-- Det var ohyggligt ... Folke Hjelm hade alltså rätt ...
Han hade varit ärlig. Både omedvetet och medvetet hade han röjt sin
natur. Det han omedvetet röjt hade sopat bort grunden, på vilken hon
bildat sin uppfattning om honom, och det förintade också det offer han i
sina medvetna ord velat göra på hennes kärleks altare.
Han var i detta ögonblick slut för henne. Hon måste uppbjuda hela sin
bildning och kultur för att behärska sig, men det kokade inom henne.
Hela hennes tradition satte sig upp emot detta rofferi. Det fanns
ingenting hon fann vidrigare än jobbare. Det var ingen hon satt högre än
Adrian. Nu var alltså han en vidrig jobbare. Hon skämdes som om hon haft
del i det onda han måste ha gjort så många hem och så många människor.
Och likväl saknade hon varje inblick i labyrinten av hans affärer.
Nu insåg Stråvall sitt misstag. Han gick vid hennes sida och såg rakt
fram, släppte henne icke.
-- Du måste lugna dig, bad han. Det är inte som du tror. Det var min
kärlek till dig, som drev mig för långt. Du var dock från början
medveten om det hela.
Hon började verkligen tala, men hon tystnade igen, alltför upprörd att
forma orden.
När de gått en stund, sade hon:
-- Varför lät du mig aldrig höra något om dina planer och affärer? Du
sade alltid, att man inte skulle prata i affärer, och jag trodde inte du
ville dölja något med det.
-- Nu först var tillfället inne. Nu skall jag göra upp mitt stora
system, och du skall bestämma över det, om du är min.
-- Är det förutsättningen? Skulle du eljest ...
-- Du måste svara mig, om du är min.
-- Adrian, jag har aldrig älskat någon. Dig har jag trott på, och du är
den ende jag skulle kunna älska.
-- Nå?
-- Nej Adrian, du måste först utplåna detta förfärliga. Vill du anslå
allt vad du förtjänat till att sätta ditt sociala system på fötter?
-- Är du min?
Hon stannade.
-- Du borde förstå, att det är två skilda saker för mig och jag vill
fråga dig rentut: Gör du dem till en?
-- Vi skulle gemensamt göra upp planen, du och jag och din förening.
Samhällsnit skulle få äran av allt.
-- Adrian, du svarade inte på frågan. Det var inte ärligt av dig att
inte göra det.
Han fjaltade bredvid henne med ett stelnadt leende. Hennes blod var i
svallning och hon gick raskt, stolt som en krigare. Det kom för Stråvall
att hon liknade ett av de gamla familjeporträtten i Wiepes matsal.
-- Jag tänker nu på en sak, sade han. Det kanske inte är finkänsligt att
säga det, men man måste ta livet praktiskt ... och döden också.
Hon såg på honom ett ögonblick, men blicken gled bort. Hans ansikte var
frånstötande, blekt och svettigt, och hon blev skrämd. Det var som ett
stort leende kranium.
-- Om Gunnar skulle vilja ge sitt namn åt en fond, sade han. Vi skulle
kunna ställa en del av beloppet till hans testamentariska vilja ...
-- Jag tror mig förstå, hur du menar. Men det skulle naturligtvis vara
allt vad du vunnit av andra och inte vara en del ... eller vad skulle
återstoden vara till?
Han vågade inte upprepa förslaget om deras gemensamma framtid.
-- Naturligtvis ... allt, sade han tveksamt.
-- Jag skall tala med Gunnar om saken.
En bil susade förbi dem, just när de nådde spårvagnshållplatsen.
Stråvall igenkände Gehnfeldts privatbil. Gehnfeldt och en dam sutto i
den.
-- Harriet, sade Stråvall och ryckte hennes arm. Det var Gehnfeldt i sin
bil och ... Ingrid ...
-- Omöjligt, utbrast hon indignerad, absolut omöjligt. Vad menar du?
-- Nej jag kanske såg fel.
-- Du måste vara ohyggligt nervös, Adrian. Res bort och skaffa dig lugn
så du blir dig själv igen.
-- Tack, Harriet, det kanske är nerverna som förklarar alltsamman ...
När de skiljts vid bron, gick hon långsamt vidare och tänkte genom deras
samtal. Kanske hade hon varit för häftig, kanske hade hon bedömt honom
fel ... Hon måste tala med Gunnar om saken och med sin mor ...
Han stod och såg efter henne, och det började fuktas i hans ögon.
KAP. XXIII.
Starka makter.
Det är en sällsam stämning över ett hem, när döden står och väntar vid
dörren, och man vet att han är där. Ibland förnimmer man hans otålighet.
Han skakar på vingen som för att närma sig, men kanske han än en gång
träder tillbaka och ger anstånd. Det är så mycket ouppgjort som göres
upp, så många förut sagda ord som förklaras, så många nya bilder som
framtiden låter ana. Innan döden kom och ställde sig i väntan vid
dörren, trodde man, att tanken mätt vidden och djupet av de känslor
döden skulle väcka, om den komme. Man tror sig ha tänkt genom allt, hur
allt skulle te sig, om den eller den av ens närmaste skulle gå bort, hur
man skulle bära sorgen.
Men tanken når aldrig de djup, där kärlekens rötter gro.
Först när döden sliter i rötterna mätes smärtan.
Döden är som kirurgens kniv vid en operation. Nerverna ligga blottade
kring den punkt, där insnittet gjorts.
Det viskades i rummen kring Gunnar Wiepes bädd, när tiden led mot
krisen. Signe Hjelm var där. Hans mor och hon voro trägna väktare.
Ibland kom Folke. Gunnar hade vid bädden lagt Ingrids hand i Folkes och
sagt honom:
-- Du får vara hennes bror som du genom Signe är min bror. Hon kanske är
utsatt för en fara som du vet, och hon behöver ditt starka försvar.
Ingrid var sin bror tacksam att han sagt »starka» försvar. Folke Hjelm
var för henne den förkroppsligade styrkan, och hon hade kunnat förstå,
att han besatt ett stort mått av fysiskt mod. Nu vid sjukbädden hade han
också visat en fin vekhet i sinnet som gav henne en inblick i hans
starka temperament. Och mot sin syster hade han varit lika hänsynsfull
som Gunnar mot Ingrid. Hur han varit och hur han känt vid sin fästmös
död, hade hon aldrig velat fråga varken honom själv eller Signe.
Något hade dessutom förbluffat Ingrid.
Folke och hon hade suttit en stund i salongen ensamma och talat om
Gunnar, och Folke hade sagt:
-- När man känner att en vän skall gå bort, då är det som man skulle
vilja ge sina tankar uttryck inte i ord utan på en fiol under sordin.
Hon hade inte svarat. I stället hade hon sakta rest sig upp och gått in
i sitt rum, där hon gråtit länge.
Sedan hade hon kommit in till Folke och sagt:
-- Tack, Folke, för det du sade nyss ...
Man minns så lätt allt som sägs vid en sjukbädd, då den sjuke är en nära
vän. Orden få en skärpt mening, och kanske de gå från djupare källor än
i det vardagliga.
Även Harriet var påverkad av stämningen vid Gunnars sjukbädd men på ett
annat sätt än systern. Ingrid levde fullt med sina känslor och följde
dem liksom för att taga ut sista droppen av deras bittra eller ljuva
essence. Harriet som såg tingen mera kategoriskt hade oftast förmågan
att inrama sina känslor. Så långt och icke längre. Hon levde en stor del
av sitt liv teoretiskt, på idéer som hon själv övertygade sig vara
bärande.
En sådan idé var Adrian Stråvall.
Men även Harriet hade rönt en viss påverkan av denna sällsamma stämning
som följer och som föregår dödens besök.
Ingrid hade frågat Folke, varför han helt spontant den gången på
Kompaniet varnat henne för Gehnfeldt. Han visste då ingenting om
syrenerna, och han visste icke heller om möjligen Gehnfeldt kunde vara
en närmare vän till henne eller till familjen.
-- Tja, sade Folke helt frankt, det är nu en gång så att jag har mina
sympatier och antipatier. Sympatierna talar jag aldrig om, antipatierna
kan jag inte tiga med. När jag ser Gehnfeldt tänker jag på Stråvall, och
... ja, Harriet får ursäkta, och när jag ser Stråvall tänker jag på
Gehnfeldt. Människogulascher båda två. Jobba i liv.
Harriet hade opponerat sig.
-- Folke vet inte, om Folke känner Stråvall. Det kan vara förklaringar,
som skulle ändra uppfattningen. Dom säger _att_ Jeppe super, men dom
säger inte _varför_ Jeppe super, kom _det_ ihåg.
-- Ja, förlåt, Harriet, sade han, det är min mening. Det är ju därför
inte sagt att den är riktig.
-- Tänk, det där har jag instinktivt känt från första ögonblicket jag
råkade Stråvall, sade Ingrid, sedan Harriet gått ur rummet.
Harriet hade varit illa berörd av det Folke sagt, men när också Gunnar
sagt, att det kunde finnas fog för Folkes uppfattning, hade Harriet
blivit något påverkad, kanske blott av den säregna klangen av allt vad
Gunnar nu sade. Man tror ju så lätt att det ligger något djupare, kanske
något klarsynt, i en persons uppfattning, då döden är nära. I varje fall
hade Harriet gått att möta Stråvall vid Djurgårdsbron med en smula
kyligare känslor för honom än dem hon haft, då de sist skiljdes.
Och efter det senaste samtalet med Stråvall ansåg sig Harriet böra tala
med Gunnar.
-- Orkar du höra på mig, frågade hon. Det är en viktig sak.
-- Tala du kära syster, sade Gunnar.
Hon berättade allt som passerat mellan henne och Stråvall, även samtalet
nu på Djurgården ord för ord som det etsats in i hennes minne.
-- Ja, som du märkt har jag inte velat lägga mig i dina känslor eller
intressen, sade Gunnar, men eftersom du frågar mig, kan jag säga dig,
att jag på sista tiden börjat tvivla på hans sociala idealitet.
Naturligtvis ämnade han från början förtjäna pengar, och sedan hade han
nog tänkt att bli ett slags samhällsförbättrare. När han så fick vind i
seglen, bröt hans verkliga natur igenom. Han kan inte hjälpa det själv.
Det fordras mer kultur än han har för att inte låta fresta sig av
pengar. Du kan ju tycka att det är synd om honom, men längre bör du väl
ändå inte gå.
Harriet nämnde Stråvalls plan på en fond i Gunnars namn för något
välgörande ändamål ... för hem åt fattiga eller så.
-- Det var ju framsynt av honom att tänka på mitt minne, men du får
förlåta att jag inte tar det riktigt för äkta. En karl som tar reverser
av en vän, donerar inte en förmögenhet i hans namn utan att samtidigt
betinga sig något av namnets fördelar, sade Gunnar.
-- Men vad skulle han betinga sig, invände Harriet.
Hon var redan ganska övertygad, men hon fann det vara en skyldighet mot
sina egna känslor för Stråvall att ge honom ytterligare en möjlighet.
-- Dig, syster lilla, sade Gunnar med en trött nickning.
Det måste hon erkänna, att Stråvall faktiskt gjort. Hon ville inte säga
detta för Gunnar. Inte heller ville hon ännu helt avkoppla Adrian från
sina tankar. Han hade varit nervös, kanske en form av samma sjukdom som
Gunnar fått. Möjligen skulle han låta höra av sig igen på ett sätt som
skulle helt utplåna intrycket från den obehagliga promenaden.
Den chansen ville hon ge honom i varje fall.
På kvällen när Folke kom för att följa hem sin syster, hade Gunnar och
han ett kort samtal om Stråvall. Gunnar nämnde vad Harriet berättat.
-- Om jag inte är med längre, får du hålla ett öga på Harriet också, det
lovar du, Folke, sade han.
Folke gav honom handen på det.
-- Jag skall alltid söka vara till nytta för Ingrid och Harriet, sade
han. Du har gottgjort vad jag ansåg att du bröt mot Signe då för
längesedan.
-- Du nämnde Ingrids namn före Harriets, sade Gunnar med en liten
spjuver i blicken.
Men han tog genast upp ett annat ämne:
-- Du får lova mig att gå till Stråvall och hämta två reverser. Det är
egentligen för Ingrids skull.
Han berättade för Folke om reversernas tillkomst.
-- Det där sätter pricken över iet, sade Folke kort. Jag skall gå och
hämta papperen i kväll.
Folke höll löftet.
Han ringde först till Stråvall och bad om ett enskilt viktigt samtal
senare på kvällen. När han följt hem sin syster, gick han till
Rusthållaregatan 5.
Det var underliga tankar han hade på vägen dit. Han nästan tyckte
försynen givit honom hämnd på Stråvall.
Själv hade Stråvall med glädje mottagit Folkes telefonbud. Han ville tro
att det gällde förslaget till Harriet om en fond i Gunnars namn. Det
skulle innebära att Harriet bleve hans. Hennes namn vore värt den
fonden. Och Stråvall hade efter hemkomsten trott sig finna en möjlighet
till kompromiss med Harriets bestämda yrkande på att hela hans förtjänst
skulle användas till välgörenhet.
Han hade i själva verket fört henne bakom ljuset, då han uppgav sina
förtjänster till en halv miljon. Utöver denna summa hade han ett par
hundra tusen reserverade i säkert förvar. Det skulle han kunna ange för
Harriet som sitt ärvda kapital.
Han hade satt sig ner på eftermiddagen för att göra upp sitt sociala
system. Det gällde att på papperet lägga ut ett recept mot sådana
affärer som han själv gjort. Han fann att det inte var så lätt. Man
skulle alltid kunna kringgå lagar, så länge bostadsmarknaden vore ett
fritt fält för varje företagare och hemmet en handelsvara. Naturligtvis
insåg han detta. Det var ju därför han kastat sig in på marknaden. Men
receptet låg inte på bordet.
När han funderat länge, stannade han vid Harriet Wiepes fråga för några
år sedan, då han skulle börja:
-- Får vem som helst driva handel med människohem?
Däri låg fröet till hela frågans lösning. Kontrollen måste vara
personlig. Det måste fordras vissa kvalifikationer, det måste sättas
vissa gränser, och det måste göras till en koncessionsfråga.
Han skrev ned dessa ord och började ett utkast till donationsbrevet.
»Jag undertecknad förklarar härmed min sista vilja vara att en summa
stor 200,000 kronor (skriver två ...»
Beloppet skulle kanske kunna sättas lägre ...
Han skrev papper efter papper vid sitt amerikanska skrivbord, och
beloppet blev för varje gång mindre. Hela eftermiddagen och kvällen
arbetade han trotsande sin husfrökens varningar.
-- I morgon reser jag bort, hade han upprepat så många gånger att det
inte verkade utan att han slutligen till fröken Wagners undran och bävan
sade:
-- I morgon reser vi bort ...
Strax därpå kom Folke, och Stråvall glömde i sin iver att draga jalusien
över bordet och papperen. När han gått in i matrummet för att möta
honom, var fröken Wagner vid bordet och läste hans skrifter.
-- Jaså, jag får det nöjet att se ingenjör Hjelm hos mig ännu en gång,
hälsade Stråvall. Var så god och tag plats.
-- Tack, det här är snart avhandlat. Jag har en fullmakt in blanco för
direktör Stråvall att lyfta fyra tusen kronor jämte den ränta direktörn
själv vill beräkna och anteckna på fullmakten. Beloppet lyftes i baron
Wiepes ämbetsverk. Mot fullmakten torde emellertid direktörn vara vänlig
lämna mig ett par reverser på det ursprungliga lånebeloppet.
Stråvall kunde inte dölja sin oangenäma överraskning.
-- Jaså, de där reverserna ... javisst, jag har verkligen inte kunnat
finna dem. Med säkerhet har jag bränt upp dem, eftersom jag efterskänkt
skulden.
-- Baron Wiepe kan tyvärr inte ta emot den vänliga gåvan. För övrigt
nämnde fröken Harriet Wiepe, att herr Stråvall erinrat sig, att
reverserna kunde finnas kvar.
-- Nej tyvärr, jag missminde mig.
-- Jag förmodar att de inte äro på något sätt förpantade?
-- Förlåt, ingenjör Hjelm, men jag har inte behov av att förpanta något
som jag med öppna händer skänker bort. För övrigt trodde jag den saken
kunde vara slutbehandlad.
-- Nå, i händelse reverserna verkligen äro förstörda på ett effektivt
sätt har jag baron Wiepes uppdrag att överlämna fullmakten mot kvitto.
-- Jag kan inte återta en gåva.
Det prasslade i kabinettet invid matrummet, och hastiga steg avlägsnade
sig därifrån.
-- Ja, jag kan ju inte tvinga er att skriva ut kvittot. Då har jag bara
att överlämna fullmakten.
Stråvall sköt papperet tillbaka.
-- Jag trodde att Gunn... att baron Wiepe möjligen nämnt något om en
donation som skulle göras i hans namn.
-- Den donationen, herr Stråvall, bör nog ha ett helt annat namn. Jag
ber att få säga godnatt.
När Folke kom ut i trappan, slogs dörren försiktigt men hastigt åter upp
efter honom.
-- Förlåt, ingenjörn, men direktör Stråvall är övernervös och sjuk. Jag
kan ta emot fullmakten. Jag hörde hela samtalet, och jag har hans
fullmakt att teckna namnet för hyresbetalningar, så jag kan skriva ett
kvitto i hans namn genom mig. Fröken Wagner hade helt enkelt tagit saken
i egen hand.
-- Förträffligt, sade Folke, glatt överraskad.
Hon skyndade in och skrev kvittot.
-- Det är rätt, tag hand om herrn, sade Folke och gick.
Han gav henne en blinkning som passade till orden.
KAP. XXIV.
»Tillfällets kvinna.»
När Folke Hjelm gått, var Stråvall illa till mods. Han gick länge genom
rummen och rökte cigarrcigarretter. Det som irriterade honom var Folkes
fråga, om reverserna pantförskrivits på något sätt. Möjligen hade
Gehnfeldt redan låtit saken gå till skandal, eftersom han ju föregående
dag fått sina blommor återsända. Kanske var Folke Hjelms besök endast
ett led i en komplott, i vilken även Gehnfeldt spelade med. Dessa
antaganden pinade Stråvall, och han måste gång på gång åter börja sin
oroliga promenad genom rummen, sedan han förgäves sökt fortsätta med den
halvfärdiga donationsskrivelsen. Han hade pressat ned beloppet till en
tiondel av det ursprungligen tänkta, då han återigen rev sönder papperet
vid en ny idé:
Skulle han lämna papperet in blanco och låta Gunnar själv bestämma
beloppet inom ramen av den summa han uppgivit sig ha förtjänat?
En sådan handling skulle inför Wiepes för alla tider skingra tvivlen på
att han vore en gentleman. En jobbare skulle aldrig kunna uppträda så
rentav grandiost!
Men om Gehnfeldt hade röjt hemligheten ... Då vore det hela förfelat.
Stråvall tog telefonluren, innan han ännu tänkt den obehagliga tanken
till slut, och begärde Gehnfeldts bostadsnummer.
Verkligen!
Gehnfeldt svarade själv.
-- Jaså jag fick ändtligen tag på dig, sade Stråvall.
-- Är det du ... Tjänare på dig din lergök ... Men tala inte så högt för
tusan plåtar, du ser väl att jag inte är solo ...
-- Nej det ser jag verkligen inte -- i telefontratten.
Gehnfeldt var tydligen i högsta stämning.
-- Nå vad var det du ville, svåger, drog han till.
-- »Svåger», vad menar du, hör du inte vem det är?
-- Tyst, tyst ... hon får inte höra att det är du, förstår du.
-- Jag vet inte vilken hon du talar om, det var ...
-- Nehejvisst, du tjänar för Lea, så du kan inte ha sinne för att det
också finns en Rakel ... Å en sådan kvin...
Stråvall hade god lust att ringa av. Detta var honom väl starkt.
Visserligen trodde han sig ha sett Ingrid Wiepe vid Gehnfeldts sida i
bilen på Djurgården, men detta, nej, det syntes honom otroligt ...
såvida inte reverserna ...
-- Är du anträffbar i morgon, frågade Stråvall nästan med gråten i
halsen.
-- I morgon, ja, vad skall det bli i morgon ... I dag, i dag, för Rakel
är jag svag ... Jaså i morgon sa du, sa du ... Jojomän, i morgon kommer
jag till dig med en liten sak, som du kanske väntat på.
Stråvall sade ett kort godnatt och sjönk ned i stolen gapande av
förvåning. Skulle Gehnfeldt alltså ämna återställa papperen? Stråvall
hade summan i beredskap.
Men när han funderat en stund på saken, gick det runt för hans förstånd.
Gehnfeldt hade visserligen ganska säkert förtärt en massa sprit, men han
brukade dock i regel kunna klart och tydligt ange sin mening. Det måste
ha varit något avsiktligt försök att trassla till det hela.
Medan Stråvall satt och grubblade hit och dit, kom fröken Wagner in till
honom.
-- Jag märker nu, att jag måste ta befälet, om direktörn vill eller
inte. Det kan gälla livet, och direktörn får inte arbeta mer i dag ...
förresten, det är ju mitt i natten.
-- Tack, tack, fröken Wagner, sade han i klagande ton och såg tomt ut i
rummet, under det han nickade med huvudet.
-- Direktörn måste tänka på sig själv och inte låta andra husbondera
sig. Ja, ursäkta att jag säger det, men jag tror nästan att direktörn
håller på att råka ut för något obehag. Tänk om någon är ute för att
alldeles ruinera direktörn!
-- Ruinera?
Han sade ordet så fort som om det varit en enda stavelse och gav henne
blixtsnabbt en skrämd blick.
-- Jag hade en så märkvärdig dröm i natt.
-- Om mig?
-- Ja, direktörn hade skrivit ett stort papper med många sigill på. Det
var så tungt så man kunde knappt hålla det i handen.
Stråvall drog ned jalusien på sitt amerikanska skrivbord.
-- Asch ja, drömmar, sade hon och avbröt berättelsen.
-- Nåå, hur gick det med papperet?
-- Nej, det gör detsamma ... Nu skall jag hämta medicin åt direktörn.
-- Tror ni att jag är sjuk?
-- Direktörn är allvarligt sjuk, sade hon tvärsäkert.
Han nickade och såg ut att vilja gråta. Det stela leendet över hans
ansikte förvred hans drag som till begynnande bitter gråt.
-- Tror ni att jag kan ha blivit värre av att jag träffat fröken Wiepe?
Fröken Wagner blev häpen över hans bekännelse.
-- Är hon sjuk ... jag förstår inte.
-- Baron Wiepe, min vän, ligger för döden, och hon kom direkt från honom
för att möta mig.
Ansiktet fick ett löjligt förnämt uttryck, när han sade »baron Wiepe,
min vän».
Hon skulle kanske vid ett annat tillfälle ha skrattat åt honom, möjligen
rentav skämtat med honom, men nu insåg hon vikten av att spela sina kort
bättre än så.
-- Där ha vi drömmen, sade hon och tog ett teatersteg baklänges. Det var
någon som skulle dö, och det var en dam med i spelet. Direktörn skulle
akta ...
-- ... skulle akta?
-- Hälsan ... och undvika smitta. Jag tror att direktörn fått den
_nervösa_ spanskan.
-- Tänk om ni har rätt. Men vad var det för en dam ni drömde om?
-- Direktörn måste ha medicinen ... Jag kommer på sekunden.
Stråvall var rörd över hennes omtanke. Han var som vax, tyckte han
själv. Hon skulle kunna göra med honom vad som helst. Det var ett
medgivande i hans tanke som kanske berodde på, att han visste sig kunna
säga stopp om han ville. Hon var hans underlydande.
Underlydande ...
Tanken flög långt in i en framtidsbild, som han ibland sökt göra levande
för sin inbillning.
Harriet Wiepe skulle aldrig kunna ställa sig som hans underlydande. Han
kände sig ju alltid som en tjänare vid hennes sida, han tvang sig att
göra medgivanden, som han egentligen aldrig ville ha gjort. Som helt
nyss vid promenaden ... I hennes sällskap var han icke herre över sig
själv.
-- Se här har jag dropparna.
Fröken Wagner kom in med en punschkaraff och ett glas på en bricka.
-- Punsch?
-- Javisst, vi talade ju om det i morse.
-- Alldeles riktigt ja, men säg, fröken Wagner ... punsch, vad skall det
egentligen vara bra för?
-- Det är just vad direktörn behöver för sina nerver. Direktörn som
aldrig spritar, för direktörn blir det den bästa medicinen. Det har jag
sett så många bevis på ...
Hon slog upp.
-- Ja, ja ... det kan ju så vara.
Han läppjade på glaset och tömde det sedan i ett drag.
-- Och punsch som är så gott förresten, sade hon.
-- Ja, det är ganska gott.
-- Rök nu en cigarrcigarrett och sitt lugn en stund, direktörn, sade
hon. Förresten skulle direktörn sitta inne i kabinettet. Det här rummet
bara irriterar.
-- Ja kanske det.
Han smålog upplivad av hennes outtömliga förråd av ordinationer.
-- Nej, seså, inte skall ni ha besvär med brickan, sade han då hon
skulle flytta in den. Tag ett glas själv och kom med.
-- Ja tack, men ...
-- Inga men, vi har ju tiden för oss.
Hon skyndade efter ett glas åt sig, men i förbifarten genom tamburen tog
hon en titt i spegeln. För all del, ännu en tio år kunde hon tagas för
ung. Men det var på tiden i alla fall ...
-- Vet ni, fröken Wagner, ni verkar som bromkalium på mig, sade han, då
hon slagit sig ned och skålat.
-- Det var dystert. Eller var det menat som elakhet?
Hennes vattenblå ögon fingo ett beslöjat skimmer. Hon tog upp ett litet
nätt etui och tände en cigarrett.
-- Nej långtifrån ... Vet ni det här livar bestämt upp mig. Det är en
del saker som irriterat. Men det är dumt att lägga vid sig allting
också.
De drucko ett glas, medan hon väntade på att han skulle fortsätta.
När han började tala, var han inne på en för henne alldeles ny
tankegång:
-- Ånej, mig får dom inte fast så lätt. Jag ser nog vad meningen är. Jag
har varit för medgörlig ... det är just vad jag har.
Han såg slugt bort över porträtten på väggen, och hon följde hans blick.
-- Hur gick det till slut i er dröm, fröken Wagner?
-- Ja inte gick det som i romanerna, där dom får varann.
-- Hör, hör ... det slutade illa alltså ...
-- Tvärtom ... Vill inte direktörn ta en cigarrett av mina för en gång
skull?
Hon tände en sticka åt honom.
-- Jag tror ni tänder eld på mig, haha.
-- Nå det går ju inte ut på mordbrand ...
Han hade inte hört på utan blossade på cigarretten upprepade gånger som
en nybörjare.
-- Säg, inte tror ni att jag är dum och går och gör mig löjlig, vad?
-- Inte om direktörn har nerverna i ordning.
-- Ni har nog märkt, att jag inte hör till de lättfjällade fiskarna.
-- Hur så, jag har väl aldrig ...
-- Vad var det ni drömde häromnatten, när jag kom in, och ni slog ...
till mig.
Påminnelsen brydde honom, och han var generad ett litet ögonblick, men
strax hade han glömt bort alltsammans. Tankarna började fara hit och
dit. Han tog upp dem efterhand som de kommo och släppte dem igen.
-- Jag skriver inte det där papperet, sade han med ett resolut försök
att göra sig barsk i tonen. Jag är inte så dum, vad ...
Han såg henne in i ögonen, och hon flyttade sin stol omärkligt litet
närmare.
-- Direktörn är varm i pannan. Tänk inte så mycket, sade hon och
fläktade honom med handen.
-- Så skönt, så svalt, vad ni är kall.
-- Är jag nu kall också ...
Hon flyttade sig intill honom och tog hans hand:
-- Se mig rakt i ögonen och säg en gång till, att jag är kall, så skall
jag tro det.
Han liksom skärpte blicken till en misstänksam granskning, men den
smälte till ett stort leende i hennes.
-- Ni har en kolossal ögonteknik, sade han. Säg vad drömde ni
häromnatten, när jag kom in?
Hennes ögon smalnade till fuktiga glittrande strimmor, men hon släppte
inte den fångst hon höll på att göra med dem. De slöto sig som
blomsterkalkarna om insekten, när de skola suga till sig hans livssaft.
-- Jag drömde att jag mötte kärleken, och så kom ni ...
Hon hade ämnat säga »ni själv», men hejdade sig för säkerhets skull. Ett
ord för mycket skulle kunna sätta honom i försvarsställning ... och
dessutom tvekade hennes smaksinne. Men hon böjde sig allt närmare honom
och hennes kind kom att snudda vid hans.
Helt tafatt började han smeka hennes händer och armar, tills hon
oförmodat vände på huvudet och kom att beröra hans läppar med sina. Det
var bara en lätt glidning, som kunde ha varit tillfällig, men måttet var
rågat. Han drog henne till sig och kysste henne, och hon slöt sina ögon
helt.
-- Ni skall alltid pyssla om mig så här, sade han och klappade henne på
ryggen.
Punschkaraffens horisontlinje var i sjunkande, och natten plånade ut
dess sista aning, som när det mörknar bortåt havet ...
När de reste sig upp, höll hon honom halvt i sina armar. Någon av dem
kom att riva ner Harriet Wiepes porträtt. Han såg det och skrattade
slött. Han gjorde en rörelse med foten men han kom icke när porträttet.
-- Jag skall alltid pyssla om direktörn, sade hon med betoning på jag.
-- Ja, ja, gör det ... pyssla riktigt om mig ... Och så skall vi resa
bort en tid. Det kan vi behöva båda två.
De skulle resa bort, hon skulle pyssla om honom ...
Fröken Wagner log, när hon släckte ljuset, och de lämnade rummet. Nu
gällde det bara att inte släppa det grepp hon vetat att taga, kanske
just ögonblicket innan det skulle ha varit för sent.
När Stråvall vaknade, var det redan ett stycke in på förmiddagen. Han
såg sig förvånad omkring i rummet, som om han vaknat på ett främmande
ställe. Men så började han erinra sig ...
Det hördes ett litet buller i tamburen, och en dörr öppnades.
-- Det är godsägare Gehnfeldt som söker dig, sade hans husfröken så högt
att det kunde höras ut i tamburen.
Stråvall satte sig upp i sängen och for med händerna genom håret.
Gehnfeldt kom in.
-- Jaså, herrskapet är sena av sig tror jag.
Han sänkte rösten, sedan han stängt dörren efter sig.
-- När började det bli _du_ här i huset?
-- Ursäkta att jag inte är uppe, sade Stråvall förbryllad.
-- Föralldel, genera dig inte för mig. Här skall du få se.
Gehnfeldt rullade upp gardinen och tog fram några papperssmulor ur
fickan, som han strödde över hans bädd.
Stråvall såg på lapparna, såg på Gehnfeldt och återigen på lapparna.
Gehnfeldt var gredelin i ansiktet och hade tydligen icke törstat under
den gångna natten. Han stod med händerna i sidorna men i övrigt i
givaktställning och såg nickande på Stråvall som för att bekräfta, att
det var verklighet det denne såg på lapparna.
Det var smulorna av de Wiepeska reverserna.
-- Vad betyder detta?
Frågan var onödig. Stråvalls hela fysionomi åskådliggjorde den på alla
världens talande och stumma språk.
-- Tja, valuta bekommen, kära vän, sade Gehnfeldt med en loj
axelryckning.
-- Valuta?
-- Valuta, ja det vill säga ...
-- Skall jag lämna dig beloppet nu ... jag menar ... vill du ha en check
... ja, jag har förresten sedlar reserverade för ändamålet, försökte
Stråvall som om det ännu funnits ett hopp.
-- Hörde du inte vad jag sade, eller skall jag tala tydligare?
-- Nej för guds skull. Du har alltså gjort anspråk på reverserna ...
-- Tydligen.
Gehnfeldt njöt.
-- Men det var ju ditt löfte att ...
-- Ja nu reser jag bort en tid. Adjö på dig Stråvall.
Gehnfeldt lämnade rummet. Han triumferade. Hela denna lögn han för
Stråvall lyckats göra till en levande förfärlig sanning ersatte för
honom missräkningen och grämelsen över att ha blivit så fullkomligt
tillplattad av Ingrid Wiepe, som han i själva verket blev av att
blommorna återsändes. Han var själv utestängd och sannerligen var det
honom icke en lisa att se Stråvall dela samma öde. Ty Stråvall skulle
aldrig ha mod att göra sig underrättad om verkliga förhållandet.
Och allt detta syntes Gehnfeldt vara värdt de fyra tusen kronor, från
vilka han avstod.
Nu var det en sak, en enda sak som tillfredsställde Adrian Stråvall i
allt detta. Han hade icke skrivit ut donationsbrevet, som han ett
ögonblick tänkt skicka i brev till Harriet. Nu hade han hela sin vinst
räddad åt sig själv -- trodde han.
Fröken Wagner kom in med te.
Han kände sig tacksam för alla hennes omsorger om honom.
-- Sätt dig här hos mig, Agnes, vi måste resonera.
Hon log mot honom och slog sig ned.
Någon tid senare voro de i Norge.
Stråvall följde ivrigt alla svenska tidningar för att finna Gunnar
Wiepes dödsannons.
Det gick två veckor och han fann en annons ...
Harriet Wiepe var död ... efter en kort sjukdom ... sörjd av moder ...
och syskon, Ingrid och _Gunnar_ ...
Stråvall måste läsa om och om för att fatta.
Gunnar levde alltså. Gunnar hade stått emot, men Harriet hade fallit för
den rasande epidemien.
Döden slog hårdt och som på måfå ...
En dag sade Agnes Wagner till honom:
-- Det var sant, jag har några tusen kronor, som jag lät hämta för dig
på baron Wiepes byrå. Jag lämnade de där sönderrivna reverserna du lagt
i sängen och sade att det skulle överlämnas till baron.
Nu såg Adrian Stråvall tomt ut i rymden.
-- Jag måste vara mycket sjuk, Agnes. Det är väl, att du pysslar om mig
som du gör ... sade han och började gråta som ett barn.
KAP. XXV.
Ugnen och människorna.
Det var sent en kväll i de gamla kvarteren: _Skedbladet_, _Hästmanen_,
_Metmasken_, _Änkemannen_ och allt vad de heta. Råttorna gnodde längs
Rusthållaregatans snedgångna trottoarer mellan köttbodarna i
Kvarntorgets hallar och Pauli kyrkas gravar. En gammal nattuggla strök
fram, följd av en vinglig, sluddrande tillbedjare.
I porten till Rusthållaregatan 5 stod gamla Tilda och hostade. Hon
väntade på Bjuttan, pudelhyndan, som under sin herres frånvaro ensam
bebodde lägenheten där uppför de många marmortrapporna. Gamla Tilda hade
fått nycklarna till köket för att sköta djuret. Hon hade också fått en
slant för att köpa mat åt hunden, men själv hade hon det klent. Det hade
visserligen varit en del kvarlevor i skafferiet, som hon fått lov att
använda, men hade det inte funnits barmhärtighet hos de snälla människor
som bodde i detta hus -- och undergivet funno sig i ödet att bo där --
hade Tilda fått svälta.
Hon lockade till sig pudelhyndan och strävade uppför trapporna med henne
för att sedan åter gå ned i sitt källarrum.
-- Och det hörs ingenting från direktörn, frågade en ängslig röst.
-- Nej, svarade Tilda, det är då för galet ... Det måtte då väl aldrig
ha händt herr Adrian något.
Ett avloppsrör hade sprungit i gården, tvättstugan var låst, det ringde
i ett på tamburklockan och i telefonen däruppe i direktörsvåningen;
många hundra människors hemtrevnad var störd ... och detta var bara här
i Skedbladet. Det var så många andra hem som löpte samma risk, så många,
många människor som denne ende frånvarande utsatte för obehag.
Vad bekymrade det honom!
Han gick in i ett hem och förde köpare dit att se på varan, när det
passade honom. Han lämnade också allt vind för våg, när det passade.
Gamla Tilda började uppge hoppet. Snart skulle det vara slut på bränslet
till den stora ugnen som hon var satt att sköta.
Det skulle bli kallt i alla dessa hem ...
-- Men det är för väl, att där inte finns några små, tänkte Tilda.
Hon hade en trebent stol i källaren invid den stora ugnen. Där satt hon
ibland om nätterna, då värmen inte ville nå in till hennes eget
källarrum och vedpinnarna voro slut i hennes lilla spis. Det var bara
stora sura träklabbar som eldades i ugnen. När den var het och i brand
kunde den sluka allt. Den var som ett vidunder med gapet fullt av eld,
då hon öppnade luckan. När den fått sitt lystmäte, hördes pipande och
väsande ljud där inne i eldhavet. Och utanför låg återstoden av bränsle
i en hög, en väldig hög för visso, men vem visste, när herr Adrian
skulle behaga komma igen.
En förunderlig ved var det som Stråvall köpt.
Det fanns nätter då Tilda stod skräck stilla och såg på högen. Det
spökade visst i den. Väldiga rotklabbar sträckte ut sina armar i luften,
de famnade varandra eller grepo tag i varandra. Hon hade sett en tavla
föreställande helvetets kval. Och här tyckte hon sig ha samma bilder av
krampaktigt förvridna mänskliga ansikten och lemmar som grepo om
varandra i hat och vånda. Och när natten var som svartast, tyckte gamla
Tilda, att det ibland lyste i luften över den sura veden.
-- Den måtte inte vara kommen på rätta vägar, tänkte hon, mest bekymrad
för herr Adrians andliga välfärd. Hon visste ju ingenting om hans
mellanhavanden med den eller den »Stora Kommissionen» i den eller den
saken.
Men när hon slängde in de där rotklabbarna, sved det i henne, för det
kved och gnydde bland dem inne i elden. Det var, tyckte hon, som levande
offer till en avgud ...
Och innan högen var slut, kom Stråvall igen. Det blev nya rötter, nya
pipande förpinade läten inne i ugnen, som bara brann och brann och
brann. Ja, det var då för galet. Aldrig skulle det väl taga en ände.
Tiden kröp fram, tyckte Tilda, och »det stora högmodet» gick och gick
över världen.
»När skall det bli folk av folk ...» så satt hon och undrade, den gamla
vid sin ugn.
Och när hon suttit där en vinter till, kom svaret. Det talades om en
svår tid för dem som farit illa fram över människohemmen. Det var oro i
husen, som herr Adrian ägde ... men gamla Tilda fick inte vara med till
slutet och se riktigt hur det gick. Inte heller visste hon, om allt var
sant av det som sagts eller sades. Kunde det varit möjligt vad man
försport i gården, att där flyttat in ett litet barn, eller det andra
som viskades: att Stråvallspojken fått gifta sig på nåd och onåd ... Ja,
vad menade man med det? Hon var ju så söt som ett konfekt den där lilla
fröken Agnes ...
Men att den där oron i husen skulle betyda slutet på »det stora
högmodet», det kunde Tilda aldrig tro. Om hon inte förstod sig på
prisfall och kriser, kanske hon dock hade något på känn om den mänskliga
naturen.
I varje fall fick hon ej i herr Adrian se bevis på vad hon menade med
högmodets fall. Och sannerligen, Stråvall stod i det allra närmaste
oberörd också efter krisen, fast han då icke alldeles ensam bestämde
över sina rövade skatter. Men han hade fyllt uppgiften att vara en av
sin tids exponenter till den nytta eller varning en kommande tid ville
taga av honom.
KAP. XXVI.
Ingrid Wiepe.
Folke Hjelm gick ibland omkring i Staden mellan broarna och filosoferade
över de gamla gränderna. Han såg på de skröpliga husen i de smala
prången och tyckte sig vara den nya tid som blickade tillbaka in i den
gamla. Här, där gatorna blott voro trånga lönngångar, hade dock funnits
rymliga hem, och i dem hade man tänkt sina egna tankar. Ett stycke mot
norr eller ett stycke mot söder hade hans egen tid satt sin prägel på en
yngre stad. Där voro gatorna rymliga. Vid dem lågo de trånga hemmen, där
man kunde mottaga komplett och färdig någon av tiden formulerad paroll.
Det ena hade sina fördelar och nackdelar precis som det andra.
Kanske skulle åter en tid komma med breda gator, rymliga hem och
befriade tankar!
Han var varken gammaldags eller pessimist, Folke Hjelm, men hans starka
kropp hade plats för något av det nationella vemodet på godt och ondt.
Det som varit godt nog för de gamle, men som nu var utdömt av de unga,
kunde stämma honom medlidsamt vek. Om han också fann mycket från den
gamla tiden löjligt -- seder och bruk eller ting -- så fann han det dock
löjligare, då en ny tid urskillningslöst gjorde sig dryg och bred och
lustig över det som var de gamles allvar.
Det var inte alldeles en tillfällighet, att Folke Hjelm numera brukade
taga sin väg mot denna stadsdel. Året efter Harriet Wiepes död hade han
ofta promenerat ut med Ingrid, och en vinterkväll hade samtalet på sätt
och vis fört dem dit.
Ingrid hade velat vara modern.
-- Tänk du, Folke, här går du och jag som det faller oss in. Den nya
tiden är då bra mycket behagligare än den gamla. Vet du, till och med
Harriet hörde i mycket till en äldre skola. Det där gamla sjåperiet kan
verkligen vara en passerad ståndpunkt, sade Ingrid.
Det hade han naturligtvis givit henne rätt i, men han måste invända:
-- Jag tycker det är gammalmodigt att utan vidare avfärda allt
gammalmodigt -- lika gammalmodigt förresten som att blindt rusa med allt
nytt.
-- Där fick jag, sade hon spjuveraktigt.
Det var då han ledde deras promenad till de gamla gränderna. Han var
nästan rörd, då han pekade in i de tysta gångarna.
-- Tänk du, när dina gamla förfäder promenerade fram här i pomp och ståt
och plymage. Det var en tid i alla fall.
Hon såg hans fuktiga blick.
-- Du är en mollman i livets dur, sade hon och tystnade.
Också hon blev vekt stämd, men det var därför att han, den store starke
mannen, kunde bli fuktig i blicken inför den gamla tavla han målade för
hennes fantasi.
-- Vår tid _måste_ vara praktisk, sade hon efter en stund.
-- Du vet ju vad jag vill, hade han svarat. Bara det att vår praktiska
tid också skulle inse _nyttan_ av att ha traditioner. Låt de gamla
riddarna draga fram genom gatorna någon gång vid sidan av spårvagnar och
bussar. Det skulle göra godt. Se på England, se på Londons gator ...
Han, demokraten, och hon, aristokraten, hade så småningom funnit
varandra.
Det moderna hos henne var ingen reaktion mot något gammaldags. Hon var
ingen renegat, eftersom hon inte hade något bakom sig att förneka. Hans
värme för traditionen var ingen gest. De voro båda praktiska
tidsmänniskor -- precis som Gunnar och Signe -- eftersom de lärt så
mycket av varandra -- ja, varför inte -- bytt så mycket med varandra ...
Sedan dess hade Folke så många gånger, ensam eller med Ingrid, gått
genom Staden mellan broarna, just för att de där liksom kommit varandra
in på livet. De hade först där helt förstått varandra. Och samtidigt
hade de båda känt, att de älskade varandra. Hon hade ju långt förr
erkänt för sig själv, att han var hennes kärlek. Han hade så småningom
övervunnit något, som han nu icke längre kunde förklara, något som
hållit honom kall och nästan sluten mot henne. Men han hade alltid
njutit av att se henne vid sin sida, och av andra mäns avund. Det hade
gjort honom stark. Och han hade en gång sagt:
-- Ingrid, du gör mig stark, det är något hos dig som spänner mina
muskler.
Hon älskade honom för att han var stark, och hon älskade att höra honom
säga det.
Han började känna en jublande förvissning att det var hennes kärlek som
spände hans kraft.
De hade gått sida vid sida eller suttit där ingen kunde se dem och känt
kärleken brinna inom dem. De visste, att de behövde varandra, och att
elden en gång skulle blossa upp i ett flammande bål.
Hit i de gamla gränderna, där de funnit varandra, hade de gått var och
en utan avtal om möte och -- åter funnit varandra som av en slump.
De hade talat om det de båda funnit vara det största av allt: Livet,
Döden, Kärleken och Konsten.
Men vad de känt i en blick, vad som frestat dem vid en tryckning av
handen, och vad de lekt med och smekt i sina ord, hade de gömt var och
en för sig själv. Det skulle nog komma en gång, och då ...
* * * * *
Det var åter sommar, den andra efter Harriets död.
Folke gick över bron till Riddarholmskyrkan. Kanske han hade sina
aningar om ett möte med Ingrid. Det var så nyss kyrkan öppnats igen, och
hennes släkt hade ju så många minnen där. Hon hade talat om för Folke,
hur hon som liten flicka var så rädd, då serafimerklockan ringde i
tornet för hennes farfar, amiralen ...
Där ute på torget sken solen på heta kullerstenar. Där inne under de
mäktiga valven vilade gångna seklers skuggor. Hänfarna andar helga detta
minnenas tempel, där gravhällarna berätta vår historia, och där en tyst
vägg i medeltida inskrift ropar sanningen om sentida svenskars fel.
Ingrid var före honom där.
De hade ju icke avtalat mötet, och dock var det som en överenskommelse,
att de skulle finna varandra just där, just då. Så gingo de återigen
sida vid sida, där så många generationer av hennes kända och hans okända
förfäder gått. Och de gingo hand i hand.
Hon förde honom bort till ett epitafium -- ett av de många säregna
minnena. I det underligt sammansatta konstverket av skuret trä var också
ett gammalt vapen. Det var en hjälm med plymer, ett fält i grönt där en
riddare och en jungfru, symboliserande två släkter, räckte varandra
handen, och över dem var den Wiepeska näven med det huggande svärdet,
korset och hjärtat.
Ingrid öppnade en liten klaff i träverkets underkant och tog fram ett
dokument. Det hade lagts in där av en Wiepe för kanske knappast två
decennier sedan.
Hon läste inskriften för honom:
"När wåra händer kände
Swar på wåra Hjertans frågor,
Slog wår kärlek ut i lågor,
De der wåra pulsar brände,
De der lyst oß genom striden,
Dem wi närt igenom tiden.
Ömma orden, Kärleksorden,
Spara icke dem på jorden;
Kärlekselden hör till Lifwet,
Aska blott är Döden gifwet.
* * * * *
Efterwerld, som står wid Skriften
Sanna sista Hjerteskriften:
Timmar flyckta,
Tider swinna,
Hjertan lyckta
Blott förbrinna!
När Ingrid lagt tillbaka skriften, såg hon tyst på Folke.
-- Ingrid, började han ...
-- Nej, Folke.
Hon tryckte hans hand hårdt och blev så vit i kinderna.
-- Vi skiljas just nu, sade hon.
Han höll hennes händer i sina, såg henne in i ögonen -- brand mot brand
-- och gick utan att vända sig om.
Ej ens nu hade de avtalat tid och plats för sitt nästa möte. Men efter
det skulle de ju icke heller mera skiljas.
Noteringar:
Originalets grammatik, stavning och interpunktion har bibehållits. Ett
antal uppenbarliga fel har rättats utan notis. Ytterligare fel har
rättats som följande (innan/efter):
[s. 8]:
... men kunde inte inte ens rå med de fyra tusen ...
... men kunde inte ens rå med de fyra tusen ...
[s. 105]:
... slöjor från Söders massa. Det låg vitriolblå ton ...
... slöjor från Söders massa. Det låg en vitriolblå ton ...
[s. 113]:
... Det vara inte utan att ett smil ville bana sig fram ...
... Det var inte utan att ett smil ville bana sig fram ...
[s. 220]:
... länge. ...
... länge? ...