KAP. XIII.
Tillfällets män ...
Där åtelen är ...
När ett papper går upp på börsen, rusa köparna till. Samfärdselns alla
tekniska apparater föra budskapet över landet. Där sitter en skara
iakttagare i alla städer färdiga att fånga tillfället. Efter dem komma
andra från alla de mörkaste vrår. Somliga lyckas. Andra komma för sent.
Men i en invigd krets sitta några få och le. De hade köpt, innan
papperet steg, innan budskapet spreds, innan rusningen började, och de
sälja i tid. Det kan vara två dagar eller tre. De få invigda vinna vad
de andra förlora.
Det är spekulationens lag, reglerad av lag och förordningar. De som
offras äro själva spekulanter, och varan är till för dem.
När människohem äro varan och stiga i pris, då är det människoliv som
offras. Varan är till för den som kan betala. Det kan vara i år, men det
kan sätta märken genom tider. Hemmen stå utan lag. De som icke kunna
betala stå utan hem.
Adrian Stråvall kunde le. Han hörde till den lilla krets av invigda, av
tillfällets män, som voro med och visste sin tid, köpte hemmen och höllo
dem fala. Han visste, att det kunde vara några år. Det hade skett så
förr genom alla tider. Det stod att läsa i ord och siffror. Men de som
gjorde lagarna och förordningarna, hade ännu icke läst det.
Hem kunde köpas, hem kunde säljas. Varför skulle icke de invigda passa
på?
Det gick år, innan lagar kommo för att skydda människohemmen. Stråvall
köpte hus, och sålde. Tiden var hans, och han var dess exponent. Han
gjorde stentrappor till marmortrappor, och trä till mässing. Allt kunde
han betala, eftersom allt betalades.
Och när lagarnas dråpslag skulle drabba hemmens skövlare, då stod
Stråvall leende och oberörd. Han och hans kompanjon. De voro invigda, de
voro alltjämt tillfällets män, och lagarna gåvo dem nya tillfällen.
Den som lagen drabbade var icke Stråvall. Dråpslagen föllo blindt i en
oskyldig flock.
Stråvalls kompanjon ...
Vem var godsägaren K. G:son Gehnfeldt?
Vid denna tid slog döden vidt och bredt under en rasande epidemi.
Där sutto i ett par små rum helt nära Pauli kyrka tre personer vid lika
många telefoner. När ambulansen gick, ringde det i någon av de tre
telefonerna. När en far dog i sitt hem ringde det i telefonerna. De tre
personerna antecknade och ringde igen. Då svarade godsägaren K. G:son
Gehnfeldt.
-- Det är bra, det här går fint. Jag skall se på huset.
Då steg en herre ned med hissen i ett hus, också det nära Pauli kyrka.
Han möttes av sin chaufför vid dörren och sade adressen på huset, där
döden skövlat ett hem.
Det var godsägaren K. G:son Gehnfeldt.
Men det kunde också hända, att någon av de tre personerna ringde ett
annat nummer. Då steg en liten herre ned i huset Rusthållaregatan 5,
kvarteret Skedbladet, och han ställde sig på främre plattformen av en
spårvagn och slank en stund senare in i det hus, dit döden visat vägen.
Det var herr direktören Adrian Stråvall.
Stråvall gjorde få affärer, men när han gjorde någon köpte han huset,
där ett hem var tomt. I så fall var Gehnfeldt med om affären, och då
kunde köparen heta: