teatern eller spelade bridge. Utanför dessa bildade Adrian Stråvall ett
slags särklass. Dessutom umgicks Gunnar i en del familjer, där han var
eftersökt av olika skäl. Han hade alltid några middagsbjudningar att
välja på, när han letade genom sin promemoria.
Harriet hade sitt speciella umgänge inom den högre societén, där hon
samlat sina vänner kring allehanda ideella strävanden. Hon tillhörde
dessutom ett stort antal milda stiftelser med namn som angåvo en social
strävan, såsom »Sommarsol åt de små», »Axplockerskorna», »Sällskapet
Myosotis» och »Föreningen Samhällsnit». Själv hade hon funnit intresse
också i teosofien och häri i viss mån haft stöd av sin moder. En
tidigare planerad resa till Point Loma hade emellertid avstyrkts av
Gunnar, och Harriet hade tröstat sig med att bliva medlem av en liten
mera exklusiv sammanslutning »Lotusknoppen», vilken också omhuldade små
barn, dock icke fattiga.
Alla dessa Harriet Wiepes föreningar och sällskap voro grundade på
vackra tankar och idéer. Då och då inberättades till sammanträdena någon
erfarenhet ur _verkligheten_, och stundom hade någon medlem i uppdrag
att förhöra sig hos församlingarnas diakonissor om hjälpbehoven av olika
slag.
Sommaren var visserligen overksamhetens tid i de flesta av dessa
sällskap, eftersom medlemmarna »åtnjöto vila» vid badorter eller på sina
lantställen. Men det var sådana tider, att även under sommaren en stor
del av dem vistades i huvudstaden.
Och nu en dag hade en av medlemmarna bragt till liv en fråga, som skulle
komma föreningen Samhällsnits grundvalar att vackla. Det var en medlem
som egentligen icke förut visat sig aktiv i verksamheten, vilken i sig
själv för övrigt knappast var aktiv, då den inskränkte sig till att
inhämta och bland medlemmarna sprida upplysningar om sociala
förhållanden. Hon sade sig ha kommit underfund med ett socialt
missförhållande. Redan denna uppgift hade väckt sensation bland
föreningens medlemmar, som hittills icke funnit anledning klaga över den
bestående samhällsordningen. Man hade kommit samman, och platsen hade
varit familjen Wiepes salong. Knappast under säsongen hade föreningen
varit mera talrikt representerad.
»Det har nyligen timat ett dödsfall under upprörande omständigheter»,
började talarinnan, och tystnaden var mäktig. »En ung gift kvinna hade
tillgripit en förtvivlad utväg för att icke förverka det hyreskontrakt,
enligt vilket familjen skulle bliva sin bostad förlustig, om ... den
ökades.»
Eftersom sammanträdet var konfidentiellt, kunde också detaljerna
upptagas till behandling.
»Det råder bostadsbrist nu», fortsatte anförandet, »och en del
hyresvärdar kunna påtvinga den bostadsbehövande de skamligaste villkor.»
Från flera håll protesterades, men talarinnan fortsatte energiskt:
»Detta har dock hänt. Vad jag vill bringa till föreningens eftertanke är
följande: Det är i vårt land förbjudet att utan särskilt tillstånd sälja
en enda droppe vin eller pilsnerdricka eller en enda cigarrett, men vem
som helst får här i landet driva handel med människohem.»
Frågan väckte en hetsig debatt.
Harriet Wiepe var blossande röd och djupt indignerad. Det var helt
enkelt _shocking_ att komma upp med ett sådant ämne i en städad
förening. Hon tänkte på den höga sociala institutionen där hennes bror
satt, och där dennes vän Adrian Stråvall kanske redan denna höst eller
nästa vår skulle komma att bekläda en framskjuten post. Denna
institutions blotta tillvaro vore en garanti mot möjligheten av något så
oerhört som vad denna dam berättat. Helt säkert skulle Stråvall veta
bättre besked, ty en sådan sak måste ju ha undersökts. Nu voro hennes
bror och vännen visserligen borta på landet i dennes hem, men säkert
skulle de vid återkomsten kunna reducera uppgiften till något alldeles
oväsentligt. Dessutom hade föreningens stadgar ingenting att säga om
dylika frågors behandling.
När hon funderat en stund begärde hon ordet:
-- Det är inte för att ondgöra oss över påstådda sociala
missförhållanden, som vi ha en förening, och stadgarna bestämma ganska
uttryckligt de frågor, vilka vi ha att ägna vår hjälpverksamhet. Jag
tvingas därför att som min mening ange, att denna fråga hör till en
agitationsklubb av pigor. De personer, som äga hus i samhället, betala
skatt till samhället och göra därigenom sin plikt. Om de icke äro
redbara, betala de icke sin skatt och få då samhällets straff. Om de äro
redbara, föreslå de icke sådana kontrakt.
Harriet Wiepe satte sig under en storm av bifall.
-- Fullt logiskt och klart!
-- Votering ...
Den gamla damen, som bar sorgdräkt, beklagade att hon missuppfattat
föreningens mening, och att hon efter detta komme att bilda en
agitationsklubb för pigor, varpå hon avlägsnade sig. Föreningen beslöt
att »för sin del draga ett streck över detta oangenäma intermezzo»,
varefter man åtskildes i bästa sämja.
Harriet Wiepe var mycket illa berörd av vad som passerat. Hon gick till
sitt skrivbord och gjorde en anteckning i dagboken, varefter hon tog
fram föreningen Samhällsnits matrikel, vilken hon omhänderhade i
egenskap av kassör, samt beredde sig att stryka namnet på den olämpliga
medlemmen.
Hon stelnade nästan till, när hon på matrikelbladet som närmaste namn
fann damens nyss avlidna dotter. Denna hade varit gift icke fullt ett år
... Hon skyndade till telefonen ivrig att göra en fråga och kanske att
begära sin ursäkt, men det uppringda numret svarade inte. Och kanske det
var bäst.
Just då anmälde husjungfrun ett par gäster:
-- Fröken Tedelius och ingenjör Hjelm.
-- Aha ja, Hervor har ju gått och förlovat sig.
Det var ingen mera intim bekantskap, men dock sådan att en
förlovningsvisit var på sin plats. Harriet och Hervor hade varit
skolkamrater, och Gunnar hade umgåtts i Folke Hjelms föräldrahem.
I en hast var den Wiepeska salongen förvandlad från mötesplats till
familjecirkel. Harriet hade för en stund sedan skjutit det förfärliga
ämnet så långt bort, att hon nästan fick en elektrisk stöt, då gamla
friherrinnan frågade:
-- Har ni ännu börjat att fundera på våning? Det är visst ganska svårt i
dessa tider.
Men de båda barnen voro alltför nyförlovade för att ännu ha gjort
bekantskap med några kvistigare framtidsproblem. Om ett halvår skulle de
gifta sig, så mycket var i alla fall ganska visst. Och visitsamtalet
hoppade ur det besvärliga spåret. De båda nyförlovade hade brått, skulle
Östermalm runt före skärgårdsbåten. De njöto så obeskrivligt av sin
visitrond. Det var så bedårande att få gå omkring och visa att man höll
av varandra. Om ett halvår skulle de ha ett eget hem.
Naturligtvis.
Som alla andra.
Varför skulle icke de finna en vrå?
Folke hade, den enda gång lektor Tedelius talat om svårigheterna att
finna en bostad, på skämt sagt, att det vore tillräckligt för dem om de
finge lektorns övre våning, som ju skulle kunna avskiljas. Där var kök
och två rum. Men det var ju bara skämt. Naturligtvis måste ju lektorn
med sin stora familj ha alla åtta rummen ... Det skulle se illa ut att
tränga in sig så där ... Ja, tanken var alltför absurd, och Folkes
yttrande hade också uppfattats som ett skämt.
Harriet Wiepe kände sig bättre till mods nu. Det obehagliga intrycket
var utplånat av ett angenämt. Och inte heller föll det henne in att
ringa upp den gamla damen och allra minst att bedja om ursäkt. Dessa
unga glada människor skulle icke kunnat ha en så förhoppningsfull syn på
framtiden, om verkligheten erbjöde någon grund för den exalterade damens
skräckbilder.
Senare på eftermiddagen skulle Gunnar komma tillbaka, och Harriet kände
av någon anledning lust att vara honom till mötes. Hon gick därför ut på
sin middagspromenad. Egentligen hade hon velat bära en av sina
älsklingsblommor, en enda av det orchisknippe som nu stod inne i hennes
systers fönster, men hon hade inte heller velat beröva sin syster någon
av dem. Kanske hon också skulle ha avstått helt från tanken, om hon
närmare analyserat den. Stråvall hade en gång sagt, att han i dessa
blommor hade sina bästa vänner. Om hon nu bure den, kunde han ... nej,
vad kunde han ... han var ju inte inbilsk, brydde sig inte alls om, vad
en flicka tänkte, och för övrigt tänkte hon icke i den riktningen. Hon
hade under deras bekantskap tyckt sig finna så många fina drag hos den
unge mannen, ädla drag, som kunde vara själsbesläktade med hennes egna
... I själva verket hade hon alldeles glömt bort, att Stråvalls intresse
för de där blommorna yppat sig först sedan hon själv sagt att hon tyckte
de påminde om gråtande barn ... Dessutom hade Stråvall den gången trott,
att det var fråga om en helt annan art av detta förunderliga släkte.
De blommor som stodo inne i Ingrid Wiepes rum voro nyckelblomster. Hon
älskade också dessa nordiska blommor, men hon kände i sitt blod ett rus
av välbehag inför en tropisk orkidé. Hon trodde, att dessa blommor
kysste varandra, och att de i kyssen symboliserade två levande varelsers
högsta fulländning av sällhet. Underliga nyck, som gjorde dem till kalla
parasiter, när deras blommor symboliserade varmt rött blod, klappande
pulsar, ja, ett sakrament. Deras fattiga nordiska släktingar voro
verkligen gråtande barn.
Hon hade arbetat på sitt rum hela dagen. Ingenting annat än en lång resa
bort från allt känt och sett skulle ha kunnat locka henne ut. Men hon
visste ju, att hon inte skulle ha råd ... och Gunnars förslag ... ja ...
Hon ville leva, om än bara för ett ögonblick, just så som hon drömt sig
alla drömmars uppfyllelse, och hon hade alltid fordrat fullkomligheten.
Men vad hon hittills upplevt borta eller hemma, hade endast för henne
tett sig som ett komediantspel. Hon hade velat älska en människa, som
skulle älska henne så som hon tänkt sig kärlek. Men inom sin
samhällsklass hade hon mött fraserna och figuranterna, utom den hade hon
mött missuppfattningen och tölparna.
Hela dagen hade hon arbetat ... till det ögonblick, då hon hörde
husjungfrun anmäla Folke Hjelm och hans fästmö.
Då hade hon stängt sin dörr.
En gång hade hon i Folke Hjelm sett sina drömmars man. Hon var konstnär
... åtminstone hade hon konstnärsblod och hon hade sett honom med det
jublande rus i alla sinnen som blott konstnären kan erfara, då han ser
sin dröm förverkligad, förkroppsligad.
Men ingen visste, och för ingen skulle hon säga det. Konvenansen lade så
många hinder i vägen, eljest skulle hon kanske en gång själv räckt ut
sin hand efter det hon trodde vara fullkomligheten.
Som det nu var, kände han henne knappt ...
Ingrid satt och såg sina nyckelblomster fälla frömjölet på
fönsterbrädan. En dag till och de skulle vara döda. Dessförinnan skulle
hon dock kasta bort dem. Det var hennes lilla sentimentalitet i fråga om
blommor, att de icke finge visa sig för henne i förnedringen.
Om bara ett bi komme och smekte deras frömjöl, toge något med sig ut
till nytt liv. All denna härlighet hade ju ingen mening. Grymma liv.
-- Å du grymma liv, sade hon högt och kramade om den kalla
kristallvasen.
Hon fick se sitt ansikte i fönstret. Hon visste att hon var vacker, att
hon åtminstone betraktades så, att hennes utseende i varje fall skilde
henne från de flesta, ja allt det där ... spegelbilden förargade henne.
Hon öppnade fönstret.
Nu kanske ett bi eller en fjäril kunde fladdra in. Luften var ju full av
liv. Blommorna väntade. Frömjölet föll och föll på fönsterbrädan.
Hon lutade sig ut genom fönstret, och hörde surret av insekter i luften.
Men alla hade sina mål.
Nere på gatan fick hon se Adrian Stråvall slinka in genom porten. Hon
såg mot den blåa himlen där uppe och log.
KAP. VIII.
Herr Stråvalls kallelse.
När Gunnar och Adrian på hemresan sutto i var sitt fönsterhörn på tåget,
växlades icke många ord mellan dem. Gunnar rökte cigarrett på cigarrett
och stack då och då en i handen på sin vän, som också mottog tändstickan
och tände utan att tacka för elden. Han hade sett detta på filmen, eller
varifrån nu detta pantomima uttryck för belevenhet hade sitt ursprung.
Gunnar fäste sig i regel vid dylikt men var alltför bekväm av sig för
att anmärka. Han mådde bra och skulle ha velat fortsätta resan ut i
världen igen. Denna alltid otillfredsställda reslust var något som han
hade gemensamt med Ingrid. De förstodo varandra bäst av syskonen, även
om de hade sin motsättning. Gunnar tog livet som det var och hoppades
inte på något bättre. Han tog de äventyr han mötte som vardagsavbrott
och kunde ibland smått skämta med systern för hennes dröm om
fullkomligheten. Men han lyckades aldrig övertyga henne om att de i
själva verket hade samma natur med den skillnad som ligger mellan man
och kvinna. Hennes invändning var alltid: »Du går och slickar
daggdroppar och blir aldrig otörstig, jag letar efter källan, där jag
kan doppa ned huvudet och dricka.» Han beundrade sin syster för hennes
intelligens och för hennes helgjutna karaktär och icke minst för hennes
sätt att kunna förbrylla männen. Han smålog vid tanken på vad hon
berättat om Stråvall, när hon kommit honom att så när tappa fattningen
inför hennes lilla tavla Daphne. Hon lekte skoningslöst med män, som hon
såg sig behärska.
Mitt under dessa funderingar utbrast Gunnar oväntat:
-- Förresten är det ju ingenting som hindrar, att du köper huset där vi
bor.
Det träffade mitt i tavlan. Stråvall satt just och gjorde upp sina
närmaste planer.
Stråvall log. Eftersom han kände sig avslöjad blev leendet ett skratt.
-- Jag skulle hyra ut till dig och din familj, hahaha.
-- Visst sjutton, och vi skulle naturligtvis få en vänskapligt avrundad
hyra.
Stråvalls munterhet blev bullersam. Han var rädd att Gunnar menade
allvar.
Men Gunnars nästa tanke öppnade en ny möjlighet.
-- Ja, gör du inte det, får du finansiera en utlandsresa för Ingrid och
mig till vintern.
Just detta tilltalade Adrian Stråvall. Att få låna ut penningar och
binda sin vän hade många gånger föresvävat honom som ett slags förstärkt
sesam vid Wiepes port.
-- Jag tar frågan som ett skämt, men om du vill göra allvar av den, så
vet du ju, att du kan lita på mig.
-- Nå, då far jag väl en gång i vinter. Man trivs så bra i Sverige om
vintern, när man kan resa därifrån.
-- Det är förresten inte därmed sagt att man reser, tillade han för sig
själv, och samtalet domnade av.
Stråvall slets mellan två tankevägar. Den ena var ytterst pinsam för
honom. Hur skulle han göra upp försäljningen av villan och flyttningen
av de inventarier han ville ha kvar -- bland dem gamla Tilda -- utan att
behöva resa tillbaka till Brinkeberga? Eller borde han rentav resa dit
på höstsidan för att möta alla eventualiteter? Det ena kunde vara lika
klokt som det andra kunde vara oklokt. Den där episoden med vallflickan
generade honom. Men samtidigt tyckte han sig ha vunnit en viss triumf.
Han var också mycket nöjd med att han givit drängen Jakob en hel tia i
drickspengar vid stationen. Så mycket hade han inte fått den gången det
gällde kaninungarna. Då hade Adrian skräckslagen flytt inom anstaltens
område, satt sig på en sten och läst sin bön:
Gud, som haver barnen kär,
se till mig, som liten är.
Kaninungarna voro inga barn, och den gången hade Gud sett till honom.
Jakob hade fått tjugufem öre.
Det vore nog säkrast att resa till Brinkeberga och göra upp affärerna
med tiden. Med pengar skulle han kunna ordna det ena och det andra. Han
var ju gentleman.
Den andra tankevägen var behagligare. Han skulle nu planera sitt husköp
i Stockholm. Det var just rätta tiden. Statistiken, som han fullt
behärskade, visade att folkmängden ökades och bostadsutrymmet minskades.
Detta vore en säker grundval för säkra affärer. Han skulle själv kunna
bestämma, vilka som skulle få bo i hans hus. Det skulle vara rikt folk,
äldre, stabila och beprövade hyresgäster. Sedan skulle han sälja. Med
sådana levande inventarier skulle husen stiga. Själv skulle han inte
höja hyrorna över en viss gräns. En gentleman bara förberedde och
planerade och tog in vad han sått, men den som köpte huset skulle kunna
höja hyrorna. Det skulle vara korta och stora affärer. De andra finge
syssla med småplocket. Själv hade han genom sin verksamhet kännedom om
stadens möjligheter. Han hade tillgång till allehanda papper och
handlingar och skulle kunna skaffa alla dokument av betydelse. Även
skulle han kunna göra sig underrättad om stadens vidare
utvecklingsplaner, gatuprojekt, spårlinjer och sådant. Det fanns
generaler, grevar och byråchefer före honom som gjort affärer i hus. En
gentleman kunde göra dessa affärer. Det var ingen stämpelskatt för
sådant. Inte en enda aktie kunde säljas på börsen utan skatt till
staten, men här fanns det mellanhandsvägar undandragna all kontroll.
Ingen firma behövde registreras, inga böcker föras, han skulle kunna
bestämma och regera oberoende av alla lagar och förordningar som en av
medeltidens feodalherrar. Och detta var möjligt i en tid, som man
kallade demokratisk!
Herr Adrian Stråvall skrattade åt ordet demokratisk. Just detta tidens
drag, rusningen i fårskock på en paroll, efter ett mål uppe i det blå,
lämnade fältet fritt på mellanregistret för den som skickligt ville
använda möjligheterna.
Det fanns mycket penningar att göra här, och tiden kom varje hus att
mogna som en frukt, ur vilken kunde pressas gyllene saft. Medan
demokratien gick fram över alla värden på samhällets yta och skalade
frukterna, skulle Adrian Stråvall vara sin egen demokrati och gå fram på
djupet i samhället. Någon gång i framtiden skulle kanske dessa vägar
stängas, och det gällde att passa på tillfället.
»Konsumtionstidevarvet!»
Varifrån fick han detta ord?
Där var ju den rätta historiska beteckningen för en tid, då ingenting
nytt produceras, då allt förbrukas, människor, kultur och tradition.
Adrian Stråvall skulle i det tysta vara en exponent för sin tid. Han
skulle svinga sig upp, liksom massorna på sin politiska front svingade
sig upp över ytan i solen, efter att först ha legat i svarta jorden och
tjänstgjort som rötter. Det gällde bara att hugga för sig av den
befintliga upplagsnäringen, den skulle väl räcka för en generation eller
så. Sedan finge rötterna åter söka sig ned i jorden och börja producera.
Stråvall var fullt på det klara med att han kommit till sin fulla
utveckling just i rätt tid för att kunna draga nytta av sina inre
förutsättningar.
Vid stationen var Harriet Wiepe sin bror till mötes. Detta förvånade
Stråvall, eftersom de båda syskonen oftast brukade gnabbas. Han kunde
inte förstå att skilja på meningar och känslor, eftersom han själv
indelade sina känslor för andra efter gemenskapen i uppfattningar i
allmänhet.
-- Jo, jag kom att tänka på en sak vid ett sammanträde i dag, sade
Harriet. Hur är det, får vem som helst utan vidare köpa hus och hyra ut
till andra?
Det stack till i Stråvall. Han fann frågan alltför dramatiskt
tillstötande för att vara född av en slump och såg vädjande på Gunnar,
som svarade:
-- Nej, det är bara socialt intresserade, sådana som du, Harriet, och
Adrian.
-- Nej, nu vill jag att någon skall svara. Hur är det Strå... Adrian?
Det var så nyss de kommit överens att säga dopnamn, att den i familjen
inrotade benämningen Stråvall satt kvar.
-- Jag förmodar, att den som får ämbetet också får gåvan att handha det,
sade han bakom ett leende.
-- Ja, det skulle jag tro. Och det är naturligtvis inte möjligt
nuförtiden att föreskriva vilka lagar som helst för hyresgästerna i ett
hus. De äro ju fria människor i ett fritt samhälle, sade Harriet som
därmed ansåg sig ha nått klarhet.
Sådana tyranner som de av den gamla damen beskrivna funnes helt enkelt
inte till.
De gingo upp till Wiepes för att äta middag tillsammans. Harriet och
Gunnar gingo först genom porten, och efter följde Stråvall en smula
förbryllad av de underliga frågorna. Men vid tanken på lånet till Gunnar
för hans och systerns utlandsresa lugnade han sig. När han gick in genom
tamburdörren förnam han en förut aldrig erfaren säkerhetskänsla. Det var
som om han nu först förvärvat medlemsrätt i ett exklusivt sällskap. Han
såg ett ögonblick stadigt in i Harriets ögon, då han hjälpte henne av
med kappan. Hon besvarade blicken halvt nyfiket, halvt allvarsamt, så
att han icke förstod vad som låg i hennes tankar. Själv gled han
tillbaka i tamburmörkret. Hade han just i det ögonblicket behövt säga
ett ord, skulle han icke ha funnit det rätta.
Han fann en lämplig avledare i att gå till Gunnars rum för att tvätta av
sig tågdammet.
Själv hade Gunnar gått in till Ingrid, som han fann vid fönstret.
-- Goddag lilla Tuttan, hälsade han henne, och när hon vände sig om mot
honom, tillade han riktigt hjärtligt:
-- Det var fan vad du är vacker.
Han fick en liten kort kyss för det.
-- Du ser rätt skaplig ut du med, sade hon. Förresten, när jag tänker
rätt på saken är det verkligen ont om människor med ras ... ja ja, du
vet ju att jag inte menar börd utan vanliga fullblodsmänniskor.
-- Och ändå ligger det en hel massa generationer bakom vad du säger ...
När vill du resa?
Hon gjorde en stor förvånad grimas med hela ansiktet vid frågan.
-- Resa? Är det klart nu?
-- Till vintern reser du och jag ut till ett anständigare klimat.
-- Skall jag anteckna att du sa anständigare?
-- Stråvall är tydligen mycket mån om att låna ut.
Hon gjorde en missnöjd min, funderade ett tag och skakade ogillande på
huvudet.
-- Har _han_ kommit upp med förslaget?
-- Nej visst inte.
-- Nå, du vet ju vad du gör, men jag skulle aldrig vilja komma i
beroende av Adrian Stråvall.
-- Asch, inte vet han, att du får något av pengarna. Det där skall nog
jag sköta om.
-- All right, då.
Gonggongen ljöd till middagen.
Adrian Stråvall hade med välbehag avlägsnat tågdammet från sin person,
tvättat sig och putsat naglarna så som man varje dag utförde denna akt
på den höga institution där han hade sin gärning. Det hörde till
förberedelserna för byråarbetet. Han kände nu ett särskilt välbehag av
att stiga in i den gamla solida matsalen, där familjeporträtten borde
ägna honom en alldeles särskild uppmärksamhet denna dag. Onekligen
fattades det numera icke mycket i att han behärskade situationen här.
Fru Ursulas vänlighet kunde han sannerligen icke misstaga sig på. Så
förekommande hade han icke blivit bemött ens i betydligt lägre stående
kretsar. Harriets förtroendefulla blickar kunde nästan ge honom rätt att
ställa fordringar på henne, och bara för att Ingrid var en vacker kvinna
inbillade han sig att hon älskade flirt, och ibland ville han tro att
hon alldeles särskilt hade planer på hans egen person.
Helt visst skulle han kunna komma att fullt behärska situationen här,
där han från början varit nästan rädd och skygg. Vid denna tanke
trummade han lätt på bordet med sina välansade fingertoppar och kastade
fram en inövad fras om de kungliga teatrarnas väntande höstprogram.
Den kvällen gick Adrian Stråvall icke direkt hem till sitt rum utan i
stället till byrån, där han plockade fram allt det statistiska material,
över vilket han kunde förfoga. Han hade gjort några summariska
slutledningar, på vilka han nu skulle bygga vidare.
Mitt under studiet av folktäthetssiffror och utredningshandlingar kom
han att tänka på Harriet Wiepes fråga:
»Får vem som helst utan vidare köpa hus och hyra ut till andra?»
Det kunde sannerligen ligga något i detta. Frågan vore måhända ett
tidens tecken, och i så fall hade han icke kommit en dag för tidigt till
sitt beslut. Spriten var redan satt i system, tobaken hade
monopoliserats. Här skulle kunna inträffa sociala omvälvningar i fråga
om handeln med bostäder. Ett system också på detta område hade ingen
förr ens på skämt föreslagit.
Adrian Stråvall hade känt sig vakna till fullt liv vid tanken på denna
nya verksamhet. Nu började det röra sig något i hans inre. Kanske hade
han här en stor -- social uppgift!
KAP. IX.
»En jobbare är det vidrigaste som finns.» (Harriet Wiepe.)
Resan till Brinkeberga hade sålunda blivit av stor betydelse för Adrian
Stråvall, och efter den inträdde det skede i hans liv, som skulle föra
honom till hans första glanspunkt -- Rusthållaregatan 5.
Men resultatet skulle icke ha blivit så lyckligt, om han icke gått fram
så försiktigt som det var hans natur, eller om han icke kommit in på den
nya vägen i så rätt tid som just han med sin kännedom på detta område
skulle kunna göra. Tidpunkten var ännu den, då flertalet av dem som
deltogo i den allmänna penningjakten kastade sig över aktier eller
svåråtkomliga varor, vilka senare uteslutande fingo till uppgift att
vara handelsvaror, som endast genom olyckshändelse kommo att konsumeras.
Dagens spännande tal rörde sig om penningar och helst plötsliga och
oanade förtjänster på saker som under normala förhållanden knappast
gingo i handeln.
Redan på ett tidigt stadium hade Gunnar Wiepe om dessa affärer sagt:
»Jag skulle nästan själv ha lust att göra en kupp i tvål eller
havregryn, men man har ju råkat få en vapensköld ...» Detta hade
Stråvall funnit nästan donquijotiskt, men han hade också tagit det som
en varning. »Sådana affärer _kan_ man ju inte göra», hade han sagt. Så
mycket mera översvallande hade hans glädje blivit, då han lyckats finna
möjligheten att även med bibehållande av Gunnars aktning göra affärer i
hus. Det var visserligen bara slumpen som fört honom in i familjen
Wiepe, men han hade genom denna familj åtnjutit sådana fördelar och nått
ett vitt och brett ganska stadgat anseende, som han visste skulle vändas
i löje om han bleve avlägsnad från denna krets, för vilken, som Harriet
Wiepe uttryckt det, »en jobbare är det vidrigaste som finns».
Nu hade han alltså nått fram till följande:
Gunnar Wiepe skulle med gillande se honom köpa hus, ja han skulle kunna
anses först ha kommit fram med förslaget. Gunnar och Ingrid skulle
behöva nya lån. Ingen av dem skulle kunna göra någon invändning. Om
någon illasinnad skulle kalla honom för jobbare skulle de till och med
veta att försvara honom. Fru Ursula Wiepe skulle aldrig kunna fatta en
husaffär annat än i sammanhang med inflyttning och bosättning i det
köpta huset eller avresa utomlands från det sålda. Men hon skulle icke
behöva ha någon som helst inblick i saker och ting.
Den stora frågan var Harriet Wiepe och den måste han först söka lösa,
vilket han säkert trodde sig kunna. Han hade på mycket kort tid vunnit
en tillförsikt till sig själv som han tidigare aldrig känt. Sommaren
gjorde sitt, den värmde hans blod och sinne som vintertid endast syntes
komma i full funktion framför en stor brasa. Men det hade varit sommar
förr i hans liv! Allt berodde på, att han nu funnit sig själv, och
sannerligen, allt det som velat tränga fram inom honom hade kommit till
utbrott den natten hemma på Brinkeberga, då han hört Gunnars förslag och
tänkt sig in i de möjligheter som skulle öppnas vid dess genomförande.
Alla hans inre slumrande krafter, nedärvda eller förvärvade, hade kommit
till fullt liv. Han hade inom sitt verksamhetsområde fått en fond av
erfarenhet som de flesta affärsmän på detta område sakna. Och hans
vetande sade honom, att nu skulle komma den tid, då även bostäder skulle
bliva svåråtkomliga varor. Detta vore för ögonblicket det stora och
väldiga fältet för penningeskördar.
Det var alltså Harriet Wiepe som var frågan.
En sak oroade Stråvall något litet. Det var Harriets oväntade fråga, om
vem som helst finge handla med hus och, som hon uttryckte det, --
människohem.
Hm! Vad kunde ha givit henne anledning till den frågan?
Nåväl, på sin höjd hade någon naiv medlem av hennes många sociala
föreningar väckt frågan. Men Adrian Stråvall skulle i tid vara rustad
mot alla eventualiteter. Hans husaffärer skulle ha sken av en stor
social gärning -- ja, det slog honom att han i dem skulle kunna draga
nytta av någon av Harriets föreningar. Och varför inte, han skulle kunna
i gengäld stödja någon av dessa föreningar.
Under en tid var Stråvall osynlig för familjen Wiepe. Han arbetade. Han
beväpnade sig. Han gjorde sin arsenal beredd för fälttåget. Även en
defensiv kampanj fordrade förberedelser. Och Stråvall skulle gå fram på
defensiven. Han skulle försvara den ställning han nått genom att vara
familjen Wiepes vän på så sätt att han skulle förvärva ekonomiskt
berättigande att fortfarande vara det. Han skulle bliva det så mycket
mera från den dag då han hade en förmögenhet. Defensiven skulle krönas
med en offensiv rörelse, genom vilken varje framtida attack skulle
förekommas.
Under denna tid drog Adrian Stråvall ut nyttan av att vara anställd i
ett för hans ändamål särdeles lämpligt verk. Han samlade statistik och
annat -- ja, hela det material som sedermera skulle komma att utgöra
hans medel i verksamheten. Redan i sammanhang härmed erfor han en del om
vissa stadens framtida byggnadsplaner och mot slutet av sommaren hade
han inlett underhandlingar om inköp av ett gammalt hus, vilket hade
utsikt att komma i stråkvägen för en möjligen snart förverkligad
trafiklinje.
Samtidigt inledde han försiktigtvis underhandlingar med disponenten på
Brinkeberga om husköpet där. Några brev växlades klarläggande
disponentens intresse för saken, så mycket större nu, sedan en av
ingenjörerna förlovat sig med den ena svägerskan ... Kunde det vara ...
Stråvall undrade om Gunnars intresse för de där damerna verkligen blott
räckt den korta tid han vistades där, och han log på ett eget sätt.
Slutligen kom brev från disponenten med förslag till uppgörelse.
Stråvall skulle resa ned och ordna detaljerna.
Då begärde han först ett enskilt samtal med Harriet Wiepe.
Att Adrian Stråvall var så särskilt mån om att vinna Harriets gillande
av planerna, innan han gick att direkt sätta dem i verket, hade nog
också vissa anledningar. Under det han eljest såg på varje kvinnas
leende med en listig glimt i blicken, som om det vore ett förstucket
frieri till hans person eller hans i varje fall aktningsbjudande
förmögenhet, hade han för att vara ärlig måst ändra sin uppfattning
beträffande systrarna Wiepe. Harriet skulle aldrig ha hyst en sådan
tanke om någon man, om än så rik, om än så höljd av ordnar, titlar eller
anor. Ingrid hade han särskilt genom Gunnar lärt känna. Hon var icke i
hans mening en äktenskapsjägare -- men han var inbilsk nog att vara en
smula rädd för henne, eftersom han uppfattade henne som passionerad och
äventyrslysten och -- eftersom hon var vacker. En sådan kvinna skulle
alltid kunna vilja roa sig med en erövring ... Hans manliga
självuppskattning satte ingen gräns för en sådan kvinnas lust att leka
med män, icke ens då det gällde Ingrid Wiepe.
Men då han funnit, att Harriet inte gjorde anslag mot hans person utan
att hon snarare liksom vek undan -- om han kom henne för nära med en
blick -- började han känna en för honom själv oförklarlig dragning till
henne. Detta berörde honom angenämt, men likväl förnam han en viss
ängslan som om han skulle ha förlorat någon liten grad av sin
viljefrihet. Han drogs till henne lika oförklarligt som han kände sig
stötas bort från andra kvinnor. Så hade deras vänskap utvecklat sig från
den tid då han som Gunnars studentkamrat först råkade Harriet.
Så mycket starkare kände han behovet av ett ostört samtal med henne, då
han nu stod inför sitt stora avgörande. Han hade också noga genomtänkt
ordens valörer, då han började på följande sätt:
-- Det är i en för mig mycket viktig sak som jag nu förtroendefullt
skulle vilja höra din vilja.
Hon reagerade genast för ordet vilja, reagerade med en lätt rodnad som
hon icke kunde dölja med en flyttning av sin pincené, och hon sökte
skydd bakom sin diskussionsmin från de sociala sällskapen, vilken för
övrigt hörde väl samman med hennes ansiktstyp.
-- Din _mening_ är av största betydelse, eftersom jag anser mig ha
åtnjutit så många års vänskap i din familj, återupptog han, själv med en
tydlig rodnad.
Han stammade nästan på orden och kände sig nervös. Hennes reaktion för
hans lilla experiment med ordet _vilja_ hade kanske räddat honom från
att försöka pejla djupare i hennes känslor. Och han ville icke utsätta
sig för att vara klumpig.
-- Du frågade mig, om det fordrades några särskilda kvalifikationer för
att äga hus och hyra ut bostäder. Vet du, det är helt enkelt den mest
intressanta fråga som uppställts i vår tid. Det är självklart, att det
råder stora missförhållanden på detta område, och dock är hemmet den
viktigaste av alla sociala faktorer. Allt som rör hemmet är grundfrågor
i ett samhälle. Du vet att Gunnar tar livet på sitt sätt och alltid
skämtar bort dessa frågor. Därför måste jag tala med dig så här, då vi
äro ensamma. Du har också en annan syn på saker och ting än han, mera
fördjupad skulle jag vilja säga, för du vet ju att jag inte är ute för
att smickra ... Jag står nu inför ... ja, jag skulle vilja säga ett
avgörande. Jag vill äga hus och hyra ut, jag vill studera denna fråga
från botten och söka finna ett system, en lösning helt enkelt på
bostadsfrågan i städer och kanske på landsbygd ... frågan saknar
faktiskt gränser. Att finna ut något bärande är mera än en man kan
åstadkomma, men jag har ju medel att våga ett försök till en grundval
för praktiskt arbete.
Harriet hade med stigande intresse följt framställningen. Hennes
pupiller vidgades och hennes läppar rörde sig då och då som för att
uttala ett instämmande.
-- Det är en livsuppgift, Adrian, sade hon full av entusiasm.
-- Det _är_ det, Harriet.
Han såg ner på sina knäppta händer.
Efter en paus sammanfattade han det hela i följande ord:
-- Jag tar den uppgiften; jag skall köpa ett hus att börja med, ett
mycket enkelt och helst ett gammalt skröpligt hus. Sedan får
utvecklingen visa vad som närmast är att göra. En av förutsättningarna
vore ju att utvidga kapitalet och lägga rörelsen brett. Men å andra
sidan är ju inte ändamålet detta ... Ja, jag får sluta allt annat
arbete. Uppgiften kräver att jag går helt upp i den.
-- Det är sant, så sant.
-- Man får sätta allt på ett kort.
-- Det är risker, Adrian?
Hennes ton röjde oro.
Han log.
-- Uppgiften är värd det.
-- Kanske skulle jag kunna vara till någon nytta.
Hon funderade ett ögonblick och tillade prövande:
-- Det skulle närmast vara föreningen Samhällsnit ...
Adrian Stråvall såg eftertänksamt i sina händer, som han hastigt
öppnade:
-- Tills vidare ... kanske ännu några år ... måste jag vara ensam.
-- Men jag får vara din hemliga bundsförvant?
-- Vill du det?
Hon räckte honom handen.
-- Harriet, sade han bara, men han höll hennes hand kvar.
Det var tyst en stund, och han böjde sig ned och kysste den. Hon blev
blossande röd, och han reste sig hastigt upp.
-- Du gillar alltså min plan?
Hon bekräftade att hon gillade den, och samtalet var slut.
Stråvall gick fort, då han kom ut, och innan han bestämt sig för någon
viss riktning var han på Djurgården. Han fortsatte utåt i saktare takt
och ett leende började breda sig över hela hans ansikte. Han tänkte på
den gång, då han kom ut genom skolans portar som student och på det
ögonblick, då han för första gången steg in genom familjen Wiepes
tambur. Dessa två upplevelser voro för honom jämvärdiga med hans samtal
med Harriet. Vad var väl den stund då han mot uppvisande av sina betyg
helt enkelt inskrevs som ett nummer i raden av befattningshavare vid
detta verk? Han hade redan vid sitt inträde känt det som när han började
skolan. Detta skulle aldrig kunna bliva ett självändamål, aldrig en
livsuppgift. Icke för honom. Det vore som att sätta in något i ett
bankvalv och själv vara det insatta. En gång i tiden skulle en viss
ränta falla ut, men det var inte Stråvalls uppfattning om ett
livsintresse att blott falla ut med sin egen ränta.
Men så hade han rotlös som han varit funnit fäste i familjen Wiepe, och
medan han växte sig fast hade han funnit klokt att stanna som Gunnars
kamrat i verket. Dessutom hade han behövt dessa år för att vinna stadga.
Nu var han man och i sina bästa år ... och nu hade han nått fram till
sig själv.
Han fortsatte promenaden leende. Det skymde i den förunderligt vackra
parken, och unga människor gingo viskande sida vid sida längs det
sovande vattnet. Stråvall tänkte ord för ord igenom sitt samtal med
Harriet Wiepe.
Och till slut gick han hem till sig och antecknade detta samtal i en
tjock svart bok, som han förvarade i en kassalåda.
Där hade han sina affärshandlingar ...
KAP. X.
Det var en gång ... det kunde ha varit ...
Nätterna hade blivit mörkare.
Det var knappast något av sommarljuset kvar, när tolvslagen från
Nicolai, S:t Gertruds och Jakobs tornur möttes ute på vattnen mellan
holmarna och i förtonande eko buros ut mot öster. Klockljud från Sofia,
Oskars och Klara kyrkor kommo jagande efter. Det var en hel symfoni av
klämtande toner som öppnade midnattstimman. Sedan kom bullret åter,
tjutet av en bil, gnisslet av en spårvagn vid Norrbro, slamret av
maskintelegrafen på en av de sista sluparna, klapprandet av en motorbåt
som arbetade sig genom forsvattnet vid slottet -- och så åter stillhet.
Sensommarnatten domnade av.
Ingrid Wiepe satt vid öppet fönster i mörkret och andades in den
förflyktigade linddoften från parkerna. Gunnar hade just lämnat henne
efter en lång pratstund. De hade kommit hem från en middag på
Skeppsholmen. Det hade varit ett av de försök till »partimiddagar», som
Ingrid aldrig kunde fördraga, hos en sjöofficer, Gunnars vän -- »ett
värdigt parti» för hans syster ... men Ingrid hade blivit illa berörd av
hela tillställningen. Någon hade oförsiktigt nämnt namnet på en flygare
som störtat. Den som nämnt namnet borde ha vetat, att Ingrid ännu någon
gång kunde bära blommor till hans grav. Han hade varit hennes »örn», och
hon hade älskat honom. Kanske just den dag, då han föll, skulle ha
blivit den stora i deras liv; han skulle ha fullbordat en halvt uttalad
fråga och fått sitt svar. Gunnar visste detta, och han skulle med
tillfredsställelse ha hälsat den unge officeren som medlem av sin
familj. Han förstod därför sin syster, då hon var illa berörd av denna
middags olyckliga påminnelse. Också visste han, att systern varit ur
jämvikt denna sommar, och när han lämnade henne, upprepade han:
-- Vi måste nu skynda på och resa ut. Du behöver friska upp dig, du är
nästan sjukligt sensitiv.
Hon hade inte svarat honom utan lagt kinden mot sin arm i fönstret.
Linddoften gjorde henne vemodig. Den var svag och fin och skulle snart
vara borta. Bara för en vecka sedan hade den varit kvävande och
förvirrande.
Just i denna stämning njöt hon intensivt av Strömmen.
Nattens slöjor dolde staden. Mörkret blott betonades så mycket mera av
de få ljusen i virrvarret på Söder. Konturerna där borta voro svaga.
Det var stjärnor utan måne, och himlen hade den annalkande höstens mörka
blåhet. Endast under brovalven vilade en gul återglans av västerhimlen,
och det starkare ljuset från Norrbro gjorde Helgeandsholmen till en skär
overklighet eller en avlägsen jättestor teaterkuliss. Därunder sovo
Strömparterrens träd som när en kyrkogård sover om natten, och det evigt
rinnande vattnet hade bara ett viskande ljud.
... Folke ... du också borta ...
Det var melodien i hennes tanke, som kom till skälvande ord, svaga som
nattens vind, klagande som från en dämpad violin.
Ingen mer än hon visste detta, icke Gunnar, icke heller Folke själv. Hon
hade trott, att det skulle försvinna, och den dag då Folke Hjelm och
hans fästmö gjort sin visit, hade hon stängt sin dörr snarast som av en
flickaktig nyck.
Men Folke hade blivit hennes lidelse. Kanske ödet medverkat därhän. Den
kärlek hon haft för sin fallne hjälte, flygaren, hennes »örn», hade en
sommarnatt plötsligt väckts till ett annat liv. Hon hade i Folke Hjelm
sett sin älskades bild. Han fick den andres väsen, men det var ändå hans
eget. Det var som en uppenbarelse för henne, då hon förnam det. Helt
plötsligt hade hon blivit varse likheten. I sorgen över sin förlust hade
hon bett all kärleks försyn att hennes älskade skulle få komma igen i
hennes liv sådan som han var då han levde, och nu hade hon honom åter
...
Ingrid hade varit med de sina i skärgården på sommaren. Det var på den
tiden då Gunnar umgicks i Folke Hjelms familj. Folke hade en syster.
Ingrid trodde att Gunnar älskade henne. Men Gunnar hade också sagt något
om, vad »förfäderna fordrade av ättens huvudman». Fru Ursula hade
förstått sin son, Harriet hade icke varit tillfrågad, och Ingrid hade
protesterat. Innan ännu den slutliga schismen kom -- som dock aldrig
blev öppen -- hade Folke en kväll seglat Gunnar över från ön, där de
bodde, till landsidan. Det hade varit ett obegripligt infall av Gunnar
att resa till staden i bil på natten. Sedan Gunnar satts i land, skulle
Folke segla Ingrid till Wiepes sommarbrygga. Hela färden hade varit
besynnerlig, och det låg i luften, att något sagts mellan Gunnar och
Folkes syster. Folke hade varit tyst, och suttit vid rodret på sin
kosterbåt, orörlig som den vindstilla natten. Ingrid låg på däck i sin
vita sommarkappa och såg upp i himlen. Hon hade sökt finna ett
berättigande för broderns uppförande, men det hade stannat vid en
förstående samkänsla. Hon hade erfarit en viss stolthet, som hon dock
även hos sig själv ogillat. Förståndet hade sagt henne att Gunnar gjort
orätt, känslan hade sagt henne vad Folkes syster skulle lida, men
blodet, börden och anornas ordensband hade knutit henne närmast brodern,
och hon hade måst se en uppoffring från hans sida i vad som skett.
Det var en varm sommarnatt med doft från holmarna. Månen försilvrade
vattnet och vassarna. Furuholmarna stodo som svarta stycken av
urtidsnatt kring fjärdarna. Hennes blick kunde tränga oändligt djupt in
i rymden utan att något hejdade den. Då och då kom en dyning utifrån och
lyfte henne, då och då sjönk hon med en hissnande känsla för att åter
lyftas. Hon var i rymden och svävade, och då kom tanken på hennes fallne
örn ...
Folke hade lagt av seglartröjan och satt sig att ro med en åra i aktern.
Han satt med blottade armar, som spändes som av vrede kring den tunga
åran. Då och då såg han upp mot de slaka seglen, då och då knuffade han
till rorkulten med höften. Han tog spjärn mot kajutkanten med fötterna
och syntes angelägen att fort få sin båt i hamn.
De växlade inga ord. Det jämna ljudet av åran och det regelbundna dunket
av segelbommen, slamret av blocken och föremålen ombord verkade sövande
på Ingrid. Folke trodde kanske att hon sov. Han kände sig nu så
främmande för henne. Det föreföll honom som vore hon av en annan ras.
Systerns känslor hade smugit sig in i honom.
Ingrid såg upp mot honom. Han hade månljuset starkt från ryggen och
varje linje av hans huvud, armar och bröst markerades mot vattnet,
himlen och luftens månskimmer. Han var en staty skuren mot den oändliga
rymden. Och hon kände sig sväva med honom i en hissnande färd. Det var
bilden av hennes örn. De kraftiga, smidiga armarna, månglansen i håret
som en gloria ... det var samma bild som hon älskat. Hon slöt ögonen för
att bevara den.
Då kom en kåre av vind och vattrade fjärden. Seglet buktade ut. Det
fladdrade lätt framme i fören. Folke drog in åren och gick fram på däck
för att ordna ett skot. Ingrid låg över linan. Han böjde sig ned och
lyfte henne till andra sidan av däcket, lade henne varligt ned igen och
sköt en kudde under hennes huvud.
Trodde han att hon sov, eller var det hennes tankar som tvungo honom att
lyfta henne, bära henne och lägga henne varligt ned ... Minnen från den
tid då hon först lärt känna Folke Hjelm passerade hennes inre blick. Hon
hade från början funnit något tilldragande hos honom. Nu visste hon att
det var en starkare sympati -- och sympatien för en starkare. Folke var
till själ och kropp hennes älskade återförd till livet. Ett enda
medvetet uttryck för detta skulle tidigare ha förklarat allt, och hennes
känslor för honom skulle ha kommit i dagen. Nu hade de funnits där --
latent. Och i ett nu hade uppenbarelsen kommit. I detta ögonblick skulle
hon ha varit hans, besinningslöst hans, om han känt som hon. Men Folke
gick tillbaka till rodret, gav mera segel åt nattbrisen, och kostern
gled in mot bryggan.
När han lagt till, och hon ännu låg kvar där på däcket med slutna ögon,
talade han:
-- Nu, fröken Wiepe, är ni vid ...
Han sade namnet på den fashionabla platsen, som om han gjort det på hån.
Själv bodde han med sin familj på en av öarna.
-- Å, är vi här, och nu har ni ännu en god stunds seglats!
-- Helt säkert, sade han. Jag seglar ut och möter morgonbrisen.
Ingen annan än Ingrid skulle ha kunnat spåra det spotska i tonen, och
hon kände just då, att han gjorde alldeles rätt. Det var hans lilla
blodshämnd. Hon måste dock beundra detta också hos Folke Hjelm. En djärv
tanke for genom hennes huvud: Skulle hon taga ödet i sin hand och säga
Folke, att hon ville följa med och möta morgonbrisen, säga att hon inte
sovit utan sett på honom och säga något, som kunde antyda för honom, vad
hon tänkt.
Men Folke stod i fören och höll båten till. Han räckte henne redan
handen för att hjälpa henne upp på bryggan. Och längst borta på
plankläggningen skymtade vita sommarkläder i månskenet. Musiken spelade
ännu i societetssalongen och ... det var för sent. Om han åtminstone
lyft henne upp på bryggan. Han kunde ju lyfta henne som vägde hon
ingenting alls på hans starka armar ...
Och så hade hon alltjämt icke återfått sin älskade, sin örn, och därför
hade påminnelsen vid middagen så mycket mera pinat henne. Den var ju ett
tveeggat svärd.
En kylig vindfläkt kom genom fönstret och påminde Ingrid om hennes tunna
dräkt. Strömmen började blåna, och natten hade lyft några av sina slöjor
från Söders massa. Det låg en vitriolblå ton över slottets fönsterrader.
Hela fasaden stod som en kuliss, där himlen lyste rakt igenom
fönsteröppningarna. Strömvattnets virvlar hade ett skimmer av blå emalj
över det mörka djupvattnet.
Det var vaknandets timmar över staden, men staden sov. Blott
söderkyrkornas spiror hade en röd glans från öster. Popplarna i
Strömparterren sovo, och måsen ute på bojen i Strömmen stod på ett ben
och drömde.
Ingrid drog en schal över axlarna och satt kvar. Hon kände det som om
hon vaknat upp ur en dröm, icke till verklighet utan till en ny dröm.
Hon såg en förtrollad stad framför sig. Tusen fönster började blixtra i
rött, och andra färger vaknade. Men luften var ett blått skimmer, något
som hon tyckte sig kunna räcka handen efter och likväl aldrig gripa om.
När hon nu skulle resa bort, visste hon, att detta skulle hon dock icke
finna motstycke till. Södern skulle ge henne andra och kanske mäktigare
intryck. Hon skulle fara till Spanien om möjligt, till sydkusten och
till Gibraltar. Men det var en annan stämning hon där skulle söka. Och
kanske omväxlingen enbart skulle ge en behållning. De nya stämningarna
skulle komma henne att glömma. Kanske skulle hon kunna finna ett eller
annat motiv, som hennes penslar behärskade. Detta Stockholm var henne
övermäktigt i sin skönhet, liksom det förde henne till stämningar och
känslor, som kunde bliva henne övermäktiga. Kanske hon också varit för
svag den senaste tiden.
Hon försökte finna en utväg genom att föreställa sig, att det var just
Folke Hjelms förlovning som framkallat krisen i hennes känslovärld, och
att minnet från segelnatten på sommaren kanske trots allt blott var en
halvdröm. Om Folke Hjelm icke just nu gått och förlovat sig, skulle han
kanske ha smält bort ur hennes fantasi, och kanske skulle hon förmått
sig se hela upplevelsen på kosterbåten som en hallucination av hennes
förlorade älskade.
Men trots allt kvarstod något som höll henne fast:
Folke hade lyft henne på sina armar!
Den känsla hon erfarit av att lyftas på hans starka armar skulle aldrig
kunna försvagas. Hon skulle blunda och känna, hur hon svävade över
vattnet, under den oändliga rymden, och ingen annan skulle ha kunnat
hålla henne kvar i denna känsla, eftersom ingen annan skulle ha kunnat
skänka henne den, menade hon.
Nu badade Söders höjder och hus i sol. Staden hade väckts till liv.
Ingrid rullade ned gardinerna om sina drömmar och gick till sängs.
Hon tyckte att hon blott hunnit slumra in, när Gunnar kom och väckte
henne.
-- Hallå, Tuttan, du var melankolisk i går, skall du pigga upp dig med
en ridtur med mig nu.
-- Varför inte. Blir det bara du och jag?
-- Kapten von ...
Gunnar nämnde namnet på en av sina vänner.
Ingrid gäspade och suckade demonstrativt.
-- Nå låt gå för din kapten, han skall sannerligen få en parforce över
stubbar och sten. Jag är upplagd för att »liva» den där
salongsdekorationen.
Gunnar småskrattade eftersom han måste ge sin syster rätt.
-- Du skall se att Harriet kommer att göra en dumhet, det är därför som
jag måste rädda dig. Du och jag måste offra oss på anornas förbannade
altare.
-- Tänk du, om vi ändå varit hittebarn, sade hon ...
KAP. XI.
Teori i praktik.
Adrian Stråvall var i sitt esse. Han tog ett hedersamt avsked från sin
tjänst. Ett par dagar senare fann han i sin brevlåda en biljett med det
Wiepeska vapnet.
Där stod:
»Din insats är tillräckligt djärv för att du skulle kunna
misslyckas, men var viss om, att den inte skall uppskattas
mindre, även om så skulle ske.
Lycka till!
Din 'bundsförvant'
_Harriet_.»
Det var en upprättstående, spatiös, nästan generös stil, så betecknande
för Harriet tyckte Stråvall, som kom att tänka på, att detta var första
gången hon skrivit till honom.
Han läste genom biljetten ett par gånger, och lade bort den på
skrivbordet. Men hastigt tog han den tillbaka, gick bort till sitt
kassaskrin och lade ned den i sin svarta anteckningsbok, där han
upptecknat samtalet med Harriet. Efter detta tillade han: »Bekräftat i
skrivelsen av» och datum för biljetten.
Med stor tillfredsställelse lade Stråvall ned anteckningsboken i skrinet
och låste det. Han såg på klockan, att det var tid att fara till ett
avtalat möte med ägaren till det hus, på vilket han reflekterade. Han
stack en tumstock i västfickan vid sidan om reservoarpennan och tog
portföljen med de erforderliga handlingarna under armen. Av taktiska
skäl, som han uttryckt det för sig själv, hade han klätt sig påfallande
enkelt, och han kompletterade sin utstyrsel med en smått sjaskig
filthatt och sin kombinerade paraplykäpp.
På spårvagnens främre plattform, med glasögonen högt uppe i pannan, en
cigarrcigarrett i munnen och portföljen under armen, kunde herr Adrian
Stråvall tagas för en skatteindrivare eller kanske för just vad han var.
Det hus hans resa gällde var inprickat i hans plankarta tvärs över den
tänkta fortsättningen av en gatulinje, som i verkligheten ännu långt
före denna punkt hejdades av ett gammalt kvarter med kåkar och skjul,
delvis använt för en del av stadens renhållningsattiralj. Stråvall
skulle icke varit den försiktige man han var, om han icke räknat också
med den vidriga möjligheten att en längre tid få behålla det hus han nu
tänkte köpa. Men då skulle han också om än sent ha den reträtt som
erbjöd sig i stadens inköp av tomten för gaturegleringen. I dessa
detaljer hade han gjort sig särskilt väl underrättad. Men också i denna
möjlighet låg en säker prisstegring.
Husets ägare, som hade en lägenhet på nedre botten, var en gammal
förmögen hantverkare, som själv en gång varit med om att uppföra det.
Stråvall hälsade honom med ett leende som om han bitit i en något syrlig
apelsin.
Det var den Stråvallska affärsminen.
Nu besöktes källare och vindar. Stråvall slog här och där med en
hammare, mätte med tumstocken och gjorde anteckningar i en liten bok.
Han fann huset solitt och i gott grundbestånd. Men inredningen var
gammaldags. I trapporna fanns endast gas, och fönstren voro små.
Portgången var fullklottrad med kritfigurer, och rappningen var
bristfällig. Fasaden gav ett grått och gammalt intryck, och en och annan
bristfällighet i murverket kunde tydas som förfall.
-- Ja, det är ju inget nytt hus, förstås, bekräftade ägaren.
-- Om vi nu skulle se genom några av lägenheterna, föreslog Stråvall.
-- Ja, se jag brukar alltid säga till på förhand, om det är så att jag
behöver gå in i bostäderna, invände ägaren.
Stråvall skrattade som om den gamle mannen skämtat.
-- Ägaren skall väl alltid ha fritt tillträde till sitt hus, sade han.
Det föreföll som om den gamle hantverkaren ville göra en invändning, men
Stråvall var full av iver och knackade på första dörr.
-- Ursäkta, men det var så att jag skulle vilja visa lägenheten, sade
värden.
Det var en ung flicka som öppnade. Hon såg rådvill och förskrämd ut och
gick in för att rapportera. Stråvall såg sig om, och innan flickan
återkommit, var han inne i ett rum, där en äldre kvinna låg nedbäddad i
en säng.
-- Vi kanske inte skulle störa, om det är sjukt, sade värden.
Stråvall drog sig tillbaka mera av oro för smitta än av hänsyn till
hemmets helgd.
När inspektionen var över, fick Stråvall sifferuppgifterna:
Det var tjugutvå smålägenheter i huset, bebodda av arbetarfamiljer. Åt
fasadsidan voro två butikslokaler i källarvåningen. Hyresintäkten för
samtliga var 8,400 kronor. Huset var senast taxerat till 100,000 kronor
och brandförsäkrat för lika mycket. Bankinteckningar funnos för 60,000
kronor och skillnaden mellan denna summa och det slutliga priset skulle
betalas kontant. Ägarens första yrkande var i betraktande av de allmänna
konjunkturerna 110,000 kronor.
Stråvall räknade hastigt genom siffrorna och bad med bekymrad min att få
betänketid. Egentligen vore han själv endast ombud för den verklige
köparen, men han skulle göra allt för att driva affären igenom. Ett
väsentligt villkor vore, att nuvarande ägaren tills vidare utåt ville
stå som ägare. En hel del reparationer vore ju nödvändiga, och kanske
man rentav måste utrymma hela huset för att sätta det i stånd.
-- Se, det är ju så höga fordringar numera på bostäder, och man kan
aldrig veta, vad en inspektion skulle kunna leda till, sade han som
slutreflexion.
-- Förresten, tillade han, var det inte ett par tjänstemän från
Hälsovårdsnämnden här ... nej, det blev visst uppskjutet ... nåja, för
all del, huset står sig ju gott för en inspektion.
Värden såg skarpt på Stråvall från topp till tå. Det var inte utan att
ett smil ville bana sig fram i hans gamla allvarspräglade ansikte.
-- Ja, se för min del gjorde det ju ingenting, om huset skulle utrymmas,
för att jag ämnade slå mig ned på landet. Men det bleve kanske svårt för
alla de andra att få bostäder.
-- Men arbetare ha det ju så bra nu. Lönerna gå upp. De få alltid råd
att skaffa sig något.
-- Ja, nog få de in mera än en annan fick när man slet ihop
sparslantarna, men det går också åt.
-- Nåja, vi får ju se på saken, tillade mannen.
-- Det faller ju av sig självt att jag betalar en liten summa i förskott
för att ha huset på hand tills vidare, sade Stråvall.
Och därvid blev det denna gång.
Den kvällen gjorde Stråvall upp sin kalkyl:
För huset var begärt 110,000 kr. Med 60,000 i inteckningar -- som
befunnos goda och säkra -- fordrades kontant 50,000. Genom
detaljförändringar, målning och en del dekorationer skulle huset på kort
tid kunna fullt moderniseras. Den fullständiga bostadsbristen skulle
kunna komma när som helst. Utan svårighet skulle hyresintäkten kunna
uppdrivas med 50 procent eller mera. Det skulle ge en försvarlig ränta
på upp till 160,000 kronor -- utom det värde som tillkomme i möjligheten
av stadens inköp av tomten. Taxeringen skulle utan svårighet under
rådande konjunkturer kunna höjas på lämpligt sätt i förhållande till
skatt och annat. Inteckningssumman skulle kunna följa efter uppåt. Med
avdrag för reparationskostnader skulle en försäljning av huset kunna ge
ett netto på åtminstone 40,000 kronor. Vidare skulle affären kunna göras
som en ren förmedling utan ägandeskap under mellantiden. Det kontanta
utlägget skulle praktiskt taget kunna inskränkas till reparationerna och
en bankgaranti, som Stråvall alltid skulle ha vägar att etablera.
»Mycket anspråkslöst, mycket försiktigt, fullt betryggande, inga risker»
...
Dessa ord uttalade Adrian Stråvall icke alldeles högljudt för sig själv,
då han räknat genom siffrorna, undersökt och kontrollerat alla uppgifter
om fastigheten, inteckningarna, tomtförhållanden, skatter och annat.
Men det var inte heller alldeles så enkelt detta. Visserligen vore
utsikterna de allra bästa för att en affär av detta slag skulle kunna
ske i all tysthet. Men det hade dock givits exempel på, att personer vid
dylika affärer blivit utsatta för skamligt förtal, därför att de måst
avlägsna en del hyresgäster, som det icke skulle vara lönande att hålla
kvar. Barnrika familjer, som lätt gjorde åverkan på inredningen i ett
hus, vore framför allt oekonomiska. Man hade sett fall då dylika
familjer givit skandalpressen stoff till de mest chikanerande
svartmålningar.
Stråvall insåg genast, att han för att ge sig sken av att bedriva en
samhällsnyttig verksamhet också måste praktiskt skydda sig mot illviljan
hos de personer, vilka möjligen kunde komma att förlora sina bostäder
för att lämna tillfälle till dessa bostäders förbättring för andra. På
sätt och vis hade han redan planen färdig i teori. Men för dess
praktiska utförande fordrades en större apparat och ett större kapital
än han ännu behärskade. Men just på denna plan skulle det kunna
ytterligare göras stora summor, samtidigt som den för Stråvalls hemland
skulle innebära nästan en fullständig nyhet.
Idén gick i all sin enkelhet ut på, att barnrika familjer skulle
placeras i stadens yttre delar. Det behövdes trädgårdsstäder för att ge
barnen frisk luft och utrymme. Inne i städerna var luften förskämd. Inne
i städerna löpte de små barnen risker av alla slag.
Men samtidigt:
Äldre personer med anställning i städernas centrala delar skulle betala
mera för att få bo nära sina arbetsplatser. Barnrika familjer hade icke
råd att betala den hyra som skulle kunna dragas av barnlösa familjer och
ensamma personer, ungkarlar ... stadgade inkomsttagare, affärsmän,
mäklare, bankirer ...
Stråvall log stilla, då han tänkte genom dessa saker.
Visserligen fanns det trädgårdsstäder eller ansatser därtill redan nu,
men de hade kommit till på annat sätt. Det Stråvallska systemet bestod i
att äga hus i centrala stadsdelar, äga tomter utom staden, att hyra ut
stadslägenheterna dyrt, att sälja tomter eller uppföra hyreshus i
omgivningarna till dem, som icke kunde betala inne i staden, att göra
ett formligt extrakt av rika hyresgäster i förnäma hus och placera
barnkolonierna utanför. Staden skulle utvidgas, de yttre tomterna skulle
omgivas av ännu ytterligare liggande och stiga i värde. Också de skulle
med tiden bliva centrala stadsdelar med förnäma hus.
Detta vore ett stort socialt system, och dess genomförande åtminstone i
princip skulle göra en man stor. Det skulle göra honom rik.
Stråvall ville bli stor och rik.
Och medan han dag efter dag, vecka efter vecka bragte sitt system till
mognad under bokstudier och sifferräkningar, fann han, att han måste
söka en medhjälpare. Hur denne man skulle vara beskaffad hade han i
huvudsak klart för sig, men helt säkert skulle han icke stå att finna i
de kretsar, till vilka han förts genom sin bekantskap med familjen
Wiepe.
Det skulle snart visa sig, att Adrian Stråvall just i rätta ögonblicket
kastat sig in på bostadsmarknaden. Hans första affär skulle få resultat
som han själv icke anat.
Tre månader efter den dag Stråvall underskrivit papperen med ägaren, och
de planerade reparationerna genomförts, hade Stråvall också en köpare
till huset.
Det var nu till det yttre ett helt annat hus än det Stråvall övertagit
av den gamle hantverkaren. Fasaden hade strukits med en stark brun färg,
sedan rappningen fullständigats, taket var nymålat, alla fönster
putsade, gården cementerad liksom portgången, och den skamfilade
träporten hade ersatts med gallergrindar. Inne i portgången hade
väggarna kasetterats med tunna bräder, och mellan rutorna hade gjorts
panelmålningar i marmormönster. Bräderna hade målats i ekfärg. Trapporna
voro omlagda, och där fanns elektriska lampor i små nischer. Fönsterna i
trapporna hade vidgats och försetts med katedralglas, som lät ljuset
falla in på ett sätt som ytterligare förhöjde väggarnas färgverkan. I
lägenheterna hade nya tak spänts och en del målningsarbete och
tapetsering hade utförts, där hyresgästerna på den korta tiden hunnit
avhysas. Eftersom huset ursprungligen var gediget, hade det också kunnat
bära upp sin försköning och gjorde nu ett gott intryck av att erbjuda
små trevliga och vårdade hem.
När Adrian Stråvall sammanförts med den anmälde köparen, lade han
särskilt märke till dennes visitkort.
Där stod:
K. G:son Gehnfeldt
Godsägare.
Stråvall önskade i detta ögonblick, att han haft Harriet Wiepes biljett
till hands. Han skulle då velat taga fram detta dokument över sina
relationer och på baksidan, där vapnet stod i upphöjt tryck, göra någon
liten minnesanteckning ... Stråvall njöt av sin affärsuppgörelse. Det
var ingen diskussion om priset på huset. Godsägare Gehnfeldt skulle
betala de 160,000. Efter uppgörelsen skulle de gemensamt äta middag ...
Vid denna middag meddelade Gehnfeldt i förtroende, att han endast
förmedlat affären för annan köpare. Han hade föreslagit 195,000 kronor,
och det hade fått gå för det ...
Adrian Stråvall hade funnit sin kompanjon.
KAP. XII.
Marmortrappor för gamla hus.
Friherrinnan Ursula Wiepe brukade på sensommaren resa till Bad-Nauheim
för att få åtminstone tillfällig lindring i en ständigt återkommande
reumatisk krämpa i handlederna. Harriet skulle följa med i hopp att
finna bot för en besvärande huvudvärk, som hennes läkare förmodat vara
en följd av hennes myckna arbete i de många föreningar och sällskap, i
vilka hon strängt taget var den ledande själen. Hon hade också haft en
mycket ansträngande tid med avslutandet av årets räkenskaper i de av
föreningarna som förlagt sina huvudstämmor till denna årstid. Dessutom
måste en del detaljer ordnas för den tid då hon skulle vara borta. Bland
annat skulle en liten hjälpbyrå öppnas för meddelande av råd och
upplysningar till oerfarna flickor från landet, vilka nu i stort antal
kommo till huvudstaden med anledning av de goda förtjänstmöjligheterna.
I denna hennes verksamhet hade Adrian Stråvall börjat alltmera om icke
framträda så dock på ett eller annat sätt biträda.
Hjälpbyrån för de oerfarna flickorna hade upprättats av föreningen
Samhällsnit, vilken kort förut mottagit en kontant penninggåva av givare
»som ville vara anonym». Samma dag hade Adrian Stråvall och Harriet
Wiepe utan personlig avledare för den allmänna nyfikenheten promenerat
på Strandvägen och Djurgården. Sedan hade de druckit te på Grand med tre
kvinnliga styresmän i sällskapet »Lotusknoppen», där för övrigt Stråvall
denna vår varit synlig vid en musikstund, då unga vitklädda flickor med
liljor i händerna utförde sång till harpa. Stråvall hade varit varmt
tilltalad av detta sällskaps verksamhet, och samtalet med Harriet under
Djurgårdspromenaden hade rört sig om ungdomens höjande mot allt högre
och högre ideal.
Adrian Stråvall hade också velat ägna friherrinnan Wiepe en vördsam
hyllning och låtit sända henne en jardinière innehållande gula rosor
jämte hans visitkort, en gåva som den gamla damen fann ytterst älskvärd,
men som stötte på Ingrids bestämda kritik. Jardinièren var nämligen av
kristall, en vara som Ingrid djupt föraktade såsom betecknande
gulaschsmak eller på sin höjd den äldre nucksmaken. Dessutom borde
luktärter ha varit mera på sin plats än dessa rosor, som hon fann
vräkiga.
-- Det är en pretentiös best den där Stråvall, hade Ingrid sagt till
Gunnar.
Gunnar hade godmodigt invänt:
-- Han är som han är, varför skulle just han vara fulländad. Du är som
du är och ser helst att ingen lägger sig i det.
-- Men du måste väl medge, att man bildar sitt omdöme om en person just
av sådana saker.
-- Ja, naturligtvis, medgav Gunnar med en loj axelryckning. Men Stråvall
är affärsman i grund och botten. Ett par generationer till och familjen
Stråvall kanske representerar kulturen. Vår tid börjar ta slut, och det
kommer en ny uppsättning människor, som skall ha sin tid.
-- Ja, men den där utvecklingsprocessen tar sin rundliga tid, sade
Ingrid.
-- Förresten tycker jag vi dra all den nytta vi kunna av Adrian, sade
Gunnar allvarligt.
Ingrid teg.
Stråvall hade lämnat Gunnar det önskade beloppet, och -- även den
affären hade avslutats på ett fullt betryggande sätt. Det skedde inne på
Gunnars rum. Gunnar hade skrivit en revers på summan.
-- Det är ju onödigt, att någon känner till det här, hade han sagt.
-- Men namnet skulle kanske bevittnas ... ja, du förstår inte för min
skull, men jag kunde ju falla från, och om det skulle vara
fordringsägare ...
Gunnar blev en smula överraskad.
-- Här är ju i alla fall mitt sigill på papperet, men som du vill ...
Stråvall avbröt honom:
-- Saken är mycket enkel. Ingrid skulle ju använda pengarna. Det är ju
egentligen för hennes del. Om hon skriver en förbindelse till dig, att
hon står för din revers till mig, så lägger du bara det papperet i dina
privata handlingar, och så är saken klar.
-- Jaså, du menar att det är jag som kan falla ifrån. Du har alldeles
rätt, affär är affär, Ingrid skall få skriva ett papper. Det kommer att
ge henne respekt för pengarna.
Gunnar hade låtit sin syster skriva den begärda handlingen. Hon hade
bestämt vägrat att lämna ut den, om den skulle läggas i Stråvalls
händer. Gunnar hade lugnat med att det bara vore en formalitet, och han
hade lämnat Stråvall också detta papper i förtroende.
-- Jag har verkligen aldrig lånat på det viset förr, sade han, men det
har också varit mindre belopp, och det är ju fullt korrekt att du skall
ha säkerhet ... om du nu är nöjd med denna.
Stråvall hade förklarat sig fullt nöjd och tillagt:
-- Det här låser jag ned bland mina papper, så du kan vara alldeles
lugn. Och räntan kan ju oss emellan göra detsamma.
Gunnar Wiepe tog i allmänhet saker och ting med orubbligt jämnmod. Han
var egentligen för bekvämlig för att lägga något vid sig i onödan, men
det var inte alldeles utan att han ett ögonblick tvekat. Emellertid hade
han gjort detta för systerns skull. Han hade nog vänner som i likhet med
honom själv kunde göra upp en penningaffär utan skriverier, men det var
verkligen så, att någon av dem svårligen kunnat försträcka det belopp
som fordrades. »Stråvall är nu en gång sådan», sade han för sig själv
med ett litet leende.
De båda handlingarna nedlåstes av Stråvall i hans kassaskrin, och några
anteckningar i den svarta boken där förklarade dem närmare.
Så reste Gunnar och Ingrid över England till Spanien, och friherrinnan
Wiepe och Harriet till Tyskland. Reseriktningarna angåvo på sätt och vis
också deras sympatier i den stora fråga, som just då höll världen i
spänning.
Stråvall fick nu icke längre uppskjuta sin resa till Brinkeberga för
uppgörelsen med disponenten om husköpet. Resan hade från början bjudit
honom emot, och han kände obehag framför sig i tiden. Men när han
närmare funderade på saken, gladde det honom, att han haft onda aningar.
Det brukade alltid klara upp sig till slut, när han hade den oron inför
något. Ofta nog kunde den säkraste förvissning och trygghet störas av de
mest ofattbara besvikelser.
Regnet störtade ned, när Stråvall kom ut på framkörsplanen till den
lilla stationen, men det var just ingenting som bekymrade honom. Inte
heller gladde honom detta välsignade regn, som man bedt om i kyrkorna
och anropat himlens makter för att få till landets räddning från
hungersnöd. Hela naturen drack, sädesfälten böjde sig drypande ödmjukt
inför detta Herrens under som vederfarits dem. Luften var drivhustung av
dunster, som icke fått utlopp ur jorden eller växterna.
Men likväl förvånade det Stråvall, att icke Jakob sade något om vädret
och detta regn, då han kom och steg i vagnen. Drängen gjorde bara en
stram honnör och satte sig till rätta på kuskbocken. En våt klatsch med
piskan satte liksom ett märke i luften, och så bar det av.
Vägarna voro avrunna, och sand och grus bildade deltan i dikena och ända
ut på åkrarna, där säden lagt sig. Midt uppe i hästspåret, i
hjulrännorna och på gångbanorna lågo urvattnade lik av daggmaskar. En
och annan padda kom mötande, också den uppe på vägen, däst av all
välfägnad regnet skänkt. Eljest stod hela landskapet som sovande bakom
en ridå av regn, förtätad av vattenånga från den ännu heta jordskorpan.
Stråvall undrade mycket över Jakobs fullkomliga tystnad. Vid en ryckning
i tömmarna såg han att Jakob hade ring på fingret. Han skulle gärna
vilja höra något om den historien, men han spanade förgäves mot
beteshagen för att finna utgångspunkt för ett samtal. Till slut måste
han ändå fram med ett ord:
-- Vad är det för metall som blänker på Jakobs hand, frågade han i
raljant ton.
Det lät på Jakobs svar som om han suttit med orden på tungan och väntat
att få säga dem:
-- Å, det är den saken herr Adrian frågade om både på hemvägen och
bortvägen när han var här häromsistens, svarade han med ett brett grin.
-- Sesådär ja, då skulle Jakob vara gift nu då?
-- Jo, det stämmer nog det.
-- Nåja, det kunde ju varit förlovningsring också.
-- Ånej, ett stycke längre än så har vi allt hunnit.
-- Då skulle jag gratulera Jakob, för det är förstås en vacker och
präktig jänta han fått tag i.
-- Jag menar nog det, herr Adrian.
Stråvall började känna sig osäker, men just här kunde han inte stanna i
samtalet, och ännu mindre kunde han hoppa över på något annat om än så
närbeläget. Det var något med Jakob.
Älvorna dansade redan i betesmarken. Det strök vita molnskägg genom
trädtopparna. Dimmor drogo dälderna genom och dansade. Vem som helst
skulle lagt märke till detta och sagt ett vänligt ord vid återseendet av
sin barndomsbygd, men Stråvall skyndade att fortsätta samtalet:
-- Är det en stadsflicka eller är hon från landet, Jakobs fru?
-- Några _flickor_ tror jag inte precis det är så godt om i städerna,
sade Jakob tvärsäkert. Min _hustru_ är härifrån stället, och en riktig
flicka var hon, det kan jag ge eden på.
Stråvall fällde ett förvånadt uttryck, och han var kanske en smula häpen
över Jakobs iver att vittna.
-- Se, inte har dom fått något för att dom ränt efter min Gerda, sade
Jakob med en knyck på huvudet.
-- Nänä, instämde Stråvall, eftersom han egentligen inte hade något att
tillägga.
Han knäppte händerna och teg.
När de kommo fram på gården mötte Tilda.
Stråvall tog drängen i hand och tackade för skjutsen i det han stack
till honom ett par sedlar, som han nästan hela sista fjärdingsvägen
rullat i handen.
Tilda var askgrå i ansiktet och såg förgrämd ut.
-- Så förinnerligt roligt som det är att se herr Adrian, så tråkigt och
bedrövligt är det väl ändå, sade hon och brast i gråt.
-- Nej, varför är det så bedrövligt?
-- Det är väl sista gången, kan jag tro, ja det är då för galet ... och
en sådan gentlerman han blivit nu herr Adrian.
-- Gentleman heter det, Tilda, kom ihåg det. Men varför skulle det vara
sista gången?
-- Jo, nu skall ju disponenten köpa huset, så nu skall väl jag på
inrättningen.
Hennes envisa skräck för inrättningen rörde honom.
-- Tilda vet vad jag alltid sagt. Tilda skall med till Stockholm och få
det bra. Lita på det.
Inne i matrummet hade Tilda bullat upp med kaffe och saffransbröd,
filbunke och pannkaka, och nu först hade Stråvall den angenäma känslan
av att vara åter i barndomen, fjärran världen och allt. Han kände det
verkligen uppriktigt som om han stode i begrepp att göra något orätt, då
han nu ville flytta gamla Tilda från denna lugna plats till jäktet och
larmet i staden. Men tanken varade blott ett ögonblick. Den följdes av
en reflexion, som han själv måste stämpla som cynisk: Det var Tildas
eget fel, att hon på detta sätt gick och överlevde sig själv. Moderns
önskan hade varit, att Tilda skulle få bo kvar några år. Hon hade ju
aldrig kunnat veta hur gammal Tilda skulle bli. Och Stråvall behövde
löst kapital. Huset måste omsättas i reda penningar.
Men i det senare avseendet hade disponenten ett biförslag. Stråvall
skulle som del i betalningen taga rätten att från bruket få vissa
kvantiteter marmor.
Stråvall funderade en stund på detta förslag.
Nåja, men det är ju i själva verket inte marmor i egentlig mening, sade
han.
-- Föralldel, den har bara felet att vara svensk. Under min praktik i
Italien såg jag mycket som var sämre. Se bara ett sådant trappmaterial
som detta!
Stråvall nästan ryckte till.
-- Säger disponenten det, säger disponenten verkligen det ... jaja, jaså
disponenten säger det ...
-- Ja, det säger jag verkligen.
-- Tja, då är det väl sagt då, tillade Stråvall med något av sitt stora
leende och samtidigt något av sin allvarligaste min.
Och därefter underskrevs köpekontraktet. Stråvall skulle ha rätt till
viss årlig leverans av marmor i den form och bearbetning han själv
önskade under viss bestämd tid och till visst för denna tid fastställdt
reducerat pris.
Adrian Stråvall hade gjort en god affär, det var han förvissad om. Hade
disponenten bara anat hur väl hans förslag om marmorn passade i de
Stråvallska planerna.
Det fanns ett visst hus i Stockholm, från tak till källare undersökt av
Stråvall. I detta hus fanns det hiss och allt annat modernt, men
trapporna voro av simpel sten.