Gehnfeldt gjorde många affärer, men när han gjorde någon hyrde han det
lediga hemmet för en vän. Och då ringde det i någon av de icke tre utan
fem telefonerna i en liten mörk lägenhet vid Regeringsgatan, där en
kvinna svarade och antecknade den nya adressen ...
Hon hade tre rum denna kvinna och ett av dem var ett gammalt förmak, som
luktade antikvariat. Där satt en kanariefågel i en bur och där låg en
bibel på ett bord. Där voro gamla atenienner och där funnos album på
borden. Möblerna voro av nött plysch, och på soffa och stolar hängde
slitna antimakasser. Det gick en jämn ström av människor upp och ned för
hennes trappor. Men endast en och en fick tillträde till det gamla
förmaket. De andra fingo vänta i ett matrum, där stolarna hade flätade
sitsar och rottingryggar, och där skänken hade röda små glasfönster.
En besökande kunde fråga:
-- Ni annonserar, att ni har en lägenhet?
Kvinnan kunde se på den frågande från topp till tå och svara:
-- Tyvärr, den är just uthyrd.
Men till den nästa kunde hon säga efter en forskande blick:
-- Ja, det skulle kunna hända. Jag har en spekulant, som bjuder 900 i
avträde. Det går an att se på lägenheten klockan 2.
Och då kunde denna kvinna gå in i nästa rum och ringa en av de tre
personerna i huset nära Pauli kyrka:
-- Var på platsen klockan ½1 och bjud ett tusen.
Nästa besökande kunde få till svar:
-- Möjligen kan det gå för femton hundra. Det är ju inte jag själv som
hyr ut, så jag kan ingenting lova, men passa på straxt före klockan 1,
för det är många som reflektera.
Men kanske nästa besökande gjorde frågan:
-- Det var ju ni som annonserade efter en lägenhet?
-- Ja, varsågod och sitt. Se, det var en bekant som behövde den.
-- Men det fordras tusen kronor i avträde.
-- Det låter mycket, men kanske han kan reflektera, om lägenheten
passar.
Och så ringde kvinnan till godsägaren K. G:son Gehnfeldt, eller till
någon av de tre ...
I trappan till denna lilla mörka lägenhet stodo, gingo eller kommo unga
kvinnor strålande av hopp, unga män, gamla, alla i spänning, några få
glada, de flesta förgrämda av bitter besvikelse. Det var en bönernas och
förbannelsernas trappa, och uppe hos denna kvinna avgjordes
människoöden.
Det var en av godsägare K. G:son Gehnfeldts kvinnor.
Han hade verkligen varit godsägare, innan ödet förde honom in på annan
marknad ute i världen. Ingen form av transaktioner var honom främmande.
Han hade varit sjukgymnast och gruvfogde i Amerika, handlat med vapen på
Irland och med fartyg i Norge. Tidens stormar hade kastat honom tillbaka
mot utgångspunkten. Han hade handlat med hästar, svin och bomull. Den
sista varan av de tre markerade en ny undergång, som för vem annan som
helst kunde ha blivit slutgiltig, men som för honom endast betydde ny
vistelseort och ny marknad. Det var en man som besatt många medel och
icke skydde att använda något av dem. Nu var han uppe, och hans reträtt
var garderad -- ett gammalt gods på Fyen hade han köpt i tid, varnad av
sitt föregående och förvissad om att också det närvarande skulle ha ett
slut.
Början av Stråvalls affärer med kompanjonen gjordes vid en transaktion,
för vilken Stråvall måste hos Gehnfeldt deponera ett mindre kontant
belopp, samtliga sina värdehandlingar inklusive marmorkontraktet och mot
hedersord om diskretion Ingrid och Gunnar Wiepes reverser på 4,000
kronor. Av dessa handlingar hade Stråvall sedermera återfått samtliga
utom de båda reverserna. Gehnfeldts hedersord täckte emellertid risken
av en indiskretion.
Då lagen till hemmens skydd väntades, ägde A.-B. Centralbostäder
fastigheter i olika delar av staden. Planen för förvaltningen av de
fastigheter, som icke i tid kunde avyttras med förtjänst, omlades vid
detta tillfälle, då alla uppgifter om lagen voro tillgängliga för
Stråvall under hela utvecklingen av denna fråga. I samtliga fastigheter
bildades bostadsföreningar genom Gehnfeldt eller Stråvall med bulvaner.
De lägenheter, som kunde göras lediga, undandrogos lagen genom att
förklaras till salu och icke att hyra. En summa skulle betalas kontant.
På återstoden skulle endast betalas ränta, men allt blev per år tre
gånger den hyra som lagen tillät.
Att icke hela Stockholm genomgick denna förvandling till minuthandel med
bostäder var icke Stråvalls fel, icke lagens förtjänst -- det var efter
Stråvalls uppfattning uteslutande en »dumhet» från de många lojala
husägarnas sida. Om varje lägenhet, som genom en allmän omläggning efter
det Stråvallska bostadsföreningssystemet blev ledig på detta sätt,
utbjudits till salu, skulle den möjligen blivit tom -- liksom hundratals
lägenheter av denna anledning stodo tomma under den svåraste
bostadsbristen -- och ägaren skulle fått böta 40 kronor. Men dessa böter
jämte den lediga lägenhetens adress skulle då ha meddelats i offentliga
kungörelser till allmänhetens upplysning -- god och billig annonsering,
som kunde leda till försäljning av lägenheten.
Mönsteraffären på detta område gjordes av Stråvall och Gehnfeldt med
skydd av lag och myndigheter och med slutakten i form av en offentlig
förrättning. Det var transaktionerna med »Bostadsföreningen Rotundan u.
p. a.», vilka hade följande skeden:
1. Godsägaren Gehnfeldt köpte fastigheten kallad Rotundan i kvarteret
Skedbladet av den ursprunglige ägaren, som innehaft den i 23 år, för
168,000 kronor -- varav 60,000 kontant. Pris per eldstad 4,200 kr.
2. Bildades bostadsföreningen Rotundan u. p. a. med styrelse: Gehnfeldt,
en dam vid Regeringsgatan samt tre personer från Gehnfeldts kontor.
3. Köpte »Föreningen» fastigheten Rotundan av Gehnfeldt för 280,000 kr.,
en transaktion som på papperet hade följande utseende: »Kontant 60,000
kr. enligt kvitto från förre ägaren, tidigare inteckningar 108,000 kr.
samt ny inteckning av en hr. A. Stråvall på 112,000 kr.»
4. Såldes lägenheter till »inskrivna medlemmar» à 7,000 kr. per eldstad,
»föreningens självkostnadspris». Inbetalt: Kontant likvid 65,100 kr.,
första amortering 21,700 kr. och räntor 15,190 kr., summa: 101,990 kr.
5. Beräknad ränteintäkt var kronor 25,200. Effektiv ränteintäkt kronor
15,190. På grund av detta underskott brast föreningen i betalningen av
räntan å hr. A. Stråvalls inteckning.