Sid.
Kap. I. Fåglarna under himlen ha sina nästen, men ... 7
» II. Gamla kvarter om natten 17
» III. En hunds herre 26
» IV. Två världar 37
» V. Gentlemän på landet 46
» VI. Efter en bättre middag 56
» VII. Drivhusblommor 67
» VIII. Herr Stråvalls kallelse 77
» IX. »En jobbare är det vidrigaste som finns.» 87
(Harriet Wiepe.)
» X. Det var en gång ... det kunde ha varit ... 98
» XI. Teori i praktik 109
» XII. Marmortrappor för gamla hus 120
» XIII. Tillfällets män ... 131
» XIV. Vägen som leder till ett hem 142
» XV. Patricier och plebejer 153
» XVI. Tidsröster 163
» XVII. Strategen Adrian Stråvall 173
» XVIII. Moloks offer ... 183
» XIX. Colossus ... 193
» XX. En kyrkogård och lätt vin 203
» XXI. Godsägare Gehnfeldt intime 213
» XXII. En promenad 223
» XXIII. Starka makter 239
» XXIV. »Tillfällets kvinna» 250
» XXV. Ugnen och människorna 264
» XXVI. Ingrid Wiepe 269
KAP. I.
Fåglarna under himlen ha sina nästen, men ...
Det var sannerligen en lust att se lektor Tedelius draga ut på
söndagsmorgnarna mot Blockhusudden eller Ulriksdal med lektorska och sex
barn, alla välskapade från topp till tå. Familjen utgjorde en hel liten
vandrareförening, som man kände väl till vid Sturegatan, där lektorns
haft sin präktiga våning i snart femton år. Man måste ju lägga märke
till Tedeliusarna, för det var som en gammal cyniker en gång sagt »en
kärnras, värd att lägga på».
En sommar, medan fönsterna ännu voro vitmenade i våningen vid
Sturegatan, läste grannarna i tidningarna, att Hervor Tedelius var
förlovad med någon som hette Folke Hjelm, och eftersom man ingenting
visste om den unge mannen var nyfikenheten stor. Men när
söndagspromenaderna började igen på höstterminen, räknade den lilla
vandrareföreningen nio medlemmar, och grannarnas antaganden besannades.
Fästmannen var en ståtlig ung man, som i vad för ögonen var icke stod
Tedeliusarna efter. När fästparet promenerade ut på egen hand genom
Humlegården, var det en och annan som vände sig om efter dem.
Det var ett maka par.
Varken lektorn eller lektorskan Tedelius tyckte om långa förlovningar.
Särskilt som släkten var stor, fanns det en massa varnande
åskådningsmaterial i den vägen att peka på, och i talet till de
nyförlovade hade lektorn lagt in sin oundvikliga fras i dylika fall:
»Klipp nu till och gift er snart, så man kan börja umgås.»
Ja, efter ett halvår skulle de med säkerhet vara gifta.
Under denna förutsättning gick ett helt år och ett halvt därtill, vid
vars slut Folke och Hervor med stöd av släkt och vänner på ömse sidor
alltjämt spanade efter en bostadsvrå till det blivande hemmet. De
genomlevde alla våningsletandets besvikelser, stretade uppför nattsvarta
baktrappor eller mattbelagda marmortrappor, gingo och funderade på
fallfärdiga kåkar, som de sangviniskt sågo förvandlade till små
idealhem, räknade med husköp och amorteringar men kunde inte ens rå med
de fyra tusen »i avträde och diverse möbler», som annonsen löd om en
rätt beboelig trerumslägenhet. Lektorn avrådde bestämt från
skuldsättning för sådant ändamål. Själv kunde han inte bidraga. Han hade
i alla år lagt sista skärven av sin lilla lön på hemmets altare, och
Folke hade för sin del nyss lyft sin första av amorteringar ograverade
månadslön i trafikverket, där han nu blivit ordinarie.
Tiden fordrade något mera än vanlig hyra för åtkomsten av en lägenhet,
och detta mera hade varken Folke eller hans vänner till hands.
Det led mot julen.
Lektorn satt i sitt skrivrum i nattrock med långpipan mellan knäna,
förmodligen just så som hans pojkar i andra ringen föreställde sig, att
en lektor skulle sitta, då han var i färd med att sätta deras
höstterminsbetyg. Det var också det han var. En vikbar bordlampa med
grön skärm var den enda som utom honom själv fick böja sig ned över en
liten tegelröd anteckningsbok. Med ledning av denna präntade lektorn
bokstäver och siffror på betygsblanketterna. Ute i det stora rummet
böljade rökhavet i skymning, men längs väggarna blänkte en och annan
guldrygg i bokhyllorna i skenet från lampan där framme -- där öden
avgjordes.
»Andersson, jaha med två s, Blomberg, Cederlund ...», kontrollerade
lektor Tedelius. »Kristendom AB, jaha ... gymnastik och vapenövningar BC
... hm, det är förunderligt med de läskarlarna; dåliga gymnaster»,
reflekterade lektorn godmodigt och småsmackade på pipmunstycket.
I matrummet, näst intill, hjälpte småflickorna husan att fara över
silvret. De stodo vid det stora ekbordet, som var skyddat med en
påkastad vaxduk, och gnodde med sämskskinnslappar, tills husan blev nöjd
med resultatet och lade bort sak efter sak på serveringsbordet vid
kakelugnen, där lektorskan sedan skulle syna deras verk. Inne i
pojkarnas rum rullade leksakskanonernas åskor över stackars
tennsoldater. Det var stängt till förmaket, där lektorskan och näst
äldsta dottern hemligen sydde på julklappar.
Det troddes i förmaket, att Hervor satt i sitt rum över en bordlöpare,
som skulle bli hennes mammas stora överraskning på julafton, men i
själva verket var det nu tredje gången hon halvt i smyg strök utmed sin
pappas bokhylla med ett band av Nordisk familjebok i handen. Lektorn
hade nog märkt, att det tassade borta i rummet, men där fanns också i
ena hörnet en spiraltrappa ledande upp till sängkammarvåningen, och det
kunde ju vara jungfrun, som var på väg upp eller ner. Där uppe var
sängkammaren, småflickornas rum och ett före detta kök, som nu beboddes
av innejungfrun för att husan skulle få vara ostörd på nedre botten.
Men tredje gången det tassade vid bokhyllan såg lektorn upp från
betygsättningen.
-- Jaså, det är du, tösen, sade han med värme.
Och med spjuveraktig min och varnande pekfinger i luften tillade han:
-- Om du inte vet vad du skall göra, så läs Nordisk familjebok, det är
alltid nyttigt. Fåfäng gå ...
Det var hans gamla käpphäst det där med familjeboken, och både
pekfingret och spjuverminen skulle beteckna självironi, eftersom de
vuxna flickorna brukade skämta med sin pappas käpphäst. Men hade inte
lektorn omedelbart dykt ned i anteckningsboken igen, skulle han kanske
lagt märke till en bestört åtbörd hos Hervor. Hon gjorde en hastig,
nästan hörbar inandning.
-- Förresten kanske jag stör pappa, sade hon med en lätt dallring i
rösten och gick.
När hon kom tillbaka in i sitt flickrum åt gårdssidan, stannade hon mitt
på golvet under ampeln och gjorde åter den där korta nästan hörbara
inandningen men stack fort ett finger mellan tänderna som för att tysta
sig.
På soffan, som också var hennes säng, låg broderiet, men hon kunde inte
genast komma sig för att arbeta. Helst hade hon just nu velat gå in till
sin mor i förmaket och sitta tätt bredvid henne och sy flitigt utan att
säga ett ord. Men den där olycksaliga bordlöparen skulle ju vara en
överraskning; åtminstone måste något sken av en överraskning bevaras,
helst som det väl nu var sista julen hon skulle vara hemma.
Ja, det måste vara sista julen ...
Innan hon beslutit sig för något, låg hon på soffan med huvudet inborrat
bland kuddarna i en skälvande gråt utan många tårar.
Så hade hon tillbragt ändlösa timmar de senaste kvällarna och nätterna,
och när hon legat vaken, hade hon önskat, att natten skulle dröja kvar,
att gryningen skulle skymma till ny natt, att det bara skulle vara natt.
De mörka timmarna räckte ej till för hennes tankar. Det var så mycket
att fråga minnet om och så mycket att räkna emot framme i tiden. Men
ibland kunde hon le i mörkret med kudden tryckt mot sitt bröst, när hon
tänkte på sommaren och det lilla fiskeläget på ön, där hon och Folke
dröjt kvar efter de andra.
»Om vi bara haft en smutt att bo i, så hade vi ju varit gifta ett halvt
år nu», brukade Folke säga.
Detta var en av vilopunkterna för Hervors jagade tankar. Visst hade
Folke rätt i det, men ... och så irrade tankarna vidare ...
Hon var vacker också nu i sin förtvivlan, där hon låg med det blonda
yviga hårsvallet bland kuddarna. Blusen hade glidit ned över axeln och
lämnade ena skuldran bar nästan så långt som solbrännan nått ned på
sommaren. Den veckade kjolen föll så, att den betonade smidigheten och
formfulländningen hos hennes kropp. Som hon låg där på sidan med höftens
linjespel fortlöpande, liksom förgrenande sig ut över alla hennes
lemmar, var hon fysiskt fullkomlig.
Ett litet väckarur på toalettbordet gav sig plötsligt till att ringa på
sjuslaget. Hon gjorde sig ingen brådska att tysta ned det. Det nästan
livade upp henne. Det var en omväxling i denna enahanda tankejakt över
områden som icke hade några nya utsiktspunkter. Hon hade ställt
väckaruret på sju häromdagen för att klockan åtta vara på Söder och se
på en lägenhet, där vid hennes ankomst trappan var fylld av folk, unga
kvinnor, unga män i tävlan med de gamla om ett hem ...
Det rörde helt lätt vid dörren. Hervor kastade en hastig blick i spegeln
och rättade till sig. Hon skakade undan håret med en nästan yster
rörelse och gick med öppna armar mot dörren.
-- Folke, du, du ...
Han tog hennes båda händer, när han kysst henne länge, och såg jublande
in i hennes ögon.
-- Hervor ... det kan ... ja, jag bara säger det _kan_ hända, att vi få
en vrå i alla fall.
De voro yra av glädje båda två, när han berättade:
-- Jo, som du minns hade jag sällskap med Gunnar Wiepe i går, när jag
mötte dig. Nå, i dag kom byråchefen in i mitt rum och gratulerade mig
till att ha fått en våning. Jag blev naturligtvis högst förbluffad och
frågade vad han menade. »När ni känner baron Wiepe, känner ni
naturligtvis Stråvall», sa' han, »och hos honom lär det nog finnas
lägenheter. Han har väl ett hus i var stadsdel, den kurren.» Jag hoppade
genast på och pumpade honom med resultat att jag en kvart senare var
uppe i Rusthållaregatan 5 och presenterade mig för en direktör Stråvall,
Adrian hette han visst på dörrskylten. Jag påstod, att jag visste, att
han skulle ha en ledig lägenhet till första januari.
-- Men Folke ...
-- Ja, vänta får du höra, fortsatte han. »Tja», menade karlen och
inspekterade mig hela tiden med ett kallgrin, som måtte höra till hans
särskilda utmärkelsetecken, »det kanske skulle kunna bli en lägenhet,
men det är redan så många som reflektera på den. Det är ensamma personer
förstår herr ingenjören», ja, fy fan, karlen var ett servilt äckel, men
vad får man inte finna sig i. Jag sa, att jag också var ensam person för
tillfället, men att vi ämnade gifta oss så fort vi fått våning. Han
frågade efter dig, efter min lön och efter mina bekanta. Eftersom jag
hört ett visst rykte, sa jag, att jag kände baron Wiepe, och att du
kände Harriet Wiepe en smula, och då knäppte han nästan händerna, såg
ännu äckligare ut än förut och antecknade mina uppgifter på en lapp. Han
frågade, om jag ville referera till baron Wiepe, men när han fick veta,
att jag bara kände Gunnar helt flyktigt, kom kallgrinet igen, precis som
om han tyckte sig ha avslöjat en bedragare. Jo du den var läcker må du
tro.
-- Men hur gick det, Folke, jag dör av otålighet.
Hervor strök händerna mot varandra av iver och spänning.
-- Det gick så, att jag under närmaste tiden skall få veta ... ja, veta
hur det gick. Och inemot nyår får vi se härligheten.
-- Bara vi finge den.
Det var något i Hervors röst, som om hon trots allt inte önskat sig till
den hägrande lägenheten.
-- Du ser så fundersam ut nu, tösen, sade han och tog hennes ansikte
mellan sina händer. Just nu var du ju så hjärtans glad. Du måste vara
glad. Vi får lägenheten, och så rätt som det är är du min fru ... Å, du
och jag, tösen, tänk bara, vi två och ett litet hem. Det svindlar ...
Hon slog armarna om hans hals, kysste honom och grät.
-- Lilla, lilla tösen min, tröstade han.
-- Å du käre, vad det känns skönt att få gråta ut ...
Det var tårar som länge sökt utlopp.
-- Tror du ... säg om du tror, att det skall lyckas.
-- Ja vet du, jag tror, att vi få lägenheten, sade han med en ton som
skulle verka full av tillförsikt.
-- Men ... nej, det är väl bara en elak aning, log hon mot honom mellan
tårarna, om det ...
Hon avbröt sig och kysste honom.
-- Jag vill inte att du skall ha onda aningar. Du vet att jag alltid
blir rädd för dem. Du får ju alltid rätt ...
Han hade alltid måst ge henne rätt, då hon varnade för något. Hon hade
sina förkänningar ibland. Det låg något så sunt och friskt i henne. Hon
var så ärlig och rättfram, att hon genast blev misstänksam mot det som
föreföll henne oäkta.
-- Var han _läcker_ säger du? Ja, jag vet ju vad du menar med det ordet.
Det var ett av Folke Hjelms uttryck.
Men så kom hon att tänka på Harriet Wiepe.
-- Vad i all världen har Wiepes med den där Stråvall att göra, frågade
hon och glömde tårarna för sin nyfikenhet.
-- Jojo du, sade Folke så långsamt som möjligt för att hålla kvar hennes
intresse vid den välkomna avledaren. Det påstås, att Harriet Wiepe skall
förlova sig med direktör Stråvall.
-- Harriet Wiepe förlova sig? En människa med social fluga och glasögon
...
-- Stråvall hade också glasögon, sade Folke med oefterhärmligt tonfall.
En av småpojkarna kom in och ropade »kvällsmat» för att ridande på
Folkes axlar föras in till familjen.
KAP. II.
Gamla kvarter om natten.
Rusthållaregatan låg i nattdimma. Stenläggningen svettades. På
gångbanornas smutsfeta sluttande ytor bildade gasskenet små glittrande
kretsar under lyktorna som sicksackvis krökte arm från husknutarna.
Kvarteren stodo dåligt rättade i gatulinjen som sömniga kompanier vid en
nattuppställning.
Vid porten till ett av de yngre husen satt en våt pudelhynda och
gnällde, övergiven av make eller husse, vilket det nu kunde vara.
Storstadens fjärrljud smälte samman till en tynande symfoni, då och då
överröstad av klockslagen från Pauli kyrka i gatans förlängning.
Det var en sådan där natt, då råttorna äro ute och gno längs
stenmurarna. Kanske de äro ute och se sig om efter varmare bostäder, när
det lider mot snötiden. Men även eljest bruka de göra Rusthållaregatan
till sin nattliga rännarbana. Här tassa de gladeligen fram och tillbaka
mellan Kvarntorgets kötthallar och Pauli kyrkas gravar. Det är en gammal
ful råttstam med otäcka anor, som grasserar i denna stadsdel. Här ligga
vägg i vägg med pantinrättningar, kommissionsaffärer och antikvariat de
stora slakterigrossisternas köttmagasiner, som påfyllas varje dygn för
att det nästa mätta storstadens hunger.
Husen ligga gyttrade samman och bilda de gamla kvarteren:
Hästmanen,
Metmasken,
Stövelknekten,
Poeten,
Änkemannen och
Skedbladet.
Överantvardade åt en tid som gått dem förbi sucka de nu i minnen från
förnöjsammare generationer.
* * * * *
Tornklockan i Pauli pekade mot midnatt.
En gammal nattuggla strök längs den snedgångna trottoaren. Hon såg sig
om i gatukorsningarna, sade några hesa ord och gnolade dessemellan, allt
under det hennes trasiga bottiner sörplade i sig av gatans elände. Hon
mötte pudelhyndan, som igenkännande kom fram och vänskubbade sig mot
hennes kjol.
-- Jaså, det är så nu igen, småmuttrade kvinnan och följde med djuret,
som vädjande såg upp i hennes ansikte, viftade med svanstofsen och
gnällde mot porten.
Denna port var stor och solid till skillnad från de andra i grannskapet,
och den hade i sin ena halva en liten dörr. Hunden ville in här, men när
den såg, att dörren var låst -- vilket djuret tycktes begripa -- sprang
den bort till en i hushörnet invälvd trappentré för att genast komma
igen och klaga över att också där var låst.
-- Nej måntro, hon stänger hellre ute den här klenoden än hon låter
porten stå öppen för mig, knarrade nattugglan och ryckte i dörrlåset.
Och så kom det som ett dovt buller ur halsen på henne:
-- Ändå fick hon en krona i söndags för att låta por...
Det slamrade i soptunnor inne på gården. Trötta steg slevade fram över
cementen. Åter buller av ett lock som slogs igen och så klafs, klafs.
-- Hm, nu går hon och rotar i tunnorna igen den gamla dassråttan.
Hunden gnällde, och kvinnan ryckte på nytt i dörren. Stegen inne på
gården stannade av, liksom tvekande, närmade sig sakta och kommo till
slut till porten.
-- Vem är det, frågade en ängslig gumröst inifrån.
-- Jo, det är klenoden som vill upp till husse sin, svarade kvinnan
ackompanjerad av hundens klagolåt.
Den lilla dörren i porten låstes upp, och i skenet från gatan framträdde
en gammal böjd, nästan dubbelvikt gumma. Paltorna hon hade på sig kommo
henne mest att likna ett vandrande jättestort getingbo.
-- Du får en krona i morgon, om du låter dörren stå, viskade nattugglan,
men i detsamma hörde hon steg på gatan och vädrade rov.
-- Seså, tag nu hundkräket ... men dörren ...
Hon knöt näven i luften, ruggade upp sig ett tag och strök åter ut på
gatan.
-- Tyst, jaja men det är då för galet, sade den gamla för tredje gången
på den lilla stunden och slevade in på gården i sina nedtrampade för
stora manspjäxor.
Så tryckte hon på en knapp och trollade fram ljus i fem trappvåningar.
Hunden sprang före uppför fyra marmortrappor, krafsade på en dörr,
återvände för att möta den gamla och fortsatte så upp och ned för
trapporna, tills gumman med en skrällande hostattack hunnit upp.
En ung kvinna i nattdräkt och med huvudet fullt av papiljotter öppnade
dörren på glänt, och hunden trängde sig in.
-- Å det var snällt Tilda, sade hon. Vad skulle direktören sagt, om
Bjuttan hade varit ute i natt. Det kan väl inte ha hänt något?
-- Äsch, dom ränner väl inte så här tids heller, sade den gamla
godmodigt och hostade sig åter nedför trapporna.
Nere på gården plockade hon till sig en kruka och en spann som hon satt
i trappdörren. Hon kastade en skygg blick mot planket, som avslutade den
obebyggda ändan av cementgården. Där stodo tre hängbjörkar med grenarna
gråtande av dimma mot fjärrljuset. Där var också ett slags berså med
några trädgårdsbänkar. Det var som ett par skuggor, stycken av natt,
hade rört sig därborta, men den gamla vågade inte se närmare efter. Hon
fick en påminnelse om kronan hon skulle få nästa kväll, mumlade om att
något var på tok, stramade nästan upp sig ett tag, men med sitt vanliga,
»tyst, ja ja, men det är då för galet» traskade hon rakt över gården och
ned genom en av källaringångarna.
Där uppför de många marmortrapporna bodde pudeln, men här, en
cementtrappa ned, hade den gamla sitt rum, där golvet var tre och en
halv aln under jordens yta. Det hade direktör Stråvall själv sagt, och
sannerligen om han tog fel på siffror och mått.
Men gamla Tilda fick vara glad att bo här.
Hon såg till värmepannan, vars skötsel var hennes enda livsuppgift, och
gick in till sig i det lilla rummet. När hon vridit om ljusknappen, såg
hon misstroget upp mot lampan i taket -- det elektriska hade aldrig
riktigt vunnit hennes förtroende -- och så satte hon bort sin kruka och
spannen vid den trefota spisen. Det var naturligtvis bara ett styggt
förtal, att gamla Tilda skulle gå och vittja soptunnorna för att få mat
... Hon lade in ett par vedpinnar i spisen och började tugga på en
brödkant som legat i blöt på en tallrik.
Det var i alla fall inte så oävet detta hennes lilla krypin. Hon hade
allt sitt här, och hennes gamla tältsäng stod varmt vid väggen till
pannrummet. Klutmattor täckte nästan hela golvet. En byrå stod vid ena
väggen. Över den låg en gulnad virkduk med spindelvävsmönster. Där stod
en fällspegel med en krökt hårnål i draglådshålet -- eftersom knappen
gått sin kos -- och inne under dess vinkeltak hade droppflaskor,
pilleraskar och burkar med allehanda giktsalvor sin plats. En öronlös
urna av alabaster och Martin Luther i glacerad lera delade det övriga
utrymmet på byrån med en liten vit flätkorg av porslin, vari vilade ett
stilleben i målad vax med röda och blå blommor, druvor och en huvudlös
domherre. Allt detta var saker som hon satte stort värde på, stationer,
där gamla minnen kopplades till. Men kärast voro henne de båda
dekorationerna på den rappade stenväggen, oljetrycksbilden av hennes
»granne kung» och ett präntat papper, där man de slitna vikningarna och
flugsmutsen till trots ännu kunde läsa:
»Till Bothilda Severina Zachrisdotter för långvarig och trogen tjänst
...» Och under stod namnet Cathrina Stråvall. Därvid var fästad en
medalj i blått och gult band.
På bordet låg en stor bibel med träpärmar och skinnknäppen, ett par
andaktsböcker och ett brett glasögonfodral av mässing. En väckarklocka,
som visade en rund timme för mycket, fullbordade samlingen.
Hon kunde vara bortåt åttio år den gamla, men skräcken för
»inrättningen», dit Stråvall velat förflytta henne, hade hållit henne
uppe och i rörelse. Hon visste, att om hon lade sig ned ett par dagar,
när gikten satte åt henne som svårast, så skulle hon bli skickad till
ålderdomshem, och det där med »inrättningen» var hennes fasa. Inte
heller var hon glad åt den stora ugnen, som hon var satt att passa,
sedan värmeledningen kommit till på våren i sällskap med marmortrapporna
och en del annat, vilket Tilda satte i sammanhang med »det stora
högmodet», som efter hennes mening nu gick fram över världen. Men hur
det var, tack vare den hade hon fått en uppgift att fylla, och hon kände
sig vid närmare eftertanke ett gott stycke från ålderdomshemmet, nu när
hon »hade plats».
Om det funnits barn i huset, skulle man nog ha givit dem kvällskräcken
för Tilda, ty fager var hon inte, det är säkert, men i Rusthållaregatan
5 funnos -- för så vitt man visste -- icke några barn. Och den dag
skulle nog inte komma brått, då små fötter skulle traska på golven i
Stråvalls hus.
Tilda hade nog haft sina funderingar över varför och varthän i denne
Adrian Stråvalls liv -- han var och förblev för hennes tanke ingenting
annat än Stråvallspojken -- och sedan hon en gång funnit sin stora bibel
vara det hedersammaste förvaringsrummet för de enda tre fotografier hon
ägde i världen, hade hon lagt in hans bild mellan fjärde och femte
kapitlet i Salomos Predikare, där hon trodde sig ha funnit hans plats
anvisad av de förunderliga orden:
"En är ensam och icke sjelf annar och baswer hwarken barn eller
syskon, likwäl är ingen ände på hans arbete, och hans ögon warda
aldrig mätt af rikedomar ..."
De två andra porträtten voro Nestor Kruses, fadern, och modern Cathrinas
-- just från den tid, då hon efter många betänkanden anlagt namnet
Stråvall --. Det förra porträttet hade Tilda lagt undan i de Apokryfiska
böckerna, men det senare hade en hedersplats i Judiths bok, där hon vid
hennes frånfälle strukit under elvte kapitlets nittonde vers:
"Denna qwinnones like är icke på jordene, med däglighet och
wishet ..."
Mellan Skriften och originalen till dessa tre porträtt hade Tildas liv
haft sin pendelsvängning.
Den första växlingen i hennes liv var den, att hon från hemmet, där
fjorton barn trängdes om maten, skickades till en klockare långt ute
bland skären. En vacker dag var hon med på hans dotter Cathrinas
bröllopsresa.
Klockaren hade haft besök av en kustskeppare Nestor Kruse, känd för
skicklighet i byten; ägde än båt, än skog, än annat fast eller löst av
värde. Efter besöket hos klockaren ägde han också Cathrina, och Tilda
ingick i hemgiften.
I tre år bestod detta äktenskap. Kruse bytte på sista året till sig
hemmanet Stråvallen. När gården slutligen brann, och detta ledde till
underligt tal, försvann Kruse för alltid.
När mannen flyktat sin kos och fru Cathrina lyft försäkringssumman,
flyttade hon med Tilda och barnet inåt landet till säkrare ort. Hemmanet
sålde hon men behöll namnet Stråvall, under vilket hon skulle uppfostra
den lille Adrian till en man och en gentleman -- något som Tilda fann
vara »alldeles för galet» ...
KAP. III.
En hunds herre.
Det var från gamla Tildas synpunkt naturligtvis också »alldeles för
galet», att varken hon eller den vackra husfröken i femte våningen
Rusthållaregatan 5 kunde finna någon annan beteckning för direktör
Adrian Stråvalls verksamhet än att han »räknade». Iakttagelsen var
riktig. Herr Stråvall sysslade mycket med siffror. Han skulle i det
ögonblick som var ha beklätt en aktningsbjudande post, om han inte
funnit klokare att helt gå upp i sina privata siffror och samtidigt i
något, som han avsåg att göra till sitt eget stora sociala system. Han
hade redan klart för sig, hur han skulle förverkliga detta system. Den
tid han levde i hade givit honom möjligheterna, och utvecklingen skulle
gynnas av konjunkturerna. Att det verkligen skulle kunna mottagas som
ett socialt system ville han gärna övertyga sig om. Att det omsatt i
teknik skulle kunna liknas vid en elevator, vilken skulle lyfta honom
själv till de högsta samhällsskikten, därom var han redan på god väg att
bliva förvissad.
Till och med mer än förvissad om att framgången som väntade Stråvall var
högvälborna fröken Harriet Wiepe.
Sådan var ställningen i det nu, då pudelhyndan Bjuttan av gamla Tilda
insläpptes i den Stråvallska lägenheten.
Fröken Wagner, så hette husföreståndarinnan, var som sagt en mycket
vacker kvinna. Hon var av familj och hade uppfostran, men omständigheter
hade funnits som fört henne in på en ungkarlshushållerskas vanskliga
bana. Sedan erfarenheten fört henne till den punkt, där en kvinna upphör
att drömma sig framtiden i form av ett uteslutande på kärlek grundat
äktenskap, hade hon stannat kvar. Hos Stråvall hade hon blivit så mycket
hellre som han å ena sidan givit henne en del förtroenden rörande sina
siffror och å andra sidan i sig uppenbarat för henne en typ av man, vars
förekomst i detta livet hon med sin tidigare erfarenhet skulle ha
betvivlat.
Hon var klädd för natten, då Tildas ringning angav Bjuttans hemkomst.
Djuret måste släppas in till sin herre. Fröken Wagner log ett av de
många kvinnliga små leenden, som aldrig kunna fullt artbestämmas, tog
utom nattrocken och tofflorna också på sig en liten skär spetsmössa och
gick ut i korridoren, som skilde hennes sovrum jämte köket från
direktörens våning.
Stråvall var inte i sitt förmak, inte i sitt kabinett, inte heller i
sitt sovrum, alltså i ateljén -- så kallade hon hans arbetsrum.
Fröken Wagner knackade lätt på dörren och öppnade.
-- Är det någon som får komma in, frågade hon, som om det gällt henne
själv, medan hon höll hunden undan i halsbandet.
I stället för svar drog Stråvall till hälften ned rulljalusien på sitt
amerikanska skrivbord, där han suttit fördjupad i sina hemligheter. Han
böjde lampan att lysa mot dörren och såg på henne med ett leende som
kunde haft till uppgift att bara visa hans vita tänder, ett leende som
en skolpojkes, när han blivit gripen på bar gärning med ett ofarligt
fuffens. Hela hans barnsliga körsbärsansikte sken, och de fylliga
läpparna formades till en tafatt, outtalad fråga.
Fröken Wagner visste, att i nästa ögonblick skulle detta ansikte kunna
stelna till i blekt allvar, också det utan ord, och hennes herre skulle
efter detta ett par dagar gå omkring med ett listigt kallgrin på
läpparna, som om han i henne sett en i sista stund före kuppen avväpnad
bov.
-- Det var bara Bjuttan, som ville komma in, sade hon och sköt igen
dörren.
Inkommen till sig blev fröken Wagner stående mitt på golvet och skärpte
ögonbrynen i en kort funderare. »Det _måste_ vara något i görningen»,
tänkte hon i det hon lade av sig nattrocken och mössan. Hon gjorde en
avfärdande axelryckning, slätade ut sin pyjamas med en strykning över
höfterna, tog en spegelbild av hela sin person, vilken syntes
tillfredsställa henne, och sedan hon plockat fram ett cigarrettetui, en
roman och en spegel, kröp hon upp i sin väntande bädd och gladde sig åt
livet.
Herr Adrian Stråvall log ganska gott, när han åter var ensam, trippade
ut på golvet, klappade hunden, som svansade omkring honom, och lyssnade
ett ögonblick.
-- Jo jo du Beauty, ni fruntimmer har allt era planer och aspirationer
...
Han nickade storskrattande till hunden ett par gånger efter sin lilla
anmärkning och fann stort behag i den. Så rättade han åter till det åt
sig vid det amerikanska skrivbordet, böjde ned lampan och rullade upp
jalusien. Han satt där och smålog för sig själv i den höga pulpetstolen
som en lekande baby i sin patenterade barnkammarmöbel, och så tog han
åter fram det han sysslat med.
Det var ett damporträtt från en fashionabel ateljé.
Herr Adrian Stråvall satt vid det bord, där han helst utförde sina
räkenskaper, han vistades i det rum, där han uteslutande plägade umgänge
med sina sociala och ekonomiska planer. Vid sidan hade han ett litet rum
inrett som för en ung kvinna med kärlek till antikviteter i
prydnadsföremål ända ned till kinesisk mikroteknik. Det kallades
kabinettet. Där borde han ju haft en lämpligare miljö för studium av
sina kvinnliga vänners porträtt. Men nu satt han i en omgivning som
kunde gjort heder åt generaldirektörens arbetsrum i en hög institution,
vilken han tillhört ... men det var vid klarare belysning än den
Stråvall för tillfället anlitade icke något prål över rummets inredning,
det var en arbetslokal, sammansatt av all möjlig kontorsteknik från
allehanda tider och leverantörer, möjligen en andrahandsuppsättning
anskaffad till »facila priser» på konkursauktioner. Där funnos kartställ
av typ som skulle kunna återfinnas i statens skolor, påhängda med
detaljer och översiktskartor från olika skeden i stadens
byggnadshistoria och kartor och skisser angivande till och med dess
tänkta utseende i framtiden. En amerikansk fackmöbel innehöll massor av
blåkopior över lägenheter. Där funnos roterande bokställ och fasta
väggskåp med ett respektingivande referensbibliotek: volymer av socialt
vetande, statistik, statik, byggnadsteknik, elektricitet, mekanik,
nationalekonomi och pyroteknik -- allt tydligen angivande olika facer
och utvecklingsmöjligheter i ägarens verksamhet. Lexika, glossarier och
uppslagsböcker kompletterade samlingen. Där funnos också stafflier med
ritningar, och på ena kortväggen i det stora avlånga rummet var inrättad
en elektrisk rapporttavla med små lampor, vilka kunde angiva var ström
för tillfället förbrukades inom fastigheten.
Det var således knappast platsen för ett enbart svärmiskt hänsjunkande i
bilden av en kvinna.
Om det nu var svärmeri ...
Säkert var det i alla fall första gången som Adrian Stråvall umgicks med
ett damporträtt vid sitt amerikanska skrivbord. Han hade från början
varnats för kvinnligt umgänge över huvud taget. Av modern. Hon hade
erfarenheten av sin mans vidlyftigheter i bittert minne. Ja, alla hennes
minnen från äktenskapet voro bittra. Hela den tiden av hennes liv hade
varit ett försvar. Sig själv hade hon måst taga i försvar, hemmet hade
hon måst försvara för riskerna av mannens äventyrliga storhetsplaner.
Och när det lilla barnet helt brådstörtat kastats in i världen, hade hon
satt in hela sin kraft på dess försvar. Vart flämtande litet andetag han
tog kunde hota att blåsa ut livsgnistan. Så flydde hon efter branden och
mannens försvinnande som en annan Maria med sitt gossebarn och tog med
sig den förmögenhet hon lyckats rädda. Och gamla Tilda var ju ett
oumbärligt inventarium.
Liksom hon själv inriktade sig på defensiven fyllde hon från de
tidigaste åren den lille Adrian med fasa för den farliga världen, mot
vilken hon satte honom i försvarsberedskap. På samma gång måste han
skyddas mot en del av sig själv -- fadersarvet.
Ett marmorbruk fanns nära villan på platsen, där de slagit sig ned.
Produkterna från detta fördes kanalledes ut i världen. Detta företag
syntes intressera gossen, som ibland kunde sitta och fantisera om
marmorpalats -- drömmar som skrämde modern. Det var faderns ängsliga
jakt efter storhet hon trodde gick igen. Kunde han ha fått detta sinne
så utpräglat under de två år fadern varit med i hans liv? Hon skrämde
gossen för marmorbrottet uppe i skogen. Där _sprängdes med dynamit_!
Men på platsen var också en anstalt för sinnesslöa. Den massiva
stenbyggnaden i en furuskog, stängslet kring området och den goda
skötsel där bestods de sjuka verkade lugnande på Adrians mor, fastän hon
själv eller barnet icke kunde behöva detta slags vård. Denna
trygghetskänsla övergick till Adrian, särskilt sedan han fått lov att
leka innanför det skyddande stängslet. Han gjorde upptäckten, att han
kunde fly dit in vid alla faror. Dit följde ingen efter. En gång hade
han lagt små kaninungar i en spann vatten. Han hatade dessa djur, och
deras ungar ville han _utrota_. När mordet upptäcktes och Adrian skulle
bestraffas, tog han sin tillflykt inom hägnet där uppe. Han sprang till
doktorns barn, som han kände, och stannade länge hos dem.
Till och med för sin mors bestraffning flydde han dit in ...
Mot dessa sonens undanflykter sökte fru Stråvall råda bot, men ibland
befarade hon, att det var för sent. Hon hade själv drivit honom för
långt. Det var mycket av fadersarvet, som hon icke skulle kunna fullt
utrota, nycker och plötsliga infall, som kunde fylla Adrian med tysta
funderingar, så intensiva att han satt blek och stum långa stunder med
ett obegripligt löje på läpparna.
Under de senare uppväxtåren voro dessa i barndomen röjda drag liksom
utplånade. I varje fall voro de dolda för modern. Han blev student och
började sin slutliga utbildning ... och ännu hade han icke givit
anledning till sin moders varningar mot hans jämnåriga av det andra
könet.
Vid den tiden gick hans mor ur världen. Kanske trodde hon sig ha fyllt
sin uppgift beträffande sonen. Kanske hade denne ännu aldrig röjt, vad
som kunde bo inom honom.
Fysiskt var han obetydligt utvecklad, nästan späd. Han var en gänglig
linhårig yngling med flickläppar och röda kinder. Han erfor en känsla av
obehag inför de kvinnor han icke kunde undvika att möta. Ett leende av
dem betraktade han som ett försåt, ett smeksamt infall skulle kommit
honom att fly.
-- Ungt kvinnfolk är så farliga, det är alldeles för galet, varnade
honom gamla Tilda, som ansåg det vara en gärd av tacksamhetens
pliktuppfyllelse mot moderns minne att fullfölja försvaret av denne
»Stråvallspojken».
Också hon hade erfarenhet av hans fader. Men hos denne yngling ville hon
i det längsta se endast moderns goda sinne.
Själv var Adrian Stråvall fullt medveten om, att gamla Tilda var hans
goda ande. Hon skulle få bo kvar tills vidare i moderns villa. Ibland,
när han var ensam i studiestaden, kunde han plötsligt känna sig ängslig,
och då for han hem till Tilda. Men när han hade en framgång eller kände
sig stark, var hon borta ur hans minne.
Andra människor voro för honom endast faror, fiender, avundsmän -- eller
medel i hans väg framåt, en väg som för honom också måste leda uppåt.
Någonstans högt uppe trodde han sig en gång kunna komma att känna den
trygghet, som han inbillade sig vara sitt livsvillkor.
Med ett stilla löje, ett leende som ett barns, såg han på sina
medmänniskor, men inom sig bar han ett dödskallegrin, som så lätt vid en
smula upprörda tillfällen kunde komma att avspeglas i hans ansikte,
blekt, kallt och vidrigt.
Under studietiden trodde han sig i en av sina kamrater ha funnit ett
första trappsteg uppåt. När Gunnar Wiepe trädde in på samma bana som han
själv, hade Stråvall redan vetat att göra sig till hans vän och till en
vän i hans familj. Hans första sammanträffande med kamraten hade givit
honom en elektrisk stöt. Det var när han fick höra, att denne var baron.
Han hade blivit stum inför detta faktum men genast insett, att det
öppnade möjligheter. När han väl genomtänkt dessa möjligheter, fann han
sig äga alla förutsättningar att nyttja dem.
Tanken att han skulle kunna lyftas socialt genom familjen Wiepe blev
Adrian Stråvalls fixa idé.
Han anpassade sig till en början helt efter sin kamrat, skapade om sitt
yttre och följde inifrån verkan av sitt beteende. Gunnar Wiepe var öppen
och svekfri och såg i Adrian Stråvall en vän, som han trodde vara beredd
att också offra något för honom, om det skulle gälla. Men som den
fysiskt starke kände sig Gunnar Wiepe som Stråvalls beskyddare -- liksom
generationers kultur och ridderlighet omedvetet kom honom att omge sin
vän med en andligen närande atmosfär.
-- Denne Stråvall skall bli en gentleman, hade hans mor sagt till Tildas
häpnad, och Adrian Stråvall hade åtminstone klarlagt för sig nyttan av
en gentleman.
Men om han droge nytta av sin vän skulle han veta att göra det på ett
försiktigt sätt.
-- Det är oförsiktigt att _visa sig_ alltför försiktig, men man kan
aldrig _vara_ försiktig nog, det var Adrian Stråvalls levnadsregel, till
en början undermedveten, så småningom formad i hans tankar och till sist
vorden hans hemliga lag.
KAP. IV.
Två världar.
Om Adrian Stråvall liksom med förnimmelsen av en elektrisk stöt
upptäckte, att hans kamrat Gunnar Wiepe var baron, kommo liknande
sensationer en kort tid att avlösa varandra hos denne vardande
gentleman, då han slutligen infördes i den aristokratiska familjen.
Denna utifrån sett enhetliga miljö -- ett gammalt kommendörkaptenshem,
där endast kommendörkaptenen själv saknades -- tedde sig inifrån för
Stråvalls nyfiket mottagliga öga som en samlingspunkt för de mest
motsatta element. I sitt eget hem hade han aldrig kommit i beröring med
vad han själv kallade överklass. I verkligheten hade varken ordet
överklass eller underklass gått över hans mors läppar.
Själv kunde Stråvall beträffande båda dessa samhällsgrupper endast
berömma sig av de vanföreställningar som beteckna utomståendet.
Så mycket större voro hans överraskningar i familjen Wiepe.
Atmosfären i det gamla solida hemmet var någonting av Stråvall oanat.
Han förnam den rent fysiskt som en söt lukt. Han stötte på något vars
tillvaro han förut endast kunnat fatta som en ytlig ceremoni, någonting
nästan konkret. Det var traditionen, som liksom utandad från människorna
och de livlösa föremålen i hemmet, fyllde denna atmosfär.
Familjeporträtten i olja, som sågo ned på de levande, ryckte honom in i
historien. Det var namn och namn som han läst om, litteratur, konst,
vetenskap och blodstänkt eller ordsprängd politik.
Att få andas denna luft, att få säga »friherrinnan» till den gamla fina,
ständigt lorgnettbeväpnade, ännu ståtliga gråhårsdamen, Ursula Wiepe;
att i hennes närvaro säga _du_ till ättens huvudman Gunnar, att helt
kamratligt otvunget få samtala med fröken Harriet Wiepe och hennes
syster, den temperamentsfulla, ja kanske lidelsefulla -- och därför i
hans ögon farliga -- Ingrid Wiepe och slutligen att av tjänstfolket
behandlas som en familjen jämnvärdig, detta eldade Adrian Stråvalls alla
livsandar. Men det manade honom samtidigt att vara på sin vakt ... Själv
rotlös i samhället såg han här hägringen av en inplantering, som skulle
överträffa hans mors djärvaste drömmar. Men, som sagt, här fordrades
också försiktighet. Bakom allt låg ju från början endast den slump, som
gjort Stråvall till Gunnar Wiepes studiekamrat. Fortsättningen och
utvecklingen grundade sig på andra förhållanden, över vilka Adrian
Stråvall tack vare sin anpassningsförmåga, sin försiktighet och sin
förhållandevis goda ekonomi kunde göra sig till mästare.
Familjen Wiepe saknades knappast vid någon mera uppmärksammad
teaterpremiär, vid något konstevenemang eller vid en mera representativ
tillställning i societén. Fröken Harriet Wiepes namn återfanns bland
styrande medlemmar i milda stiftelser och välgörenhetssällskap; Ingrid
Wiepe hade studerat målning i Italien, Frankrike och Österrike, och
Gunnar hade rest världen kring och talade sju språk -- men han var inte
officer, familjen gjorde inga lysande fester, och ingen social
inrättning bar dess namn eller vapen. Detta motsatsförhållande väckte
Stråvalls förvåning, och han anade snart en förklaring. Försiktigheten
bjöd honom att icke fråga, och likväl var han oförsiktig nog att
framtvinga ett svar.
Det var en vardagseftermiddag i Wiepes salong. Harriet hade begärt
Stråvalls beskydd mot Gunnar, som broderligt hånat henne för att hon bar
glasögon. Hon hade frambesvurit Stråvalls ridderlighet, och Gunnar hade
sökt avväpna genom att framställa sin vän Adrian som kvinnohatare.
-- Därför att han inte är en kvinnoförförare som du, hade Harriet
riposterat.
Stråvall var här i en ytterst brydsam belägenhet och han skulle ha
nödgats taga ställning -- vilket var hans fasa -- om icke möjlighet till
en hederlig reträtt yppat sig.
Ingrid Wiepe kom helt enkelt och tog honom i rocken och drog honom med
sig. Han var räddad.
-- Kom och titta på min lilla Daphne, stojade hon och drog honom ystert
med sig genom rummen till sitt eget, där hon stängde dörren om dem.
-- Ja, ni förstår, jag ville bara hitta på en skaplig anledning att få
mig en cigarrett. Mamma skulle rynka på näsan, och Harriet skulle
svimma, om jag rökte i främmandes sällskap i salongen, fortsatte hon och
bjöd honom ock av den förbjudna frukten.
Stråvall log. Något annat kunde han egentligen inte göra.
-- Säg något som visar, att ni inte är kvinnohatare, sade hon nästan
spefullt och blåste ut en smalpinad rökstrimma mellan läpparna, som hon
formade till en högst obetydlig cirkel.
Stråvalls leende övergick till skratt. Han var osäker, men samtidigt
erinrade han sig räddningen från den ännu mera kritiska situationen i
salongen.
-- Daphne, sade han nästan i en viskning och blygt som en flicka.
-- Ja visst sjutton ...
Ingrid Wiepe hann resa sig upp och vända sig mot sitt staffli, innan hon
avbröt sig, såg honom skälmaktigt rakt i ansiktet och sade:
-- Filur!
Brydd men smickrad försäkrade Stråvall, att han menade tavlan. I själva
verket gjorde han det också, eftersom han inte skulle ha vågat sig på en
tvetydighet, som han dessutom inte behärskat.
-- Vad tror ni jag kan få för den här, frågade hon och blottade sin
tavla.
Stråvall tappade alldeles fattningen inför denna ekonomiska fråga, så
förbluffande för honom.
-- Ni behöver väl inte sälja det ni målar, frågade han med ögon och mun
vidöppna av leende undran.
-- Kors, jag är ju fattig som en kyrkråtta, och man måste ju ha färg,
penslar och cigarretter ...
Det hade bara fattats att hon sagt smör, köttbullar och potatis. Som det
nu var fann Gunnar, som kom in genom dörren, sin vän uteslutande
skrattande och berömmande tavlan, vilken han trodde skulle inbringa
tillräckligt för penslar och färg.
Här såg Stråvall ett första avslöjande av familjen Wiepes verkliga
ställning, varmed han förstod den ekonomiska. Det var nämligen för honom
mera än en bekräftelse på riktigheten av hans tidigare slutledning.
Men samtidigt var han själv efter Ingrid Wiepes mening avslöjad som en
»filur» ... Och för de flesta temperamentsmänniskor bli andra just vad
de från början menat dem vara -- även om de i verkligheten äro och
förbli något helt annat.
För Harriet Wiepe var Stråvall också något helt annat men också något
som han i verkligheten inte var -- om han nu var något i verkligheten.
Han var i hennes ögon den så småningom allt starkare inkarnationen av
rättsinnigheten. Det var hans rädsla för att taga ståndpunkt i någon som
helst fråga, till vilken hennes och familjens ställning var honom oklar,
som givit henne detta första intryck. Av en tillfällighet menade hon sig
ha fått bekräftelsen.
I matrummet, med utsikt mot Strömmen och slottet, voro de tre
mittfönstren utskjutande och bildade ett litet burspråk. Det var
skymning. Harriet satt fördjupad i färgskiftningarna över vattnet och
metallglansen på den ilande ytan under de mörka brovalven. Stråvall kom
in med Gunnar, som ville visa honom ramen till ett av familjeporträtten.
Gunnar gick rakt fram och strök eld på en tändsticka. Stråvall hade
redan -- sin vana trogen -- sett sig om i hörnen och upptäckte Harriet
men låtsades icke se henne. Hon hade vänt sig om och såg dem utan att ge
sig till känna.
Det hade varit någon helt oskyldig dispyt mellan de båda syskonen efter
middagen.
-- Typiskt flandriskt träsnideri, som du ser, hade Gunnar förklarat.
-- Och kanske gjort i Böhmen, lade Stråvall in för att ej bestrida men
likväl vidga möjligheterna.
Det var inte bara det försiktiga omdömet som föll i godan jord hos
Harriet. Gunnar hade ryckt till i ramen och ett sidoornament hade
brutits sönder. Han sköt utan vidare in stycket bakom ramen med ett
avfärdande »det där lagar mamma». Han släckte tändstickan och lät den
falla på golvet. Stråvall dröjde kvar, när Gunnar lika hastigt som han
kommit gick tillbaka till sitt rum, och han satte ornamentet till rätta,
tog upp tändstickan och smög försiktigt tillbaka efter Gunnar.
Harriet hade behållit iakttagelsen för sig själv. Hon trodde sig ha
funnit ett nytt bevis på klassindelningens orättfärdighet, ty till någon
lägre klass hade hon instinktivt räknat Gunnars vän. Men nu hade hon
också i honom funnit ett stöd för sin vurm att bevisa alla goda
mänskliga egenskapers jämna fördelning med de dåliga över hela
samhällsskalan ...
Möjligen hade Harriet låtit sin mor förstå sitt intresse för Adrian
Stråvall, en bekännelse som kunde förklara den gamla damens omsorgsfulla
lorgnettering av den unge mannen, hennes lika noggranna iakttagelse av
dotterns uppträdande mot honom samt en del ganska direkta frågor till
Gunnar om Stråvalls extraktion. Men den vänlighet hon själv visade honom
borde närmast ha uppfattats som välgörenhet. Å andra sidan fann hon
Stråvalls servila uppträdande icke på något sätt överskrida de mått hon
»i sin ställning» kunde avfordra en ung man av det bättre »folket». Det
var också andra inflytanden, som blevo bestämmande i fortsättningen för
hennes ställning till Gunnars vän och samtidigt för den övriga familjens
syn på honom.
Mera direkt rörde detta hans förhållande till Gunnar.
Andra gången Stråvall fick en inblick i familjen Wiepes ekonomi var när
han fick tillfälle att rakt på sak fråga Gunnar, varför han inte blivit
officer.
Det kom sig av en spydig anmärkning från Gunnars sida om en officer,
»som alltid gick omkring och törstade, för pank att dricka champagne och
för fin att dricka pilsner», som Gunnar uttryckte det.
Stråvalls kategoriska syn på tingen förledde honom till frågan:
-- Att du är knekthatare, du som ändå ...
Längre halkade han inte åstad.
-- Jag sätter det yrket över de flesta andra, svarade Gunnar Wiepe kort.
-- Men du ...
-- Ja, just det. Den typen hatar jag innerligt. Det är den som förstör
vårt försvar, förrycker en hel del folks sociala begrepp och förvirrar
hela samhället. Om jag inte varit utfattig, hade jag blivit sjöofficer
som min far och farfar och farfars far. Infanterist kunde jag ha blivit,
men jag kom ett tidevarv för sent till världen för det. Just nu skulle
man bli den där Strixtypen, bara därför att visst folk skulle uppfatta
en som sådan ... ja, man skulle helt enkelt anlägga typen bara för att
reta pack med den där förvrängda synen på »militären». Det är värdenas
uppochnedvändning bara som kritik av värdesättningen.
Stråvall hörde inte mycket av utläggningen. Han erfor ett slags
njutning. »Gunnar är fattig, hans familj är fattig», sade han för sig
själv upprepade gånger. Hans leende, som följde hela resonemanget, blev
allt blekare, och det kanske var deras vänskaps tur, att icke Gunnar såg
dödskallegrinet, som satt kvar över Adrian Stråvalls stelnade drag.
-- Nej, till dig som är min uppriktige vän kan jag säga hur vi ha det
ställt, fortsatte Gunnar och såg halvt uppåt i rymden som alltid vid ett
förtroligare samtal om saker som besvärade honom.
Stråvall kände sig på ett sätt lugnad men på ett annat ökades hans
spänning. Han väntade nu närmast en beskrivning av familjens ekonomiska
ställning, som skulle mana honom till ett diskret erbjudande att få
träda hjälpande emellan.
-- Vi ha precis på öret 80,000 kronor att leva av, det vill säga
räntorna på det beloppet.
Stråvall nickade utan ord, och de gingo en stund tysta. Det var ett
oanat slag, som kom Stråvalls hela begreppsvärld att gunga. Han, som
själv ansåg sig vara rik, ägde bara sin mors villa och ett kapital, som
kunde räknas i några få tiondelar av Wiepes.
Han måste förkovra detta kapital -- hastigt ...
KAP. V.
Gentlemän på landet.
Ingrid Wiepe skulle måla. Hon hade hela dagen känt den oro hon alltid
erfor, då hon fått en i sitt tycke lyckad idé. En gammal man sedd från
ryggen skulle stå framför en ung vårutsprucken björk. Hon hade plockat
fram penslar och färger och spänt upp ett lagom stycke duk. Skisser
gjorde hon sällan.
Hela dagen hade hon blivit hindrad att börja, och nu kom Gunnar in.
Det började lida mot skymningen.
-- Känner du att det är sommar, Tuttan lilla, sade Gunnar.
-- Ja bevars.
Hon slog upp båda sina fönster och satte händerna i posterna.
-- Just det där skulle du måla. Ridrocken klär dig rasande bra,
fortsatte brodern och gick fram och slog armen om henne.
Ingrid tog ibland på sig en grön ridrock då hon målade. Den framhöll
hennes figur förträffligt, och hon var själv i fönstrets inramning
verkligen ett präktigt motiv där hon stod och silhuetterade mot den
ståtliga strömtavlan.
-- Varför rider du så sällan nu, frågade Gunnar.
-- Ja du, varför rider jag så sällan ...
De visste båda varför.
Ljudet av musik bortåt Kungsträdgården nådde dem. Det var en klagande
melodi, och cellostämman följde med som en gråt.
-- Hör du violoncellen, sade hon. Den skiljer sig från de andra. Det är
jag ... hela mitt liv är en melodi spelad på violoncell. Jag kommer att
vara med som cellostämman i kyrkan på min egen begravning ...
-- Seså Ingrid, avbröt han. Du behöver komma ut, det är alltsamman.
-- Men du vet ...
-- Mycket väl. Det finns i alla fall ett sätt. Jag kommer så småningom
att klara mig mycket bra på min lön. Om jag nu lånade några tusen av
Stråvall och hjälpte dig i väg, vad skulle du säga om det?
-- Att Stråvall inte är någon fin karl, och att det vore ytterst
pinsamt, om du skulle få obehag ...
-- Stråvall är så fin eller ofin, som han kan vara, för att bara vara en
andra generation.
-- Är han så pass ändå? Jag tycker han verkar alldeles nyuppkommen.
-- Nåja, fadern var sjökapten i alla fall, efter vad han berättar, och
modern var dotter till en musikdirektör. Och märk att han har _ärvt_
pengarna, som han har. Dessutom har han hus på landet, och i morgon
reser han och jag dit. Jag skall råda honom att sälja det och placera
pengarna i ett stockholmshus. Det rådet kan vara värdt ett lån.
Förresten är det ingen fara med Stråvall. Han är bra. Och Harriet ger
mig nog rätt i det också.
De skrattade båda i samförstånd, och Gunnar gick att möta Adrian
Stråvall i tamburen ...
Alltsedan Stråvall fått en närmare inblick i Gunnars och hans familjs
omständigheter, hade han sökt utfundera något sätt att ekonomiskt
överträffa Wiepes. Han hade inrotad misstro mot aktier, vilka hos honom
kunde återuppliva den förfäran, med vilken han en gång som barn sett
sina sparpenningar förvandlas till en sedel. Han hade ryckt och slitit i
sedeln för att avvinna den de slantar den slukat, och han hade icke
givit sig till tåls, förrän han åter satt framför sin hög av
kopparslantar.
Det fordrades alltjämt något konkret för att han skulle vara riktigt
med.
-- Jobba kan man ju inte göra, hade Gunnar dessutom sagt en gång. Det
var alltså uteslutet.
Modern hade dessutom allvarligt varnat Adrian för spekulationer.
Och likväl skulle det icke dröja länge ...
Det var sommar, och det var nu en gång Stråvalls farliga tid.
Resan till Stråvalls lantställe var beslutad. Gamla Tilda hade fått
order om skjuts och matlagningshjälp, och hon hade med sitt »tyst, ja
ja, men det är då för galet» förgruvat sig över detta nya bevis på den
Stråvallska utvecklingen.
Det var sommar och ängarna doftade av honung. Från furuskogen nära
villan böljade söt, mjuk barrluft; på kanalen och bortåt insjösystemet
fläckade vita och bruna segel den blå vattenvägen, och båkarna längs
farleden voro nymålade. Över landsvägen låg ett dimlätt dammstoft i
luften. Allt detta var den atmosfär, som Stråvall andats i barndomen,
men som han nu på senare år vid sina besök i det gamla hemmet kände som
en ny behaglig lukt. Och för första gången inför vännens beundrande ord
om allt detta vackra, blev han en smula känslosamt berörd av hemtrakten.
Drängen Jakob från marmorbrukets disponentsgård kom och mötte med skjuts
vid stationen. Hans friska korpralsansikte, som fallit ur Stråvalls
minnesalbum, återtog sin plats och gav påminnelser. Det var när Jakob
var en liten pojke på torpet invid gården som Adrian Stråvall dränkt
hans kaninungar i en vattenspann. En liten fundering åt det hållet kom
att oangenämt beröra Stråvall. Han kände små ryckningar av äckel vid
tanken på de där ungarna.
-- Är Jakob gift nu, frågade han utan att göra klart för sig
tankeövergången från kaninerna.
-- Näej, inte än, men ...
Kusken gjorde en sväng med piskan åt vägkanten och såg ut över
betesmarken som hörde till gården. Där gingo vackra feta kor, och där
satt en jänta i en solbacke och gäspade.
-- Hm ... kom det från Jakob, men Stråvall hade olyckligtvis inte sett
annat än korna.
Olyckligtvis ...
Vallmarken, där flickan satt och gäspade i solen, omgav två sidor av den
Stråvallska villan. Han hade från fönstret till sitt pojkrum kunnat se
den gröna gräsbacke, som kilade upp mot furuskogen och smög sig in
mellan träden, tills den försvann som ett levande väsen bakom stammarna.
-- Ja nu är vi här, sade Jakob och klatschade till hästarna för att köra
fram på gården som herrefolk i den traditionellt landtliga slutspurten.
-- Det ser verkligen riktigt trevligt ut, Adrian, sade Gunnar Wiepe.
Stråvall fäste sig vid att detta var första gången någon av familjen
Wiepe kallat honom vid hans förnamn. »Vad säger Stråvall», »tror du
Stråvall tycker det» ... det var det vanliga uttryckssättet.
Tilda var ute och välkomnade. Hon stapplade en smula på stegen och hade
blivit så gammal, tyckte Stråvall. Också detta vidrörde en känslosträng
hos honom. Knappast för Tildas egen del. Han var inte sentimental på det
sättet. Men han kom att tänka på, att så gammal hade hans mor nu varit,
om hon fått leva.
Men Gunnar hoppade med ett stort skutt ur vagnen och omfamnade Tilda,
klappade om henne och sade vänliga saker, som kom henne att snurra rundt
på ett för henne eget sätt.
-- Det är då för galet, det är då för galet, repeterade hon den gamla
läxan och livade upp sig som en gammal trogen hund, när husbondfolket
kommer hem.
Stråvall storskrattade och fann Gunnars välvilja ytterst skämtsam; han
uppfattade den nästan som spjuveraktig drift med den gamla. Men när
Gunnar efter middagen gick ut med honom utan hatt var Stråvall nästan
orolig att detta brott mot ortens skick och bruk skulle verka störande
bland befolkningen. Vad som emellertid sedan hände höll på att göra
honom omtöcknad.
De voro ute i båt på sjön och fiskade.
Gunnar hade haft alla de sensationer som stå att avvinna ett tjog stora
abborrar och några slantgäddor. Den oundvikliga döda punkten hade
kommit, och det fanns inte liv kring krokarna. Solen var på väg ned
bakom en sotsvart ås, vars kantlinje redan låg i förgyllningen. Skogarna
smälte samman i blånande töcken, och lom började sträcka för natten.
Sjön låg sammetslen utan krusning av vind, men här och där ringade
vattnet ut från löjbettet efter en mal, från slaggfallet efter svalornas
luftlinjer eller från plasket av en bastant gäddstjärt i vasskanten. Och
inne i vassarna snackade änderna om rådligheten av en tur på det öppna.
Det kom en båt med glada röster och sång. Den sköt fram från en udde,
som om den kommit rakt ur skogen, nu sedan alla uddar smält samman i
kvällningen till en enda obruten strand.
En mandolin föll in, som om ljudet inte hunnit med sången.
Det var en italiensk sång, sjungen av en om inte vacker så åtminstone
frisk kvinnoröst, och en flerstämmig kör tog upp refrängen, som varje
gång drunknade i skratt.
-- Jag tycker det börjar kännas kyligt, sade Stråvall och knäppte om sig
en gammal ytterrock han släpat med sig.
-- Å bevare mig väl, nu blir det ju både varmt och trevligt, tyckte
Gunnar. Det är ju som en majkväll på Lago di Como.
-- Ja du har naturligtvis varit på Lago ..., reflekterade Stråvall.
-- ... på Lago di Como kompletterade han försiktigtvis.
Hela situationen började besvära honom, men Gunnar Wiepe var upplivad.
-- Känner du det där herrskapet, frågade han.
-- Det är disponentens fru och svägerska, förmodar jag.
-- Sväger_skor_ i så fall, det är tre damer.
Nu kom båten helt nära. Sången tystnade, och man iakttog Stråvall och
hans sällskap. Naturligtvis hade Gunnars ankomst bebådats av Tilda. Det
låg ett tydligt närmande i båtens manövrering, fastän den redan började
förlänga avståndet igen. Och så kom den första hälsningen. Flykt var
otänkbar, eftersom Stråvall icke var simmare. Båtarna närmade sig åter
varandra. Presentation och frågor; förtjusta blickar från den främmande
båten; Gunnar talade italienska; också här var han situationens man;
Stråvall nästan baxnade; Gunnar visste till och med vad abborre hette på
italienska ...
Disponenten ville improvisera en venetiansk fest på kvällen och det
talades om Comosjön och kulörta lyktor med en stigande livlighet, som
kom Stråvall att hålla sig i relingen. Till all lycka började man ro mot
land. Stråvall fann sig till rätta med disponenten och resonerade
marmorkonjunkturer från tvättstället till graven. Men dessa kvinnor
skrämde honom, inte bara som kvinnor i allmänhet skulle ha skrämt honom
utan på ett sätt, som om han blickat ned i Vesuvius. De kunde när som
helst spruta eld ... Han hade lagt av ytterrocken igen och fann, att
kvällen icke var fullt så kall som han föreställt sig. Gunnar hade en
märklig förmåga att hålla värme omkring sig. En och annan gång föll
Stråvall in med en replik, som han dock först balanserade på tungan. Och
han tyckte sig utföra ett halsbrytande vågstycke, då han djärvdes att
mera som ett skämt föreslå en månskenstur en följande afton.
Baron Wiepes besök var en stor händelse för disponentfamiljens damer.
Det hade varit en oändlighet av frågor då Tilda bebådat sina herrars
ankomst. Därför blev med all säkerhet den fest, som nu hastigt bestämdes
ute på sjön, inte alldeles så improviserad som kanske det egentliga
föremålet för den trodde. Så mycket bättre för Stråvall! Hans andra
reservation gentemot disponentfamiljen grundade sig på gammalt groll
mellan modern och de levnadsglada italienska damerna. Hon hade hyst en
bestämd motvilja för dessa damer liksom för kvinnor i allmänhet, som
möjligen kunde ha lust att fånga hennes son för pengars skull ... eller
kanske hon till och med trott honom vara personligen tilldragande. Men
just nu trodde Stråvall sig vara föremål för välvilja närmast från
disponentens och hans frus sida. Detta berörde honom mera angenämt, och
när han för att vara fullt sig själv mätt dem med sin sociala måttstock,
måste han lyfta dem betydligt över det plan, där han vid sin avresa från
hemmet efter moderns död lämnat dem.
Å andra sidan hade Stråvall, hur mycket han än umgåtts med Gunnar,
aldrig varit tillsammans med honom i sällskapslivet utanför hans egen
familj. Han tyckte sig förstå, att Gunnar var intresserad av denna sin
nya bekantskap, och det smickrade honom, att det var _han_ som kunnat
sammanföra sin vän med dessa _sina_ bekanta av värld.
Den muntra afton som följde blev därför en ljuspunkt i Stråvalls liv.
Han kunde inte tänka sig mätt på, att det var han som iscensatt allt
detta. Ännu ett par dagar skulle de vara tillsammans, och han gjorde ett
hastigt överslag över möjligheterna. En middag skulle man vänta av
honom. Den skulle komma redan följande dag, och han satt på spänn för
att finna det verkningsfulla ögonblicket för att kasta fram bjudningen.
Det föll honom till och med in, att denna korta samvaro skulle kunna få
en mera beständig betydelse för Gunnar. Hans intresse var ju ganska
märkbart, så som Stråvall såg saken.
Men på natten då de båda återvände till villan, förvånade sig Stråvall
storligen:
-- Att du inte säljer villan och köper dig ett hus i Stockholm, sade
Gunnar ...
KAP. VI.
Efter en bättre middag.
Gamla Tilda var helt enkelt förbluffad över »Stråvallspojken». Hon hade
ju förstått att han blivit det hans mor menat med gentleman, och det var
ju då i sakens ordning att han hade en adelsman, ja nära på en greve,
till vän, fast aldrig hade hon då trott, att en sådan skulle komma till
fru Cathrina Stråvalls hus. Men något som var mer än för galet var, att
han kaxat upp sig därhän att bjuda disponentfolket på middag. Den
måltiden blev henne svårsmält. Det skulle då aldrig ha skett, om hans
mor varit i livet. Och så överdådigt gick det till, att han utom den
lejda kokerskan måste låna disponentens betjäning. Som det åts och som
det dracks, som det pratades på alla de språk och sjöngs och spelades på
det gamla fina klaveret, fru Cathrinas klaver, som inte givit ljud ifrån
sig på alla dessa år. Och till på köpet fick Tilda efteråt veta, att det
vanhelgats med att användas som smörgåsbord.
Det skulle aldrig gå väl för Stråvallspojken, om han sloge in på sådana
vägar ...
Middagen var verkligen glad, och det var längesedan natt, då Adrian
Stråvall stolt som en fältherre efter segerbataljen gick och skådade
slagfältet. Hans leende hade nått sin fullaste bredd. »Där satt Gunnar,
där satt signorita Bianca, där satt disponenten, och där _stod_
disponenten, när han höll det glänsande talet för mig» ... Stråvall
rekonstruerade hela förloppet. »Herr notarie, ni har redan slagit alla
Brinkebergas rekord i fråga om avancemang» ... Brinkeberga hette orten
... »Där stod Gunnar, när han på sitt obesvärade sätt kastade fram, att
disponenten skulle köpa villan» ...
Stråvall skräckte till. Han hade stått och talat högt för sig själv, men
när han sade »köpa villan», bullrade det inne i hans mors kabinett vid
den gamla taffeln. Han kände svettpärlor i pannan. Vilket ögonblick som
helst var han beredd att få se sin mors vålnad. Det skrapade mot golvet.
Det gamla draperiet öppnades, och där kom Tilda, själv som en vålnad i
det vita förklädet.
-- Skall herr Adrian sälja villan?
Han stod stum inför denna förkroppsligade förebråelse. Hade blott Gunnar
varit inne, skulle han ha svarat ett kort och bestämt »ja, och Tilda kan
gå och lägga sig nu» ... men Gunnar, ja vart hade han tagit vägen?
-- Skulle Tilda ha något emot att flytta till Stockholm, sade han med
sitt stora skratt.
-- Å, vad skulle det bli av mig gamla åkerspöke uppe i Stockholm,
suckade Tilda.
Hon slog från sig med händerna och gick runt på en enda punkt.
-- Det skulle aldrig fru Cathrina ha tillåtit, klagade hon gråtfärdig.
Nu då Stråvall icke längre var ensam, kände han sig åter trygg för ett
besök av moderns vålnad, och han sade med återvunnen säkerhet -- men
också med salvelsefull min:
-- Jo, det var hennes sista önskan, att jag skulle köpa ett hus i
Stockholm ...
Och som för att sona lögnen tillade han:
-- ... och skaffa god vård åt Tilda på gamledar.
-- Ja, han har då fru Cathrinas goda ögon, sade den gamla och kom fram
och klappade hans hand.
Stråvall såg sig generad om i rummen, när han tyckte sig höra Gunnars
steg. Men det var bara gardinen som fladdrade i ett fönster för
nattbrisen.
-- Seså Tilda, det skall nog bli bra, sade han övertygande ... och gamla
goda människor bli så lätt övertygade.
Han gick ut på verandan, som låg mörk, och såg ut över sandplanen. Ett
och annat blad prasslade i syrenhäcken kring gården. Mellan trädens
mörka silhuetter glittrade kanalen som i skimmer av smältande metall.
Bortom furuberget, där anstalten låg, bröt fullmånen fram, röd som en
brand i den varma natten. Efter hand som den steg drogs hela kanallinjen
ut i metallglansen; sjösystemet bort i fjärran målades i nattens färger.
I norr stod himlen ljus och klar med en aning av glasgrönt. Ett svart
moln strimmade ut sig som en jättestor fladdermus. Det kanske var ett
åskmoln. Luften kändes honom kvalmig där han stod på verandan, värmd av
vinet och upprörd av tanken på en möjligen förestående stor förändring.
En lätt vindfläkt utmed väggen kom jasminbuskarna att röra på sig. De
vita blommorna lyste nästan röda mot honom. Doften gjorde honom ängslig.
Han kom att minnas de tre berberisbuskarna på andra sidan villan och
gick ut för att se, om de ännu funnos.
Men vid knuten blev han stående stilla lyssnande. Från någonstans, om
fjärran eller nära kunde han icke bedöma, kom ljudet av röster. Han tog
ett steg fram, och ljudet försvann, han tog ett steg tillbaka, och det
hördes åter som en viskning. Sommarnatten är full av nycker. Kanske
kommo rösterna från andra sidan kanalen. Han ryste till. Där låg den
stora stenbyggnaden inom vars murar så många underliga människoöden
förts samman till sista akten i dramat. Men det var likväl på ett sätt
lugnande att se den gamla byggnadsprofilen. Den hade alltid givit honom
trygghet -- det hade en gång varit hans bästa reträtt ...
Var det inte Gunnars röst han hörde? Men lika hastigt var den förbytt
till en kvinnas dämpade skratt ...
De tre berberisbuskarna stodo där i blomning. Den fräna lukten hade en
säregen kittling åt hans näsa. Han andades in den men gick hastigt
tillbaka till verandan.
Vart hade Gunnar tagit vägen?
Skulle han sälja villan?
Hade disponenten menat allvar, då han sade sig reflektera?
Den ena frågan följde den andra, och han fick icke svar på någon. För
övrigt dröjde ingen av dem för att invänta ett svar. De jagade varandra.
Men ständigt återkommo de båda huvudfrågorna: Skulle han sälja villan,
och: var fanns Gunnar? Det var som om dessa frågor stått i något
mystiskt sammanhang i hans inre. Om han sålde villan, skulle han ha
möjlighet att köpa ett stenhus i Stockholm. Det skulle kunna stiga i
värde. Han skulle sälja och köpa ett större. Sälja och köpa hus efter
hus, bli rik ... bli rik ... Det gick en ilning genom honom. Hjärtat
slog tungt. Pengar, pengar!
-- Pengar!
Han sade ordet högt och gjorde omedvetet en rörelse med den ena handen
över den andra som om han smekt något. Men han blev varse rörelsen och
ryste till vid den. Det var en egendomlig lockelse i denna handrörelse.
Han måste göra om den om och om igen, varje gång upprepande ordet pengar
med en liten rysning.
Adrian Stråvall övertygade sig om att han var ensam. Han hade inga
bestämda tankar, erfor blott en stigande känsla av njutning, och med den
ville han vara ensam. Det var något som han ville förena sig med, ett
själiskt eller osjäliskt väsen, vad det nu var. Han ville vara ensam och
smeka sig in i detta obestämbara, som kom honom att rysa ... men i samma
andedrag var den andra frågan framme: Var kunde Gunnar vara? Var han
ensam med någon av damerna, ja i så fall naturligtvis med den yngsta av
dem.
I detta ögonblick förstod Stråvall så väl sin vän. Han ville ju själv
just nu vara ensam med något som inte precis var han själv men heller
inte något alldeles främmande, en känsla, en aning eller ett nära väsen.
Han måste bestämt sälja villan och köpa hus, sälja igen och köpa, bara
sälja, bara köpa och sälja och bli rik. Pengar ...
Nej, det var väl vinet som jagade upp honom. Bestämt var det vinet. Han
var inte van vid det. Det hade blivit många skålar och många glas. Nu
först började han känna verkan. Han var nästan generad över, att han
låtit sina tankar fara vill, ty det kunde ju knappast vara en känslosak.
Men pengar vore i alla fall just vad han skulle behöva för att riktigt
känna att han levde. Han hade bara inte funderat så starkt på detta
förr. Det fanns ju pengar närmare honom än han tänkt.
Den korta sommarnatten började åter blekna. När han märkte detta, gick
han in. Gunnar var fortfarande borta. Han ville inte sätta sig och vänta
ut honom, men inte heller kunde han förmå sig att gå till sängs. Från
fönstret i det lilla kabinettet kunde han se att gräsbacken, som kilade
upp mot furuskogen i betesmarken, började få igen sin gröna färg från
nattens mörker. Han satte sig att se ut och önskade att något skulle
hända. Vad som helst egentligen ...
Stadgade tankar övergingo till fantasier, fantasierna till drömbilder,
och bland dem svävade Ingrid Wiepes gestalt förbi honom. Han såg ett
blekt fint ansikte med två röda starkt begränsade fläckar på kinderna,
ett par stora mörka ögon, dockrunda och med starkt markerade, strimsmala
ögonbryn. Det låg något blått över tinningarna, och pannan välvde hög
upp under det svarta håret, som gick ned i en distingerad flik. Hon stod
levande framför honom och sade: »Ni är inte kvinnohatare ni» ...
Och så var bilden borta. En kobjällra pinglade i den gröna backen. Solen
sken och fåglarna kvittrade i trädgården.
Bland de girigt betande korna var en flicka i blårandig kjol och vit
tröja. Hon stod i solen och sträckte på sig och såg yrvaken ut.
Daggdiamanterna glittrade på den silvergrå spindelvävsmattan omkring
henne. Men där korna betade sig fram, blev det mörkare stigar i gräset.
Hon stod uppe i kilen av gräsbacken, just där skogen slöt till på båda
sidor. Tofflorna slog hon ihop som för att värma fötterna, och de bara
benen lyste bruna i solskenet.
Adrian Stråvall kände sig en smula frusen och gick in genom rummen. Han
slog upp ett glas konjak åt sig och drack ... Månntro Gunnar hade
kommit? Han smög tyst till hans sovrum och öppnade dörren. Gunnar låg i
sin säng och sov. Han sov leende tyckte Stråvall. Varför log han i
sömnen?
Klockan pekade ännu på natt efter borgerligt mått. Ingen människa mer än
flickan i betesmarken tycktes vara vaken. Stråvall smög genom rummen och
ut på gården. Utan att reflektera gick han genom trädgården, in i skogen
och dold av träden längst upp i backen och stannade bakom en fur helt
nära flickan. Hon tog upp ett vallspö från marken och slog med det
okynnigt i gräset och småbuskarna, och så kom hon in bland träden.
Stråvall kände lust att fly bort, men det skulle icke kunna ske utan att
hon upptäckte honom, och hon närmade sig trädet. Han var het i kinderna,
het kanske också i blodet av vinet, den oroliga slummern i stolen,
fantasierna, drömbilderna och konjaken, som han stjälpt i sig. Han kunde
icke förmå sig att röra en lem, fastän han befallde sig själv att gå,
att springa -- även om han skulle upptäckas -- för att fly detta
känslotvång, som överväldigade honom, och som var alldeles nytt och
oupplevat.
I ett ögonblick snuddade flickan nästan vid honom, när hon häpen blev
honom varse. Han tog ett vansinnigt grepp om henne och ville hålla henne
kvar ...
Darrande, skälvande som i frossa och jagad av hemska skräckbilder flydde
han bort genom skogen åt ett annat håll och fortsatte att springa, tills
han nådde villan på en omväg.
Det var inte långtifrån att han sökt springa in genom grinden till den
stora anstaltens inhägnad ... men grinden var väl ännu stängd. Ingen
människa var synlig. Han hastade upp på sitt rum, slängde av sig
kläderna, kröp ned i sin bädd och försökte övertyga sig, att han legat
där hela natten.
Om en stund -- eller kanske det var några timmar senare -- kom Tilda in
med te. Hon slog upp alla fönster i rummet som hon alltid brukat förr,
och det sjöng in av binas surr, fågelkvitter och alla sommarens ljud. En
ljum luftström förde med sig doften från jasminerna, och Stråvall kände
äckel.
-- Har herr Adrian sovit gott i natt, frågade Tilda.
Han såg misstänksamt på henne över lakanspetsen.
-- Jo tack. Vill Tilda säga till om skjuts. Vi reser i dag.
Hon suckade djupt.
-- Herr Adrian kunde behövt unna sig någon tids vila.
-- Nej, Tilda förstår jag måste ju sköta mitt arbete.
-- Då ämnar herr Adrian kanske inte sälja huset?
Han hade så när glömt detta. Den saken måste ju ordnas borta hos
disponenten. Men han hade ingen lust att visa sig där. Möjligen kunde
affären göras upp per post. Huset måste säljas. Det var förutsättningen
-- och dessutom skulle han aldrig mera vilja komma hit igen.
-- Det blir nog bra med den saken Tilda, sade han lugnande. Tilda skall
få komma till Stockholm ... ja, jag skall komma hit och hämta Tilda.
Ett par timmar senare sutto Gunnar och Adrian i vagnen på den dammiga
landsvägen. Solen sken över sädesfälten, betesmarken och vattnen som
glittrade långt bort genom landskapet. Stråvall kände sig bättre till
mods nu, när han var på väg att lämna hembygden. Han fick lust att säga
något vänligt till kusken, som satt och småflinade av pur livsglädje.
-- Hur är det, är Jakob gift nu, frågade han.
Hans tanke hade okontrollerat växlat in på ett gammalt spår.
-- Nähää, det är jag inte än, svarade Jakob släpigt och godmodigt, som
om han tagit frågans upprepning som ett skämt.
Drängen gjorde en sväng med piskan och såg upp åt beteshagen. Stråvall
följde hans blick.
-- Framemot hösten skall det väl smälla till och bli gifte av förstås,
sade Jakob.
Stråvall var förvirrad och sökte finna ett annat ämne.
-- Se nu vinkar hon, sade Jakob och saluterade med piskan mot flickan i
skogsbacken.
Men Stråvall såg nervöst bortåt den stora anstalten, som började
försvinna bakom skogen ...
KAP. VII.
Drivhusblommor.
Familjen Wiepes umgänge bestod av olika kategorier bekanta,
karakteristiska för de familjemedlemmar till vilka de voro närmast
knutna.
Gamla friherrinnan besökte sina vänner eller såg dem hos sig vid tedags,
då det även kunde drickas ett glas madeira, och dryftade med dem
traditionens förfall och tidevarvets allt konsumerande anda.