För modern hade sommaren varit lång; ett enformigt trampkvarnsarbete,
dag ut och dag in, för att få tiden att gå.
Hon var en af dessa menniskor, som knyta sig så fast till ett enda
förhållande att detta absorberar hvarje tanke och hvarje känsla. Detta
enda lifsintresse hade förut varit mannen och så länge han lefde hade
intet varit öfver åt deras barn. Nu var fadern och maken död och den
plats som dervid blifvit ledig hade sonen naturligt nog kommit att
intaga. Med den intensitet i alla känslor, som var det centrala i hennes
natur, hade hon omfattat detta försummade och förfrusna barn; hon gick
så helt upp i sin kärlek till honom, att allt annat i verlden var henne
likgiltigt för så vidt som det icke på ett eller annat sätt stod i
relation till honom. All den sunda naturliga egoism, som under hennes
egen blomning förbrukats till näring åt hennes eget kraf att lefva och
vara lycklig, hade nu samlat sig till en djup fond af ömhet, hvarmed hon
sökte värna om sonens lif och lycka. Ty i detta lif bodde hennes eget
väsen och i detta unga blood hennes själs odödlighet.
Att hon stannat kvar i Stockholm kom sig af en fullständig likgiltighet
för hvar hon befann sig, när hon ändå icke kunde få vistas der han var.
Med sin skarpa instinkt kände hon, att _det_ var något som hon måste
försaka. Det skulle eljes hämna sig på deras förhållande och göra dess
lifsluft kvaf och instängd. Han skulle känna det som ett tryckande band
och slita sig lös.
Men hon hade också ett annat skäl att icke lemna hufvudstaden. Hon
visste alltför väl att det var farligt att vara borta. Der kunde hända
så mycket och den frånvarande har ingen del i händelsernas gång. Det var
som att släppa trådarne ur sin hand; att icke kunna bruka sin
intelligens och sitt inflytande till sjelfförsvar i striden för
tillvaron. Det var att försumma fatalietiden, att låta chancerna gå
förlorade.
William hade sin ställning i tidningen, en ställning som passade honom
och gaf honom i hans utkomst. Medan han var borta kunde en annan tränga
sig fram och taga hans plats. Sjelf hade han aldrig tänkt sig en sådan
möjlighet; men förr moderns altruistiska sjelfbevarelseinstinkt hade
faran förefunnits och derför hade hon legat kvar på sin post som en
trogen hund, vaktande sin herres egendom.
Trista dagar hade det varit, dessa sommardagar, utan annan glädje än
arbetets. Men sjelfva detta arbete hade hon lärt sig älska derför att
hon kände hur det knöt henne fastare och fastare till sonens verld, gaf
henne tusen små hemliga vägar att närma sig honom, gripa fast i hans
intressen, tillkämpa sig hans aktning--och hans tillgifvenhet.
Regelbundet enahanda gled tiden fram. Arbetstimmar, måltidstimmar och
timmar till fysisk förfriskning--det var hennes dag. Det sista
försummade hon icke. Hon badade och gjorde långa promenader. Hon satte
sin stolthet i att William skulle ha en frisk och vacker gammal mor, som
han aldrig skulle behöfva skämmas för att ha under armen och hvars
hållning och kraft han helst borde beundra, en liten, liten smula.
Bekanta träffade hon icke ofta; de fleste af fåglarne hade flugit ut för
sommaren. Den ende som kom till henne en och annan gång var herr
Hedström. Men denne hedersman, som icke haft råd att lägga sig på
landet, led af en kronisk pessimism, som icke gjorde honom till det
allra mest muntrande sällskap. Till råga på alla olyckor var han också
gräsenkling; den lilla frun hade på tredje klass skickats till gästfria
slägtingar i Småland, för att styrka sig med getmjölk och barrluft.
Ett enda bref hade modern mottagit från William under sommarens lopp.
Deri underrättades hon--på fyra rader--att han var i Lysekil och ämnade
stanna der någon tid. På nära två månader hade han sedan icke låtit höra
af sig; hon visste icke ens hvar han fans, och hans tystnad började oroa
henne.
Men detta var något som måste genomkämpas; hon kunde med all sin energi
ingenting göra dervid, denna sommar var en död punkt i hennes lif som
hon måste försöka komma öfver. Hon hade ingenting annat att göra än att
vänta och resignera.
Det var dock icke så lätt att resignera. Hennes tankar voro hos sonen så
snart det dagliga arbetets strama tyglar slappades. Och allteftersom dag
gick efter dag växte ångesten fram och bredde sig ut på bottnen af
hennes sinne, färgande allt med sin svarta grundton.
Och ständigt skenade hennes fantasi utåt samma mörka väg, der den så
ofta kört sig trött. Åter och åter ljöd inom henne de två orden i hvilka
han en gång koncentrerat sin lifsbekännelse: »lam invärtes!»
Så låg hon åter en afton i slutet af Augusti på sin chäslong och vred
sig under den gnagande oron öfver sonen och hans framtid; och det var
som såg hon ut öfver en ödslig hed i mörker och kyla, der intet friskt
skott kunde slå rot, ingen grön planta spira upp. Ett menniskolif, ett
helt menniskolif, så ödsligt, så tomt, så mörkt, icke genom yttre
omständigheter utan genom hela sin viljesriktning. Och detta menniskolif
tillhörde den enda varelse hon hade att älska på jorden. Att se honom
långsamt och utan motstånd glida utför och icke ha magt att hejda honom,
hålla honom tillbaka. Hon ville ruska i hans axlar, hon ville ropa i
hans öron: res dig! spänn alla muskler! arbeta!--men ropet dör på
hennes tunga i känslan af att hon intet förmår. Hans egen vilja är det
enda som kan rädda honom--och han _tror_ icke på viljan. Det var tro han
behöfde: tro på den egna ansträngningen, på lyckan, på framåtskridandet.
Hon sjelf hade en tro, att lyfta berg, att öfvervinna döden med--och hon
kunde icke ge honom ett solgrand deraf.
»Lam invärtes.»
O Gud, om han kunde älska, om han kunde lära sig hålla af någon! Henne
sjelf kunde han gerna få stöta bort,--om det bara fans någon enda
menniska i verlden, som han höll af. Tomheten, den tomhet hon funnit i
den norska ungdomsboken, det var den som förfärade henne.
Hon hade just samma eftermiddag slutat läsningen af en annan modern
roman. Den var skrifven af en författare med andra- eller
tredje-handsbegåfning, en af de blinde slafvarne, som lystrat till den
literära parolen, gifven af de store andarne, och som nu traskade
makligt fram på den väg, de brutit. Det fans icke en tanke, som
gnistrade, icke ett enda spår af en individuell begåfning, ingenting som
han sjelf ville ha sagdt och som brutit sig under själskamp och
födslovånda fram ur hans eget inre; der fans blott den literära parolen:
den mörka färgen, koketteriet med »den stackars arbetaren», som blifvit
de moderna diktarnes Werther, den ständigt mollstämda strängen på deras
harpor; och så till sist det motbjudande galanteriet för de stackars
förtryckte kvinnorna, som trängt sig fram i literaturen med bortskämda
barns hänsynslöshet och öfversvämmade den med sin entoniga patetiska
deklamation.
Hon hade sett sig för mycket om i verlden för att icke uppfatta det
osanna och grundfalska i denna deklamation, denna konjunkturström, som
en enda mäktig ande väckt till lif och på hvilken de toma bubblorna nu
flöto omkring.
Hvilket osundt och förskrufvadt och medelmåttigt intryck hon fått af den
boken; hon led af att läsa sådant, det var endast elände och ingen
ljusning. Och öfver detta elände sväfvade ingen diktares ande, der
flaxade blott en medelmåtta med vingar af tvifvelaktig äkthet. Derför
grep han aldrig in i hjerterötterna, som den store anden förmår, der
klingade icke ett skri af smärta igenom, der hördes blott ett otåligt
barns kvidan i tandsprickningstiden. Det hela gjorde icke intryck af
något sjelfständigt kändt, endast af en tillärd pessimism, som icke egde
rötter i författarens eget hjerta.
Fans det ingen som ville skrifva för dem, hvilkas lif är tungt och dödt
och som taga i en bok icke för att få tiden att gå blott utan för att
känna sig muntrade ett ögonblick under sitt dagligdags släp.
Om _han_ kunde lära sig skrifva för dem! Icke spetsfundigt och
förskrufvadt utan friskt och varmt, till glädje för alla som ha vilja
att vara hederliga och goda.