Ångbåten _Albert Ehrensvärd_ gled fram genom den bohuslänska skärgården,
på väg mot norr en vacker julidag. Som en pelare af svart ull stod röken
ur skorstenen; men vinden tog den snart omhand, hvirflade den rundt och
kastade den ner mot soltältet öfver akterdäck, derifrån den långsamt
flöt ut i en skystrimma, som lägrade sig midt i luftens klarhet.
Borta i fören, lutad öfver relingen, stod William Zimmermann i elegant
ljusgrå sommarkostym och en stickad resmössa i samma färg som drägten.
Han lutade sig öfver relingen och betraktade med en turists sorglöshet
vattendropparnes spel der de kastades upp i luften allteftersom den
skarpa fören skar sig fram, fångades af solljuset och blefvo till
diamanter, som gnistrade emot den ogenomskinliga vattenmassans blåaktiga
sidentäcke.
Det var fyra dagar sedan William lemnade Stockholm. Han hade rest
kanalvägen till Göteborg och var nu på väg till Lysekil, der han ämnade
slå sig till ro åtminstone en månads tid för att stärka sin fysik i
Gullmarens salta vatten och den bohuslänska skärgårdens friska luft. Två
somrar hade han förut tillbringat vid denna badort, han kände så väl
dess lokala förhållanden som dess årligen återkommande stamgäster; han
hade den första sommaren, som ung student, varit badortens officiele,
erkände festdiktare och i minnena från den tiden låg det ännu alltid en
dragande makt. Det kunde aldrig ha fallit honom in att välja en annan,
billigare uppehållsort; han var för mycket stadsbarn för att finna behag
i en enslig afkrok af verlden--till hans landtliga sommarideal hörde
frisk luft och salt vatten, men också lifvets öfriga bekvämligheter som
t.ex. en 1:sta klassens restaurant, vackra damtoiletter och helst ett
eller åtminstone ett hälft dussin bekanta Stockholmsfysionomier, från
Kungsträdgården.
Men det var icke _endast_ detta, som drog honom; han hade också lärt sig
hålla af den bohuslänska skärgårdens natur. Han hade alltid känt det som
var den i slägt med hans egen och han älskade dess storslagna ödslighet,
dess högtidliga liflöshet och denna djupa tystnad, hvilken icke stördes
af bullret från de millioner menniskofötter, som feberaktigt jägtade
fram öfver gatornas stenläggning.
När han stod ensam på en klint och blickade ut öfver de stora vidderna,
der vattnet bredde sig kring skär och klippor glittrande ljust och
speglande blått så långt ögat nådde--greps han af en underlig
beklämning. Hans eget jag krympte samman till en atom i verldsalltet;
och i denna stämning var det som om allt det finaste och bästa hos honom
sjelf slog ut i blom. Allt det falska och konventionella, allt det
lögnaktiga och förskrufvade, som ute i lifvet tillhörde den trista figur
som vandrade omkring med ett hånleende på läpparne och bar hans namn,
var då som flägtadt bort; det var som om hans själ badat slagget af sig
i den saltklara luften; och blodet i hans ådror sjöng vackra dikter,
dikter som aldrig fingo ord, dikter om lifvets grannaste ideal, sedda
genom ett barns ögon, utan missräkningarnes bitterhet och utan
erfarenhetens tvifvel.
Men det behöfdes icke mer än att en menniskofot raspade mot hällen för
att drifva stämningen bort. Ansigtets drag flögo blixtsnabbt en garde,
ödsligheten var förbi och sällskapligheten började, själen anlade sitt
fikonlöf och lögnen kom åter till heders.--Mellan bruna bergsknallar och
grå gled ångbåten fram; mellan stora skrofliga kolosser och små svarta
skär, öfver hvilkas blankspolade ryggar vågorna lekfullt skvalpade.
Längst i bakgrunden låg bohuslänska kusten som en väldig terrass af
naken granit, hvars konturer böljade oroligt mot horisonten. Här och
hvar sågs en grön fläck i bottnen på en dal eller en klyfta, som
sluttade mot stranden; eljes ingenting, icke en buske, icke ett träd,
knappt ett enda spår af vegetation. På de kala hällarne lågo enstaka
hus kastade omkring; men i dalarne och klyftorna hade de krupit ihop
till fisklägen med båtar och sjöbryggor och murkna grå sjöbodar,
hvilande på stolpar öfver vattnet.
Han såg det allt och han njöt. Det var som _smakade_ han på sjelfva
luften, hans bröst spände sig ovilkorligen ut och han andades i långa,
djupa drag, som om himlen hvälft högre här än annorstädes--medan hans
ögon drucko dagrarnes vexlande spel och rika skiftningar.
Om han varit målare skulle han velat pröfva sina krafter på denna luft
och dessa klippor, som än lågo så underligt nära, än veko tillbaka långt
i fjerran, och hvilkas färg skiftade i olika belysning, från bjertaste
rödbrunt till grått och blått i finaste förtoning.
Men han var inte målare, gunås!
Han vände sig om och gick upp i röksalongen.
* * * * *
Så snart William kommit någorlunda i ordning, packat sina saker upp och
placerat ett par ark rent hvitt skrifpapper på den halfdel af ett rundt
bord, som jemte en säng, en byrå två stolar och en kommod utgjorde hela
möbleringen af det rum i Kyrkviken, som han hyrt för 1,25 om dagen, gick
han ut för att se på folket. Han dref långsamt förbi societetshuset och
restaurationsbyggnaden ned emot badhusbron.
»Nej--hördu du! Stopp litet!» hörde han en röst bakom sig och i det han
vände sig om såg han ett par långa ben som i fullaste fart stretade
utför backen från societetshuset.
»Pelle? Är du här?»
»Javisst--faen! Goddag på dig, gamle!»--Och den långe, som bemäktigat
sig Williams hand, tryckte den med en hjertlighet som var alltför
eftertrycklig för att icke vara uppriktig.
William var i grund och botten lika glad åt sammanträffandet som den
andre, men höll sig dock enligt sin vana betydligt mer reserverad och
kunde icke ens neka sig nöjet att slunga den långbente vännen en sarkasm
i ansigtet.
»Dig _kan_ man då bokstafligen aldrig undgå.»
»Äh, börjar du nu med det igen.»
»Hvad gör du här?»
»Sköter min helsa och målar. Här är några styfva gubbar, som jag fått
fatt i nere vid Bansvik--bussiga gastar, må du tro, med beckiga näfvar
och tobakssås ut om mungiporna--du ska' se i morgon; jag har dem dernere
mellan 12 och 2. Men i dag ska' du dansa; der är soaré uppe--
venersborgsfröknar som tala en pittoresk vestgötadialekt och
göteborgskor, förstår du, med stora fötter och smala midjor--och ett par
skånskor, som skorrar så snobbigt: herrrr Wahlberrrrg--kom med nu bara,
ska' jag presentera dig.»--Han drog William med sig mot societetshuset
till.
»Tack ska' du ha--behåll dina skånskor för dig sjelf. Jag dansar inte.»
»Äsch, jo, hvad du gör! Här ska' valsas med gubb-blodet! Här är ondt om
folk så invaliderna får ta' mig fan rycka till undsättning.»
Pelle var vid det mest strålande humör och jargongen strömmade honom
öfver läpparne i en ren syndaflod. Men William var omedgörlig; han ville
icke dansa. Han satte sig på verandan utanför, derifrån han genom
glasdörrarne kunde följa paren med ögonen.
Det var ännu tidigt på eftermiddagen och endast ett fåtal af de allra
mest danslystne hade anländt. Först senare brukade det bli en smula lif
derinne. En del damer, som icke ansågo det mödan värdt att taga verksam
del i soaréen på detta dess första mindre intressanta stadium, hade
slagit sig ned här och hvar på verandan med en tidning eller en bok i
handen.
Pelle Wahlberg tycktes emellertid taga sina pligter som kavaljer på
fullt allvar. Efter flere fruktlösa försök att värfva William, svängde
han nu rundt derinne på sina smala ben med ett dödsförakt, som gjorde
hans lättsinne all heder. William satt och betraktade hans evolutioner
med det intresse man ovilkorligen känner vid att se en god vän företaga
sig ett eller annat halsbrytande experiment, då hans uppmärksamhet
fångades af en ung fröken, som i detsamma kom in på verandan och tog sig
för att mönstra honom med den slags närgångenhet, som en dam
comme-il-faut kan tillåta sig gentemot en ung herre om hon blott
samtidigt i min och hållning inlägger ett tillräckligt stort qvantum
otillgänglighet och förakt. Denna salongs-fräckhet mötte William med sin
allra mest ironiska fysionomi, i det han å sin sida började betrakta
henne med ett par stickande ögon, men detta bekom henne synbarligen icke
stort; sedan hon tillfredsställt sin första nyfikenhet tycktes hon icke
ens ana att han existerade. Hon satte sig midt emot honom, i ett hörn af
verandan och slog upp en bok, i hvilken hon fördjupade sig.
Men William, som efter denna introduktion icke ansåg att hennes
blygsamhet sväfvade i fara, betraktade henne fortfarande med sitt
spotska smil, hvari der dock blandades en smula intresse, sedan han läst
titeln på den bok, hon höll i handen: _Det moderne Gjennembruds Mænd_.
Hon hade ett stort, rundt barnansigte, sjukligt blekt, med ett par
vidöppna grågröna ögon, en liten välformad trubbnäsa och ett par tjocka,
bleka läppar med ett drag af vemod omkring. Hon var klädd i en mera
extravagant än smakfull drägt: ett mörkblått klädeslif med uppslag af
veritabelt gult läder kring ärmarne och halsen. Ett läderbälte kring
midjan, en hatt med läderband och ett par skor af samma slags läder
fullbordade toaletten.
Hon hade icke suttit många minuter förrän en äldre dam med förvirrad
uppsyn dök fram och med öm moderlighet svepte en röd schal kring hennes
axlar. Den unga damen mottog den äldres omsorger med en otålig rörelse,
dock utan att lyfta sin blick från boken.
Det är gumman, tänkte William.--Hon hade samma stora ögon och tjocka
läppar som den unga. Det var ett tydligt slägttycke.
Då den unga damen emellertid icke tycktes vilja inlåta sig på något
vidare utbyte af blickar, svalnade också Williams fiendtliga
uppmärksamhet. Han vände sig om, stödde händerna på balustraden och såg
ut öfver Gullmarfjorden, der solbelysta hvita segel rörde sig af och an.
Nere vid bryggan lågo de lediga fiskarbåtarne med alla klutar uppe,
beredde att lägga från land vid första anmodan. Utanför
restaurationsbyggnaden stodo ett par lediga serveringsfröknar i samtal
med biljardens frodige egare; och borta från varmbadhuset kom det gamla
inventariet Calle-Hare, traskande på breda fötter hän emot kallbadhuset.
Innefrån salongen hördes hornmusikens valsmelodi, ackompanjerad af de
dansandes taktfasta steg.
Nu slutade dansen och paren myllrade ut på verandan för att svalka sig.
Bland andra också Pelle Wahlberg, som hade vid armen en yngre, mörk dam
med en djerf och vacker profil och ett par ögon som tycktes kunna vara
en illustration till den kvinliga troheten. Pelle och hans dam slogo sig
ner hos den bleka fröken; Pelle gjorde sin artigaste komplimang.
William hade börjat få nytt intresse för gruppen; och detta hans
intresse tycktes från damernas sida deladt. Då en ny dans i detsamma
spelades upp, gick han fram och bad Pelle presentera sig för den mörka.
»Fröken Johnsson--herr William Zimmermann.»
»Får jag dansa med er?»
»Tack.»
Fröken Johnsson producerade ett mellanting mellan en nigning och en
bugning, slog ögonen ned och tog Williams arm.
»Fröken Hagberg--kandidat», fortsatte Pelle frikostigt. William hann
endast göra en kort, flyktig bugning; han var redan på väg mot danssalen
med den mörka. Men Pelle följde efter med den ljusa kandidaten och innan
paren dansade ut hade William fått tillfälle att tolka sin glädje öfver
att ha fått göra bekantskap med ett så stort kvinligt lärdomsljus.
»Har ni varit länge här», frågade William sin dam medan han lade sin arm
kring hennes lif.
»En fjorrrton dagar», sade fröken Johnsson med omisskännelig dialekt.
Som artigheten bjöd och för att hålla konversationen uppe
tog William noga reda på sin dams tycken, framtidsplaner,
slägtskapsförhållanden m.m.--allt hvad en artig herre, som kommit öfver
väderlekskonversationsåldern kan finna anledning att utforska under en
första dans med en dam, han icke känner. Han fick sålunda veta, att
fröken Johnson var 16 år och skulle bli student, hvilket kusinen fröken
Hagberg redan var; att de båda damerna vistades häruppe under moraliskt
skydd af Almas tant, som var döf--och att Alma rest mycket och var
bekant med många konstnärer.
På egen hand räknade William ut att »Alma» var föremål för den lilla
fröken Johnssons stora beundran.--Han föresatte sig att dansa med
lärdomsljuset för att se hur pass beundransvärd hon kunde vara. Han
gjorde sig inga illusioner.
När han med fröken Johnsson under armen kom ut på verandan, hade den
döfva tanten redan varit framme och vippat Alma in i sin röda schal.
Pelle satt och underhöll henne; och William med dam sällade sig till
sällskapet.
»Ni ska' inte tro att jag är kandidat», vände fröken Hagberg sig strax
till William.--Hennes dialekt var icke fullt så skånsk som kusinens.
»Hvarför vill ni ta' illusionerna från mig», skrattade han. »Man ska'
aldrig ta' illusionerna från en dussinmenniska, vet ni väl. Det är att
ta' lyckan ifrån henne.»
»Det var naturligtvis ett skämt af herr Wahlberg. Så ert spydiga smil
träffar mig inte.»
»Ni ska' inte bry er om att han grinar», sade Pelle tröstande. »Han
grinar alltid. Det är rent nervöst.»
När nästa dans spelades upp drog Pelle sig tillbaka; fröken Johnson
engagerades af en anemisk vice-häradshöfding och William blef ensam med
fröken Hagberg.
»Vill ni dansa?» frågade han och gjorde en liten rörelse som för att
resa sig upp. Deras ögon möttes, en enda sekund. De hade förstått
hvarandra.
»Ni vill helst slippa?» sade William och flyttade sin stol några tum
närmare. »Uppriktigt sagdt--det vill jag också.»
»Nå, det passar ju bra.»
Hon svepte schalen tätare omkring sig, lutade sig tillbaka i sitt hörn
och fäste ögonen på honom med ett uttryck som om hon ville säga: nå! var
så god! Underhåll mig nu.
»Hvad var det för en bok, ni läste i?»
Hon svarade icke, räckte honom blott boken, som han tog emot utan att
vända sin blick ifrån henne.
»Ja, jag såg det för resten godt.»
»Hvarför frågar ni då?»
»För ro skull.»
»Kan ni inte finna på något roligare?»
»Ahjo kanske--få se.»
»Nå», sade hon med ett bortskämdt barns otålighet.
»Vet ni hvad jag tänkte när jag såg er med boken i hand?»
»Nej.»
»Se der en af de våra.»
»Hvad menar ni med det?»
»Åh, gud, hvad ni är grundlig, fröken. Ska' jag verkligen behöfva
förklara det?»
»Det får man alltid, när man uttrycker sig dunkelt.»
»Nå ja--då. Jo, ser ni, så ofta jag ser en dam läsa en bok, som inte är
en lånbiblioteksroman--apropos! det är märkvärdigt hvad de fleste unga
damer ha en smak för lånbiblioteksromaner!--jo, så infinner sig hos mig
en känsla af belåtenhet. Aha! En af de våra tänker jag. Jag får intresse
för personen, det är som om min ande redan på förhand sträckte sig ut
och tog hennes själ i besittning.»
»Ingen under att ni såg så egenkär ut, der ni satt.»
»Så-å. Tyckte ni det?»
»Ja.»
Han smålog.
»Ingen under att ni fixerade mig så noga, då ni kom.»
»Ja, jag visste ju hvilken märkvärdighet ni var.»
»Hvem har sagt er det?»
»Löjtnant Bloch.»
»Hvad sa' han?»
»Der sitter den unge författaren William Zimmermann.»
»Och hvad sa' ni?»
»Han ser rysligt affekterad ut.»
William skrattade. Der var något öppet och ogeneradt i hennes repliker,
som verkade med hela omedelbarhetens friskhet.
»Jag visste tyvärr inte hvilken märkvärdighet _ni_ var.»
»Inte?»
»Nej. Men jag hade ändå hört talas om er.»
»Af hvem?»
»Det säger jag inte.»
»Det kan också vara detsamma. Men hvad hade han sagt?»
»Att här--bland badortens sevärdheter--också fans ett par skånskor, 'som
skorrade så snobbigt på rrr'».
»Det var herr Wahlberg», skrattade hon. William hade helt ovilkorligt
kommit att härma Pelles ton.
»För resten vet jag ändå mer om er.»
»Så-å.»
»Ni är här med er tant--som är döf--och som skämmer bort er--Och ni
har varit i Paris--»
Han gjorde en kort paus mellan hvarje bevis, som han framdrog; och han
betraktade henne hela tiden med en hälft spefull min som om han ville
säga: ser ni hur väl jag är underrättad. Detta tycktes emellertid
alldeles icke förvåna henne.
En danslysten ungherre hade hon under samtalets gång affärdat under
föregifvande att hon icke orkade. Nu anmälde sig ännu en. Hon drog åter
fram med sin trötthet, men den nye kavaljeren, som tycktes var en äldre
bekant, lät sig icke afspisa. Det var en blekfet grosshandllare med ett
jovialiskt och tvärsäkert sätt.
»Är frrröken trött? Det ska' vi dansa borrrt», sade han.
Hans tvärsäkerhet tycktes imponera fröken, ty hon reste sig upp, liksom
hälft motvilligt, och tog hans arm.
* * * * *
Hvem man kommer att umgås med vid en badort beror i allmänhet på en ren
tillfällighet. Societetens medlemmar känna hvarandra oftast helt ytligt;
det mera intima umgänget dyrkas i smärre kotterier. Ett par unga damer
med likartade intressen och vanor slå sig samman under en eller ett par
äldre matronors hägn och utvälja sig hvardera en eller ett par unga
herrar till riddare för sommaren.--Den naturhistoriska iakttagelsen att
det är mannen som väljer tycks åtminstone i detta fall vara föråldrad.
Fröken Alma Hagberg hade vistats 14 dagar vid badorten utan att bilda
kotteri. De bäste ungherrarne voro, då hon anlände, redan upptagne och
af de nye, som uppenbarat sig, hade ingen fallit henne i smaken. Hon
egde i en mycket utpreglad grad den kviriliga svagheten att vilja
_synas_ och _taga sig ut_. Att bilda kotteri med ett par löjtnanter
eller vice-häradshöfdingar skulle hon i och för sig icke haft något
emot, men det skulle ha varit första klassens löjtnanter och första
klassens vice-häradshöfdingar. Hon var nemligen i det fallet mera
skarpsynt och erfaren än sina jemnåriga att hon visste, det fans skilnad
också på löjtnanter och vice-häradshöfdingar.
De exemplar af arten, som ännu voro löshästar, hörde icke till första
klassen. Det var beskedliga herrar, men obetydliga; de spelade ingen
roll.
Fröken Alma Hagberg hade utom sin svaghet för att synas och taga sig ut
också en annan: för literatur och konst. Det gick ett rykte vid badorten
att hon skref och detta rykte föll det henne aldrig in att dementera.
Tvärtom, hon talade gerna om sina bekantskaper inom konstnärs- och
författarverlden och roade sig ibland med att nämna namn, som för de
gode medlemmarne af societeten hade samma hemlighetsfulla och skrämmande
klang, som busen för småbarn, namn som med en betänklig logik sattes i
förbindelse med hennes små toalettextravaganser och kom henne att
framstå som en pikant liten Jakobin i kjolar. Detta var också
fullständigt medvetet, hon visste att den frygiska mössan, som hon i en
utmanande ställning satte på sitt ljusa hår, klädde henne godt; och hon
behöfde aldrig frukta att detta lilla koketteri skulle tagas på fullt
allvar; dertill var hon ändå i alltför hög grad ett äkta barn af det
goda sällskapet.
Hon var dotter af en förmögen handlande i Malmö. Ursprungligen utrustad
med ett godt hufvud hade hon också fått en omsorgsfull uppfostran. Hon
hade varit en af den sydsvenska universitetsstadens första kvinliga
studenter och der cirkulerade ännu från den tiden bland de indignerade
småstadsfruarne ett par anekdoter om hennes deltagande i punschgillet,
som hölls å ett offentligt ställe af de nybakade apollosönerna. Hon
hade sedermera tillbringat ett år i pension i Schweitz, ett par månader
i Paris och ett par somrar med sin far i Karlsbad.
Detta allt gaf henne både i småstadsfruars och Stockholmsherrars ögon
ett utländskt snitt, som försonade dem med toalettextravaganserna och
som t. o. m. kunde få dem att se genom fingrarne med hennes
tjufpojksaktiga vana att alltid göra och säga just det, som hon visste
skulle förefalla dem allra mest otroligt och förbluffande. Det fans dock
hos henne detta något som gjorde att man aldrig på allvar kunde
misstänka henne för att hylla de förfärliga moderna idéerna af
öfvertygelse. Hon tycktes blott göra i opposition på lek, af sjelfsvåld,
af barnsligt trots, derför att det klädde henne.
I det hela taget var hon ett bortskämdt barn. Hennes mor hade dött medan
hon ännu låg i vagga, hon hade inga syskon och blef uppfostrad af en
moster och af fadern, hvilka båda förgudade henne. Från sitt tredje år
hade hon varit hemmets tyrann. Med den säkerhet, som alstrats af denna
uppfostran, hade hon kommit ut i verlden; och öfverallt hvarthän hon än
kommit hade också verlden böjt sig för denna lilla sjelfsäkra tyrann
från det rika hemmet.
Hon var egentligen snarare ful än vacker; men hon hade i utseende och
sätt det obeskrifliga som heter karltycke och de sju åren som förflutit
efter det hon fick långa kjolar hade för henne varit en fortsättning af
den dyrkan hon var van vid från hemmet, blott att faderns och mosterns
roller öfvertagits af åtskilliga småstadslejon från Lund och Malmö samt
några mystiska utländingar, som hon träffat under sina resor.
Sjelf var hon af naturen kall och hennes erfarenhet af det motsatta
könet hade tidigt gjort henne blaserad. Det fans numera nästan blott en
enda egenskap hos män, som kunde väcka hennes intresse i någon högre
grad: det var likgiltigheten.
I detta fall hade William Zimmermann redan från början imponerat henne.
Det sätt på hvilket han närmade sig henne gjorde intryck af att det i
sjelfva verket var honom alldeles likgiltigt hur hon upptog det; och
hans konversation med dess sarkastiska grundton och ogenerade
uppriktighet, som slog öfver i en märkbar sträfvan efter det paradoxala,
roade henne derför att han dervid, utan att veta det, kom att spela
samma roll gentemot henne, som hon sjelf var van att intaga gentemot
medlemmarne af det goda sällskapet.
För öfrigt var William från föregående somrar känd vid badorten och
åtnjöt ett visst anseende bland stamgästerna af la haute volée sedan det
året, då han var deras egen erkände festdiktare. Det lilla
badortsorganet, som aldrig försmådde en fashionabel nyhet hade också
förkunnat hans ankomst i en notis öfver hvilken hans namn stod med
fetstil. Det ena med det andra hade gjort, att fröken Hagberg så
småningom kommit att utvälja William Zimmermann till sin riddare för
sommaren.
Sjelf var han från början indifferent; det var egentligen Pelle Wahlberg
som varit den förmedlande länken. Pelle hade nemligen fått ett märkbart
intresse för den lilla blifvande studentskan fröken Johnsson; och som
hon var oskiljaktig från den äldre kusinen hade de fyra kommit att sluta
sig samman och bilda kotteri, under den döfva tantens moraliska hägn.
Mötesplatsen var Pelles motiv nere i Bansvik hvarje middag mellan 12-2.
Vid dessa exkursioner var tanten i början med; men sedermera, när
kotteriets medlemmar hunnit bli något mer bekanta, lemnades hon hemma.
Hon hade den för ett förkläde ovanligt lyckliga egenskapen att icke ha
någon annan vilja än den unga brordotterns; och snart kom derför hennes
tjenstgöring att inskränka sig uteslutande till de tillfällen då
ungdomarne uppträdde så att säga mera officielt: på soaréerna, då hon
placerades i ett hörn med sitt handarbete, och vid de allmänna
promenadtimmarne, medan de unge trafvade af och an i menniskoströmmen på
badhusbryggan.
För öfrigt hade de unga tillfälle att träffa hvarandra när som helst på
dagen: och de träffades också allt oftare och oftare. Pelles intresse
för de bussiga gastarne vid Bansvik aftog märkbart i samma proportion
som hans intresse för den lilla skånskan med de snobbiga rrr'en tilltog;
och Williams hvita, pappersark blef dammigare och dammigare utan att
hans penna någonsin kommit i beröring dermed.
En dag då han i sällskap med fröken Hagberg kom att gå förbi den lilla
bokhandelsfilialen i societetshusets källarvåning proponerade han att de
skulle gå bort och se på hvad nytt som utkommit. Förestånderskan, som
kände honom från gammalt, helsade honom med ett vänligt: »goddag herr
Zimmermann!» och William började mönstra de på disken framlagda
böckerna. Der låg bland annat hans egen gamla novellsamling vid sidan om
_Resebilder_ af Kate Zimmermann.
»Har ni sålt många exemplar af min bok, sedan jag kom hit?» frågade han.
»Tre exemplar», svarade förestånderskan småleende.
»Till damer--väl?»
»Naturligtvis.»
»Hör--fröken--säg mig till hvilka. Det kan ha sitt intresse att veta.»
»Fröken har köpt ett», sade förestånderskan med en gest till fröken
Hagberg.
William smålog.
»Så-å. Hvilken ära för författaren!»
»Det hjelper alltid på afsättningen när herr Zimmermann kommer. I fjol
sålde jag inte ett enda exemplar.»
William köpte ett exemplar af moderns Resebilder och de gingo vidare hän
emot badhusparken,
»Jo, ni är mig en fin liten fröken», sade han då de kommit utan
hörhåll.
Hon brast i skratt. Hon hade alltifrån början låtsat som om hon utmärkt
väl kände till William Zimmermanns literära produktion.
»Hvad vill ni jag skulle säga? Jag vet ju hur fåfänga herrar författare
äro.»
»Än sen? Hvem har bedt er fjeska för min fåfänga?»
»Det roade mig nu.»
»Och man ska' göra allt hvad som roar en?»
»Ja.»
»Det ska' jag komma ihåg.»
De satte sig på en soffa midtför springvattnet med guldbollarne; han
frågade henne om hon läst moderns bok.
»Ja, naturligtvis.»
»På samma sätt som ni hade läst min?»
Hon skrattade; men svarade icke.
»Jag köpte denhär för att ge er den; men om ni redan läst den så . . .»
han räckte den till hälften fram och hon tog emot den med en liten nick
och ett ogeneradt, skrattsjukt ögonkast som tycktes säga: herregud, kan
ni inte förstå att jag ljuger! Men ser ni jag är inte rädd för att
tillstå det.
William hade efterhand kommit att vänja sig till fröken Hagbergs
sällskap så att han numera knappast kunde undvara det. Han skämtade
sjelf deröfver: »Man kan vänja sig till det otroligaste», sade han till
henne med en blick som just sade motsatsen och som hon mycket väl
senterade. Hon hade nemligen också hunnit att vänja sig till hans
jargong och hon uppfattade nu allt hvad han sade just på rätta
sättet--»psykologiskt, inte efter orden. Hvem frågar efter orden? Orden
äro till för att dölja tankarne».
Detta gaf William en frihet att tumla sig med paradoxer, som han sjelf
ansåg vara grunden till det välbehag han kände i hennes sällskap. Hon å
sin sida blef också dag efter dag mera intresserad af denna lek med ord,
detta ständiga fäktande, som fick sin spänning deraf att hon aldrig
visste _hvad_ han menade, endast att han _icke_ menade just det, som han
sade. Han hade en vana att taga allt en bagatelle, att tala om allt med
den lätt sarkastiska ton, som intet förrådde af hans egne tankar och
känslor, men lemnade hennes fantasi fritt spelrum.
Tiden försvann så spårlöst som den försvinner, under behagligt
sommardrifveri, när den ena dagen är den andra lik. Den bestämda
tidpunkten för de båda skånskornas afresa började närma sig.
När William tänkte på den förestående skilsmessan stod den närmast för
honom som ett af de obehag man måste underkasta sig här i verlden, det
obehag man känner vid att komma ut ur sina vanor: flyttning t.ex.; men
han reflekterade för resten icke mycket öfver det. Tanken på att han
möjligen kunde vara förälskad--en tanke som ibland inställde
sig--framkallade alltid hos honom ett småleende, så otrolig föreföll den
honom.
Möjligheten att _hon_ kunde vara förälskad förekom honom deremot
antaglig nog. Det intresse hon visat honom var ju tydligt; och han kände
henne icke nog till att kunna veta, att han för henne representerade
ungefärligen detsamma som hon för honom: ett intressant experiment, till
hvilket man går under den bestämda förutsättningen att man sjelf är
fullkomligt utan fara.--
I denna lek hade hon emellertid den fördelen framför honom, att hon
kände åtminstone de yttre konturerna af hans åsigter och lif; han
deremot visste ingenting om hennes föregående som visserligen aldrig
rört sig utom det förbjudnas gränser, men hvars historik dock skulle ge
anledning till en ganska lång Leporello-lista af flirtations-bedrifter,
dervid hon ofta vågat sig så nära ut emot gränsen som hon kunde komma
utan att öfverskrida den. Han ansåg henne för en vanlig liten
landsortsfröken, hon deremot honom för en förskräcklig don Juan, mot
hvilken hon hade att vara på sin vakt.
Att han kunde bli i egentlig mening farlig för henne sjelf trodde hon
dock aldrig ett ögonblick; dertill kände hon alltför väl sin styrka--sin
lidelsefrihet. Men hon hade en okuflig lust att komma underfund med, hur
en sådan herre egentligen skulle taga sig ut i det ögonblick, då
lidelsen grep honom, hvilka medel han skulle begagna för att öfvervinna
den kvinnas motstånd, som han älskade. Med ett ord: hon var nyfiken på
förförelsens teknik. Den var nästan det enda inom facket som ännu låg
utom hennes erfarenhet.
Derför hade det nästan varit henne en missräkning att William ännu
aldrig gjort något steg i den riktningen. Med afseende på hans gryende
känslor såg hon redan på detta stadium betydligt skarpare än han sjelf;
men just derför kunde hon icke förstå hans tillbakadragenhet.
Då han ännu dagen innan deras afresa icke gjort någotsomhelst försök att
närma sig, gaf hon honom den sista eftermiddagen af egen drift det möte
hon hade väntat att han skulle bedja henne om.
»Jag går upp på bergsknallarne i eftermiddag», sade hon då de skildes åt
om förmiddagen.
»Så-å?»
Han gissade strax hennes afsigt och han log ett hemligt löje öfver
hennes naiveté.
»Ensam», fortfor hon.
Han gjorde ännu icke min af att förstå. Det roade honom att se hur långt
hon skulle kunna gå i sin oskuld.
»För att taga afsked med trakten, förmodligen?»
»Jaha.»--Hon såg på honom nyfiket ett ögonblick. »Hvarför säger han
ingenting», tänkte hon.
»Vill ni med?» frågade hon till sist, helt rakt på sak.
»Tror ni också det går an?»--Han kände sig så öfverlägsen gentemot denna
naiva lilla själ, hvars oskuldsfulla uppriktighet dock tilltalade honom
i hög grad.
»Hvarför skulle det inte gå an?»
Den blick hon gaf honom var öppen och utan fruktan. Han tog den för ett
tecken på oskuld och omedvetenhet, men den var i sjelfva verket ett
utslag af hennes medvetenhet och fullkomliga säkerhet på sig sjelf.
»Ser man på! En sådan förnuftig liten fröken ni är.»
De kommo öfverens om klockslaget: half fem och mötesplatsen: ett ställe
utanför badortens område.
»Dethär ser ju nästan ut som ett--hur är det det heter på danska?
'Stævnemöde.'»
»Tycker ni?»
»Ja. Det är sant--jag har hört att damer alltid bruka komma försent till
möten med unga herrar. Skulle ni inte för gammal bekantskaps skull vilja
göra mig den tjensten att tala om, hur pass mycket ni ämnar komma
försent?» sade han i skämtsam ton.
»Jag kommer alltid precist», skrattade hon.
»Alltid! En skön själs bekännelse!»
William Zimmermann var icke mycket af den farlige don-Juan, som fröken
Alma Hagberg inbillade sig. Hans lif hade varit fattigt på erotik, så
fattigt, att detta egentligen var hans första möte med en kvinna af hans
egen samhällsställning. Han motsåg det också med en lätt förklarlig
nyfikenhet, blandad med en skymt af ängslan att icke i denna nya
situation kunna spela sin roll på ett så öfverlägset sätt som han helst
önskade. Han var af naturen blyg och för att dölja detta naturlyte hade
han till dagligt bruk skaffat sig en jargon af ogerad fräckhet; men
härvidlag hade han en förnimmelse att den icke skulle kunna brukas och
han ansträngde sig fåfängt för att komma på det klara med, hvad slags
sätt han nu i stället borde antaga: han var å ena sidan rädd att
förefalla både sig sjelf och henne löjlig genom sin blyghet, och å andra
sidan hade han svårt för att strama sig upp till en tilltagsenhet som
var hans natur emot--och som kunde skrämma henne tillbaka.
Han valde tillsist att intaga en afvaktande och iakttagande
hållning--d.v.s. just samma position, som hon redan förut bestämt sig
för att intaga. Resultatet blef att de fiendtliga härarne lägrade sig
midt emot hvarandra och att det tvärt emot bådas önskan icke kom till
något sammandrabbande.
En stund före den bestämda mötestiden marscherade William hän emot
villan, i hvilken gamla tanten bodde med sina båda niecer. Han gjorde
halt bakom en husknut för att kunna observera. Han var nyfiken på, om
hon verkligen skulle komma; halfvägs trodde han nästan att hon skulle
uteblifva. Han kände sig underlig till mods, men gaf sig icke tid till
att reflektera öfver sin sinnesstämning. Han handlade mera af instinkt
än till följe af ett på förhand fattadt beslut. Utan att han märkt det
hade ledningstrådarne mellan hans vilja och hans handlingar redan
blifvit afskurna och han drefs nu hänemot henne med en naturmakts
nödvändighet.
Några minuter före half fem kom hon ut på verandan och gick hänemot den
bestämda mötesplatsen; han följde henne på afstånd och när hon hunnit
utanför badanstaltens terräng gick han fram till henne och helsade.
»Ar ni der?» sade hon blott.
»Ja. Jag har följt efter er.»
»Hur länge?»
»Från villan der ni bor.»
»Hvarför det?»
»För att titta på er naturligtvis!--Uppriktigt sagdt--Jag trodde
knappast att ni skulle komma.»
»Det ser ni att jag gjorde ändå.»
De klättrade uppför bergsknallarne. Ibland, der det var brant, måste han
räcka henne handen och draga henne uppför. Rörelsen gaf hennes kinder en
smula färg och de stora, grågröna ögonen glans. Han såg på henne och för
första gången for det igenom honom en aning om att han dock kanske ändå
var en liten, liten smula förälskad. Detta förekom honom ingalunda
obehagligt. Han trodde icke ett ögonblick att denna förälskelse skulle
komma att spela någon roll i hans lif; men han gladde sig till den stänk
af vemod, som den skulle lemna efter sig när det hela var förbi. Ett
litet sommarminne att taga fram en och annan gång till vintern, när han
satt ensam i sitt rum och drömde, medan skymningen föll.
De hade kommit till toppen af den högsta bergsknallen och slogo sig ner
i en solig klyfta, der marken var klädd med varmt, förtorkadt gräs. Han
lade sig med afsigt icke alltför nära för att icke skrämma och för att
bättre kunna iakttaga henne.
»Nå», sade han, »här är ju skönt, inte sant? Och vi äro ensamma och
ingen skall störa oss. Hvad ska' vi så finna på?»
»Ja, hvad tycker ni?»
»Jag är helt och hållet till er disposition.»
»Tack. Men för tillfället har jag intet bruk för er.»
De sågo på hvarandra, ytterst likgiltigt, men med hemlig nyfikenhet,
medan de vexlade dessa repliker.
»Ska' vi leka--hva? Leka med ord menar jag.--Vill ni det? Ta
sällskapsjargonen fram? Vara kvicka, laga paradoxer?»--Han höll sig ännu
i den lindrigt sarkastiska tonen, men der var en underström af något
annat, som hon hade mycket fint öra för och genast uppfattade. »Nu
kommer det», tänkte hon. Hon svarade icke.
»Åhnej, det är ju sista eftermiddagen. Sista eftermiddagen af en vacker
sommar. Så blir man gerna en smula sentimental--inte?»
Han flyttade sig några tum närmare--. dock icke mer än att afståndet
emellan dem ännu var ganska respektabelt.--»Ska vi vara en smula
sentimentala?» sade han hälft på skämt hälft på allvar i det han såg på
henne.
»Ni skall vara alldeles som ni har lust till att vara.»
»Aj aj! Det var ett farligt löfte. Tänk om jag tog er på orden.»
»Ja, hvad då?»
»Jag kunde t.ex. få lust till att--kyssa er.»
Han betraktade henne fortfarande med stor uppmärksamhet för att se hvad
intryck hans ord skulle göra på henne. Men det syntes icke ringaste
förändring i hennes ansigtsuttryck, icke så mycket som den flyktigaste
rodnad.
»Sådant _gör_ man, ifall man törs--att man _talar om det_ bevisar att
man inte vågar», sade hon i det hon mötte hans blick med det största
lugn. Han kände sig slagen af anmärkningen och af det ogeneradt öppna
sätt, hvarpå hon framställt den.
»Ni är en skarpsinnig liten fröken», sade han. »Och jag börjar nästan
också misstänka att ni är en--en ovanligt ärlig liten fröken.--Jag kunde
ha lust att bli bekant med er.»
»Då får ni skynda på, för i morgon reser jag.»
»Vill ni inte berätta mig något om er sjelf?»
»Nej.»
»Hvarför inte.»
»Hvad skulle det tjena till?»
»Det skulle roa mig.»--
»Ja, men inte mig.»
»Nå, som ni vill.»
Han vände sina ögon ifrån henne, utåt öfver skären som simmade dernere,
långt under dem, likt uppstickande toppar af ett drunknadt högland.
Snedt öfver fjorden drog sig en bred, gyllene ström af reflexer från den
sjunkande solen. Allt glänste och glittrade i detta sista
afskedsskimmer. Från en lustbåt trängde tonerna af ett smäktande solo på
b-kornett och som ett aflägset brusande hördes badgästernas trampande af
och an på badhusbron. Längst ut mot Kattegat sågs en fiskarbåt, stor som
en mås, med en fläck af sol på sitt hvita toppsegel.
Der gick en lång stund och det talades icke ett ord. Så hördes med ens
skrapande ljud på hällen och William reste sig hälft, stödd emot
armbågen, och lyssnade. Det flög ett leende öfver hans ansigte; han hade
känt igen Pelle Wahlbergs och fröken Johnssons röster.
»Det tycks vara flere än vi, som äro ute för att taga afsked med
utsigten», sade han. De sågo hvarandra småleende in i ögonen och
lyssnade; stegen närmade sig och rösterna hördes tydligare och
tydligare.
»Gud hvad här är vackert!» sade Pelle--de två hade stannat på klinten
alldeles ofvanför de andras hufvud. »Herre Je' om jag kunde måla såder!
Hva'? Vår Herre är en styf karl. Vi andre ä' bara stympare.»
Hvad fröken Johnsson svarade eller om hon öfverhufvud taget svarade,
kunde man icke urskilja; hon talade alltid så sakta och beslöjadt. Men
Pelle trafvade vidare i den tankegång, han kommit in på. »Herre Je'!
hvarför ska' man vara en sådan klåpare! Hva'? Åh, gud, om jag kunde måla
såder--hva?--så skulle vi gifta oss i morgon.»
* * * * *
»Hva? Ville ni inte ha mig, säg?»--Det hade med ens kommit ett helt
förändradt tonfall i Pelles röst. Den blef så mjuk och så böjlig.
Öfvergången hade skett alldeles hufvudstupa; det var klart att han utan
att tänka sig för kommit in på ämnet, att orden undsluppit honom nästan
mot hans vilja.
»Säg ville ni inte det?»
Det blef så tyst deruppe och de få minuter som förflöto föreföllo
pinsamt långa för de två dernedanför. Hon hade rest sig upp, han stödde
ännu sitt ena böjda knä mot marken och de sågo på hvarandra gripna af en
egendomlig högtidsstämning blandad med en känsla af skamsenhet, som om
de plötsligt anträffat hvarandra, lyssnande vid en dörr, innanför
hvilken två menniskor trodde sig i ostörd ro afhandla sitt lifs
heligaste och mest privata angelägenheter.
Men det var också något annat som grep dem båda, en förnimmelse som
liknade afund, en känsla af fattigdom. De två deruppe egde ungdomens
omedelbarhet, som hejdar sin lycka i flygten utan ängslig tvekan, utan
att på förhand sönderplocka sin egen stämning; de två deruppe egde
ungdomens tro och lefnadsmod och stolta, vackra besinningslöshet--de
kunde älska de två.
Och för första gången kom det öfver de andre, som lekt en sommarlek
under den tysta förutsättningen att båda vara garderade, en leda vid den
tomma och ytliga leken och en längtan att ge sig hän på godt och ondt,
utan baktanke och utan tvifvel.
Det raspade åter af stöfvelklackar mot hällen derofvanför och stegen
aflägsnade sig.
William hade rest sig upp. Han tyckte att något borde sägas, men fann
icke ord. Alla de vanliga sarkasmerna skulle ha fastnat honom i halsen;
och för sina egne, menskliga känslor hade han intet uttryck.
De gingo tysta nedåt, mot badanstalten.
Efter kvällsvarden träffades de åter i menniskoströmmen som böljade af
och an på badhusbryggan. Den gamla mostern satt på sin bänk och de fyra
unge höllo i början samman. Det var något underligt öfver Pelle
Wahlberg: han kunde tiga långa stunder å rad och när han talade var hans
ton dämpad och mjuk. Den lilla sextonåriga studentkandidaten gick vid
hans sida. Hon var om möjligt ännu mera tyst än eljes; och hon föreföll
så blek i månskenet, men de två vackra troskyldiga ögonen hade fått ett
djupare uttryck, som om hon för första gången sett sitt eget lifsöde i
ansigtet.
Det började glesna på bron, mostern svepte sig huttrande in i sin sjal
och längtade efter sin varma säng, men hade icke hjerta att störa de
unge. De hade nu delat sig som vanligt i två par.
Månen stod öfver den stora klippan utanför kallbadhuset och i vikens
svarta vattenspegel dallrade en flod af lödigt silfver. Utefrån
Pelleskäret hördes en gladlynt baryton som sjöng dryckesvisan ur »Konung
för en dag».
* * * * *
Följande morgon förvånade William Zimmermann sig sjelf: Han befann sig
vaken, alldeles ljusvaken så pass tidigt som klockan 5. Han brukade
eljes utan ansträngning kunna sofva till klockan 9.
Han pröfvade förgäfves den gamla metoden att vända sig om för att få sig
ännu en liten morgonlur. Han kände, strax på sig att det skulle vara
förgäfves. Plötsligt kom det öfver honom en alldeles omotiverad
förhoppning att möjligen kunna träffa fröken Hagberg redan på denna
tidiga timma. Han intalade sig att hon naturligtvis måste stiga tidigt
upp för att packa och att hon dervid säkerligen skulle känna längtan att
taga afsked med den förtjusande ramen till deras vackra lilla
sommaridyll; han lyckades lefva sig så fullkomligt in i denna
föreställning att han slutligen var alldeles öfvertygad om att han
skulle möta henne.
Han ströfvade länge omkring dernere vid stranden, gick på badhusbron der
hans ensamma steg gåfvo eko och kände sig helt förvånad öfver att ingen
liten bleksjuk fröken syntes till. Den enda lefvande varelse han mötte
var alle-Hare, som kom traskande öfver gruset på sina breda tofflor och
med synbar förvåning helsade den fordne festdiktaren, som man icke var
van vid att se på denna tid af dagen.
William beslöt sig tillsist för att gå och rifva Pelle upp ur bädden.
Men Pelle--sjusofvaren--var redan utgången.
En halftimma derefter såg William en skymt af honom; men han var icke
ensam, han hade i sitt sällskap en liten fröken i mörkblå resdrägt och
de vandrade tillsammans utåt vägen. Han kunde se på deras steg, att de
voro belåtna med tillvaron.
* * * * *
Ångbåten lade ut från land.
Hamnbryggan var som en enda sky af viftande näsdukar; och från ångarens
reling besvarades afskedshelsningarne med hattar och parasoller. Damerna
stodo med händerna fulla af blommor, småleende mildt alltunder det de
mönstrade och jemförde hvarandras afskedsrecetter.
Fröken Alma Hagberg var en af dem, som fått den vackraste skörden;
hennes ansigte var också ett enda huldsaligt leende. Hon stod uppe på
öfversta däcket och hennes lilla knubbiga figur i den bruna resdrägten
tecknade sig skarpt emot den hvita rökhytten. Vid hennes sida stod den
lilla fröken Johnsson, smärt och rank i sin blåa paletot, långt ädlare i
figurens linjer och hållning, långt vackrare med sin djerfva, allvarliga
profil. William tänkte med en anstrykning af bitterhet på, att han
kanske borde ha valt henne till hjeltinnan i sin sommaridyll; den hade
i så fall kanske fått en mera tillfredsställande afslutning--ett
verkligt farväl. Han kände en vansinnig hunger efter detta farväl, som
han gått miste om; och denna otillfredsställda hunger tog sig uttryck i
bitterhet mot henne som drog bort utan annat afsked än en handtryckning
midt i folkvimlet på ångbåtsbryggan. Pelle hade vandrat utåt vägen i
sällskap med sin sommarsaga. Han hade säkert fått ett ordentligt afsked,
han!
Pelle stod vid hans sida och viftade som en ursinnig. Ja, han hade skäl
att vifta. William stoppade sin näsduk i fickan; det skulle fan stå och
fåna längre.
»Går du med?» sade han till Pelle.
»Inte ännu!»
William gjorde en axelryckning och försökte sig med att se sarkastisk
ut. Han började betrakta de kringstående med spefulla blickar.
Från varmbadhusets veranda viftade badmadamerna med stora badlakan, från
restaurationsbyggnadens balkon viftade alla serveringsfröknarne med
hvita servietter--tre gardeslöjtnanter reste med båten i dag--och
utanför biljarden stod dess fete egare och viftade med markeringstaflans
handduk; det var en sista afskedshelsning till den trognaste stamgästen,
à la guerre-spelaren par excellence, en student från Upsala, som legat
vid badorten i sex veckor i och för sin helsas vårdande.
»Går du med nu?» frågade William ännu en gång.
»Strax.»
Ångbåten hade kommit långt bort; men ännu viftade en trofast näsduk från
öfversta däcket och så länge den höll i var Pelle omöjlig att rubba.
Ändtligen lyckades William få honom med och de vandrade vid hvarandras
sida hänemot badanstalten, utan att säga ett ord.
»Här blir trist nu», utlät sig William slutligen.
»Ja», sade Pelle i nedstämd ton. »Jag tror jag reser snart.»
»Du också? Hvarthän?»
Han smålog hemlighetsfullt.
»Till Skåne kanske.»
»Hvad ska' du der att göra?»
Pelle fortfor att småle, på ett ovanligt stillsamt sätt.
»Ah, ingenting just. Kunde ha lust att se provinsen. Har aldrig varit
der. Den ska' vara mycket karakteristisk.»
»Ja, den är visst mycket karakteristisk», sade William diskret. »Du ska'
resa dit och äta gröt, Pelle. Du kommer att må tjockt.»
Pelle sneglade på honom och tänkte: »hvad fan menar han?» Hans ton klang
märkvärdigt irriterad.