»Lam invärtes.»
Nej, nej! Denna onaturliga kyla måste smältas! Hon skulle, hon måste
vinna honom.
Och sedan hon vunnit honom... Hennes äregirighet skulle drifva honom
framåt som med ånga, hennes energi skulle verka eggande på hans och
spänna hans intellektuella krafter till det yttersta.
Kanske skulle han då skapa det diktarverk, efter hvilket samtiden
längtade--lyssnande stilla, med återhållen andedrägt.
Så låg hon länge, invaggad i en moders storhetsdrömmar, medan
sommarnattens skymning andades ned öfver rummet och svepte allt in i
sitt genomskinliga dis. Timme skred efter timme och hon märkte det icke.
Febern bultade för hennes öron och hjertat klappade med tunga hörbara
slag; hon tog en af chäslongens kuddar, tryckte den hårdt mot bröstet
och böjde hufvudet tillbaka.
Det skulle vara lönlöst att gå till sängs; hon skulle ändå icke kunna
sofva. Hon reste sig upp, tände sin arbetslampa och satte sig till
skrifbordet, med pennan i hand.
Gardinen var icke rullad ner. Hon såg ut öfver den slumrande staden, der
dagens jägtande lif stannat af. I denna heliga djupa tystnad bodde
hennes gud--arbetet; en sådan natt skulle hans son komma till
verlden--den väntade återlösaren.
En känsla af andakt grep henne och med darrande händer började hon dyrka
sin gud.
Natten led. Utanför fönstren började de tidigaste fåglarnes kvitter att
låta höra sig; och lifvet vaknade efterhand. Då lade hon pennan ifrån
sig, tog på sig kappa och hatt och gick ut.
Morgonluften lade sig kyligt kring hennes brännheta panna. Öfver
Skeppsholmen höjde sig i mäktigt majestät solens glänsande röda skifva.
Dagen grydde--grydde långsamt öfver stad och land och haf.
»Helsingborg den 3 Sept.
Du anser mig troligen för ett vanartigt barn; som kan vara hela sommaren
borta från sin mamma utan att låta höra af sig. Sedan jag medgifvit att
du i grund och botten har rätt, kan jag tillägga att jag rätt länge
umgåtts med planen att låta dig veta hvar jag fans, fast det först nu
blir af.
För resten har jag ingenting särskildt att förtälja. Det bara kommer på
mig en lust--en stämning; och jag har mot vanan energi nog att sätta mig
till skrifbordet. Eljes är det alltid så, att så länge stämningen vara,
gitter jag inte. Dels af maklighet, dels af en slags motvilja att slita
den i stycken. Det är för resten synd; det är slöseri med andens medel.
Som t.ex. när man ligger om natten och inte kan sofva. Hufvudet bränner
och ur hjernan myllrar tanke på tanke fram. Man borde tända ljus, få tag
i pennan och skrifva det ner allt. Så rik jag vore, om jag gjort det!
Nå--kanske det i alla fall dock inte går helt och hållet förloradt--men
_formen_, den vackra, luftiga formen återkommer aldrig precist sådan,
som den var. Det kostar åtminstone mycken andlig födslovånda när den
skall till verlden nästa gång.--Jag har varit här i fjorton dar. Jag
reste egentligen hit för att träffa en menniska, jag tyckte om. Det var
för resten en kvinna. Vi hade lekt sommarsaga i Lysekil och jag hade
fått reda på att hon skulle hit. Nå, hon var också i sta'n, men vi
råkades inte--naturligtvis. Jag tröstar mig med Pelle Wahlbergs
försäkran att Skåne är »en snobbig provins». Jag är inte alldeles
öfverens med honom i det, men man ska' ju ändå se sitt fädernesland; och
jag har gjort en vallfart ut till farfars villa.
För resten har jag i någon tid varit förälskad i en röst. Dess egarinna
bodde i rummet näst intill mitt här på hotellet--bodde ensam och var
lungsiktig; det är allt hvad jag visste och vet om henne. Nu är hon
rest--jag anar inte hvarthän.
Men jag kände det så tomt och trist den kvällen då jag kom hem och
märkte att hon var borta. Först såg jag att hennes namn var utstruket
från svarta taflan--det högg till i bröstet på mig--sen märkte jag
tystnaden derinne och kände ensamheten så oändligt tung.
Jag anar inte hur hon såg ut, jag är nästan säker på att hon var ful och
gick snedt på skorna. Men hennes röst hade en fin, mjuk ton och hennes
skratt var nervöst men melodiskt. Jag är säker på att hon var
hysterisk--var en af de tusen, som förbränna. Man anade det då man
hörde de febrila skiftningarne af hennes något tunna men smidiga stämma,
de snabba, omotiverade öfvergångarne från sentimentalitet till munterhet
och tvärtom. Hon hade ingen att tala med annat än städerskan--det gjorde
ett så fattigt och öfvergifvet intryck att höra henne tala med denna
gås, tala allvar, förstår du, med hjertat på läpparne; jag satt och
önskade att hon ville skicka bud in efter mig.--Hon var naiv, flickan,
och det var något af friskhet i hennes naiveté. Men först och sist var
det hennes röst: som glas, förstår du, men smidigt och böjligt; och
hennes dialekt--den klingade som ett helt annat språk än den vidriga
skånska, som jag annars hör talas omkring mig. Hon var bestämdt från
Sörmland.--
En sådan bild jag roat mig med att fantisera ihop! Tror du jag inbillar
mig att den är sann? Ähnej. Men »det är ljuft att drömma» sa' de gamle
idealisterna!
Nå, hvad var det jag skulle säga mer? Jo. Jag har skrifvit en liten bit
lyrik, som jag skickar dig. Öfverantvarda den åt bladet och lemna min
adress på kontoret, att mynt ögonblickligen må tillställas mig. Jag vet
nemligen inte om jag har så pass mycket kvar att det räcker att komma
härifrån med.
Idéen fick jag på nedresan; och den lilla missen var jag naturligtvis
förälskad i. Det är märkvärdigt hur lätt jag har för att bli förälskad,
nu. Det är som om jag traskade rundt med hjertat i näfven, beredd att
räcka det ut till hvem som vill ha det. Det käns som _måste_ jag ge det
bort; rent omöjligt att slippa!
Jag reste hit för det jag trodde mig vara förälskad (smått!) i en; på
båten blir jag kär i en annan; när jag kommer hit förälskar jag mig i en
röst--hvilket dock icke hindrar mig att som en fåne gå rundt och titta
efter den första, som jag egentligen reste hit för att träffa--och nynna
för mig sjelf, med rörande känsla:
Wo bist Du! Wo bist du!!
Me--ein geliebtes--Kind!!!
När jag väl kommer till ro i Stockholm igen ämnar jag hugga i och gno.
Farväl och au revoir!
_William_.»
Modern läste brefvet om och omigen. Det hade en sådan klang af friskhet.
Det var så olikt honom sådan hon kände honom personligen. Här var ungdom
i detta--det var icke den vanliga steriliteten, reservationen,
hopplösheten. Skulle han verkligen--? Hon måste stryka sig lugnande med
handen upp och ner på venstra sidan af bröstet; det var som om
öfverraskningens glädje skulle kväfva henne annars.
En stund derefter satt hon vid sitt skrifbord och skref i sin »stora
bok»; hon hade blifvit sin vana trogen:
»Förlåt mig alla nykterhetens gudar; förlåt mig gamla bok, som bevittnar
alla mina dårskaper och förlåt mig du--författare--att jag spiller min
tid på att skrifva af, hvad jag kunde få läsa i tryck. Men jag kan icke
vänta. Jag känner ett ursinnigt begär att få rå om denna bit, att få
läsa om den så ofta jag vill, sluta mina ögon och lyssna till dess
smekande klang. Ha gudar! så skrifver man icke utan att ha möjligheter
att bli konstnär. Jag är icke blind för felen. Inledningen är för lång
och för tung; den verkar ansträngd och man _ser_ ansträngningen. Och det
om Irland är för skrikande i färgen.--Det är sjelfva stämningen som är
återgifven med mästerskap.»