Med en känsla af saknad hade de båda, mor och son, lagt sista hand vid
det gemensamma arbetet. I synnerhet hade det kommit öfver modern en
förnimmelse af tomhet då hon tänkte på att från och med den bestämda
dagen skulle det vara slut. Han skulle icke komma mer så regelbundet som
förr, hon skulle icke ha den glädjen att se honom dag efter dag, att
känna hur hon vann honom steg för steg, hur hans kyla smälte och hans
skygghet försvann. Hon hade en slags vidskeplig föreställning om att
från och med den stunden, då deras samarbete upphörde, skulle han så
småningom glida ifrån henne; hon skulle icke kunna hålla honom kvar; hon
skulle icke längre ha någon del i hans lif.
Detta smärtade henne så mycket mer som hon under den sista tiden tyckte
sig ha märkt, hur hon vann på honom; han blef menskligare och mera
tillgänglig för hvarje dag han kom och der var all utsigt till att han
till sist skulle kapitulera.
Sedan de slutat sitt arbete hade hon tyckt sig finna att det började gå
utför igen. Han kom numera sällan om förmiddagarne; men dock ännu hvarje
dag i skymningen, strax efter middagen. Der kunde han då sitta i en af
de bekväma stolarne och röka sin cigarett, tigande, medan mörkret föll
på. Hon såg spetsen glänsa till och försvinna för hvarje drag och fast
han icke talade hade hon dock en behaglig förnimmelse af menskligt
sällskap; af en hjerna som arbetade, af ett hjerta som slog--liksom af
en magnetisk ström, hvilken strålade emot henne från denna lilla
eldfläck, som andades.
De hade mindre att säga hvarandra nu än förr; deras gemensamma stora
intresse var ju borta. Men de kunde njuta af samvaron ändå, utan utbyte
af ord; de hade en känsla af trygghet och frihet i hvarandras sällskap,
ty tystnaden kändes aldrig tryckande och konversationen var aldrig
tvång.
Modern rufvade emellertid ständigt på, hur hon skulle åvägabringa ett
nytt gemensam-intresse. Hon tyckte att han blef nervösare och nervösare,
ju mer det led framåt våren; han magrade synbart och der kom åter öfver
hans drag och hans väsen den kvicksilfveraktiga oro, som så länge han
höll på med anteckningarnes bearbetning nästan hade varit helt och
hållet försvunnen.
Om sitt arbete talade han aldrig.
»Hvad finner du på, nu för tiden?» frågade hon en dag.
»Åh, just ingenting.»
Han sade det i trött ton och hon visste hvad det betydde. Herr Hedström
hade berättat henne att William höll på med att öfversätta en fransk
roman och att han nämt något om att använda honoraret till en badresa
under sommaren. Till modern hade han ingenting nämt om denna sin plan.
Han klämde på med arbetet och i början af juni hade han öfversättningen
färdig. Men som boken icke kunde komma ut förr än på hösten gjorde
förläggaren svårigheter med att utbetala hela honoraret strax. William
fick endast en mindre summa, hvaraf största delen strök med till
amortering å ett sparbankslån. Hela juni månad gick och ännu hörde
modern icke talas om någon resa.
Fråga ville hon icke. Det förtroende som han icke frivilligt gaf, visste
hon att hon icke på något annat sätt skulle lyckas afvinna honom. Derför
hade hon gjort sig till regel att aldrig på ringaste sätt blanda sig i
hans göranden och låtanden. Hon kände honom tillräckligt för att veta,
att ett allt för tydligt visadt intresse för hans angelägenheter endast
skulle irritera honom, att han skulle uppfatta det som försök till att
på konstlad väg åstadkomma ett slags förtrolighet, att hans
oppositionslusta skulle reagera deremot och komma honom att stöta henne
tillbaka.--Men genom herr Hedström fick hon reda på transaktionen med
förläggaren och att det var brist på penningar som höll honom kvar i
Stockholm.
Sedan dess fans det blott en tanke i hennes hufvud: hur hon skulle få
honom att mottaga den andel af honoraret för Resebilderna, som med rätta
tillkom honom. Hon grubblade öfver detta dag och natt; och rakt i strid
med sin nyktra natur grep hon sig den ena gången efter den andra i att
ha uppgjort de mest fantastiska förslag till att bringa penningarne i
hans händer. Denna enkla sak blef i hennes fantasi till ett stort berg,
som tryckte henne så att hon ibland kände det som en fysisk plåga. Allt
i hennes hjerna kretsade kring en enda punkt, der denna tanke bitit sig
fast som fix ide. Att se honom hade nu nästan blifvit till ett lidande
för henne; men ett lidande som hon icke kunde undvara. I hennes
inbillning stod det snart som fastspikadt att på denna badresa hängde
lif och död för sonen. Hon kände hvarje minsta linie i hans ansigte och
den ringaste förändring, som ofta kunde ha en helt naturlig grund,
skrämde hennes onda samvete upp; det var som hade hon begått en skamlig
förbrytelse, som om hon stulit dessa penningar från sitt eget barn; och
nu skulle hennes barn gå under, andligen och lekamligen,--det enda
medlet till räddning hade hon rånat ifrån honom.
Hur skulle hon kunna återställa honom dem; hur skulle hon kunna godtgöra
sitt brott? Hennes hjerna arbetade i feber; men det var ett
sisyphusarbete utan resultat. Hon vred sig under verkningarne af den
inre striden, som upprepades hvarje dag--striden mellan hvad hon ville
och hvad hon vågade. Fruktan att mista det lilla grand af hans
tillgifvenhet som hon tillkämpat sig, höll henne tillbaka; men tanken på
denna resas uppfriskande inflytande, både fysiskt och psykiskt, dref
henne fram. Och som dessa båda faktorer gjorde sig gällande med lika
styrka, blef striden i hennes inre ständigt ny, spänningen ständigt lika
plågsam.--
Det var en dag i början af juli.
William hade icke kunnat sofva om natten; han hade stigit tidigt upp och
gjort en tur ut till Nacka der han ätit frukost. På återvägen gjorde han
en titt upp till modern.
Blott den omständigheten att han kom på en något ovanlig tid skrämde
hennes onda samvete. Han var blek efter den sömnlösa natten och hade blå
ringar under ögonen; han såg så dålig ut att det stack till inom henne
då hon betraktade honom. Men hon smålog vänligt och räckte honom sin
hand till välkomst.
»Det var snällt af dig att titta upp», sade hon.
»Snällt?» upprepade han med en axelryckning och i föraktlig ton. »Jag
kom att gå här förbi och jag var trött.» Han slog sig ner midt emot
henne vid fönstret och betraktade med ett slags slött intresse det
arbete, hon hade för händer.
»Det är underligt att se dig med de der pinnarne i hand», sade han.
»Så-å. Tycker du det?»
»Ja. Det passar så dåligt både till ditt utseende och till stilen i det
här rummet. Om man såg det på en tafla skulle man säga att figuren var
'ditsatt'; den stämmer inte med omgifningarne.»
»Det är visst bara för det du så sällan ser mig syssla med
fruntimmersarbeten.»
»Nej. Det är något i sjelfva ditt väsen som skriker emot. Det är som
att se en kökspiga spela fiol.--Hvad skall det för resten bli till?»
»En plaid.»
»Du har ju tre förut.»
Hon stred mot en plötsligt uppdykande lust att med munter förtrolighet
svara: »Men du har ingen!» Emellertid betvang hon den och fortsatte sitt
arbete under tystnad; men der låg ett skimmer af inåtvänd glädje öfver
hennes drag.
William satt och stirrade ut genom fönstret. Der nere låg staden,
öfvergjuten af solljus: Skeppsholmen inbäddad i grönska, med de röda
tinnarne af den gotiska kasernen och kyrkan på backen högst uppe.
Nationalmuseum, norska ministerhotellet, Bolinderska palatset, Grand
hotell och Fersenska terrassen drogo sig i en sned linie längsmed
Norrström. Närmast, till venster låg Skeppsbron med lossande skutor och
rörligt lif; och längst i fonden Ladugårdslandskyrkans kupol, höjande
sig öfver de mellanliggande taken.
Öfverallt föll solljuset skarpt, med glansdagrar och reflexer. Strömmens
böljor gnistrade och glittrade som hvita lågor, genom hvilka de små
kolibribåtarne skuro fram i linier som korsade hvarandra.
Utanför Grand hotell kastade just en skärgårdsångare loss. Långsamt gled
den utför strömmen med flagga på akterstången och försvann utom taflans
ram, efterlemnande en fåra i vattnet och i luften en röksky, som snart
drog bort.
William hade följt den med ögonen; och länge efter det den försvunnit
satt han tigande och stirrade utåt.
Modern betraktade honom i smyg: der låg en svårmodig längtan öfver hans
drag. Han hade synbarligen glömt att det fans en annan menniska i
rummet, ty den medvetenhet och sjelfironi i uttrycket, som annars alltid
preglade hans drag, var nu helt och hållet försvunnen. Sådan hade han
sett ut som barn--hon mindes det nu med ens; och detta öppna och
oskyldiga, men på samma gång inåtvända och drömmande barnaansigte som
hon mindes, blef till en anklagelse för ouppfylda moderspligter. Hon
kunde icke beherska sig; tårarne stodo henne i ögonen, hon måste lägga
arbetet ifrån sig och vända sig bort för att dölja dem.
Han märkte att hon rörde sig och hans medvetenhet vaknade. Han såg ännu
dit ut, men det ironiska uttrycket hade kommit igen i hans ansigte; och
hans ton var forceradt sarkastisk, när han gaf sin stämning luft i ord:
»Jag kan aldrig se en ångbåt lägga från land eller ett tåg flåsa i väg
från stationen utan att bli sentimental. Har du nånsin känt det der? Man
kan godt veta att tåget bara går till Trosa--när man ser det försvinna
är det alltid som styrde det rakt ut i den vida verlden--medan jag ensam
stannar kvar.--Värst är det med en ångbåt, helst om utsigten är öppen
och fri och intet land skymtas vid horisonten.--Mindre och mindre blir
skutan; och till sist är den bara en prick, som mina ögon hänga fast vid
liksom en hypnotiserad menniskas ögon suga sig fast vid magnetisörens
hand, medan hela den hypnotiserades kropp följer denna hands minsta
rörelse, som om tusen osynliga och oslitliga trådar vore spunna mellan
de ögonen och den starka handen som drager... Men allt eftersom ångbåten
blir mindre och mindre är det som om hafvet blef större och större--och
min längtan i samma proportion alltmera intensiv--Det är så menskligt,
gu'bevars; och kristligt också för resten. Allt hvad jag har omkring mig
är ingenting--_utanför_ är all rikedom och fullhet--_det okända_ är
paradiset och saligheten och himmelriket...»
Hon hade rest sig upp och gick nu omkring i rummet för att dölja huru
upprörd hon var. Hon kände en lust att få kasta sig till hans fötter och
kyssa hans hand--och be om förlåtelse... För hvad? Det visste hon icke.
Allt var så oklart och mörkt inom henne.
Men plötsligt gick hon bort till fönstret igen, ställde sig raklång och
stel framför honom och sade i en ton som hon försökte göra så torr och
affärsmessig som möjligt:
»Hör--det är en sak jag vill säga dig. Du skall icke bli ond; det är
icke för din skull utan för min egen. Det plågar mig så...»
Han vände ansigtet upp emot henne med ett litet småleende:
»Hvad är det?»
»Det är de der pengarne, som jag fått för ditt arbete. Det är oresonligt
och småaktigt af dig, att icke vilja mottaga din andel af honoraret.»
Han gjorde sin nervösa axelryckning, men svarade icke. Han hade
egentligen aldrig tänkt närmare öfver saken och som den nu framstäldes
för honom fann han den i grund och botten både rimlig och antaglig.
Utsigten till att så här med ens komma i besittning af en samlad summa,
att kunna skudda Stockholmsdammet af fötterna och resa sin väg, innebar
också, särskildt i hans nuvarande sinnesstämning, något obeskrifligt
lockande. Men just detta, i förening med moderns enträgna, nästan
bedjande sätt att framställa saken, väckte hans vanliga omotiverade lust
att göra svårigheter, en rent animalisk instinkt, som hade sin grund i
en omedveten fruktan för en öfverrumpling af ett eller annat slag--en
själens reflexrörelse som kom honom att vända sitt lynnes afvigsida
utåt.
»Jag fick tusen kronor för boken», fortsatte modern--hon talade med en
värme som om hon på förhand insåg nödvändigheten att försvara den
handling hon nu ämnade begå--»och af dessa penningar äro minst hälften
dina. Hvarför kan jag nu icke få betala dig dem, när du vet att det
plågar mig att icke få göra det.»
»Äh--det är så småaktigt att räkna», sade han med ett irriteradt uttryck
i ansigtet.
»I detta fall är det ju _du_ som räknar då du icke vill ta emot
pengarne. Det är ju att tillskrifva saken en betydelse, som den i
sjelfva verket icke har.»
»Gör som du vill», sade han och såg åter ut genom fönstret.
Hon gick bort till skrifbordet och satte sig att skrifva ut
bankanvisningen med en känsla af lättnad, blandad med en orolig
förnimmelse af att ännu var spelet icke vunnet. Han kunde ännu vägra
--och hon satt och grundade på ett sätt att sticka anvisningen åt honom
så omärkligt som möjligt. Men hon fann ingen annan utväg än att göra det
helt rättframt och ogeneradt.
»Var så god», sade hon och höll papperet ut emot honom.
Han tog emot det långsamt och hans blick gled med låtsad likgiltighet
öfver det skrifna talet: Femhundra kronor--och i samma ögonblick stack
det till inom honom af glädje, så att hjertat ett ögonblick tycktes stå
stilla. Den der lilla papperslappen rymde två månaders frihet från
tvång--nya menniskor, nya omgifningar--allt det obekanta, detta
_utanför_ som är oroliga själars himmelrike. Men just styrkan af den
sinnesrörelse som tog honom, framkallade åter den vanliga
reflexrörelsen.
»Låt oss vara ärliga emot hvarandra», sade han i en lätt sarkastisk ton.
»Hvad ligger der under det här?»
»Kan du icke förstå det, du som är så skarpsinnig?» Hon gick med
händerna på ryggen af och an på golfvet. Hon var i ett humör som all
hans vresighet nu icke skulle kunna rubba. Det låg smil öfver hennes
läppar och munterhet i hennes ögon; och i sjelfva hennes hållning och
rörelse var der en slängande sorglöshet, som frapperade honom såsom
något ovanligt och främmande. Hon liknade en menniska, som nyss kastat
af sig en tung börda och nu med lätta steg vandrar vägen framåt.
Detta goda lynne smittade honom oemotståndligt och gaf hans stämning en
annan riktning.
»Nej», sade han blott; men tonfallet hade fått en anstrykning af
godlynthet, som det icke fans i hans förra replik.
»_Det_ ligger under, att jag icke vill vara din gäldenär. Du som sjelf i
det fallet är så ömtålig, borde verkligen också lära dig fatta, att
också andra dödliga kunna ha sin lilla stolthet.--Jaha, min gosse»--här
gaf hon honom ett lätt slag på axeln--»och nu tala vi icke mer om det.»
Han vek sakta och småleende ihop papperet, som han lade i sin plånbok.
Så reste han sig upp, gick hän emot henne och lade sina händer på hennes
axlar, som han skakade.
»Hvem har sagt dig det?» sade han med en blick som skulle föreställa
forskande, men bakom hvilken godmodigheten allt för tydligt lyste fram.
»Hvilket?» »Ah, gör dig inte till! Jag har nog märkt hur du spionerar
på mig. Det är naturligtvis Hedström som vanligt--Ja, jag vet mycket väl
att du pumpar honom.»
Hon stod tyst och stilla. Hon hade ingenting att svara, hon såg blott på
honom. Denna lilla förtrolighet från hans sida gjorde henne så godt. Hon
var nästan öfverväldigad som om hon fått en stor och rik gåfva, hvilken
hon icke förtjent. Hon skulle velat stryka med sin hand öfver hans hår,
bara en enda gång; men det vågade hon icke. Hon var rädd för att göra
det på ett sätt som skulle misshaga honom.
»När reser du?»
»Jag vet inte. Jag hade god lust att ge mig af i dag--hvarthän som
helst, bara för att komma härifrån. Men jag hinner nog inte.»
»Så i morgon då. Hvart styr du kosan hän?»
»Det vet jag inte. Jag sätter mig på en ångbåt, så får det bära hvart
det bära vill.»
»Till Trosa, kanske?»
»Åhnej. Jag ska väl laga att jag kommer på en af kanalbåtarne.»
»Tittar du upp innan du far?»
»Absolut nej! Det får jag inte tid till.»
»Nå. Och man får väl aldrig höra af dig heller?»
»Det är inte troligt. Det skulle kännas som ett band ifall jag lofvade
det.»
»Så lofvar du ingenting.»
»Farväl», sade han och räckte henne sin hand.
»Farväl. Och lycklig resa!»
Han gick mot dörren; han hade på läpparne en liten sarkasm öfver det
konventionella i hennes sista ord, men han kom sig icke för att uttala
den. Tanken på, att modern skulle sitta ensam kvar i staden föll med ens
öfver honom. Han vände sig om i dörren och gick åter fram emot henne.
»Och du sjelf?» sade han. »Blir du i sta'n hela sommaren?»
»Det tror jag nog. Jag har rest tillräckligt i mina dagar.»
»Du skulle åtminstone lägga dig på landet nånstans ute i skärgården.»
»Nej. Jag har det bättre här.»
Han stod ett ögonblick tveksam. Han hade en känsla som om han glömt
något, han borde säga och han ansträngde sig fåfängt med att utgrunda
hvad det var. Så vände han sig hastigt om, med en nick till farväl.--
På aftonen vid niotiden medan hon låg på sin chäslong och hvilade ut
efter dagens arbete, blef hon behagligt öfverraskad af att höra hans
steg i entréen. Men när han kom in såg hon strax på hans uppsyn att hans
besök måste ha någon annan grund än blott sonlig längtan att tillbringa
sista aftonen före skilsmessan i sin mors sällskap.
Han ryckte också utan preludier fram med hvad han hade på hjertat. Det
var naturligtvis om pengarne. Han ville säga det rentut: han skulle
troligen komma att känna detta som ett band och den känslan skulle
hädanefter göra honom ännu mer reserverad. Detta hade han ansett sig ha
en viss skyldighet att på förhand underrätta henne om.
Hon svarade att det i så fall icke kunde hjelpas. Hon hade handlat så
som hon för sin egen skull ansett sig böra handla; och hon fick försöka
att bära följderna.
»Nå ja», sade han till sist--»men du kan i alla fall inte betaga mig den
här känslan af att du gjort mig en tjenst; och denna skuldförnimmelse,
med dess alldeles ovilkorliga bismak af förpligtelse--du anar inte hur
ängsligt misstänksam den skall göra mig. I hvarje minsta närmande från
din sida skall jag se anspråk på tacksamhet och detta hjernspöke skall
drifva mig till den ena hänsynslösheten efter den andra.»
Hon blef märkbart blek, der hon låg och vecket mellan de svarta
ögonbrynen blef djupare än vanligt. I denna pannans sammandragning låg
der en dyster energi; men tonen i hvilken hon svarade, var utan klang.
»Så sätter jag min hänsynslöshet upp emot din. Det är allt.»
Det blef tyst i rummet en stund. Hon hade slutit ögonen som om hon sof
och han satt och betraktade hennes ansigte. Dess sorgfulla uttryck
gjorde honom ondt.
»Du tycker väl det är dumt af mig att tala om det här; men jag skulle ha
känt det som en slags brist på ärlighet att inte ha sagt det. Det är
fånigt--förstås--men sådan är jag nu en gång.»
Hon svarade icke och det blef åter ett par sekunders tystnad.
»Man rår ju inte för hurdan man är», sade han till sist, i det han reste
sig upp och gick hän till chäslongen. »Jag skulle önska att jag kunde
hålla af dig»--han sade det sakta och med en röst som skälfde lindrigt;
medan han strök sin hand lätt som en fågelvinge en gång öfver hennes
kind.--»Jag ville så gerna hålla af någon men jag kan inte.»
»Din tid kommer nog», sade hon utan att se upp. Hon kände ett begär att
trösta; men hon trodde icke sjelf på hvad hon sade.
Hon låg ännu med slutna ögon och lyssnade till hans steg utför trapporna
och öfver gården. När hon icke kunde höra dem mer vände hon sig om på
chäslongen, tryckte sitt ansigte hårdt emot en af kuddarne och brast i
gråt.