William hade erbjudit sig att söka skaffa förläggare, men modern ansåg
det bäst att sjelf taga saken om hand. Tiderna voro dåliga, allmänheten
varnad af kritiken att icke köpa böcker, som kunde komma under rubriken
»den usla literaturen», hade för säkerhets skull helt och hållet upphört
att köpa böcker. Det var icke så godt att afgöra hvar gränsen gick
mellan de goda och de dåliga. Der fans dåliga böcker som innehöllo så
mycket förnuft och der fans goda böcker som voro så enormt tråkiga. Allt
bidrog till att göra valet svårt: derför var det bekvämast att öfver
hufvud taget icke köpa literatur. Och vid de tillfällen, då det icke
kunde undgås, hade man ju alltid de gamle att tillgå. De gamle hade nu
en gång för alla fått sin soliditetsstämpel; det var på de unge alla
misstankar föllo och deras böcker lågo högtals osålda.
Derför var det mycket naturligt att herrar förläggare alltid antogo sina
allvarligaste miner så snart de sågo en ung man med manuskript i handen
komma dykande in på deras kontor. Hade nu denne unge man energi och
förmåga att tala lyckades han dock ibland få sitt opus deponeradt till
genomläsning; men denna framgång var blott illusorisk, ty då han om en
månads tid, efter öfverenskommelsen, inställde sig igen för att få
besked, hade förläggaren kanske icke haft tid att läsa manuskriptet och
om han hade läst det blef resultatet vanligen några förbindliga ord och
ett faderligt råd.--Men den unge författaren var oftast en materialist,
som skulle ha satt mer värde på något reelt, och som icke vederbörligen
uppskattade nyttan af ett faderligt råd. Eller han hade en ömtålig
stolthet och då blef resultatet en ordvexling. Hur som helst: det
slutade alltid med att författaren gick bort förnärmad och förläggaren
blef kvar icke mindre förnärmad. Och båda parterna voro öfvertygade om
att det icke fans oresonligare menniskor under solen än dem de på grund
af sin lifsställning voro dömda till att handskas med.
Fru Zimmermann kände allt för väl till ställningar och förhållanden inom
den literära verlden för att mottaga sonens anbud. Hon vände sig i
stället till en af sina äldre literära vänner och tack vare dennes
bemedling kom hon i förbindelse med en af hufvudstadens mera ansedda
förläggarfirmor. Det var icke hennes eget lilla arbete, som lockade
mest, ty firmans hufvudman dolde icke, att han ansåg utgifvandet af ett
svenskt originalarbete som en mycket tvifvelaktig affär; men han trodde
att en upplaga af de ryska öfversättningarne skulle betala sig och på
denna basis ville han gerna träda i affärsförbindelse med vår utmärkta
öfversättarinna och taga hennes egen lilla bok på köpet.