I.

Richard Lejonhjerta i normandiska historien.

Den normandiska eröfringen af England var icke ett blott underkufvande;

hon var en invasion, en kolonisation i stort. Hvilka anspråk på Edvard

Confessorns tron Wilhelm Bastarden än kunde förebära, huru välsignad

hans fana och huru helgadt än hans fribytartåg, antog den dynastiska

eröfringen dock innan kort karakteren af inkräktande. Det anglosaxiska

folket, fastän väl vandt i sin fromma indolens att underkasta sig

främmande eröfrare, fann sig med förskräckelse denna gång hafva fallit

byte för vida mer fordrande inkräktare än norska sjöröfvare och danska

sjökonungar. Desse hade kommit som kraftiga lefnadsfriska naturfolk

till ett jemförelsevis högt civiliseradt samhälle, åtnöjt sig med

några sträckor af dess jord, fogat sig i dess former och inom få

generationer fredligt sammansmultit med de beslägtade invånarne. Nu

gälde det icke blott att afträda mer eller mindre gods och grund samt

fredligt inrymma nykomlingarne plats jemte sig i de gamla formerna;

det gälde att utrymma hela samhällsbygnaden, sjelfva ställa sig

som rättslösa medlemmar utom densamma och åskåda huru främlingarne

plundrade, förstörde och omgestaltade henne. Ty Normanderne medförde

sjelfva ett samhällsskick, visserligen i grunden mindre sedligt och

humant än Anglosaxarnes, men för tiden starkare genom det krigiska

lynne feodalismen var egnad att väcka och underhålla. Huru mycket än

af anglosaxiskt ursprung qvarblef och huru mycket än sednare, genom

sin högre sedlighet, gjorde sig gällande, då de fördrifne åter fingo

besittningsrätt i samhället, var det dock vid denna inympningsprocess

den bittraste smärtan kändes, genom honom normandiska eröfringen

erhåller sin fasansfulla karakter. Ju längre hunna i kultur och

utveckling på engång förtryckarne och de förtryckte äro, dess större

orättvisa, dess bittrare kränkning.

Det låg sålunda i sakens natur, att eröfringen för århundraden skulle

framkalla ett samhällsskick, deri våldet skipade lag och svärdet

upprätthöll densamma. Men detta låg äfven i eröfrarnes egendomliga,

krigiskt vilda lynne. Styrkan och svärdet egde hos dem urgamla anor,

härstammande från en tid, då detta tappra folk som skandinaviska

vikingar gjorde strandhugg på Europas skönaste kuster och skuro sina

runor i hjertat af dess rikaste länder, plundrande och mördande med

samma kallblodighet, hvarmed de vågade sig sjelfva bland atlantiska

oceanens vågor. Styrkans rätt och svärdets välde erhöllo blott andra

former, då Gångerolf bland sina följeslagare utskiftat Neustriens

ödelagda fält jemte dess franco-galliske inbyggare. Sedan dess

hade visserligen de bofasta vikingarne med förvånansvärd lätthet

utbytt sitt norræna-mål emot infödingarnes gallicerade latin och

sina Asa-gudar emot hvite Christ och hans helgon, samt tillochmed i

religiös hängifvenhet och kyrklig fromhet så öfverträffat långt äldre

kristnade folk, att de i slaget vid Hastings genom sina vakor och

böner med skäl kunde synas Anglosaxarne mera likna munkar än

stridsmän.[1] Äfven i vetande och bokliga konster hade de fordna

Norrmännen åtminstone upphunnit det öfriga Europa; ty vid eröfringen

berömmas de af Lanfrancus inrättade klosterskolorna såsom

tillflyktsorter för klassiska studier,[2] hvarjemte normandiska

presterskapet, om ock mera krigiskt än det för andans och fredens män

egnat sig, stod i lärdom vida öfver Anglosaxarnes. Tillochmed i de

sköna konsterna hafva Normanderna från denna tid lemnat oförgängliga

spår; deras arkitektoniska minnesmärken från medlet af XI:te årh.

vittna än i dag, genom den stränga och enkla konseqvens hvarmed

romaniska stilen i dem utbildats och genom lätt fantastisk

ornamentering, om tvenne genomgående drag i normandiska lynnet: kraft

och prydlighet.[3] Det förra genomträngde lifgifvande och föryngrande

hela det förslappade franco-galliska väsendet; det sednare göt sin

förfining öfver feodallifvets råa seder. Prakt i husgeråd, drägter och

vapen, ceremoniös ståt i kyrkobruken, lysande fester, belefvenhet i

umgänge, måttlighet i mat och dryck utmärkte numera Skandinaviens

sjöröfvare framför alla andra nationer i norden af Europa.

Men allt detta oaktadt qvarbodde dock vikingasinnet med dess

betydelsefulla egenskaper: en orolig äfventyraranda, lystnad efter

byte förvärfdt i blodig idrott, törst efter rykte och ära samt ett

känslolöst dödsförakt, som vid en mindre hunnen utvecklingsgrad utgör

tapperhetens grund och vilkor. Huru många band och intressen än må

hafva alstrats genom detta folklynnes bindande vid jord och fast

egendom, var dock i och med, feodalförhållandena det väsendtligaste

vilkoret för ett eröfrande krigarfolk i fullt mått förhanden:

obehöfligheten af arbete och dermed frånvaron af medborgerlig

verksamhet. Likalitet som för vikingen på hans drakskepp, der han

seglade med sin skara af tillgifne kämpar, var för feodalherren med

vallomslutna borgar, dit han församlade sina numera till vasaller

förbytte män, ett fredligt arbete någon nödvändighet eller någon

ära. Liksom då, beskattade han andras idoghet, förbehållande sig

sjelf den gagnlösaste och dock ärofullaste lotten, vapenbrukets.

I hans förhållande till fordne sjökonungen, numera hertigen af

Normandie, förändrades genom bosättningen väl formen och namnet,

men föga af sjelfva andan. Germanismens urgamla personliga trohets

förhållande, beroende af den aktning anföraren genom styrka och

tapperhet förvärfvat, var och förblef det hufvudsakliga sambandet

äfven mellan baronen och hans länsherre; lätt brutet, såsnart den

likaså urgamla germaniska sjelfständighetskänslan reste sig deremot

starkare, endast i den mon det nu helgades af en mäktigare religion.

Då emedlertid mera invecklade förhållanden, framförallt den spända

ställningen till frankiske öfverherren och armoricanske vasallen,

fordrade en större sammanhållighet, samt redan sjelfva bofastheten inom

gemensamma landamären icke mera kunde tillåta samma oberoende, hvarmed

den missnöjde vikingen styrde sitt skepp ifrån sjökonungens flotta,

måste hertigarne af Normandie hos sig utbilda en annan kraft än blotta

styrkans. Ty i detta förhållande torde riktigast grunden böra sökas

till den list och förslagenhet, hvarför Normanderna gjorde sig kända

och fruktade, och hvilken vid eröfringen af England utgjorde styrkan i

Wilhelm Bastardens statskonst.

Likt en planta, förflyttad i frodig jordmån och gynsamt klimat,

utvecklade sig nu det normandiska lynnet i virrvarret af

samhällsförhållanden, som genom eröfringen uppstod. Kufvadt genom

anförarens list och deras egen tapperhet och öfverlägsna krigskonst,

låg ett blomstrande konungarike, utmärkt för handel, konstflit och

sedlig lagstiftning, öppet för alla eröfrarenes passioner. Icke blott

Wilhelms normandiska och bretagnesiska baroner, hvilka i slaget vid

Hastings anfört egna trupper, icke blott enskildte riddare, hvilka

ifrån när och fjärran strömmat till eröfrarens af påfven helgade banér,

tillochmed vapendragare och simpla soldater sågo sig plötsligen i

besittning af ofantliga domäner. Personer med råa och tygellösa seder

erhöllo genom en sådan vexling i lefnadsvilkor ett obegränsadt spelrum

för alla onda böjelser. Äfven desse voro numera af adlig rang och högt

anseende, medvetne om att under sig, såsom trälar på deras fordna

jord, såsom beroende landbönder, eller åtminstone såsom skattskyldige

vasaller, hafva landets fordne herrar, thegner som ceorler. Om äfven

jemte dem anglosaxiske jordegare qvarblefvo i besittning af friheten,

sågo de i desse frankliner och socagers en fiendtlig, föraktad,

barbarisk massa, rättslös inför de numera af normandisk grefve eller

biskop och normandiska baroner sammansatta shiredomstolarne, utan säte

och stämma i pärernas församling, talande ett obegripligt språk och

beledd för sitt grofva oartiga umgängessätt, sina långa skägg och vida

mantlar.

Hvilken sedlighet och rättskänsla ur sådana förhållanden nödvändigtvis

måste framalstras, derpå är historien om de anglonormandiske baronerne

under första århundradet efter eröfringen ett vältaligt vittne. Då

Wilhelm Eröfraren, sedan äfven de ödelagda nordliga provinserna

underkastat sig hans välde, högtidligen tillförsäkrade Anglosaxarne om

samma lagar och styrelse som i "den gode kung Edvards dagar," lofvade

han dervid mer än han kunde eller ville hålla. Der ett helt folk i

sjelfva verket beröfvats sina rättigheter, måste det rätta sjelft

blifva vacklande, begreppen derom förvridna, och ett näfrättstillstånd

inträda, der styrkan ensamt fäller domslut. Till lycka för Englands

framtid lade anglosaxiska statsförfattningen, såsom grundad på

kommunalväsende icke subinfeudation, den ojemförligt större makten i

konungens hand, och denna del af den "gode kung Edvards lagar" både

ville och kunde Wilhelm Eröfraren vidmakthålla.

Men vid hans död, så förtäljer Ordericus Vitalis,[4] fördrefvo

normandiske baronerne konungens sheriffer och kastellaner, satte sig

i besittning af slottena som han bygt på deras områden, samt begynte

anfalla och plundra hvarandra eftersom deras medel tilläto. Inom kort

uppväxte sådana borgar öfverallt i England, der vid eröfringen knapt

ett fäste förefanns ens till landets försvar. Om äfven nödvändigheten

af skydd emot en rofgirig granne och mot band af förtviflade

Anglosaxare, hvilka sammanrotat sig till fribytare i skogar och

otillgängliga moras, gaf upphof åt en del af dessa borgar, kunde de

dock samt och synnerligen lika lätt tjena till oåtkomliga nästen,

inom hvars keep[5] den baronliga röfvaren drog sitt byte och sig

sjelf undan all hämd, och hvars fängelsehålor jemte galgen utgjorde

inseglet på hans territoriala domsrätt. Den orolige Roger Mowbray,

grefve af Northumberland, den beryktade Robert de Belesme, mannen med

vilddjurssinnet, och den mäktige baron, som tillbragte sitt lif med att

från ett välbefästadt slott företaga härjningståg till kringliggande

nejder och uppfostrade sina sju söner till samma lefnadssätt, liksom

till ett yrke, äro blott några bland de tallösa representanterna af

en seigneurial sjelfständighet, som tillochmed trotsade den nyckfulle

Wilhelm Rufi och den skoningslöse Henrik Beauclercs öfvermakt, dessmer

hvilade gisselskarp öfver det värnlösa folket.

Under den godsinte Stephans regering antogo våldsamheterna fullständigt

tycke af anarki. Med vanlig trolöshet hade baronerne vid hans, likasom

vid hans tvenne företrädares tronbestigning brutit en tillförene

högtidligen aflagd hyllningsed. Följden deraf blef ett inbördes krig,

der bägge partierna, konung Stephans och kejsarinnan Mathildas, dels

för att anskaffa medel dels af blott roflystnad, förde ett fullständigt

röfvarlif emot hvarandra och emot samhällets fredliga medlemmar.

Ströftåg gjordes på fiendens gods, hvarvid menniskor bortfördes som

boskap; de baronliga fängelserna fyldes med Anglosaxare, män och

qvinnor, hvilka på det sinnrikaste marterades, för att aftvingas hvad

möjligen af egodelar kunde återstå dem. När intet mera stod att tagas,

brändes byar och kyrkor, så att man kunde färdas en hel dag utan att

påträffa annat än kolade boningar och förödda fält. Geoffroy Grenville

förvandlade i en hast klostret Ramsey till fästning; Robert Marmion

gjorde samma bruk af Coventrys berömda kloster och grefve Wilhelm

Albemarle af Bridlingtons kyrka; så att på sådant sätt borgarnes

antal, ensamt under denna regering, växte med 126 nya. "Ja biskoparne,

biskoparne sjelfva, säger en samtida författare, klädda i jern och

fullständigt utrustade med vapen, plägade på stridshästar draga ut på

byte tillsammans med förödarne af deras land," och helt högt sade det

qvalda folket att Kristus och hans helgon voro insomnade.

Erinrar man sig härvid det beröm för religiös hängifvenhet Normanderna

upprepadt tilldelas, förefaller ett slikt gudlöst handlingssätt

oförklarligt. Äfvenså måste man förvånas öfver den vederstyggliga

hycklande beredvillighet, hvarmed baronerne plötsligen, på påfvens

befallning, i Thomas Becket sågo och vördade ett helgon, sedan de

under hans lifstid af politiska skäl förföljt honom intill döden.

Men sådana motsägelser vinna sin lösning, blott man icke vill skåda

religiositetens styrka i ett orubbligt vidhängande vid vissa kyrkliga

dogmer, vissa sinliga symboler och föreställningar, hvilka meränväl

tillåta att samma sinne på engång beherrskas af ett svärmande trosnit,

en korsfarar-entusiasm, och af den omenskligaste, sedeslösaste

råhet, ja af indifferens för alla kristendomens bud. Först i tider

då kristendomen verkligen vunnit en objektiv sedlig halt, fylts af

samhällets sed och fylt densamma, skulle sådana drag i tidslynnet

blifva verkliga motsägelser. Redan vid eröfringen visade Normanderna

huru litet af kristlig anda, ja af aktning för kyrkan sjelf fanns

parad med deras asketiska vakande och bedjande. Från klostren

fördrefvos munkarne, kloster- och kyrkojorden skiftades som krigsbyte,

det anglosaxiska presterskapet afsattes och deras helgade drägter

påkläddes stundom tillochmed soldater och låga tjenstehjon; hvarföre

ock prelaterne ofta nog öfverträffade de verldslige magnaterne i råa

seder, liksom de icke sällan upphunno dem i våldsamhet och roflystnad.

Med denna skuggsida i det normandiska lynnet sammanhänger en

annan, ökad liksom hon genom eröfringen, men af vida mörkare art,

och beteknande en lidelsefullhet, som hos ett folk väl icke är

oförenlig med kraft och styrka, men afgjordt häntyder på ett upplöst

samhällsskick, en förslappad moral. Enligt ovedersägliga vittnesbörd

skola de onaturligaste laster herrskat bland Normanderne samt af dem

kringspridts i England,[6] och Giraldus Cambrensis har af Wilhelm

Longchamp teknat en bild, i detta hänseende väl värd en plats bland

antikens afskyvärdaste.[7] Till konung Henriks beröm förmäles, att

han vid sitt tillträde till regeringen strängeligen rensat hofvet från

dessa veklingar med långa lockar, vidärmade kjortlar och mantlar med

släp;[8] men icke destomindre är det mot hans ende son det ofvantydda

vittnesbördet särskildt andrages.

Sjelffallet måste qvinnans ställning under sådana förhållanden vara

föga betryggad. Ur det våld, hvarmed rika anglosaxiska arftagerskor

vid eröfringen tvungos till äktenskap, uppkom inom normandiska

feodalväsendet den afskyvärda giftomansrätten, hvarigenom länsherren

kunde så godt som försälja en qvinlig vasall åt den mestbjudande; -- en

af de betydligaste förändringarne i Anglosaxsarnes lagar, enligt hvilka

ej ens fadren synes egt obetingad rätt att disponera öfver sin dotters

hand. Der sålunda passionerna kunde ställa sig under sjelfva lagarnes

skydd, behöfver deras tillvaro icke genom fakta bestyrkas. Endast

chevaleriet, så långt dess förmildrande kraft inom samhället sträckte

sig, kom härvid de betryckta till hjelp.

Det kunde med skäl synas underbart, att ett samhälle ur ett sådant

gäsningstillstånd, icke blott skulle rädda sin tillvaro, utan äfven

framgå segrande till att, genom sedlig styrka och politisk kraft

blifva vårt tidehvarfs föredöme och tongifvare. Normandernas energiska

herrskarenatur har härtill blott delvis bidragit. Äfven Neapel blef

stålsatt med normandisk kraft, och är dock nu blott ett slagg bland

nationer. Långt större är det anglosaxiska folkets andel i Englands

storhet, genom den tidiga hyllning i dess samhällsförfattning gafs

åt menniskovärde, jemlikhet inför lag, folklig lagskipning, folklig

representation, arbete och välstånd. Men ännu en tredje makt har

innestående tacksamhetsanspråk hos verldsbeherrskarinnan. Det är

konungamakten.

När annorstädes i Europa feodaladeln i en partikulariserande

sjelfständighet gjort högsta samhällsmakten till ett blott namn på den

förste bland pärerne, herrskade deremot anglonormandiska konungen med

en afgjord öfvermakt öfver sina obändiga vasaller. Derföre hände det

ock, att när till exempel i Frankrike vigtskålen stält sig tvertom och

adeln sjunkit till en blott hofprydnad åt envåldsmakten, Englands adel

egde sammanhållighet nog att tvinga vigtskålarne till jemvigt, genom

ett klokt användande af den egentliga samhällstyngden, folket; hvaraf

det sedan kunde hända att folket, ifrån att vara vigt, blef, som sig

vederbör, sjelfva de lefvande armar, som på engång uppbära vågskålarne

och ställa dem i jemvigt.

Härmed skulle vi sagt tillräckligt om normandiska samhällslifvet,

såframt ej hjelten i vår afhandling vore en konung, såväl som han är

både baron och riddare. Till att uppfatta en sådan samhällstyp blir det

oss nödvändigt att först, om ock flyktigt, bestämma konungens ställning

hos Anglonormanderne.

Genom att bibehålla och, såvidt de gälde konungens myndighet, äfven

upprätthålla den anglosaxiska konstitutionen, grundlade Wilhelm

Eröfraren i England en stark och vidsträckt konungamakt. Ehuru

visserligen grefvarnes myndighet i provinserna numera var ärftlig,

blef den dock aldrig suverän,[9] hvarförutom flere provinser

förvaltades direkte genom sheriffer. Redan i Henrik II:s tid förekomme

earldömen som blotta titlar, liksom äfven baroner utan jord. Så

våldsam och trotsig än den normandiska adeln var, visade sig dock

vid alla tillfällen, att konungen var den mäktigaste länsherren i

sitt rike. Genom bibehållandet af de kommunala shiredomstolarne var

territorialdomsrätten på det kännbaraste inskränkt, och, så fal än

rättvisan hölls vid konungens domstol, upphörde dock aldrig den

anglosaxiska plägseden att vädja dit, såsom till den högsta instansen.

Äfven beskattningsrätten hade Wilhelm Eröfraren i utvidgadt mått

tagit som arf af sina anglosaxiska företrädare. Om äfven tillfälliga

beskattningar merändels beslötos i baronernas församling, och derigenom

grunden lades till engelska parlamentets rätt att bevilja utskylderna,

förekommer dock icke intill magna-charta att hon skulle motsatt sig

konungens fordringar.

För att uppehålla en sådan myndighet, behöfdes dock att konungen,

vid skiftandet af eröfringsbytet, skulle hafva försett sig med

domanialbesittningar, öfvervägande hvarje enskildts; hvilket ej heller

af Wilhelm Eröfraren blef försummadt. Utom anglosaxiska kronans, Edvard

Bekännarens och Godvinska familjens vidsträckta länderier, hade han

tillskansat sig alla skogar och alla de städer, hvilka icke blifvit

förskrifna åt någon annan. Förökad genom talrika konfiskationer,

försatte denna jordbesittning, jemte skatterna och utpressningarna,

konungen i tillfälle att göra sig oberoende af vasallernes krigstjenst

samt ersätta den, genom att i sold taga talrika skaror af vandrande

riddare och äfventyrare.

I sjelfva verket erbjuder den normandiska hären, sedan Englands jord

blifvit vederbörligen utskiftad, anblicken af en indelt feodalarmé.

Sedan anföraren erhållit ett visst antal riddargods,[10] utdelade

han dem bland sina soldater, som sålunda trädde till honom i

förhållande af krigstjenstpligtige vasaller. Andra åter emottogo

enskildta riddarelän direkte af konungen. Hit hörde förnämligast

de talrika skaror af äfventyrare, som strömmat till Wilhelms armé,

och sålunda stodo oberoende af den normandiska feodalindelningen.[11]

I detta förhållande fann Wilhelm Eröfraren en utväg att pålägga

anglonormandiska länsväsendet den största inskränkningen. Anseende

sig alltfortfarande såsom högsta anförare för de numera landegande

normandiska krigarne, kunde han affordra äfven den lägsta medlemmen i

feodalkedjan, liksom han i lägret vid Dive affordrat hela hären, tro

och hyllningsed. Detta skedde tjugu år efter slaget vid Hastings vid

en allmän sammankomst i Winchester eller Salisbury. Efter detta egde

länsherren icke mera _laglig_ rätt att i sina strider med konungen

fordra understöd af sina vasaller; konungamakten hade trängt, som en

högre samhällsmakt, upplösande in i det anglonormandiska länsväsendet.

Werkan deraf dröjde icke att visa sig. Redan under Henrik II hade den

obändiga adeln blifvit späkt till lydnad, ja till tjenstfärdighet

under hans godtycke, såsom den till sin skam visade det i striden emot

Thomas Becket. Redan vid denna tid hade i England feodalväsendets

krigiska institution till den grad förslappats, att plikten för

försummad krigstjenst ifrån att vara ett straff, till det mesta

blifvit en stående skatt (escuage), som af konungen uppbars, under

det den krigiska delen af adeln tjente bland soldnärerne i hans armé.

Förmedelst sina kringresande assisdomare utöfvade han myndigt högsta

jurisdiktionen öfver landet, och af inbördes fejder känner man under

hans regering föga andra än de, som uppväcktes af hans egen familj.

Jemte denna betydelse, att vara den normandiska monarkins

envåldsperiod, har de tvenne första monarkernes af huset Plantagenet

regeringstid äfven betydelsen att vara detta underbara eröfrarfolks

glans- och maktperiod. Liksom med samlad styrka utgick det nu på nya

eröfringar och landvinningar. Irland fängslades för evigt, Skottland,

der redan tidigare fredlig eröfring gjorts, gaf det sin hyllningsed,

Bretagne var vunnet genom giftermål, och tillochmed de rika och oroliga

folken söder om Loire måste finna sig vid att emottaga normandiska

ståthållare i sina provinser, städer och slott. Utom romerska kejsaren

och Ejubidernes sultan fanns ingen mäktigare monark i verlden. Men

bygdt som detta välde var blott på svärdet, förgicks det såsnart

svärdet, förslöadt emot Saracenernes kroksablar och förrostadt i

kejsarens fängelse, sjunkit ur den jättestarka arm, som till samtidens

och efterverldens beundran förde detsamma. I denna sin ställning liknar

Richard Lejonhjerta Carl XII, så mycket tvenne hjeltar från olika

tidsåldrar kunna det. Liksom denne, förspilde han med nationens bifall

dess kraft emot Orientens horder, liksom denne återkom han efter en

äfventyrlig färd genom Europa till sitt land, fullt af inre oro och

anfallet af yttre fiende, och slutligen föll han liksom denne med

svärdet i hand framför fiendtliga vallar, öfverlåtande sitt rike till

styckning och till sekellång politisk vanmakt. Men för hvardera ledde

deras verksamhet till detta resultat derföre, att de voro så ensidigt

fullständiga representanter af sina nationers lynnen, af deras mannamod

och styrka. Då detta hos dem var det egentligaste felet, älskas äfven

begges deras minnen troget genom tiderna.

Knappast har något folk att uppvisa en så ödediger slägt, som den

plantagenetska är för England; ej ens Wasaätten undantagen. Sedan den

sålunda fört sitt folk till undergång och, försjunken i slapphet,

splittrat det normandiska väldet, men äfven just derigenom låtit en

ny tingens ordning uppstå i England, stiger den åter upp, höjande

sig sjelf och sitt nya folk i en bländande ridderlig glans samt

återeröfrande mer än den någonsin egt, förverkar så än engång sitt

välde på kontinenten och slutar med, att i ett fasansfullt inbördes

krig sönderslita sitt land och utrota ända till sista telningen af sin

stam.

Redan den första familjen bar _inom sig_ detta öde i fullt mått,

hvilket, ur ett välberäknadt steg till ökadt välde, lät upprinna en

källa till inbördes hat, förföljelser och krig. Genom sitt giftermål

med Eleonore ökade Henrik II sina ärfda kronor med Aquitaniens

hertigliga och Poitous grefvekrona, men ökade äfven sina fienders

antal med den förbittrade franska konungen, med de sjelfständiga, mot

normandiska förtrycket spjernande folken i Syd-Gallien samt slutligen

och sist med sin egen familj. Tillochmed i dessa bistra tider väckte

det onaturliga krig, som härur framgick, hos allmänna meningen fasa

och afsky, och folktron, redobogen att i det öfvernaturliga söka

förklaringen till det onaturliga, trodde sig finna orsaken i ett

fiendtligt öde, som för något hemligt missdåds skuld hvilade öfver

slägten. Så visste man att berätta det Eleonore af Aquitanien, före

sitt giftermål med Henrik II, stått i kärleksförbindelser med hans

fader, Geoffroy af Anjou, och om dennes mor hade man att förtälja än

hemskare och besynnerligare saker. Hennes make skall hafva bemärkt,

att hon sällan besökte kyrkan och alltid smög sig bort derifrån innan

mässan begynte. Oroad häröfver, hade han omsider beslutit att förvissa

sig om förhållandet, genom att med våld låta qvarhålla den misstänkta

gemålen; men hvarvid hon, afkastande sin mantel, bortflugit genom

fenstret och aldrig mer återkommit. Tillochmed inom slägten sjelf

framkallade sådana sägner tron på dess olyckliga öde. När fadrens

sändebud kom, för att erbjuda fred och försoning åt den tredje af

sönerna, grefve Gottfrid af Bretagne, skall denne hafva svarat, att han

icke ville låta sig beröfvas sin arfslott, hvartill sändebudet skyndat

att invända, det hans fader icke fordrade någon uppoffring på sönernas

sida. "Du förstår icke hvad jag menar," säges då grefve Gottfrid

genmält: "det är ett arf från våra förfäder, att bland oss den ena kan

ej älska den andra. Se der vår arfvedel, hvilken ingen af oss skall

frånträda".[12]

Det är dock icke svårt att finna en naturligare förklaring. De gamla

krönikeskribenterna intyga, att Henrik slutit sin förening med Eleonore

blott af begär till hennes länderier, hvarföre han äfven innan kort,

försmående sin gemåls kärlek, skänkt sina flyktiga böjelser åt en

talrik skara af älskarinnor.[13] Eleonores eldiga sydländska sinne

var icke skapt att med tålmodighet fördraga en sådan kränkning. När

derföre hennes trenne äldre söner, Henrik, Richard och Gottfrid ännu

voro växande, begynte hon hos dem inplanta hat emot fadren, hvilken i

deras spädare år omfattat dem med öfverdrifven ömhet, men sednare med

misstänksamhet sett dem utveckla sina häftiga och hersklystna lynnen

under modrens ledning. I detta omänskliga bemödande understöddes hon

ihärdigt af sin fordna gemål, konung Ludvig VII, som förmälde en af

sina döttrar med den äldsta bland prinsarne, och öfverlemnade en annan

den sedan så mångfald olyckliga Alix, åt konung Henrik som Richards

blifvande gemål. Ledde af samma bevekelsegrunder, att försvaga den

engelska konungen, deras länsherre, och derjemte hämnas den kränkning

han tillfogat sin gemål, deras egen furstinna,[14] underblåste

aquitaniske baronerne, med den berömde Bertrand de Born i spetsen, den

sålunda tända lågan under hela det femtonåriga familjekriget.

Uppfostrad i sådana förhållanden och redan vid sexton års ålder, såsom

grefve af Poitou, inkastad i midten af dessa politiska slitningar,

utbildades Richard, redan då berömd för sitt lejonmod, naturenligt

nog till en typ af anglonormandisk baron. Af naturen begåfvad med en

stor och starkt bygd kropp, utmärkt för armarnes längd och böjlighet,

var han i fullt mått utrustad med det rörliga ostadiga lynne, den

oförskräckta skoningslösa tapperhet, den hersklystnad, den rofgirighet

och deri böjelse för prakt och ståt, som var hans nation och slägt

egen. Egendomlig för honom sjelf deremot var en nyckfull spänstighet

mot alla band och förbindelser samt den öppna godmodighet, hvars

behag tillvann honom vänner och ännu tillvinner honom vår medkänsla.

Wi blifva längre fram i tillfälle att anföra mer än ett drag deraf.

Här må dock försvara sin plats ett yttrande han, med anspelning på

ofvananförda sägen om hans stammoder, den anjouska grefvinnan, plägat

fälla till sina vänner: "Är det underligt", skall han skämtande

frågat, "att vi, som härstamma från en sådan rot, lefva i fiendskap

med hvarandra? Den som från Hin Onde utgått, måste till honom

återvända".[15] Wi veta att den gamla grefvinnan dock icke ensam bör

bära skulden.

Denna sin egensinniga naturs orolighet och våldsamhet uppenbarade han

inom kort i den egenskap af vasall, hvari han trädt till sin fader;

både genom godtyckligheten, hvarmed han fattade sina beslut och genom

oböjligheten hvarmed han utförde dem. Sedan han hastat att förena sig

med sina upproriske bröder, är han den siste i att ingå förlikning med

fadren. Men, omsider tvungen att bedja om tillgift samt att, läggande

sina händer i fadrens och böjande knä, svärja honom ny länsed efter

det sedvanliga formuläret, hvilket af tiden ansågs för ett starkare

band än det närmaste blodsförhållande,[16] utför han med nit sin

försonade faders uppdrag, att tukta sina fordna bundsförvandter, de

svikna baronerne i Poitou och Aquitanien. Han slår dem i en rad af

drabbningar ifrån Loire till Pyreneerna, intar deras städer, fästen

och slott, samt härjar deras länderier med eld och svärd. Hans

utpressningar voro måttlösa, hvarje den minsta ohörsamhet straffade

han grymt, ingen qvinna var tryggad för hans förolämpningar, om ej

skyddad af slottsmurar.[17] Emedlertid har äldsta brodren Henrik,

kallad le Jeune,[18] återkommit från sina irrfärder vid utländska hof,

och blir nu af fadren erkänd som medregent. I denna egenskap fordrar

han hyllningsed af sina bröder, grefvarne af Poitou och Bretagne.

Den sednare lyder, men Richard vägrar häftigt och stolt, och innan

kort drar Henrik med sin vasall Gottfrid, i härnad emot den oböjlige

brodren, sluter förbund med hans förtryckte baroner och tyckes hota

honom med en afgjord undergång. Inseende faran, att låta den krönte

sonen vinna öfvertaget, skyndar fadren till valplatsen, men kunde först

då bringa förlikning till stånd, när Henrik lemnat densamma, för att,

under ångestqval öfver sitt förhållande emot fadren, nedstiga i sin

förtidiga graf.

Icke långt derefter fann äfven Gottfrid en brådstört död under hofvarne

af sin egen häst vid ett tornerspel hos franska konungen; men lugnet

återvände det oaktadt icke bland de få medlemmarne af familjen.

På Frankrikes tron hade några år förut uppstigit den statskloke

Philip II, hvars första handling af ett personligt, ej mindre än

politiskt hat emot Richard var att öfverhopa honom med de varmaste

vänskapsbetygelser. Denne, lika ärlig som passionerad i sina känslor,

bedårades till en vänskap, hvilken, i förening med andra orsaker till

missnöje, åstadkom en ny brytning mellan honom och hans numera af ålder

och sorger nedböjdte fader; hvarmed besannades, att ett gifvet ord och

en besvuren förbindelse utgjorde likaså svaga band inom normandiska

feodalpolitiken, som dem naturen sjelf faststält och helgat. Ett bland

de föreburna klagomålen gälde den öfvannämnda prinsessan Alix, hvilken

nu af de begge vännerna affordrades konung Henrik, för att förmälas

med Richard. Äfven sedan hon mognat till jungfru, hade detta giftermål

blifvit uppskjutet af konung Henrik, såsom samtiden trodde, af skäl,

hvilka redan genom hans karakter och tidens seder göras sannolika.

Upptänd af passion till sin unga skydsling, skall han ernat göra henne

till sin gemål, men då kyrkan icke beviljade honom skillnad från

Eleonore af Aquitanien, låtit henne intaga den olyckligt förevigade

Rosamund Cliffords plats. Då denna fordran följaktligen vägrades af

fadren, vände sig Richard till Philip och, läggande sina händer i hans

såsom han tillförene lagt dem i sin faders, svor honom hyllnigsed,

icke blott för Poitou, utan äfven för de öfriga anglonormandiska

besittningarne i Gallien. Det krig, som härpå följde, afbröts genom

täta underhandlingar, i hvilka kyrkan sökte mäkla fred, för att förmå

de tvenne konungarne till sitt åtagna korståg. Ständigt gäckad i sina

försök, skred den påfliga legaten till sista medlet, det gemenligen

så fruktade och ofelbara, att belägga Frankrike med interdikt. Philip

svarade kardinalen blott skämtande, att han tycktes hafva luktat på

engelsk sterling, men Richard deremot drog, ursinnig öfver prelatens

djerfhet, sitt svärd och kunde endast med våld afhållas från att

förföra sig på Kristi ståthållares sändebud.

Den åldrige Henrik, dukande under för sitt rågade mått, nedsjönk

omsider på sotsängen. På allvar längtande till fred, eftergaf han för

sonens alla fordringar, och denne hastade till fadrens dödsbädd, för

att under hans sjukdom hinna emottaga fredskyssen, den sedvanliga

bekräftelsen på försoning, fruktande, säges det, att när fadren skulle

tillfriskna, han kunde ångra sig och bjuda strängare vilkor.[19]

Kyssen gafs, men vid utgången hörde han sin döende fader med dämpad

stämma säga: "Måtte blott Gud icke låta mig dö, innan jag tillfyllest

tagit hämd på dig!" Så lång tid förunnades honom icke. Han hann blott,

innan han dog, förbanna den dag han föddes och de söner han framfödt.

Richard, återkommen till franska lägret, uppväckte genom berättelsen om

sitt uppträde med fadren mycken munterhet hos konung Philip och hans

hoffolk. Vi anföra dock detta blott som ett drag af lättsinnighet; ty

vid likbegängelsen gret han bittert, och hans första åtgärd blef att

afskeda sina fordna rådgifvare och draga till sig sin faders. Dermed

gick han att öfvertaga Normandernas rika krona.

De egenskaper Richard sålunda lagt i dagen som baron och vasall, fanns

för honom intet nödtvång att ändra såsom konung. Tvertom tillät det

öfvertag, vi sett konungamakten ega, dem än friare framträda. Långt

ifrån att behöfva offra något af sitt godtycke och sin tygellösa

sjelfständighetskänsla för uppfyllande af sina konungsliga pligter emot

samhälle och stat, kunde han nu gifva dem luft i en större, i en mer

historisk grad.

Också har historien ej att uppvisa en handling, der han skulle afsett

sina länders och nationers välfärd, icke egen nyck eller egen ära. Han

stiftade knapt en lag till deras fromma, han förde intet krig till

_deras_ försvar och ära. Skulle i det sednare afseendet hans och deras

intresse sammanfallit, såsom i försvarskriget emot Philip och Johan,

blir det dock i utförandet ett blott personligt hämdkrig.

Redan före sin tronbestigning hade han, vid underrättelsen om

Jerusalems fall, antagit korset, liksom hans ridderliga samtid med

begärlighet lyssnande till de uppmaningar kyrkan, med stöd af tidens

religiösa föreställningar, stälde till dess äfventyrarlust. Hans första

omsorg såsom konung blef derföre, att ur sitt rike sammanbringa de

möjligaste största penningesummor till riddarfärdens företagande. Till

den ändan lät han öppna alla rikets skattkamrar, kasta skattmästarne

i fängelse och icke lössläppa dem förr, än de utbetalt till sista

fyrken både af kronans och sina egna tillgångar. Derpå utsattes kronans

länderier, privilegier och embeten till offentlig försäljning åt den

mestbjudande; flere bland städerna, hvilka såsom kunglig egendom varit

underkastade de godtyckligaste utpressningar af provosterna, köpte

sig en fix beskattning och inslogo härmed den väg, hvarpå icke blott

samtliga städerne, utan äfven hela engelska folket med tiden skulle

erhålla sina fri- och rättigheter. Skämtande öfver att kunna göra en

gammal biskop till ung grefve, sålde Richard Northumberland på lifstid

åt grefbiskopen af Durham. Åt skottska konungen öfverlemnade han icke

blott länsherrerättigheten, utan äfven tvenne gränsgrefskaper emot

tiotusen pund i silfver.[20] Blott för att Richard skulle aflägga all

ovänskap, betalte hans naturliga broder Geoffroy tretusen mark, "Jag

skulle sälja äfven London, om jag blott kunde finna lämplig köpare",

hade han sagt till sina hofmän.[21]

Sedan han sålunda, lik tidens öfrige _chevaliers errants_, så att säga

föryttrat sitt fädernegods, begaf han sig ut på sin äfventyrarfärd, i

spetsen för en lysande armé och med rikt fylda penningkistor, lemnande

sitt rike att skötas, så godt sig göra lät, åt de tvenne biskoparne af

Durham och Ely. Hvad om denna korsfärd, hvilken bildar den egentliga

riddareperioden i Richards lif, är att sägas, kan lämpligast anföras,

då vi hunnit till tredje facen af hans karakter, den ridderliga;

tillsvidare fortsätta vi att framställa hans betydelse såsom konung.

Richards fyraåriga frånvaro har den, för honom sjelf nog negativa,

förtjensten att utgöra en vändpunkt i Englands historie. Hittills

hade konungamakten i jemt stigande vuxit i stadga och kraft. Så

tallösa än baronernas oroligheter varit, hade de dock städse varit

blott personliga, aldrig antagit formen af en samhällig opposition

emot konungens makt.[22] Detta skedde nu för första gången, under

den afskydde biskop Longchamps af Ely interimsstyrelse. Med större

öfvermod än klokhet antog denne prelat alla en normandisk konungs

sedvanor, afsatte misshagliga personer från deras tjenster, öfvade

plundring och våldsamheter samt omgaf sig med ett lysande följe af

mer än tusen hästar, så att hvarhelst han drog fram i landet

trenne års inkomster icke förslogo att betäcka de kostnader han

förorsakade.[23] Detta förfarande väckte allmän förbittring. Men då i

England icke funnos dessa stora kronovasaller, hvilka ensamme skulle

förmått afhålla missbruket, måste adeln sluta sig tillsammans, såsom

makt emot makt, och derjemte i sin tur söka stöd hos folket.

Om det öfverhufvud låg i feodalväsendets natur, att massan betraktades

som ett rättslöst redskap, till, blott för att bygga de feodala

borgnästena samt förse herrarnes lif med hvad till dess nödtörft och

njutande hörde, måste detta förhållande i England kännas dubbelt

tryckande, der icke blott ståndsskillnaden, utan äfven nationalhatet

vidgade svalget. Väl försäkrar en författare under Henrik II, att inom

de fria klasserna dåförtiden, nationerna blifvit så blandade, att en

Anglosaxare knappast kunde skiljas från en Normand.[24] Den dagliga

beröringen och ömsesidiga äktenskap måste härtill bidragit. Icke

destomindre visade sig, äfven efter denna tid, en afgjord fiendtlig

spänning emellan eröfrarnes och de eröfrades afkomlingar. De sednare

egde i sjelfva verket, nedtryckte som de voro af utpressningar, i

svett och möda odlande sin jord, i sina grofttimrade plumpa boningar

utan värn emot adliga fribytare, genom sitt språk, sina seder och

sitt hat uteslutne från hvarje ärofull och aktad plats i samhället,

misstrodde och misstroende, alltför täta påminnelser om de orättvisor

deras förfäder hundra år tidigare lidit, för att deras förnedrade

samhällsställning skulle förefalla dem naturlig. Villigt af hat och

hämdlust, eller äfven af nödtvång hade de, under de tätt inbördes

striderna följt konungen eller baronen, ja äfven varit behjelplige

i att tillfoga Kymrerne i Wales och Erserne i Irland samma öde, som

öfvergått dem sjelfve. Men först då, när konungamaktens sammanpressande

tryck förmått den franska talande baronen att sammanträda med den

anglosaxiske borgaren och franklinen till en gemensam kamp, var den

vädjoban funnen, hvarifrån det engelska folket på samma gång som det

engelska statsskicket, efter en hundraårig strid, framträdde enigt och

starkt.

Hvad som främst utmärker början deraf, oppositionen emot Guillaume

Longchamp, är den moderation och den aktning för konungens rätt, som

af baronerne ådagalades. Då biskopen-regenten, instämd inför deras

församling, icke hörsammade kallelsen, utan inneslöt sig i Towern,

läto baronerne stormklockan röras och sammankallade Londons borgerskap

till S:t Pauls katedral. Genom allmän omröstning förklarade detta

"parlement" biskopen af Ely, med all undersåtlig trohet emot Richard

okränkt, afsatt från regentskapet. Men utom en viss parlamentarisk

takt, vittnar detta deras sätt att gå tillväga om en icke ringa kärlek

och tillgifvenhet för deras frånvarande ridderlige konung.

Denna tillgifvenhet framträder i än öppnare dag vid de stämplingar

Richards yngste broder Johan, grefve af Mortaigne, äfven han trogen

det plantagenetska familjelynnet, begagnande sig af oppositionen emot

konungens viceregent, begynte emot hans krona. Af denne tillitsfullt

belänad med flere provinser och villigt understödd af den beräknande

franska konungen, sökte han både i England och Normandie att sätta

sig i besittning af styrelsen. Men på engång äregirig och feg, grym

och trolös, känslolös och vällustig, var han lika mycket föraktad som

Richard för sina egenskaper, tillochmed sina fel, var populär och

älskad. Sjelfmant drogo derföre de mäktigaste bland baronerne i härnad

emot upprorstiftaren.

Emedlertid hade ett dunkelt rykte spridt sig, förkunnande att deras

irrande konung, under sin återfärd genom Tyskland, råkat i fångenskap

hos kejsaren, och nu gälde det att, enligt feodallagarne, sammanbringa

den dryga lösepenning, hvarför hans frihet skulle köpas. Oaktadt det

inbördes kriget, åstadkoms med exempellös uppoffring den erfordrade

summan af hundratusen mark i silfver. Komissarier genomströfvade

länderna och uppburo de fördelade summorna; genom försnillning slogo

de felt på en betydlig del, oaktadt tillochmed kyrkorna beröfvats sina

heliga kärl och prydnader, och ännu en annan och en tredje insamling

måste öfvergå de utblottade undersåterna.

Icke destomindre var glädjen allmän, då Richard sent omsider landade

i England. Förskräckta som af ett åskslag kapitulerade det ena efter

det andra af Johans fästen; endast Nottingham gaf sig icke, oaktadt

trumpeter, cymbaler och larmande glädjerop tillkännagifvit den ärorike

konungens ankomst till de belägrandes läger. Men sedan han låtit

uppresa en skyhög galge och deri upphänga fem fångar, blef besättningen

fullt öfvertygad om hans närvaro och öfverlemnade sig på nåd och

onåd.[25]

Vid denna tid sträckte sig från Nottingham genom Lincolnshire en

af de omätliga skogar, hvilka då ännu betäckte betydliga delar af

Englands yta. Alltfrån eröfringen hade denna obygd, genomströmmad af

Trent och Don, varit en fruktad tillflyktsort för talrika skaror af

fogelfrie flyktiga Anglosaxare, hvilka föredragit att, skyddade af

ogenomträngliga skogssnår, föra ett röfvarlif utom samhället, hellre än

att inom detsamma böja nacken under det främmande oket. Det var här,

i Sherwoods glada grönskande skogsnejd, anglosaxiska fribytarkonungen

Robin Hood herrskade vid samma tid, då den normandiska riddarekonungen

återkommit från det Heliga Landet och fullbordat Nottinghams belägring.

Begagnande sig af historiens intyg, att Richard verkligen jagat i den

fruktade nejden, är det här Walter Scott låter honom som okänd deltaga

i fribytarnes krigsbragder, och äfven igenkänd dela deras vildmanna

festligheter. Derom känner dock historien intet. Tyvärr kan hon ej

heller bestyrka en sådan human folkvänlighet hos Richard, så nära

det än må ligga för en idealiserande fantasi, att utkonstruera denna

egenskap ur hans karakters godmodighet, hvaraf talrika drag qvarstå.

Tvertom kändes trycket af hans våldsamma styrelse aldrig hårdare än vid

denna tid. Om han vid begynnelsen af sin regering drifvits af blott

en enda tanke, tanken på korståget och medlen för dess verkställande,

drefs han nu af blott en känsla, hämdkänslan emot sin trolöse broder

och än trolösare vän, franska konungen. Till dess tillfredsställande

skulle hans rike fullkomligen utblottas genom en oerhördt dryg

beskattning. Åtskillige baroner beröfvades sina embeten, hvilka såldes

åt andra; hvarefter alla köp af slott, egendomar, länderier, dem han

vid färden till Palestina afslutit, förklarades för blotta pantlån,

på hvilka köparena genom inkomsterna redan återbekommit den lånade

summan. "Och när nu så är, upplyste han de bestörte köparena, bören I

inse hvilken synd det är att drifva ocker emot eder egen konung; vi ege

en skrifvelse från den påfliga stolen, som förbjuder eder detta under

bannlysningsstraff".[26] Ett annat enkelt beskattningssätt fann han i

att låta sönderbryta rikets signet, hvarefter hvarje förläning under

det gamla signetet förklarades ogiltig inför domstol och egaren tvangs

att köpa sig det nya emot nya afgifter. Ej ens chevaleriets noblaste

tidsfördrif skonades. En hvar som ernade deltaga i ett tornerspel,

måste erlägga en dryg afgift, efter den rang han inom riddarskapet

innehade. Åt assisdomarne gaf han nya och märkeliga instruktioner,

bland andra äfven den, att han ville betrakta sig som arfvinge till

alla de Judars fordringar, hvilka mördats i det gräseliga folkupploppet

vid början af hans regering. Likaså insatte han sig som fordringsegare

i sin brors stad och ställe, hvarjemte alla köp och förläningar denne

gjort förklarades ogjorda. Genom sådana medel skall han på tvenne

månader sammanbragt den otroliga summan af elfvahundradetusen mark

sterling, så att hela England "his et aliis vexationibus, sive juste

sive injuste, a mari usque ad mare redacta est ad inopiam," försäkrar

en af tidens annalister, Roger de Hoveden.

Mer än engång har, vid en sådan feodallifvets rättslöshet, vid

dess godtycklighet och vid den öfvermakt åt fysiska styrkan i alla

förhållanden tillerkändes, den frågan velat tränga sig fram till

besvarande: hvar då tidens beprisade dygder, hvar denna ideala

lyftning, detta svärmande trosnit, denna så berömda loyalitet i

tänke- och handlingssätt, hvar ädelmodet, sjelfuppoffringen för den

svagare, för hedern och äran, stå att sökas? Måhända äro desse ädle

hjeltar, som villigt drogo sina svärd för enkor och faderlöse, som

skattade lugn och lif mindre än intet i striden för religionen, för

äran och för hjertats dam, blotta fantasibilder, fostrade af sysslolöse

poeter, och romantikens mångbesjungna lif intet annat än en fantastisk

dimverld, som lånar sin rika färgprakt från fantasins solljus, men

sjelf är uppstigen ur sumpiga osunda nejder?

Vi hafva sett att feodalväsendet, såsom statsskick, var långt ifrån

egnadt att uppamma sedliga medborgare. Der den enskildtes förhållande

till det allmänna fattades endast som ett personligt beroende af en

individ, vasallens af sin länsherre, icke som en helhet af pligter

emot det allmänna, förefanns icke det högsta begreppet af sedlighet,

statens, och i dess ställe inträdde det svaga, af passioner, nycker och

stridiga intressen lätt brutna bandet mellan tvenne individer: vasallen

och länsherre-konungen. Icke destomindre låg uti detta samma personliga

förhållande en sedlig makt, hvarigenom en ny tingenas ordning skulle

utvecklas. Ty under det länsherren måste respektera vasallernas

_gemensamma_ vilja såsom den lag, emot hvilken icke var att bryta,

då hans styrka just berodde af deras medverkan, blef det för desse

sednare från yttre nödtvång en moralisk pligtkänsla, att i honom vörda

sin frikostige herre, sin tappre anförare och rättvise domare. Såsnart

derföre det allmänna intagit länsherrens plats, var ur medeltidens

loyalitetskänsla det moderna statsbegreppets utveckling funnen.

På samma sätt uppsköto, midt bland passionernas tummel

och tidens rättslöshet, ur samma rot som de, ur den

germaniska sjelfständighetskänslan, individualismen, alla dessa

chevalereska begrepp med makt att föryngra verlden; eller hellre, de

äro ett annat yttringssätt för samma anda. Man har älskat att likna

medeltiden vid en mörk och molndiger himmel och chevaleriet vid en

dagbebådande morgonrodnad, som med sina rosiga strimmor genomstrålar

de dunkla molnen; men glömmas bör då icke, att dessa sednare äro intet

annat än en vackrare, en rosenröd färgbrytning i molnen sjelfva.

Till en början var det inom feodalborgarne de urgamla germaniska

privatdygderna öfvades och utvecklades. Galanteriet var ännu blott

en aktning för qvinnan, tapperheten ett dödsförakt utan reglor och

loyaliteten gälde, som vi sett, endast länsherren. Första steget i den

process, genom hvilken dessa germaniska urdygder förallmänligades till

sedliga makter, sådana de herrska i det moderna bildade Europa, skedde

i och med deras utvecklande till lagbud för en egen, ur feodaladeln

utvuxen klass, riddarne.

Hos Normanderne var detta steg vid eröfringen ännu icke uttaget. Väl

hade de fordne vikingarne förbytt sina vingade drakskepp emot starka

fastbygda springare, lärt sig att hvila lans,[27] samt utbildat den

från fädren ärfda seden att medelst svärdets omgjordande och händernas

påläggande förklara den unga ädlingen för "varaktig," d.ä. upptagen

bland de vapenföres antal. Tillochmed omtalas ett vapenbrödraförbund af

sålunda adopterade eller dubbade ryttare (cavaliers), benämnande sig

efter en gemensam symbol Riddarne af Svanen.[28] Harald Godvinsons

dubbande till normandisk riddare är äfven ett bevis derpå, att redan

före eröfringen ett riddareväsende begynt lösa sig från jorden, en

krigsadel uppstå bland feodaladeln.

Dock var ännu den unge vapensvennen, som, efter att hafva lärt sig

lydnad genom att förrätta sysslor vid ett baronligt hof och finare

seder genom umgänget med damerna derstädes, af baronen erhöll

riddareinsignierna, i de flesta fall en blifvande vasall, och hans

upptagande sålunda hufvudsakligen en feodalceremoni; hvarföre den

äfven skedde utan helgande af religionen och utan afläggande af

några egentliga riddarelöften.[29] I sjelfva verket är Taillefer, i

slaget vid Hastings blindt rusande emot fienden, under utöfvande af

fornnordiska svärdskonster[30] och sjungande en eldig stridssång,

endast till hälften en kristen riddare; till den andra är han en

berserk.

I eröfringen erhöll äfventyrarlusten i Normandernes lynne en icke

mindre riklig näring än våldsamheten. Den plötsliga lycka mången fattig

krigare, hvilken landat blott med sin häst, sitt pantsar och svärd,

gjort på Anglosaxarnes bekostnad, lockade alltfortfarande skaror af

krigare att lemna sina knappa egodelar i Normandie, Flandern, Bretagne,

Anjou, Maine, ja äfven Aquitanien, för att draga ut på äfventyr till

eröfringens gyllene land. Den länge pågående egendomsvexlingen i

Northumberland, de jemna inbördes striderna, och sednare eröfringen af

södra Wales och Irland underhöllo strömmen intill Richard Lejonhjertas

tid, genom att öppna för den hemlöse riddaren de mest lysande utsigter,

att från hästryggen svinga sig upp till grefskaper och baronier, att

förvandla sitt tveklufna bachelierstandar till banneretens aflånga

banér, samt utsira vapnet på sin sköld till ett familjevapen.[31]

Dermed hade eröfringen af England verkat till att lösa riddarskapet

från länsväsendet och jorden. Likartadt inflytande utöfvade korstågen.

Äfven andra orsaker tillkommo. I mången baronlig familj förslog icke

den ärfda jorden att lifnära medlemmarne, jemte det en allmänt gällande

förstfödslorätt lemnade de yngre sönerna oförsörjda; eller der uppstod

oenighet. Utan annat arf än sitt namn och sin rustning, obunden af

familje- och samhällsband -- i England äfven befriad från all

skatt,[32] -- obekymrad om de intressen härur och ur känslan för

nationalitet och fosterland uppstå, drog medeltidens unge ädling ut att

vinna gods och guld eller rykte och ära, allteftersom hans håg bjöd

honom.[33]

I det vandrande riddarskapet vinner chevaleriet sin fulländning; ty

det är först genom ett fullständigt lösande från alla samhälliga

band, som germanismens, feodalitetens och riddareväsendets gemensamma

tanke: subjectiviteten kunde i hela sin ensidighet förverkligas. De

enda lagar som erkändes af chevaleriet, sedan det sålunda begynt

afsluta sig till en sjelfständig korporation, ett själsadelskap öfver

börds- och egendomsadeln,[34] voro de gamla feodala privatdygderna,

hvilka, genom att icke här bero af de passioner som söndersleto

samhället, utvecklades till större renhet och innerlighet. Ickeförthy

bidrog det anglonormandiska samhället till de chevalereska sedebudens

utvecklande, derigenom, att dess oupphörliga split och förvirring, dess

gränslösa förtryck af den starkare öfver den svagare, öppnade rika

tillfällen för den vandrande riddaren, att i striden visa sin mandom

och i värnandet af den förtryckte lösa sin ed, att genom äfventyr och

genom uppnående af det oupphinneliga vinna lysande ära, medan en lätt

förvärfvad rikedom manade till slösande frikostighet. Äfven kyrkan

och poesin trädde till, den förra helgande, den sednare idealiserande

de chevalereska lärorna. Riddareeden innebär numera något annat än

en blott feodal förpliktelse. Att värna religionen blef det främsta,

att bistå de svaga och förtryckta det andra löftet. Den brutala

tapperheten höjdes till mod och adlades till ädelmod, vinningslystnaden

blef en brinnande lystnad efter rykte, och frikostigheten ett säkert

kännetecken på adel.[35] Synnerligast genom skaldernas medverkan

framgick ur den enkla aktningen för qvinnan galanteriets konstiga

lärosystem, hvari qvinnan uppsattes som en nyckfull, alltbeherrskande

idol och kärleken gjordes till pligt.

Genom att sålunda vara stäldt utöfver verkligheten, med dess mödosamma

näringsomsorger, dess samhälliga intressen, kraf och pligter, förlorar

sig riddareväsendet i en idealistisk öfverspändhet, der allvaret

göres till lek och af lekar göres blodigt allvar. Praktfulla fester

och tornerspel af mångfaldiga slag blefvo tidens högskolor, der

ädlingen lärde sig den enda kunskap af honom kräfdes: en lefvande

kännedom af chevaleriets komplicerade läror. Man kan derföre med

rätta kalla chevaleriet den glada sidan af feodallifvet, blott dervid

icke förbises, att de i grunden äro ett, från ett och samma tänkesätt

utgångna.

Ty om man närmare skärskådar detta glada högstämda lif, med dess

ömtåliga känslor för heder och ära, med dess hat emot den låga,

fega och snikna handlingen, dess sjelfuppoffring för den svaga

och förtryckta, visar sig dock äfven här det tygellösa godtycket,

obemantladt nog, såsom herrskande och den fysiska styrkan såsom

rättskipande; visserligen mindre hårdt och vildt än ute i det politiska

lifvet, men derföre icke mindre nyckfullt. En trubadur i XII:te seklet

uttrycker enkelt följande chevalereska grundlära: "Den chevalier, som

vill stå i högt värde, har att åtaga sig hårda vedermödor; det fordras

att han öfvar sin dygd här och der, _att han tager eller gifver_, som

det faller sig efter tid och ort." Dermed bjöds riddaren att utöfva

en jemnande rättskipares kall, till afhjelpande af nöd och betryck.

Men efter en sådan grundsats må man heller icke förtycka markisen

af Malaspina hans sjelfförsvar, då han af trubaduren Raymbaud de

Vaqueiras beskyldes för röfveri och all möjlig våldsverkan. "Ja, vid

Gud, Raymbaud, jag erkänner att jag många gånger tagit af andra deras

håfvor, men blott af lust att gifva, icke för att samla mig

rikedomar och skatter".[36]

Lika falsk som trivial är då den åsigten, hvilken i chevaleriet vill

skåda en vandrande polis, och dess hufvudsakliga förtjenst i den nytta

det gjorde i medeltidens rättslösa samhällsskick.[37] Rättvisans

skipande har aldrig varit anförtrodt i nyckfullare händer. Äfven

handlingar framsprungna ur de noblaste motiver måste misstros, såsnart

genom dem en enskildt tar det rätta i sitt våld. Det rätta och det goda

uppbäres aldrig till fromma för det rätta och goda sjelft på

lansspetsarn. Det är icke i sådant fall allmän sed, som bestämmer

hvad rätt och godt är; det är den råa styrkan. Sålänge dessa begrepp,

likt drottningarne vid tornerspelen, for tillfället bestämdes af

den starkaste armen och styfvaste lansen, hjelpte ädelheten och

högsintheten i de chevalereska lärorna till föga. Först då, när de

ifrån att vara en kasttillhörighet, konventionela,[38] öfvergått

till god sed inom samhället i sin helhet, när de genomträngt dess

lagar och institutioner samt af detsamma hegynt upprätthållas, då hade

chevaleriet uppvisat sin höga betydelse, som amma och fostrarinna.

Vi hafva härmed vidrört den andra bristen uti chevaleriet. Sålänge det

stod i sin högsta kraft och fulländning visar det sig, i medvetandet

om sin dygd, såsom ensidigast och intolerantast. Liksom från dess

rättigheter, så äfven från dess pligter voro de lägre samhällsklasserna

uteslutna. Att till riddare dubba en oadlig, var vid strängt straff

förbjudet, och tillständigt endast för konungen.[39] Till att lindra

de lägre klassernas förtryck, att afhjelpa deras olyckor, hade riddaren

icke förbundit sig. Han framträdde i sitt förhållande till dem icke

annorlunda, än den hårde, snikne, känslolöse feodalbaronen. Medan han,

brinnande af kärlek, kunde draga till verldens ända för en nyck af sin

herrskarinna, behöfde han icke taga ett steg till afvärjande af det

våld, som öfvergick roturierens, villainens qvinna. Ena dagen redobogen

att draga sitt svärd för den förtryckte baronens sak, drog han det

andra dagen, för att aftvinga en idog krämare hans vinst; hvarföre

äfven en borgare gemenligen gjorde sitt testamente, innan han från

Paris reste till Amiens.[40] Hederskänsla, frikostighet, oförvägen

tapperhet, ärelystnad, orubblighet i åtagna förbindelser, dyrkan af

de sköna, artiga manér och fina seder, allt hvad som inbegripes under

begreppen _loyalité, courtoisie och valeur_, var icke en bestämning

på högt menniskovärde, utan på riddarevärde; ty i sin sanning är idén

om menniskovärde ännu icke ett århundrade gammal.

Ej under då, att så få spår af chevalereska motiver bli synliga i

tidens politiska historia. I dess ensidighet och lösryckta ställning

utöfver samhället, kunde riddareväsendets direkta inflytande på de

feodala institutionerna endast vara af ringa betydenhet, och på

historiens fält måste den ändamålslösa handlingen, huru lekande

intressant hon genom frånvaro af allvar än må te sig, förkastas såsom

oberättigad, åtminstone förbises såsom värdelös.

Under denna dom faller Richard Lejonhjertas hela tillvaro, sånär som

på den ena handlingen: korståget, och den ena egenskapen: att vara

en tidstyp. Derförutom vore han i sitt rikes tidböcker blott ett

konunganamn, vid hvilket man fäste åratalen 1189 och 1199, för att,

efter gammal vördnadsfull plägsed, sålunda afräkna ett decennium

i de förenade anglosaxiska och normandiska folkenas lif. Men han

har den odödliga lyckan att afspegla en tid, der det för individen

icke behöfdes, till att vara stor efter tidens sinne, att med sina

handlingar utså frön till odödliga frukter, verka sedligt i ett

allmänt nationalintresse, eller verka stort i mensklighetens tjenst;

der allt ankom på att natursidan hos individen var stort anlagd, att

hans mod, hans kropps- och sinnesstyrka voro kraftigt utvecklade,

samt hans passioner starka, hvarefter han hade att göra dessa sednare

gällande enligt tidens moraliska, ofta konventionela föreskrifter;

deras innehåll må då icke hafva varit allvarsammare, än en obefläckad

sköld, en skön dams ära, en nyck; följden icke mer, än en bruten lans

eller ett förspildt menniskolif. Tiden sjelf handlade icke annorlunda.

Tvifvelsutan äro korstågen af en stor verldshistorisk betydelse; men

de äro det icke genom någon ny tanke, som i dem skulle uttalats, ty

de innebära öfverhufvud ingen förnuftig tanke, de lägga ingen ny sten

till den europeiska samhällsbygnaden, ingen ny länk i den menskliga

bildningens utvecklingskedja; utan de äro det i sina sekundära,

opåräknade följder, och genom att vara storartade känsloutbrott af

en reflexionslös tid. Det är derföre mer än en tillfällighet, att

Richard Lejonhjertas enda bragd af historisk betydelse var ett korståg.

Hvar eljest skulle en ande, på engång så lejonlikt majestätisk och

lejonlikt vild, söka sig ett spelrum, om icke der, hvarest Europa med

lejonsprång, liksom af naturdrift, kastade sig öfver den asiatiske

tigern?

Egenteligen kan endast det första korståget sägas hafva framgått ur ett

svärmande trosnit; hvarföre också det ensamt ledde till målet. Huru

stor ifver än må hafva gripit massorna vid erkebiskoparne Wilhelms

af Tyrus och Balduins af Canterbury predikningar, är dock det tredje

tåget mera en riddarfärd i stort. Här utfördes striden emot de otrogne

icke af fanatiska skaror från alla åldrar och stånd, för deras själars

frälsnings skuld, utan af ädle riddare för deras äras skuld. Isynnerhet

för Richard, var visserligen den Heliga Grafvens eröfrande målet, men

äran af att vara kristenhetens förste riddare hufvudsaken.

Också iakttog han noggrant hvarje tillfälle under sin färd, att,

likmätigt en vandrande riddares pligt, kasta sig i svårigheter och

uppsöka äfventyr. Qvarlemnande sin här i Marseille, för att invänta

flottan, hvilken fördröjt sig med att hjelpa Portugiserna till rätta

emot Morerne, besteg han med få följeslagare några skutor, sökande sig

fram längs kusten till Salernum och Messina, landsteg i Rom, der han

svårt upptuktade en kardinal, som gjort sig känd för simoni, besökte

reliqvier och undergörande bilder samt tillvann sig allmän beundran

för sitt nobla handlingssätt. Hit hör äfven följande tilldragelse.

Då Richard, åtföljd af blott en följeslagare, genomvandrade en by i

granskapet af Regio, hörde han ifrån en bondes stuga skriket af en

sparfhök. Full af ovilja skyndade han in för att borttaga jagtfågeln,

hvars egande enligt Normandernas lagar var de ofrälse stånden vid

strängt straff förmenadt. Men egaren, som icke kunde inse billigheten

i den främmande riddarens beteende, drog sin knif och understöddes

kraftigt af tillströmmande bönder med störar och stenar. För den

ridderlige konungen hotade äfventyret att taga den menligaste utgång,

ty då de chevalereska buden förbjödo honom att besudla sin klinga med

ignobelt blod, kunde han endast använda flata sidan af svärdet, som

brast i hans hand, hvarefter han genom stenkastning och sluteligen

genom flykten måste rädda sig till ett närgränsande kloster.

I Messina, dit han inseglade med en eröfrares pomp, förfor han våldsamt

såsom i ett eröfradt land. Munkarne ur ett grekiskt kloster fördrefvos,

för att lemna rum åt hans krigsförnödenheter, och då Messinas borgare,

till hämd för öfvervåld som hans riddare begått, gjort ett infall i

lägret, intog han deras stad, sjelf stormande från den brantaste sidan,

samt öfverlemnade honom till sköflings; Sicilianarnes skepp brändes,

deras qvinnor bortfördes till lägret och på murarne planterades

Englands fana. Derpå eröfrade han ett fäste på calabresiska kusten,

tillhörigt sicilianske konungen, i afsigt att dermed tvinga denne, att

åt sin företrädares enka, Richards syster Joan, utelemna arfvet efter

hennes gemål. Konung Tancred, förskräckt öfver ett sådant sätt att

uppgöra arfsangelägenheter, skyndade att i förlikning erbjuda sin gäst

fyratiotusen uns i guld, hvarefter de svuro hvarann fred och vänskap

samt vexlade rika skänker. Bland annat skall Richard begåfvat Tancred

med Arthurs berömda svärd Calibourn, men emottog af dennes gåfvor

icke mer än en enkel ring. Åt Philip afstod han, som en gärd åt deras

vapenbrödraskap, hälften af förlikningsbytet jemte många skepp, och

inbjöd vid julen hvarje ädling i de förenade härarne till sitt bord,

hvarvid enhvar efter måltiden begåfvades med en skänk, afpassad efter

hans rang och värdighet; så att Richard vann stort rykte och pris,

alldenstund han på en månad bortgaf mer än någon af hans företrädare på

ett helt år.

Det oaktadt bestod vänskapen emellan korsfararekonungarne icke länge.

Då Richards moder tillförde honom den unga prinsessan Berengaria af

Navarra såsom blifvande gemål, erinrade sig Philip sin olyckliga syster

Alix, och förebrådde Richard på det häftigaste, att hafva svikit

sitt löfte emot denna prinsessa. Denne svarade blott lugnt, att han

icke kunde hafva till maka den hans fader haft till mätress, hvilken

beskyllning, på engång emot sin faders heder och sin trolofvades

oskuld, han inför Philip genom vittnen bevisade. Den statskloke franska

konungen fann tiden ännu icke vara inne att bryta med Richard, hvarföre

öfverenskoms, att denne i fem års tid skulle betala tiotusen mark emot

tillståndet att få gifta sig med hvem han behagade, hvilken summa af

Philip ansågs som ett skäligt skadestånd för systerns vanära. Den

sålunda återstälda vänskapen bekräftades med ed både på reliqvier och

evangelium. Tillochmed skall Richard, gripen af plötslig ånger öfver

sin tvist med en korsfarare, instält sig inför en samling af prelater,

blottad inpå kroppen och med trenne knippor böjliga spön i sina händer,

hvarefter han på knä bekänt sina synder, emottagit deras förebråelser

samt slutligen med tålamod "underkastat sig samma gisslande som inför

Pilatus öfvergått verldens Frälsare".[41]

Härmed hade vintern och en betydlig del af våren 1191 förgått under

split och overksamhet på Sicilien. Före affärden utgåfvos märkeliga

påbud emot den herrskande passionen för spel; en passion, hvarför

Normanderne gjort sig kände redan vid eröfringen, och som noga

öfverensstämde med den tjusning för dem fanns i hvarje risk, der

någonting stod att vinna, rikedom eller ryktbarhet. Endast konungarne

egde rättighet att spela efter godtfinnande. Dernäst egde erkebiskopar,

biskopar, grefvar och baroner den största friheten. Gemene man var spel

tillåtet endast i de förres sällskap. Det är med anledning af sådana

lagar en samtida häfdateknare utbrister: "Må Gud välsigna dessa vise

och fromme konungars pilgrimsfärd.".

Innan ankomsten till Heliga Landet hade Richard lyckan att få bestå

ett äfventyr, som tillfälligtvis äfven blef af vigt för korståget.

Under en storm, som förskingrade flottan, strandade tvenne skepp

emot Cypern, der de plundrades af Grekerne. Endast med nöd undgingo

de kungliga fruntimmerna samma öde. Richard beslöt att hämmas, och

efter en kort strid var Cyperns beherrskare tvungen att kasta sig för

segrarens fötter, hvilken lät binda honom i kedjor af silfver och guld.

I detta nyvunna kejsaredöme firade han sin förmälning med Berengaria,

som straxt derpå kröntes till drottning af England. Glansen af dessa

högtidligheter förhöjdes genom närvaron af Jerusalems exkonung, Guy af

Lusignan, som med ett praktfullt följe tagit sin tillflykt till Richard

på Cypern.

Så arm och bekymmersam än Jerusalems krona kunde synas, hade icke

destomindre en medtäflare uppstått, som sökte göra henne huset Lusignan

stridig. Tyvärr hade Philip i lägret vid Acre blifvit vunnen för

markisens af Montferrat sak, hvaremot Richard nu rördes till deltagande

för den flyktige exkonungen. Sålunda var orsak till söndring gifven,

redan innan Richard anländt.

Vid ankomsten uppstodo talrika nya. Utanför Acres hamn hade

Richard genom sin oförskräckthet seglat ett ofantligt turkiskt

transportfartyg i sank,[42] och derigenom väsendtligen bidragit

till fästningens utmattande, liksom han genom Cyperns eröfrande

betydligt lättat tillförseln för de belägrande. För hvardera af dessa

bedrifter lofsjöngs han, men ännu mer för sin frikostighet. Ty då

Philip vid sin ankomst utdelat blott trenne guldstycken åt hvarje

riddare, utdelte Richard, som ökt sina skatter med hälften af all

Cyprioternes lösegendom, fyra guldstycken, och Vinisauf, detta korstågs

historiograf, anmärker, att han genast blef den mest populära i

lägret. Detta anseende, i förening med Richards öfverlägsna tapperhet

och ridderliga dygder, gjorde honom till sjelfskrifven ledare för

korsfararhärens många oberoende trupper; hvilken plats äfven hans

ärelystnad pockande fordrade. Men Philip, icke mindre ärelysten, ehuru

mycket mer förslagen, kunde såsom Richards länsherre icke godvilligt

afstå företrädet åt sin ridderlige rival, hvilken derförutom, genom en

gränslös stolthet känslig för den minsta äfven inbillade förolämpning,

samt med ett förtryckande öfvermod i att städse vädja till sin

öfverlägsna styrka, var oförmögen att göra sitt inflytande gällande

öfver korsfararnes mångfaldiga intressen. Sålänge belägringen varade

tillbakahölls dock den hotande missämjan, dels af gemensam fara från

Saladins oupphörliga anfall, men hufvudsakligast af Richards iråkade

sjukdom, som gjorde honom oförmögen att annorlunda än i en hängbår

vara med om krigsoperationerna. Men såsnart Acre fallit och en bitter

oenighet uppstått, då Richard låtit nedkasta österrikiske hertigens

banér från de eröfrade murarne, var endrägten ohjelpligen förstörd, och

Philip bekantgjorde, under förevändning att endast sålunda kunna gagna

den heliga saken, sitt beslut att återvända hem.

Dermed var vinnandet af korstågets ändamål vordet en omöjlighet. I

sjelfva verket utvisade redan belägringen af Acre, hvilken fortsats

under tvenne års tid, deri mer än en half million[43] menniskor från

alla delar af det kristnade Europa deltagit och trehundratusende

skola funnit sin graf, att hela Europas förenade styrka, innefattande

dess tappraste krigare och anförd af dess berömdaste konungar,

blott med möda varit mägtig att frånrycka Saladin en obetydlig

fästning, dessmindre skulle förmå återeröfra den Heliga Staden, vid

hvars besittande Islam icke mindre oryggligt fästat sitt sinne än

kristenheten. Men belägringen af Acre utvisar derjente, att, mer än

Saladins anförareskicklighet och outtröttliga vaksamhet, mer än hans

tallösa vindsnabba ryttarskaror, mer äfven än klimatets brännande sol,

febersjukdomar och hungersnöd, förslappningen i det religiösa nitet

och de verldsliga intressenas öfvermagt gaf åt företaget denna utgång.

Ty förutom konungarnes delade politik, hade under de hundrade år som

förflutit, sedan Vesterlänningarne i Palestina upprättat sin länsstat,

jemte de tvenne mägtiga riddareordnarne, en länsadel derstädes

blifvit bofast, hos hvilken länsväsendets sedvanliga split och

söndring, samt ett närmare umgänge med de otrogne qväft all religiös

känsla; så att tillochmed den åsigten synes trolig, att för deras

sjelfständighetskänsla de Westerländska monarkernas herravälde varit

lika förhatligt som Saladins eget.[44] Det ena målet, som hundrade år

tidigare var så stort, så alltöfvervägande och alla enskildta passioner

betvingande, var det icke mera. Allt det mod, den ståndaktighet och

försakelse, hvarmed kristna härskarorna stormade fram emot Acres murar

eller afslogo Saracenernes förtviflade avfall, äro grundade i en annan

orsak än denna, i chevaleriets anda. För honom var äran nog, och äran

kunde vinnas vid Acres murar likasåväl, som vid Jerusalems. Hela detta

korståg bevisar sig sålunda som ett sannskyldigt tornerspel i stort,

der vesterns nationer utsänder blomman af sin adel, för att vid Turons

höjder och Belus stränder mäta sina krafter med Orientens riddarskap.

Det är en förnyad kamp om Troja,[45] med samma ringa stridsorsak och

samma stora kraftutveckling, samma söndring och samma hjeltemod, och

slutligen med likartade hjeltar.

På god grund har Richard Lejonhjerta blifvit benämnd det kristna

Europas Achilles. Med ett likadant ynglingamod förenar han samma

obändighet och egensinnighet, samma trofasthet i vänskap och generösa

frikostighet. I striden är det äfven kring honom allt vänder sig, på

hans vrede eller försonlighet allt beror. För honom är ock företaget

helt och hållet en personlig sak, och sakens framgång af vigt, blott

såvidt hans rykte och ära dermed var förenad. Det är icke heller som

anförare han vinner sin ryktbarhet, det är genom de tallösa bragder han

med sitt djerfva mod och sin klinga utför, genom de försakelser han i

öknarne utstår, genom den sjelfuppoffring, med hvilken han blottställer

sig för sina följeslagare. Under tåget ifrån Ptolemais till Joppe är

det han, som i slagtningen vid Arsur skyndar Hospitaliterriddarene till

hjelp, der de nedtryckas af svärmande Beduinskaror, han som trenne

resor, den sista blott med femton riddare vid sin sida, förströr de

otrogne och mejar dem, "liksom skördemannen den vaggande halmen"[46]

När Tempelriddarne på ett ströftåg öfverraskas af fienden och,

oaktadt under af tapperhet, nödgas ropa efter hjelp, hastar Richard

till, endast med få följeslagare och besvarande desses varningar med

orden: "att han icke vore värdig anföra och benämnas konung, derest de,

hvilka stält sig under hans ledning, utan hjelp dukade under." Omsider

anländ till närheten af den Heliga Staden, finner man omöjligheten af

dess eröfrande under instundande vinterregnen och stormarne. Richard

besluter då att uppbygga det förstörda Ascalon. Än uppmuntrande, än

sjelf arbetande med sten och grus, fortdrifver han arbetet. Då bland

andra förnäma riddare och baroner hertig Leopold af Österrike vägrar

att deltaga i arbetet med de orden, att han hvarken vore timmerman

eller murare, sparkar honom Richard och förbjuder hans fana att resas i

lägret; tillfölje hvaraf denne aflägsnade sig och med honom Tyskarne.

Kort derpå öfvergaf äfven hertigen af Burgund företaget jemte

återstoden af den franska hären.

Nu begynte äfven Richard sjelf misströsta, och de afbrutna

underhandlingarne med Saladin återtogos. Bland andra förlikningsförslag

var, att Richard skulle förmäla sin syster Joan med Saladins broder

Malek-Adel, ooh åt dem det Heliga Landet öfverlemnas. Detta förslag

väckte högljudd förargelse bland korsfararne, isynnerhet presterskapet,

och knotet ökades vid åsynen af de rika skänker monarkerne tillsände

hvarandra. För att då rättfärdiga sitt trosnit, lät Richard halshugga

alla fångar, som befunno sig i hans våld och utställa hufvudena i

lägret. Med en dylik handling af skoningslös råhet hade han befläckat

sig redan tidigare. Då sultanen icke uppfylt vilkoren vid Acres

kapitulation, lät han utföra den fångna besättningen i åsynen af

saraceniska lägret, och gaf sina riddare tillstånd att nedhugga dem,

hvilket de gladeligen gjorde, hvarefter soldaterna, troende sig i

hedningarnes inelfvor finna ädelstenar och dyrbara läkemedel, på det

gräsligaste misshandlade likena. Talrika sådana drag förvandla det

storartade i Richards karakter till groteskt. Han återkom sällan till

lägret, berättar Vinisauf, utan att vara åtföljd af ett stort antal

fångar och medföra tio, tjugu eller trettio hufvuden, som fallit för

hans slag.

Sedan vintern gått till ända, anryckte Richard för andra gången

emot Jerusalem, under härens jubel och bifall. Men underrättelsen

om utbrustna oroligheter i hans hemland samt stämplingarne, som tagit

ny fart vid markisens af Montferrat mord, hvilket, så oförenligt än med

hans öppna karakter, lades Richard till last, hejdade än engång hans

framsteg. Hans sinne fördystrades, och under bittra tårar beskådade

han från höjderna vid Emaus den Heliga Staden, vid hvilken hans ära

syntes honom fästad. Sjelf bidrog han genom en oförklarlig nyckfullhet,

att nedslå krigarnes entusiasm, hvilken upplågat ånyo vid Jerusalems

granskap, och inom kort upplöste sig hela hären, hvarefter Richard

beslöt att återvända hem. Äfven säges fåfängliga planer emot Cairo och

vidtutsväfvande emot Babylonien bidragit till denna utgång.[47]

Vid den kristna härens upplösning frambröt Saladin åter från Judeén och

vände sig emot Joppe, hvars ringa garnison icke förmådde skydda staden

och blott med möda försvara sig i citadellet. Richard, underrättad

härom, skyndade från Ptolemais på några galejor de beträngda till

hjelp, sprang af otålighet till midjan i sjön, och förskingrade som

en plötslig stormvind Saracenerna ur staden. Men föraktande att

befästa sig derinom, slog han läger med sina femtiofem riddare,

af hvilka blott tio beridna, samt tvåtusen man infanteri utanför

murarna. Om natten gjorde Saracenerne ett så plötsligt öfverfall, att

han endast till hälften hann beväpna sig. Icke destomindre drefvos

fienden tillbaka, och af öfverdådig djerfhet begynte Richard förfölja.

Ofverallt der trängseln var som störst, syntes hans högväxta gestalt,

osårbar, liksom hade den varit af koppar.[48] Vid hans blotta

åsyn darrade de tapraste bland Masulmännerna och håren reste sig

på deras hufvuden. Der han frambröt, kunde hvarken enskildte eller

skaror af otrogne motstå huggen af hans ofantliga slagssvärd, för

hvilka hufvuden, armar, händer förströddes omkring i luften. Midt

under striden berättas honom att Mameluckerna inträngt från en annan

sida i staden. Med tvenne riddare och några soldater skyndar han

till, nedgör de inträngande och återvänder till striden, der han med

sådan ifver rusar in bland fienden, att han helt och hållet försvann

från de sinas åsyn. Sluteligen störtar hans bäst, och hjeltekonungen

sväfvar i största fara, till dess Malek-Adel genom stridstumlet sänder

honom tvenne arabiska springare. Ryggande för en sådan öfvermensklig

tapperhet, afstod Saladin omsider från sitt försök emot Joppe, hvars

räddande äfven för de kristne syntes oförklarligt, och mättad på

bragder afslöt Richard ett treårs stillestånd, utfästande sig att efter

denna tid återvända, för att förnya kampen. När han steg ombord vid

Ptolemais, kunde de kristne icke återhålla sina tårar; de sågo i honom

sitt värn, sin styrka och sin räddning aflägsna sig; äfven sjelf brast

han i gråt.

Hittills har Richard Lejonhjerta, på skådeplatsen för sina mest lysande

bragder, der han bländat tvenne riddareverldar med deras glans och

vunnit en plats bland sagornas mest beprisade hjeltar, uppträdt i

spetsen för en lysande här af baroner och riddare, omgifven af ett

hof, slösande och rofgirig, ädelmodig och grym, i allt följande sina

passioner, främst ärelystnadens; -- ett verkligt riddareideal.

Hemfärden deremot visar honom beröfvad all glans och prakt, ensam

irrande genom fiendeland, förföljd, försmäktande i fängelse, i sånger

klagande öfver sin förlorade frihet och sina vänners otacksamhet; --

äfven häri ett riddareideal. Det är kändt huru en storm förskingrade

hans flotta och tvang honom att i pilgrimsdrägt, under en köpmans namn,

företaga en vandring genom den djupt förolämpade hertigens af Österrike

länder. Efter att trenne dygn vandrat utan hvila och föda, anlände han

till Wien, och tog in i ett litet värdshus i en af förstäderna.

Emedlertid hade ryktet om hjeltekonungens färd begynt sprida sig och

äfven hunnit till hertigen af Österrike. Af hämdlystnad och snikenhet

anbefalte denne noggranna efterspaningar, och en dag ertappades hans

page, som afsändts till torget för att uppköpa lifsmedel, lades på

sträckbänken och bekände. Värdshuset omringades, och Richard, som till

en början drog sitt svärd, besluten att sälja lifvet så dyrt som

möjligt, underkastade sig omsider att öfverlemna det åt hertigen sjelf,

som lät inspärra sitt konungsliga villebråd på slottet Tyernsteign;

hvarefter köpenskap öppnades mellan honom och kejsar Henrik, samt

mellan denne och franska konungen.

Trött vid att gyckla med sina fångvaktare och på dem pröfva sin styrka,

sökte Richard stundom tröst i dikt och strängaspel, hvari han innehade

ett icke ringa grad af konstnärskap. Genom sin moder, den vid de

provençaliska "cours d'amour" berömda Eleonore af Aquitanien, redan

från barndomen förtrogen med provençalisk skaldekonst, utvecklades hans

hog och smak än mer under tiden han som grefve af Poitou tillbragte,

än i förbund än i våldsamma krig med de aquitaniske baronerne. Om än

det normandiska blodet aldrig förnekade sig i hans hårda och vilda

naturel, intrycktes deri dock af den vekare provençaliska bildningen

en känslofullhet, som gjorde honom förmögen af poetisk konst, och som

väsendtligen bidrager att, jemte ädelmodet, adla hans berserkalynne

till ridderlighet. Enligt samtida trubadurers vittnesbörd skall han

kunnat "adroitement" skrifva kupletter öfver sköna damers ögon.[49]

Men framförallt var han berömd genom "sirventes", såsom tidens

politiska sånger, stridssånger och satirer kallades. Med Bertram de

Born skiftade han icke sällan poetiska hugg jemte vapnens, och då

hertigen af Burgund, vid det andra återtåget från Jerusalem, författat

en satir, deri han skonat hvarken Richard eller hans fruntimmer, var

denne icke sen i att svara.

Ännu förefinnes en af de sånger Richard diktat i sitt ensliga fängelse.

Den är förvarad i en gammal roman: _Chronique et fabliaux de la

composition de Richard Roy d'Angleterre_, hvarifrån den öfvergått i en

sednare roman "_La tour Tenebreuse_." "Jag har aldrig egt, utbrister

han, en följeslagare så ringa, att jag ej skulle köpt hans frihet. Jag

förebrår eder intet, I baroner; men tvenne vintrar hafva skridit hän,

och jag är ännu en fånge! Min länsherre härjar mina länder, fastän vi

svuro hvarandra trohet. Men min tröst är, att jag icke skall vara sen

till att hämnas. Men eder, o skalder, I vänner som jag älskat, älskar

jag än. Sjungen att mina fienders ära må försvinna, då de anfalla mig;

sjungen att jag aldrig varit dem trolös eller falsk; sjungen huru lågt

det är, att anfalla en fånge. O aftonstjerna, du strålande dam, må

himlen vårda din skönhet och hennes, som är min, och hvars slaf jag

är".[50]

De förebråelser Richard gör sina baroner äro dock så tillvida

oförtjenta, att en lång tid förgick, innan ryktet hann förtälja om det

öde, som drabbat deras irrande konung. Omsider spred sig en dunkel

sägen att han satt fängslad på något bergsslott i Tyskland, och det

är då som hans vän, den ädle trubaduren Blondel, skall hafva svurit,

"qu'il querroit son seignor en toute terre, tant qu'il l'averoit

trové," samt begifvit sig ut att uppsöka honom, utan annan ledning än

sin vänskap och sin sång. Vandrande från slott till slott, skall han

sluteligen anländt till ett "tour tenebreuse," och derifrån hört en

sång, hvilken de författat tillsammans, Richard och han.[51] Tyvärr

synes denna romantiska handling icke vara historisk, åtminstone såvidt

den tillskrifves den berömde Blondel de Nesle. Äfven om man antager

en annan, Guillaume Blondel, såsom Richards skaldevän, torde dock

händelsen vara en sednare romantisk tilldiktning, ty den som i sjelfva

verket öppnade förbindelsen mellan landet och dess fängslade konung,

var en ganska trivial person, den landsflyktige exregenten Guillaume

Longchamp.[52]

Dermed begynte underhandlingarne. Iklädd sin kungliga skrud, instälde

sig Richard för den tyska riksförsamlingen, der han hufvudsakligast

anklagades för markisens af Montferrat mord, samt att hafva öfvergifvit

kristenhetens sak i det Heliga Landet. Men så fri och majestätisk

var hans hållning, så kraftigt och fast hans försvar, att biskoparne

och baronerne brusto i tårar och tillochmed kejsaren sjelf rördes

till medlidande. Ifrån denna stund utbyttes hans fängelsehåla emot

en rymligare boning, och hans kedjor aftogos. Men timmen för hans

befrielse var ännu långt aflägsen. Den slog först då, när man blifvit

ense om en ofantlig lösepenning, och Richard böjt sin stolthet till

den visserligen betydelselösa ceremonin, att högtidligen påsätta

kejsaren sin krona samt sedan emottaga den af honom i förläning,

jemte förpligtelse att betala en årlig tribut. I ersättning belönades

han af kejsaren med åtskilliga länder i Frankrike, hvilket så mycket

lättare kunde ske, som denne öfver dem egde endast en tvifvelaktig

dispositionsrätt.

Ändtligen i frihet, ilade Richard utför Rhen genom Köln till Antwerpen,

och då någon större farkost icke fanns förbanden, kastade han sig i en

köpmans, Alain Trenchemers galeja och landade omsider i England.

Ju orättvisare fängslandet, ju hårdare fängelset, och ju nedrigare

furstarnes handlingssätt, dess djupare glödde harmen i Richards bröst.

Vecka för vecka hade den ökats under halftannat års pinsam enslighet,

och Philip af Frankrike, den trolöse menedige vännen, hvars lömska

köpslageri han med rätta kunde tillskrifva långvarigheten af sin

fångenskap, var dess hufvudsakliga föremål. Vi hafva sett hvad denna

vrede kostade England. I denna hejdlösa hämdpassion må äfven orsaken

sökas, hvarföre kriget som han begynte emot Frankrike, de ofantliga

utpressningarne oaktadt, och fastän han var sin rival öfverlägsen i mod

och krigskonst, blef så utan alla frukter. Oförmögen att böja sig till

en tanke på det allmänna, till ett nationalintresse, förde han kriget

som ett tornerspel a outrance, der ett personligt ofall tillfogadt

Philip gälde mer, än att kunna beröfva honom en provins och öka eget

rikes gränsor. Med glädjen af ett tillfredsstäldt hat förtäljer han

i bref till biskopen af Durham om en drabbning vid Gisors, der han

åtföljd af en handfull folk slagit Philip och trehundrade franska

chevalierer på flykten. "Vi kommo honom att fly, skrifver han

triumferande, vi trängde honom vid Gisors portar så att bryggan brast

under honom, och vi hafva hört att han fick dricka af vattnet i Epte,

och att tjugu riddare drunknade. Med en lans stötte vi ur sadeln,

Mathieu Montmorenci, Alain de Rusci och Foulque Gilecoal och togo dem

till fånga. Hundrade af hans riddare tillfångatogos" etc.[53] Också

föreslog Philip, att striden skulle afgöras genom envige mellan fem

riddare ömse sidor, hvilket Richard förkastade, då Philip ej sjelf

ville utgöra en af de fem.

Icke mindre tillfredsställelse skänkte biskopens af Beauvais

tillfångatagande. Denne prelat, som förvärfvat sig det ärofulla ryktet

att vara en käck och manhaftig stridsman, hade såsom Philips sändebud

hos kejsar Henrik manat till många af de förödmjukelser, som tillfogats

Richard. Till hämd blef han kastad i ett djupt fängelse och omenskligt

belastad med bojor. Uppbragte öfver embetsbrodrens ovärdiga behandling,

vände sig de öfrige prelaterne till kyrkans öfverhufvud, som i ett

bref förmanade Richard att hafva förbarmande med "hans käre son, den

belvacensiske biskopen." Richard svarade med att tillsända påfven

prelatens blodiga pansarskjorta och en vidfästad lapp, hvarpå stodo

blott de orden: "Se till, om detta är din sons kjortel".[54]

Deremot afstod han redoboget, vid ett af de många stillestånden,

suveräniteten öfver Auvergne, hvilken Richard egde blott till namnet,

men Philip genast förstod att med list och våld verkliggöra. När

sedan Auvergnaterne reste sig emot de franska tilltagena, lofvade

Richard dem i hemlighet vapen och understöd, men slöt, vid Philips

inbrott i Auvergne, utan rimligt skäl ett nytt stillestånd med sin

rival, öfverlemnande Auvergnaterna åt hans hämd, och deras frihet till

ohjelplig undergång.[55] Mot brodren Johan hade Richard redan vid

krigets början öfvat det ridderliga ädelmod, som icke sällan bestämde

hans handlingssätt. Denne svage furste, hos hvilken tidens sämsta

olater så att säga iklädt sig ridderlig drägt, hastade darrande vid

sin lejonhjertade broders ankomst till Normandie, att på böjda knän

tigga sig tillgift för stämplingarne mot hans krona och frihet. Richard

tvekade väl först, men förlät honom på deras åldriga moders förböner,

dock utan att återställa hans länderier och med de orden: "Må jag så

lätt förgäta ditt fel, som du skall förgäta att du felat".[56]

Betydelselöst som hela detta krig är den händelse, hvilken medförde

hans död. En skatt hade blifvit funnen på grefve Vidomars af Limoges

egor. En del hembjöds konungen, men denne fordrade allt. Då grefven

vägrade att efterkomma en så orättvis fordran, begynte Richard genast

belägra hans slott Chaluz, afslående alla kapitulations vilkor. En dag

träffades han i skuldran af en pil, gaf i vredesmod tecken till anfall

och intog slottet, hvars samtliga besätning hängdes, förutom den snälle

bågskytten. Nu först utdrogs pilhufvudet ur såret, som redan öfvergått

till brand, och läkarekonsten förklarade honom icke stå att hjelpas.

Han lät då införa sin baneman och frågade, hvarför han tagit just honom

till mål för sitt skott. "Vet, o konung, svarade ynglingen oförskräckt,

med din egen hand har du dödat min fader och tvenne mina bröder. Jag

är redo för de största qval, blott jag är viss om att du dör, som

förorsakat så mycket ondt." Richard befalte att fången skulle försättas

i frihet och begåfvas med en penningesumma, hvarefter han afled.

Sålunda slöt Richard Lejonhjerta, såsom han lefvat, med svärdet i hand,

vid fullföljandet af ett äfventyr, hvari hans orättvisa och godtycke

invecklat honom. "Dicebatur ubiqve qvod non erat talis in orbe,"

intygar Roger de Hoveden, en samtidig historieförfattare, hvilken

utförligt behandlat Richards lefnad och bedrifter; långt utförligare,

än den moderna historieskrifvaren anser honom förtjent att omtalas.

Dess mera begråtes hans död af tidens skalder. "Ack, min herre, min

mäktige konung, hvar äro nu våra vapenlekar och våra tornerspel, hvar

det lysande hofvet, den präktiga skänken, då du är borta, du som i allt

var vårt allt. Hvad skall blifva af dina tjenare, som lefde af din

mildhet, hvad skall blifva af dem du höjde till lycka och ära? Blott

grafven är dem öfrig." Så klagar trubaduren Gaucelm Faidit i elegin

öfver sin gynnares död.

Han säger ock: "I att drabba Richard, har döden beröfvat verlden all

dess ära, dess glädje, dess rikedom;" samt vidare: "Tusende år skola

förflyta innan en sådan riddare åter uppstår. Hans like skall aldrig

komma i tapperhet, i frikostighet, i ädelmod. Icke Alexander, Darii

besegrare, utöfvade en sådan gifmildhet, Charlemagne och Arthur kunna

med honom icke mäta sig. En hälft af verlden darrade för honom, den

andra beundrade honom".[57]

I dessa omdömen af tidens poesi och tidens historia utsäges, att

Richard egde alla erforderliga egenskaper, för att de efterkommande

i honom skulle gifva sin fantasi ett ideal för alla riddare, jemte

det trubaduren, genom att ställa honom i jembredd med romantikens

berömdaste fabelhjeltar, sjelf begynner den idealiseringsprocess, hvars

fortgång och resultater det nu ingår i vår uppgift att framställa.