II.

Richard Lejonhjerta i normandiska poesin.

Att det gifves en motsvarighet mellan en tids handlingssätt och

poetiska skapelsesätt, kan på förhand antagas redan ur den filosofiska

satsen, att anden är en i alla utvecklingsformerna. Och denna

samstämmighet bör icke fattas blott så, att lifvet utgör stoff för

dikten, -- ty stoff kan äfven en längesen förfluten tid blifva för

en långt sednare tids fantasi, -- utan så, att sjelfva det poetiska

uppfattningssättet är i harmoni med andan och toners i tidens lif.

Ur det föregående torde hafva framgått, att i medeltiden företrädesvis

natursidan hos menniskan erhöll utveckling och berättigande. Ute

i samhällslifvet herrskade styrka och våld, i stället för sedlig

ordning; i chevaleriet, der likväl naturdrifterna adlats till dygder

eller der rent andliga impulser af heder, ädelmod, frikostighet, voro

bestämmande, buro dock äfven dessa karakteren af naturmakter, de der

icke tyglats under samhällets sed; i individens inre utgjorde passionen

driffjädern och den subjektiva lusten rättesnöret. Motsvarande denna

starkt utvecklade sinlighet i handlingens och viljans verld, står

_inbillningskraften_ såsom poetisk skapelsekraft.

Ehuruväl en beståndsdel deri, är inbillningskraften ännu icke fantasi;

han är blott ett i sinligheten försiggående fantasispel. Utan att

afse kausalsammanhanget, och utan att vårda sig om hvad af det

åskådade är sant, hvad osant, återspeglar han lifvet daguerrotypiskt,

är sålunda endast reproduktiv, fastklibbad i sina bilder. Men genom

att derjemte vara en i menniskoandens inre skeende återspegling, är

inbillningskraften äfven löst ifrån verkligheten, oberoende af tid och

rum, sammanställande sina porträttartade drag till de onaturligaste

bilder, dem han drifver i ett ändamålslöst virrvarr, allteftersom

sensationer, begär, korteligen, den inre sinligheten bjuder.

Ett sådant inbillningskraftens spel uppenbarar sig tydligt i sjelfva

riddarelifvet. Det lyser fram ur chevaleriets öfverspända handlingar

af kärlek, tapperhet, heder. Vi erinra blott om skalden Rydell, som så

lifligt förestälde sig grefvinnans af Tripoli skönhet, att han, dödligt

kär, företog den långa färden till Palestina, blott för att skåda

originalet till sin bild, eller om de talrika riddare, som lemnade

hem och härd, för att på måfå draga till Babylon och andra Orientens

underländer, lockade af de gyckelbilder inbillningskraften målat.[58]

I tidens religiösa föreställningar och i dess naturåskådning

framträder inbillningskraften än mera verksam. Här samverkade med

honom en annan makt: _okunnigheten_, till att frammana den här af

dels okroppsliga, dels förvridna menniskoartade gestalter samt det

virrvarr af nyckfulla tilldragelser, som gifva en så underbar ton åt

medeltidens hela åskådningssätt. "Den kristna Olympens" (Vischer)

helgonskara, de kyrkliga miraklerna, relikdyrkan, afguderiet å ena

sidan, jättar, troll, elfvor, feer, varulfvar, dvergar å den andra, äro

barn af samma moder, inbillningskraften, den tidens okunnighet gjort

fruktsam. Den sednare gaf dem upphof, den förra form och bild.

I sjelfva verket är okunnigheten den luft, hvari inbillningskraften

egentligast kringsväfvar. Ju klarare insigt i tingens natur en fullare

bildning medför, dess mer förstår anden att gripa och framställa

objektiviteten i dess sanning, såväl i afseende å sammanhang som

gestalt; dess mer höjes inbillningskraften till fantasi. "The

illiterate are ever children," säger Bulwer, och det gäller, likasåväl

om deras sätt att handla, som att åskåda och tänka. I bristen på

kunskap, såväl om förgångna tiders erfarenheter och rön, som om

naturens lagar, finna vi åter en gemensam grund för tidens

handlingssått och poetiska skapelsesätt. Hemfallet åt sin egen

sinlighet, är det obildade sinnet oförmöget att gestalta förhållandena

efter en förnuftig insigt, oförmöget att gifva passionerna ett

förnuftigt mål, vare sig det handlar eller åskådar. Naturkrafterna

saknar det i samma inom möjligheten att använda i lifvet, som det

bäfvar tillbaka för fantomerna, som dess inbillningskraft af dem

skapat.

Att tvista om källan till vidskepelsen är derföre fåfängligt. Hon

rinner hvarhelst bildningens solljus icke kommit henne att sina;

dock så, att hennes färg och halt är olika efter olika folklynnen.

Intet folk lade så som Skandinaviens i sin barndom känning af den

kraft och den makt, som bodde i svärdets klinga. I stället för att

då finna kraften i armen som förde svärdet, och den demoniska makten

i menniskosinnet som förde armen, förlade man den i svärdet sjelft.

Men svärdets jern hemtas ur bergens dunkla inre, och hvadan kunde det

demoniska hafva kommit, om det ej der inlagts i klingan af illfundiga

väsenden! Så skapades Dvergarnes slägten. Skoningslöst slukade

vågorna vikingarnes bräckliga farkoster; blott en omärklig spricka

i dess botten, och skeppet drogs oemotståndligen emot djupet. Det

var tvifvelsutan en osynlig kraft som gjorde det; men icke en allmän

naturlag, utan ett förkroppsligadt troll, en hafsnymf, ett vidunder; så

mycket afgjordare, som man mer än engång sett dess gestalt i skummet

på böljornas toppar. I den dunkla höstqvällen uppstiga lätta dimmor ur

leende källor, insjöar, vikar. Mystiskt smyga de fram öfver fälten,

svepa sig kring trädens stammar, dansa om för en vindfläkt. Hur kunde

detta för Celternes[59] lättrörliga inbillning te sig som annat än

feer och elfvor, hvilka träda dans på den gröna ängen? Skymtar dertill

ännu ett irrbloss genom dimmorna, är för inbillningskraften dörren

till de förunderligaste regioner öppnad. Än är det förskräckelsen,

än vemodet, än glädjen, som vid dessa irrfärder bevingar honom. I

medeltiden var, såsom vi sett, kroppsstyrkan den, som gaf ton och

utslag; dess dygder och känslor stodo för det mesta på styrkans

grund. Ej under då, att också den kroppsliga styrkan erhöll sin

personifikation i obändiga jättar: ifrån den jättestarka riddaren

med svärd och lans var steget icke långt till flere famns jättar med

klubbor och grymma sinnen. Dertill kommo, dels ur de Hel. Skrifterna,

dels traditionsvis ur antiken tämda lejon, drakar och hela skaran af de

gamla gudarne, numera degraderade till menniskofiendtliga väsenden.

Alla dessa skapelser samlade sig ifrån skilda länder och folk i

den romantiska verldsåskådningen. Då nu poesin utgör den i gestalt

utträdande åskådningen, förarbetades de här till ett stående romantiskt

diktstoff; vidskepelsen ur lifvet blef fantasteri i konsten. Att

vidhålla detta, är af högsta vigt, till att särskilja romantikens

poetiska uppfattningssätt från den modernare skaldekonstens, der

visserligen dessa skapelser äfven kunna förekomma. De utgöra dock

numera ingen beståndsdel i tidens åskådning af lifvet, man tror icke på

dem, de äro för oss blott ett diktadt poetiskt machineri.

Men utom den andel okunnigheten sålunda eger i tidens vidskepelse,

d.ä. i det fantastiska åskådningssättet hos poesin, är hennes andel i

uppkomsten af poesins innehåll icke ringa. Liksom feerna, elfvorna,

jättarne et hoc genus omne, har man sökt härleda den romantiska

poesins hjeltar och äfventyr ifrån något enskildt folks diktarverk

samhet. En teori (_Wharburtons, Wartons_) har funnit roten, hvarur

de vuxit, i Orienten, synnerligast hos Araberne, en annan (_Percys_)

hos Skandinaverne. De franska kritikerne hafva om tvistepunkten delat

sig i tvenne läger: ett provençaliskt och ett nordfransyskt. Vid

sidan af dessa uppstodo dessutom ett scottskt (_Sir Walter Scott,

Ellis_), och ett armorikanskt (_de la Villemarqué_). Som resultatet

af de litterära fejderna qvarstår att den romantiska, riddare-poesin

hemtat sina sagoämnen från de germaniska såväl som de romaniska, de

skandinaviska såväl som de celtiska folkens åldriga nationalsånger.

En hjelte uppstod, anförde sitt folk i striderna för dess ära och

sjelfbestånd, gaf det lagar, faststälde dess sed. I folkets tacksamma

hogkomst rotade sig minnet af hvad han gjort och fortlefde generation

efter generation i sånger och sägner. Vid ungdomens lekar, vid

krigarnes och ädlingarnes församlingar, vid folkfesterne ljödo

sångerna om hans bragder, hans segrar, hans lidanden.[60] Men folkets

tillgifvenhet för sina välgörare var osvikligare än deras minne af

detaljförhållanden. Småningom förvirrades de historiska dragen,

traditionerna sammanblandades, tillochmed fixa geografiska förhållanden

kastades i ett hullerombuller, hvarjemte fantasteriet inbröt i det

historiska med massan af sina skapelser. Det var dock icke par princip

den historiska sanningen här vanstäldes, icke af någon afsigtlighet;

det var af ren okunnighet. Men denna växte ju mera tiden framskred och

ju vidsträcktare ämnet spred sig. I samma grad tilltog förvridningen

i de ursprungliga dragen, sednare händelser inmängdes, och andan och

tonen i de traditionela skapelserna förändrades med andan och tonen

i seklerna de genomvandrade. Omsider framkomna till det egenteligen

romantiska tidehvarfvet, antingen alltfortfarande i folkets mun, eller

uppsamlade af skrifkunnige munkar i rimkrönikor och på latin affattade

historier, insattes i de gamla poetiska folkhjeltarne riddarehjertan,

hvarefter de ikläddes riddarrustningar och sålunda gjordes till

föremål för den romantiska poesin.

Genom en sådan utveckling är det som folkliga traditioner om Carl

den Store under tidernas lopp vuxit till en ändlös roman-cykel om

Charlemagne, i hvilken talrika hjeltar från åtskilliga tider och

länder sammanförts och utgöra hans vidtberömda Douze-pairs.[61] I

sjelfva verket återstår af den historiske kejsaren, sådan hans lefnad

i _Joannis Turpini historia de vita Caroli magni et Rolandi_[62]

enligt folktraditionerna framställes, föga mer än sjelfva namnet. I

denna urkund och grufva för jonglörer, truverer och trubadurer, som

bearbetade ämnet, är han knapt mer än en kärna, en bark, kringom

hvilken folkfantasin spunnit den ena tråden efter den andra. På samma

väg hafva Arthur, Gherait-ab-Erbin, Owen, m.fl. af de britiska hjeltar,

hvilka i VI:te årh. e.Ch. bestredo Anglosaxarne besittningen af

Wessex, Cornwales, Deira och Berenicia, qvarlefvande i de förträngde

Briternes hogkomst, med tiden förvandladts till en riddarekonung och

en tableronde af chevalierer, hvari hela romantiken såg idealet icke

blott af ett riddarelif, utan äfven af ett riddaresamfund; hvarjemte

de barder, Aneurin, Taliesin, Merdhin och Lywarch den åldrige, hvilka

med harpan i ena och svärdet i den andra handen deltogo i dessa strider

och besjöngo dem, sjelfva öfvergingo i traditionen och, och siare som

de voro, blefvo stommen till romantikens mäktigaste besvärjare. Tack

vare de la Villemarqués forskningar, kan man nästan steg för steg

följa utvecklingen af dessa Arthur-sagans hjeltar, från bardernas

mystiska poemer, genom de prosaiska triaderna och traditionerna, genom

folksånger och folksägner, ända till den bretagnesiska kronika, _Brut y

Brenhined_, hvilken af Walter Calenus öfverfördes till Wales, samt af

Galfridus de Monumetha öfversattes till latin, och hvarifrån truveren

Wace utdrog på normandiskt mål den första Arthur-romanen.

Med denna vandring hade de romantiska sagoidealerna öfvergått ifrån

skilda folksägner och sånger till riddardiktningens romaner. På

vägen hade de omhöljts med allt det poetiska fantasteri, vi funnit

inbillningskraften och okundigheten i förening hafva skapat. Men äfven

andra förändringar underkastades de, såväl till anda och innehåll

som till dikternas form, ur hvilka det romantiska skapelsesättets

egendomlighet framträder.

Sagoidealernas förvandling ifrån folkhjeltar till riddare inträffar

icke långt efter det chevaleriet utträdt från de feodala borgarne.

Liksom detta i och med detsamma lösbinder sig från alla nationela och

samhälliga intressen, försvinner äfven det nationela ur dikten. Hvilka

fiktioner folksången än må tillägga sina hjeltar, är det dock städse

nationens egendomliga anda och lynne, som ur dem tala intill sednaste

efterverld. Hjeltarne sjelfva handla som folkförare, framträdande

från den fixa bakgrunden af nationela tänkesätt och seder, hvilken

bakgrund äfven utgör diktarens oreflekterade ståndpunkt. Men sedan

riddareandan fullständigt ryckt in i de gamla sagoämnena, förblekna

de folkliga dragen för romantikens kosmopolitism, riddarelifvet intar

den nationela bakgrundens ställe och de folkliga intressena, kringom

hvilka hjeltarne samlats, lemna rum för chevaleriets individuela

bevekelsegrunder af heder och ära, generositet, tacksamhet, kärlek,

svårmod, svartsjuka o.s.v. Om derföre chevaleriet var en förkonstlad

verld utöfver och främmande för de skilda folken, deras lif, lynnen,

seder och bruk, sväfvar den chevalereska diktningen på samma sätt

utöfver de skilda folkpoesierna, förtunnande deras kärnfullare

skapelser till öfverspända fantastiska gestalter, likt i luften

simmande moln, hvilka ökas och erhålla sin näring ur jordens vatten,

men endast genom att ombilda dessa till lätta ångor af nyckfulla

gycklande figurationer.

Härmed är ett nytt lif framsatt att af inbillningskraften

daguerrotyperas. Subjektiviteten, i form af ett inre känslolif, är

diktens absoluta innehåll, i och genom hvilket de yttre kulturformerna

blott svagt framskymta. Lifvet är en lek, ofta nog blodig som ett

tornerspel à outrance, men städse utan sedlig betydelse. Egoismen

går hand i band med försakelsen; hvad som adlar dem båda, känslan

af ett allmänt syftemål, saknas. Ur lefnadssättet är det groteska.

men ock det enkla och godmodiga försvunnet; så ock sedernas oskuld.

Lidelserna, klent bundna af de chevalereska buden, föda en lastbarhet,

som visserligen, af det allmänna tänkesättet fördömmes, men dock

framträder till åhörarnes inre belåtenhet. Man tänke blott på drottning

Guenever och riddar Lancelot, på Tristan och den ömma Iseault. Ett

sådant galanteri trampar icke mer på halmbeströdda golf; det söker

sig uttryck i ett gladare lefverne, der man föres från blodiga lekar

till praktfulla fester, der man bländas af rustningarnas glans, af

drägternas kostbarhet, af svajande fanor, der man döfvas af trumpeter

och cymbaler. Det öfversinliga fantasteriet, som i folkdikterna

lider af en viss tyngd, blir lättare, än mer fantastiskt, talrikare.

Skogarne hvimla af feer, jättar, drakar; på förtrollade slott, prinsar

och prinsessor är lågt pris, såsom naturligt är, då trollkunnige

producenter finnas i tallös mängd.

Nödvändigtvis inträder med denna förändring i de gamla sagoämnena

äfven en förändring i kompositionssättet. Inbillningskraften, löst

ifrån nationela känslor och intressen, ströfvar här än mer ohejdadt

omkring i skymningen af tidens okunnighet. I samma mon det teknade

lifvet blifvit afventyrligt lekande, blir berättelsens gång planlös;

liksom i handlingssättet, så äfven i kompositionssättet saknas

ändamålet. Oaktadt hela dikten -- eller hellre, just derför att han

nu är så uteslutande på karakteren och dess inre känslolif anlagd,

vinner denna i riddarediktningen icke någon sann utveckling, så att

dess böjelser, åsigter, vilja, skulle träda i full vexelverkan med det

yttre bestående. Han är dertill alltför innerligt gestaltlös, så att

säga glödande i blicken men icke utpräglad till gestalten,[63] dels

i denna känslofullhet för nyckfullt godtycklig af brist på objektiv

halt, för att kunna afgifva den sedliga hållning konsten fordrar.

Romanen, mera biografi än epos, gör sålunda en ansats till den moderna

psykologiska diktningen,[64] men hinner icke hennes ståndpunkt

tillfölje af sin nyckfulla motivering, ja motivlöshet. Hjelten föres

från äfventyr till äfventyr, från en underbarhet till en annan, och,

kastad mellan dessa motivlösa handlingar och omotiverade händelser,

tills han ströfvat sig mätt, eller hellre tills den diktande personen

ansåg tiden inne att göra slut, beger han sig omsider i kloster, eller

dör, eller hegynner lefva ett stilla lif med sin sköna.[65] Med denna

obundenhet i uppfattning och komposition är den folkliga naivetén till

viss grad förlorad. Diktaren lägger an på att öfverraska sin publik

med det otroliga, att blända honom genom det praktfulla, ja att smeka

hans lidelser genom det retande. Han prålar med kunskap om förgångna

tider, och fastän tillochmed hans vetande genom barnslig vidskepelse

förefaller den moderna läsaren naivt, ställer han sig dock dermed öfver

_sin_ publik, som, än mera barn än han, kan förvånas öfver undren i

hans camera-obscura. Medan folksångaren enkelt berättar i den anda

och ton hans folks skaldelynne drifver, tränger sig här beräkning och

godtycke mellan skalden och ämnet.

Och dock är riddaredikten långt ifrån att vara fri konst. Romancieren

är på dubbelt sätt bunden. Vi afse först den hans egenskap, att i

allmänhet vara ett barn af sin tid, som måste återgifva dess anda

och lynne. Väl är han häri icke olik den modernaste konstpoet. Men

hvad som skiljer honom omätligt från denna är, att han, oaktadt sin

ofvanantydda öfverlägsenhet, i kapp med publiken tar fantasiskapelserna

för full sanning. Må han ock betvifla sanningen af de godtyckliga

friheter han sjelf tagit sig med ämnet; verkligheten af hvad han ifrån

den samfäldta fonden emottagit betviflar han icke. För den ena som de

andra voro Arthur och Charlemagne med respektiva följen icke diktade

idealer blott, utan verkliga personer, på hvilkas lif och bragder man

trodde lika fullt och fast, som på verkligheten af de hjernfostrade

andeväsenden. Så intimt äro dikt och sanning förvexlade, att endast den

allvarligaste kritik förmår skilja dem åt.[66] Samma fabler återkomma

derföre än som historia, än som poesi. Af Britternas traditioner

gjorde biskop Geoffroy af Monmouth sin "Historia Britonum",[67] af

denna Maistre Wace en roman, hvilken af Robert från Gloucester åter

ombildades till en rimmad historia, nu sträckande sig från Brutus

till Edvard I, och ur denna hemtade den s.k. Regnorum Chronica, som i

klostren användes till lärobok, talrika fabler.[68] Så utsväfvande

fri romancieren i uppfattning och komposition än är, tyckes det dock

honom sjelf och andra att han, likt krönikerimmaren och annalisten,

blott berättar en historia. Deraf det naiva, historiskt-berättande

framställningssättet, som romanen bibehåller, fastän han upphört att

vara ett epos, sedan innehållet blifvit allt annat än episkt, blifvit

individens inre känslolif. Denna dubbla karakter, af bunden naiv

folkdikt och frittskapande karaktersdiktning, ger åt riddareromanen

hennes ställning af öfvergångsform från epos till modern roman.

Men äfven der, hvarest ämnet är rent af diktadt, i de s.k.

kärleksromanerna, är framställningen af tidsfantasin så förutbestämd,

att endast ringa variation blir diktaren öfrig. Man kunde vänta, att

den obundna kompositionen skulle leda till rik mångfald af karakterer,

situationer, vexlande känslor och händelser. Detta är dock långt ifrån

fallet. Då den inre motiveringen saknas, iklädas karaktererna vid

utförandet blott en gemensam riddarerustning, under hvilken man väl

kan igenkänna en starkare eller svagare arm att slå, ett större eller

mindre mod, ett mer eller mindre belefvadt uppförande, men ur hvars

slutna hjelmgaller endast få egendomligheter kunna tala. Impulserna

äro få och snart uttömda, stående fiktioner återkomma jemt, och

skildringarne, ehuru de med lefnadssättets prakt blifvit mera lysande,

blifva stereotypa, då de icke hemtas ur verklig naturåskådning. Härur

äfven armhet på bilder, som åter betingar ett styft och rått poetiskt

språk, fortlöpande i enformiga rim-par.

Härur uppstår det andra slaget af bundenhet: den stereotypa stilen,

betingad af torftigheten i det chevalereska lifvet. Oförmögen att

derur finna nya haltfulla företeelser såsom ämnen för sina dikter, och

tillfredsstäld med den ringa näring inbillningskraften ur verkligheten

behöfver, åtnöjde sig medeltidsdiktaren för det mesta med de poetiska

fiktioner och uttryckssätt, som före honom funnos kuranta, pålägger

dem det ämne han behandlar, och blir sålunda fullständigt bunden af

sin tids poetiska styl. I honom växer han fast, yfves öfver kännedomen

deraf, betraktar sig, i besittning af denna kunskap, som en _lärd_ man,

en _man af yrke_, hvilken är mängden öfverlägsen i poetiskt vetande.

Men denna skråmässiga belåtenhet med den gifna formen stänger för

honom vägen till en verklig konstnärsståndpunkt. Han förblir blott

reproduktiv, icke produktiv. Endast ringa är det nya, som för hvarochen

af de stora romanerna lägges till den gifna fonden, hvarföre äfven här

de enskildte diktarne mestadels försvinna blifva namnlösa bland mängden

af tidens skalder.

Jemlik den individuela fantasins ställning till tidsfantasin, är

således den ställning skalden intog till skalderna. Desse afslöto

sig till en korporation, hvilken, så att säga i bolag öfvertog

sagoämnena ur folkpoesin och utarbetade riddarediktningens styl, och i

hvilken de enskildte diktarne, på några undantag när, namnlöst uppgå.

Tidigare, vid Carl den Stores tid, benämnas sångarne ex professo

_citharoedi, joculatores, ministrelli l. ministelli_, eller äfven,

med afseende å deras dramatiska föreställningar, mimi, histriones;

med hvilka benämningar antydas deras handtverkarmässighet,[69] och

att de som äkta torgsångare beledsagade sången icke blott med

instrumenter, utan ock med gester och gycklerier, vare sig då att de

äro vanslägtade afkomlingar af de celtiske barderne, som de la Rue

och Percy vilja det, eller af det romerska lifvets kringvandrande

komedianter, hvilket är Wartons åsigt.[70] Ifrån denna förnedrade

ståndpunkt hos de romaniserade Gallo-Frankerne, höja de sig så, att

af krönikeskribenternes föraktliga benämningar: joculatores och

ministrelli uppkommit de aktade namnen _jongleurs_ (anglo-norm.

_jugleours_, engl. _juglers_) och _menestriers, menestrels, minstrels_.

I skaror, vandrande från trakt till trakt, sjöngo de i borgar och

slott, på torg eller vid marknader, uppfängande ur folksången de

nationela ämnena, sjelfva kringspridande dem, och sålunda icke ringa

bidragande till ämnenas sammanblandning.

Med den öfriga gallo-frankiska kulturen antogo Norrmännen vid sin

bosättning i Neustrien äfven dess skaldekonst, ehuru visserligen

"joculatores" här i många afseenden påminna om de gamla nordiska

hofskalderne, som hos Skandinaviens stora och små furstar innehade en

så betydande ställning, icke blott som lof- och stridssångare,

utan äfven som tignarmän och gesandter.[71] Denna deras egenskap af

hofskalder intyga de tidiga sånger, hvari Robert le Diable (antagligen

Rollo), Guillaume Longue-Epée, Richard Sans-Peur, ehuruväl icke

mera på historiskt-panegyriskt sätt besjungas, och i sjelfva verket

måste man i de _joculatores regis_, hvilka enligt krönikornas intyg

Ludvig Ultramarinus fördref vid sitt infall i Normandie,[72] skåda

en förening af fornnordiskt och romantiskt diktarskap. En sådan

joculator är äfven den Berdic, åt hvilken Doomesdaybook förtäljer

Wilhelm Eröfraren hafva skänkt åtskilliga gods i Gloucestershire.[73]

Huru mycket af nordisk skaldekonsts egendomligheter vid denna

förening öfvergått i den begynnande riddarediktningen, kan ej afgöras,

då poetiska minnesmärken från denna period icke finnas. Men det vissa

är, att utvecklingen af den chevalereska diktningen håller ett streck

med utvecklingen af det chevalereska lifvet hos Normanderne. Icke

lång tid efter, sedan den oroliga eröfringsandan och lusten efter

byte öfvergått till ridderlig afventyrarlust, sedan den obändiga

sjelfständighetskänslan nått sin afslutning i chevalierens oberoende

af samhällets lag och kraf, sedan aktningen för qvinnan uppjagats

till galanteri, korteligen, sedan chevaleriet hos Normanderna slagit

ut i blomma, fritog sig äfven dess skaldekonst från det nordiska

hofskaldskapet å ena sidan, från det franco-romaniska torgsångarskapet

å den andra, ombildade fritt de ärfda sagoämnena i riddareväsendets

anda, samt fixerade romantikens styl med dess löpande fiktioner,

uttryckssätt och versmått.

De sålunda förändrade hjelteqvädena bära ömsom namn af _chansons des

gestes_[74] och _romans, romaunts_. Detta sednare namn härleder

sig från motsatsen mellan det celtiska språket och den ur latinets

förskämning uppkomna _lingua romana rustica_, hvilken sednare, efter

att hafva förädlats till _la langue française_, öfverlemnar sitt namn

till odelad besittning åt medeltidens större episka dikter. Synnerligen

rotfäster det sig i England genom den nya motsatsen mellan Normandernes

och Anglosaxarnes munnarter. Ifrån denna diktart har namnet öfvergått

på dess moderna fortsättning, romanen.[75] Dels sjungna, dels

reciterade, med ackompagnement af harpa eller fiol, äfven beledsagade

af gester, föredrogos dessa metriska berättelser af en eller flere

sångare, sålunda att, sedan sagoämnena vuxit i vidd, en vidtog der

den andra slutade. Härigenom sönderfalla de i skilda brancher, af

hvilka det gifves ända till tjugu tillhörande en och samma chanson.[76]

Huru författandet tillgick är lättare att föreställa sig än bevisa.

Dels ur manuskript, dels genom mundtligt meddelande lärde sig

sångaren en dikt, hvilken han i ensamheten, eller äfven under sjelfva

framsägandet utrustade med nya partier, allteftersom publikens intresse

för tillfället syntes honom kräfva. Han var sålunda till en betydlig

del improvisatör, och det i samma mon oförsyntare än folksångarn, som

pieteten för ett från fädren ärfdt ämne icke hos honom behöfde finnas.

Hvad andel den ene eller andre eger i den sålunda växande dikten, kan

naturligtvis icke afgöras. Lyckades det dem att intaga sin publik,

voro belöningarne sedvanligen icke ringa. Ofta afklädde sig furstarne

sina mantlar och smycken, för att dermed belöna dem, eller skänkte dem

de dyraste springarne ur sina stall. Också underläto de icke att i

sina chansons framställa förebilder af en sådan frikostig "gentilesse."

Om Robert af Normandie, korsfararen, förtäljes det, att han åt

jonglörer, snyltgäster och jongleresser -- ty äfven qvinnor medföljde

redan tidigt de kringvandrande banden -- bortskänkte allt hvad han

ur sitt hertigdöme kunde utpressa, tills omsider baronerne reste sig

och fördrefvo honom.[77] Vi finna dem i intimaste förhållande till

konungar och mäktiga furstar, såsom Guillaume Blondels förhållande

utvisar, de voro icke sällan af adlig samhällsställning, och när

konungar och baroner sjelfva begynte utöfva deras konst, har man svårt

att särskilja konstnärerne från konstvännerne.

Denna menestrelernes popularitet bekräfta krönikeskribenterne, ehuru

gemenligen med stor grämelse och förbittring. De underlåta sällan

att tillägga dem benämningarne "scurrae", "leccatores", "famelici",

"nebulones." Isynnerhet är den stränge Jobannes Sarisburiensis under

Henrik II outtömlig i smädeord, och om man äfven afräknar en del

af tadlet på jalusin som naturligen herrskade emellan den gladare

skaldekonstens och den alvarliga vetenskapens tjenare, återstå dock

tillräckligt talande bevis, att stämpla de muntra skarorna som

uppbärare och kringspridare af tidens lastbarhet. Det icke minst

talande är sedeslösheten i deras sånger.

Öfver denna exeqverande och improviserande klass stod _truderernes_,

ehuru gränsen dem emellan icke lätteligen kan uppdragas, om ens någon

sådan förefanns. Röja de förra tydligt nog sitt torgsångare-ursprung,

stå deremot desse konstpoeten närmare. Att äfven truveren drog

omkring från hof till hof eller stod i tjenst hos enskildte, torde

icke kunna nekas, men skillnaden är, att diktandet, icke sjungandet,

var hans uppgift. Han valde sig ett eget sagoämne ur den gemensamma

fonden, utarbetade det fullständigt till en dikt, satte derpå sitt

namn och äfven, hvilket aldrig blir fallet med folkpoeten, en viss

egendomlig prägel, ehuruväl så matt, att endast den öfvade kännaren

kan särskilja den ena truverens dikter från den andras. Han var icke

improvisatör, hans dikt är mera ett sammanhängande helt och stilen

mera vårdad. Gemenligen uppskrifven på samma gång som författad, röjer

den ett mindre direkt afseende på publiken, och saknar de vanliga

uppmaningarna till undseende och frikostighet.[78] Ofverhufvudtaget äro

flertalet af metriska roman-manuskripter troverernes arbeten, och sedan

de långa riddare-romanerna vid slutet af XII:te årh. begynte _läsas_

vid de bildades samqväm samt menestrelernes förmedlande verksamhet

sålunda blifva öfverflödig, öfvergick denna art af

medeltidsdiktningen alltmer till de jemförelsevis lärde diktarene,

truvererna.

Bland dessa intaga munkarne ett icke obetydande rum. Om mer än en roman

känner man, att den leder sitt ursprung från någon from klosterbroders

lediga stunder, och talrika fabelkrönikor äro återfunna i klostrens

manuskripter eller i bibliotekarie-brodrens förteckningar.[79] Att

dessa andans män, för hvilka det ridderliga lifvet synes hafva bordt

vara främmande och dödt, icke destomindre uppträda med så rika bidrag

till den romantiska diktningen, intygar blott huru allmänt kringspridda

fabelämnena voro, huru den romantiska uppfattningen låg så att säga

i luften, och huru enkelt poetens tillgörande vid framställningen i

sjelfva verket var. Med detta de andliges och lärdes deltagande hade

romantiska fantasin tagit längsta steget ifrån folkpoesins ståndpunkt.

Ty, om äfven genom deras lärdom tron på det underbara och fabelaktiga

icke rubbades, om det diktade icke särskiljdes från det historiska, är

dock lärdomen det skedvatten, som upplöser den förtroliga föreningen

mellan diktaren och ämnet, för att stöpa det i en form, som han engång

för alla utsirat med det romantiska lifvets ornamenter. När sednare

genom framhemtade klassiska mönster de lärde och bildade erhållit andra

former, öfvergifva de för det mesta de gamla ämnena, som nu förlora sig

i ändlösa prosaromaner, eller ock (åtminstone i England) återvända med

minstrelerne till folket.

Början af romantiska poesins blomstringstid hos Normanderna infaller

vid tredje korståget. Richard Lejonhjertas regering bildar således

äfven för menestraudien glansperioden, som dock fortfar genom följande

århundradet, efter normandiska väldets sönderfallande. Hans egen

poetiska verksamhet och hans kärlek för skaldekonst bidrog härtill

på det verksammaste. Hans hof blef samlingspunkten för sångare

och skalder, hvilka, fördrifna från Philip Augusts, hit togo sin

tillflykt. Vi hafva sett honom sjelf försäkra, att hans käraste vänner

voro skalderna. Företrädesvis var han bevandrad i den provençaliska

skaldekonsten, i hvars språk och anda hans egna dikter för det mesta

äro affattade. De berömdaste skalderna i hans poetiska omgifning

voro, jemte menestrelen Blondel, trubadurerne Gaucelm Faydit och

Foulque de Marseilles. I denna hans ställning utgör hans uppträdande

inom tidens litteratur en af de vigtigaste verkande orsaker till en

intimare beröring mellan de tvenne skaldeverldarne: den normandiska

och provençaliska, hvilka intill dess temmeligen oberoende delat

emellan sig den romantiska fantasin och dess sagoämnen. Ifrån

denna tid begynner ett erotiskt element allt starkare framträda i

Nordfransonernas diktning; kärlekssången ("canso", "chanson") får i

Chrestien de Troyes sin första betydelsefullare idkare.[80]

Detta beskyddande af den poetiska konsten och förtroliga umgänge

med dess idkare är äfven en af de omständigheter, som gjorde att

tidsfantasin så begärligt upptog honom bland sina hjeltar. Redan under

hans lifstid skall en viss Gulielmus Peregrinus, en "poeta per eam

aetatem excellens", som medföljt Richard till det Heliga Landet, gjort

hans bragder till föremål för ett latinskt poem: _Odoeporicon Ricardi

regis_.[81] Också hafva vi af Faydits _planh_ funnit, huru fantasin

begynner panegyriskt med att fullända hans ridderliga dygder till

jemgoda med Arthurs, Charlemagnes och Alisaunders, tills hon i romanen

slutar med att kalla:

"Kyng Rychard the werryor best,

That men fynde in ony jeste."

Till att vinna en sådan utmärkelse, har han i sjelfva verket

att vandra samma väg, som den vi funno desse ursprungligen

historiska personligheter hafva tillrygralagt; ehuru visserligen

poeternes tillgöranden här blifva i samma mon mindre, som Richard redan

till sin historiska karakter närmar sig ett riddareideal, och som den

romantiska poesiskruden redan fanns färdig att påläggas. Till detta

ändamål behöfde Richard Lejonhjerta icke afklädas några nationela drag,

icke betagas några folkliga intressen och motiver; ty sådana funnos hos

honom öfverhufvud icke. Det godtyckliga och nyckfulla samt tapperheten,

generositeten, obändigheten egde hans personlighet på förhand, och på

äfventyr var hans lefnad icke fattig. Att öfverdrifva egenskaperna,

förvirra det historiska och geografiska, samt tillägga allehanda af

de löpande fiktionerna, var här fantasins (inbillningskraftens) hela

uppgift.

Tyvärr tillåter icke bristfälligheten hos tidens litterära

minnesmärken, att historiskt följa arbetet. Först femtio år efter

Richards död finna vi första spåret deraf. De kungliga räkenskaperne

under Henrik III, förvarade i de såkallade "piperolls," innehålla för

år 1246 en anordning, att bepryda Clarendon-palatset med en målning,

föreställande _historia Antiochiae cum duello regis Ricardi_.[82] I

denna anordning finna vi redan tvenne poetiska misstag: att ställa

Richard i gemenskap med Antiochias belägring, samt att tillskrifva

honom en duell, hvilket sednare vi verkligen återfinna i romanen

begagnadt och vidlöftigt utfördt. Redan i den närmaste generationens

minne hade således de historiska händelserna begynt förvirras och

utsmyckas; och man har antagit, att redan nu en poetisk berättelse

öfver hans lefnad fanns gängse bland menestrelerna,[83] till en början

mera autentisk, sednare allt mer och mer romantiserad. Dess tillvaro

blir dock bestyrkt först genom munkarne Robert af Gloucesters och

Robert de Brunnes rimkrönikor, den förres skrifven omkring 1300, den

sednares afslutad 1338; icke blott, att hvardera af dessa omnämna honom

såsom uppskrifven och af dem sjelfva läst, utan den sednare begagnar

äfven drag derur vid sin framställning af Richards lefnad, anförande

sin källa och utan tvekan om dess sanning.[84] Att riddarekonungens

historia under loppet af XIII:de seklet af normandiska diktare

förvandlats till en metrisk riddareroman, full af fiktioner och fabler,

är sålunda utom allt tvifvel, ehuru originalet på "la langue française"

gått förloradt.

Men förutom denna fabelaktiga bearbetning har en annan pågått, trognare

anslutande sig till historien och utgörande blott en rimmad version af

krönikorna. Äfven till denna är det normandiska originalet förkommet.

Dess tillvaro bevisas dock af ett engelskt manuskript-fragment i de

s.k. Auchinlek M.S., i Advocates Library i Edinburgh.

Sålunda finnes af de originala dikterna om Richard Coeur-de-Lion intet

öfrigt, eller åtminstone äro deras manuskripter ännu icke framdragna

ur bibliotekernas damm, hvarföre dikten måste sökas i engelska

öfversättningar.

Vi hafva hittills icke afsett det anglosaxiska folkelementets

deltagande i medeltids-poesin. Chevaleriet, dess åskådningssätt, seder

och bruk, så ock dess skaldekonst, var en främmande kulturform, hvilken

af Normanderne infördes och utbildades i anglosaxiska samhällets sköte.

En gren af normandiska kulturen sträckte sig, så att säga, öfver

kanalen till en annan jordmån, men fortfor dock att erhålla samma

näring och ega samma lif som moderstammen. Färgskiftningen, som måhända

fanns och förorsakades af olika jordmån och olika klimat, är, till den

del hon kunde röja sig i sedvanor, lefverne och poesi, till en början

för ringa att kunna fixeras. Först då, när sambandet under konung

Johan afskars mellan anglonormandiska grenen och franco-normandiska

moderstammen, och den förra rotades ensamt uti Englands jord, kunde

denna icke annat än med tiden förändras till en egen moderstam, så

mycket mera varierande från den normandiska, som de anglosaxiska

närande elementerna städse förefunnits och med öfverväldigande styrka

gjorde sig gällande. I statsskick, seder och bruk vidtager ifrån Johans

och magna-chartas tider, genom Henrik III:s oroliga, af borgerliga

strider sönderslitna regeringstid, utvecklingen af en egendomlig

kultur, som under Edvarderna visar sig fri och sjelfständig nog, att

träda i fiendtligt förhållande till den franco-normandiska, numera

fransyska nationaliteten. Man måste erinra sig den jemförelsevis

höga grad af utveckling anglosaxiska samhällsskicket vid eröfringen

innehade, samt den starkt utpräglade nationalitet, det egendomliga

lynne, som röjde sig i dess samhällslif, dess plägseder, drägter,

litteratur och äfven poesi, för att kunna fatta möjligheten af

dess återupprättelse, efter att i nära tvenne sekler hafva varit

nedträngdt till samhällets lägsta regioner samt derstädes föraktadt och

förtrampadt.

Nödvändigtvis följa språket och litteraturen de öfriga lifsformerna

åt vid detta uppstigande; ifrån ett armt och förtryckt anglosaxiskt

folkspråk, böjer sig det förra, riktadt med ett oberäkneligt antal

romaniska ord och former, till att vara bildningens språk, erhåller

användning icke blott i enkla och förgängliga folksånger, utan äfven

i lärd litteratur och konstpoesi. Först då, när detta inträffar,

erhållas minnesmärken, hvarur engelska språkets utveckling ur det

anglosaxiska och insteg hos normandiska samhällsklasserna kunna

följas. _Chronicon anglosaxonicum_ och Layamons engelska (anglosaxiska)

version af Waces _Brut d'Angleterre_, från sednare hälften af XII:te

årh., äro de tidigaste spåren af dess användande i skrift. Efter

denna tid blifva engelska manuskripter allt talrikare. De innehålla

företrädesvis legendsamlingar och religiösa poemer; men äfven

satiriska dikter förekomma från XII:te århundradet.[85] Af egentlig

riddarediktning torde Tristram-romanen, skrifven omkring 1250 af en

Thomas of Erceldoune, vara den första engelska,[86] vare sig han då är

original eller öfversättning. Robert de Brunne bestyrker dess tillvaro

på så "quaint Inglis", att han med svårighet kunde förstå den.[87]

Äfven romanen _Geste of king Horn_, grundad på anglosaxiskt sagoämne,

är af gammalt datum.[88] Från början af följande sekel blir romantisk

diktning på engelskt tungomål talrik och otvifvelaktig.

Detta bevisar, att vid denna tid en riddarepublik förefanns, hvilken

talade engelskt språk, och för hvilken engelska minstreler diktade och

sjöngo. Under Edvarderne blir hon den talrikare. De franska talande

aftaga äfven bland högre klasserna. Edvard III utfärdade 1362 påbud om

engelska språkets begagnande i rättegångsväsendet, och till devis på

sin sköld bar han ett engelskt måtto.[89] Under Richard II uppstodo

engelska skolor för de högre klasserna, hvarmed det slutliga intyget

gafs, att fransyska kulturen var vorden rotlös och öfverflödig i

England.

Vid hvilken tidpunkt de tvenne poetiserade berättelserna om Richard

Coeur-de-Lion iklädts engelsk drägt, låter icke bestämma sig. Som orsak

till öfversättandet anges i introduktionen:

"In Frensshe bookys this rym is wrought,

Lewede menne (laymen) knowe it nought;

_Lewede menne cunne French non;

Among an hondryd unnethis on_";

af hvilket förhållande kunde slutas till Edvard III:s eller Richard

II:s regering. Att romanen i sitt nuvarande skick icke är äldre än

Edvarderne, upplyses af det ställe, der det förtäljes, att icke blott

"erl, byschop and barouns", utan äfven "knyghtes, squyers, burgeyses,

and every freeholdande" instälde sig till det "parlement" Richard höll

före sin affärd till Palestina, hvilken parlaments-sammansättning kan

anses stadgad först med Edvard II:s regering.

Än mindre kan, i brist på originalerna, afgöras i hvad mon dikten

genom öfversättandet förändrats. Men då chevaleriet utan väsendtliga

modifikationer kunde uppträda hos olika nationer, behöfde dess diktning

endast få förändringar undergå, för att öfverflyttas från ena språket

till det andra. Hvarförutom de engelska öfversättarne städse visa sig

synnerligen samvetsgranna i att återgifva originalerna.[90] Måhända

kunde man dock i den bitterhet,[91] hvarmed Fransmännen här skildras,

finna ett inflytande af det begynnande nationalhatet under Edvard III.

Men bitterheten kan lika lätt tillskrifvas spänningen mellan franska

och anglonormandiska diplomatin, hvilken spänning är långt äldre än

tillvaron af en engelsk nation och engelskt nationalhat.

Det enda fullständigare manuskript af Coeur-de-Lion-romanen, som ännu

finnes öfrigt, är Caius-College M.S., Cambridge, hvilket de i början

af XVI:de årh. tryckta editionerna i det närmaste följt, och äfven

följts i den af oss begagnade samlingen af "Metrical Romances." Detta

manuskript öfverensstämmer rad för rad med sednare delen af det

auchinlekska fragmentet, hvilket vi nyss funnit vara en öfversättning

utaf den historiskt trognare bearbetningen af ämnet. Deremot skilja

sig dessa manuskripter i framställningen af Richards börd och ungdom,

i det det sednare äfven här följer historien, det förra i dess ställe

upptagit gamla fiktioner. Man kan häraf med säkerhet draga slutsatsen,

att romanen, i den form vi nu ega henne, är en sammansättning af de

tvenne ursprungligen skilda bearbetningarne: den trognare historiska

och den fabelaktiga, ur menestreltraditionen uppteknade.[92] I detta

skick innefattar dikten öfver 7000 versrader, fördelade på tvenne

brancher eller "parts."

Redan af ett så mekaniskt sammansättande kan man sluta till hvad plan

ifrågavarande dikt skall kunna ega. Erinrar man sig dertill ännu,

huru menestrelerna plägade tillvägagå med nya episoders insättande

och gamlas omarbetande, måste erkännas, att sättet hvarpå romanen

uppstått, fullgodt emotsvarar planlösheten i medeltidsfantasins

skapelsesätt. Det är egenteligen trenne händelser ur Richards lif,

hvilka här utgöra innehållet: Hans börd och ungdom, striden i det

Heliga Landet, samt fångenskapen. Genom att sålunda utelemna slutet af

hans lefnad, är dikten sjelf utan slut, hvilket vi funnit dock vara

alltför öfverensstämmande med den romantiska diktningens natur. Genom

att omkasta de två sednare episoderna åter, göres det inre

förhållandet delarne emellan lika godtyckligt, som det helas afslutning.

I historien motiveras korståget ur Richards lust för äfventyr samt ur

tidsomständigheterna; fångenskapen ur dessa och ur det öfvermod,

hvarmed han förskaffade sig fiender. I motsats till den moderna

fantasins sätt att grundlägga, genom att klargöra och koncentrera de

historiskt gifna motiverna, borttappas de här helt och hållet.

Sedan Richards börd och den underbara tilldragelsen med hans mor

blifvit skildrade, förtäljes huru han i hemlighet fattade beslut att

rekognoscera ställningen i Palestina, anställer ett tornerspel i

ändamål att utfinna de tappraste bland sina riddare, och beger sig

i pilgrimsdrägt ut på färden. På goda skäl antar Ellis (Introd. pg.

284), att denna rekognosceringsfärd har sin uppkomst i Edvard I:s

tåg till Palestina 1270, det han företog åtföljd endast af en ringa

skara. Likaså kan det berömda tornerspel, hvari denne prins deltog i

Chalons, hafva varit romancieren en förebild. Åtminstone vet man icke,

att Richard skulle uppträdt inom skranket. Huru dermed än må förhålla

sig, begynner i alla händelser Richards egen historia tydligare

framträda först med fångenskapen, hvari han råkar på återfärden genom

den tyska konungens land. Men om ock här det historiska i situationen

blir igenkänneligt, är dock den historiska motiveringen borta. Så

återfinner man visserligen ett historiskt tycke i den scen, der

Richards fängslande beskrifves. Det sker på ett värdshus, medan han

jemte följeslagarne håller på att tillreda sin måltid.[93] En engelsk

menestrel inkommer, erbjuder sig att underhålla dem med sin konst, men

afvisas af Richard. Uppbragt öfver ett sådant bemötande, söker han

hämd på pilgrimerne, genom att förråda dem åt konungen af Almayn. Men

när nu ingen fiendskap mellan denne och Richard finnes omtalad, ej

heller någon annan bevekelsegrund anges, måste man åtnöja sig, liksom

romancieren, med den enkla uppgiften, att konungen kallar Richard sin

"dedly foo", och förevitar honom, att hafva kommit "with velanye"

hans "londe to spye and sume treson for to don", och kastar honom i

fängelse. Med denna episod sammanhänger den tredje ej det ringaste.

Återkommen från fångenskapen uppmanas Richard, liksom samtidens öfriga

furstar, genom påfven Urbans sändebud, att hasta till det Heliga

Landet, der tillfölje af _Eerl Joys' och Markes Ferrants_ [94]

förräderi hela landet _Surry_ (Syrien) gått förloradt och den tappre

_Duke Milon_, son till Jerusalems konung _Bawdewynys_, nödgats öfverge

allt försvar. Låter man nu detta gälla som historiska och tillräckliga

motiver för Richards andra färd till Palestina, kunde denna del dock

lika godt vara en skild roman för sig. Att Richard i förbifarten tågar

genom Tyskland, för att hämnas på konung Modard, är blott en episod i

berättelsen om korståget, icke ett motiv till det samma. Hans förra

färd omnämnes icke ens, och rekognosceringen kommer honom på intet sätt

till godo. Dock är motivet till Richards hemfärd från Palestina det

rent historiska, att oroligheter utbrustit i England.

Enda verkliga sambandet mellan dessa trenne delar är, att de

röra sig kring en och samma person, utgöra berättelser i samma

lefverneshistoria. Vi hafva redan angifvit såsom romanens allmänna

karakter, att vara mera biografi än epos, men derjemte funnit att,

likalitet som de allmänna kulturformerna episkt uttala sig i den

handlande personen, likalitet några allmänna intressen (ideer) gifva

halt åt hans passioner och handlingar, hvarför ej heller någon egentlig

karaktersteckning kan uppstå. Oaktadt, således de sjutusen versraderna

äro uteslutande egnade åt Richard Lejonhjertas lefnad och bedrifter,

vinner hans karakter med dem icke så mycken belysning, som Walter

Scott, i sin roman "The Talisman", kastar deröfver genom den enda

rådsförsamlingsscenen, efter det Englands banér blifvit bortröfvadt.

Undantager man en viss moderation i tal och äfven handling, som han

under fångenskapen visar, äro föröfrigt de genomgående grunddragen en

egendomlig jättelikhet både till kropp och själ, en obändig tapperhet,

stundom ock ett drag af råhet. Alldeles försvunnet är ej det godmodiga

och loyala; af generositet deremot finnes i hans lynne knapt en skymt.

Än mindre har romancieren begagnat sig utaf hans skaldenatur. Af

den chevalereska kärlekens impulser finner man föga spår i Richards

historia, och dikten har i detta afseende, som i de flesta andra, icke

förbättrat historien. Öfverhufvudtaget äro de finare, mera andliga

dragen i karakteren obegagnade, de starka sinliga deremot öfverdrifna

till en grotthet, som tillochmed får tycke af kannibalism. Genom denna

grofkornighet röjer Richard Coeur-de-Lion en betydlig underlägsenhet,

jemförd med de finkänsligare riddarne af tableronden, en stark

frändskap deremot med Charlemagne-sagans hjeltar.

Efter att i diktens anlägning och karaktersteckning igenkänt det

romantiska skapelsesättets lynne, återstår att genomgå de situationer,

hvari dikten förlägger Richard, och i dessa förvirrade historiska

tilldragelser finna en specielare tillämpning af detsamma.

Richards fader är Henry, konung af Yngelonde, som af sina vasaller

omsider förmås att taga sig en gemål, men blott på det vilkor, att

de hemta honom den skönaste qvinna i verlden. Kunskapare utsändas.

Underbarligen påträffa desse midt på hafvet ett praktfullt skepp,

hvarpå färdas Corbaring, konung af Antiochia, med sin dotter

Cassodorien. Då denne genom en syn erhållit befallning att resa till

England, tyckes kunskaparne intet tvifvel vara, att ju Cassodorien är

den sköna de söka. De återvända till konung Henry, som ännu samma afton

firar sin förmälning med den fagra okända. Men tyvärr är Cassodorien

icke lika god kristen, som hon är skön och intagande. Redan följande

morgon svimmar hon vid hostians upplyftande och undviker denna ceremoni

för framtiden. I femton år, under hvilka hon föder åt Henry sönerna

Richard och John samt en dotter Topyas, njuta de det oaktadt en ostörd

lycka, tills omsider en erl "of gret pousté" får infallet, att göra

konungen uppmärksam på detta drottningens oskickliga förhållande, och

äfven lätteligen öfvertalar honom, att med våld qvarhålla henne vid

ceremonin. Följden blef förskräcklig, ty Cassodorien fattade sin dotter

med ena handen och prins John med den andra, samt flög i den bestörta

menighetens åsyn upp genom taket. Prins John "fel from the eyr in that

stounde and brak his tygh on the grounde", men med dottren försvann

hon och blef aldrig mera återsedd. Konung Henry undrade öfver hennes

ändalykt så, att han snart kände sitt slut nalkas och lemnade riket åt

sonen Richard, hvilken, ehuru vid denna tid blott i sitt femtonde år,

"was a man of grete powere", som

"Dedes of armes gaff hym to.

As falleth for kynges and knyghtes to do."

(v.v. 35-250).

I denna fiktion igenkänner man lätteligen de folkliga sägner, som

enligt krönikorna (Johannes Bromton, hos Script. rer. Angl.) redan

på Richards tid voro gängse om hans farmor, grefvinnan af Anjou,

och derifrån af menestrel-traditionen öfverflyttats på hans mor.

Den plantagenetska slägten är dock icke ensam om en så underbar

familjehistoria. Gervasius af Tilbury, som skref omkr. år 1200,

förtäljer densamma om en viss dam af Espervel, med den skillnaden, att

hon vid sin flygt medtog en del af slottets vägg.[95] Tvifvelsutan

ligger till grund för dess öfverförande på Richards mor, det hätska

demoniska lynne denna furstinna gjort sig känd för, liksom äfven,

att hon här förvandlats till en antiocheisk prinsessa, kan anses

föranledt af hennes skandalösa uppförande i Antiochia under andre

korståget.[96] I sakens natur ligger ock, att Richards historia,

hvars mest lysande del förlöper inom Orienten, så mycket hellre skulle

förses med en sådan tilldiktning, som orientaliska prinsessor äro

stående artiklar i medeltidens fiktionsförråd. Öfverhufvud voro de

skönaste damerna från österlandet. Der är det såväl Guy of Warwick,

som isynnerhet Sir Bevis of Hamtoun finner dem. Detta gäller dock i

gemen alstren af den romantiska inbillningskraften, som, älskande

halfskymningen, finner henne ingenstädes mera mystiskt lockande än i

Orienten, om hvars främmande lif och natur tiden visste jemt och nätt

så mycket, som erfordrades att låta inbillningen der kringströfva.

Ibland Mahounds-dyrkare, Saracener och Morer kunde, det tillgå ännu

orimligare, än ibland kristne, då hos dem icke fanns samma kristna

samvete, då deras handlingar icke leddes af chevaleriets motiver och

då de voro, om icke söner af åtminstone nära beslägtade med Hin Onde

sjelf. En sådan dunkel menskoverld lefde nödvändigtvis i en mystisk

naturverld, så att sambandet dem emellan der icke var ledt ens

af de naturlagar, som dock erkändes af romantiska fantasin i dess

vesterländska hemland.

Ur detta förhållande, att Cassodorien är från ett land, der det ej stod

så alldeles helt till med kristendomen, vinnes utvecklingen i denna del

af romanen. Men hennes brist är ingen själsegenskap, hvarföre ock den

handling, svimmandet vid hostians upplyftande, som derur framgår, är en

blott fysisk tilldragelse. Med rätta har derföre hennes demoniska natur

alls intet inflytande på Richards karakter. Romancieren glömmer det

helt och hållet under diktens fortgång.

Likalitet behöfver han finna någon grundlägning deruti, att Richard

med sin faders död bestigit en tron och regerar ett helt folk. Vi

hafva sett, att det för Richard sjelf i verkligheten intet betydde.

Det enda drag, hvarmed han här visas som konung, är, att han befalte

enhvar af sina baroner inställa sig vid det tornerspel, han utlyste

till Salisbury, "on forfeyture on lyff and londe". Sjelf uppträder

han dervid okänd som en _knight aventurous_, i trenne olika skepnader.

Först rider hat inom skranket på en kolsvart häst, i kolsvart rustning,

på hvars hjelmkam satt en glupande korp. Kring halsen bar han en klocka

och i handen ett spjut om fjorton fots längd och tjuguen tums tjocklek.

Betydelsen af korpen förklarar dikten vara tålamod under mödor och

arbete, samt af klockan beskyddandet af den heliga kyrkan. Efter att

hafva kastat åtskilliga riddare ur sadeln, återvänder han till skogen,

hvarifrån han kommit, och framträder ånyo i en röd rustning på en

blodrõd häst, och på hjelmkammen en röd hund, hvars svans nedhängde

till marken, och som antydde hans hat emot hednahundarne. Men då ingen

ville utsätta sig för hans jättespjut, tog han on klubba och red in på

den berömde riddar Thomas de Multon, mot hvars hjelm han riktade ett

slag, som ofelbart skulle krossat en mindre utmärkt kämpes hufvud. Sir

Thomas aktade derpå intet och då Richard ger den flegmatiske riddaren

ett än hårdare slag, slår denne tillbaka med sådan kraft, att konungen

förlorade stigbyglarne och skyndsamt måste draga sig till skogen.

Ännu en tredje gång infann han sig rustad i hvitt, med ett rõdt kors

på skuldran och en hvit dufva på skölden, utför samma manöver emot

Sir Foulke Douyly, men med samma framgång. Efter tornerspelets slut

kallar han till sig de tvenne bepröfvade hjeltarne och frågar dem om

tillgången, hvilken af dem ånyo skildras, än mera utförligt och med

föga granlagenhet emot den okände riddaren, i det den ene ber djefvulen

hänga honom hvar han må finnas, den andre tror att han var ett

spöke.[97]

"Kyng Rychard sat föl stylle and lough

And sayde: Frendys sykerly,

Takes nought to greeff; for it was I";

hvarefter han uppenbarar dem sin rekognosceringsplan, på hvilken de

gladeligen ingå, kyssa hvarandra och besvära ett trohetsförbund.

(Vv. 251-612.)

Man kan vid denna skildring icke underlåta att fästa uppmärksamheten

vid en vigtig beståndsdel i riddarpoesin, symboliserandet. Liknelsen

spelar öfverhufvudtaget en ringa roll i denna poesis språk och

uttryckssätt. De stående liknelserna äro endast få och enkla, sådane

som "rede as blood", "Whyte as mylk", m.fl.; icke ofta påträffar man

en så utförlig som den, då Cassodorien säges vara "bryght as the

sunne thorugh the glas", eller den, då en galeja säges gå så snabbt

"as quarrel dos off the arweblast." Denna brist sammanhänger med

medeltidens åskådning af naturen, hvilken för honom var en sluten,

mestadels ondskefull verld för sig. Ej underligt om han, med en sådan

åsigt, ingen likhet kunde finna mellan förhållandena i naturlifvet

och menskolifvet. Endast med ångest och suckan dvaldes det sednare i

det förra. Menniskans rätta hemvist var i himmelens öfvernaturliga

regioner. Men för att dock kunna föreställa sig dessa, måste han åter

gripa tillbaka till natur- och jordlifvet. Detta gjordes på tvenne

sätt: idealiskt, sålunda att han i sin fantasi höjde tingen til

fullkomlighet, och så kastade dem öfver svalget till Guds rike,[98]

eller symboliskt så, att han lät dem gälla som tecken af sina religiösa

föreställningar. Så blef korset vägvisaren på den törniga stigen till

himmeln, lik en från höjden skallande klocka ljöd kyrkans manande

toner till den tröttade och ståndaktige vandraren, från afgrunderna

vid vägen hördes, som hundars tjut, de onde makternas skrän, lik en

ren och hvit dufva sväfvade den Helige Ande hugsvalande öfver honom

o.s.v. På denna väg var det öfverspända sinnet outtömligt i att utfinna

likheter, som i sjelfva verket voro blott helt godtyckligt insatta, och

symboliserandet utbreder sig till att betekna äfven moraliska begrepp

och åsigter, såsom dess användande i det chevalereska lifvet bevisar.

Svårare att förklara än detta egendomliga slag af liknelser, äro

de talrika drag af onaturlighet, som möta oss i den romantiska

diktningen. Vi afse icke här den verld af fantastiska skapelser, som

af tidens vidskepelse framtrollats; icke heller de underbarheter ett

öfvernaturligt vetande ansågs frammana. Det gifves dertill ännu tvenne

slag af onaturlighet, eller hellre osannolikhet, ofta använda i denna

diktning, hvilka i väsendtlig grad bidraga, att för moderna läsare

gifva henne det fantastiska tycket, men i afseende å hvilka både

den diktandes och åhörarnes mening är svårfattlig. Så kan man icke

lätteligen besvara den frågan: hvad mente romancieren och hvad tänkte

sig tidens bildade publik, vid anförandet af de kolossala dimensionerna

på Richards spjut? Längre fram förtäljes, att han vid stormandet af

Messina med sitt svärd afhögg sjudubbla kedjor af jern. Hans yxa är af

tjugu pund stål, och i sitt envige med Saladin fäster han med kedjor

vid sadelknappen en bjelke om fyratio fots längd, för att dermed

kullslå Saracenernas leder. Äfven Robert de Brunne i sin rimkrönika har

upptagit sådana drag,[99] i öfvertygelse om deras sanning. Att här

särskilja mellan tidens historia och dess dikt, är icke möjligt. Men

vare sig publiken fattade dem i den förra eller sednare betydelsen, är

deras tilläggande karakteristiskt för medeltidens sätt att idealisera.

Ty i sjelfva verket äro ett fjorton fots spjut och en tjugu punds

klubba blott alltför passande vapen för Richard, sådan han i romanen

framställes, "in deed a lyoun, in thought a libbard".[100] Det är

genom sådana poetiska öfverdrifter hans bild utpräglas till jätte mer

än riddare; man tycker sig se en Colbrand, en Fierabras, hellre än

en sonnettskrifvande chevalier. Tvifvelsutan ligger i denna ensidiga

plumpa uppfattning af Richards lynne den sanningen, att tiden mera

hade känning af hans kroppsstyrka och mod, och att den vackrare sidan

af hans karakter lemnat vida sparsammare spår i de samtidas minne; men

deri ligger äfven det vittnesbördet, att tidens diktarlynne var rått,

groft, oförmöget att förandliga och förfina sitt ämne.

Det andra slaget af onaturlighet, som ger åt riddaredikten dess

bizarra habit, är villervallan i anförda geografiska och historiska

förhållanden; ehuru visserligen intrycket häraf tillkommit först med en

längre hunnen vetenskaplig insigt, men deremot för medeltidspubliken

icke förefanns. När hjeltarne i en handvändning genomströfva hela

den europeiska kontinenten, när skepp ifrån Asien segla obehindradt

fram till Cöln,[101] när soudaner (sultaner) i spetsen för miljoner

Saracener från norden inbryta i Britannien,[102] när soudanen af

Persien instämmer sin vasall, en kristen riddare, inför en domstol

af 12 pärer,[103] förefaller det oss som allt fixt och bestående

vore lemnadt till rof åt inbillningskraften och dikten blivit dröm.

Händer sig då, att detta hullerombuller är iklädt den torraste

krönikeberättelses form, växer det bizarra intrycket. Den summariska

beskrifningen af rekognosceringsfärden lemnar ett profstycke, så

mycket mer förvånande genom okunnighet, som Heliga Landet i mer än ett

århundrade utgjort tornerplatsen för kristna till hundratusendetal.

Från Flandern vandrade Richard och hans tvenne följeslagare till

Braundys, seglade till Cypern och Acres,

"And so forth to Massedoyne,

And to the cité of Babyloyne;

And fro thennes to Cesare;

Off Nynyve they wer ware.

And the cité of Bedlem,

And to the cité of Sudan Turry

And eke also to Abedy

And to the castle Orglious" etc.

Vi hafva anmärkt, att den följande episoden, fångenskapen, endast löst

sammanhänger med den föregående samt i sin helhet saknar motivering.

Deremot måste erkännas, att han genom händelsernas vexling är den

intressantaste delen, och utmärker sig i skildringens liflighet och

frihet från longörer.

Det första äfventyret Richard har att bestå är märkeligt, såsom mera

öfverensstämmande med ett burleskt folklif, än med chevaleriets finare

seder. Konungen af Almayn hade en son benämnd Ardour, hvilken ansågs

som den starkaste man i landet. Han besöker Richard i fängelset och

frågar honom:

Arte thou Richard, that strong man

As men sayn in every lond?

Wilt thou stand a befet of my hond?

And anon I gyfe the leve

Another buffet thou me geve.

Richard antar beredvilligt denna stormodiga proposition, och emottar

på sin kind ett så kraftigt slag, att eld sprang ut af hans ögon. På

utsatt tid följande morgon inställer sig denne punktligt och framhåller

kinden för Richard, som derpå lägger sin hand med sådan framgång, att:

In twoo he brak his cheke bon;

He fel doun ded as ony ston.

Konungen, underrättad om denna sin sons olyckliga täflingskamp,

svimmar, såsom vanligt, och brister sedan ut i en veklagan, af mera

känslofullhet, än gemenligen röjer sig i dessa dikttypers samtal. Äfven

drottningen uttrycker icke illa en djup sorg öfver sin enda son:

"Whenne the qwene it undyrstood,

For sorwe, sertys, sche was nygh wood.

Sche gahchyd [gashed] herself in the vysage,

As a wymman that wolde be rage;

The face fomyd al on blod;

Sche rent the robe that sche in stood,

Wrong her handes that sche was born."

För Richard medförde det än hårdare fängelse.

Emedlertid får han tillfälle, att äfven på ett annat sätt kännbart

hämnas sitt orättvisa fängslande. Det händer sig nemligen så, att

konungens dotter, den sköna Margery, älskar Richard "with all her

myght". Hvar hon egenteligen lärt känna hans oöfverträfflighet,

säges icke, såframt ej prins Ardours olyckliga slut bibragt henne

öfvertygelse derom. Hon inleder kärlekshandeln med att midnattstiden,

jemte trenne kammartärnor, inställa sig i Richards fängelse, och när

hon då

"sawe him, with eyen twoo.

Her love sche cast upon him tho (then).

And sayd: Richard, save God above.

Of alle thyng moste I the love!"

Denne synes icke så frapperad af hennes plötsliga sympati, som läsaren

torde vara, utan förklarar blott, att hon väl föga båtnad kunde hafva

af en stackars fånges kärlek, hvilken i tvenne dagar sett hvarken mat

eller dryck.[104] Prinsessan, rörd af medlidande, befaller fångvaktarn

icke blott hemta mat och dryck, utan efter supén föra fången i en

vapendragares drägt till hennes kammare.[105] En så skickligt anlagd

intrig, om hvilken endast trenne kammarjungfrur och en fångvaktare voro

medvetna, lyckas det oaktadt icke, ty på sjunde dagen märker en riddare

Richards vandringar och för underrättelsen derom till konungen. Denne

sammankallar i hast sina "erlis, barouns and wyse klerkes," för att

till dem hemställa dessa "wooful werkes" och sin önskan, att Richard

måtte straffas till lifvet, men upplyser dem derjemte om det

folkrättsliga stadgande, att "men schal noo kyng to deth doo." Också

kunna de församlade, efter mer än tvenne dagars rådplägning, icke

förena sig om något gemensamt beslut, i hvilken förlägenhet konungen

får anvisning på en vis man, Sir Eldryd, som väl vore i stånd att

hjelpa honom derur. Denne efterskickas och finner äfven medlet. Han

råder konungen att använda sitt starka lejon, genom att svälta det i

tvenne dagar och sedan insläppa det i Richards fängelse, på hvilket

sätt han kunde vinna sitt ändamål, utan att handla emot lagen.

Men den sköna Margery är på sin vakt, meddelar Richard deras anslag,

och föreslår honom att fly jemte sig. Detta afböjer Richard,

alldenstund det vore emot landets lagar att aflägsna sig utan

tillstånd, och emedan det så högt skulle bedröfva konungen,[106]

anhåller blott om fyratio silkesslöjor, hvita som mjölk, och förklarar

sitt suveräna förakt för lejonet. Aftonen före den afgörande dagen

tillställa de en "sopere" (supé) i Richards fängelse, deri, utom de

bägge älskande, Richards kamrater samt fångvaktaren och en "noble

knyght" deltaga, den sednare, som det tyckes, blott till rim åt ordet

"i-dyght"; efter hvilken supé Richard icke finner det stridande emot

landets lagar och konungens sinnesro, att han

"and that swete wyght[107]

Dwellyd togedder al that nyght."

Om morgonen vill hon icke aflägsna sig, utan försäkrar i trenne skilda

rim-par, att hon skall dö för sin käraste, hvilket dock afböjes af

Richard, som derpå ombinder sina armar med de fyratio slöjorna och

afvaktar lejonets ankomst. Detta inställer sig och gör en "gret venu"

(leap) emot Richard, som behändigt vänder sig åt sidan och dervid ger

lejonet en spark emot bröstet, så att det finner större uträkning i

att rytande utsträcka sina tassar emot väggen. Af denna oförsigtighet

förstår dess motståndare att begagna sig, stryker in sin arm i lejonets

inre och utsliter hjerta, lefver och andra inelfvor. Richard, som här

öfverhufvudtaget visar ett fromt och mildt sinnelag, knäfaller och

tackar himlen för sin räddning, beger sig derpå med hjertat i handen

till konungen, som vid denna tid satt till bords med sina hertigar och

grefvar. Här utkramar han bloden, doppar hjertat i saltkaret på bordet,

samt uppäter det i den bestörta samlingens åsyn. Ehuru han kanske går

ett steg för långt, har konungen dock till en viss del rätt, när han

utbrister:

"This is a devyl and no man,

That has my stronge lyoun slawe,

The herte out of hys body drawe.

And has it eeten with good wylle."

Deremot tillmäter han sig något, som egentligen icke är hans verk, då

han i anledning häraf säger:

"He may be callyd, be ryght skylle,

Kyng i-crystenyd off most renoun.

Stronge Richard Coer-de-Lyoun."

Romanen är naiv nog att glömma, att han ur Richards historiska

tillnamn skapat berättelsen om lejonhjertat, icke tvertom.[108] När

tillnamnet _Coeur de Lion_ uppkommit, kunna vi icke afgöra, men det

vissa är, att romanen icke behöfver större fingervisning af historien

för att skapa en fiktion.

Denna kraftscen skall nu motsvara hvad i historien fortäljes om

Richards imponerande uppträdande inför tyska riksförsamlingen, hvilket

så väsendtligen bidrog att göra ett slut på hans nesliga fångenskap.

Ur förskräckelsen, hvaraf konungen greps vid anblicken af sin fånges

öfvermenskliga styrka och vilda lynne, söker dikten samma motiv. Man

kan sålunda, med att här jemföra dem med hvarandra, inse huru omätligt

underlägsen den sednare är den förra i motivering af händelsen ur

karakteren.

Till de tvenne andra fiktionerna, hvarmed berättelsen om fångenskapen

(v.v. 649-1249) är utrustad, kan dock ingen skymt af historisk grund

upptäckas; såframt ej det gyckel han med sina väktare tillät sig, kunde

satt berättelser i omlopp, hvarur sedan tilldiktningen om enviget med

Ardur utbildats.[109] Föröfrigt röjer denna, såväl som kärlekshandeln

med prinsessan, en grofkornighet i uppfattningen, och den sednare en

sensualism i känslan, som vittnar starkt nog om publikens råa tycken.

Jemför man detta kärleksäfventyr med riddar Lancelots galantare

uppoffringar och mannamod kräfvande förhållande till drottning

Guenever, eller Tristrams glödande, af en trolldryck frammanade

passion för den trogna Iseault, ehuru äfven de äro uttryck af tidens

sedeslöshet, visar sig dikten här vida underlägsnare i framställning;

i synnerhet som kärleksförhållandet här, genom att sednare helt och

hållet lemnas å sida, tyckes utgå blott på stundens råa njutning.

Endast uttryckssättets naiveté kan härmed försona. Ty, om ock det

sedeslösa är här, liksom framdeles, tillkommet genom romancierens

beräkning att intressera, säges dock det fula så enkelt och utan

omsvep, att det, åtminstone för en modern läsare, förlorar af sin

vidriga natur. Otympligheten i framträdandet ger det en komisk

anstrykning, hvaraf vi i vårt referat sökt återgifva intrycket, ehuru

visserligen ingen komik ligger i diktarns intention. Ofverhufvudtaget

smyger sig ett sådant intryck med genom hela riddarediktningen. De

ofta nog högsinnade känslor och afsigter, och de icke sällan ädla

handlingar, stundom tragiska händelser det gäller att framställa, väcka

först motsvarande intryck i den moderna läsarens sinne. Men då han

derpå finner dem iklädda ett omotsvarigt torftigt uttryck, gripes han

af den putslustiga kontrasten, ungefär som vid anblicken af de celebra

neu-ruppinska framställningarna ur Frälsarens lefverneshistoria,

eller af dessa ofasonerliga dockor, hvari dock barnasinnet kan skåda

bilden af verklig menniska. Denna omotsvarighet mellan intentionen och

uttrycket -- en brist hvaraf folksången egenteligen icke lider -- ökas,

å ena sidan genom den zirlighet och förfining i känslor, åsigter och

handlingar, det chevalereska lifvet vill i dikten hafva uttryckt, å

den andra genom armheten på bilder och liknelser i diktens stereotypa

stil, hvilken vi redan angifvit, samt genom otympligheten i denna

stils diktion. Det ena draget fogas enkelt vid det andra, oftast utan

någon annan sammanhörighet mellan satserna, än den simplaste, den af

grund och följd, och merändels så, att satsen slutar med versraden.

Strukturen blir sålunda lik den af en vedtraf, -- _sit venia verbo_,

-- ur hvilken man kan utdraga ett eller annat träd; högen faller

samman, är sig lik som förut, endast med minskade dimensioner. Skulle

versraden icke väl rymma satsens ord, oaktadt hon kan varieras från sex

till tio stafvelser, eller denna icke fylla raden, ändras qvantitet

och accent efter behag och det stumma _e_ göres ljudande eller icke.

Största vigt deremot lägges på rimmet, för hvars skuld, såsom vi sett,

en hel riddare saklöst indrages. Vanligare hjelpmedel äro en mängd

stående betydelselösa uttryck, hvilka derförutom tjena recitatorn till

hvilopunkter, liksom rimmet tjenar honom att leda minnet. Sådana äro

t.ex. "withouten leasing," "withouten let," "the sothe to say," "loud

and still," o.s.v.

Hvad som återstår af berättelsen om fångenskapen, är mer eller

mindre rimmad krönika. Konungen af Alemayn finner vådligheten af en

sådan obändig fånge som Richard, hvilken slagit hans son, och kränkt

hans dotter, och sönderslitit hans starka lejon, och besluter att

emottaga som lösen hälften af Englands kyrkosilfver. Detta meddelas

Richard högtidligen i tyska riksförsamlingens närvaro. Denne antager

propositionen, afsänder bref och bud till sina två erkebiskopar och sin

kansler, hvilka i hast sammanbringa det äskade och utlösa sin konung

jemte hans följeslagare. Desse sednare hafva öfverhufvudtaget föga roll

spelat under fångenskapen, i öfverensstämmelse med romanens

allmännaoförmåga, att icke kunna följa mer än en person i sender,

åtminstone ej använda flere individualiteter till händelsens

betingande. Vid återkomsten till England glädja sig hans grefvar och

baroner, tackande Gud att de återsågo sin herre lefvande.

Erinringarna ur krönikornas berättelser fortsätta sig genom större

delen af romanens tredje episod, korståget. Endast hämdtåget emot

konungen af Almaigne, som nu kallas Modard, afbryter den historiska

gången. Sedan Richard utnämnt biskopen af York till kansler, gifvit

sina domare sträng befallning "ledes the pore men be ryght" -- en

omsorg, hvilken merändels icke bekymrade den historiska Richard, och

som bevisar, huru minnet af hans tyranniska styrelse bleknat för minnet

af hans hjeltedater, -- samlat sin stora flotta lastad med lifsmedel

och beväpning, hvaribland tretton skepp med bisvärmar, och gifvit Aleyn

Trenchemer, galeyskepparen, här upphöjd till rang af öfveramiral,

befallning att föra den till Marchayle [Marseille]; förklarar han för

sina riddare, att han och hans

"knightes off mayn

Wole hastely wende thorwgh Alemayn.

To speke with Modard the kyng.

To wete why, and for what thyng,

That he me in prisoun heelde,

But he my tresore agayn yelde,

That he off me took with falshede,

I schal quyten hym hys mede."

Oaktadt denna stränga hotelse, visar Richard en oväntad humanitet. Han

förbjuder allt öfvervåld i det främmande landet, och befaller att alla

matvaror böra köpas. Konung Modard å sin sida förbjuder undersåtarne

att sälja sådane för hvad pris som helst, och hotar sålunda sin

motståndare och hans stora armé med en gräslig hungersnöd. Då låter

Richard samla fikon, russin, nötter och annan frukt samt deraf bereda

en närande spis, genom att tillägga vax och en mängd af talg och flott,

medelst hvilka oväntade insigter i matberedning han tillintetgör det

förderfliga anslaget. Samtidigt beredes honom en stor hjertefröjd

genom den ömma Margerys ankomst med mer än hundrade riddare i sitt

följe, hvarefter det oförtäckt intima förhållandet dem emellan åter

vidtar. Sålunda framtagande öfver städerna Coloyne och Marburette,

till Carpentras[110] tränger han konung Modard på lifvet, tills för

den beträngde som enda utväg återstår, att genom sin dotters bemedling

söka blidka honom, hvilket ock sker med den påföljd, att Richard tog

den knäfallande konungen i sina armar "and kyste hym ful-fele sythe."

Modard icke blott återställer lösesumman, utan tillägger tvenne

underbara ringar, hvilkas egenskap han sålunda beskrifver:

"Hennes to the lond of Ynde,

Better thenne [than they] schalt thou none fynde:

For who soo has that on stone,

Watyr ne schal hym drenche none;

That othyr stone, who soo that bere.

Fyr ne schal hym nevyr dere [hurt];"

en present, som visserligen icke kommer Richard till pass framdeles,

men för oss är af intresse, såsom profstycke på den tidens vidskepelse,

hvilken hvilar på det falska vetandet om naturkrafterna, på trolldom.

Ty äfven medeltiden egde en aning om vetandets makt öfver naturen,

men icke såsom en insigt i dess lagar, genom hvilken menniskan

vinner sig kraft att använda dem för sina ändamål, utan såsom en

öfvernaturlig förmåga, att förvända lagarne sjelfva, helst till fromma

för njutningslystnaden och passionen. I sednare tider, ju mera vetandet

löser sig från öfvertron och begynner bygga på sinlig erfarenhet,

blir trolldomen i sin tjenst hos lidelsen ett ondt, han blir hexeri.

Men sålänge han stöder sig på den naiva tron, är han äfven sjelf

oskyldig, afser mestadels kroppsligt bevarande och välbefinnande,

eller tillintetgörande af fysiska hinder för uppnående af något godt,

eller ock blott ett afsigtslöst fantastiskt spel, omhuldas derföre

af det allmänna tänkesättet, förföljes icke med rep och bål. Med

denna karakter ingår han för det mesta i riddarediktningen, som i

Merlin skapat sig en fullständig typ af trollkarl och besvärjare,

hvilken, ehuru en ättling af den lede fienden sjelf, genom dop och

kristendom förbättrats till en national- och general-wohlthäter åt

konung Arthur, den der använder sina öfvernaturliga insigter och

krafter, till att hemta honom arméer genom luften, och låta tälten

nedfalla öfver hans fienders hufvuden, att förutsäga honom deras

företag, o.s.v. I denna välvilliga gestalt sammanhänger trolldomen,

å ena sidan med fee-väsendet, hvarifrån talrika nyttiga presenter

strömma till omhuldade hjeltar och hjeltinnor, -- det är på denna

väg Arthurs svärd, Escaliborn, erhållit sin underbara kraft, från

detta håll Lancelot bekommer sin förtrollade ring med den märkeliga

egenskap, att upptäcka för bäraren när förtrollning egde rum samt

dymedelst tillintetgöra henne; -- å andra sidan med tidens relikdyrkan

och amuletväsende. Visserligen saknas icke trolldom med en ond

menniskofiendtlig riktning, men som sådan tillhör han det hedniska

lifvet, isynnerhet Saracenernas, kristendomens erkefiender, hvilkas

gudar, _Mahound_ och _Termagant_,[111] _Jubyter, Apollyon_ äro, näst

Hin Onde sjelf, de ledaste illvilligaste personnager på jorden. Här

är trolldomen djefvulstyg, svartkonst och necromancie, som den fromme

riddaren må akta sig för och med Guds hjelp söka öfvervinna, såsom af

Richards exempel kan ses, vid det tillfälle, då Saladin utmanar honom

till envige, att med hjelm och svärd afgöra: "whether is of more power,

Jesu or Jubyter!" För att rätt tillförsäkra sig om segern, tillkallar

denne en "noble clerk," en "maytyr [master] Negromacien," som af tvenne

mäktiga "feendes off the eyr," luftandar, genom "the feendes craft off

helle," tillskapar ett eldigt sto med dess föl, så beskaffade, att, när

den förra gnäggade, den sednare af ingen mensklig kraft kunde hindras

att skynda till för att di, hvilket naturligtvis skulle tillskynda den

förras ryttare en omätlig öfvervigt. Fölet försändes till Richard,

som gladeligen emottar detsamma. Ofelbart skulle äfven det listiga

anslaget lyckats, såframt ej en engel nedstigit och för Richard

uppenbarat detsamma jemte medlena att tillintetgöra det, hvilka äro,

att betsla djuret starkt, lägga på dess nacke den ofvannämnda fyratio

fots bjelken, samt "in Goddes name" uppstiga. Detta efterföljer han

med en from besvärjelseformel,[112] tilläggande på eget bevåg den

tvifvelsutan klokaste åtgärden, att stoppa fölets öron med vax, och

vinner så en lysande seger öfver Saladin.

Öfverhufvud anträffas i romanen om Richard Coeur-de-Lion mindre af

trolldom, liksom äfven mindre af erotisk romantik, än i den rent

fiktitiva riddarediktningen. Detta söker naturligast sin förklaring i

diktens historiska ursprung, eller hellre deri, att tidsfantasin för

kort tid bearbetat ämnet, innan det fixerades i sin nuvarande form.

Företrädesvis skilja sig de nu (fr. v. 1659) följande berättelserna

om Richards vistelse på Sicilien och Cypern föga mer från krönikorna,

än man kan antaga att glömska och okunnighet, utan någonslags

fantasiverksamhet, kunnat åstadkomma. När der talas om ett folk

benämndt _Griffouns_, om en konung _Tanker_ af det landet _Poyle_ samt

om hans son _Roger af Ceyle_; när der förtäljes huru Philip af Fraunce,

genom ett bref till Tanker, sökte förtala Richard, men genom Rogers

mellankomst de begge kungarne försonades; när vidare förtäljes, att

Richard med största foglighet -- en egenskap som vi tillförene anmärkt

-- sökte undvika strid, men ytterligare retad,

"was wroth and eager of mood,

And began to stare as he were wode.

The table with his foot he smote

That it went on the earth fote-hote,"

men att han dock, oaktadt denna vrede och obehaget af en långvarig

belägring af staden "Messene," under hvilken tiden för det mesta åtgår

till ömsesidig munhugning,[113] då Philyp från hästryggen kastade sig

på knä och bad om förlåtelse, genast beviljade den under omfamning och

milda ord samt tillochmed, då Philyp

"gan to preach

And bade Richard be his _soules leach,

And the tresour yield again than_

That he had take of every man,"

högsinnadt återställer det byte han vid Messenes eröfring tagit;

så mötes man visserligen af en mängd dels nya, dels oigenkänneligt

forvridna namn och förhållanden, samt af en detaljering i lokal och

samtal, hvarom historien intet vet. Men af tidens vanliga fiktioner

finna vi här intet, någon modern idealisering af historien än mindre;

blott riddarediktningens vanliga teknik är hvad till historien

tillkommit.

Deremot kunde det synas, som om vid Richards vistelse på Cypern en

ny episod blifvit agglutinerad. Det händer nemligen, att då Richard

afsänder trenne baroner, för att af kejsaren återfordra hvad han

plundrat från hans strandade skepp, denne "began to rage," "grunte

[grinded] his theeth and fast blewe", samt kastade en knif efter dem.

Emot detta visserligen banditlika beteende vågar hans "steward" inlägga

en manlig protest, med den påföljd att:

"The eyen twinkled of the emperour.

And smiled as an evil traytour."

Döljande sin vrede, vinkar han sin steward till sig, liksom för att

rådgöra med honom, men begagnar tillfället, då denne fallit på knä,

att afskära hans näsa. Den misshandlade tar till flykten, öfverlemnar

nycklarne till alla kejsarens slott i Richards händer, och tillför

honom dessutom "this night The emperours daughter bright." Men denna

synnerligen lifligt skildrade händelse, baserar sig fullt på historien,

åtminstone på krönikorna; ty Roger de Hoveden förtäljer i grunden samma

sak.[114]

Äfven skildringen af sjösegern öfver det turkiska transportfartyget

"drowmound"[115] är blott versifikation af historien, om man afser

från den omständigheten, att romanen låter Richard entra och med ryggen

stödd emot masten -- en skildring som i lifligt och precisa detaljer

påminner, fastän aflägset, om de Homeriska stridsbilderna[116] --

kämpande eröfra fartyget, krönikorna deremot förtälja, att han efter

ett afslaget anfall seglade detsamma i sank. Vid angreppet säger

romanen:

"They rowede hard, and sungge ther too:

With heuelow and rumbeloo,"

och konstaterar sålunda den aktningsvärda åldern hos detta lustiga

omqväde, som klingar alltän i sjömansvisorna äfven på våra skeppsdeck.

Vid inloppet i Acres hamn ger romanen Richard ett tillfälle att pröfva

sin öfverlägsna styrka, hvilket historien försummat. Genom en kedja

har hamnen i sju år varit spärrad, och den kristna belägringshären

tillfölje deraf bragt i yttersta nöd. Richard låter styra sin galeja

rakt emot kedjan, ställer sig sjelf i fören och afhugger den med ett

slag af sin yxa. Landstigen, förtäljes honom af erkebiskopen af Pisa en

ganska problematisk historia om de kristnas olyckor under belägringen,

och om de ädle kämpar som dervid fallit, bland hvilka främst må nämnas

"the emperour of Alemayne", som dock måtte varit någon annan än

Richards gode vän Modard the Kyng. Han teknar hungersnöden så kraftigt,

genom att uppräkna de enorma priserna på alla nödvändighetsvaror, att

Richard "wepte with his eyen bothe", och omedelbarligen springer till

häst. Så börjas belägringen af Acre (med v. 2871).

Dermed begynna äfven de ändlösa krigsföretag, belägringar eller

drabbningar, som upptaga återstående delen af romanen; betydelselösa,

utom i att, med hela den skildringens percision som är romanen egen,

afbilda det romantiska stridssättet, samt i att visa djupet i det

suveräna förakt och glödande hat, hvaraf den kristna verlden var

intagen emot Saracenerna. Ännu vid Acre kan man följa den historiska

tråden, som virar sig igenom diktens broderier. Vi erna dock icke

uppehålla oss vid detaljerna. Förklaringsvis må endast tilläggas,

att bland belägringsanstalterna de tretton skeppslasterna med

bisvärmar intaga en vigtig plats, genom att inkastas i fästningen

och plåga Saracenerna ända till ursinne, samt att styrkan i Richards

anförarekonst låg i det kraftiga sätt, hvarpå han uppmuntrade t.ex. sin

"minour", min-gräfvare, med en dyr ed att, ifall ej den yttersta vallen

vore instörtad till middagstiden, "he scholde hym hew to peses [pieces]

small".

Företrädesvis uppehåller sig romanen vid Richards sjukdom under

belägringen af Acre. Som orsaker till sjukdomen angifvas arbetet på

sjön, det vexlande klimatet, samt att Richard icke fann i det Heliga

Landet någon mat eller dryck så närande för kroppen, som den han var

van vid i "Yngelonde". Förgäfves samla sig vise män och läkare, både

"Crystene and Sarezyn, for to loke hys uryn". Ingen hjelp stod derur

att finnas, tills hela den kristna hären på sina knän natt och dag

bådo:

"Fadyr, and Sone, and Holy Gost, -- -- --

Geve Kyng Richard amendement".

Men i samma mon han tillfrisknade, återvände hans matlust. Han

gripes af en oemotståndlig längtan efter svinkött. Sådan föda stod

naturligtvis icke att fås i Judarnes gamla hemland. Men ingen af hans

folk vågade säga honom det. Omsider hittar en gammal riddare på utväg.

Han ger dem det rådet, att taga en ung och fet Saracen, slå ihjäl den

tjufven, öppna och flå honom samt skyndsammeligen steka köttet. Han

förutser att Richard efter så smaklig måltid skall, genom Guds hjelp

och hans klokhet, snart blifva frisk och sund. Så sker; hednahunden

slaktas, rostas och framsättes:

"Beffore Kyng Rychard karff a knyght;

He eete faster than he karwe myght.

The Kyng eet the flesh and gnew the bones,

And drank wel afftyr, for the nones:

And whenne he hadde eeten inowgh,

Hys folk hem tarnyd away and lowgh.

He lay stylle, and drowgh in hys arme;

Hys chaumberlayn hym wrappyd warm."

Obegripligt styrkt af denna makalösa spis, till att tukta Saracenerna

för deras kärlek till Mahound, stiger han upp och utför under af

tapperhet, men känner vid återkomsten till lägret en synnerlig appetit

efter hufvudet till det kreatur, han på morgonen med sådan framgång

ätit. Man kan lätteligen föreställa sig hans omgifnings förskräckelse.

Inga undflykter hjelpte. Kocken hotade han:

"So god me save,

But I see the hed off that swyn

Forsothe, thou schalt lesen thyn".

Darrande för sådana alternativer, framräckte kocken hufvudet. Måhända

skulle den finaste menniskokännare till kammartjenare icke redt sig

bättre i en så brydsam ställning. Oaktadt händelsen med lejonhjertat

bordt gifva någon ledning, kunde denne här näppeligen ana till sin

chevalereske herres sinnesstämning vid åsynen af anrättningen. Men hans

fruktan var onödig, ty:

"The swarte vys when the Kyng seeth,

Hys blacke berd, and whyte teeth,

Hou hys lyppys grenned wyde:

'What devyl is this?' the Kyng cryde:

And gan to laugh as he wer wood.

'What is Sarezynys flesch thus good?

J and my folk schole eet moo (more)!'"

Äfven den moderna läsaren torde, efter en sådan kannibalisk scen, icke

mer vara rådvill vid bedömandet af Richards poetiska personlighet, samt

af den förmåga medeltidsfantasin egde i att idealisera. Romanen har

dock än ytterligare arrangerat en scen, som fullständigt förjagar

alla trifvel om tidens råhet. Ur historien erinrar man sig den vilda

massakern af de saraceniska fångarne efter Acres kapitulation.

Genom detta och dylika drag stämplade sig Richard med karakteren af

blodtörstig grymhet. Men då dikten nu icke blott upptagit detta stoff

ur verkligheten, utan dertill ännu utsirat det med tilldiktningar i

en än råare anda, stämplar han ovedersägligen hela tiden med samma

karakter, men i stegrad grad. För att utverka lösgifvandet af de

förnäma saraceniska fångar, "Prynces, Dukes sons and Konges, Amyralles

and many Sawdan", som Richard vid kapitulationen fått i sitt våld,

skickar Saladin till honom sändebud med rika gåfvor och anbud om dryga

lösesummor. Richard emottar sändebuden med milda ord och inbjuder dem

att spisa vid sitt bord, men ger i hemlighet befallning att afslå ett

visst antal af de förnämsta fångarnes hufvuden, vanställa ansigtena,

koka och framsätta dem för sändebuden samt särskildt ett för honom

sjelf, hvilket han lofvar skall smaka honom "as it wer a tendyr chycke

(chicken)". När sändebuden fingo sigte på de rykande anletena, och ur

vidfästade pergamentsrimsor i dem igenkände sina närmaste vänner och

anhöriga, grepos de af ångest för det öde dem sjelfva förestode; en

känsla, som på det högsta måste stegrats vid anblicken af Richards

glupska appetit och genom de hånande ord, hvarmed han manade dem att

äta.

"Every man sat stylle, and pokyd othir,

They sayde: 'This is the develys brothir,

That sles our men and thus them eetes'.

In the erthe they wolde have crope."

Richard tröstar dem dock att han, såsom "Kyng, Crystene and trewe",

skulle respektera deras egenskap af sändebud, men ber dem återvända

till sin Sawdon och stilla hans _melankoli_ med den underrättelsen,

att han och hans kristne män funnit ingen spis så närande, som

Saracenhufvuden, samt att han icke ernade återvända till England förrän

han uppätit hvarenda hedning, män, qvinnor och barn. Till yttermera

visso repeteras denna scen i sändebudens berättelse inför Saladyn.

Denne begynner till en början att rasa, men besluter vid närmare

besinnande, att erbjuda Richard omätliga länder[117] och den närmsta

Sawdonsplatsen näst honom sjelf, om han ville försaka "Jesu and Mary"

och "Appolyn to lorde take"; hvilket anbud Richard afslår med den

fromma önskan: "the devyl hange you be a corde!", och det ultimatum,

att alla sextiotusen fångarne skola afdagatagas. I verkligheten

åtföljdes massakern af likenas gräsliga stympande. Dikten finner

det mera öfverensstämmande med en kristlig konst, att låta denna

akt förhöjas genom närvaro af englar, hvilka ropa till de kristne:

"Seynyors, tuez, tuez"!

I känslan af det lyckliga intryck den sednaste skildringen måtte hafva

gjort på åhörarne, slutar romancieren här sin första "part" (med v.

3730), liksom han begynt den, med en invokation öfver den fromme

Richard, "Goddys own palmère".

När den sednare menestrelen träder till, begynner äfven han med en

ingress, ehuru helt kort, och af ett egendomligt innehåll. "Glad är,

säger han, vårens tid, då fåglar sjunga sina sånger och blommor pryda

äppel- och päronträn, då glädjen är stor i vik och sjö, då djuren

leka och spela, då damerna smycka sina jungfruburar med röda rosor

och liljor samt öppna danserna, då riddarne leka med sköld och lans i

'joustes and turnementes' och många äfventyr träffa dem." Denna ton

af naturkänsla öfverraskar läsaren, såsom sången af en enslig fågel i

en nejd, der naturen för resten är stel och ödslig. Ty af naturkänsla

och naturskildring finnes i romanen för öfrigt intet spår. Användes en

naturscen, en skog, ett berg, en lund som lokal för händelsen, äro i

detta fall skildringarne stereotypa, nödtorftiga, aldrig för egen skuld

och af naturlust. Genomkorsad som naturen var af nyckfulla och onda

väsenden, skydde inbillningen att dröja hos henne, känslan drog sig

undan derför, eller öfverflyttade sin hemska stämning på de ditförlagda

väsenden. I denna brist särskiljer sig riddaredikten väsendtligen från

medeltidens folkpoesi, der poeten är så förtrogen med naturlifvet, att

det omedvetet doftar fram, äfven genom hans enklaste berättelser. Man

har derföre all anledning att sluta till, det dessa enstaka utbrott af

naturlust -- synnerligen talrika t.ex. i romanerna om Merlin -- äro

antingen qvarlefvor från den tid dikten lefde i folkets mun, eller ock

tillkomna genom umgänget med folkpoeterne.

Vi hafva tidigare anmärkt som en följd af denna brist på naturkänsla,

ett torftigt poetiskt språk; en annan är saknaden af relief. De

skildrade händelserna stå icke inne i någon åskådlig lokal, som skulle

omgifva dem och gifva upphöjning. Belägrar Richard en fästning, ser

man hvarken berg, slätter eller skogar, som skulle bilda hennes läge.

Så minutiöst detaljeradt diktarn än tillvägagår, blir den verkliga

naturegendomligheten borta. Hans förmåga är här icke större, än vid

karaktersteckningen. Streck drages på streck, men ingen skuggning,

ingen fond. Ej klarare, än man i Richards person ser tidens krafter

aftryckta, ser man Palestinas natur afteknad i skildringarne om hans

härnadståg.

I hvardera af dessa afseenden ökar sig perspektivlösheten ju mer den

historiska botten försvinner, hvilket med den andra afdelningens

början åter inträffar. Endast missämjan mellan Richard och Philip

qvarstår som en historisk ledtråd; men äfven denna groft spunnen

och borttrasslad i massan af de krigsföretag, som nu utgöra diktens

innehåll. Kung Richard uppgör en slags operationsplan, der anförarne

strängeligen bjudas, att icke taga någon lösen af hednahundarne,

utan låta dem samteligen springa öfver klingan, såframt de ej antaga

kristendom och dop. Likafullt ledes Philip, dels af förbittring öfver

Richards sjelftagna myndighet, dels af lumpen nidskhet, till att antaga

kapitulationsanbud af städerne Taburette och Achrane. Emedlertid

utföra Richard och hans tvenne vapenbröder, Thomas de Multong samt

Fylk Doyly, hvar i spetsen för sin armé, med större omutlighet sina

uppdrag. Richard belägrar och intar staden Sudan Surry, och lemnar

derstädes ej en själ vid lif. Samma resultat ger de Multouns anfall

emot fästet Orgylons, intaget genom list och i grund förödt. Samma

öde öfvergick den stora staden Ebedy, sju mil i omkrets, med trettio

torn och i hvarje torn en "chef-amyrayle". Först föllo tornerna för

Fulk Doylys belägringsmaskiner, sedan amiralerna för hans svärd. Efter

sålunda välbestälda ärender sammanträffa de fyra anförarne vid en

festlig middag, och förtälja sina bragder. Philip kan då icke neka

till att hafva mottagit lösepenningar. Han öfverhopas af Richard med

de häftigaste förebråelser, hvarefter de besluta att gemensamt tåga

till Taburette och Achrane, för att tillse, huruvida dessa städer,

enligt öfverenskommelse, erkänna Philips öfvervälde; hvilket de under

oqvädingsord förneka. Sedan städerna ånyo intagits och Richards

radikala operationssätt äfven på dem användts, företar sig denne,

att hålla en straffpredikan för sin olydige bundsförvandt: "Certes,

Phelyp, säger han, thon art nought wys"; dock "The be _forgeven the

fyrste gylt_". Men skulle han beträdas än engång med samma förseelse:

"sykerly, we schole be wrothe

Swylke foyles yiff thou haunte,

Sarezynes liff yiff thou graunte;"

Till sist ber han honom aflägga sin girighet. Vid dessa bannor begynte

kung Philip "to morne and held hym stylle" samt "gowtyd" (pouted), och

lofvade "withouten noys": "In me schal be no delay."

Vi hafva nu anfört nog, för att visa huru karrikerad historien är i

medeltidens barnsligt okunniga föreställning. Vi följa således icke

de tvenne försonade vännerna på deras krigståg emot Caiphas, icke

vid deras eröfring af Niniven, verkstäld förmedelst envige mellan

trenne kristna riddare och trenne Saracener, icke heller till deras

företag emot Babyloyne, under hvars belägring Philip plötsligen

"turnyd false for a porcioun off golde", öfverger korsets fana och

tågar hem, men hvilket vidlöftiga företag dock af Richard lyckligen

bringas till slut, efter det ofvanomtaldta enviget mellan honom och

Saladyn. Vi underlåta att upgifva huru många arméer, gemenligen af

sextiotusen hvar, och huru många Sowdaner och Amyrayler för Saladyn

nedgöras, ty sådana reproducerar romanen i oändlighet. Ej heller

erna vi ytterligare vitsorda romancierernes minne, för det de

urkrönikorna upptagit Richards tvist med hertigen af Österrike, vid

återuppbyggandet af Ascalons murar, ehuru skildringen deraf kunde

framhållas såsom ett lyckligt utmålande af historiens konturer, och

ehuru anmärkas kunde, att romancieren der antyder, huru den förolämpade

hertigen sednare hämnas på Richard, glömmande att fångenskapen redan

försiggått. Vår afsigt har icke varit att se till _hvad allt_ af

historisk verklighet i dikten qvarstår, utan _på hvad sätt_ hon det

gör. Dock må ytterligare ett ställe anföras, då der framträder en af

tidens läror, som visserligen ledde Richard i hans historiska lif,

men som i dikten sparsamt kommer till användning. Vi hafva sett huru

totalt det ridderliga förhållandet mellan korsfararne och Saladin,

deras chevalereske motståndare, är ur romanen förkommet. Helt oväntad

förefaller derföre Richards loyalitet, när en saracenisk öfverlöpare

förtäljer honom, att en rik karavan var på väg till Saladin samt att

dess stora betäckning, för tillfället sofvande, lätteligen kunde

nedhuggas, och Richard då svarar:

"Fy! a debles! -- -- I am no traytour

To sloo men, whyle they slepe -- --

Be cler day upon the feeldes,

They schal see cloven helmes and scheeldes."

Dock bör, till heder för diktens konseqvens, tilläggas, att någon

ignobel handling icke kommit Richard till last, bland alla de många

brutala.

Återstår endast, att tydligare framhålla en egenskap hos

romandiktningen, som i det föregående här och der antydts. Vi hafva

funnit, huru dess framställning både af karakter och situation lider

brist på perspektiv, huru armt dess språk är på bilder och liknelser,

huru otymplig sjelfva dess diktion. Och dock lyckas hon icke sällan,

att djupt intrycka sina skildringar i läsarens sinne. Man tänker

lätt, att en diktande verksamhet, som är bygd på inbillningskraftens

rörliga fantastiska gestaltande, eger för litet lugn och ro, att

utbreda sig i detaljerade beskrifningar. En sådan flygtighet röjer hon

verkeligen i afseende å bildernas sammanhang, men icke i afseende å

deras utbildande. Tvertom går den här till en motsatt ytterlighet, i

att hopa drag på drag och göra skildringarne ändlösa. Nu är visserligen

fallet, att inbillningskraften icke utgallrar de sanna och väsendtliga

dragena. Men detta hindrar ej, att de drag han framhemtar, kunna ega

den sinliga bestämdhet och precision, som gör bilden klar och liflig.

Så bestämmer han Richards kolossala spjut på fot och tum; då vreden

hos Cyperns kejsare beskrifves, heter det att han "_grunte his teeth

and fast blewe_"; efter den afskyvärda måltiden säges om Richard,

att han "lay stylle and _drowgh in hys arme_". Belägras en fästning,

säges precist hvilka delar som angrepos, och med hvilka sorts vapen.

Richards rustning får man känna från hjessan till fotabjellet. På denna

romandiktningens förmåga kan den sista skildringen, Joppes befrielse,

tjena som exempel. Tydligt ser man huru den betryckta garnisonen samlar

sig på vallarne under glädjerop vid Richards ankomst, huru denne från

sin galeja hoppar i land, huru han genast nedgör ett dussin Saracener,

och huru de öfriga, tillfölje af trängseln i portarna, nödgas öfver

vallarne fly ur staden. I sitt läger utanför staden sitter Richard

till bords med sina få baroner, förplägande dem med öl och vin samt

muntrande dem med sitt skämt. Framför honom inställa sig Saladins

sändebud, klädda i guld och silke, med långa skägg, hållande hvarandra

i handen. I striden nedslår han den ene så att halfva kroppen faller

till marken, andra halfva qvarblir i sadeln, en annan så att häst och

karl af ett hugg nedfalla döda, en tredje klyfves till sadelbommen, en

fjerde träffas i hufvudet, o.s.v.

Då emedlertid armheten på bilder och diktionens styfhet icke

destomindre gör skildringarna torftiga, söker diktaren ersättning i det

praktfulla och kostbara. På den romantiska diktens förmåga i den vägen

erbjuder romanen om Coeur-de-Lion ett lysande exempel i beskrifningen på

det fartyg, med hvilket Corbaring färdas jemte sin dotter till England.

Skeppet är af hvitt hvalrossben, hvarje spik af guld, af guld äfven

stäfven; masten är af elfenben, seglena af sammet, tågena af silke. Der

sitter Konungen på en stol af karbunkel, maten framsättes på silkestyg

och når Cassodorien stiger i land, utbredes för hennes fötter mattor

af gyllenduk. Häri liknar dikten på det närmaste de miniaturmålningar,

som från denna tid äro bevarade. På typiskt uppfattade, uttryckslösa,

men med yttersta noggranhet teknade gestalter är lagd en lysande

färgprakt. Men konstnären har ej förstått, att blanda sina färger. Han

måste upprepadt begagna samma, och kan sålunda ej förebygga, att genom

färglägningens prakt den inre torftigheten framlyser.

Hvad nu vidkommer romanens slut, hafva vi redan anmärkt, att ett sådant

egenteligen icke finnes. Sedan diktaren skildrat Joppes befrielse och

uppräknat fredsvilkoren med Saladin, säger han blott i korthet, att

Richard återvände till England, regerade der i tio år, samt sedan blef

skjuten i "Castel-Gaylard". Anseende sig sålunda hafva uttömt sitt

ämne, tillägger han en from bön för Richards och alla närvarandes

fridfulla ändalyckt, samt det sedvanliga _Amen, Explicit_.

Anmärkningar.

[1] Se skildringen af slaget vid Hastings hos A. Thierry, Sharon

Turner, samt Bulwer i hans roman "Harold, the last of Saxon kings."

Denne sistnämnde karakteriserar Normanden väl med att kalla honom

"Crusader and Templar before Crusades were yet preached, or the

Templars yet dreamed of."

[2] Jfr. Abbé de la Rue, t. I. pagg. LXXI. ff.

[3] Kugler, Handb. d. Kunstgeshichte, Stuttgart 1842, pg. 449.

[4] Sharon Turner, pg. 409.

[5] Så benämnes utrycksfult den fyrkantiga bygnad, som utgjorde

slottets kärna och hvars murar vanligen skola hållit sina tio fot i

tjocklek. Se beskrifningen å de anglonormandiske borgarne hos Lingard,

pg. 245 not.

[6] Thierry, vol. II, pg. 399.

[7] Warton, vol. I, pg. 117, not j.

[8] _Effoeminatos curia propellans, lucernarum usum noctibus in curia

restituit, qvi fuerat tempore fratris intermissus_. Man har mycket

tvistat om meningen med detta återställande af facklornas bruk. I

det sammanhang annalisten anför det synes dock klart, att det afsåg

plägseden att efter qvälsvarden släcka facklorna till döljande af de

vederstyggligaste utsväfningar. Lingard, vol. II, pg. 154. Jfr. James,

Forest Days, ed. Tauchn. pg. 239.

[9] Undantag gör grefskapet Chester, hvilket egdes som

domanialbesittning af Hugo de Avranches.

[10] "Knihts fiefs l. fees." Ehuru feodalförfattning icke kan sägas

hafva funnits hos Anglosaxarne, funnos der dock krigarlän, i det

soldater ex professo (knihts) hade dels af kronan, dels af enskildte --

ty äfven dessa egde sina house-carles -- mindre jordagods, gemenligen 5

stora plogland, i förläning emot skyldighet att göra krigstjenst. Dessa

krigarlän blefvo grunden för jordens fördelning vid eröfringen.

[11] Thierry, vol. II, pgg. 32-35.

[12] Thierry, vol. III, pagg. 331, 2, ff., ur Johannes Bromtons krönika

hos "Script. rer. Angl."

[13] Dens., pag. 280, enl. Gervasius Dorobernensis.

[14] Att detta verkligen hos dem var en bevekelsegrund, se Thierry,

anf. del., pag. 9.

[15] Thierry, anf. st. pg. 331.

[16] Ad omnem sinistram suspicionem penitus amovendam, homagium atgue

ligantiam patri suo facere omnibus modis instituerunt -- Thierry, a.

vol. pg. 324.

[17] Lingard pg. 426.

[18] _Jeune_ betydde på tidens skaldespråk ädel, nobel.

[19] Se framställningen om Henriks död hos Thierry.

[20] Således icke just af den rättskänsla Walter Scott, i sin roman

"the Talisman", visserligen med fantasins rätt, låter Richard

tillskrifta sig sjelf som motiv, i samtalet mellan honom och riddaren

af Leoparden.

[21] Guillelmus Neubrig., anf. af Thierry, vol. IV, pg. 80.

[22] Hallam, vol. II., pg. 98.

[23] Jfr. hvad som förtäljes om konung Henriks framfart, Lingard, pg.

194. -- Om biskopen sjunges i en gammal ballad:

He was left a vice-roy here,

Who, like a potent emperor,

Did proudly domineer.

Our Chronicles of him report,

That commonly he rode

With a thousand horse from court to court;

Where he would make abode.

Ritson, Robin Hood, London 1885, vol. I, pg. 137.

[24] Dialogue de Scaccario, -- "sic permixtæ sunt nationes, ut vix

discerni possit hodie (de liberis loquor) qvis Anglicus qvis Normannus

sit genere", etc. Hallam, vol. II, pg. 77.

[25] Se Thierry, vol. IV, pg. 76 ff.; Vi äro icke i tillfälle att

bedömma huru grundad denna framställning må vara.

[26] "Rescriptum apostolicae sedis, qvo prohibimini regi proprio

fenerari;" Thierry, anf. ur "Script. rer. Francic."

[27] Konsten att couchera lansen, så vigtig vid riddarestridesättet, är

måhända en normandisk uppfinning. Se Turner, pgg. 78, 429.

[28] -- ab illis famosis militibus, qvi a cycni nomine intitulabantur.

Mathias Paris., anf, af Thierry, vol. II, p. 80.

[29] Hvartill kan slutas af det sätt, på hvilket Harald Godvinson af

hert. Wilhelm dubbades. Jfr. Bulwer, ofvanciterade roman, vol. II, Pg.

93.

[30] Sådan konst räknar Snorre Sturleson (ed. Peringsköld, vol. I, pg.

311) bland andra kon. Olof Tryggwasons berömmelser, förtäljande att han

kunde "lek at tremur handsöxum."

[31] Insignierna å sköldarna öfvergingo i XII:te årh. från personliga

till familjevapen. Som sådant kan man anse äfven Tempelriddarnes:

tvenne personer ridande på samma häst. Ivanhoe, pg. 85.

[32] Turner, 1, pg. 420.

[33] -- -- -- An errant knight,

He nor of castles, nor of land was lord.

Houseless, he reap'd the harrest of the sword

And now, not more on fame than profit bent,

Rode with blythe heart unto the tournement;

For cowardice he held a deadly sin,

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

It seem'd that he, such pomp his train bewray'd,

Had shap'd a goodly fortune by his blade.

Ur Parthenopex de Blois, anf. af Scott, i "Essay on Chivalry" (Prose

Works, Edinburgh 1847, pg. 515).

[34] Fauriel, Histoire de la poesie Provençale. Paris 1846, vol. I,

passim.

[35] "Den håller jag för ädel, sjunger Bertrand de Born, hvars hus

kostar mycket, och som gifver utan måtta." Fauriel, n. a. vol. 1. Pg.

494.

[36] Fauriel, anf. arb. vol. 1. 487 & 493.

[37] Den förtjenstfulle Sharon Turners. Han ser uti "Knight-errantry"

en "popular and lucrative profession" och i "Knight-adventurers" en

klass, än hvilken ingen "could be more valued or even useful", då den

tvingade "the great to respect the voice of law and feel the punishment

of offended justice." - A. a. pgg. 410, 411. -- Märkeligt nog ser Scott

(a. a. pg. 547) uti Bachelorskapet nära nog detsamma. -- Fauriels

åsigt, att chevaleriet afsigtligen frammanats af presterskapet, är en

besynnerlig konstruktion. -- A. a. Pg. 479.

[38] Vi känna hur vågadt detta uttryck är, men finna intet lämpligare.

[39] Hallam, a. a. vol. II, pg. 687. I södra Gallien synes i detta

afseende större frisinthet hafva herrskat. Jfr. Fauriel, a. a. vol. I.

pg. 515.

[40] Villemain, Tableau de la Littérature de moyen Age; Paris 1846,

vol. I. pg. 250.

[41] Detta efter Bromton. En annan annalist förlägger händelsen till

Richards död; hvilket dock af tid och omständigheter göres föga

sannolikt: Se Michaud, pg. 427.

[42] "Englands första sjöseger." (Michaud). -- Bland andra

krigsförnödenheter, hvarmed detta skepp varit lastadt, omtalas grekisk

eld, hvilken spelade en stor roll i den österländska försvarskonsten,

samt "serpents", som dels anses för giftiga ormar, dels för ett slags

brännbara piecer, att kastas in bland de belägrandes slung- och

kastmachiner (_petrariæ, mangonelli, balistæ_), samt öfver stormtaken

och murstegorna (_kattor_ kallade).

[43] Enligt Bohadin, Saladins biograf. Förlusten uppges af Finisani,

hvilken sjelf bivistade belägringen. På ett år skola 120 tusen lik

blifvit begrafna. -- Se Lingard, vol. II. pg. 457.

[44] Härpå är det som Scott i "The Talisman" grundar Stormästarns

för Tempelorden och markisens af Montserrat handlingssätt; en

framställning, som bär prägel af att vara väl stödd på forskning.

[45] Denna jemförelse är gjord redan af korstågets krönikeskrifvare,

Gauthier Vinisauf. Se Michaud.

[46] En gammal krönikeskrifvares liknelse.

[47] Turner, Pg. 351.

[48] Vinisauf, som sammanställer honom med Anteus, Achilles, Alexander,

Judas Maccabeus och Roland, säger: "caro tamquam ænea nullorum

cedebat armorum generibus." Michaud, Pg. 509.

[49] Warton, vol. I. pg. 116 not 1.

[50] Turner, pg. 361. Jfr. Warton, vol. I. pg. 117.

[51] Sången finnes bevarad och är på provençaliska; vi anföra den här i

en välgjord engl. imit. som ett prof på tidens lyrik:

Your beauty, lady fair,

None views without delight;

But still so cold an air

No passion can excite:

Yet this I patient see,

While all are shun'd like me.

No nymph my heart can wound

If favour she divide,

And smiles on all around

Unwilling to decide:

I'd rather hatred bear

Than love with others share.