(^kommer fram ur hopen, något "kladdig"^)
Bli inte otålig på gamle Löper-Nisse, herr Patron, fast jag är lite
munter och storlåtig åf mej. Jag får lof ta Patron i hand och tacke för
den dråplige välfägnan.
Brukspatronen.
Tack, tack, fader Nils. Var ni alldeles som ni behagar i afton. Jag vill
se alla glada och otvungna.
Nils.
Jag har stått fadder åt den här lelle fleckstumpen, (^pekar på Anna^)
vet Patron, och jag vill gråte åf glädje, när jag ser att ho växt opp
och blitt vän i syna och är så löcklig. (^torkar sig i ögonen^) Ja, Gud
signe er, Erik och Anna och Sven och Lisa och Jan och Annika och Anders
och Per och Stina och Bengt på Åsen och allihop! Huj, jag är så gla',
att jag vill ta er i famn, hele högen. Tralala! (^han går omkring och
tar alla i hand och trallar och hoppar^)
Brukspatronen.
Jag har inte sett till er hemma på länge och väl, fader Nisse; har ni
varit ute på vandring?
Nils.
Vesst tusan har jag varet på vandring, herr Patron. Jag heter inte
Löpare-Nisse för ro skull heller! Den dag, då Nisse slår sej te hvile,
då är hele karln te salu för en bankovitten!
Prosten.
Jojo, ni har alltid varit kry och flink, Nils Jonsson, och lär ha
vandrat kring många länder. Hvarifrån kommer ni sednast?
Nils.
Rake vägen frå Stockholm, herr Prost. (^vänder sig till bondfolket^) Jag
kan helse er så grufligt möcke frå Kongl. Maj:t och Kronan allihop.
Wilhelm.
Ni har väl varit på arbete der oppe i verlden, kan jag förstå?
Nils.
Jaja men. Jag feck bref frå Krona i våras, att jag skull' bus bas gi mej
iväg te Stockholm och bygge opp ett hus åt'na.
Sven.
Det håller jag inte olikt. Ni är händig i mycke, ni. Hvad var det för
ett hus ni byggde der oppe?
Nils.
Åh, det var ett satans konstigt namn på't. Di kalla't för
Naschenal-Mosea.
Lisa.
Byggde ni opp'et ensam?
Nils.
Vesst fan! Det kasta' jag opp på ett par vecker. Det va e smal sak för
mej.
Jan.
Det är foll allt möcke rare saker te se på i Stockholm? Såg ni den der
Krigs-Koleja, som di kaller?
Nils.
Ja gubevars, den mått' jag foll se. Den var jag ihop med alle dager.
Jan.
Kors, käre ni, hur ser ho ut?
Nils.
Å, det är e stor, tjock maduse, det. -- Men, vördig Prost, har det inte
kommet någe bref te Prosten för mi räkning, medan jag varet borte?
Prosten.
Nej. Väntar ni bref, fader Nils?
Nils.
Åja, det lär foll vare fråge om, att Kongen i England vill ha mej te
sej, för te spränge ett berg åt'en.
Bengt.
Kors för saten, månn' det? Jojo, ni har varet ute i verla på
bergsprängning förr, ni.
Nils.
Jajamen, det slår inte felt det, go' vänner. Det va på den tia, då
Napolian Dundrapart lefde och regera'.
Brukspatronen.
Tala om, hur det gick till, fader Nils. Jag har inte hört det.
Nils.
Jo, det va på det vise, herr Patron, att Dundrapart höll på och kriga'
långt sö'r i Europia, och då kom han te ett högt berg, som låg i vägen
för'n. Nu va Dundrapart en tåcken karl, se, som va envis som en gris ve
a grinn, se, och han feck i sin skalle, att han skull' gå tvärt igömmen
det der berge med hele krigs-armeja, i ställe för te gå rundt ikring'et.
Men det värste va, hur han skull' få sej nå'n rektig karl, som kund'
bryte och bräcke väg igömmen berge.
Per.
Jojo, det kan en nock förstå. Der sö'r i verla ä' fälle bare stackere te
folk, som intnå orker.
Nils.
Ja, va det värdt te tänke på att få stenbrytere der nere? Nej, pina dö!
Men Dundrapart, som vesste allting och kände hele verla, han had' allt
hört ock, att det skull' finnes ett folkslag, som hette Fryksdalinger,
som va' di grofveste karler te bräcke i berga. Derför satt' han sej
strax ner och skref ett plakat te Länsman vår i affärden.
Stina.
Men, käre far, kund' Dundrapart skrifve det Fryksdaliske språke?
Nils.
Usch ja! Han kund' allting och kund' nock det med. Men brefve va
skrefvet på Spanske lell, och det lär foll allt vare det varste språk på
jordkloten, för Länsman kund' med nöd läse't.
Lotta.
Nå, hur gick det vidare, fader Nils?
Nils.
Jo, Mamsell, när det der brefve kom fram hit, så lystes det strax på
sockenstämme, och allt manfolke i församlinga kom te körka. Ni må tro,
go' vänner, att vi ble storögde allihop, när di kom släpandes med
Dundraparts bref; för det va så stort, se, att fyre stöcken grofve
dränger hade full börde åf'et, och bokstäfvera i'et va' så höge, att en
kund' ha behöft steger te klifve opp på, när en skull' läse dom.
Bengt.
Nu ljuger Löper-Nisse, så det svi'r i väggera.
Nils.
Ljuger jag? -- Gör jag det, herr Patron?
Brukspatronen.
Nej bevars. Fortfar ni!
Nils.
Jo, när nu Kummissarien läste opp Dundraparts begäran, så teg hele
församlinga som mur'n, och båd' gamle och unge skaka' på hufve. Då
tänkt' jag som så: "det vor' fälle ock saten så förargligt för karln, om
han skull' stå änna te dommedag ve det der berge och inte slippe
igömmen'et"; så jag klef fram te Kummissarien och bocka' mej och sa':
"det må gå hur tusan smotter djefler det vill -- sa' jag -- men jag gir
mej allt iväg och hjelper Dundrapart te rätta" -- sa' jag.
Lisa.
Kors, det va då för väl för den stackers Dundrapart, käre Nisse.
Nils.
Jojomen. Länsman ble allt så gla' ock, för han vesste nock, att jag var
så go' ensam som hele församlinga tehopers, och han skref en breflapp
med mej te Dundrapart, och jag tog matsäcken på ryggen och gaf mej iväg
åt Europia på fläcken.
Annika.
Det var foll en ohyggligt lång väg ni hade te gå?
Nils.
Jojo, ni säjer någe, mor. Först barkera' jag ve Wenern och sejla'
sextanhundra mil änna bort te Svarthafve i Lappland, och se'n så
marschera' jag femtantusen mil in i Syro land.