(^slår sig på låren^)
Det va blanke fan!
Nils.
Usch ja, go' vänner, jag kom så langt sö'r i verla te slut, att himmeln
hvälfd' sej så lågt ner åt backen, så jag inte kund' gå rak en gång,
utan feck huke mej ner, och jag förstog intnå utåf språkena, anne än att
tuppera gol och hunnera skällde bort i gålera. Det förstog jag.
Brukspatronen.
Hahahaha! Ni är en lustig karl, fader Nisse.
Nils.
Jaja, men dette är rykande dagsens sanning, må vete. -- Ändtligen, när
jag mascherat i ett och ett halft år, hann jag fram dit, der Dundrapart
va. Och när jag kom dammandes med matsäcken på ryggen och yxa på armen,
så stog hele krigsarmeja oppställd som ljus, för te ta imot mej, och
Dundrapart sjelf stog oppsträckt framför frunten. Men, uschiamej, tåcken
karl det va' go' vänner!
Flera af Bondfolket.
Åh, hur såg han ut, käre ni?
Nils.
Jo, maken har jag aldri i min lefnad sett. Det va ett rent rödt helvet
te karl; han va så grof och stor och lång, så jag höll på te bryte
nackbena åf mej, när jag skull' titte opp i syna på'n. Och fullt e half
aln bre' va han mellan ögena. Och när han talte te mej, va det precis
ackerat som åska had' börjat gå.
Per.
Nej, men se nu ljuger ni lell, om ni aldri gjort'et förr.
Nils.
Ah, tig du! -- Ljuger jag, herr Patron?
Brukspatronen.
Nej, nej, jag har ju sagt en gång, att Nils Jonsson aldrig ljuger.
Nils.
Hör du der, Stallpelle! Hvad Patron säjer, det är tvärsäkert.
Brukspatronen.
Nå fortfar nu! Hvad sa' Dundrapart till er?
Nils.
Jo: "Go' dagen, min gosse," sa'n, "är du Nils Jonsson från Fryksdalen?"
sa'n. -- Jo, så står det te, nådig herr Dundrapart, sa' jag. -- "Det är
bra, min gosse", sa'n, "tag nu ett jernspett och följ med mej te berget,
så får jag se, om du kan bryta väg åt mej," sa'n. -- Och så geck vi bort
te berge och jag börja' bryte och han stog och såg på. Och jag bröt och
bräckte, så stenflisera och gnistera flög som en myggdans kring
ör-röttera på'n, och det ble väg åf i rödaste rappe. Då slog Dundrapart
mej i hand och sa': "I många länder hafver jag varit -- sa'n -- och
många folkslag hafver jag haft i min tjenst -- sa'n -- och många saker
hafver jag läsit och hört talas om -- sa'n -- men så djefvel ock innerli
stup anfäkta mej -- sa'n -- maken te Fryksdalingarna hafver jag aldrig
skådat" -- sa'n. Och se'n geck han bort te ett skåp och tog fram smör
och brö' och ost och bränvin, och bredde på e smörgås och slog i en sup
åt mej, och jag söp och åt och mådde väl i månge dar, och feck hederlig
betalning te på köpe.