De Förre. ANNA (^i hvit klädning och utslaget hår, samt med en
krans af sjögräs på hufvudet och ett vallhorn i handen. Sjunger,
och blåser i hornet vid slutet af hvarje vers^)
Nu jag sjungit har i dagar,
Nu jag sjungit har i tre;
Men hvad båtar det mig, hur jag klagar?
Vännen vill ej svar mig ge.
Nyss en blomma dog i skogen
Och jag gret vid hennes bår;
Ty den blomman het Anna-lill trogen --
Månn' hon vaknar nästa vår?
Men nu är ej tid att gråta,
Då i dag jag skall stå brud;
Dock hvi dröjer min brudgum, den såta?
Jag står re'n i bröloppsskrud.
Stig då opp utur din bölja
Och gif svar uppå min sång!
Sedan skall jag till altaret följa
Allt ibland sjöjungfrur mång'.
Och när slut är bröloppsfärden,
Till din perlesal vi gå;
Der blir ljufligt att somna från verlden
Uppå dina bolstrar blå.
(^Hon stiger utför kullen^)
Prosten.
Nu kommer hon hit ned; gå in i stugan, Jan, så får jag vara ensam med
henne en stund. (^Jan går.^) -- (^Till Anna, som kommer fram på
scenen.^) Gud signe dig, mitt barn! Känner du igen din gamle vän i dag?
Anna.
Min vän? -- Åh, jag har inte mer än _en_ vän, och han kommer inte,
fastän jag sjunger och ber.
Prosten.
Tänk inte så, Anna. Erik kommer nog tillbaka, och då blir du hans brud.
Anna.
Erik? Hvad är det? -- Erik? (^Hon skrattar sakta^) Inte heter brudgummen
så. Nej, han heter Necken. Visste du inte det, du! (^hon skrattar åter
sakta och börjar sedan gnola och sjunga^)
Prosten.
Har du då alldeles glömt af Erik, kära Anna?
Anna.
Erik? (^hon skakar på hufvudet^) Nej, så står det inte i visorna, det är
säkert. _Necken_ står det. Jag har nog läst'et, jag. (^gnolar och
sjunger igen^)