Den Förre. PROSTEN.
Prosten.
God afton, Jan Hansson. Hur är det med dig, stackars gubbe?
Jan.
Gud välsigne vördig Prosten, som gör sej besvär att fare lång väg, för
att se te mej i mitt elände! Gunås, det kan foll inte vara annat än
sorgligt och tungt i all denne olycka, som kommet öfver mej. Men jag ska
foll hoppas, att det blir bätter en gång.
Prosten.
Är din hustru inte frisk ännu?
Jan.
Nej, hon ligger allt illa sjuk än. Stackars Annika, hon tog sej så hårdt
åf Annas olycka, att det är en Guds nåd, om hon nånsin kommer på benen
igen.
Prosten.
Nå, hur befinner sig Anna då? Vill det inte bli bättre med henne?
Jan.
Jo, jag kan foll inte annat säja, än att det är en liten mån bätter, men
mycke är det inte. Som Prosten vet, var hon så sjuk de första åtta
dagerna, att om inte Gud förbarmat sej öfver mej genom vördig Prosten
och den go'a Patron på herrgåln, så hade hon allt dött ifrån mej. Nu är
flickstackarn visst frisk te kroppen igen, och går ute i skogen och
lullar i vallhorne som förr, men med förstånde är det inte riktigt.
Prosten.
På hvad sätt visar sig sinnesoredan hos henne?
Jan.
Jo, hon taler jemt om, att hon ska stå brud med necken eller
strömkarl'n, som hon ock kaller honom, och hvar måron klä'r hon på sej
den vackra hvita klänningen, som hon feck åf Mamsell på herrgåln, och
kammer ner håret och styr ut sej med en krans åf sjögräs och mosse,
eller hvad grönt hon får tag i; se'n går hon opp i skogen, eller ock
ställer hon sej nere ve sjön och sjunger och ropar hele da'n, liksom hon
vänta', att strömkarln skulle komme och hemte henne. Men när det blir
qväll och ingen strömkarl hörs åf, då går hon hem igen och gråter ända
te dess hon somner åf trötthet. Så illa är det, vördig Prost. -- (^Anna
visar sig på kullen^) Men tyst! der kommer hon bort på höjden. Se, käre
herr Prost! Kan jag inte gråta mej te döds, då jag ser mitt barn så
olyckligt!
Prosten.
Vi ska' ställa oss så, att hon inte blir oss varse. Jag vill se och höra
hvad hon tager sig före.