(^sitter på en bänk utanför sin stuga, sysselsatt med ett
handarbete. Han sjunger^)
Nu hafver jag tjenat i femti runda år;
Min styrka den är bruten och grånadt är mitt hår.
Så tungt är att lefva.
Mig föddes en dotter så fager och så skön;
Hon varit all min glädje, hon varit all min lön.
Så tungt är att lefva.
Då syntes den Lede, för stor var lyckan min;
Han snärjde så min blomma och störde hennes sinn'.
Så tungt är att lefva.
Välsignad är Herren, som gaf och som tog:
I djupan graf han låter väl gubben snart få ro.
Så tungt är att lefva.