De Förra. ANNA.
Brukspatronen.
Hur skall jag förstå detta? Sven, ni vill tvinga er son till giftermål
...
Sven.
Tvinga? Nej, bevars; jag vet inte hvad det går åt den satans pojken.
(^Erik och Anna, som en stund stått i stum omfamning, framträda
hand i hand till Brukspatronen^)
Erik.
Herr Patron, bed för oss hos far och mor ... vi kan inte lefva utan
hvarandra ...
Sven.
Tig, pojke! Och du, Anna, bort härifrån! Du har med knep och konster
lockat vår son, för att få bli hans hustru ...
Lisa.
Stilla dej, Sven; det går inte an i herrskapets närvaro, att ...
Sven.
Tyst du, jag vet hvad jag gör. (^Till Anna^) Du byting, fattig, eländig
och oduglig, tänker lure dej te min son! Nej, tack vackert! Gå din väg
på stunn! Bort!
Anna.
För Guds skull, förlåt, förlåt! -- Jag rår inte för ...
(^Hon brister i gråt^)
Erik.
Nej, det går för långt, min far! Jag har lydt och aktat er i det
längsta; men, hända hvad som hända vill, nu tänker jag råda för mej
sjelf. -- Kom, Anna! Vi ska väl slå oss ut på något sätt; kom, kom
härifrån!
Sven.
Inte ur fläcken, pojke, säjer jag! -- Åh, jag kan bli ursinnig!
Brukspatronen.
Nu vill jag blanda mitt ord med i laget, Sven. Ni är orimlig; det är
syndigt af en far, att så behandla sin son. Om ni har någon aktning för
mig, så låter ni min förbön för de stackars barnen gälla.
Sven.
Ursäkt' mej, herr Patron. Här är det _jag_, som rår. Saken är oppgjord
mellan Ola i Gyllby och mej och ska inte ändres för bare ett infall åf
den illistige pojken. Envises han och vill ha Anna, så tar jag min hand
ifrå honom, och hur pass han se'n kan försörje sej med e hustru, som
inte har en skilling, det begriper Patron lätt.
Brukspatronen.
Är det endast Annas fattigdom, som hindrar, så kan jag hjelpa saken. Jag
skall förse henne med utstyrsel.
Lotta.
Och jag lofvar att sörja för hennes bruddrägt.
Wilhelm.
Kära fader Sven, låt inte be er förgäfves. Låt Erik få den han håller
af. Hör en bön af hans gamle skolkamrat.
Sven.
Det är just inte Annas fattigdom, som jag bryr mej om. Herrskape skulle
inte fälle ett enda ord i saken, om di visste hur det är mellan far
hennes och mej. -- Nej, ju mer jag tänker på, att jag skulle bli slägt
med Jan Hansson, ju omöjligere finner jag'et. Erik får ta hus hvar han
vill, eller också ska uppgöringen mellan Ola i Gyllby och mej stå fast.
Och nu inte ett ord mer om saken. Kom, Ola! Kom, Britta! Var inte
ledsen, käre du!
Britta.
Ledsen? Pytt ock! Jag behöfver inte truge mej te en man, inte.
(^Sven, Lisa, Ola och Britta gå in i stugan^)