(^till Erik och Anna^)
Trösta er, stackars barn! Än är inte allt hopp förloradt. När fader
Svens sinne hunnit svalna och han tänker lugnare på saken, tör han nog
ge efter. Men skulle det hända, att han står fast vid sitt beslut, så
ta'n er tillflykt till mig. Jag skall sörja för er framtid.
(^Brukspatronen, Wilhelm och Lotta gå^)
Anders.
Gud hjelpe er, käre vänner; det här är för illa! Men jag har aldrig
kunnat låte bli te tro, att olycka en gång skulle komme öfver er, derför
att ni ska lefve som bondfolk, fast ni inte har bondfolks sinnelag. Men
om det går derhän, att ni får lof bygge er e stuge på skogen, då vill
jag promt hjelpe er och ni ska ta med utåf min förtjenst, tills ni
kommer er i ordning. Åh, det ska nog gå bra.
Erik.
Tack, tack, Anders; Gud signe dej!
(^Anders går^)
Bengt.
Hm! det ble ett snöpligt slut på midsommersvaka, och jag feck inte danse
min Jöshäring, jag. (^Till bondfolket^) Kom, go' vänner! här är inte
roligt länger. Nu går vi bort i granngåln och danser te ljusan dager.
(^Går med folket^)
Anna.
Ett så hastigt slut tog all vår glädje! Tror du, Erik, att vi nånsin
komma till lycka mer?
Erik.
Ja, det hoppas jag; blott inte Herrens straff kommer öfver mej, för det
jag fällde så hårda ord mot min far. Det var mycke illa gjort af mej;
men jag blef så het.
Anna.
Tror du ändå, att vi nånsin ska' ha nå'n glädje, om vi få hvarann emot
dina föräldrars vilja? Du kommer visst att jemt gå och sörja. Nej, då är
det bättre att du lyder -- tag Britta - - -
(^Hon vänder sig bort att dölja tårarna.^)
Erik.
Anna, tala aldrig så! Heldre vill jag bli olycklig på hvad annat sätt
som helst, än att bli det med Britta. Men jag hoppas än, att allt ska
bli godt. Hvad jag nu mest sörjer öfver, det är att jag ska fara ifrån
dej.
Anna.
Fara ifrån mej? Hvarför det, och hvart?
Erik.
Jag vet inte, hvarför far har bestämt, att jag i måron bitti' ska resa
bort till gamla mormor min på en tid - - -
Anna.
Så långt? Herre Gud, då får jag visst aldrig se dej mer.
Erik.
Jo, kära Anna, vi ska inte misströsta, utan vara vid godt hopp. Nu måste
vi skiljas; jag ska rusta mej till resan. (^Sång^)
Nu far jag bort så långt, långt från allrabästa vännen min;
Månn' aldrig nånsin mer på jord jag skådar dig?
En hjertans sorg och vånda stiger upp allt i mitt sinn',
Thy sjunger jag i dag så klagelig.
Anna.
Och om du reste långt, långt -- så långt som bort till verldens
slut,
Så skulle nog ändå mitt hjerta följa dig,
Och om du icke kom igen, förr'n Tiden runnit ut,
Så skull' du ändå finna tro hos mig.
Erik.
Och nu farväl, farväl, du min hjertans allrabästa vän!
Det vet jag visst, min håg skall aldrig ändra sig;
Och blir du ej min brud på jord, så skall i himmelen
Hos Gud en gång mitt brölopp stå med dig.
(^Omfamning. Erik går in i stugan. Anna aflägsnar sig bland
träden.^)