(^som emellertid kommit från det andra bordet och hört på
samtalet^)
Jag var så löckli', vet herrskape, och kom te stå så, att Majestäte feck
ögena på mej. När jag då tog åf mej hatten och svängd'en så här i vädre,
så småskratta' Majestäte och necka' åt mej. Och vet herrskape hvad jag
då tänkte? Jo, jag ble rektigt som om jag haft eld i kroppen, och det
geck e tåcka modighet och duktighet igömmen mej, så jag knöt begge
näfvera och tänkte: ta mej sju tusan skock djefler, om det ble ufred och
våre uvänner komme in i lanne, då skull' jag slåss in i blekeste dö'n
för en tåcken Kong. Då skull' jag ta yxa mi' på armen och gå fram te
Majestäte och löfte på hatten och be så här: "nådi' herr Kong" -- skull'
jag säje -- "får jag gå med yxa framför Majestäte mot fiendera?" Och om
han låt mej få't, då skull' jag, ta mej satingen, klyfve skalln på hvar
enda käft, som ville åt'en. Så tänkt' jag.