(^i det han sätter sig^)
Åh, det behöfver _ni_ inte säga, fader Nämndeman, som är så förmögen och
har allting så präktigt. Mins ni inte, att sjelfvaste Kungen, när han
for till Norrige, rastade der på landsvägen och frågade, hvem som egde
denna ståtliga byggningen?
Sven.
Jo, herre Gud, han var allt så nådig. Han te och med tog mej i hand, vet
herr Patron; och se'n dess har jag inte nänts te tvätte mej om högre
hanna, för att jag liksom skull' ha qvar känninga utåf kongsnäfven.
Per.
Ja, e tåcka glädje, som här var, när Kongen och se'n Drottninga reste
igömmen åt Norge, det kan aldri omtales. Vi va' liksom vi hade varet
fulle allihop, fastän vi inte feck tid då te smake en enda sup, och hele
sockna geck, ta mej saten, i bakrus i fjortan dar.