(^reser sig upp och utropar från bordet i fonden^)
Ja, vi går man ur huse, om ovännen noser att kike in i lannet. Hurra för
Kongen och Sverges rike!
Bondfolket.
Hurra! hurra! hurra!
(^De klinga och dricka^)
Stina.
En ting, som jag undra' mycke på, det var, att Kongen inte var grannere
klädd. Jag hade tänkt, att han skull' komme i gull- och selfvertyg, med
stjerner på, och e gullkrone på hufve och en selfverkäpp eller spire,
som det kalles, i hanna. Nej, då var den herrn, som satt fram på
kuskbocken, mycke rarere. Han hade liksom en opp- och nedvänd båt på
hufve och selfverränner på kragen och utefter bena, och var så fin, så
fin, att jag inte kund' ta ögena ifrån'en. Herre jesta, den som hade en
tåcken fästman ändå!
Per.
Du har då aldri varet anne än trinn i skallen, Stina. Det skull' vare
ett tåcke der hönshufve, som den gången kund' ha ögen för någe anne, än
Kongen.
Lisa.
Tyst med erat pladder! Herrskape kan annars blankt förlore matlusta.
Lotta.
Jag läste i tidningarne uppe i Stockholm, att, när Drottningen reste här
igenom, fick Jan Hanssons Anna ge unga Prinsessan en sådan der fin
halmhatt, som hon är så händig att göra. Är detta sannt, månne?
Lisa.
Ja, det har nock sin rektighet, Mamsell. Anna är inte heller lite styf
öfver det, ho.
Lotta.
Nånå, det är också något som förtjenar att vara styf öfver, tycker jag.
Britta.
Åja, men Anna är allt like fatti' och palti' för det ändå, ho.