OLA i Gyllby. BRITTA. De förra.
Sven.
Välkommen, käre fader Ola! Välkommen, Britta!
Ola.
Tack, tack vackert!
Lisa.
Pina rassa tre! hvad du är grann och fin, Britta! Du ser ståtlig ut som
sjelfve Drottninga, när ho reste härigömmen Wermland.
Britta.
Jojomen, mor Lisa. En ska foll ta på sej det rareste en har, då en
kommer te fästman sin.
Sven.
Och råd har du ock te vare grann, Britta. -- Är du nöjd med att få son
vår te man?
Britta.
Det var e fråge, det. Jag kan fälle just inte se, hvem ann' utåf
bonnfolk som skull' passe sej åt mej, än Erik.
Lisa.
Det kan du nock ha rätt i, käre Britta. Inte lär det vare värdt för nå'n
trasdräng te komme steckandes och ville ha e så förmöga jänte, som dej,
inte.
Britta.
Ne-ej, di noser inte dit, mor Lisa. Han får inte komme ur stalle den,
som ska ha mej, inte.
Sven.
Tåcke tycker jag just om; det är rektigt taladt, lelle sonqvinna mi'!
Erik ska bli fanken så galen efter att få dej, det är tvärsäkert.
Britta.
Åh, jag skull' foll inte ville tro anne, heller. Jag kan inte vete hvad
han just annars skull' ville ha, som vore styfvere; så säjer åtminstone
far min.
Ola.
Tyst, barn, med tåcke der tal; det låter så fult.
Britta.
Låter det fult? Har inte ni sagt mej, far, att jag kunne vare god nock
te och med åt Inspektor Jernbom eller Länsman Knipmark eller sjelfveste
Adjunkten hemme i sockna, om det komme derpå an?
Ola.
Tyst, säger jag dej, flecke! Det är skamligt, te låte fader Sven och mor
Lisa höre tåcke storaktigt prat.
Britta.
Hvad orerer ni för slag? Sa' ni inte sjelf, när den der skräddergesälln
frå Arvika fria te mej, att tåcke halfherrskap, som han, inte passa' sej
åt mej, utan att jag antingen skull' ha en rektig herrkarl eller också
en groft förmögen bonne. Sa' ni inte det, ni?
Lisa.
Bevars, bli inte så het, lelle Britta. -- Nu ska vi helse på
Brukspatrons, som kommer der borte.