(^räcker honom handen, rörd^)
Du är den bästa menniska på jorden, Anders. Herre Gud, om jag kunde, om
jag kunde, så ville jag så gerna.
Anders.
Tyst, tyst, kära du; nu ska' vi aldrig tale om den der saken mer. Jag
får foll försöke att berga mej. -- Och inte ska jag öfverge er, husbonde
och matmor, på gammeldagera, utan jag ska sköte torpe åt er så länge ni
lefver; ja, det ska jag! (^han vänder sig bort att dölja sin rörelse^)
Jan.
Gud tröste oss! Du gråter, Anders; du blir aldrig glad mer!