(^sjunger^)
Och jungfrun hon gångar åt blomsteräng,
Hon band sig af liljor en krans;
"Ack, vore Herr Gunnar min käraste vän!
Men jag räds, att han är någon ann's."
"Och svara, du ros, nu till mitt behag,
Om kärasten han vill mig ha." --
Då drog hon så varligt de silfverblad,
Och rosen hon svarade ja.
"Så säg mig, du gök der i grönan skog,
Hur långt är tills brud jag skall stå?" --
Ett endaste slag slog göken i skog;
Stor glädje då jungfrun månd' få.
"Och tack, liten fågel i högan träd,
Kom neder, kom neder till mig!
Ej månde du vara för jungfrun rädd,
Hon önskar blott kyssa dig."
Och fram kom den fågel ur fager lund,
Han flög uti kärestans sköt.
Herr Gunnar det var, som der ståndit på lur;
Skön jungfrun i famnen han slöt.
"Och vill du bli min, som det var ditt ord,
Så månde vårt brölopp väl stå." --
Om söndag var lustigt i Gunnars gård,
Till brud tog han jungfru-lill då.
Anders.
Kors, det är änna obegripligt hvad du sjunger vackert, Anna. -- Men, som
sagdt var, akte dej för te flyge för högt. Nock är du den vänste och
fineste jänta i hele Wermeland; men det hjelper inte nu för tiden, om en
vill ha sej en dråpelig fästman. Då får en allt lof vare rik och förnäm,
då. -- Nej tag _mej_, du Anna; aldrig får du nå'n ann', som håller så
grufligt åf dej, det är molsäkert.
Anna.
Hör, Anders, vi ska vara de allrabästa vänner på jorden; men tala aldrig
om giftermål, så framt du vill göra mej någe grand till viljes.
Anders.
Se der kommer husbo'n och matmor. Jag ska be dom hjelpe mej te öfvertale
dej. Än ger jag mej inte för tappt, du må bli ond eller inte.