De förra. JAN och ANNIKA ^komma ut ur stugan^.
Anders.
Hör, fader Jan, har jag inte tjent er nu i sju runda år ärligt och
redligt, så att ni varit nöjd med mej?
Jan.
Jo, det behöfver du foll inte fråge. Du har tjent mej så troget och
beskedligt, att jag inte vet, hur jag ska kunne löne dej nock för allt.
Anders.
Åh, det är inte så svårt för er heller. Om ni mins, så sa' ni i förårs,
då Rik-Ola i Gyllby kom hit och ville städje mej te dräng, att om jag
inte flytta' ifrå er, utan hjelpte er på gammeldagera med torpe, så
skull' jag få Anna te hustru, och ni skull' tale ve Patron på herrgåln,
att jag feck öfverta torpe, när ni inte orka' med te sköte det länger.
Jan.
Ja, det sa' jag och det ska jag hålle ord med ock, om Gud vill.
Anders.
Nu har jag tjent i sju år för Anna, som det står i bibla om den
gudsmannen Jakob, att han tjente i sju år för Rachel, och då tycker jag
just, att jag kan få henne ock. -- (^med nedslagen ton^) Men det värste
är, hon säjer, att hon blankt inte vill ha mej.
Jan.
Käre Anna, jag har allt räknat på, att du och Anders skulle bli ett
hjonelag. Jag är gammel och skröplig och kan inte begäre, att Anders ska
sköte alle torpersysslera för bare dränglöna. Derför vor' det så bra, om
ni gifte er och satte er ner här, så kunde jag och Annika få stanne qvar
när er och slippe gå ifrå torpe. Jag kan inte begripe, hvad du skull' ha
imot Anders; han är ju en så bra och duktig karl, som nånsin kan finnes.
Eller hvad?
Anna.
Jo, gubevars, jag vet inte många, som ä' så bra som han. Men inte kan
jag hjelpa ändå, att jag inte orkar ha tycke för honom.
Jan.
Men du får lof tänke på att bli försörjd, Anna. Du är fattig och har
inte råd att slå ifrå dej ett tåcke tillbud.
Anna.
Kära far, jag ska säja uppriktigt hur det är. Jag ... jag håller åf en
ann'.
Annika.
En ann'? Åh det var för besynnerligt. Jag har allti tyckt, att du varit
så styf och obstinat mot alle manfolka i sockna, som om du skull' ha
satt dej i sinne att aldrig nånsin bli gift. Hvem är det då, som du fått
tycke för, kära barn?
Anna.
Erik i Hult.
Jan.
Han? Rike Stor-Svens son? Jo pytt vackert! Då har du hoppat i galen
tunna, flicka lilla. Honom får du aldrig te man.
Anna.
Men Erik har sagt, att han håller åf mej igen, och att han vill gifta
sej med mej.
Jan.
Ja, det må vare; men far hans går aldrig in på ett tåcke gifte, det är
säkert som amen i körkan.
Anna.
Men Erik står mycke väl hos Patron, och han tänker be honom fälla ett
godt ord för oss hos fader Sven.
Jan.
Jo, jag tycker mej just se hvad det ska hjelpe. Nej, jag känner nock
Stor-Sven, jag. Hvad han en gång fått i skallen, det kan en inte dra ut
med hoftång en gång. Slå du derför den der kärleken ur hågen.
Annika.
Ja, kära Anna, det är mitt råd med. Tag du Anders, det blir det
allrebäste.
Anders.
Ja, gulle söte Anna, gör det. Se på mej! Är det då så rent omöjligt att
hålle åf mej?