(^med allvarsam ton^)
Men det ska du allt sluta opp med, Anders; för jag får lof säja dej rent
ut, att jag inte är i stånd att hålla åf dej igen.
Anders.
Jojo, Gud nå' mej, det har jag nock sett; men jag trodde ändå, att du
skulle ge med dej i längden, fast jag inte är så högt lärd och kan läse
och skrifve så rart som du.
Anna.
Nu är du elak, Anders. Tala inte så der, för då går jag ifrå dej. Jaha
du!
Anders.
Bli inte ledsen. Jag vet nock, att du inte är högfärdig, fastän folke i
sockna tror så, för det du aldrig vill vare med på pigdansera. Men det
kommer sej deråf, att du ble så fint uppfostrad med Mamsell på herrgåln;
och kanske, när det kommer allt ikring, går du ändå och vänter på, att
det ska komme en grann och ståtlig herre och ta dej te äkta.
Anna.
Jojo, ditåt lutar det, min lilla gosse.
Anders.
Men då får du allt akte dej, så att det inte går med dej som det geck
med fleckan i visan: hon vänta' och vänta' så länge, att hon feck
_ingen_ te slut.
Anna.
Den visan mins jag mej inte ha hört. Den får du lof sjunga för mej,
Anders.