(^skälmaktigt^)
Jaha, det kan jag just inte egentligen neka till.
Anders.
Det är inte lite rart te få se dej nå'n gång på hele veckan, kära Anna,
för bitti' och sent vanker du der oppe i bergena. Te slut kommer foll
skogsrån och tar bort dej, så att jag aldrig får se dej mer.
Anna.
Jojo du, det torde nock hända det en vacker dag. Vet du, jag har
verkligen sett och talt med skogsrån många gånger, jag.
Anders.
Åh aldrig! Kära Anna, hur ser hon ut?
Anna.
_Hon?_ Ah, du är tokig, Anders. Inte är skogsrån nå'n _hon_, inte. Det
är en söt och vacker gosse med lockigt hår, som kommer fram ur djupaste
skogen och sätter sej ner på en sten bredvid mej, och talar så ljufligt,
och dansar med mej, och kysser mej också ibland, du.
Anders.
Nej, nu drifver du bare spetakel med mej, din elaka! Husbo'n och alle
andre, som sett skogsrån, säjer, att det är en gammel skrynklig och ful
käring med mosse te hår, och gröne ögen, och röd pikmösse på hufv'et. Du
har aldrig sett henne, det hör jag nock.
Anna.
Tro hvad du vill; men jag _har_ sett, säjer jag. Och hvad tycker du,
skogsrån har friat till mej, och jag har sagt ja, och det torde väl inte
dröja länge tills det blir brölopp. Joho du! Vill du vara med på det,
Anders?
Anders.
Hu! jag ryser öfver, att du kan tale så ogudaktigt. Husbo'n har sagt,
att den menniske, som pläger gemenskap med skogsrån, har sålt sin själ
åt den Onde. Men du taler så mycke om tomtgubber och forsgubber och
necken och troll, så det är foll inte så farligt som det låter. Herre
Gud, om du tog nå'n skada te kropp eller själ, då skull' jag allt gråte
mina modiga tårar, om jag aldrig gjort det förr. För nock vet du, att
jag håller orimmeligt mycke åf dej.