(^slår ihop händerna^)
Herre jestingen, är det lejon? (^suckar^) Åhå, det är allt bra
sorgfälligt, att jag aldri ska få komme dit opp och se på tåckre rare
saker.
Wilhelm.
Var du någon gång på Operan, Per?
Per.
På Opera? Ne-ej, men jag var en gång och såg på spetakle. -- Om _du_
feck se tåcke, Stina, då skull' allt ögena trille ur skalln på dej.
Lotta.
Nå, hvad såg du för ett spektakel, Per?
Per.
Jo, det ska jag tale om för Mamsell Lotta. Jag geck in i det der store
huse ve Gustaf Adels torg, och der köpt' jag mej ett kort utåf e
Mamsell, som stog innaför ett hål på vägga. Se'n visa' di mej månge --
månge trapper opp änna inunner take, och der satt jag och titta' ner på
det myckne granne folke och på e hög målad vägg medt framför mej, med en
konstig fågel på ... ja, jag kund' tycke, att det skull' vare liksom e
gås, som had' flöge opp och satt sej på e grinn. Jag tänkte, att det
inte var nånting mer te se på der nere, utan jag vänd' mej om och såg på
folke, som stog bakom mej. Men när jag se'n titta' ner igen, då må
Mamsell tro, att jag ble storögd och skrek te: "hvar hundra djefler tog
vägga vägen?" För se, den granne vägga var borte och jag såg i
ställe inåt ett stort, rart rum. Och der kom det nu in en hop
herrskapsmennisker, den ene efter den andre, som va' så brokige och
granne, så jag aldri dess make sett, och di fäkta' så här med armera och
orera' så vackert, så ett qvinfolk bredve mej snöfta' och gret. Men te
slut kom det in e fruntimmersmenniske, som var så förbålt lik Mamsell,
att jag inte kunde hålle mej ifrå te skrike: "kors för sjuttan fan,
jamen mener jag, att det är sjelfve Mamsell Lotta!" -- Men då ble jag
allt ille ve lell, för allt folke nere i saln börja' storskratte och
titta' oppåt take, der jag var, och en stor rödhårig karl bredve mej
räckt' ut tunga åt mej och var uveti, och så knuffa' han mej med
knytnäfvera i sia och sparka' mej på bena, så jag va' rektigt ille
sveddrad.
Brukspatronen.
Hahaha! Stackars Per, så du var illa ute!
Wilhelm.
Låt oss nu komma till annat. Hur mår Erik, min gamla läskamrat, fader
Nämndeman?
Sven.
Tacker herrn, som är så god och kommer ihåg honom. Gunås, det har inte
varet rektigt med gossen, alltse'n han slog sej ifrå studerninga.
Wilhelm.
Men hvad var det för ett besynnerligt infall af Erik, att han öfvergaf
boken? Han hade ett ovanligt godt läshufvud.
Lisa.
Det må herrn väl säje. När han var bare en liten, liten tosing, så var
han så begifven på läsning, att han låg hele da'n igömmen på spishälla
inne i stuga och stafva' i katchesen.
Sven.
Ja, det är ackerat sant, och derför tänkt' jag som så, att eftersom jag
Gudskelof har skälig god råd, så skull' Erik få gå läsvägen, fastän det
koster fläsk, inna en hinner bli fullärd. Om herr Patron mins, så fråga'
jag Patron om råd i den saka.
Brukspatronen.
Det mins jag rätt väl. Jag tyckte om Erik; han var en stilla och
beskedlig gosse, och som jag ansåg, att Wilhelm borde ha någon att täfla
med, så lät jag Erik få läsa tillsammans med honom der hemma för hans
informator.
Lisa.
Ja, herre Gud, Patron var allt så god imot gossen, så vi aldri kan tale
nock om'et. Och han las allt så ohejligt, att när herr Wilhelm reste in
te skoln i Carlstad, så rådd' Patron oss, te låte Erik följe med och
fortsätte studerninga, som vi också gjorde. Gud signe herr Wilhelm, han
höll sej inte för god, äfven se'n han ble äldre, te vare ihop med
bondpojken.
Wilhelm.
Åh, Erik var nog en gosse, som förtjente att vara god vän med. Han
gjorde sådana framsteg i Carlstad, att jag verkligen fick läsa allt hvad
jag förmådde, för att inte bli efter honom.
Lisa.
Ja, vi gladd' oss allt så möcke öfver honom också, och trodde så vesst,
att han skull' läse te prest, och med tia bli en lika fräsande fader te
predike, som prosten vår. Men gunås, det var inte så väl heller.
Sven.
Nej, det var inte så väl. Ett tu tre kom det på'n, att han skull' kaste
bort boka och bli bonne igen, som far sin. Det hjelpt' inte hvad vi sa'
imot'et, hvarsken med låck eller påck.
Brukspatronen.
Nånå, genom detta hans beslut är ju ingen skada skedd. På läsvägen är
det svårt och trångt om utkomst; men en förmögen bonde har ett lugnare
och sorgfriare lif, än mången.
Sven.
Jaja gubevars, bonnvägen kan foll vare så go' som nå'n ann' väg. Men
Erik har allt igömmen läsninga blitt tåcken, att han inte rektigt duger
för bonnsysslera. Och nu är jag så rädd, att han börjat ångre det der
hastige infalle, fast han skäms för te tillstå't, för han har på e ti'
blitt så fundersam och konstig.
Wilhelm.
Jag ville så gerna råka honom. Är han inte hemma?
Sven.
Nej, vet herrn, vi ser inte möcke te honom om dagen; han går bare för
sej sjelf. Får se, om han inte blir annlester, se'n han blitt gift.
Lotta.
Skall han gifta sig? Med hvem då?
Lisa.
Med Rik-Olas Britta i Gyllby.
Brukspatronen.
Jaså. Hon skall vara en duglig flicka, har jag hört sägas.
Sven.
I måra afta ha vi tänkt hålle midsommersvak här och på samme gång ställe
te trolofning mella Erik och Britta. Skull' herrskape ville göre sej så
simple och komme hit och se på dansen, så vor' det allt en stor fägnad.
Brukspatronen.
Tack, tack, vi ska komma. Jag får mycket främmande till mig i morgon;
men jag kan ju få ta dem med hit? Det skulle roa Stockholmsboarne att se
på Wermlandsdansen.
Lisa.
Hjertans välkommen, herr Patron! Se, det kaller jag te inte vare storgod
åf sej!