(^afsides till sin far^)
Nu ska' vi gå och helsa på Jan Hanssons vid Sjön, kära pappa. Jag
längtar så mycket att få träffa Anna.
Brukspatronen.
Må ske. (^högt^) Adjö nu, godt folk! Adjö!
Sven och Lisa.
Adjö! Gud signe herrskape!
(^Brukspatronen, Wilhelm och Lotta gå.^)
Sven.
Vet du, Lisa, hur vi ska göre i måra? -- Jo, der borte (^pekar utåt
theatersalongen^) ska vi ställe en hop bänker för Stockholms-främmaten
te sitte på; men herrgålsherrskape ber vi sitte här närmest te bords och
spise med oss, för Stockholmrera törs vi fälle inte bju' på vår
husmanskost.
Lisa.
Nej, vasstre, det går inte an. Di ä' nock bäst belåtne med te slippe
tåckre grofsaker.
Per.
Kors! jag mins i fjol, när Patron hade Stockholmsfolk hos sej, då var
jag ve herrgåln och titta' på gästbude. Aldri' har jag sett maken. Alle
di store rumma och salera va' plakat fulle med folk. Och deribland var
en lefvandes hoper spelmän frå Stockholm, med fejoler och klanetter och
trummer och tutlurer, som ibland inte va' länger än armen, men ibland
sköt ut och ble så långe som jag, och böla' så groft som fader Svens
tjur, och så var det pingeljern och en hop andre konstige spelerverk,
som jag aldri i min lefnad sett förr. Å herre jesta, di spelte så inneli
ljufligt, så jag rent trodde, att jag had' komme in i saligheta.
Stina.
Drängen på herrgåln sa', att det ska komme spelmän dit i år ock, fader
Sven.
Sven.
Det var fanken så dråpligt. Åt dom ska vi sätte bänker här (^pekar på
Orkestern^), så speler di nock opp en Halling eller en Jösshärspolske åt
oss, om vi ber dom vackert. -- Men kom nu, Lisa, och låt oss ställe i
ordning med mat och bränvin te i måra.
(^Alla gå in i stugan.^)