BRUKSPATRONEN. WILHELM. LOTTA. PER och STINA ^komma tillbaka^. De
Förre.
Brukspatronen.
God afton, godt folk! Se nu är jag hemkommen igen och har mina kära barn
med mig. De ville nödvändigt gå och helsa på fader Nämndeman och mor
Lisa, efter som vi kommo att ta vägen häråt.
Sven.
Gud signe herrskape för det. -- Hvad unge herrn har växt opp och blitt
förgrömmande stor, se'n jag såg honom sist! Nu är han foll rektigt
fullärd och kan sätte Komministern vår på kneken hvad stunn han vill.
Lisa.
Och lella Mamsell se'n! Kors, så ho har blitt fin och vacker på det här
åre! Jojo, när en får vare i Stockholm e ti', då går allt skäfverna ur
en, då.
Stina.
Ja, herre jesta för dette Stockholm! Det fins fälle bra granne
gärdsgåler der oppe, Mamsell?
Per.
Ah du är dum, Stina! I den store sta'n fins inte jolväger med gärdsgåler
på sidera, som här, utan der är det stenlagde gater, så jemne som ett
salsgolf.
Stina.
Jaja _du_, Per, har varet på arbete deroppe, så du vet fälle hur det är,
du. -- Men hör, lelle Mamsell, om e tåcka här gemen menniske, som jag,
komme dit opp på di fine gatera, då feck jag fälle allt ta skonna åf mej
och gå i strumplästen?
Sven.
Ah så tig, Stina, och plåg' inte herrskape med tåcke enfaldigt prat.
Brukspatronen.
Åh, låt henne fritt tala, fader Sven. Det är roligt att höra på.
Wilhelm.
Nå säj, Per, hvad tyckte du mest om utaf allt du såg i Stockholm?
Per.
Jo, det var fälle allt den der granne metalmärra medt på Gustaf Adels
torg, och så två store kor utåf jern, som stog ve backen neraför Slotte.
Lotta.
Det är inte kor, kära Per, utan det är lejon.