De Förre, SVEN.
Sven.
Men hvar håller ni hus, som jag inte ser te på hele Guds långe aftan?
Har ni gjort färdigt allt te midsommersvaka?
Per.
Nej, majstånga är inte i ordning än.
Sven.
Nå, så skynd' er med den då. -- Men vänta! såg ni, när ni geck förbi
herrgåln, om Patron är hemkommen frå Stockholm?
Per.
Ja vasstre, han kom hem i förmiddags och hade dotra med sej, och son
hans är också hemkommen frå Aklameja i Upsala. Herrskape är ute och går
nu; di kommer vesst häråt.
Sven.
Jaså. -- Men hvar är Erik?
Per.
Han hjelpte oss e stunn te hugge löf oppe i skogen, och se'n geck han
ifrå oss. Vi trodde, att han geck förut hem.
Sven.
Nej, han har inte synts te. -- Men gå ni nu och ställ med majstånga.
(^Per och Stina gå^) -- Jag kan just undre, hvart Erik tagit vägen. Den
pojken gör mej grå hår. Farliga rart är det te få se honom hemme, och
ingen kan säje mej, hvar han håller te när han är borte. Nånting är det
fatt med honom, men inte mor och inte jag kan få'et ur'en hvarsken med
godo eller ondo. Annars kan jag vesst inte säje, att han är olydig imot
oss, nej gubevars! han är allt så sätsam, som en son kan vare; men
gunås, det ser ändå ut som han rätta' sej efter oss inte utåf nå'n
kärlek, utan bare för det han tycker, att det är hans skyldighet. --
Nej, det är som jag har sagt åt mor: det duger inte länger, att gossen
går hemme och är sysslolös. Vi ska' lage, att han blir gift och får sej
en egendom te sköte, så blir det nock annan karl åf'en, det slår inte
felt.