(^komma från skogen, bärande en hvalfbåge, sammanflätad af
löfqvistar^)
Per.
Så ja, Stina, nu ha vi pynta' och klädt alle uthusa så gröne med
midsommers-löf, så det ser, förbann' mej, ut som hele Wermlands
Fältjäger-regemente stog oppstäldt der nere på bakgåln.
Stina.
Ja, nu fattes bare slutsusen, du, te styre ut sjelfve storstuga.
(^De sätta upp löfbågen öfver stugdörren.^)
Per.
Hej, nu ser fader Nämndemans byggning rar ut, så det förslår, sa'n!
(^Vexelsång^)
Per.
Se, nu står ju stugan så rar och grann
Som en herrgålspiga på dans;
Är röder i syna och ser oss an
Ur en löfvekrans -- --
Stina.
Det är bra --
Hoppsasa!
I måronafton är midsommarsvak --
Per.
Jänta mi',
Då ska vi
Kasta bena kring vägg och tak!
Och tänk, när vi kläda med löf en gång
Våran egen stuga, min snut!
Och dansa kring egen vår majistång --
Säj, hur ser du då ut? -- --
Stina.
Jo, så kry
Som ett ny,
Och röd på kind som ett nämndemanshus.
Per.
Hi å hej!
Jag, för mej,
Tar i glädjen ett lite rus!
Stina.
Ja, käre Per, det ska fälle komme en dag, då _vi_ ock kan gifte oss, du.
Hvad det li'r, så få vi nock bli statfolk åt fader Nämndeman, och då kan
vi lefve godt och inte behöfve släpe som simpelt torperfolk, såsom di
der fattige Jan Hanssons nere ve sjön.
Per.
Åja, vi ska tro det bäste, Stina lelle. Te tjene när en så stormrik
bonne, som fader Nämndeman, är mest like så bra som te vare dräng hos
sjelfve Brukspatron. Också ska jag säje, att jag inte stort kruser för
Dräng-Olle på herrgåln, fastän han sätter näsa i vädre på körkbacken om
söndagera; och det ska fälle inte bli så långt tes _jag_ kan skaffe mej
klocke med peschaft och gå i stöfler och kaloscher, så väl som _han_.
Stina.
Och jag för min del håller mej inte för stort sämmer, än herrgålspigera,
fastän di går med rutige nettelduksförklän och rosige selkeshalsduker
och randige bombasängsklänninger. Nej, tack vackert! -- Och se den, som
jag slätt inte niger för, det är Jan Hanssons Anna ve Sjön, fastän ho
gubevars! ser förnäm ut och svänger sej om söndagera i den der
storpreckige klänningen, som ho feck åf Mamsell Lotta på herrgåln.
Per.
Tal' inte om Jan Hanssons, för då blir jag rasande. Alltse'n ovänskapen
ble mellan fader Nämndeman och gamle Torper-Jan, har jag inte kunnat
tåle hele det der trasfölje.
Stina.
Ja, så är det nock med mej med. -- Var det inte bra besönnerligt ändå,
att den der fattige torperstackern våga' sätte sej opp imot fader
Nämndeman, som är så rik och mäktig? Han vittna' ju imot honom på tinge?
Per.
Ja, ser du, saka var så, att fader Nämndeman råka' i hastigheta fälle en
hop timmer på grannskogen, ser du, och det had' han just inte rätt te,
ser du. Men ingen skull' ha kommet på honom med'et, om inte den der
förgiftige saten Jan Hansson hade vittnat imot'n, och ställt så te, att
fader Sven slutligen ble öfverbevisad, och då ble det ett förbaskadt
spetakel.
Stina.
Jojo, han höll ju på te komme in på arresten i Carlstad?
Per.
Ja, det var näre som på ett hår. Men te slut ble det så, att han feck
förlike saka med penninger. Uschiamej, så möcke han feck lägge ut! Det
var hundratals reksdaler bank. Hjelpen var, att han är så förgrömt rik,
annars had' han nock fått slå vantera i borde och panketera. Men ser du
skamma, Stina, skamma -- det var det varste åf alltihop.
Stina.
Åh, det kan jag nock begripe. Te bli beskylld på tåcke vis, det var inte
nådigt för fader Nämndeman, som jemt vill hålle sej så rak och kavat.
Men nu måtte fälle hele affärden vare bortglömd lell.
Per.
Fanken ock! Tåcke der hänger i och sitter qvar som tjärfläcker på
vammel. Fader Nämndeman går allt och gäller i sockna för te vare en svår
och styfsint och näre på elak karl, och det är bare hans urimlige
förmögenhet, som gör, att alle mennisker stryker på foten för'n.
Stina.
Men di må säje om'en hvad di vill, så är han en bra husbonne lell, och
förhåller oss inte vår rätt, när vi gör hvad vi ska'. Derför tycker jag
om'en, jag, och om mor Lisa med.
Per.
Det kan du lite på, att jag också gör, Stina, och derför lägger jag inte
på samvete te göre Jan Hanssons all den förargelse, jag nånsin kan. Jag
råka' nyss Anders, drängen deras, oppe i hage, och du må tro, att jag
slängde duktige snäsord åt'en.
Stina.
Och när jag möter Jans Anna ibland bort i skogen, der ho valler far sins
kretur, så skrä'r jag inte heller orda, det vet jag. Men ho är e tåcka
dålighet, så ho svarer ingenting, utan går sin väg, så en får intnå hugg
på'na.
Per.
Det är för besönnerligt med Erik, son här i huse; jemt när vi säjer någe
imot Jan Hanssons, så tar han dom i försvar, fastän han vet, att Jan har
gjort far hans så mycke ondt.
Stina.
Ja, mins du, han påstog te och med en gång, att Torper-Jan bare for med
redlighet och rättvise, då han vittna' mot fader Nämndeman.
Per.
Jo, jag mins'et nock. Som sagdt var, nånting underligt är det med Erik.
Du skull' se honom ibland, när han kommer frå skogen om aftnera; då är
han så spelande gla, att han hopper som en tätting och sjonger på
landsvägen. Men så snart han kommer inom dörra här hemme, så är det
blankt slut med lustigheta, änna precis som en skull' slå igen ett
stämbol.
Stina.
Ja, han ställer sej i e vrå och mol-tiger som en eldgaffel, så en kund'
inte locke ett godt ord ur'en med stekt fläsk och potatis en gång. --
Men kors! vi står här och prater och glömmer blankt åf majstånga, som vi
skulle ställe i ordning.
Per.
Det var sant, för tusan! Nu är fälle husbond' gulgrön i syna, för det vi
sölat så länge.
(^De ämna gå; i detsamma kommer Sven Ersson ut ur stugan.^)