och alltid i oordning varande bibliotek. Gick derefter till Mohammed,
som jemte sin gamle vän satt i moskén och åt. Genast när de sågo
mig, kommo de ut med sin mat och bjödo mig deltaga i sin måltid,
som bestod af ost och bröd och en sorts stelnad mjölk eller vassla,
i hvilken de doppade brödet. Jag tog en bit bröd och ost och drack
vatten på ur cisternen, hvilken finnes här, liksom alltid vid de flesta
moskéer. Derefter blefvo vi sittande på bänken i skuggan, för den i
dag särdeles heta solen, och pratade om ett och annat. Snart infann
sig äfven den Turkiska chafiz och så börjades åter det gamla themat
om verldens försämring, hvarvid uttrycket mest var _addunja zailatun
kulluhu zailun_ (verlden är förgänglig, allt är förgängligt) och annat
dylikt, stärkt isynnerhet af Turken med hand- och fingersvängningar och
betydelsefulla blickar. Medan vi så suto, kommo 2 ärevördiga Arabiska
damer och gjorde en _zijareh_ i moskén, hvarvid Turk-effendin och jag
blefvo sittande på tu man hand. Härvid föll det sig så att jag kom att
recitera något ur Koran, hvilket han genast fortsatte, börjande der
jag stannat, och så åter jag Suran ända till slut. Härvid blef han
högst förvånad och mente på fullt allvar att jag skulle bli moslim.
Jag svarade med det vanliga och till allt passande _in scha allah_
(om Allah vill!), hvarpå han tog min hand, tryckte den och upprepade
samma formel. Middagsstunden gick han åter bort och jag blef ännu
sittande en god stund med Mohammed ensam. Då jag gick bort gaf jag
honom 5 piaster. På eftermiddagen gick jag genom stadens nordvestra
del längs stranden. Det tycktes i allmänhet vara den bättre _Arabiska_
delen af staden, ehuru äfven här längs sjelfva stranden stod en mängd
låga kojor, uppförda af hopplockade stenar med mull och torf emellan
och till tak en slät murbruks-mur. Jag följde stranden åt längs
hela denna bugt, gick sedan uppåt och kom till paschans palats, som
öfverhufvud var ganska smakfullt, utan någon prakt. Den stora öppna
och oregelbundna gården var planterad med raka rader af fikonträd, men
de tycktes ej alla vilja gå väl. Rundt häromkring voro kaserner och
öfverallt soldater, trumslagare &c. äfvensom en mängd af de fördömda
åsnedrifvarena, hvilka alltid ansätta Frankerna hvarhelst de komma
öfver dem. Ingången till sjelfva palatsgården, på hvilken de nu höllo
på att arbeta, blir ståtlig och storartad. Derifrån gick jag åter
genom trakter, der jag förr ej varit, omkring hamnen och kom genom en
del af bazaren ut. Begaf mig till _Djamiu-l-'attarin_ och blef der
sittande med sheikhen i ett allt mer sig ökande sällskap. Talet vände
sig åt alla möjliga håll och jag lärde mig mycket. När stunden till
_salatu-l-meghreb_ (aftonbön) var inne, gingo de alla in och gjorde
sin bön. Jag spatserade under tiden omkring och när jag kom tillbaka,
frågade sheikhen mig _liaji ma salata ma'ana_ (hvi beder du icke med
oss?), men med en värdighet och mildhet som jag ej skall glömma. Jag
svarade att det ej vore mig tillåtet. Då sade sheikhen: det är dig
tillåtet blott du säger: _la ilaha illallahu_ (det finnes ingen gud
utom Allah), men då jag vidare teg blef det slut på samtalet. När
2 andra yngre sheikher härefter berättade för gubben att jag kände
grammatiken, gjorde han mig några lätta frågor, som jag besvarade
till nöjes och de närvarandes stora förundran. De utropade _adjaib_
(förunderligt!) upprepadt flera gånger med _Vallah_. Sedan vände sig
samtalet om månaderna och gubben ville låta se att han kände deras
beräkning hos åtskilliga nationer. Det hela var högst ljufligt och
fridfullt och den gamle sheikhens milda väsende, jemte den lika milda
halfdunkla månbelysta aftonen, gjöt frid och lugn öfver mig och det var
ej tillgjordt, då jag vid min bortgång lade handen på hjertat och gaf
de qvarblifvande fridens helsning.
Dec. 29.
Gick ut på morgonen och köpte tobak, som nu började bli en
nödvändighetsvara för mig och har stark åtgång. Dermed gick jag till
Mochammed, hos hvilken var hans gamle vän och en annan. Det regnade
smått och tilltog mer och mer, hvarföre vi satte oss i en nische, i
hvilken var _babu-l-du'a_ (bönens port) under minareten, på 3 man
band och rökte af min Gebeli tobak, som smakade dem särdeles väl. Så
tillbragte vi under rökande och pratande, sittande på våra fötter på
bara stenarne, hela förmiddagen ända till middagsstunden då jag gick
bort. Härunder var på besök hos oss en af tjenarne från moskén Danjan
och hade med sig några blad af ett manuscript, hvarifrån vi bland annat
läste om _dewa-lladi judhiqu-l-ferdsch_ (medicamen qvod adstringit
pudenda) och annat dylikt. Det var öfverhufvud ganska trefligt,
Mohammed frågade namnet på ett och annat och jag lärde mig mycket.
Han visar mig i allmänhet mycken välvilja och ser alltid glad ut. På
eftermiddagen gjorde jag intet annat än ströfvade omkring och hvilade
mig emellanåt i trädgårdar, i det vackraste härligaste väder man kan
tänka sig. Luften var mild, fullkomligen sommarvarm och alldeles lugn,
och det var oändligen ljuft att sitta i palmernas skugga.
Dec. 30.
Gick på morgonen upp till Mochammed i moskén _Abdul-razzaq_
(allgifvarens tjenare). Der var i Liwan några som kokade kaffe, hvaraf
äfven jag drack en liten kopp för 20 fadda. Småningom samlade sig allt
mera folk, så att det blef en stor samling. Man anställde nemligen i
dag, i den närbelägna moskén Danjan, som är uppbyggd af Machmod, en
stor _gorban_ af 3. kor och 10 får för den begrafna Mocharram beys
gemål, en dotter af Mochammed 'Ali. I anledning deraf voro äfven i
denna _mosalla_ desse sammankomne och förplägade sig med kaffe, bröd
och några grönsaker. Jag såg mig nu vara en öfverflödig gäst och fann
mig äfven något generad, så att jag efter en kort stund gick bort.
Jag gick sedan öfver Machmodije långt utåt den sydvestra landtunga,
som på ena sidan omger hamnen, och följde en stor väg, som slutligen
förde mig till en stor slätt mellan insjön Mariut och hafvet. Här var
öfverallt tält uppslagna och fullt af soldater som tycktes bo här,
såväl i tälten, som i kojor, hvilka funnos till stor mängd uppförda
efter det här vanliga byggnadssättet. Jag besteg en sandhöjd nära
hafsstranden och hade en vacker utsigt åt alla håll öfver hafvet, som
nu var temmeligen rikt på segel, öfver insjön på den andra sidan, öfver
staden och de palmrika fälten. Solen brände särdeles hett middagstiden
och det kändes så mycket mera, som det var nästan alldeles ingen vind.
Ödlor kröpo öfverallt i sanden och skyndade sig in i sina små hål, när
de sågo någon komma. Jag hade vandrat dugtigt och kände mig temmeligen
trött, när jag kom hem straxt efter middagen, öfverallt på aflägsnare
ställen på gatorna, mellan de i rad och i fullkomlig ordning uppförda
kojorna, ropade kringspringande nakna och smutsiga barn: _nosrani
kalb olavani_, och hundarne skällde åt mig, hvilket dock aldrig hade
händt i Frankernas qvarter och de hyggligare delarne af staden. Jag
blef hemma en god stund på eftermiddagen, gick sedan ut, besteg åter
den stora höjden, der man skådar öfver hela terrainen, och fröjdade
mig åt den härliga utsigten. Sedan gick jag ner till Mochammed, som
nu var ensam och tillbragte en god stund med honom. Han berättade om
offren, som man i morgon skulle göra öfverallt, om _fantasier_ (ett
ord som Araberna här mycket nyttja i betydelsen af lustbarheter) och
zijarat vid grafvarne. I dag den 9 af _dzulhedsche_ (12:e månaden)
samla sig pilgrimerna om morgonen på ett berg och stanna der tills i
morgon middag, då middags- och eftermiddags-bönen göras på en gång
och _khotbah_ (fredagspredikan) hålles. I morgon är festens dag, på
morgonen offrar man och håller festens bön straxt efter morgonbönen med
samma azan. Hela festen varar till 4:e dagens eftermiddag, och hvarje
dag skall vid Danjan moskén slaktas 10 får och köttet utdelas åt de
fattiga. Detta och mycket annat omtalade Mochammed för mig ofrågad,
under det vi suto i moskéns Liwan och under gången hemåt, den vi gjorde
tillsammans. Sedan spatserade jag ännu litet ensam och köpte vid
hemgången 4 apelsiner för 10 fadda, d.v.s. ungefär 1 kop. b:co ass. för
stycket, och fann att de förut bedragit mig eller jag ej rätt förstått
dem, då jag betalat lika mycket för en. Men nu hade jag frågat priset
af Mochammed, som förskräckligt himlade sig öfver min förra handel.
I dag igen slog jag sönder ett piphufvud, det 8:e tror jag sedan jag
kommit från Konstantinopel, då jag under hela resan med Wiklund ej hade
behöft mer än ett enda.
Dec. 31.
Första dagen af Mochammedanernas stora fest och den sista af vårt
år. Jag gick ut redan bittida på morgonen och köpte mig först i
bazaren 2 pipskaft af korkträd för 2 1/2 piaster tillsammans, tog
det ena tjockare till käpp och begaf mig först till den stora
begrafningsplatsen vid Pompeji pelare, som här kallas _'amudu-rravi_,
utanför stadsporten Sidri. Här var en särdeles stor samling, som satt
hvar och en på sina anhörigas grafvar, med stora matkorgar eller
knyten, ur hvilka de sjelfva åto. De gjorde här _zijareh_, männerne
läste Koran och qvinnorna, som utgjorde största delen, skreko och
jemrade sig. Isynnerhet ådrog sig ett sällskap af 4 qvinnor, som satt
omkring en graf, min uppmärksamhet, och mer än andra en, som hade
en duk, den hon höll i hvardera snibben med sina båda händer och så
svängde omkring framåt från baksidan af sitt hufvud, skrikande derunder
_ja 'habibi ja valadi_ (o! min älskade, o! min son) och annat som jag
ej fick reda på, läggande en skarp accent på sista stafvelsen. Flere
hade tält uppslagna öfver grafvarne och suto derinne, skrikande nästan
ännu värre. Naturligtvis funnos äfven många kringbärare af vatten,
mat, sötsaker &c. och äfven många, som tycktes vara hitkomna blott för
att se och bekika; de gingo omkring och voro ganska muntra, hvilket
ej mycket väl passade tillsammans med den tvungna och utpressade
sorg, som qvinnorna visade i sitt skrik. Sedan gick jag derifrån
längs stadsmuren på inre sidan till 'Abd Orrazags Mosalla, der Chagi
Mochammed trakterade mig med en kopp kaffe och der jag i ett blandadt
sällskap vallfärdare blef sittande en lång stund. Slutligen bad mig
en från moskén Danjan, hvilken dageligen och standeligen plägar komma
på besök till Mochammed, följa med sig och förde mig i den till hans
moské hörande trädgården, der han bodde i ett hus; inom densamma var
en qvarn, som drogs af en åsna, hvilket här är mycket vanligt. Han gaf
mig ett bräde, som han lade öfver en aqveduct _qanah_ (här vanligen
uttaladt ganna), tog sjelf ett annat och satte sig till höger om mig.
Här blefvo vi länge sittande att prata och röka med en och samma pipa,
som gick från mun till man. Han frågade mig om sina ögon, som i följd
af en förkylning voro fördunklade, och han är i allmänhet mycket
pratsam. Han har ett ord som kommer honom i munnen nästan vid hvarje
andhållning, nemligen _ma hua kedah_ (icke är det så). Sedan spatserade
vi igen litet omkring, stannade och såg på den vackra utsigten öfver
_atine-rramije_ och åt Kleopatras pelare, som här kallas _'amudi
fara'un_ (Faraos pelare). Middagstiden gick jag hem genom bazaren och
tog mitt andra pipskaft, som jag qvarlemnat i boden, men förvillade
mig der alldeles, så att jag måste gå visst en half timma innan jag
kom på rätt igen. Straxt på eftermiddagen passerade förbi mitt fönster
ett tåg, föregånget af några män, efter hvilka kommo 3 käppkämpar.
De stannade just härutanför och gjorde sina manövrer. Käpparne voro
temmeligen långa störar eller stänger, som de slängde i allehanda
makliga rörelser omkring sina hufvuden, låtsande den ena göra anfall,
den andra parera. Allt gick mycket makligt och ntan någon särdeles
skicklighet. Efter dem följde en med ganska rikt, rödt schabrak försedd
häst, på hvilken ett likaledes i rödt och guldglitter utstyrdt barn
red, hållet på hästen af en ömsom bredvid stående, ömsom uppsittande
tjenare. Hästen stod stilla under det kämparne utförde sina manövrer.
Efterst kommo 4 musikanter, 2 trummor af de här brukliga låga, och
2 pipare, hvilkas instrument både till ljud och struktur liknade
nästan fullkomligen hautbois, blott att ljudet var mera skrällande och
strukturen mycket enklare och kortare. Hvad det hela skulle betyda,
vet jag ännu ej. Sedan gick jag ut till den öppna platsen eller torget
vid arsenalen, der alla hade sagt mig att folket skulle göra mycket
_fantasia_. Hela platsen var ock uppfylld med folk, dels spatserande
omkring, dels stående i små grupper omkring de lustbarheter som
bestodos. Den första grupp jag trängde mig in i, hade 3 eller kanske
några flere sångare samlat omkring sig. De suto alla 3 jemte en hel
hop åhörare på marken på sina fötter och sjöngo sålunda, att en först
stämde upp ett solo, runkande dervid af och an på sin kropp, klappande
sina händer mot hvarandra och grinande med sin mun, sedan föllo de
öfriga in i chorus, accompagnerade af en trumma eller tympan, hvilken
här tyckes vara ett oumbärligt instrument, liksom handklappningen
alltid förekommer både i tal och i sång. Denna sång hade i sättet att
utföra den mycken likhet med den Ryska, ehuru af en helt annan karaktär
och hvarken så melodiös eller harmoniös som den Kyska. Längre fram var
en gammal gubbe, som spelade _Kemenge_ med en sträng, men han hade just
dä slutat, så att jag ej fick höra honom. Derbredvid var ett litet
skjul betäckt med trasiga gamla säckar eller mattor, hvarifirån äfven
hördes den vanliga tympanen, men hvad derinne var vet jag ej. Äfven såg
jag en karl, som dansade efter en tambourdebask ganska karakteristiskt,
ehuru mycket makligt. En sagoberättare stod i en stor krets, nästan
den största jag här såg, och berättade sina historier, men jag kom
honom ej så nära att jag kunde få reda på hvad han sade. Utanför ett
annat litet snyggare skjul voro några karrikerade bilder att ses, som
gåfvo mig anledning förmoda att der fanns någon Polichinelli låda,
troligen förevisad af någon Italienare. Härutanför var den största
trängseln. Vidare här och der på många ställen qvinnor, 2 till 4, som
slogo sina tambourdebasker. För öfrigt mycket och flerahanda slags
gungor, sådana som gingo vertikalt och sådana som gingo horizontalt,
liknande en karusell och äfven våra vanliga repgungor, men mycket
högre, med bjällror och klockor i repen, hvilka den gungande, särdeles
när han var högst uppe, skakade till ljud. Att här för tillfället voro
uppslagna kaffetält och skjul, der allehanda bakelser och sötsaker
såldes, förstås af sig sjelft. Jag stod och betraktade bland annat
huru en pojke gjorde de här brukliga _sembusek_. Han hade nemligen
framför sig på ett bräde små degklumpar i form af klot, doppade först
fingrarne i en skål med olja och smorde den på en blank fläck af
brädet, hvilken jemförelsevis var den renaste, tog tvenne degbollar
och rullade dem flata med ett rundt träd, slog sönder ett ägg och gjöt
alltsammans, såväl hvitan som gulan, på den utplattade degen, vek den
sedan tillsammans i form af våra stora plättar i trekant eller en
fjerndels sector af en cirkel, och satte den i en kokande vattenpanna,
derifrån han efter en liten stunds kokning tog upp den färdig. Det
hela var ej aptitligt. Leksaker buros äfven omkring till stor mängd,
på samma sätt som i Ryssland, men de voro högst klumpiga och illa
gjorda. Till min stora förundran var jag nästan den enda Frank, som
gick här omkring och gapade. Dock bemötte man mig ganska artigt och
hvart jag trängde mig gaf man mig plats och ville ha mig fram att se.
Blott en man utanför Polichinelli-ståndet yttrade på dålig Italienska
åt mig någon dum "witz" och kallade den upphängda dockan en kristen. I
allmänhet herrskade öfverallt stor glädje och folket skrattade, Gud vet
åt hvad, troligen blott för att det var helg, ty de förlustelser här
vankades kunde jag åtminstone ej finna något nöje uti. Qvinnorna hade
alla färskt _kuchl_ på sina ögonlock och frisk _chenna_ på sina fingrar
och alla visade sig i sina bästa kläder, som i allmänhet voro snygga
och rena, och militären i sin helgdagsuniform med röda, rikt broderade
tröjor, sådana jag förr ej sett, och som voro ganska vackra; barnen
skreko _'id'id'idina_ (fest, fest, vår fest!) öfverallt hela dagen och
de fattigare gingo omkring med köttstycken, som de fått af de offer de
rikare gjort, och allt tycktes fröjda sig öfver festen. Af förnämare
och bättre syntes dock få här på platsen, utan personer af folket och
isynnerhet soldater utgjorde största antalet. De förra syntes dels
i sina eller sina vänners bodar, dels på de bättre kaffehusen och i
rörelse på gatorna i Frankernas qvarter. Sedan låg jag länge bemma
och rökte, men gick mot aftonen ut och spatserade i det vackraste
månsken och den mildaste luft. Högtiden till prydnad drack jag i afton
åter thé. Det var lika dåligt som julaftonen, men smöret som jag hade
dertill, var ypperligt, ehuru alldeles hvitt. I dag hade man för
de fyra första bönstunderna afskjutit dugtiga kanonskott från fyra
särskilda batterier, men för den sista _salutu-l-asr_ (eftermiddagsbön)
hörde jag ej något sådant, ehuru man sagt mig att då skulle skjutas.
Alla lustbarheterna och stället der de höllos kallas _suqel'id_
(solennitets torg). Bland leksaker för barn och andra var isynnerhet
ett slags tympaner, gjorda af lera i krukmakare-arbete. De sågo ut som
en afslagen hals af en större bredhalsig kruka, nertills beklädda med
spändt fastklibbadt skinn och upp tills, d.v.s. sjelfva öppningen af
halsen, tillbrukade utan någon öppning. De kallas _nuqareh_ och nästan
hvar och en af de yngre skulle ha en sådan, på hvilken de bultade vid
det de gingo omkring. Flöjterna eller de så kallade _nai_ voro högst
simpla, af det hos oss äfven vanliga rörträdet, med (tror jag) blott 4
fingerhål uppå; men bredvid det egentliga spelröret var ännu ett rör
utan hål. Flöjten accompagnerades alltid af en tympan eller tambour.
Mot aftonen, då jag förbi Attarin moskén gick hemåt, stannade jag och
såg på en dans af blott kopter, karlar och qvinnor. Deras rörelser
både i kropp och fötter voro mycket makliga och utan särdeles behag.
Melodin, efter hvilken de dansade och som speltes på någon pipa,
accompagnerad af en stor tympan, äfvensom de dansandes sång, var högst
enkel och entonig. Under hela festen kysstes man mycket och hvar helst
på gatorna bekanta träffades omfamnade de hvarandra och kysstes, dock
ej på munnen utan på axlarne, mest 2 gånger, några äfven 3 gånger,
hvarefter de berörde hvarandras flata händer eller ock gåfvo hvarann
ett riktigt handtag, sedan kysste hvar och en sin hand och förde den
mot pannan eller hjertat eller båda två.
Jag har ej kunnat underlåta att kasta en blick tillbaka på detta nu
tilländagående år och de särskilda skiften, som derunder öfvergått
mig. Början var i sanning det lugnaste, sorgfriaste lif jag kanske
ännu haft; jag hade ej bekymmer för någonting, utan allt hvad man kan
önska för lifvets beqvämlighet. Dertill det högst intressanta lifvet
på Clinicum. Oberäknadt några björnar och några borgesförbindelser,
var intet som oroade mig. Sedan jag slutligen, efter en lång och
visserligen något tråkig väntan, kom ut att färdas, kände jag
lefnadslust och friskhet både i kropp och själ genomströmma mig.
Sedan kom det förfärliga dunderslaget i Paris, som förorsakade mig
ovilkorligen de värsta lidanden och grämelser jag ännu utstått, och
betog mig modet och lusten samt säkert kommer att lemna efter sig
spår långt, långt in i mitt lif. Sedan färden genom Frankrike, som
visserligen var behaglig -- men den rätta första fröjden var qväst
och släckt. Den oändligen ljufva tid, som gick upp under resan från
Marseille till Konstantinopel, var en verkeligen salig hvila för både
kropp och sinne, samt behöfdes ganska väl för att lugna mig. Denna tid
tror jag skall alltid bli mig en af mina ljufvaste och bästa minnen,
såsom den blef mig ett verkeligen stärkande medel för min kropp. Min
ankomst hit till detta första rent musulmanska land, var sannerligen
ej just glad, utan de tvänne första dagarne, dem jag nästan blott af
grämelse tillbragte utan mat och utan appetit, voro ganska svåra. Men
det länkade sig småningom till ett bättre, här blir allt trefligare
och jag är nästan säker på, att jag kommer att lemna Alexandria med
saknad. Men pris vare Honom, som dock alltid, ehuru ofta på krokiga och
oförståndliga vägar, länkar allt till det bästa!
Jan. 1. 1844.
Ingen önskade mig godt nytt år och jag önskade det åt ingen. Gick
ut på förmiddagen till moskén 'Abd Orrazaq, der jag väl ej träffade
Mochammed, som var inne i moskén sysselsatt med att äta, men några
halfbekanta sheikher, bland andra äfven sheikh Ibrahim, hvilken alltid
särdeles behagar mig. Vi suto på några stenar och pratade om allehanda,
bland annat i astronomi, hvari en ung sheikh, som här om aftonen hört
mitt samtal vid Attarin, berättade mig vara bevandrad. Jag visade honom
min lilla kompass, som han betraktade med stor förundran och med den
vanliga glädjen öfver alla småsaker. Sedan kom en hans gode vän, en
sheikh 'Ali, som behagade mig lika mycket. Här var nu fråga om Islam
och dess godhet, om Koran o.s.v. Han frågade mig om jag tyckte om Koran
och Moslims, hvilket jag uppriktigt besvarade med ja. De uppmanade mig
naturligtvis att bekänna deras tro. Under samtalet med Ibrahim hade
det blifvit tal om de 4 heliga böcker, som de anse för uppenbarelser
och dervid hade jag kommit att nämna en uppenbarelse _'ala sejidina
Mu'hammed_ (till vår herre M.). Detta talade han om för de andra och
de ville nu promt att jag skulle upprepa samma ord och försökte med
alla möjliga frågor få mig dertill. Isynnerhet ansatte mig, nu liksom
förut, en ung gosse, kanske om 18 år; hvarhelst han träffar mig, ber
han mig säga upp _kelimatu-sshahade_ (trosformeln: _la ilah_ &c.),
hvilka han upprepar klart och tydligt för mig och säger _teslem_ (blif
muslim!). 'Ali var stockblind och blinda voro äfven 3 utom honom,
nemligen sheikh _Turki_, en högst aktningsvärd fridfull ung man,
sheikh _Salim_, en rolig munter man, men som äfven strängt ansätter
mig med omvändelseförsök, och en tredje, hvars namn jag ej vet. De
hade alla infunnit sig för att på tillkallelse läsa vid grafvarne
här, dit besökande anförvandter kommo. De blefvo ock allt efter litet
kallade, men kommo tillbaka igen och pratade med mig. 'Ali tycktes
isynnerhet fatta vänskap för mig, såsom jag verkligen för honom; när
vi suto bredvid hvarandra och rökte turvis ur samma pipa, lade han sin
hand öfver min axel och sade åt de andra: "det är i sanning en god
man"; när jag gick bort, slogo vi hand med hvarandra och han sade:
"är du icke min vän", och det var i sanning af hjertat jag gaf honom
brödra-handslaget. Vid en graf, der trenne läste, fingo de ett stycke
af 9 piaster. Sheikh Turki, hvilken tycktes vara den lärdaste, liksom
han var den värdigaste, ehuru ännu ganska ung, frågade om de böcker vi
hade hos oss i Arabiska litteraturen och mera dylikt. Han förekom mig
som en särdeles huld och fridfull själ med lugn hängifvenhet för ödet,
som i grund hade förstört hans syn. Medan vi suto der och Mochammed
äfven kommit ut och satt sig bredvid mig, gingo genom moskégården några
qvinnor, af hvilka en ropade åt Mochammed: "alla dagar är Nazarenarn
hos dig". Men gubbarne tröstade mig med att de voro qvinnor, således
utan vett och förstånd. I allmänhet var här i dag stor rörelse,
isynnerhet af qvinnor; de samlade sig mycket omkring der vi suto och
hörde på vårt samtal, snusade ur min dosa och nöso. De skratta nästan
aldrig åt mitt tal, åtminstone har jag nästan aldrig märkt det. Men
väl titta de alla med stora ögon på mig. Sheikherne bjödo mig den ena
ett bröd eller liten kringla, den andra några torkade dadlar, och jag
fann mig öfverhufvud särdeles trefligt och väl ibland dem. När jag gick
bort bådo de mig komma i morgon igen med Alfija, så skulle de lära mig
Arabiska. På eftermiddagen gick jag igen der förbi och träffade ut för
den unge ifrige proselytmakaren, som åter ansatte mig häftigt och bland
annat hade oförsyntheten säga, att de otrogne evigt skulle bli i elden.
Vädret var fult och det regnade, ty regntiden är inne. Jag satt sedan
hemma hela aftonen och rökte oupphörligen af den nya provision tobak
jag åter köpte för 2 1/2 piaster.
Jan. 2.
Gick om morgonen med Alfija i fickan upp till moskén. Under vägen
fick jag ett störtregn öfver mig, som gjorde mig något våt. Jag hann
dock undan den värsta skuren upp till moskén, der jag träffade sheikh
Ibrahim, jemte några andra som i Liwan sökt sig skydd mot regnet. Jag
satte mig äfven der på mina fötter, men snart började det drypa så
starkt genom taket, att vi måste fly till andra sidan på en stenbänk,
som stod under bättre tak. Der suto vi hopkrumpna och fröso litet, då
äfven de andra scheikherne kommo dit. Ibrahim, den enda bland dem som
kunde se, betraktade Alfija noga, prisade mycket trycket och tyckte
mycket om den. Sedan packade vi oss alla i _babaddo'a_ och pratade der
litet, då de blefvo kallade att läsa vid en graf af 2 matronor, som
sågo ganska ärevördiga och rika ut. De voro i allmänhet i dag mycket
upptagna, så att jag ej hade mycket gagn af dem. Den unge goss-sheikhen
ansatte mig äfven i dag och var mycket beställsam om mig; men när
han kom fram med sina vanliga frågor fick ban ej något svar. Detta
berättade han sedan noga för de andra. Efter middagsbönen gingo 3
af de blinda sheikherne till begrafningsplatsen vid Pompeji pelare,
ledde af en liten gosse. Jag följde dem ett långt stycke, då folket,
som såg 3 sheikher gå med en otrogen, dessutom två bland dem rätt
förtroligt ledas af honom, ropade och frågade: "hvad vill det säga?"
Men 'Ali svarade dem att jag var deras gode vän, som följde dem, och
tillrättavisade dem ibland strängare, såsom äfven barnen, hvilka skreko
efter mig den vanliga glosan. Jag sade ofta att jag ville aflägsna mig
och skona dem för detta omak, men de ville det ej och tvingade mig
promt att följa med till stadsporten, der jag slutligen vände om och
gick hem. Under vägen såg jag åter samma procession med ett grannt
barn på en häst. Det var firandet af en omskärelse, hvilken barnet
undergått. Likaledes hade jag tillfälle att nogare ge akt på en _Nai_
eller rörflöjt med 2 pipor, och fann nu att den längre pipan väl äfven
ljöd, men gaf blott en och samma ton, hvaraf fullkomligen samma effekt
åstadkommes som af vår säckpipa. Få aftonen spatserade jag litet utåt
östra stadsporten; men vädret var hela dagen mycket opålitligt, ena
stunden kom ett häftigt störtregn och den andra brände solen hett.
Jan. 3.
Satt hemma hela förmiddagen i anseende till oupphörligt regn. På
eftermiddagen, då det höll litet upp, gick jag till Mochammed, men
just när jag kom dit gick han bort med sin gamle gode lomhörde vän,
som särdeles hjertligt helsade på mig i dag, säkert för den halfannan
piaster han i går fick för kaffet. Jag följde med dem ett stycke bort
och tänkte sedan gå ut åt stadsporten att spatsera, men det kom åter
ett störtregn, som tvang mig att återvända till moskén, der jag satt
i skydd för regnet en stund, i sällskap med en gammal trasig sheikha,
hvilken lika väl som en man kunde hela sin Koran utantills. Så snart
regnet upphört begaf jag mig åter på väg, men träffade utanför Danjan
moskén den lille unge sheikhen, som åter gaf sig i tal med mig och
ville med all gewalt att jag skulle _shahad_, menande det vore ju ingen
som nu hörde, jag skulle göra det blott inom mig. Jag gaf mig i dag
litet i disput med honom och medan vi stodo der, kom åter regn, som
tvang oss att söka skygd i lä för ett stort hus; dit kom snart ännu en
man med pipa, hvilken gick från mun till mun mellan oss tre, der vi
suto hophukade på våra fötter. Den unge sheikhen var en _Chafiz_ och
kunde hela sin Koran utantills, såsom jag nu erfor vid en liten examen,
den jag anställde med honom. Han berättade för den tillkomne mannen
i tysthet, fastän jag hörde det, att jag var en i alla vetenskaper
bevandrad man, hvarföre denne genast begynte betrakta mig med helt
andra och vänliga ögon, bjöd mig pipan artigare och frågade mig om mitt
land &c. Vi suto der en stund tills regnet gått öfver, då jag gick
hem och blef sittande hemma hela aftonen. På hemvägen köpte jag litet
tobak af en tredje sort, som kallas _suri_ och är särdeles stark, för 8
piaster okan och derjemte 6 små citroner för tillsammans 5 fadda h. e.
2 1/2 kop. b:co ass.
Jan. 4.
Bittida på morgonen tågade en stor hop militär förbi mitt fönster och
jag gick ut till Pompeji pelare, der en öppen plan mellan grafvarne
lemnade dem rum att ställa sig upp på. Der anställde Achmed pascha
mönstring med dem. Han var en liten skarpsynt gubbe med vackert,
litet i rödt stötande skägg, och tittade med den orientalerna egna
misstänksamma och sluga blicken på allting, på gevären och sablarne,
dem han alltsomoftast drog ut, äfvensom allt annat till uniformen
hörande. Ordningen var i sanning vida bättre än man kunnat vänta
och soldaterna togo sig väl ut i sin uniform, bestående af hvita
vidbyxor med blå tröja och röd tarbosh, äfvensom officerarne med
sina rikt guldbroderade tröjor. Musiken var ej just att skryta med;
instrumenterna stämde dåligt och skrällde, melodierna voro öfverhufvud
enkla och enfaldiga i Europeisk smak, utan något musikaliskt värde och
så äfven harmonin. För öfrigt samma instrumenter som i Konstantinopel
och hos Ryssarne, mycket klarinetter och isynnerhet piccoloflöjter och
horn, pukan icke heller att förglömmas och klockspelet. Mönstringen
räckte hela förmiddagen och inpå eftermiddagen, men jag gick
middagsstunden bort upp till Mochammed. På vägen stannade jag litet hos
en gammal gråskäggig väktare vid en sheikhgraf, som vänligt bjöd mig
att sitta ner bredvid honom i solen och bredde ut för mig ett stycke
af sin _heram_. Det var samma man som några dagar förut, vid det jag
gick der förbi, bjöd mig vatten, hvilket han icke heller nu glömde att
göra. Han är i allmänhet en högst välvillig, hjertans god och älskvärd
gubbe. Han bjöd mig en morot att äta, vi suto der en stund och pratade
och jag gaf honom åter 5 fadda när jag gick bort. Uppe hos Mochammed
voro sheikherne åter församlade, de 5 blinda nemligen, af hvilka 3 voro
sysselsatta med att läsa inne i en graf. Jag satte mig till de öfriga,
jemte några andra som voro der, hvilka af mina bekanta frågade mitt
namn, då de kallade mig _sheikh Vali_. Snart ropade de ut 'Ali till mig
och han bjöd mig in till de andra inom grafven, som innehöll åtskilliga
grafställen och var vackert planterad med palmer och fikonbuskar af
Malta sorten. Jag tog stöflarne af mig och satte mig uppå en utbredd
matta med de andra; men medan vi suto der, samtalande och rökande,
kommo några qvinnor för att göra zijareh här, då sheikherna funno sig
något förlägna öfver att jag var inne med dem, och qvinnorna tittade
långt efter mig, när jag mötte dem i porten vid min utgång. Jag gick
sedan med Mochammed upp på backen och der blefvo vi länge sittande
på en grafsten att konversera, tillika med den unge mannen från
Danjan moskén. Vid min hemgång var jag inne på posten för att höra om
något bref kommit med dagens post, men ve! der var intet för mig. På
eftermiddagen var jag hos Spitznagel, som var hygglig nog att låna mig
40 francs utan några invänningar. Äfvenledes fick jag af honom Lanes
sista arbete, innehållande utdrag ur Koran. På aftonen spatserade i
det vackraste månsken och ljum ljuft. Vädret hade hela dagen varit
oföränderligen klart och vackert med en frisk svalkande, ehuru ej det
minsta kall, vind. Det är dock ej utan att här morgon och afton är
litet kallt och jag behöfver ha väl på mig i mitt rum, för att ej frysa
litet. Men solen lyser ock aldrig hit in och ute är varmare än inne.
Underligt är att Araberne ej frysa i deras tunna kläder med bara ben
och fotter, då de vandra i puttarne och smutsen. Frankerna se alla rätt
frusna ut och gå insvepta i sina kappor och kapprockar.
Jan. 5.
Gick upp till Mohammed, men träffade honom ej och då här igen kom regn
öfver mig, sökte jag skydd vid bönporten, dit kort derpå äfven 2 andra
kommo i samma afsigt. Den ene var Arab, den andra en Turk, och båda
tycktes vara läsare från Danjan moskén. Vi suto här och konverserade
en god stund och jag fick mycket beröm för mitt språk, hvilket jag
ock i sjelfva verket talade bättre, än Turken. Sedan gick jag hem
middagstiden och åt, och nu först, efter så lång tid, kom jag i samtal
med min rum- och bordsgranne, en Engelsman, som tyckes ge privat
undervisning åt små barn. Jag bad honom om några Engelska böcker och
straxt efter maten kom han in till mig och lemnade mig en, innehållande
små utdrag och valda nätta stycken ur Engelska författare. Han läste
derur upp några för mig, med en högst pathetisk och litet tillgjord
ton i en viss deklamationsart. För öfrigt tyckes han vara en hygglig
man, men ovanligt artig att vara Engelsman. Senare på eftermiddagen
gick jag ut och spatserade i trädgårdarne, men fick derunder åter en
regnskur öfver mig. Men en trädgårdskarl bjöd mig in i ett skjul,
som han uppfört af palmqvistar och som gaf fullkomligt skydd emot
regnet. Vi satte oss der på hvar sin sten, han med sitt arbete, som
bestod i att fläta rep af palmqvistfästen, kallade mesed eller på
vulgarspråket _belkh_. Dessa fästen, hvilkas gröfre ändor hänga fast
vid och utgå från sjelfva trädet, medan deras finare ändor uppbära
sjelfva dadelklasen, blötas först i vatten, bultas sedan och rispas upp
till bast, hvaraf nu flätas dessa rep, som tyckas vara ganska starka.
Gubben hade den redan flätade ändan mellan stortån och tån närmast
till den, tog af basten som han rullade mellan sina händer och lade
till den upprispade slutändan samt tvinnade den mellan händerna. Repet
blef ganska slätt och vackert. Härunder kom en man till och samtalet
blef allt lifligare. Han hade pipa med sig och sedan han hunnit litet
vänja sig vid mig och mildra de i början hårda och halft misstänksamma
blickar, med hvilka en oriental vanligen alltid först ser på en
kristen, bjöd han mig artigt pipan. Sedan kom ännu en fjerde och det
blef allt lifligare. De frågade mig mycket om Konstantinopel &c. och vi
voro alla rätt nöjda med hvarandra under den häftiga regnskuren. Sedan
kom en femte och småningom leddes genom honom samtalet på deras profet
och religion, hvari jag ej ville deltaga. Vi suto der kanske en timme
innan regnet slutade. Sedan gingo vi alla bort, men värden fordrade
bakhshish af mig och var knappt nöjd med 10 fadda, men fick dock ej
mera. Sedan spatserade jag ännu mycket omkring, tills jag blef trött
och gick hem.
Jan. 6.
Gick på morgonen ut i trädgårdarne. Det syntes att Grekernas jul
var inne, af de många bodar som voro stängda. På vägen mötte jag en
otalig skara af dem. De komma från sin kyrka, bland dem mycket qvinnor
med sina oändligt vackert lindade hårflätor och sin lilla tarbosh
på hjessan med dess blåa tofs. Först var jag i en trädgård, som
tillhörde sheikh Abderrazak, der jag kom i fäl med en gammal gubbe af
trädgårdsfolket, hvilken gick omkring med mig genom hela trädgården
och sade mig namnet på alla träd och blomster. Gubben hade svarta
klippska ögon. Jag gaf honom tobak och när jag gick bort, band han mig
en bouquet af allehanda blomster och välluktande örter, samt kallade ut
sjelfva trädgårdsmästaren, åt hvilken jag måste ge 10 fadda. Sedan gick
jag i en trädgård tillhörande en annan sheikh, en af de vackraste och
största jag här sett. Der hängde pomeranser och citroner, dels mogna,
dels omogna, ännu på träden och allehanda andra goda saker, hvaraf
isynnerhet en liten frukt kallad _banuk_ särdeles smakade mig. Sedan
gick jag i en tredje närbelägen trädgård, som utgör en sorts mellangång
emellan två gator, genom hvilken mycket folk går. Här träffade jag
åter, liksom i alla andra trädgårdar, en gammal man, hvilken satt och
gjorde rep af palmbast. Hos honom blef jag länge. Vi suto ute på hvar
sin sten och rökte från gubbens pipa, som han jemte sina elddon hemtade
ut ur sin låga koja och som jag alltid stopppade i ur min tobakspung.
Han hade några ord dem han alltsomoftast upprepade, nemligen: _ej
na'm_ och det här i allas mun så brukliga _ommal_ eller _ommal eh_
och _'azim_. För öfrigt var gubben högst treflig och utomordentligt
belåten när jag gaf honom tobak och snus, litet af hvardera i små
pappersstrutar. Han gaf mig ett litet bröd och när jag åt blott ett
litet stycke, ville han med all gewalt tvinga mig att äta alltsammans.
Äfven fick jag några välluktande blomster, hvilka jag sedan gaf åt en
liten gosse på gatan, som fann sig oändligen lycklig deraf. Här smakade
jag på en ört med lång, smidig, slät stängel, som af bruten innehöll en
sorts mjölk, den han kallade _loben et ashar_;, den började en stund
derefter bränna förfärligt på min tunga, ehuru den först hade nästan
alls ingen smak. Sedan gick jag förbi Mohammeds moské, men der var
nu, liksom alla lördagar, många besökande, så att jag stannade blott
litet och talade med en derutanför sittande blind sheikh. Jag satt
sedan hemma länge på eftermiddagen och gick först på aftonen ut och tog
mig en liten promenad. I afton tyckte jag vädret var kallare än förut
härstädes, dock ej värre än att jag utan minsta men gick i sommarbyxor.
Jan. 7.
Fult väder och oupphörliga regnskurar, hvarföre jag tänkte sitta
hemma hela förmiddagen; men min granne Engelsmannen kom in och hade
mig ut att spatsera, då det längre fram klarnade upp. Vi gingo ut
till Mohammed 'Alis palats och gingo äfven in i den del deraf, der
divanen är. Uppgången bestod af en präktig bred marmortrappa och den
stora samlingssalen utanför sjelfva divan-salen var präktig, golfvet
betäckt med en dyrbar matta, som nu äfven var öfverdragen med lärft.
På väggarne hängde några ganska vackra taflor och i ett litet kontor
der bakom stod hans byst i gips. Den öfriga delen af palatset var nu
ej öppen och vi kommo således ej in dit. Engelsmannen är särdeles
förtrolig, vi gå arm i arm och äro såta vänner, Gud vet hvad han är
för en. Straxt på eftermiddagen gick jag upp till Mohammed, som jag nu
träffade alldeles ensam, och i anseende till den verkligen kalla NO
vinden, som drog igenom Liwan, satte vi oss i bönporten, der vi suto
i lä. Här suto vi nu omkring en timmas tid och pratade och när jag
gick gaf jag honom 3 piaster. Sedan gick jag genom gårdagsträdgården
och träffade 'Ali, som oändligen beställsamt och vänligt tog emot mig
och frågade genast om han ej finge hemta ut åt mig ett bröd att äta
eller stoppa åt mig en pipa; men jag vägrade bäggedera. Sedan gick han
omkring litet med mig i trädgården och samlade åt mig några _nabuk_,
som han kallade _nabk_, och några geranier, dem han bad mig stoppa i
mössan för att ge god lukt. Han var alldeles oändligen beställsam och
upprepade för allt hvad jag sade: _sahih, doghri, taib kawi 'azim &c._
allt säkert för att få en bakhshish, liksom i går, men nu fick han
nöja sig inalles med 3 prisar snus. Dock är han, tror jag, en oändligt
välvillig gubbe utan något ondt i sig, åtminstone tacksam äfven för en
ringa gåfva. Senare spatserade jag utåt den östra porten. Men vädret
var verkligen något kallt till följe af NO vinden, som var mycket
stark. Jag gick sedan hemåt förbi moskén _'Attarin_ och träffade dess
sheikh Soleiman just färdig att bege sig hem. Som vi ej hade sett
hvarandra på lång tid, så frågade han oupphörligen hvar jag hållit hus,
och tog öfverhufvud väl och godt emot mig. Han satte sig på sin åsna
och jag följde honom till fots. Vi hade fullkomligen samma väg, ty han
måste förbi min port, så att vi länge följdes åt. Hela vägen talades
ren gammal Arabiska och jag förstod hvartenda ord. Öfverhufvud börjar
jag nu förkofra mig dugtigt i språket och äfven förstå folket bättre.
Denne sheikh _Soleiman_ tyckes man annars ha stor respekt för, och det
är med största vördnad jag hör de andra sheikherna tala om honom, såsom
en af deras profets _ashab_. Han lofvade i morgon bittida komma upp
till mig, hvilket jag dock betviflar. Men hans son, en gosse af omkring
18 år, kan jag ej väl lida. Han gick hela tiden efter åsnan.
Jan. 8.
Gick på morgonen upp till _Mohammed_ för att der enligt
öfverenskommelse träffa den lille sheikhen _'Ali_, som i går lofvat
infinna sig här för att föra mig i sheikh _Ibrahims_ skola. Men som
han der ej syntes till, blef jag sittande med _Mohammed_ ute på en
graf att prata, tillika med en annan gammal gubbe, som var från
_Sa'id_ och nu gick här i vall med får. Det är roligt att se huru
Araberna ej alls göra några complimenter, och ovant för den som kommer
från Frankrike, der man åt hvarje slusk måste säga: "s'il vous plait
monsieur." Denne gubbe sade åt mig helt simplement: _hat noshok_, och
(hvad jag här ej sett förut) stoppade prisen i mun mellan läppen och
nedra tandraden; derpå tog han fram ur sin ficka en liten hvit sten,
som var mycket mjuk och porös och som han kallade _atron_. Af denna
sten bet han ett stycke och höll i munnen, sägande att den gjorde
tobaken starkare. De berättade mig sedan båda två att man här alltid
plägade lägga af denna sten ibland snuset och prisade högeligen dess
goda egenskaper, isynnerhet såsom medicin för bröstet. Samtalet gick
för öfrigt åt alla håll och det var ganska roligt; jag lär mig alltid
mer och mer. Jag gick dock i dag något tidigare hem än vanligt, i
fall möjligen sheikh _Soleiman_ skulle komma, men ingen hördes af. På
eftermiddagen var jag åter uppe hos _Mohammed_ och satt med honom ute
på grafvarne och pratade väl en timmas tid till eftermiddagsbönen, då
vi skildes åt; han gick hem och jag slog ett slag och gick sedan till
_'Attarin_ moskén, der jag genast gick in och blef emottagen af den
gamle moezzin högst artigt. Han kokade kaffe och gaf mig 2 koppar, som
jag, oaktadt jag krånglade emot, måste dricka och röka dervid. Medan
vi suto så bredvid hvarandra på moské-mattorna och rökte, började han
med en harang åt mig att jag vore en god man samt att han och hans
sheikh ansågo mig som sin bror. Derpå kom han fram med det här mycket
vanliga: _ma fisch fulus_ (finnes ej en styfver). Det hade jag genast
i början vid kaffebjudningen väntat. Olyckligtvis hade jag med mig
ej mera än 10 fadda smått och ett Turkiskt 20 para-stycke, hvilket
allt jag gaf honom. Men han gaf mig tillbaka det senare och sade
att det var _battal_. Jag lofvade honom en annan gång mera. Nu kom
sheikhen in och visade mig vid sin lilla pulpet, som han har i moskén,
åtskilliga böcker, af hvilka han bjöd ut åt mig en Persisk _Pandname_
af _'Attar_ med Arabisk mellanradig öfversättning, tryckt här 1256
H. Men jag ville naturligtvis ej ha den. Sedan gräfde jag genom
andra gamla manuscripter, som han der hade, men så mycket jag i hast
kunde se var der intet af värde och allt huller om buller i största
oordning. Derefter kommo 2 af de blinda sheikherna dit, och vi suto
alla omkring pulpeten, _Soleiman_ sjelf innanför och pratade litet;
men jag fann mig generad af gubbens son, som äfven var der och är en
riktig ulfspegel, den första förargliga man jag ännu här lärt känna.
Folket började nu samlas till aftonbön och somlige voro sysselsatta
med _tehijjetu-l-mesdjed_ (att välsigna moskén), under det vi suto och
pratade och sheikh _Salim_ gick upp på taket och sjöng sin _azan_; jag
tog mina skor på mig och gick bort, misstänksamt betraktad af folket,
som mötte mig i moské-dörren. Vädret hade hela dagen varit oändligen
mildt och tempereradt, utan regn och blåst.
Jan. 9.
Gick bittida ut i bazaren för att genom någon liten handel få mig
vexladt ett rupie stycke, som jag tagit för 10 piaster och för hvilket
nu bjöds än 7, än 8, än 9 p. I allmänhet är här ett fasligt krångel
med vexling, ty vexlarena vilja dra för mycken vinst af köparen och i
de sämre bodarne har man sällan att ge tillbaka på någon betydligare
penning. Jag fick nu ock gå länge omkring förän det lyckades mig.
Derefter spatserade jag litet omkring, var en stund i trädgården hos
_'Ali_, som någongång, när der ej var folk, bjöd mig in i sitt hus,
hvilket han sade skulle vara mycket nätt, ehuru dess yttre ej lofvade
något särdeles. På eftermiddagen satt uppe hos Mohammed i sällskap med
några andra. Med en af dem kom jag i disput om Egypten, som han påstod
höra till Arabien. Vi blefvo i dag störda af några Turkar som besökte
moskén, så att vi ej fingo prata i fred. Äfven kom hit på en stund den
Turkiske _Hafiz_ effendi, som jag på lång tid ej sett. Han rökte sin
pipa och satt runkande filosofiskt på hufvudet och gick snart bort
igen, utan att säga just något ord. Jag gick sedan igen i bazaren och
köpte litet snask, fikon för 2 piaster okan d.v.s. omkring 12 kop. b:co
ass. marken och krakmandel för 1 1/2 piaster okan. Gick på förmiddagen
genom den bättre och förnämare bazaren och träffade der min gamla
trefliga Arabiska reskamrat från Smyrna. Här såg han helt annorlunda
ut än på sin däcksplats på ångfartyget, han hade öppnat en bod med
allehanda kostbara saker, shawlar, klockor &c., bland annat äfven
munstycken, af hvilka ett kostade 600 piaster.
Jan. 10.
Gick om morgonen bittida upp till Mohammed, der jag äfven träffade
mannen från Danjan. Vi bredde ut en matta på gräset utanför samt suto
i solen och baddade oss. Sedan kom än en, än en annan och satte sig
till oss. Kaffe kokades och dracks, piporna gingo från mun till mun och
moské-drängen hemtade fram _keze_ af _helbe_, som förtärdes allt under
samtal. Jag tyckte mig nu rätt njuta af söderns "il dolce far niente"
i det vackraste, varmaste sommarväder. Också blef jag sittande der
ända tills efter middagsstunden, och fann mig särdeles väl bland detta
folk, ehuru kanske af lägsta klassen. Men här tyckes den höge ej genera
sig i den lägres sällskap, och alla, åtminstone af mellanklasserna och
de lägsta, tyckas vara temmeligen lika. På eftermiddagen, sedan jag
väl smält maten med åtskilliga pipor, gick jag ut i trädgårdarne och
träffade äfven min gamle _'Ali_, men i något olämplig tid, ty han höll
just på att laga till åt sig sin aftonmåltid, hvarföre jag ock snart
lemnade honom. På vägen träffade jag 2 gatpojkar, som efter vanligheten
på ett högst ohöfligt och pockande vis begärde bakshish, och då jag
frågade _lah_, svarade _kidde_, här lika vanligt som Ryssarnes _tak_;
när de ingenting fingo, började de pocka än värre och komna bakom ett
hörn kastade de en sten efter mig. Dessa pojkar äro ock nästan de
värsta tjufpojkar man kan träffa ut för, de ha i sitt tal till Franker
något olidligt högfärdigt och gement, som förargar mig mycket, lika väl
om de tigga eller bjuda ut sina åsnor eller göra hvad annat som helst.
Jan. 11.
Gick temmeligen bittida upp till Mohammed, der denna förmiddag
förgick liksom i går under kaffedrickning, rökning och prat; blott
att vi i dag åto en sorts bönor, kallade _ful_, tillredda i ugn,
smakande nästan som nötter, ehuru mycket mjukare. På eftermiddagen
såg jag på en förnäm och högt uppsatt Armeniers begrafning, _Boghaz_
bey, som denna natt hade dött. Öfverallt voro stora samlingar af
folk och alla Européer voro genom respektive konsuler bjudna att
följa processionen. Det var förskräckligt upprörande att se huru
ordningsmännen behandlade Araberna, då de trängde sig fram liksom
andra för att gapa. De höggo in i hopen med stora spanskrörskäppar,
hvart helst det träffade, i hufvudet eller på ryggen. För öfrigt gick
det till nästan liksom hos oss. Först gick på ömse sidor en lång rad
gossar och män, bärande stora tjocka vaxljus, på hvilka elden gick
ut redan innan de hunno sorgehusets port. Sedan följde 4 à 5 prester
och derefter sjelfva likvagnen, dragen af 4 stora ståtliga hästar,
beklädda såsom hela vagnen med svart kläde. Derefter alla Européer
och den öfriga processionen. Armenierna äro öfverhufvud ett vackert
folk med fullkomligt lika, om ej mera markerade drag än Judarne, men
ha derjemte något eget klokt och liksom Judarne något girigt drag,
hvilket gör dem obehagliga. Här tyckas de finnas i stor mängd och
ehuru de nästan allmänt gå klädda som Araber, skiljer man dem dock
lätt från de sednare. I trädgården der han begrofs och der den enda
Armeniska kyrkan här på orten finnes (alltsammans, som jag tror, en
anläggning af honom), var isynnerhet vid porten och vid trappan ett
ordentligt slagsmål, hvilket var verkligen grymfärdigt att se. Men mot
Européerna voro de särdeles hyggliga och artiga. Jag vet ej om dessa
ordningshållare voro polis eller blott den aflidnes tjenare, men de
tycktes alla vara Turkar. Sedan spatserade jag ännu litet omkring och
var inne i _Attarin_ moskén, der jag blott träffade den gamle enögde
moeddin, som jag gaf några 5:or för det sista kaffet. Han var åter
outtömlig i sitt beröm och bjöd mig dit rätt ofta: vi skulle sitta och
prata och koka kaffe och äta, här funnes allt som behöfdes och sheikh
_Soleiman_ frågade alla dagar efter mig.
Jan. 12.
Gick som hastigast in i Attarin-moskén, der man ställde i ordning till
middagsbönen och bredde mattor ut öfver hela golfvet. Den gamle enögde
muezzin var dervid behjelpt af en yngre son till sheikh Soleiman,
hvilken lika mycket behagade mig, som den andra sonen misshagar mig.
Jag blef en liten stund der och gick sedan upp till Mohammed, der jag
alltid med vänliga blickar emottages af samma sällskap. Dessa senaste
dagar hafva de redan haft mattorna utbredda på gräset och kaffe
färdigt, när jag kommit dit. Denna förmiddag tillbragtes på samma sätt
som de föregående. Senare kom dit en bättre klädd Arab och satte sig
att räsonnera litet högfärdigt. Slutligen satte han sig ned bredvid mig
och började med något förnäm mine qvestionera mig, hvad jag var för
en man &c. Slutligen kom talet på Arabiska böcker och vetenskaper, då
han frågade hvad vi af sådana hade hos oss. Jag räknade upp allt det
bästa jag kom på, till hans stora förundran; jag kunde dervid ej hålla
mig från att ge honom litet ovett för hans högfärdighet. Han tog nu
fram några blad af ett grammatikaliskt arbete och bad mig läsa, samt
förundrade sig storligen öfver att jag läste så rätt och visste använda
de särskilda modi af aoristus rätt. Härpå sade han åt de andra att jag
var en man som visste mycket, och gick hastigt bort. När jag frågade
de andra hvad han var för en man, sade de honom vara en _'alim_, en
af _'Olema_. De gingo nu allesamman till middagsbön i Danjan-moskén
och jag gick genom _'Alis_ trädgård och satt hos honom en stund. Mot
aftonen spatserade i det ljufvaste, mildaste vårväder och var åter en
stund inne i Attarin. Gick sedan hem, åtföljd af dess muezzin. På vägen
köpte jag några apelsiner och valnötter, af hvilket allt jag delade
jemt med honom, som åter efter vanligheten varit mycket frikostig på
sitt beröm öfver mig. Kort förut var jag åter uppe på den höga backe,
der ett fäste är byggdt. Samma Turk som jag de första dagarne af min
härvaro deruppe gjort bekantskap med, kom nu äfven ut och pratade med
mig. Jag frågade honom ett och annat, lät honom stoppa sin pipa från
min pung, och slutligen kom han fram med begäran om bakhshisk. Jag
gjorde några invänningar och mumlade litet om moslimim, som allesamman
voro tiggare; tog dock fram min börs och gaf honom två 5 fadda. Han
tog dem i handen, såg på dem och mente att det var för litet, gaf
dem så tillbaka och begärde en _kirsh_. Jag tog dem och stoppade dem
tillbaka i börsen, men gaf honom ingenting i stället och började gå
min väg nedför backen. Nu följde han mig länge och begärde få de 10
fadda, men fick dem ej. Drickspenningen skulle vara, sade han: _min
schani-l-fantasijeh_ (för lustbarhetens skull).
Jan. 13.
Gick senare på förmiddagen ut och spatserade i trädgårdarne, utan
att träffa ihop med någon. På eftermiddagen efter _'asr_ gick jag
till _Attarin_, der sheikhen satt ensam i _khulveh_ och läste eller
gjorde sin bön, hvarföre jag väntade der utanföre inom moskén tills
han slutat, då han kom ut och bad mig dit in. Denna _khulveh_ är i
NO-hörnet af moskén, uppförd af små stenar, uppstaplade till väggar
på tvenne sidor, sålunda att sjelfva moskéns väggar utgöra _khulvehs_
väggar på de två öfriga sidorna. Här plägar muezzin, såsom han
berättade mig i går, sofva 6 nätter i veckan, tillbringande blott
natten mellan fredagen och lördagen hemma i sitt hus. Nu funnos här
längs ena väggen uppstaplade gamla luntor och papper till stor mängd,
hvilka, som det tycktes, ej voro af något särdeles värde. Sheikhen
skall nemligen, efter hvad Mohammed berättade mig, sjelf pläga handla
med böcker. Vi suto här på en öfver golfvet utbredd matta, kallad
_hasir_, och pratade allehanda. Bland annat frågade han helt apropos,
hvarföre jag ej bekände mig till Islam; hvarpå jag svarade, att jag ej
uppenbarligen kunde det af fruktan för min konsul och mitt land, men
att jag alla dagar läste min Koran och ofta höll mina böner på deras
sätt. Härvid tycktes han bli ganska nöjd och mente att allt var väl,
då det var väl mellan Herren och mig. Han bibehåller allt i mina ögon
samma enkla patriarkaliska värdighet, och jag bär största aktning för
honom. Derefter spatserade jag i det härligaste, ljufvaste väder, en
äkta sydlig eller östlig aftonstund, med blå himmel och milda lysande
stjernor.
Jan. 14.
Satt hemma hela förmiddagen, då jag hade besök af Spitznagel, äfvensom
långt in på eftermiddagen och väntade bref med den i dag ankomna
posten, men förgäfves. Orolig och modfälld deröfver gick jag ut,
spatserade i trädgårdarne en stund, och gick sedan in i Attarin-moskén,
der shekh Soleiman ej hade varit på hela dagen, i anseende till
någon liten opasslighet. Jag träffade hans son och muezzin, hvilka
kokade kaffe åt mig inne i _khulveh_, der vi suto och gräfde i
pappersluntorna. Sedan kom en tredje till dit, då jag råkade läsa upp
ett och annat för dem och säga: detta handlar om det och det. Härvid
talte de mycket sinsemellan, att jag borde bli moslim &c. Nu kom
folket till aftonbön, hvilken de äfven förrättade, sittande jag ensam
inne i _khulveh_. Efter slutad bön kom muezzin in till mig med pipan
och började med det vanliga: _Inle ragil tajib_ och _baka tohibb il
moslemin &c_. Jag gaf honom för hans kaffe och hans beröm tillsammans
20 fadda. Sedan följde jag shekhens son _Ahmad_ ett stycke på väg.
Han tyckes redan litet sänka sitt högmod och blir mig numera något
drägligare. Men också har jag varit lika högmodig mot honom tillbaka.
Sedan spatserade jag ännu litet och såg på den stjernklara himmelen;
erfor mycken oro deröfver att jag ej fått något bref.
Jan. 15.
Var på förmiddagen hos _Gomozow_ och lemnade åt honom det bref jag
hade fått från Smyrna. Han hade fordom varit militär, sedan ingått
i institutet i Petersburg och varit i Orienten öfver 4 år, men ännu
till en del bibehållit det muntra och burschikosa af sitt officerslif
och förekom mig öfverhufvud ganska treflig. Sedan kommo till honom
en viss man, som sades vara engagerad vid Egyptiska museum i Kairo,
och en dragoman vid Österrikiska konsulatet. De hade båda det otäcka
Europeiskt glåpiga och fadda i sig, och jag hade ej stor trefnad med
dem. På eftermiddagen gick jag bittida upp till Mohammed, der jag
träffade det vanliga sällskapet. Vi suto på vårt vanliga ställe på
en öfver gräset utbredd _hasir_ och kokade kaffe. Sedermera följdes
Mohammed och jag åt, först i en trädgård och sedan till Attarin-moskén,
der vi suto i _khulveh_ med sheikh Soleimans son _Achmad_. De började
examinera mig i min tro, till hvilken sekt jag hörde, och kommo
slutligen derhän att jag var en _hanafi_, till följe af det sätt hvarpå
jag höll mina händer under bön. När den gamle mueddin kom, berättade de
för honom att jag var en _hanafi_ och om de frågor angående _rik'at_
i bönen, som de gjort mig och jag besvarat. Han uttryckte sin stora
fägnad deröfver och sade en stund efteråt åt mig: _baka inte hanafi ja
vali_. Jag visste intet att svara härpå, utan såg bort och bläddrade
i de gamla luntorna. Sedan följdes vi alla åt vidare och gingo hvar
och en hem. Vid hemkomsten underrättades jag om, att man sökt mig från
Ryska konsulatet, der jag hade bref. Jag skyndade dit och riktigt var
der bref från Borgström med mitt creditiv. Derpå gick jag hem och drack
thé.
Jan. 16.
Gick om morgonen upp till Mohammad, der jag blef sittande hela
förmiddagen i det vanliga sällskapet, ökadt i dag med _Ismails_ bror
och _Mohammads_ son, som tycktes vara någon effendi, uppsyningsman
öfver något torg för handelsmän. Jag hade i dag efter någras
önskan tagit en handatlas med, som jag till deras stora nöje och
förundran visade och förklarade för dem. På eftermiddagen var jag hos
_Spitznagel_ och _Rosetti_, allt i anledning af creditiv-brefvet;
men det passade bättre för den senare i morgon bittida. Sedermera
spatserade jag ensam omkring, var inne i en trädgård vid östra
stadsporten och träffade ihop med en yngre man och en äldre från
_Sa'id_. Jag lät dem stoppa sina pipor från min tobakspung, blef
mycket välvilligt och hjertligt emottagen af dem, samt ombedd att alla
dagar komma igen för att spatsera. I allmänhet förekomma mig alla från
_Sa'id_, som jag här lärt känna, bättre och hyggligare eller egentligen
hjertligare än Araberna härifrån. Sedermera vandrade jag ännu omkring
med min Engelsman och 2 Italienare, som voro i hans sällskap. När
vi blefvo allena, gingo vi in på _café d'Europe_ och blefvo der
sittande en stund, han drickande ett glas punsch, jag en kopp kaffe.
Hemkomne åto vi tillsammans, hvarvid vi reciterade och läste ur en
bok, innehållande utdrag ur Shakespeare, hvilken han nedhemtade från
sitt rum. Han läste derifrån mycket med stor pathos, och det föll mig
derunder in att han kanske varit aktör. Jag var temmeligen trött af
mitt myckna kringvandrande i dag.
Jan. 17.
Gick redan bittida ut till _Rosetti_ för att lyfta mina pengar.
Väntade der fulla 3 timmar förrän allt blef färdigt, emedan de ej hade
Sovereigns, utan måste skicka ut att söka sådana; det oaktadt fick jag
ej Engelskt mynt, utan måste nöja mig med så kallade Egyptiska guinéer.
Kostnaderna förekommo mig särdeles dryga, bland annat 13 shilling
sterling i postporto öfver Livorno. Det var öfverhufvud högst tråkigt
och jag blef slutligen alldeles utledsen och förargad. Sedan slutligen
allt var färdigt och jag lyftat mina pengar samt fört största delen
deraf åt Spitznagel, för att remitteras till _Bochti_ i Kairo, gick jag
upp till Mohammad. Hans son hade enligt öfverenskommelse skickat dit
en gosse, som länge väntat på mig, men slutligen gått sin väg. Vi suto
i _livan_ och drucko kaffe och pratade en stund, men som det var långt
lidet, gick jag snart bort. Under det jag hemma höll på att äta, kom
Mohammads son med en _koftan_ och _gibbe_ och en _'antara_, som alla
behagade mig och jag derföre köpte, den första för 100, den andra för
150, den tredje för 60 piaster. Sedan suto vi en lång stund hemma hos
mig, rökte och drucko kaffe, väntande på hans far, som lofvat komma
hit. Men då han en timma efter _'asr_ ännu ej kommit, gingo vi på tu
man hand ut och handlade: 3 alnar vackert och godt kläde till byxor
för 135 piaster, vidare en _tarbosh_ för 45 p. och silke för att öka
tofsens vidd för omkring 7 p., ett par _markob_ för 10 p., ett par
_mezd_ för 11 p. tillsammans 218 p. Härunder såg jag huru förskräckligt
de skulle ha dragit upp mig, om jag gått ensam för att handla. Den jag
hade med mig var en slags uppsyningsman öfver torget, kände priserna
noga och var för öfrigt en högst treflig och präktig man, ungefär af
min ålder. Sedan kom han ännu upp till mig, satt här en stund och rökte
en pipa, hvarpå han gick.
Jan. 18.
Nu begrofs _Boghaz Bey_ med mycken ståt. Först hölls en lång och tråkig
gudstjenst i det lilla kapellet i hans trädgård. Denna gudstjenst
liknade nästan mera ett spektakel, än en helig ceremoni. Det Armeniska
språket klingar mig nära lika det Grekiska, med ljud påminnande äfven
om Turkiskan. Sedan var ännu en liten ceremoni vid grafven, äfvenledes
i en särskild afstängd del af trädgården, der flera Armeniska grafvar
finnas. Militär var ute i stort antal, med musik, och gevärssalvor
lossades i flera repriser. Alltsammans räckte till inemot middagen. På
eftermiddagen kom Mohammads son till mig, vi gingo båda ut och handlade
2 skjortor af ett tyg, innehållande silke och linne tillsamman, för
32 p., 2 _arakijeh_ för 5 p. tillsammans, en _saureh_ för 100 p. och
betalte arbetslön åt skräddaren 42 p. Han satt länge hos mig och
pratade. Han är en särdeles treflig och präktig man och behagar mig
utomordentligt, utan mycket fördomar, dock med allvare hållig vid sin
religion. Han berättade om allehanda under, hvilka tilldragit sig i
Alexandria, såsom om en spegel, hvilken sänkte alla genom den sedda
skepp i sjön, var uppställd här i _Kal'alnaasareh_, och slutligen
blef krossad af en Fransman, som enkom derföre kommit hit. Vidare om
en cistern, hvilken funnits i _'Attarin_-moskén och återgaf helsan
åt hvar och en sjuk, eho det vara må, som tvättade sig deri, äfven
förstörd af Fransoserna. Dessutom om många andra under. Detta allt
berättade han såsom sanning och tycktes sjelf tro det med ren barnslig
enfald, men hade dervid en högst rolig humoristisk min, och när jag
liksom af förundran skrattade deråt, skrattade han med högst hjertligt.
Öfverhufvud förekommer mig denne _Mahmod_ såsom en af de älskvärdaste
personligheter jag anträffat.
Jan. 19.
Gick bittida upp till Mohammad, der jag i det vanliga sällskapet blef
sittande till middagen. I dag var här äfven gubbens yngste son, en
gosse om 15 år, särdeles väl uppfostrad, artig och anständig; han heter
_Ahmad_. Vidare kom dit den samma häftige _'alim_, som för några dagar
sedan ansatt mig med frågor i grammatiken. Nu började han strängt
ansätta mig i frågan om deras religion och frågade mig till hvilken
_madshab_ jag hörde. Dispyten blef något häftig, emedan han är en het
man. Men man kommer ej långt vid dispyter med dem, ty de säga alltid:
så står det i Koran och det är Herrans oföränderliga ord. Mannen är
dock präktig och jag tycker om honom, öfverhufvud var jag i dag värre
ansatt än förr. Mohammad sjelf är den ende, som aldrig plågar mig med
slika saker, ehuru han aldrig vägrar svara på frågor, dem jag gör honom
i hvad ämne som helst. Han blir mig ock alltid den käraste och mest
aktade af mina bekanta här. På eftermiddagen efter _'asr_ kom han upp
till mig med sin son _Ahmad_, satt här en stund och drack kaffe &c.
Jan. 20.
Gick till konsulatet för att träffa Spitznagel; men oaktadt jag sprang
der oupphörligen, var jag ej i stånd att råka honom på hela dagen.
Gick derföre af och an, var en stund i _Attarin_ och drack kaffe med
muezzin, som erbjöd sig att följa med till Kairo och hvart helst jag
skulle resa och slutligen hem till mitt land. På eftermiddagen gick
jag upp till Mohammad, men träffade honom just ej lägligt, emedan de
som varit här och gjort sin zijaret, ännu ej alla hunnit bort. Bland
dem var äfven gubbens egen hustru, som såg ganska anständig ut och var
mycket hyggligare klädd än jemförelsevis hennes man. Sedan följde jag
med den unga sheikh 'Ali till Ibrahims skola, der gossarne dock nu just
hade slutat. Jag blef länge sittande der med några unga lärare och
några qvarblifna gossar. Skolrummet var högst miserabelt, ruskigt och
smutsigt och råttorna sprungo af och an åt alla håll. Sedan gick jag
i bazaren, tog mina _markob_ och satt en lång stund i boden väntande,
innan han fick dem rätt i ordning. Han arbetade flinkt och med nätthet
samt var för öfrigt en högst treflig man. Hemkommen uppgjorde jag
räkningen med min värd, hvarvid vi kommo litet i dispyt och uppsköto
slutliqviden tills jag skulle resa.
Jan. 21.
Gick bittida ut i Ibrahims skola, der nu alla gossar voro samlade,
suto på golfvet och läste, runkande på sina kroppar och truppvis
förhörda af Ibrahim, som äfven, ehuru med långsam och allvarligare
takt, runkade mera på hufvudet än på kroppen. De hade små
taflor, _loh_, på hvilka den unge _'Ali_ och de 2 andra unga
gossaktiga lärarena skrefvo små stycken af Koran, dem gossarne
lärde sig utantills. De voro på något sätt målade smått korniga och
beskrefvos med _kalam_, som dock ej gick särdeles lätt derpå. De visade
mig äfven inrättningen för fotplaggning. Den var en rak liten käpp af
en palmqvist, med ett rep, hvars båda ändor voro fastbundna hvardera
ungefär vid fjerdedelen af käppen. På midten af käppen, således midt
emellan repets båda ändor, sattes dens fötter som skulle bestraffas,
hvarefter repet upplindades på käppen, så att fötterna ungefår vid
fotknölarne fastknepos mellan det och käppen; men dennes båda ändor
höllos vid executionen stadigt af 2 gossar. Delinqventen rullas på
ryggen och läraren baddar på de båda, tätt intill hvarandra hopknipna
fotbladen med en mjuk palmqvist, _gerid_. Fotklämman kallades, om
jag rätt minnes, _felakeh_ eller _belakeh_. För öfrigt hade hvar
och en af lärarena en sådan gerid i sin hand, hvilken han slog emot
golfvet eller väggen, för att uppmana pojkarne att läsa, ej för att
bjuda tystnad; ty här tyckes man, tvärt emot seden hos oss, vilja
att pojkarne skola skrika dugtigt. Också var sorlet af dessa omkring
30 till 40 barn, hvaribland äfven funnos några flickor, nästan lika
starkt, som fordomdags i den nästan 200 gossar inrymmande Åbo skolan.
Till min stora förundran höllo sig barnen anständigt och stilla under
den stund jag var här, ehuru de gapade dugtigt och med stora ögon på
mig. Jag stod hela tiden i trappan, ehuru man ofta bjöd mig att sätta
mig bland barnen och lärarena; men jag hade i går, på den lilla stund
jag satt der, blifvit så full af loppor att jag aktade mig i dag. Var
sedan uppe hos Spitznagel, som lofvade tills i morgon besörja mig
mitt pass och min _tazkereh_. Gick sedan till Mohammad, tog honom med
mig och gick i badstuga, der vi togo ett på sätt och vis särskildt
rum eller galleri. Badet liknade mycket det Ryska, dock var här ej
så stark hetta. Väl bar jag mig något klumpigt åt vid bindningen af
_ihram_ och vid spatserandet på trädskorna; men det var första gången.
De badande skrattade något åt mig, men mot slutet gaf det sig. För
oss båda betalte jag 5 piaster. Sedan hemtade jag mina byxor, som nu
ändteligen efter löften från timma till timma blifvit färdiga, sedan
jag ännu sutit här och väntat nära en timma. I dag lät jag äfven hos en
Grek-barberare klippa mitt hår helt kort och tog på mig _tarboshen_,
den jag sedan beständigt höll på mig. Spatserade på aftonen omkring,
var i Attarin, men träffade ingen, ty Soleiman sjelf är sedan några
dagar krasslig och går föga ut, hans moezzin åter satt inne i moskén
med ett litet sällskap andra, dem jag ej ville störa, då jag såg dem
inbegripna i samtal. En liten bekant pojke från skolan, som nu såg mig
med tarbosh, kände ej först igen mig; men blef sedan särdeles glad att
se mig ha aflagt min svarta sammetsmössa, hvilken moslim tycka lika
litet om, som våra hattar.
Jan. 22.
Då i går på eftermiddagen Mohammads son Mahmod kommit till mig, bad
jag honom gå ner till Mahmodijeh för att hyra mig plats på en Arabisk
bark till Kairo för i dag. Han gjorde det äfven och hemtade upp till
mig skepparen sjelf och hans styrman, med hvilka jag accorderade frakt
för 100 piaster; dessutom fordrade de dock en bakhshish vid framkomsten.
I anledning häraf var jag hela denna dag sysselsatt med bestyr
för min resa, som skulle anträdas omkring 'asr. Var hos Spitznagel,
köpte upp min reskost och andra för resan erforderliga saker, dels
sjelf, dels genom min värd, som jag dugtigt trissade om och prutade
med. Till min stora sorg hade jag ej tid att rätt taga afsked af alla
mina goda Arabiska vänner, men skickade hjertliga afskedshelsningar
till dem genom min gamla _Mohammad Makki al gairi_ från _'Abd orrazak_,
som jemte sin gamle gode lomhörde vän _Ragab_ kom till mig för att
taga afsked. Hans son Mahmod jemte hans präktiga lilla elev följde mig
om bord, den förre med mig förut, den senare med mina saker uppbundna
på tvenne åsnor. Jag var nu klädd i min orientaliska kostym, men hade
min stora _kabot_ omsvept såväl om _tarboshen_ som det öfriga. Komne
om bord satt jag en stund med Mahmod och hans lilla gosse, innan det
lades ut. Han lemnade mig sedan ensam i min _mak'ad_ eller kajuta;
efter en stund löste vi perten och seglade med en sakta aftonvind
ned för _Mahmodijeh_. Fartyget, _markab_, var ej ett bland de större
Nilbåtarne, kallade _'akab_, utan mindre, nästan fullkomligen likt
våra speljagter; det hade en half manslängd hög uppbyggnad eller ruff,
bestående längst mot aktern, som går ett stycke ut öfver styret, af
ett litet rum med strykdörr. På motsvarande väggen är äfven en
strykdörr inåt det stora rummet _mak'ad_, som har 3 fönster på styrbord
och babord och 2 på väggen emot fören, alla, liksom äfven de 2 i lilla
rummet, försedda med skjutbara spjälluckor. Från _elmak'ad_ leder en
dubbeldörr ut i en på alla sidor öppen förstuga, täckt af ett tak
som uppbäres af trädpelare. Hela denna ruffbyggnad är till än vidare
skydd mot solen omhängd af segelduk, hvilken här liksom i Italien och
Grekland är gjord af bomull. Alla dessa 3 afdelningar utgöra hvar
för sig en plats. Den förstnämnda upptogs nu af frun till en Turkisk
tjensteman i en landsort nära _Fum elmahmodijeh; elmalc'ad_ af mig,
förstugan af 4 Turkar och en kristen Armenier. För öfrigt voro flere
passagerare på och under det däck, som täcker den öfriga delen af
fartyget. Jag blef först länge sittande inne, men tyckte mig slutligen
böra gå ut. Då jag gick genom förstugan blef jag högst vänligt och som
en gammal bekant helsad af Turkarne, hvilka alla voro militärer, och
bjuden plats ibland dem. Jag afböjde det dock, gående ut på fartyget
och seende mig omkring. Men då i anseende till det nedstigande mörkret,
jag ej just kunde urskilja något af de i allmänhet fula stränderna
af kanalen, gick jag åter in och tog plats bland Turkarne. De begärde
af mig min kopp till låns och då de fått den, togo de fram en flaska,
fyllde den med anisbränvin och bjödo mig. Men som jag, allt sedan
jag kommit hit, ej smakar spiritus, afböjde jag koppen och lät den
cirkulera bland de öfriga, hvilka, så moslim de voro, tömde dess
innehåll med god smak och utan scrupler. Jag satt en stund bland dem
och rökte och hörde på deras sång. En bland dem hade nemligen ett
instrument med sig, liknande ungefär en mandolin, men med särdeles lång
hals; det var bespändt på hvardera sidan med trenne strängar, hvilka
3 hvardera voro unisona, och midtemellan dessa 2 trior tvenne andra
strängar, stämda i grundton och qvinten. Han kallade instrumentet, tror
jag, _zur_ eller _zuz_ eller något dylikt och spelade ganska flinkt på
det. Sången var mera recitativ än cantabil, med för- och efterspel på
instrumentet i det vanliga Turkiska maneret, liknande mer det Ryska än
det Arabiska. Åhörarne voro ganska förtjusta, dock som det tycktes mera
öfver ordens mening och innehåll än musiken, hvilket i allmänhet tyckes
vara fallet i dessa trakter. Jag gick efter en kort stund in i min
kajuta, men kunde ej somna på lång tid, för Turkarnes stoj och sång.
Sedan jag släckt ut mitt stearinljus, hvaraf jag för resan medtagit
tvenne, begärde Turkarne att få det för en half timme; men till min
stora förargelse brann det mest hela natten, så att om morgonen blott
ett litet stycke var qvar. Vi färdades hela följande dagen ner för
_Mahmodijeh_, hvars stränder erbjuda föga vackert. Middagstiden kommo
vi till _Fum elmahmodijeh_ och måste vänta der en stund, innan vi kunde
komma igenom slussen. Här var stor rörelse, så väl på stranden, som
på vattnet, af Nilbåtar hvilka gingo och kommo. Vi sluppo slutligen
igenom och kommo ut på Nilen. Det var med en egen högtidlig stämning
och med verklig vördnad jag kom ut från min _maka'ad_ och skådade utåt
floden, hvilken genom så många årtusenden tyst och lugnt flutit förbi.
En högst rolig och alltid skrattande gosse från Said, som var bland
passagerarne, tog en _kuzeh_ och gaf mig vatten att dricka med orden:
_tajib elmajah di_; jag drack, det smakade godt och jag kände en egen
vördnadsfull kyla genom min kropp. Han sade det vanliga _hanijan_
och jag svarade _hanna-l-laho 'alek_, tyckande mig känna rätt djupt
betydelsen af dessa ord. På floden sväfvade nu många mindre fartyg
och flera lågo vid stranden för en pert. Äfven vi togo land, jag vet
egentligen ej hvarföre, men såsom man sade väntades på papper. Jag
var högeligen förargad öfver detta dröjsmål och grälade deröfver,
men det halp ej. Vi blefvo liggande här hela natten och jag såg den
vackraste solnedgång samt derefter en vacker, klar, stjernbeströdd
himmel. Följande dagen kommo folket och Turkarne, hvilka tillbragt
största delen af natten uppe i den närliggande usla byn, om bord och
vi gåfvo oss ut, passerade _Fuah, Kafir zaid_ och några andra byar
eller så kallade städer. De bestå alla af låga usla kojor, uppförda
af hårdnad Nil-lera, utan fönster och med öfverhufvud högst ömkligt
utseende. Af de fem Turkarne hade 2 lemnat oss och den tredje lemnade
oss i _Kafir zaid_, för att bege sig till _Tanta_. Han hade bössan med
sig och sköt åtskilliga skott, men alla förgäfves. De voro i allmänhet
särdeles påhängsna, försökte på allt sätt att komma mig nära och
smuggla åt sig kaffe eller thé eller någon matsmula, hvarmed de tycktes
vara mindre väl försedda än med spiritus. Jag gaf dem väl det ena och
det andra, men lyckades dock hålla dem på afstånd.
Jan. 25.
Om aftonen kommo vi till _Nagileh_, gingo upp i byn och drucko kaffe
i ett kaffehus. Här blef fråga om _ghavazi_ och att vi borde se några
af dem. I anledning deraf uppkom ett gräl mellan _'Ali_ och Armeniern.
Den förre blef alldeles rasande, då den senare en gång öknämnde honom:
son af ett svin. Han tog i den halfrusige Armeniern, skakade dugtigt
om honom, skrek _kafir_ &c. och var högeligen uppbragt. Denne _'Ali_
var en Arab, som han sade skräddare i paschans tjenst, och ägde någon
liten kunskap i Arabiska litteraturen och _Ahadith_. Han hade, sedan
den Turkiska matronan lemnat oss ett stycke bortom _Fum_, inqvarterat
sig uti det lilla rummet hon hade upptagit och på det viset kommit
mig nära. Vi delade nu vår kost, drucko kaffe tillsammans och voro
goda vänner. Dock märkte jag hos honom, hvad jag ännu ej märkt hos
någon Arab och ej trott dem om, att han smickrade och sade artigheter.
Vi suto tillsammans om dagarne och aftnarne på däcket af mak'ad och
pratade med den rolige styrmannen _Ahmad_, som under resan passade upp
mig, samt en särdeles rolig gubbe från _Sa'id_, som äfven varit _rais_
på en Nilskuta, men nyligen haft olyckan att bli öfverseglad af ett
Engelskt ångfartyg, som krossat hans fartyg. Det var underligt att
höra med hvilken ton af lugn hängifvenhet och liknöjdhet han berättade
händelsen; när jag frågade hvad han nu skulle företaga sig och lefva
af, svarade han det vanliga: _rabbona karim_. Han var i allmänhet trög
och svår att få ordet ur munnen; men hade en egen treflighet med sig,
som gjorde att jag bäst trifdes bredvid honom och äfven tillbragte
största tiden med honom. Ingenting kan tänkas trefligare än att sitta
en vacker natt, sådana vi alltid hade under resan, och höra detta folk
prata. Det är en egen godhjertad ton och accent i deras språk, liknande
litet den man hör hos Finnen, och en okonstlad treflighet, som höll mig
långt in på natten hos dem, ehuru jag ej rätt väl kunde förstå deras
samtal, i anseende till den egna folkdialekten. Jag fick naturligtvis
lof att bestå tobaken nästan åt hela sällskapet om bord. Vi blefvo
natten öfver i _Nagileh_ och äfven en del af följande dagen, då jag
oaktadt allt mitt puttrande ej kunde få skepparen ut. Han sade att
vinden var emot, ehuru vi genom flodens krökningar skulle haft blott
ett litet stycke att arbeta oss fram med _elliban_ eller dragrepet, som
här allmänt nyttjas. Skutan drages nemligen af 4 till 6 karlar, som gå
på stranden, hållande ett rep af palmfibrer (lif) kalladt _liban_, och
fastbundet i _kantareh_, ett tåg svarande mot vår lävang, som akterut
går öfver rufftaket. Här intogos nu 2 nya passagerare, en Turkisk _binj
pasha_ i bakrummet med en liten betjentgosse och 2 honom åtföljande
äldre karlar och en qvinna, hvilka 3 fingo plats under det låga däcket
fram i båten. Vidare en Turkisk polisman, som fick plats framför
_mak'ad_, jemte de andra Turkarne. Denne började genast ställa sig på
en alltför förtrolig fot med mig och erbjöd sig att sofva med mig inne
i min _mak'ad_. Men jag undanbad mig det och afvisade honom. Binj
pashan var sjuk, låg i häftig feber och var ganska ömklig. Han ville
promt att jag skulle tillaga åt honom thé, troende att det skulle göra
honom godt. Jag efterkom hans önskan och de öfriga Turkarne underläto
ej att begagna sig af tillfället samt äfven tigga åt sig thé.
Jan. 26.
Ändtligen på eftermiddagen lade vi ut från _Nagileh_ och seglade ett
stycke, men måste snart taga till _liban_. Mot aftonen blef folket
trött deraf och fordrade att vi skulle taga land öfver natten på ett
ensamt ställe, der till närmaste by var 2 mil (d.v.s. Egyptiska, som
jag tror, omkring 2 timmars väg). De öfriga ville det ej, utan fordrade
att vi skulle bege oss vidare framåt. Nu uppkom ett litet gräl och
ordvexling. Skepparen slöt den och fordrade att vi skulle lägga ut.
Folket kom om bord, styrmannen Ahmad tog i skepparen, brukade våld på
honom, hjelpt deri af det öfriga manskapet, som tycktes nästan vilja
hafva skepparen öfver bord. Turk-polisen kom nu till, slog på sin
Turkiska halfmåne af jernbleck, som han bar på bröstet, och sade sig
vara _dabit_ samt bjöd lugn. Allt stannade ock snart vi satte ut och
togo land efter omkring en timmas fart, på ett ställe der äfven flere
andra fartyg lågo. Turkarne, äfvensom _'Ali_, kommo till mig med högst
betydelsefulla miner och sade folkets afsigt hafva varit att der taga
land och sedan underrätta kringströfvande Beduiner, att här vore fångst
att göra på kristna &c., men att jag hade intet att frukta, så länge de
voro med mig. Härvid slog polisen på sin bricka och frågade: _fahimt
valla la_. _'Ali_ berättade att han för omkring 5 år sedan blifvit
på nästan samma ställe öfverfallen och plundrad, då han med några af
pashans _harim_ och annat följe kom från Kairo till Alexandria. Jag
tror dock intet af allt detta. Turkarne ville blott göra sig vigtiga
och skrämma mig.
Jan. 27.
Om morgonen landade vi i _Omm dinar_, der jag gick upp, handlade ägg
och smör &c. och såg en utomordentligt vacker, retande flicka. Folket
sade, der jag gick fram: "han är en moslim", andra: "han är en Frank",
andra: "han är en shekh." Här lemnade oss vår treflige gubbe från
_Sa'id_, som under hela tiden han varit om bord sutit vid styret. Vi
dröjde ej länge förrän vi gåfvo oss åter ut. Den ene Turken och jag
gingo på land och sköto några dufvor, på hvilka vi sedan kokade oss en
god soppa.