Alexandria. 1843-1844.
Dagb. Dec. 7.
Med ångfartyget _Mentor_ lemnade jag nu Konstantinopel för att afgå
till Smyrna. Bland sällskapet på ångfartyget kom jag i samtal med en
Turkisk militär. De voro 3, nemligen en officer och 2 underofficerare
eller något dylikt. De tycktes förpläga sig väl med någonting ur en
flaska, och officeraren såg under hela tiden röd och uppblåst ut;
den ena af de andra, som jag kom ihop med, tycktes äfven vara något
uppspelt. Jag hade nemligen redan på denna korta tid brutit sönder 3
Turkiska piphufvuden, som jag köpt för resan, och började nu köpslaga
med honom att få ett af hans. Han sålde mig äfven ett och så formerades
först vår bekantskap. Han började examinera mig i Arabiskan, den han
sjelf kände allsintet; men med sin orientaliska vishet kunde han ej
heller tåla att jag skulle känna något af den, hvarföre han som oftast
lät mig höra sitt _Eh!_ och visade mig roliga miner. Slutligen gaf jag
mig till sängs. Men sängen var utomordentligt dålig och bestod af en
större trädstol; ty jag hade, kan tänka för att spara, tagit tredje
platsen. Jag frös och led förskräckligt hela natten, och det var en af
de värsta jag haft.
Dec. 8.
Passerade om morgonen Gallipoli och Dardanellerna. Här bytte jag om
plats och tog en af andra klassen samt mådde derefter väl på hela
resan. Franska sjömän, som jag nu åter haft tillfälle att betrakta,
förekomma mig jemförelsevis dåliga och det är en förargelse att se huru
de med cigarren i mun stå till stor mängd vid en ända och hala. Men
det är "la liberté". Nu isynnerhet, sedan jag mera sett af vårt Finska
sjöväsende och våra raska Finska sjömän, finner jag Fransoserna lama;
de hafva ej rätt allvare med sitt arbete till sjöss, ty under det de
äro sysselsatta med något, kunna de ej låta bli att spela hvarandra
puts och streck; ej heller äro de tröga att svara då kaptenen eller
någon officer hutar åt dem, och ofta kunna matroserna visa sig lika
arga och barska som han. Så skola äfven de Engelska sjömännen vara och
kaptenen skall ofta vara illa hållen med sitt folk. Hos oss är ej alls
värdt att mucka och derföre, jemte folkets duglighet, torde ingenstädes
sjöväsendet vara så godt som hos oss. Det tycktes råda mycken huldhet
och ett enkelt godt förstånd mellan kapten och besättning på den lilla
Norrska skonert, som var i vårt sällskap; der var ej så strängt som hos
oss. Men af allt hvad jag sett var ordningen bäst på vår brigg.
Dec. 9.
Kastade ankar om morgonen kl. 8 utanför Smyrna. Anblicken af staden var
mig behaglig och vacker. På några af de höga vulkanlika berg, som på
alla sidor omge den, syntes snö och vädret var öfverhufvud kallare än
jag här väntat. Äfven denna stad har utseende af en amfitheater, dock
är höjningen ej särdeles betydlig, men bergen, som synas rundt omkring
åt alla sidor och uppstiga i betydliga sluttningar, komplettera hvad
som brister. För öfrigt har staden ett snyggt och vackert utseende från
hamnen, som i och för sig nästan utgör en liten sjö, på alla sidor
omsluten, af höga berg och öppnande sig i vester med ett helt smalt
sund, såsom det inifrån tycktes. Jag hade sofvit då vi kommo in, så att
jag gick förlustig anblicken af Mitylene och inloppet hit. Så snart jag
ätit frukost om bord och putsat mig så godt sig göra lät, for jag upp
i staden med en kaik och begaf mig genast till Ryska konsulatet. Här
träffade jag på kansliet en Tysk, som i 14 år hade varit i orienten
i Rysk tjenst, sedan han gjort sin kurs vid orientaliska institutet
i Petersburg. Då han af mitt pass sett att jag var orientalist, som
han behagade kalla mig, började han berätta allehanda saker om sig
sjelf, var ganska artig och bad mig följa sig hem för att se hans
mynt- och manuscriptsamling, den han under dessa år hade samlat här
och på andra ställen af Levanten. Båda hans samlingar förekommo mig
ock ganska vackra och förtjenstfulla; hans artighet och hygglighet var
utomordentlig. Bland annat visade han mig en Turkisk öfversättning
af _Schah-Nameh_, som varit full af målningar, men hvilka blifvit
bortklippta och ersatta af marmoreradt papper. Likaledes ett exemplar
af _Hariri_ med målningar, som var kuriöst; men tiden var så kort att
jag blott i största hast fick tillfälle att genomögna så väl det ena
som det andra. Han anmälde mig äfven hos konsuln, en Rysse vid namn
Ivanoff, som äfven talte Tyska och emottog mig med utsökt artighet. Han
hade varit länge i Brasilien och annorstädes, var nu general konsul här
och ägde, som hans sekreter Jaba sade, en utmärkt samling af Grekiska
mynt. Båda två erbjödo sig att om möjligt på allt sätt vara mig till
gagn i de transactioner och relationer jag möjligen härigenom kunde
komma att ha med mitt hemland, och visade mig åtminstone i orden all
vänlighet, mer än jag kunde begära och hoppas. Jaba och en hans kollega
gåfvo mig äfven bref till Alexandria och Kairo. Sedermera började jag
min tour i staden, vandrade först genom Frankernas qvarter, som var
utomordentligt snyggt och vackert med trädgårdar mest vid hvart hus, i
hvilka vinrankor och orangeträd stodo ännu fulla med frukt, ehuru med
vissnade blad. Sjelfva byggnadssättet var hufvudsakligen Venetianskt:
marmorn icke sparad. Sedan vandrade jag genom Grekernas stadsdel,
som gaf föga efter den förra: gatorna ganska breda och snygga, husen
likaledes. Mer än någorstädes såg jag här vackra qvinnor, alla mörka
och med skarpa drag, som åtminstone för ögonblicket intogo. Så voro
äfven barnen vackra och raska. Vandrade genom bazaren och Turkarnes
qvarter. Allt visade här större rikedom än i Stambol, folket var rikare
klädt och såg gladare och mera välmående ut, äfvensom i sjelfva bodarne
syntes större förråder. Här såg jag äfven stora kamelkaravaner, som
vandrade genom bazaren. Likaledes betraktade jag några karavanserai
och några vackra moskéer. Utanför en af dem var en stor hop barn, som
under det jag läste inscriptionerna, sprungo omkring mig, gjorde gäck
och kallade mig _jehodi_ samt slutligen började kasta stenar på mig.
Jag låddes om ingenting, utan gick i sakta mak bort. Vandrade hit
och dit omkring i staden och allt behagade mig utomordentligt. Allt
var renare och snyggare än man möjligen kan vänta i en orientalisk
stad. Största delen invånare tycktes nästan bestå af Greker, dock
syntes äfven mycket Turkar och äfvenledes Araber, hvilka torde hafva
varit resande. Turkiska qvinnorna tycktes här hafva tagit sig nästan
större frihet än i Stambol, så att de här hade sitt ansigte mindre
betäckt än der; ehuru åter de som voro beslöjade, här buro en alldeles
tät slöja ända ner öfver näsan. Sedan jag vandrat mest hela dagen
och druckit tvenne gånger kaffe på Turkiska kaffehus, åt jag middag
hos en Italienare, drack en butelj Cypervin för omkring 2 rub. b:co
tillsammans, hvilket jag tyckte vara någorlunda dyrt, och for sedan om
bord. Här träffade jag bland nya passagerare en gammal Arabisk gubbe
från Kairo, som då jag stannade och betraktade honom och hans kaljan,
med den största välvilja och artighet bjöd mig munstycket till sin
pipa. Sedan suto vi länge på däcket der han hade sin plats och pratade,
och han intog mig på det högsta genom sin välvilja. Han var den första
egentliga Arabiska bekantskap jag gjort på min resa. I hamnen lågo 2
Österrikiska och ett Franskt örlogsfartyg. Från ett af de förra hördes
om morgon och afton musik som var god. Man hörde att det var Italienare
eller Tyskar. Roligt var det att efter all den dåliga musik jag hört
i Frankrike och Konstantinopel, åter få höra några rena ljud. Jaba,
hofråd och sekreterare hos konsuln bär, som emottagit mig med så mycken
artighet, sade sig med stor kärlek ha laggt sig på orientalia. Dock
tycktes det allt vara mera på Tyskt vis, mer för att briljera än af
sann inre lust. Så tycktes äfven hans samlingar vara gjorda, dem han
genom lyckliga omständigheter och lyckträffar fått för ringa pris. En
stor del af sina bästa manuscripter sade han sig ha fått i Salonichi
af en kadis son, i hvars händer de kommit genom arf som gått från far
och farfar och längre bort. Han sjelf råkade ej ha någon lust för
studier, utan mera för dricka, och så hade Jaba fått en hel kista full
för några flaskor rum. Jaba låtsade vara en lärd samt ville gälla för
stor kännare af orientens historia och språk, sade sig färdigt tala de
3 Musulmanska hufvudspråken och hafva studerat dem grundligt. Dock fick
jag anledning tro ej allt vara så grundligt som han sjelf ville inbilla
mig. Emellertid vore det önskligt att alla tjenstemän i orienten i
Europeisk tjenst skulle ha samma ifver som han. Jag frågade honom om
han hade sig någonting bekant om den Finska koloni, hvilken Gottlund
anmodat mig efterfråga; men deraf hade han aldrig hört eller erfarit
något alls. Dock lofvade han på min anmodan höra efter och underrätta
mig derom. För öfrigt hade han den vanliga Tyska fjeskigheten; var gift
här och hade 5 barn, så att han numera ej kunde göra några uppoffringar
för inköp af orientalia, äfvensom hans mycket upptagna tid ej tillät
honom att ge bort något på studium deraf; men en "Herzenschmerz" skulle
det kosta honom att sälja något af hvad han samlat. Så upptagen han var
och ehuru han slitit sig lös just från sitt arbete i kansliet, kunde
han dock ej underlåta att visa mig hemma hos sig allt hvad han ansåg
rarast och bäst, och tycktes finna sig ganska lycklig och belåten öfver
det beröm jag sökte utösa öfver hans förträffliga samlingar samt hans
stora nit för vetenskapen. En hans kollega på kansliet, som gaf mig
brefvet till Kairo, var honom temmeligen lik. De talte dock begge väl
Turkiska med en högst rolig Turkgubbe, som kom dit och klagade att han
blifvit på något sätt bedragen. Han var högst liflig i sitt tal och
sina gester, med ett visst lugn och en viss värdighet som saknas hos de
lifliga Ryssarne och Fransmännen.
Dec. 10.
Lyftade ankar om morgonen kl. omkring 8 och begåfvo oss från Smyrna.
Stränderna rundtomkring hade samma utseende af lavaberg, voro väl
odlade och öfverhufvud vackra, här och der syntes byar. Af alla
städer hitåt behagade mig Smyrna mest. Dess folk tycktes raskare och
friare, mera vanda vid Européer. Husen hade ej heller det koj-lika
usla utseende som i Stambol, ej heller folket det tiggarlika. Sedan
vi kommit ut till sjöss, lade jag mig och sof ända till 1/2 4, då
jag steg upp och såg mig vara midt emellan öar och skär med Asiens
fasta land till venster. Vi passerade så fram mellan Cykladerna och
Skio, der en liten stad syntes. Öarne här hade fullkomligen samma
utseende som annorstädes i Arkipelagen, kala och höga med ett visst
gråaktigt utseende. Ifrån Smyrna hade vi fått en passagerare till i
vårt kabinett, en Grek som ej just gjorde någon munter. Den tredje var
en Engelsman, som talte Franska och Italienska ganska väl, flitigt
läste i sin Church service, och i Auserwählte Schriften von de la Motte
Fouqué, hvartill han nyttjade lexikon, samt för öfrigt mycket flitigt
spatserade på däcket och drack sitt thé till frukosten, men aldrig en
droppe vin. Han var öfverhufvud en ganska tråkig man, som tycktes vilja
afskudda sig alla älskliga Engelska tokroligheter och talte sin Franska
och Italienska med ganska stor affectation. Öfverhufvud var hela färden
från Konstantinopel oändligen tråkig och jag kände nu rätt värdet af
_Active_ och min präktiga kapten Wiklund. Om aftonen i mörkret uppstod
ett litet gräl mellan en af officerarne och några unga Greker på tredje
platsen, hvarvid Grekerna betedde sig raskare och impertinentare än jag
förmodat. Vädret hade hela dagen varit vackert, ehuru ansenligt kallare
än jag väntat.
Dec. 11.
Stod bittida upp då jag hörde att ankaret föll omkring kl. 4 på
morgonen utanför _Syra_. Då det blef dager såg jag framför mig en den
vackraste stad man vill se, glänsande hvit, liksom nästan alla af
Greker uppförda. Staden går nästan i en långsträckt halfbåge längs
stranden, åt höger till uppstigande ganska starkt amfitheatraliskt.
Denna del är den nya staden, ofvanför hvilken, med en öppen plats der
emellan, höjer sig den äldre staden i form af en likbent triangel
på sluttningen af en höjd emellan tvenne andra högre sluttningar.
Den fullkomligen triangulära gamla staden slutar sig upptill i den
spetsiga vinkeln med en det hela öfverskådande kyrka. Midtemot staden
ligger en betydlig skärgård af större och mindre öar, på en af hvilka
en stor fyrbåk är upprest. Den ö på hvilken staden är byggd är den
vidsträcktaste, höjande sig i många svinryggslika sluttningar, odlade
ända upp till topparne med rika och upparbetade dälder deremellan.
Staden, sade mig en Grekisk välvillig gubbe bland passagerarne, hade
uppstått under sjelfva frihetskriget, då flyktande Greker tagit
sin tillflykt dit. Den heter _Hermopolis_, såsom hufvudsakligen en
handelsstad. Kl. omkring 8 flyttades vi på en stor bark jemte vårt
bagage från _Mentor_, som fört oss från Konstantinopel, om bord på
_Scamandre_, der allt så väl inredning som folk och annat behagade
mig mycket mera än på _Mentor_. Af alla passagerare voro vi blott 8
som kommo från _Mentor_, alla Musulmän så när som på mig och en äldre
Grekisk qvinna. Under färden på barken tycktes min Arabiska gubbe
vara litet rädd. I hamnen lågo kanske 20 till 30 medelmåttiga fartyg,
till största delen som det tycktes Grekiska, och 4 stora ångfartyg, 3
Franska och ett Österrikiskt, hvilka alla blott väntade på det 5:e,
som skulle komma från Malta. Det kom ock straxt efter middagen och
hemtade åt oss omkring 15 passagerare som skulle till Alexandria,
hvilka alla utan undantag voro Engelsmän, flere med sina hustrur.
Maken till stoj, oväsende och prejeri som Grekernas, hvilka förde
dessa passagerare från deras ångfartyg till vårt, har jag ej sett och
det gick till det otroliga, så att de för böss-skotthåll fingo betala
6, flere 7 francs. Öfverhufvud såg jag här för första gången rätt
Grekernas nu så väl bekanta bedrägeri och gemenhet; det var ömkligt
att se de tafatta Engelsmännen vara utsatta för dem och gräla och
boxas, utan att ändock slippa med mindre än att frikostigt lösa på
pungen. Kort förut hade helt anspråkslöst ankommit en ung Arab, som
jag för sådan igenkände på hans fransar omkring sin turban och på hans
mörkbruna färg. Jag tilltalade honom genast på Arabiska och blef med
den gladaste, öppnaste, leende min besvarad af honom på samma språk.
Sedan talade vi ett och hvarje och förstodo hvarandra fullkomligen.
Snart sällade sig till oss en tredje, som äfven talade Arabiska,
men ganska brytande. Denne var en Grek, som i 10 år varit bosatt i
Alexandria. När nu den första Engelsmannen, en Nordamerikanare, som
såg mycket dum ut med ett litet rödt, väl städadt och putsadt skägg
under hakan, efter tusende gräl med sin roddare, slutligen kom om bord
och man äfven här började tala om quarantaine och annat som jag ej
förstod, än mindre Amerikanaren som nästan allsicke förstod språket,
kom min unge Arab mycket beställsamt fram till honom och började till
min stora förundran tala ganska ren Engelska med honom och säga honom
hvad man sade. Sedermera erfor jag genom bref eller attestater, som
han framvisade för alla Engelsmännen, hvilka han ansatte den ena efter
den andra, att han såsom tjenare följt åtskilliga Engelsmän i Syrien
och annorstädes på resor i orienten samt af dem erhållit det högsta
loford. Af alla ankomna passagerare kom endast trenne med mig på andra
platsen, nemligen ofvannämnda Nordamerikanare och 2 Italienare, tvenne
"fratres", hvilka skulle gå såsom missionärer till Abyssinien. Med den
ena af dem, en 27 års ung vacker man, träffade jag först tillsammans
nere i vår kajuta, då jag som hastigast sprang dit ner för att stoppa
min pipa. Jag vet ej rätt huru vi först kommo i samtal, men det var
med en egen ynglinga ren öppenhet, som han berättade mig att han
och hans "confrère" voro missionärer till Abyssinien &c. Sedermera
frågade han mig, som han tagit för en Parisare, om jag vore katolik
och då han fick höra att jag var protestant, sade han sig hjertligen
ångra obetänksamheten i sitt uppförande och sin uppriktighet emot
mig. Jag tröstade honom så godt jag kunde dermed, att vi dock bekände
samma religion ehuru af olika trosbekännelser, och härmed tycktes han
ge sig tillfreds. Sedermera såg jag honom och hans confrère ligga
största delen af aftonen och läsa böner eller något dylikt ur gamla
pergamentsluntor. Dock voro de bägge två ganska älskliga unga män.
Kaptenen på det från Malta ankomna ångfartyget hade hemtat om bord
till oss ett ungt fruntimmer, som, då vi slutligen foro härifrån ut,
länge stod på däcket och genom en kikare tittade på kaptenen som
hemtat henne. Han stod i stäfven på sitt fartyg äfven med en kikare
och tittade tillbaka på henne, såsom en vår tids fullkomlige riddare i
uniform och hvit väst, med stort, tjockt, svart skägg, hvilket jag af
hjertat afundades honom. De tittade på hvarandra först öfver bord och
sedan genom alla springor och hål och nickade slutligen med en suck
ett farväl. Vår doktor om bord, en vacker man med långt ljust skägg,
stod straxt färdig vid den suckande damen, säkert för att förekomma
någon möjlig dåning. Med Nordamerikanaren började jag under måltiden
prata Engelska och vi fortsatte sedan vårt prat uppe på däck efter
maten. Så mycket jag ännu kunde få reda på honom, tänkte han färdas
längs Nilen och sedan möjligen göra en liten "step" på Arabiens eller
Afrikas kust, sedan färdas till Indien, och derifrån troligen andra
vägen hem till Amerika. Han visste af Fraconell och Himjariternas
dialekt och åtskilliga aforismer om ett och annat orientaliskt, men
var öfverhufvud tafatt i tal och svar. Bland de andra Engelsmännen
hade flera med sig sjukliga fruar, som de gingo och släpade under sina
armar och sågo tråkiga ut, så när som på en. Vägen gick länge mellan
öar, hvilka hade samma utseende som andra här i trakten, dock tycktes
de vara mera odlade och bebodda, så att man öfverallt i sluttningarna
såg framsticka vackra hvitglimmande Grekiska hus. Vi mötte under färden
flera Grek-barker, som seglade in och ut. De äro i allmänhet vackert
och mera smidigt byggda och tyckas segla väl. Så tyckas äfven Grekerna
sjelfva vara dugtiga och tilltagsna sjömän, ehuru svaga navigatörer. De
manövrera flinkt sina fartyg och sjöfolket flyger som kattor med sina
vida byxor i taklen. Till största delen ha Grekerna ett vackert manligt
utseende, men dock ser man understundom ibland dem, liksom jag i dag,
inbitna vilda och bedrägliga fysionomier. I deras manér och uppförande
synes en viss nobel hållning, utan att vara för trög eller för fjäskigt
liflig, och ej så uppblossande som man t.ex. finner Turken, då han på
något sätt blir uppspelt.
Dec. 12.
Gingo ännu hela dagen mellan öar både till styrbord och babord. En stor
ö till styrbord sade den vid bordet dejourerande officern vara Candia,
de till babord sade han ha intet namn. Kanske han ej visste bättre.
Han var en liten ung pojke, som tycktes vilja taga sig en vigtig air,
och utom denna fråga om öarne vexlades intet ord emellan oss fyra som
suto till bords; hvarföre måltiden ock var oändligen tråkig, såsom
hela dagen. Nordamerikanaren är förskräckligt tungkörd; dock har han
nu kommit på ett ämne det jag minst väntade, nemligen antiqviteter
på Malta. Han visade mig åtskilliga Sketchs, som han der tagit af
inscriptioner och byggnader och tycktes dervid visa mera intresse än
jag väntat hos honom. Han sade sig haft för afsigt att från Malta gå
till Tripoli, men ej funnit någon lägenhet. För öfrigt har han varit
vida omkring i Amerika och tyckes nu vilja besöka Afrika och några
andra roliga ställen i Asien; men Europa tyckes han ej bry sig särdeles
om. Han är en högst rolig och besynnerlig man.
Dec. 13.
När jag om morgonen kom upp på däck, fann jag till min stora förundran
att vinden var emot oss och att vi styrde kurs i NNV. Vi hade nemligen
om natten vändt och gingo mot vinden, emedan vi ändå ej till aftonen
kunde hinna fram att löpa in i hamnen vid Alexandria. Vi gingo dock ej
särdeles länge denna kurs, förrän vi åter vände undan vinden och gingo
vår rätta kurs. Denna dag liksom de andra var tråkig, men ficks till
slut med sofva och äta samt att då och då betrakta det azurblåa, nu
något upproriska hafvet. På aftonen sitter jag och skrifver detta vid
mitt thé och midtemot mig på andra sidan af bordet sitter le maitre
d'hotel och skrifver vers. Då jag frågade honom om han brukar idka
poesi, visade han mig som prof af sin konst ett stycke det han kallade
satir, med den anmärkning att jag tvifvelsutan visste hvad det ville
säga, och som hade till öfverskrift: Satyre d'un domestique a bord du
bateau -- och innehöll många roliga saker om Napoleon och Gud vet hvad
annat. Han sade sig vara boktryckare, men som lyckan ej gynnat honom
i det yrket, hade han slagit sig på värdshushållning här och fann det
förmånligare.
(Bref till kofferdikapten A. Wiklund. Förut tryckt i tidningen
Ilmarinen 1855 N:o 52.).
Broder! I den förmodan att du redan sluppit från det allmänt
öfverklagade svåra hålet Odessa, dess svåra hamn och kalla klimat,
jemte allt omak som åtföljer en lastning och hamnliggning, sänder jag
dig denna helsning från Egypti gamla underfulla och heliga jord, jemte
tusende tacksägelser, varma och innerliga för den trefliga, roliga tid
du så frikostigt gästade mig och förde mig helbregda och glad öfver
Italiens och Greklands haf till Storsultanens stora stad. Jag har
sedan vi skiljdes ofta, för ofta och stundeligen fått känna saknaden
af ditt trefliga sällskap och din trefliga kajuta. Men låtom oss gå i
ordning. Aftonen af samma dag, på hvars morgon jag lemnade _Active_
och mina landsmän, gick jag ombord på det Franska ångfartyget och för
större säkerhets skull redan kl. 3 på eftermiddagen. Här gick jag nu af
och an på däcket och spatserade ända till kl. 6, ty då först lyftades
ankar. Under denna tid, såsom under hela resan, hade jag tillfälle att
förarga mig öfver de Franska matroserna, som dussintals, största delen
med cigarren i munnen, stodo och halade på en ända, hvartill 4 à 5 af
dina matroser varit tillräckliga. Öfverhufvud kan jag ej säga att det
sjöväsende, jag här såg, behagade mig alls och skillnaden var oändlig
mot hvad jag blifvit van att se ombord hos dig. Den 8 middagstiden
passerade vi Dardanellerna och kastade ankar den 9 om morgonen i
Smyrnas hamn. Här blefvo vi liggande hela denna dag och jag begagnade
tiden till att fara upp och bese staden, som föreföll mig särdeles
vacker och snygg. Jag var äfven uppe här hos Ryske generalconsuln
Ivanoff, och han emottog mig med särdeles artighet och välvilja, såsom
äfven isynnerhet hans sekreterare, som var literat och ville passera
för sådan ännu mera än han verkligen var det. Följande morgonen d.
10 gingo vi derifrån och landade följande dagen i Syra, hvars nya,
hvitt glänsande stad behagade mig utomordentligt. Här flyttades vi
öfver på ett annat af de 5 ångfartyg, som här sammanträffade. Det
hette _Scamandre_ och förde oss hit till Alexandria, i hvars farliga
och klippfulla hamn vi kastade ankar den 14 dennes. Hela resan var på
det hela taget oändligen tråkig. Till Smyrna följde dock med oss ett
sällskap af 3 Turkar, som voro de enda trefliga i mitt tycke bland de
kanske 40 passagerarne. Det var en officer med 2 underofficerare, som
mig tycktes. De hade mat och dryck med sig, hade däcksplats, åto och
drucko och rökte oupphörligen, så att jag tyckte de första aftonen
redan hade ett litet rus alla tre. Jag kom i samtal med dem och hade
ganska roligt åt dem. Ifrån Smyrna kom en ny passagerare, en gammal
Arabisk gubbe från Kairo med ärevördigt grått skägg. Han var mig högst
välkommen och i hans sällskap fann jag mig väl. Från Syra kom i andra
kajutan, der jag hade plats, en Nordamerikanare, som var förskräckligt
tungkörd, men dock ej så otreflig när man fick honom litet i gång,
och dessutom 2 Italienska unga Bröder, som skulle till Abyssinien för
att predika. De läste flitigt i sina böneböcker, och den ena, som var
sjuk nästan under hela resan, låg mest hela tiden i sin säng med ett
visst kärl i ena handen och psalmboken i den andra. Dessutom voro bland
däckspassagerarne en ung Arab, hvilken såsom betjent eller tolk följt
med en Engelsman på långa resor i Syrien och annorstädes, och nu erbjöd
sig åt de rika Engelska seigneurer som hade första platsen. Han var
en godsint, treflig ung man, som jag mycket pratade med. Detta var nu
sällskapet om bord. Det var mångfaldigt och i sig sjelft icke tråkigt;
men det evigt enahanda i farten, det beständiga bultandet af maschinen,
och med alla beqvämligheter dock den obeqvämlighet och tvungenhet, som
alltid råder på ett ångfartyg, gjorde denna en veckas fård i mitt tycke
mycket längre och långsammare än hela vår färd från Marseille till
Constantinopel. Bordet var fullt med rätter till middagen, åtminstone
10, oberäknadt den mångfaldiga deserten, till frukosten omkring 5 à
6 jemte desert; allt detta hade jag oändligt gerna bytt ut mot våra
ärter och vårt ypperliga kött och fläsk. Och betjentsluskarne, som
stodo omkring och gapade på hvar bit man stoppade i munnen, voro mig
vederstyggliga. Till all lycka har jag, såsom du vet, god förmåga att
kunna sofva och begagnade den äfven; jag sof vanligen hela dagen från
frukosten, som slutades omkring kl. 10, till middagen som börjades
kl. 5. Det var således med stort nöje jag slutligen såg oss anlända
hit till Alexandria. Men de 3 första dagarne jag var här, regnade det
oupphörligen, så att jag föga kunde gå ut. Sedan klarnade vädret upp
och vi ha haft, med undantag af då och då fallande regnskurar, det
vackraste, mildaste sommarväder, och jag har härunder oupphörligen
vandrat omkring på denna ruinfulla jord, der nästan för hvart steg
ligga qvarlefvor af gamla pelare och annat, dels i marmor, dels i
granit. Äfven har jag gjort åtskilliga bekantskaper med lärda Araber
och scheikher; somliga hafva till och med, när de erfarit mig vara
något så när hemmastadd i deras religion och deras vetenskaper,
dels trott mig vara en muslim, dels sökt förmå mig att uttala deras
trosbekännelse och anta deras lära. Jag har högst roligt med dem och
sitter ofta i ett det underligaste sällskap på moské-trapporna och på
stenarne derutanför, inbegripen i samtal med dem.
Dagb. Dec. 14.
Vi ankommo till Alexandria kl. omkring 1 på eftermiddagen och kastade
ankar i hamnen ett godt stycke från land. Hamnen är en af de sämsta
man kan se till sitt läge, öppen och på lång sträcka omgifven af
klippor och skär, som stå just under vattenytan och mot hvilka nu slogo
svåra bränningar. Stränderna rundtomkring hade det rätta Afrikanska
utseendet, sandiga med låga höjder och kala. På de tvenne utböjningar
som bilda hamnen voro fästningsverk och andra ståtliga kronobyggnader,
hvilka gåfvo en ganska vacker anblick, ehuru ingalunda så "mahlerisch"
som Konstantinopel. Stojet och oväsendet af slupar och båtar, som så
snart ankaret fallit omgåfvo oss till otal, var förskräckligt och
skriket af de Arabiska strupljuden ökade sorlet. Villervallan bland
sakerna, som hemtades upp på däcket och släpades hit och dit af deras
ägare, ökad af hotel-garçoner, som bjödo ut sina adresskort och
rekommenderade sina värdshus, samt af Arabiska roddare, som kommo upp
för att emottaga och flytta sakerna i sina båtar, var öfverhufvud här
som allestädes obehagligt. Slutligen sällade Nordamerikanaren och jag
oss till en garçon från hotel d'Europe och han bestyrde om våra sakers
transport i en båt och allt öfrigt. Här syntes numera inga Turkiska
kaiker, utan sågo båtarne här ut som våra vanliga slupar. Araberna
tycktes vara dugtiga på sjön och raska. I hamnen lågo många Egyptiska
örlogsmän och krigsskepp, till en stor del aftacklade, men kanske
till antalet flera än jag sett i Konstantinopel. De voro öfverhufvud
vackra fartyg och på några tycktes man vara sysselsatt med arbete,
äfvensom somliga tycktes tjena till kaserner. Vi kommo efter en kort
rodd af 3 svarta betjenter, som följt med den Franska garçonen, i land
och möttes der af en oändlig skara bärare och åsnedrifvare, hvilka
förfärligt trängde sig omkring oss och bjödo ut sig. Men vi behöfde
dem naturligtvis ej. De svarta förde våra saker till tullen, der de
gingo igenom nästan utan någon visitation alls. Sedermera satte vi
oss i garçonens vagn med honom och så bar det af genom Alexandrias
gator. Här såg jag först att jag var i en annan verld och bland annat
folk, ej just för sjelfva stadens utseende, ty den liknade mera en
Europeiskt-Afrikansk stad än en äkta Arabisk, utan isynnerhet för
folkets skull med sina nakna, brunsvarta ben, armar och ansigte, samt
allt öfrigt i deras utseende, uppförande och hela sätt. Allt gjorde
ett eget underligt intryck på mig och jag kan ej neka att jag nu först
kände en liten farhåga, då jag tänkte att jag med detta folk skulle
tillbringa Gud vet huru lång tid. Men å andra sidan lockade och lifvade
mig nyheten och det egendomliga hos dem. Den förtreten hände mig, det
första jag kom i land ibland den starka trängande folkhopen, att jag
förlorade min näsduk, antingen någon snattat den ifrån sidfickan eller
jag sjelf stuckit miste då jag begagnat den. Det förargade mig mycket,
så att jag började skuffa förfärligt omkring mig. Hotelet dit vi kommo,
var mycket gentilt och äkta fint Franskt. Här tvättade och klädde jag
mig litet och begaf mig sedan ut på den stora, vackra, rektangelformiga
plats vid hvilken det är beläget och invid hvilken alla konsuler tyckas
ha sina hus. Jag spatserade något omkring, men vågade mig ej långt för
den snart instundande aftonen. Var dock på ett Arabiskt kaffehus och
smakade mokha utan socker och rökte min Nargile. Kaffet tyckte jag var
ypperligt och jag saknade alls icke sockret. Folket, som tycktes vara
af lägre klassen, tittade väl långt på mig med mina glasögon, men var
hyggligt och lemnade mig alldeles i fred. Sedan kom jag hem och skref
åtskilligt. Jag var dock något nedslagen till sinnes, ty Paris låg och
tärde på mig. Om natten föllo åtskilliga häftiga regnskurar, sådana det
ock om dagen fallit, och för öfrigt hördes blott åsnornas förfärliga
vrålande och något hundskall, dock detta senare på långt när ej så
mycket som i Konstantinopel. I min med fint flor omslutna säng plågade
mig hela natten myggorna förfärligt och gåfvo mig föga ro att sofva.
Dec. 15.
Var om morgonen på Ryska konsulatet och träffade der Spitznagel, till
hvilken äfven Jaba gifvit mig ett bref från Smyrna. Ehuru ganska artig,
behagade han mig ej särdeles. Äfven voro andra hos honom, bland dem en
Tysk doktor, som vistats här en längre tid. Här erfor jag äfven till
stor smärta för mig att _Hedenborg_ för omkring 3 år sedan flyttat för
alltid till Rhodos. Det var en svår nyhet för mig, ty af honom hade
jag väntat nästan alla behöfliga upplysningar. Min granne i hotelet,
Nordamerikanaren, kom in till mig på morgonen och lemnade mig första
häftet af den skrift, det nyss stiftade _American oriental society_ i
Boston utgifver. Han förekommer mig öfverhufvud allt bättre och bättre,
ehuru alltid mycket tungrodd. Af detta häfte erfor jag att presidenten
för sällskapet är John Pickering, och sedermera såg jag på min
reskamrats kappsäck namnet C. Pickering. Erfor äfven följande dagen af
honom sjelf att han är presidentens brorson och lär kanske till sluts
vara en man af djup lärdom och stort anseende, ehuru han aldrig låter
någonting sådant skina fram eller synas. Hvad ändamålet är med hans
resa längs Nilen och åt andra håll (t.ex. Tunis) dit han ämnar sig, har
jag ej kunnat fa ur honom ännu; och nu mera torde det bli för sent,
emedan han endera dagen tänker bege sig härifrån till Kairo. Kanske
har jag förskräckligt misstagit mig på honom. Vädret var hela dagen så
fult, med den ena starka regnskuren efter den andra, och så smutsigt
var det på gatorna att jag föga kunde vara ute. Jag använde derföre
största delen af dagen på att färdigskrifva ett bref till Conradi,
som jag börjat redan på redden af Konstantinopel. Det var öfverhufvud
en högst ledsam dag med allehanda griller, som fortforo att plåga mig
långt in på natten och väckte mig mycket tidigt följande morgon.
Dec. 16.
Förde brefvet, som jag adresserat till Hyrén i Konstantinopel, på
posten. Satt en stund inne hos Pickering, som skänkte mig det af
Amerikanska sällskapet utgifna häftet, hvilket jag trodde han lemnat
mig blott till genomögnande. Han torde ändock vara en treflig man,
ehuru jag ej ännu rätt kunnat fatta hans enkla, nästan patriarkaliska
manér. Flyttade från _Hotel d'Europe_ till _Hotel de toutes les
nations_. Jag hade allt sedan jag kommit till Alexandria ej mått rätt
väl och lefvat hela tiden blott med kaffe och bröd, emedan jag ej haft
den ringaste appetit. Troligen är oro orsaken dertill. Nu finner jag
mig bättre på det nya värdshuset, emedan här ej råder en sådan prakt
och glans som på det förra. Öfverhufvud tyckes stor luxus råda här,
isynnerhet bland Européerna, helt olika mot i Konstantinopel, der allt
till och med förekom mig litet sluskigt. Men större rikedom och stadens
mindre vidd lära här förorsaka luxen. Äfven Araberna tyckas litet
låtit smitta sig, så att de här gå grannare och kostsammare klädda än
i Konstantinopel Turkarne. Men å andra sidan kan man ej se trasigare
och sannare tiggarfigurer än här bland den lägsta klassen. De äro
ofta nakna ända långt upp på magen, den öfra delen täckt af trasor,
som man har svårt att förstå huru de kunna hållas ihop på kroppen.
Vädret klarnade i dag litet upp och på eftermiddagen upphörde slutligen
regnet. Jag gick mot aftonen ut och spatserade litet omkring, såg på
afstånd Pompeji pelare och Cleopatras obelisk, besteg en höjd, den
största här, och hade en praktfull utsigt öfver Medelhafvet, insjön och
de många palmlunder, som öfverallt ligga i staden mellan de underliga
husen, hvilka se ut som om en våning ramlat bort ifrån dem. För öfrigt
ser det ut som om öfverallt funnes ruiner af fallna hus. Vidsträckta
och djupa gräfningar tycktes vara gjorda, och i den uppkastade mullen
funnos qvarlefvor af gamla pelare och kapitäler, dels af marmor, dels
af granit. På toppen af höjden, der en liten fästning ligger, kom jag
i samtal med en Turk och en Arab, hvilka gåfvo mig lofordet att jag
talade väl Arabiska; men derföre måste jag ock ge en bakschisch af 10
para.
Dec. 17.
Gick tidigt ut. Vädret var vackert och gatorna redan nästan alldeles
torra. Vandrade omkring hela hamnen och större delen af staden,
och blef då och då mest af barn tillropad: Gajor. Staden hade mest
öfverallt samma utseende, låga stenbyggnader med platta tak. Det
förekom mig alltid som om något fattades på dem. Här och der på många
ställen suto Araberna och rökte eller åto frukt eller annat, pratade
och sågo nöjda ut, ehuru till sitt yttre mycket tiggarlika. Ett
gräl såg jag äfven mellan en ung gosse och en soldat. Den förre var
förskräckligt vild och skrek förfärligt om 5 piaster; men det hela
kunde jag ej få reda på. Sedan jag så vandrat kanske några timmar
omkring utan något mål, kom jag slutligen midt ibland trädgårdar, af
hvilka jag inträdde i en som stod öppen. Der inne var ett större i
Europeisk smak byggdt hus, som jag sedan erfor vara en Armenisk kyrka.
Sedan jag här gått omkring i palmlunderna, kom trädgårdsmästaren
och helsade på mig på Arabiska, och vi kommo så i samtal, hvilket
allt fortsattes under spatserande och snusande. Han var en högst
välvillig medelåldrig man, och gaf mig en stor mängd dadlar, dem han
slog ned ifrån träden. De smakade mig mycket väl och jag åt mycket
af dem. Sedan gaf han mig åtskilliga andra frukter och hela hopen af
välluktande blommor. Jag dröjde visst 2 timmar i trädgården, mest i
hans sällskap och trifdes mycket väl der. Medan jag gick ensam omkring
der, hittade jag en röd med hölsa försedd frukt, som jag tog upp och
smakade på; men den var förfärligt stark och bitter, och ehuru blott
helt obetydligt kommit att vidröra mina läppar, brände det förfärligt
och länge på dem som eld. Sedan jag efter mycket spottande slutligen
vågade svälja saliven, brände den ännu länge i hela gommen, och då jag
kanske halfannan timme derefter oförvarandes kom att klå mitt öga med
samma finger som vidrört hölsan, fick jag en förfärlig sveda, som kom
mig att frukta för mitt öga, men dock slutligen gick öfver. Sedermera
erfor jag att denna längs jorden växande frukt var peppar. Roligt och
eget var det här brukliga sättet att gå upp och ner för palmträdet.
Karlen hade nemligen en temmeligen bred gördel på ryggen, hvars begge
ändor förenades af ett rep, som på ena sidan kunde öppnas och fästas.
Med gördeln på ryggen, repet omkring den skrofliga palmstammen och
med sina fötter stödda mot trädet, vandrade han behändigt uppför det,
flyttande repet för hvart steg han tog. Uppkommen till kronan samlade
han dadlarne uti en korg eller skar af hela qvisten hvarpå dadelklasen
satt. Sedan jag tagit afsked af min trefliga trädgårdsmästare, som
vid nästa besök bad mig hemta åt honom litet af mitt snus, som mycket
behagade honom, gick jag bort belastad med dadlar och blommor, rätt
glad öfver min här tillbragta tid. Sedan gick jag småningom hem, läste
litet ur _Lanes_ ypperliga arbete _the modern Egyptians_, åt middag och
blef hemma tills mot aftonen, då jag åter tog mig en liten promenad i
det vackraste väder med ljum sommarvarm luft, som dock icke var qvaf,
emedan hela dagen hade blåst en mild nordlig vind. När jag härunder
kom till hafsstranden och stod der och såg utåt, kom jag i fäl med en
fattig Arab, som sade sig ha varit portvakt hos åtskilliga Franker.
Han hade förlorat ena ögat genom en Arabisk doktors dåliga behandling
af någon ögonsjuka. Han talade vidlyftigt om hela saken, men jag
förstod ej rätt allt. Han var för öfrigt en gladlynt och god man om
några och 40 eller 50 år, ty han visste det ej sjelf rätt säkert; jag
fann stort nöje i att prata med honom, så att vi blefvo stående visst
en half timme och konverserade. Slutligen begärde han litet tobak att
stoppa sin pipa med och jag gaf honom en qvart piaster, som han med
tusende tack emottog. På dagen under min vandring i staden hade jag
sett en ohygglig operation med en åsnas öga. De hade, så mycket jag i
folkträngseln deromkring kunde se, med en nål dragit en grof tråd genom
conjunctivan, hvilken tråd operatorn höll med den ena handen, under
det han med fingrarne på den andra förfärligt och utan all skonsamhet
gräfde omkring ini ögat åt alla sidor, så att bloden rann ymnigt ur
det. Sedan han så en lång stund fortfarit, tog han ett glödgadt jern
och brände med dess ena platthufvade ända djupt in genom skinnet på
sidan af ögat, och upprepade bränningen ännu med ett dertill färdigt
hållet annat jern. Härunder voro hela tiden åsnans ben bundna, dess
mun och nos tillstoppade till största delen af ett öfver nosen spändt
trädstycke. Hvartill allt detta tjente, antingen att exstirpera ögat,
som jag dock ej tror, eller kurera det för någon åkomma, kunde jag ej
få reda på. Operationen, ehuru gjord på en åsna, var ganska buslig; men
de dervid assisterande och beseende tycktes det ej alls bekomma, ehuru
bland dem voro flere unga barn.
Dec. 18.
Var om morgonen hos Pickering, som allt mera vinner i mitt tycke, ehuru
allt ännu mycket tungrodd och njugg på ord. Var sedan ner i hamnen
och fick reda på en signore Cagia, till hvilken jag hade ett bref att
aflemna från hans farbror Pisani i Konstantinopel. Vandrade sedan
vidare der, och var förskräckligt förföljd af åsnedrifvare, som prompt
ville ha mig att rida och ansatte mig mycket värre än isvotschikarne i
Petersburg. Jag kom dock undan upp till Frankernas qvarter och besökte
Spitznagel, som höfligt tog emot mig. Han tyckes vara en man som laggt
sig på föga annat än sitt embete, och har föga böcker eller annat i
den orientaliska litteraturen, tyckes ock ej känna mycket deraf. Sedan
gick jag genom bazaren och spatserade i den åt alla håll. Den förekom
mig här på långt när ej så rik som den i Konstantinopel och Smyrna,
för öfrigt nära nog i samma smak, blott att här satt mer sysslolöst
folk, isynnerhet qvinnor och barn, som sågo förfärligt trasiga ut och
voro nästan halfnakna. Här på åtskilliga kaffehus, bland hvilka ett
isynnerhet förekom mig störst och bäst af alla orientaliska jag än
sett, såg jag allehanda spel, största delen af dem Lane beskrifver.
Jag hade vandrat hela dagen, så att jag nu för första gången sedan
jag kommit hit egentligen kände mig hungrig och åt med aptit min
middag. Kort derefter begaf jag mig till föreståndaren för härvarande
militärhospital, en Tysk. Han emottog mig mycket vänligt och bad mig
följa med sig följande morgon, då han kl. 7 skulle göra sin morgonrund.
Det gör en godt, då man ensam utan bekanta och "verlassen" vandrar
omkring främmande i en främmande stad, att finna någon som välvilligt
tar emot en. Det var nu fallet med mig. Under min vandring i bazaren
såg jag en Arabisk likprocession vandra fram, i spetsen för hvilken
gick först någon sheikh åtföljd af en stor skara små skolgossar och
sedan äldre karlar, derefter kom liket i en kista öfverdragen med en
röd broderad duk och efterst kommo qvinnor. Pojkarne och karlarne
mumlade i ett förfärligt sorl, så mycket jag genom det kunde höra,
_lá iláha illallaho_; men tycktes för öfrigt ej just vara andäktiga
eller allvarsamma, ty de pratade och skrattade derunder mycket med
hvarandra, så äfven qvinnorna. Kort förut hade jag passerat förbi
en liten skola, der pojkarne suto och runkade på hufvudet och hela
öfra delen af kroppen under det de mumlade på sina läxor. Senare på
eftermiddagen gick jag genom tullen, som är i en kasern utåt kanalen
Mahhmodije, och gaf mig under vägen i fäl med en gammal gubbe som gick
samma väg. Han var treflig och rolig, ehuru med Arabiskt högmod, så
fellah och tiggaraktig han för öfrigt var. Jag vann dock mitt ändamål
att komma i samtal med honom och vi gingo väl en half timme tillsammans
och pratade. Äfven han ville naturligtvis ha en drickspenning och jag
gaf honom 5 fadda. Men när vi skildes åt och han frågade om han skulle
stoppa sin pipa åt mig och jag mente det ej vara nödigt, ville han ha
mera, hvilket han dock ej fick. När han tog emot slanten, kysste han
den först. Jag uppsteg nu på en backe och hade en vacker utsigt öfver
hafvet åt alla sidor och till någon del öfver staden, hvaraf dock en
stor del bortskymdes af en högre backe. Sedan vandrade jag småningom
hem öfver de uppgräfningar man här gör allestädes, invid hvilka i
gruset ligga många och stora stycken af pelare och annat. Här blef jag
åter gäckad och bespottad af barn, som till och med kastade stenar
efter mig. Vädret var som den vackraste, ljummaste vårdag hos oss, med
en frisk, men mild vestlig vind. Fälten, som tycktes vara upplöjda,
buro en gröda hvilken fullkomligen liknade vår brådd, och allt liknade
den vackraste majdag hos oss, blott folket var annorlunda och jag var
annorlunda.
Dec. 19.
Jag hade knappt hunnit lägga mig i går aftons, då jag hörde musik. Jag
steg upp och såg genom fönstret en procession, föregången af en gosse
som bar en fackla, efter honom musikanter bestående af en pipare, hvars
instrument hade ett ljud nära liknande klarinettens, men mera skarpt,
ungefär emellan den och haubois, vidare ett stränginstrument som
accompagnerade med ett ljud nära mandolinens, och en tambour de basque.
Efter dem kom sjelfva processionen, bestående af qvinnor och karlar,
samt sist ännu 2 fackelbärare. Det var troligen ett brudtåg. Musiken
var ej ful, melodin, alltid densamma så länge jag kunde höra, var enkel
och behaglig. Jag begaf mig ut kl. 7 till doktor _Barber_ och följde
honom till militär-hospitalet, ridande på en åsna. Ridten är ganska
beqväm, men jag tycker alltid synd om pojkarne som måste springa efter
och köra på. Härvid nyttja de en trädkäpp, något hvass i ändan, med
hvilken de sticka åsnan i länden. Sådan var väl de gamles _kentron_,
om jag rätt minnes namnet. Hospitalet, som är något aflägset, är en
gammal kasern, inrättad till sjukhus. Det är en fyrkantig byggnad,
kanske lika stor som vår Thölö kasern, men blott med 2 låga våningar
och platt tak, allt af ett temmeligen ruskigt utseende. Midtpå gården
var en badstuga. Han sjelf är prefekt för det hela och kallades af
alla _khakim pasha_. Under sig har han 4 Europeiska läkare, alla tror
jag Italienare, och dessutom 2 Arabiska. Hvar och en af alla dessa
läkare har åter under sig en Arabisk handtlangare, som upptecknar
recepten och förbinder &c. Han sjelf sade sig hafva förbehållit sig
ögonsjukdomar och operationsfall samt uppsigten öfver det hela. De
sjukas antal uppginge ofta till öfver 500 och mer; nu voro här ej så
många. För närvarande var här just inga intressanta fall; ögonsjukdomar
åtskilliga, men ingen särdeles märkvärdig. En elefantiasis i scrotum
såg buslig ut. En dylik hade han för någon tid sedan opererat, som han
sade varit ovanlig och öfver hvilken han ville visa mig teckningar.
Äfven hade han en liten samling af preparater, bland hvilka jag såg
en stenbildning i urinblåsan, enligt bvilken han förklarade stenarnes
uppkomst och fortbildning. Här gäller nemligen redan såsom lag att
man kan göra nekroskopier, ehuru, såsom äfven oftast hos oss, den
dödas anförvandter skola undanbedja sig det. Ordningen och snyggheten
på sjukhuset var väl öfverhufvud kanske bättre än man här kunde
vänta, dock ännu ganska dålig. Rummen liknade mera kättor och bodar
än sjukrum. Sängarne voro ej heller särdeles goda eller snygga. Ett
apotek, temmeligen fullständigt, fanns här med de nödigaste preparater,
hvilka sedan dispenserades ut i ett eget rum af Arabiska farmaceuter;
på burkarne stod äfven det Arabiska ordet, men det var som oftast intet
annat än det Latinska, skrifvet med Arabiska bokstäfver. Läkarena voro
i allmänhet hyggliga och artiga mot mig och jag passerade för en deras
kollega, såsom sådan äfven af prefekten presenterad för dem, ehuru jag
fullkomligen beskrifvit för honom den kurs jag gjort i medicinen. Han
klagade något öfver sina kollegers intresselöshet. Och Gud vet hvad
det kunde vara för män, ty här får, såsom jag af honom erfarit, hvar
och en praktisera som kan skaffa sig patienter; i det afseendet finnes
alldeles ingen polis, och den som vill inträda i tjenst har blott att
underkasta sig någon ringa formalitet, som skall vara nästan af ingen
betydenhet. Ronden gick på en helt kort stund, ehuru antalet af sjuka
här var betydligt, om ock sjukdomarne kanske ej voro farliga. Kort
efter det jag kommit hem, gjorde Spitznagel en liten visit hos mig,
hvars mening jag ej kunde inse, om den ens hade någon. På eftermiddagen
var i bazaren och köpte mig några pipor och _kalamer_. Spatserade litet
på aftonen, men vädret var fult och kallt. Det blåste nemligen hela
dagen NY nästan storm. Frankerna sågo frusna ut och hopkrumpna i sina
kappor. Araberna voro lika nakna som vanligt. Äfven jag frös litet, då
jag gick längs hafsstranden och såg på vågorna, som svallade förfärligt
mot de nära liggande grunden och bröto sig långt upp på stranden i
långa svallsjöar.
Dec. 20.
Satt hela förmiddagen och sysslade med ett och annat. Gick en stund
efter middagen ut och spatserade längs hafsstranden, som nu låg full
af allehanda små snäckor och sjögräs, hvilket senare barn och qvinnor
samlade upp i såll ur svallsjöarne, som ännu gingo höga efter gårdagens
storm. Äfven lät man åsnor gå och beta på den högre upp vid stranden
uppkastade tången. Gick sedan genom ett aflägset qvarter, der husen
liknade en måttligt högt uppförd mur i hvilken rummen voro, liknande
källare, utan fönster, tror jag, blott med en låg dörr och så låga att
troligen jag ej kunnat stå rak i dem. Derigenom kom jag till Kleopatras
pelare, som är ett enda ofantligt stort granitblock, det största jag
ännu sett, med hieroglyfer på alla sidor; men blott på södra och östra
sidan af obelisken voro de läsliga och tydliga, på de andra sidorna
voro de förvittrade, åtminstone högst otydliga och utplånade. När jag
stod bredvid den förekommo mig alla föremål der omkring och jag sjelf
så oändligen små, ehuru den på afstånd ej ser alltför stor ut. Derifrån
gick jag hit och dit omkring i det vackraste, mildaste vårväder,
och kom slutligen till en gammal man, som jag på hans gröna turban
igenkände för en sherif. Han helsade på mig först och gaf sig i samtal
med mig; tycktes affektera att tala det gamla lärda språket, satte
t.ex. alltid predikatet i accusativus med nunnation efter verbum vara,
men visade öfverhufvud välvilja och mildhet. Jag förstod hans språk
särdeles väl, hvarföre jag ej gjorde mig någon brådska att gå ifrån
honom och då vi slutligen skildes, ångrade jag mig och gick tillbaka
till honom. Han förde mig in i moskén, der 2 män höllo på att göra sin
bön, visade mig den, ehuru der var ringa att se nu i dess förfallna
tillstånd, äfvensom dess fordna vidsträckthet och de 2 grafvar, som
ännu voro qvar från fordom. Han sade sig vara född här under Napoleons
invasion, då Fransoserna äfven skulle ha förstört minareten, som nu
alldeles saknades. Hans ena öga var alldeles förstördt redan från
ungdomen och det andra var svårligen fördunkladt, ehuru han sade sig
se bra med det. I hela hans väsende låg öfverhufvud en mild och lugn
hängifvenhet och resignation, det syntes klart att han pröfvat mycket
af lifvets köld. Han sade sig bo i moskén, ehuru jag der ej kunde
se någon säng eller några andra husgeråd. Han frågade mitt namn och
jag uppgaf det vara Wali -- ett namn som sheikh Tantavi rådde mig
att antaga och som jag i sjelfva verket burit på alla mina pass och
biljetter allt sedan jag kom till Havre, der man genast skref mig Valy.
Han undrade högeligen på huru jag fått ett äkta muslimiskt namn, och en
annan gammal gubbe, som säkert var moskéns mueddin, sade sig haft en
kusin som hetat så. Gubben vann hela min aktning och kärlek, isynnerhet
genom den fördragsamhet han visade alla folk och deras religion, och
genom den enkla, hulda orientaliska filosofi som låg i hela hans tal.
Jag kom öfverens med honom att jag alla dagar skulle få komma dit
och lära mig Arabiska. Han sade sig ha mycket böcker i åtskilliga
lärdomsstycken. Han följde mig långt på vägen och visade mig den, på
det jag skulle hitta tillbaka. Sedan gick jag ännu längs stranden för
att lukta sjögräs, och såg på åsnedrifvare som läto sina ök gå och beta
på sjötången. Sedan kom jag förbi _Vakil effendis_ hus, som ligger
vid sjöstranden, och kom der i samtal med 2 unga soldater från Tanta,
hvilka voro högst trefliga och verkeligen älskeliga. De klagade öfver
att de på 23 månader ej fått ut någon sold och att de hade svårt om
bröd och tobak. Jag bjöd dem in på ett bredvid liggande kaffehus, men
de afböjde det och bjödo mig i stället in i sin vaktkoja vid porten af
huset, der jag satt bland hela hopen soldater, hvilka alla bemötte mig
hyggligt. Det var ett helt litet rum, på hvars murtaba eller upphöjning
de utbredde för mig en matta att sitta uppå. När jag efter en kort
stund åter gick bort, bådo de mig stanna. Men det började redan bli
mörkt, och så verkligen glada de än voro och så mycket jag än tyckte om
mig här, fann jag dock säkrast att gå hem.
Dec. 21.
Hade ingen ro att sitta hemma för gårdags sheikhen, hvarföre jag
gick kl. omkring 10 ut till samma moské, der jag i går gjort hans
bekantskap. Han var dock nu ej der. Jag gick derifrån efter ljud, som
jag hörde, af en trumma och kom till ett litet hus, utanför hvars dörr
stodo, omgifna af en stor skock barn, 2 musikanter, den ena klappande
på en trumma, den andra slående tallrickar, och med dem en liten
gosse som bar en grön fana med en inscription, innehållande Islams
hufvudtrosartikel. Trumman var nästan i form af vår tambour de-basque,
men ansenligt djupare, på båda sidor öfverdragen af skinn; då han slog
på den ena sidan, hade han på den andra en flat sticka med hvilken han
slog emot. Tallrickarne liknade våra, men voro mycket klumpigare och
såsom jag tyckte af koppar. Jag frågade hvarföre musiken uppfördes, då
de sade att det i dag var någon sheikhs fest samt uttalade _molid_. Jag
blef fordrad att ge 5 fadda men gaf 10, och de tyckte jag var mycket
frikostig. Sedan vandrade jag mycket omkring; kom till en tullport,
der tvenne soldater suto och spelade det här vanliga _min'al_ spelet
med snäckor, som delas ut i 6 gropar på hvardera sidan af ett bräde.
Jag fick dock ännu ingen reda på det spelet. Nära tullporten var en
begrafningsplats, der just nu ett barn råkade begrafvas. Processionen
bestod här af blott fullvuxna, som på en ganska vacker melodi sjöngo
islams troslära. Just när likkistan bars in stannade qvinnorna, som
följde med efterst i tåget, utanför kyrkogårdsporten och skreko och
jemrade sig; isynnerhet ropade en högljudt med gråtande röst _ja
valadi_ och dylikt, mest allt betydande: _o min son!_ Äfven de andra
klagade och ropade. Gick sedan åter in i den Armeniska trädgården och
helsade på trädgårdsmästaren, som på det vänligaste tog emot mig. Men
han var nu sysselsatt med trädgårdsarbete, så att han ej hann med mig.
Derifrån vandrade jag småningom middagstiden hem och träffade åter på
vägen en likprocession, föregången af en hel hop pojkar, som skreko
och vredo sina ansigten förfärligt. Förmodligen var det läraren i
någon skola, som följdes af sina lärjungar. Handlade tobak, och af en
näslös Turk, som handlade med gammalt skräp, en Engelsk upplaga af Nya
testamentet på Etiopiska för billigt pris. Straxt efter middagen gick
jag åter ut till min moské, men träffade ej heller nu min sheikh; men
under det jag i sällskap med hans mueddin och tvenne andra slarfhankar
satt på några stenar utanför moskétrappan och väntade, samlade sig
allt flere dit, så att vi slutligen voro ett sällskap af omkring 10
personer, som suto der och stekte oss i den ganska varma solen och
njöto rätt af söderns "il dolce far niente." De undrade högeligen hvad
jag var för en fogel, men när förmodligen mueddin underrättat dem att
jag ville lära mig Arabiska, började de fråga mig hvad det och det
hette på Arabiska; när jag visste det, skrattade de nöjdt och när jag
ej visste, sade de mig det Arabiska namnet med högsta välvilja, och
voro öfverhufvud glada och hyggliga, så att jag fann mig väl ibland
dem. Undertiden gick än den ena, än den andra in i moskén och gjorde
sin bön. Slutligen kom en sheikh, en annan än gårdagens, och man
visade honom något som jag skrifvit på en liten griffeltaflebit med
en annan, och som de andra ej kunde läsa; men när sheikhen läste det,
förundrade de sig högeligen öfver att jag kunde skrifva Arabiska.
När sheikhen, hvars namn var _Ibrahim_, slutat sin bön, kom han ut,
satte sig bredvid mig och började fråga mig allehanda samt slutligen
examinera mig i Arabiska grammatiken; när jag svarade rätt på hans
frågor, steg allas förundran högt och de skrattade högst roligt. Han
frågade vidare hvad jag hade för Arabiska böcker, och då han hörde
att jag äfven hade Koran, började han för de andra apostrofera sådana
män, som lära oss otrogna deras grammatika och annat för pengar. Sedan
blef tal om Mekka och de frågade, nästan med någon illslughet tycktes
det mig, om jag varit der eller om jag tänkte mig dit, hvartill jag
naturligtvis svarade nej. Men nu berättade en af sällskapet huruledes
en kristen dock varit der, och man tycktes högeligen förarga sig
deröfver. Sedan kom än vidare en sheikh dit, som var blind på båda
ögonen och för öfrigt såg ut som en rätt dervish; han gjorde mig några
frågor. Men ingen af dessa hade den huldhet och det milda väsende som
moskéns egentliga sheikh, min gårdagsbekantskap. Ibrahim var dock en
rolig man, något häftig, såsom han äfven talade mycket fort; hade
för öfrigt mycket tycke i utseende och manér af sheikh Tantavi. Hela
denna eftermiddag var mig af det högsta intresse, ehuru jag fann mig
litet generad af att bli examinerad. Men för att lära sig ett språk
är i sanning detta den bästa methoden. Sedan följde jag med Ibrahim
till staden, der han gick in i en moské. Jag frågade äfven honom om
han ville bli min lärare i Arabiskan, men han sade sig vara lärare i
en skola och hela dagen upptagen der; bad mig derföre hellre gå till
sheikhen i moskén.
Dec. 22.
Gick på förmiddagen ut och spatserade genom en tullport till Pompeji
pelare. Den förekom mig större än Kleopatras och i helt annan smak,
alldeles rund med Jonisk kapitäl. Den stod på en murad ställning, och
var äfven på sina ställen förvittrad. Af en inscription på vestra
sidan syntes ännu tydligen IION och i raden ofvanom DIO, så mycket
jag kan minnas. Äfven på denna hade fadda menniskor suddat sina namn,
isynnerhet Engelsmän, till och med högt uppe mot kapitälen och på
midten af den stora pelaren, dit de ej kunnat komma utan höga stegar
eller andra konster. Sådana namn förekomma mig som om de stode på en
skampåle. Sjelfva platsen på hvilken den stod, var ej särdeles hög; man
hade dock en vidsträckt utsigt öfver hafvet åt alla håll och öfver en
del af staden. Nedanföre låg en stor vidsträckt begrafningsplats, der
nu middagstiden en man höll på att begrafva åtskilliga lik, hvarvid
karlarne läste böner och qvinnorna förskräckligt skreko och skränade.
Jag såg huru man stoppade allehanda saker i grafven under bårtäcket,
som var utsträckt öfver den, men kunde ej få reda på hvad det var.
Äfven voro 2 vattumän tillstädes, som ur sina krukor gjöto vatten i den
uppkastade mullen; man tycktes röra detta tillsammans, säkert för att
tillmura grafven. Grafvarne här äro ej fullkomligen lika de Turkiska,
på hvilka senare, med undantag af qvinnografvar, turbaner aldrig
saknas; vanligen bestå de ej af annat än denna, ställd på en flat
marmorskifva med inscriptionen. Här deremot äro grafvarne murade med 3
trappsteg upp och turbanen är afstympad i en upprättstående, likaledes
murad cylinder på ena sidan af grafven, på den andra finnes en lägre.
Dock såg jag äfven här några turbaner eller fastmer blott mössor,
_tharboacher_. Äfven rundtomkring detta ställe, såväl inom som utom
staden, voro vidsträckta gräfningar gjorda och öfverallt lågo lemningar
af pelare och annat, dels i marmor, dels i granit. Spitznagel sade att
man gräfde blott för att få färdiga materialier för de nya hus, man
här håller på att bygga öfverallt. På eftermiddagen gaf jag mig åter
ut att färdas och kom till en gammal, likaledes halfförfallen moské,
der jag träffade dess muezzin, en gammal man med svårt fördunklade
ögon och ett värdigt grått skägg. Jag gaf mig i samtal med honom, han
var högst välvillig och foglig samt visade mig moskén. Han hade för
fem år sedan varit skräddare, men sedan hans ögon blifvit så dåliga
kunde han ej mer sysselsätta sig med det yrket. Jag gaf mig äfven för
honom, liksom för andra, ut för att vara läkare; han prisade högt denna
konst och jag finner mig derigenom vara mycket välkommen hos alla. De
fråga mig om sina ögon och om bot för dem. Äfven han lofvade lära mig
Arabiska och bad mig alla dagar komma hit till moskén, der han alltid
vore tillhands. Vi gingo bort tillsammans, men veko först in hos en som
tycktes vara moskéns väktare och bodde derinvid i en koja, bestående af
3 väggar, bland hvilka en var qvarstoden af ett gammalt hus. Dörr fanns
ej. Vi gingo dit in och der suto en karl och 2 qvinnor obetäckta, den
ena med ett barn under skjulet, som utgjorde en fortsättning af taket,
och inne i kojan dottren, en flicka kanske om 12 år, som höll på att
koka en sorts bönor, kallade _ful_, dem hon hemtade ut åt oss och vi
åto. De smakade ej just illa. I anseende till en liten regnskur fingo
vi sitta en god stund här. Men det var ganska roligt att se huru nöjdt
dock folket tycktes vara i den ögonskenliga uselhet här rådde. Derefter
gick jag till min gamla moské och träffade der bland andra den blinda
sheikhen, som åter började göra mig allehanda frågor och hade mig
att recitera _elfati'he_ (första kapitlet i Koran). Då några bredvid
stående gossar hörde det, sade de sinsemellan än att jag var en moslim,
än att jag skulle bli det, och sheikhen gaf sig all möda att få mig
att upprepa Islams hufvudlära, men jag låtsade då aldrig förstå honom.
Bland gossarne hörde jag att man kallade mig _sheikh Valy_. De ville
på allt sätt ha mig in i moskén, dit den blinde begifvit sig och satt
sig på en matta samt ropade åt mig att jag skulle komma in; men de sågo
mig något illpariga ut, så att jag fann bäst vara lemna dem. Min gamle
moskéns egentliga sheikh fick jag ej heller i dag träffa; troligen
var han sysselsatt i moskén, dit jag ej nu ville gå in, då der fanns
flere som höllo på att göra sin bön. Det hade regnat åtskilliga skof i
dag, men dessemellan brände solen särdeles hett, så att jag för första
gången rätt kände Afrikas sol. Dock var vädret behagligt. Till afton åt
jag i dag ett litet hvetebröd med en apelsin, som sannerligen var en
smaklig qvällsvard.
Dec. 23.
Satt hemma länge på förmiddagen i anseende till uthållande regn, som
börjat redan om natten med tätt på hvarandra följande skurar och
fortfor hela morgonen på samma sätt. Slutligen sken dock solen fram
och jag gick ut att spatsera i middagssolen, som var mycket het. På
gatorna, isynnerhet den vid hvilken jag bor, var mycket smutsigt,
dock voro de ställen der solen rätt kommit åt, till en del redan
upptorkade. På eftermiddagen gick jag åter till min moské och satt
der utanföre på stenarne, i sällskap med några dess vanliga besökare.
Slutligen kom sheikhen sjelf och gaf sig i samtal med mig, hvarunder
han nästan oafbrutet talade gammal grammatikalisk Arabiska. Han frågade
huru många bokstäfver man räknade i Franska alfabetet, hvarvid jag
tog till på höft 26. Han bad mig räkna upp dem och jag räknade från
Svenska alfabetet, så att jag fick 26. Gubben gjorde sina anmärkningar
deröfver och kunde isynnerhet ej begripa _x_, huru ett sammansatt
ljud skulle få vara _en_ bokstaf. Slutligen frågade han om jag kände
det Arabiska alfabetet och då jag svarade ja, bad han mig äfven räkna
upp dess bokstäfver. Det föll mig i sanning svårt och det gick ej
klanderfritt. Härvid fick jag åter arbeta med det svåra ljudet _'h_
(sjette bokstafven i alfabetet), hvilken bokstaf jag tyckte denne
sheikh, bland alla jag hört, uttala riktigast efter min tanke, ehuru
olika det man vanligen hör i tal. Gubben sade mig så sannt: du stjäl
ett och annat härifrån och derifrån i böcker, men sjelfva roten har du
ännu ej funnit af Arabiskan, öfverhufvud tycktes dock de närvarande,
som hörde vårt samtal eller hellre min examen, vara nöjda med och
berömma mitt språk, och jag hörde åter en gosse säga åt en ur moskén
kommande man att mitt namn var sheikh Vali. Sheikhen talade sedan vidt
och bredt om huru Arabiskan vore grunden för alla andra språk, nemligen
Franskan och Engelskan, ty det tycktes vara de enda han kände till utom
de musulmanska. Vidare fordrade han att jag skulle skrifva åt honom ett
Franskt alfabet och lära honom detta språk, då han i stället skulle
lära mig sitt. Samma tal om Arabiskans förträfflighet och uselheten af
alla andra språk, fick jag, sedan denne sheikh gått bort, äfven höra
af en annan. Det började åter regna, och emedan man ej bjöd mig in i
moskén, fann jag för bäst att vandra hem.
Dec. 24.
Spatserade omkring och var en stund i den ena moskén hos min moazzin,
med ett litet sällskap som samlade sig dit till middagsbönen. På
eftermiddagen var jag en stund i den andra moskén, som jag nu fick
höra heter _Djamiu-l-'attarin_ (parfymhandlarnes tempel), och förde åt
sheikhen Conradis ögonvatten, som jag här låtit preparera på ett apotek
med rosenvatten. Det kostade 7 piaster, d.v.s. omkring 1 rub. 50 kop.
b:co ass., hvilket förekom mig förskräckligt dyrt, så att jag dugtigt
ovettades. Det enda sätt hvarpå jag firade julaftonen, var att jag gick
till _café d'Europe_, tog en kopp kaffe och såg på 2 schackspelare, som
ej voro särdeles stora spelare. Jag hade ledsamt för mig sjelf här på
min ödsliga kammare och tankarne flögo oupphörligen hemåt, derifrån jag
i dag med ångfartyget halft hade väntat bref, men förgäfves.
Dec. 25.
Satt hemma hela förmiddagen i anseende till det oupphörligt skoftals
kommande regnet. På eftermiddagen klarnade det upp, hvarföre jag gick
och spatserade oaflåtet omkring från kl. omkring 2 till kl. 6; denna
promenad gaf mig åter godt lynne, ty på förmiddagen hade det varit
nog dåligt. Vädret var så vackert och så varmt, i starkaste solhettan
till och med hett, att jag med svårighet kunde föreställa mig att det
nu var juldagen. Under färden kom jag i tal med en soldat, som satt
och stickade strumpa. Äfven han klagade mycket öfver dåliga tider --
solden hade han ej fått ut på 3, 4 månader och hade intet att äta
eller få tobak för. Detta var naturligtvis ingången till anhållan om
en baqshish. Jag hade i allmänhet icke kunnat tro att militären här
skulle vara så pass god som jag funnit den, och jag har med nöje och
förundran sett på soldaternas hållning, då de alla morgnar marschera
förbi mitt fönster på vakt. Hvad som isynnerhet roar mig är att höra
piccolo-flöjten och trumman, hvilka båda två gå fullt ut upp mot hvad
jag hört i Paris och annorstädes, om ej de här till och med äro bättre.
Men hvad man här ej kan undvara är tobakspipan, den bär filipiparen
med sig jemte sin pipa och soldaten jemte sitt gevär. Sjelfva den
stora completta militärmusiken, som jag hört men ej sett, låter
öfverhufvud såsom den Turkiska och Ryska; äfven här stämma och skråla
instrumenterna lika illa som vanligen annorstädes. Soldatens uniform
är god, och mycket bättre vald än i Konstantinopel. Den är hel hvit,
de nationella vidbyxorna, som räcka blott till knäna, bibehållna,
tröjorna ej så snäfva och fula som Turkarnes. Öfverhufvud tyckes hela
militärväsendet här stå på en bättre fot. Högtiden till prydnad drack
jag thé för mig sjelf på min kammare i afton; men det var dåligt,
troligen grönt, af en bitter starkt narkotisk smak, som troligen förtar
mig lusten att vidare smaka på det här. För öfrigt tröstade jag mig med
att jag annorstädes knappast haft mycket roligare.
Dec. 26.
Gick i god tid på morgonen ut till min gamla muezzin, hvars namn jag
nu fick höra var Mohhammed. Han säger sig vara 75 år gammal, men det
tror jag knappt, ty han ser ännu särdeles stark och kraftfull ut. Han
berättade mig allehanda från den tid då _Vonavarte_ (så uttalar man
här Bonaparte) huserade i Egypten. Tre gånger säger han sig hafva
gjort vallfarten till Mekka och oombedd berättade han mig huru det går
till der. I sitt tal inblandade han alltsomoftast språk från Koran och
antog dervid en högst from mine, och efter allah sade han mest alltid
_sub'hanahu veta'ala_ (lofvad och upphöjd vare Allah!). Under det vi
suto och pratade, kom i 2 Europeiska vagnar (hvardera förespända med
6 ståtliga hästar, det ena spännet hvitt, det andra svart) paschans
_uharim_ och begaf sig till den helt nära härinvid belägna stora
moskén, som Mohammed kallar _Danjans_ moské. En del af följet kom hit
upp till vår moské, då jag gick bort och spatserade på den rundtomkring
belägna stora begrafningsplatsen. Kort derpå kom äfven min gubbe ut
och så suto vi länge på en graf och konverserade. Jag blef med honom
ända till middagen, då jag gick hem och skref ett bref till Wiklund på
Konstantinopel. Sedan gick jag ännu till min gubbe och satt hos honom
en god stund. Denna dag hade jag haft god öfning i Arabiskan och skulle
alla dagar bli så goda, så ginge det nog. Medan vi på förmiddagen suto
på grafven, kom dit en af de skolgossar, som sett mig vid den andra
moskén, stannade och pratade med oss och var särdeles vänlig emot mig;
bad mig slutligen rätt innerligt att jag skulle uttala islams troslära
och mente att det ju vore blott några ord. Jag låtsade ej förstå
honom, men gubben hutade åt honom och körde bort honom. Gubben säger
sig egentligen härstamma från Spanien, hans farfar skall först hafva
flyttat derifrån hit. Gubben är för öfrigt mycket treflig, godmodig
och mild emot mig, så att jag trifs särdeles väl hos honom. Under det
vi suto utanför moskén på bänken, öfver hvilken han haft artigheten
utbreda en matta för mig, gick en qvinna förbi oss och tilltalade
honom; han sade mig sedan att det var en qvinna som läste Koran, och
då jag deröfver visade mig förundrad, sade han att sådana funnos
många samt att de äfven kunde skrifva och en skola fanns för qvinnor.
Sedermera hörde och såg jag samma qvinna vid min bortgång sitta med
sitt barn i famnen och mässa Koran. Senare på aftonen gick jag längs
sjöstranden och luktade hafsvind i det vackraste, mildaste sommarväder.
Dec. 27.
Gick ut om morgonen, spatserade och kom till ett ställe, der man
uppförde en ugn för att bränna kalk. Af karlarne som arbetade kände
jag de flesta från moskén _Atharin_, de helsade på mig och jag blef
länge der och pratade. Medan jag stod der, kom till mig den samma gamla
gubbe, med hvilken jag en eftermiddag spatserade utåt _Machmudje_.
Han arbetade nu här och tillbragte nätterna här såsom vakt, nästan
under bar himmel med blott en matta under sig och sin _ichram_ öfver
sig. Han visade sig särdeles beställsam och nyter och bad mig komma
med sig. Han visade mig sitt lägerställe, pratade mycket och frågade
slutligen om jag hade någon charim. Då jag svarade nej, beklagade han
mig, erbjöd sig att skaffa mig en _charim_ och var särdeles angelägen
att föra mig omkring afsides, att prata mellan 4 ögon och erbjnda mig
sin tjenst. Gubben plirade med sina små svarta, halft tillslutna ögon
och var högst rolig. Men jag har svårt att förstå hans språk och i
allmänhet det lägre folkets, som skiljer sig betydligt från det mina
sheikher tala. Sedermera gick jag upp till Mochammed. Han var ej sjelf
der, men en hans gamle något lomhörde vän, som alltid brukar hänga
der, sade att han snart skulle komma. Han kom ock, vi satte oss i
den heta solen och läto steka oss. Nu fick jag höra att denna moské
hette _Abo chegar_. Kort derpå kom till oss en Turk, en effendi som
hade pipa och tobak, då vi suto på 4 man hand och pratade om det af
orientalerna så högt älskade ämnet: verldens "Nichtigkeit" och mera
dylikt. Samtalet späckades naturligtvis med mycket språk från Koran
och de utropade: _Vallah jallah!_ när de hörde att jag kunde så mycket
utantills af den. De klagade öfver att _ikram_ ej mera fanns och att
verlden var dålig; Turken isynnerhet var rolig med sina miner och
choser, i hvilka han ville lägga stor mening och betydelse, han tog oss
på armen förtroligt och skulle se klok och betydelsefull ut, när han
sade något på sin dåliga, brutna Arabiska. Han var _chafiz_ och kunde
hela sin Koran utantills, men Gud vet huru mycket han deraf förstod.
Han var hemma från Smyrna, hvilken stad han högeligen prisade. Vi
blefvo så sittande ända till middagsbönen, då Turken gick i den här
bredvid liggande moskén Danjan och Mohhammed i sin moské för att äta.
Turken var engagerad i den stora moskén for 150 piaster månatligen.
På eftermiddagen vandrade jag genom en stor del af stadens vestra
sida och kom till Machmodije kanalens utlopp. Der var fullt af små
Nilfartyg, kallade _'agaba_, och stark rörelse, mer än jag kunnat tro.
Sedan gick jag längs kanalen utanför stadsmuren fram till _bab sidri_
och derigenom in i staden. Nu började det regna, så att jag lagade mig
hem. Men som regnet snart slutade, begaf jag mig ännu ut för att träffa
min gubbe vid kalkugnen. Han satt der med en annan sin gelike på sin
matta på marken, med intet annat skjul än några bräder lagda på några
stenar, och detta skjul var så litet att det knappt kunde skydda annat
än hufvudet och bröstet. De höllo på att äta och bjödo mig deltaga i
sin måltid, som bestod af bröd, några råa kålhufvuden och en sorts lång
lök, som de skuro i stycken och åto med ett stycke bröd, doppadt i en
sorts stelnad soppa. De bådo mig sitta ner bredvid dem på deras matta,
hvilket jag ock gjorde, men i deras måltid hade jag ingen lust att
deltaga, emedan jag ännu var alldeles mätt efter middagen. Jag satt hos
dem tills det började mörkna, då jag gick, följd af gubben, som steg
upp för att visa mig vägen kantänka, ehuru den var stor och öppen, men
egentligen för att få en drickspenning, den han ock fick af 10 fadda.
Men någon charim, sade han, hade ej kommit hit, utan måste jag i det
afseendet gå åt hamnen till. På hemvägen mötte jag en pojke, som gick
och blåste sin _nai_, en högst simpel rörpipa. Jag stannade honom och
försökte blåsa på hans pipa, men kunde omöjligen få något ljud i den.
Han lofvade i morgon komma till mig med sin pipa och sin qanon och lära
mig.
Dec. 28.