Sedan jag på morgonen förtärt litet bröd med vin efter mitt kaffe,

vandrade jag ut för att betrakta staden och vände mig genast till det

gamla slott på ett högt, hela trakten dominerande berg, som i går

aftons då vi hit ankommo genast hade fästat min uppmärksamhet. Det var

nu till en stor del förfallet och man tycktes uppe på berget bland

dess ruiner börja anlägga någon offentlig promenad, hvilken säkert

kommer att ta sig särdeles väl ut. Ty utsigten är mycket vacker och

vidsträckt; på ena sidan staden, som dock ej är hvarken stor eller

vacker, på andra sidan floden genast derunder och bortom den en lång

sträcka af Sevennerna, hvars toppar och hela ås här mer och mer aftaga

i höjd. På dessa synas härifrån åtskilliga ruiner. I slottet var en

gammal väl bibehållen kyrka; ej särdeles vacker, ej heller innehållande

några taflor af värde, men åtskilliga gamla sculptur-arbeten, som

för deras ålder och gamla smak förekommo mig roliga. På den stora

plan som ligger framför kyrkan, höllo rekryter på att läras exercera.

Den trallen gick här ungefär lika som hos oss, dock artigare och

hyggligare å lärarens sida. I förening med slottet tycktes stå det

gamla, säkert äfven förut förfallna, men 1840 reparerade _Palais des

papes_, hvilket nu begagnades till kasern; så att _vår tids_ påfvevälde

här fått sitt säte i de gamla påfvarnes residence. Jag undrade för mig

sjelf, när jag inträdde på gården, om lifvet nu var bättre inom dessa

murar än förr, och om i allmänhet vår tids soldatvälde är bättre än

medeltidens prestvälde. Smuts var här åtminstone tillräckligt i alla

vinklar och vrår af den stora byggnaden. Sedan vandrade jag omkring

i staden, som öfverallt tycktes mig förfallen och ruskig, en verklig

påfve- ooh prest-stad, icke utan litet syskontycke med vårt Borgå.

Men trädgårdarne och promenaderna närmast utom staden voro vackra och

fruktrika; der stodo ännu orangeträden ute, ehuru man redan längesedan

i Paris flyttat in dem. Sidenväfverier och sidentryckerier gingo med

vatten från en liten kanal, jag tror den hette Vauclusekanalen, och

de stora hjulen voro helt och hållet ute på gatan. Kyrkor finnas här

till stor mängd, de flesta mycket gamla och prydda med gamla sculptur-

och trädsnitt-arbeten. Folket var redan ansenligt småstadsaktigt --

man märkte dem här vara angelägnare och månare om granna och nätta

kläder, hvarjemte en större hjertlighet och godhet syntes råda än i

Paris. Här hörde jag först den Franska patois; den, liksom nästan alla

provinsdialekter, låter trefligare och ej så affekterad som vanligen

högspråket. Men jag kunde ej förstå mycket deraf då jag i en bod, der

jag köpte ett par skor, hörde tvenne fruntimmer språka med hvarann. Här

fanns äfven ett Café de mille colonnes, som jag besökte. Här köpte jag

äfven en flöjt. Hvad som mest grämde mig var att jag för sent började

tänka på en utfart till Vaucluse, dit jag väl hade hunnit i fall

jag genast om morgonen begifvit mig på väg. Mitt uppehåll här öfver

ett dygn var på det hela mig ganska kärt, ehuru jag först storligen

förargade mig deröfver. Staden har stort historiskt intresse och jag

nästan ångrar mig att jag ej köpte den bok, som innehöll beskrifning

af påfve-slottet och staden, samt vid ingången till det förra fanns

till salu. Sedan jag oupphörligen vandrat omkring från kl. 8 till kl.

omkring 3 à 4, och derunder flera gånger korsat de gator som förekommo

mig roligast och isynnerhet det rikt försedda frukttorget, begaf

jag mig till mitt _hotel du bras d'or_ och bestyrde om mina sakers

bringande till den några steg derifrån belägna diligence bureaun; intog

sedan en just dugtig måltid, hvarvid jag äfven tyckte mig böra smaka

på champagnen här och tog en half butelj. Den smakade mig ej just

annorlunda än hemma hos oss, men var jemnt hälften billigare. Angående

drickspenningar kom jag litet i delo med garçonen, som dervid uppförde

sig högst putslustigt och tyckte sig vara högeligen manquerad; men

allt kom dock snart till rätta. Kl. 6 satt jag i diligencen och var på

vägen till Marseille. I anseende till natten kunde jag ej se mycket

af landet, som dock till det mesta tycktes vara odladt med vinfält.

Vädret var vackert, månen lyste liknande Turkiska vapnet, det var

mycket stjernklart men särdeles kallt. I Aix höllo vi stilla straxt

efter midnatten omkring 10 minuter. Staden tycktes vara vacker men

mycket liten, med stora reguliera gator planterade med träd. Kl. 7 på

morgonen kommo vi till Marseille och jag hade sålunda färdats genom

hela Frankrike nästan i en halfbåge; hela denna resa hade, oberäknadt

uppehället, ej kostat mer än från Havre till Rouen 6 francs, derifrån

till Paris 10, derifrån till Chalon 40, vidare till Lyon 6, Avignon 15,

Marseille 6 1/2 fr., summa 83 1/2 francs. Den öfriga resan hade kostat:

från Helsingfors till Travemunde 50, till Lübeck 2, till Hamburg 10,

till Havre 75, summa 137 francs.

(Bref till fru Wallin.)

Färden från Paris i diligence var förfärligt tråkig, jag var alldeles

råbråkad i hela min kropp då vi måndagsmorgonen den 16 okt. ankommo

till Chalon, och genast gingo om bord på ett litet ångfartyg, som med

god fart och mycket passagerare gick floden Saône utföre ända till

Lyon, dit vi ankommo middagstiden. Vädret var under resan alla dagar

fult, så att jag ej kunde se mycket af landet. I Lyon, hvars ena del

ligger på en hög sluttning neråt floden Saône och den andra på en

trekant som bildas af denna flod och den der med den sammanflytande

Rhônefloden, steg jag upp på höjden och hade oaktadt den tjocka luften

en vidsträckt utsigt öfver det rika och kuperade landet och staden.

Här nödgades jag dröja öfver hela natten; den följande morgonen,

som hemtade klar men kall luft med stark och våtkall blåst från

Sevennerbergen, for jag åter med en ångbåt i ett litet sällskap den

starkt strömmande Rhône utföre och betraktade med stort nöje dess höga

vinbesådda stränder, slutande sig i höga toppar, på hvilka i stor mängd

voro ruiner af gamla riddarslott. Passerade under vägen flera städer

och framkom kl. 5 till Avignon, der jag måste dröja till följande

dags afton samma tid. Derunder besåg jag detta gamla påfvenäste, som

tycktes vara mycket förfallet. Det gamla påfvepalatset, som blifvit

repareradt och kanske omlagadt, är nu en stor kasern, der troligen nu

går ej mindre bullersamt till än fordom, öfverhufvud var staden högst

intressant, full med gamla kyrkor och trädgårdar med de herrligaste

drufvor och pomeranser, samt ett högt brant berg med ett gammalt slott

uppå, hörande till påfvarnes gamla palats. Den 18 om aftonen afreste

jag åter i den förhatliga diligencen och framkom den 19 om morgonen hit

till Marseille, denna troligen största hamn och handelstad i Frankrike,

der jag genast samma morgon, då jag gjorde min tour omkring hamnen,

hade den sällsamma lyckan att träffa 4 Finska sjökaptener och en hel

hop Svenskar, bland de förra en kapten Wiklund från Gamlakarleby, som

i söndag går härifrån med sin dugtiga brigg till Konstantinopel. Jag

följer med honom dit och derifrån går jag efter några dagars uppehåll

till Alexandria, der jag i december månad väntar bref från er. Så

har jag nu nästan i en halfcirkel färdats igenom hela Frankrike. Men

med fröjd vänder jag det ryggen, för att fara öfver det herrliga,

mångbeseglade Medelhafvet och komma till ett folk, kanske svartare i

synen, men hvitare i hjertat än jag tyckt mig finna folket här vara.

Väl ville jag ännu skrifva mer och jag hade att prata om mer än hälften

till så mycket, men det redan digra brefvet förmår mig sluta.

Dagb. Okt. 19.

Vandrade genast ut och ställde min kosa mot hamnen, hvarest alltid i

stora sjö- och handelsstäder hela rörelsen concentrerar sig, under det

den öfriga delen af staden är nästan öde och tom. Jag vandrade först

längs norra sidan af hamnen, som tycktes mig vara den vackrare och

större, men såg just inga andra fartyg än Holländska koffar, hvilka

urlastade en gräselig mängd af sina läckra ostar uti rännor, som

gingo från aktern i land, och andra till största delen obetydligare

fartyg. Var sedan inne i fästningen, som ligger på yttersta ändan

af denna sida af hamnen, och fick kasta en blick utåt det herrliga

Medelhafvet, men blef genast tillsagd af en postande soldat att det

ej var tillåtet att gå här omkring. Anblicken af hafvet gjorde mig

oändligen godt och gaf mig åter mod och lefnadslust. Jag vandrade

tillbaka samma väg och ställde nu min kosa åt andra sidan af hamnen,

der jag fann större rörelse och större fartyg, bland hvilkas flaggor

jag förgäfves sökte att finna någon Svensk eller Finsk. Till min stora

förundran läste jag på en skylt: "Här talas Svenska", bland alla de

andra språk, t.ex. Ryska, som på skylten stodo anslagna, såsom talade i

den lilla butiken. Men ännu mer stegrades min förundran, då jag litet

längre fram läste på en annan skylt prydligt måladt: "Svensk målare"

och derunder ännu: "Suomalainen maalari". Jag gick dock ännu ej in,

hvarken på det ena eller andra stället, tyckande mig kunna göra det

när helst jag ville; utan gick ner åt kajen och hörde tvenne män som

talade Svenska. Jag gick genast till dem, tilltalade dem och den ena

var kapten And. Wiklund, förande briggen _Active_ från Gamlakarleby,

nu efter några dagar färdig att afgå härifrån till Konstantinopel och

Odessa. Jag följde med honom på en stund om bord på hans brigg, dit han

just ämnade sig då jag höll honom an. Följde honom sedan i land och

fann mig snart genom honom i sällskap med 4 Finska sjökaptener, alla

från Österbotten, och 6 till 8 Svenska d:o, som alla lågo här med sina

fartyg, dels nyss anlända och lossande, dels väntande på att få last

och färdiga att afgå, den ena hit den andra dit, några till Amerika,

men de flesta till hamnar vid Medelhafvet. Med desse män blef jag nu

beständigt tillsammans, åt med dem på ett Svenskt värdshus, hållet

af en hitflyttad Svensk enka, och drack med dem kaffe på "Café du

commerce", följde dem på börsen och strök omkring med dem hos mäklare.

Äfven var jag denna dag hos Ryska konsuln Ebeling, en utmärkt hygglig

och human man, som med största beredvillighet åtog sig att framskaffa

de saker jag möjligen kunde komma att skicka hem till universitetet

från Egypten. På aftonen drucko vi toddy om bord på Active med kapten

Malm från Jakobstad. I hamnen träffade jag denna dag en gammal Arab

från Tunis, som gick omkring och bjöd ut rosenolja. Jag talade Arabiska

med honom och han förstod mig, ehuru hans dialekt var helt olika och

svår att förstås af mig. Jag köpte af honom en flaska, sedan jag på

de 15 sous han begärde afprutat 5, men när jag kom hem och öppnade

den, fann jag att han blott bestrukit det röda pappret, som omslöt

korken och som han vid köpet låtit mig lukta på, med rosenolja, men

inuti sjelfva flaskan fanns blott lavendelolja. Jag träffade väl

honom sedermera alla dagar flere gånger, men påminte honom ej om hans

bedrägeri och vi blefvo goda vänner. Åfven några andra Araber och

österlänningar såg jag, men gjorde ej deras bekantskap. Blott en mycket

gammal, af ålder alldeles krökt Arab talade jag en gång med, men han

var alldeles lomhörd. Greker funnos här till stort tal, nästan mer än

af andra främmande nationer. De se härdade och dugtiga ut, dock ej

alls vackra. Jag hade hela denna dag varit på benen och gått omkring

oupphörligen, men dock ej kommit längre än till hamnen och de närmaste

gatorna deromkring.

Okt. 20.

Gick omkring i den öfriga staden. Den gamla delen deraf, som ligger

norr om hamnen, är trång och uppfylld med smuts mer än jag hittills

sett någon annorstädes. Här tycktes egentligen Judar eller deras

gelikar drifva handel med gammalt skräp, små klädes- och linnelappar,

utslitna kläder och skoplagg, förrostadt jern o.m.d. som ej kan

uppräknas, knappt tänkas. Smuts låg omkring husen och smuts tycktes

vara inuti dem och smuts rann ner längs de midt på gatan lagda

rännstenarne, öfverallt dunstade och luktade smuts och smutsiga voro

menniskorna och de öfverallt löpande trasiga barnen. Den nyare delen

af staden åter har det storartade, nobla, propra och rika utseende som

man träffar öfverallt der handeln drifves i stort och der äkta köpmän

finnas. Denna del är byggd i ny smak med breda, stora gator och jemna,

goda trottoirer, äfven på flera ställen planterade med alléer; för

öfrigt byggnadssättet nobelt. Men ett fint damm flög mycket omkring

och besvärade mig. Besåg den protestantiska begrafningsplatsen, som

var vacker, rikt planterad med cypresser, hvilka göra sådana ställen

så vackra. Men jag har nu mer än förr en viss antipati emot alla

begrafningsplatser, och skyndade mig snart härifrån. I staden, liksom i

alla jag sett i Frankrike, finnes backar och höjder; de äro ej byggda

på jemnslät mark, och detta gör dem för mig åtminstone trefligare. I

Marseille finnes i motsats mot Avignon få kyrkor, och de som finnas här

äro ej så prydliga, ej så vårdade som i allmänhet annorstädes.

Okt. 21.

Beslöt att följa med Wiklund till Konstantinopel, var hos Ebeling och

besörjde mitt pass. Åt middag med mina landsmän efter vanligheten

och satt med dem, liksom alla andra dagar, i Svenska målarens butik,

resonnerade och drack vin och vatten. Gick upp till den lilla

fästningen och kapellet Notre dame de la garde, som ligger på den

högsta bergstoppen vid Marseille och dominerar hela omgifningen.

Uppstigandet var verkligen mödande, men lättades mycket af den

trädgårds nätthet, genom hvilken man kan gå en stor del af vägen.

Uppifrån hade man den herrligaste utsigt öfver hafvet och hela trakten

omkring staden, som ligger i en däld, omgifven på alla sidor af höga

i kägelform sig spetsande berg. Åt alla håll ser man villor anlaggda

och uppodlingar gjorda på nakna hällar. Kapellet såg jag ej, emedan

man måste ha en kyrkotjenare med sig till gardien; men sedermera hörde

jag att man der mycket skall pläga upphänga votivtaflor, föreställande

faror och mödor som den undgått, hvilken af tacksamhet helgat dem åt

den heliga jungfrun. Man var just nu sysselsatt med arbete för att,

tror jag, förstärka murarne till denna lilla "fort." Senare var jag

åter med mina landsmän på Café du commerce och drack ett glas toddy;

gick bittida hem och mådde ej just fullkomligen väl.

Okt. 22.

Packade mina saker och förde dem ner till Svenska målaren. Åt sedan

frukost om bord på Sophia Maria, ett skepp från Wasa, fördt af Ahlberg;

men jag mådde ovanligt illa och tordes ej just förtära mycket. Var

sedan jemte de andra om bord på vår brigg och skaffade mina saker dit.

Följde sedan med mina landsmän till den Svenska målarens villa uppe på

bergen, der vi först suto en lång stund på 4 man hand Finnar, språkade,

spelte kort och drucko vin eller grogg eller hvad oss behagade,

uppassade af tvenne vår värds tjenare och tvenne deras små döttrar,

af hvilka den äldre, omkring 12 à 14 år, var utomordentligt behaglig,

född i London, der hennes Spanska far i lång tid under krigen hade

uppehållit sig och gift sig med en Italienska. Hon talade väl Engelska

och intog mig särdeles genom sitt vackra ansigte och sin anständighet.

Snart kom målaren sjelf med Svenskarne efter, som tycktes ha blifvit

litet stötta då de under uppgången märkt att vi hissat ner den först

upphängda Svenska flaggan och i dess ställe utspänt en standard med

målarens namn på; dock läto de intet märka. Nu satte vi oss alla kring

ett rundt bord och började grogga och hade ganska trefligt. Jag gick

som oftast ut till en liten pavillon och såg på hafvet, der solen

nu gick ned och spred den mest magiskt skinande aftonrodnad. Inne

glammades och sjöngs, hvari isynnerhet min kapten utmärkte sig. Han

föresjöng oss allehanda roliga Engelska visor, hvilket språk han är

fullkomligen mäktig, och åtskilliga Bellmaniana, hvari han ock är väl

hemmastadd. Han var för öfrigt i allt ovedersägligen den bästa och

humanaste af sällskapet, med stor treflighet och humor, och intog mig

för sig allt mer för hvarje dag och gång jag var tillsammas med honom.

Men roligast af allt voro målarens tvenne tjenare eller medhjelpare;

ty de tycktes vara något bättre än vanliga tjenare, ehuru såsom sådana

klädda. De dansade och sjöngo, och äfven deras herre och husbonde

dansade och sjöng med dem, utan att deraf finna sig humilierad. De

voro ej det minsta druckna, men så "ausgelassen" som man kan vara. Den

ena Spanioren, som lefvat länge i London och talade ömsom Franska,

ömsom Engelska, var en stor kungahatare och ropade vid hvart glas han

drack: vive la liberté, les rois en bas! och talade ifrigt och häftigt,

ehuru med synbart lugn i sitt ansigte. Den andre, som någongång genom

en stor vinst på lotteri blifvit flyttad på lyckans höjder samt med

sina pengar begifvit sig till Paris, der råkat i bedragares händer

och sedan återvändt hem fattigare än han farit, kunde härma alla

läten och instrumenter, ungefar i samma smak som fordom vår roliga

kapellmästare Wikström på Sveaborg. Han roade oss isynnerhet med ett

fagott solo, hvari han föll in efter ett härmadt tutti, och genom sitt

vrålande såsom en åsna, och tusende andra choser. Hvad som föll mig

mest i ögonen hos dessa män var uttrycket af deras kärlek till sina

båda döttrar, hvilka de allt som oftast under dessa farcer omfamnade,

kysste och lekte med. Öfverhufvud var det en treflig afton. Vi åto

qvällsvard väl och drucko väl och höllos trefliga af vår gode värd, en

man som vill göra alla till viljes och tyckes vara mycket anlitad här

af alla Svenskar och Finnar. Särdeles förundrade det mig att han så

väl hade lärt sig tala Svenska och äfven en hel hop fraser på Finska,

hvilka han alldeles rent talade ut och på hvilket språk han i nödfall

kunde göra sig förstådd. Ibland sällskapet var äfven en i dessa dagar

hit ankommen Tysk kapten, hvilken sedan 9 års ålder vistats i Sverige

och nu äfven för ett Svenskt skepp och tror jag helt och hållet är

Svensk undersåte. Han hade dock ej kunnat utplåna sitt usla Tyska

väsende och af Svenskarne ej kunnat antaga annat än dåliga sidor; så

att han i fullt mått hade dessa båda nationers skräfliga och breda mun

och Tyskens tölpighet dertill. Ingen af sällskapet bar sig så dumt åt

som han, och till slut skämde han riktigt ut sig. Sällskapet vandrade

tillsammans, allt under sång, dans och spektakel af de tvenne tjenarne,

längs Marseilles gator, der äfven otaliga andra skaror af hemvandrande

söndagsspatserare funnos.

Okt. 23.

Lyftade ankar kl. 4 på morgonen och gingo ut i det herrligaste,

varmaste sommarväder och god, ehuru mycket svag vind. Det gick ovanligt

bra att komma ut från den trånga och instängda hamnen, så att kaptenen,

som otaliga gånger färdats här, sade sig högst sällan sluppit ut så

väl och lyckligt. Jag satt på akterhusdäcket, glad i min själ att ha

Frankrike i ryggen och sväfva på det älskeliga haf, dit jag så länge

längtat. Vädret var det herrligaste man kan önska och den köld jag

haft under hela resan från Paris och som med fuktig och kylig dimma

allt ännu till stor del fortfarit i Marseille, var nu försvunnen och

värmen såsom hos oss den vackraste sommardag. Landet, hamnen och

hafvet hade härifrån, så väl som från bergen på land, något tycke af

Helsingfors, men stränderna voro högre och spetsigare, bestående tror

jag till största delen af samma sorts bergart, som jag sett öfverallt

här i landet. Ej heller voro skären så många eller så vackra som hos

oss, ty här voro de alldeles kala och nakna; förgäfves sökte jag få

se ett enda träd, blott torniga, kantiga höjder och berg, formande

sig i de underligaste fasoner, ofta enstaka stående pelare, liknande

de förunderliga kusterna af Normandie. Men hvad som mest förundrade

och behagade mig var vattnets klara djupblåa färg, hvars like jag

ännu aldrig sett. Ty i Östersjön och Nordsjön är det alldeles grått,

jemfördt med detta. Här hade det en klar, fullkomligen himmelskt

azurblå färg, så att bottnen på de upphängda båtarne, deri afspeglade,

voro alldeles blåa. Vi sågo på långt håll Hiéres-öarne och inloppet

till Toulon, seglade hela veckan för god vind, som mest om dagen

mojnade ut, men om natten friskade mera i, tills vi om lördagen den

28 oktober om morgonen långt förut sågo Etna och andra höga spetsar

af Sicilien. Vi seglade hela dagen på dem och kommo småningom närmare

till dem om aftonen; men om natten blåste upp en frisk Sirocco, så att

vi fingo vända bogen mot böljan och börja kryssa. Vi hade sålunda med

god vind kommit framom Sardinien, som vi ock sågo, ehuru på särdeles

långt afstånd, så att intet deraf kunde urskiljas annat än dess höga

bergstoppar. Vinden var oss högst ogynsam och huru helst vi vände oss

skralnade den mest så, att vi ej hunno mycket fram. Den 30 kommo vi

med lofven under Girgenti, som vi genom kikaren kunde se mycket väl,

så att till och med husen kunde särskiljas. Här kommo vi helt nära en

annan brigg, hvilken såsom vi gick på kryss. Han hissade flagg och

då den var lik vår helsades mycket artigt med våra flaggor, och vi

seglade hvarandra så nära att kaptenerna talade med hvarandra genom

språklurar. Han var hemma från Kaskö och gick på Odessa med tjärlast.

Sedermera kommo vi före honom och träffades ej mera. Följande dagen

passerande vi Palma, som vi äfven kunde se ganska väl genom kikaren,

och någon dag derpå Alicata; vi gingo öfverhufvud hela veckan mellan

Sicilien och Malta, som vi äfven kommo ganska nära, såsom ock den

dertill hörande och nästinvid liggande Goso. Denna södra strand af

det prisade Sicilien kunde jag åtminstone ej nu och på det håll jag

såg den, finna vara förtjent af det beröm som allmänt ges åt den. Väl

tycktes dalen vid Palma, som skall vara bland de vackraste på hela

ön, äfven för mig vara vacker, men på det långa afståndet kunde jag

ej just urskilja något. Stränderna närmast hafvet voro öfverhufvud

mycket höga, brant i vattnet nedstupande sandväggar, ofvantill betäckta

af gräs eller annan gröda; denna var dock nu förtorkad, så att hela

landet såg ut som en kal hed. Men högre uppåt från stranden höjde det

sig småningom mer och mer till höga kägelformiga toppar, hvaremellan

bildades långa och djupa dalar; och dessa lär det egentligen vara som

ge landet dess rikedom. Ungefärligen dylikt förekom mig äfven Malta,

som haft till herrar och ägare, tror jag, nästan alla makter hvilka

någonsin kommit till något anseende i Europa. Det är ett mycket högt

land, lodrätt höjande sig ur hafvet med sina sandväggar, hvilka på

sina ställen i deras grund blifvit så frätta af vattnet att de tyckas

gå i spetsig vinkel mot hafsytan. Här och der syntes äfven några träd.

Ifrån Gozo, som hör dit och ligger just invid sjelfva hufvudön, skall

mycket frukt bringas i barker öfver till Valetta, der hufvudstationen

är för Engelska örlogsmän, hvilka beständigt gå omkring i Medelhafvet

för att hålla Greker, Turkar och Corsarer i styr. Af sjelfva staden

kunde jag ej se annat än fyren, emedan det var nattetid vi kommo den

närmast. Så vackert öfverhufvud vädret var med frisk kultje, ehuru

ofta något hett och osundt med fuktig dimma under hela veckan, blef

det mig dock tråkigt att oupphörligen komma tillbaka och på afstånd se

än Sicilien än Malta, utan att dock komma så nära att jag någorlunda

kunnat urskilja landen. Min kapten, som lik alla andra sina kolleger,

är en stor väderspåman, hade alla dagar och alla stunder sprungit

upp och "kejkat", som han alltid sade, på luften och solen i dess

upp- och nedgång, äfvensom alla andra tider på dagen, och stod nästan

beständigt och grinade emot den med sin roliga kikmin; han hade

stundeligen och på det noggrannaste rådfrågat barometern och alla andra

möjliga vädertecken, (hvarvid han hade ett alldeles otänkbart förråd

af gammal visdom i denna väderleks-spådomskonst, dels på Svenska dels

på Engelska); alla dagar hade han spått annan vind och förstod, som

alltid spåmän, använda de gamla ordspråken till sin fördel och efter

sin önskan; men då Siroccon, oförändradt frisk, beständigt fortfor,

stannade han slutligen dervid: att östanvind och qvinnoträta slutas

sällan utan väta. Slutligen kom en dag litet regn, men det var ej nog

att dämpa vinden. Redan flere dagar hade vi sett molnen gå för SV

och hoppades allt att de skulle medföra oss sin vind, men förgäfves.

Slutligen kom starkare regn den 3 nov., men vinden blef oförändrad.

Men denna natt omkring kl. 3 kom en häftig stormby med regn. Det blef

mycket väsen på däck så att jag vaknade, tog på mig och gick upp. Först

uppkommen såg jag ingenting, ty det var det tjockaste mörker. Jag

krälade fram till relingen och tittade i hafvet och såg rundtomkring

fartyget en rand af blixtrande diamanter och på läsidan skummet af

vågorna, som bröto sig mot kölen med den klaraste silfverskinande glans

och sedan vräkte framåt i allt småningom aftagande skummiga toppar.

Nu slog en lång blixt ur svarta moln och upplyste med ett blått sken

den blåa uppskakade hafsytan, öfver hvilken vågorna reste sig med sina

glänsande toppar. I dess sken kunde jag nu äfven se öfver vårt fartyg,

hvars nästan alla segel voro bergade; i tacklen flögo matroserna för

att refva de som ännu voro på, och hunden rädd för ovädret flög omkring

i våra ben och sökte vårt sällskap, hållande sig säkert med en viss

instinkt närmast kaptenen, af hvilken den bäst kunde hoppas räddning,

ehuru den annars plägade frukta honom. Omedelbart efter blixten, som

räckte mycket länge, följde ett dugtigt åskslag och jemte det en

häftig by med starkt slagregn. Det kom med ett förfärligt dån på oss

och vräkte briggen på sidan, ehuru hon nu ej bar mera segel än båda

märsarne och klyfvaren. Öfver dånet hördes kaptenens stämma: "tan två

ref in i förmärs-seglet der", -- upprepadt af den på däcket stående

styrmannen och de i tacklet klifvande matroserna: "tan två ref in i

förmärs-seglet der" -- det tjöt i block och tågverk med ett förfärligt

hvisslande och hvinande och genom allt detta stoj hördes tuppen gala

sin morgonväkt. Nu följde blixt på blixt med åskslag och stormbyar och

regnskurar, stormärsseglet gigades och vi gjorde ändå 9 knops fart,

ty vinden hade kommit rund från SV så att vi nu gingo med rätt förlig

vind. Ovädret räckte omkring 2 timmar. Det hade dock ej just något

förfärligt med sig och var ej heller af de svåraste. Utan den minsta

fruktan eller oro stod jag och njöt af den herrliga anblicken. Allt

liknade mera den uppflammande vreden af en blåögd flicka, som blossar

upp utan att förfära och lika hastigt går om igen. Dock har jag hört

att äfven här skall kunna storma och vara oväder, ehuru ovädret sällan

står länge på; isynnerhet skall det på vissa ställen i hafvet vara

vanligt och detta emellan Sicilien och Malta är just kändt såsom ett

sådant. Följande dagen var åter en klar och vacker dag, men den goda

vind som kom med de häftiga byarne räckte ej länge. Dock hade den nu

dragit sig mera åt söder, så att vi, huru knapp den än var, sträckte

något så när fram vår kurs ut på en sträcka, som blef den längsta

under hela vår resa. Aftonen den 4 nov. var en af de vackraste jag

sett. Efter solnedgången slogo oupphörligen blixtar fram på en lång

sträcka från öster till norr bakom mörka moln, som deraf ögonblickligen

upplystes och antogo olika färgskiftningar, allt efter den olika

tjocklek och täthet de hade. Hela natten spelade blixtarne bakom dem

och härunder var luften särdeles mild och tillika rensad från den

qvafhet, som Siroccon merendels hade med sig.

Så seglade vi nu sakta framåt för svag vind och i vackert väder till

den 8 nov., då vi om morgonen långt förut sågo den första skymten af

Grekland, och det blef mig varmare om hjertat att veta mig nalkas

klassisk jord. Vi seglade hela dagen på den dunkla strimman vi sågo

framför oss och först om aftonen kommo vi den något nära -- det var

ön Sapienza. Nu låg den omhöljd af tjock dimma och disig luft, dock

skeno dess höga toppar klart fram öfver dimman. Senare om aftonen voro

vi nära derunder, men vinden som hela dagen varit mycket svag lugnade

nu alldeles ut, så att vi ej kommo ur fläcken. Äfven i afton var ett

oupphörligt spel af ljungeldar bakom mörka moln, som äfven sände

smått duggregn ner. Men småningom skingrade sig molnen och månen sken

klar och bildade en mån-regnbåge, hvars sken var ganska matt, liksom

tårögdt. Hitåt tycktes mig allt bli gästvänligare och gladare, såsom

äfven jag sjelf blifvit gladare till mods och tyckt mig liksom hemma

här. Seglare, sådana vi under hela resan sett ganska få, lågo här i

stor mängd i alla bugter och under landen.

Nov. 9.

Om morgonen då vinden blåste upp måste vi åter vända till sjöss, emedan

vi ej kunde gå öfver Cap Matapan, och kommo mot aftonen tillbaka något

öfver Cabrera, så att vi sågo inåt viken Kalamata och Mainoternas land,

Cap Grosso och Matapan. Till natten vände vi åter ut åt hafvet och

kommo om morgonen den 10 nov. åt Cerigo och den dervid liggande Ovo ön,

hvilka öar vi på långt afstånd sågo förut. Vinden var temmeligen styf

och dyningen ännu värre, samt tilltog på dagen då den förra aftog, så

att vi på hela dagen ej just kommo någon vart.

Nov. 11.

Seglade på _Cerigo_ och kommo denna ö temmeligen nära. Den är lägre än

de andra landen deromkring, och jag kunde i den ingalunda igenkänna

det gamla _Cythera_, kärleksgudinnans hem och födelseorten för den

sköna Helena. Stranden åtminstone var ful och kal, utan något enda

träd eller buske. Äfven det inre af landet skall vara bergigt, men med

vackra dalar, som öfverflöda på villebråd, isynnerhet turtur-dufvor.

Den betydligaste byn heter Kapsali, och står nu under Englands beskydd.

Straxt på eftermiddagen hade vi hunnit ön närmast -- vinden friskade

i, men var så knapp att vi tvekade om vi med den skulle kunna komma

genom sundet. Dock ville vi våga och om ej annat hjelpte slå någon lof

i sundet. Vi föllo således af längs landet; men nu kom en häftig by som

såg mycket svår ut, så att kaptenen beslöt gå öfver stag; men vi voro

redan så nära att det ej väl lät göra sig. Derfore läto vi det gå och

Cytherea tycktes vara oss huld, så att med oss drog sig äfven vinden

längs stranden af hennes ö och förde oss med god fart genom sundet. Men

långt sträckte sig ej gudinnans välde, ty vi hade knappt hunnit igenom

porten till Greklands haf då vinden lugnade ut och vi blefvo liggande

hela natten utanför ön, under regn, åska och blixt.

Nov. 12.

Passerade _Belo poulo_ ant. _Kaimene_, gingo på Anti Milo och derifrån

på _Falconera_. Vädret var oändligen vackert och varmt. Under resan

hade min lektyr varit Koran och Arabiska, men alltsedan vi kommo nära

Grekland hade Arabiskan icke smakat mig.

Nov. 13.

Legat hela natten i stiltje, så att vi om morgonen ännu ej voro långt

från Falconera, blott drifna vestvart närmare _Hydra_, hvars stränder

sågo klippiga och ofruktbara ut, liksom alla andra öars jag här sett.

Till höger hade vi _Serpho_ antiqve _Seriphus_, stenig och ofruktbar,

_Thermia_ ant. _Cythnos_, berömd för sina varma källor, _Zea_ ant.

_Ceos_, till venster fasta landet som sköt ut i Myrtoshafvet i tusende

uddar och uppåt med lika många underligt formade spetsar. Vinden

blåste småningom upp på den vackraste morgon och blef oss gynnande,

ehuru så knapp att vi nätt upp kunde hålla vår kurs. _Hydra_, obebodt

af de gamla, blef före kriget en tillflygtsort för frihetsälskande

Greker, som genom landets ofruktbarhet utblottade på allt, äfven det

nödvändigaste, lade sig på sjöfart och handel och nu bragt sig upp till

rikedom och välmåga, ehuru deras ö allt ännu är ouppodlad och ovägad.

Vi kommo middagstiden upp mot _Cap Colonna_, det gamla _Sunium_, der

ännu 16 pelare synas af ett Minerva tempel. Jag ville alldrig se mig

mätt derpå genom kikaren, ehuru jag föga kunde urskilja de på en brant

och steril klippa stående kolonnerna, som skola vara särdeles stora och

tunga, några äfven nervältade till stranden. Längtande blickar sände

jag in i Eginska viken upp mot _Athen_. Nu gingo vi in i sundet mellan

_Zea_ och _Makronisi_ och betraktade den vackra hvitglänsande staden

på Zea, som amfiteatraliskt ligger i en sluttande däld, på hvars begge

sidor den är byggd. Sjelfva ön är bland de betydligare och mest odlade;

äfven syntes här något trän eller buskar, som jag ännu ej sett på någon

annan ö här, och jag tyckte mig äfven se afdelta åkerfält, ehuru jorden

här hade samma utseende som på de andra öarne: lerjord öfverdragen af

rödaktig askmylla. Vinden lugnade alldeles ut för oss här i sundet, så

att knappt en krusa märktes på vattnet, blott någon liten lång slätytad

dyning, och solen gick ner öfver ruinerna af Minervas tempel och jag

såg den skönaste sydländska afton jag ännu öfverlefvat. Härunder

plaskade och rullade sig tumlaren i sundet och jag såg nu väl att

detta var rätta hemmet för Greklands glada, milda gudar och gudinnor,

och att inga grymma, fula nordiska hafstroll här kunnat trifvas. På

östra kusten af _Zea_ skola finnas lemningar efter ett gammalt tempel,

helgadt åt Neptunus; men deraf kunde vi intet se. Efter en kort stund

skickade oss den gamle hafsguden en kultje, som dock var så trång

att den som knappast förde oss förbi _Inglesi_ eller _Karysto_, en

utanför _Euboea_ liggande klippa. Det var kort före midnatt vi hunno

förbi den och nu blef åter fullkomlig stiltje. Aftonen så väl som hela

natten voro de vackraste man kunde ha, och nu först kände jag rätt det

Virgiliska: "summa placidum caput extulit unda."

Nov. 14.

Om morgonen då jag efter kaffet kom upp på däcket, lågo vi orörliga

med stäfven vänd åt vester mellan _Andre_ ant. _Androe_ och _Euboea_.

Andros är en af de större öarne här, skall ha 18000 invånare, en stad

och flere byar, af hvilka vi äfven sågo en. Luften var stilla och

orörlig, men himlen på alla sidor omdragen af tjocka moln, genom hvilka

solen en liten stund efter dess uppgång visade sig några minuter matt

och strållös. Allt fortfarande fullkomlig stiltje utan någon krusning

på vattnet. Småningom blåste upp en liten kåra, liksom en puff från

gubben Neptuni morgonpipa; den blåste in från fören. Men snart hörde

jag ner i kajutan, der jag låg och sög på min långa Turkiska pipa

efter frukosten, huru styrmannen kommenderade att giga mesan. Ty nu

kom en häftig by från SO, som allt friskade dugtigt i och förde oss

godt fram. Middagstiden började vinden svänga under förfärliga regnbyar

från alla kanter, så att den än kom från S, än SV, än NV, och Gud vet

från hvilket håll. Dock snart stadgade den sig och blef stående på

SSO med stark dyning och förskräckliga störtregn. Så kommo vi snart

förbi _Ipsara_ och gjorde till och med 9 knops fart, men mot natten

och aftonen, som voro oändligen mörka, hade vi blott båda mesanerna

uppe med dubbelref och ändå gjorde vi 7 knops fart. Allt förekom som

om Neptunus här i sitt hem ville visa att han ännu hade att befalla.

Ty i går aftons när jag stod och betraktade den herrliga solnedgången

öfver Minervas gamla tempel och sväfvade invid Neptuni ö, föll mig

Schillers _die Götter Griechenlands_ i hågen, och jag nästan sörjde

öfver deras fallna makt. Mitt dagliga studium under resan hade varit

hufvudsakligen Koran och andra Arabica; men alltsedan jag sett skymten

af Greklands klassiska jord har sådant ej smakat, utan jag har känt

ett oändligt behof och lust att här läsa Homerus, och bittert fått

ångra min njugghet att i Paris ej hafva skaffat mig ett exemplar af

honom. Det var dock egentligen ej af sparsamhet, utan fastmera af ifver

för Muhamedanismen; men här såg jag att den ännu ej vunnit öfver det

gamla klassiska. Dock till all lycka hade jag i Marseille laggt mig

till Virgilius och honom tog jag nu fram och läste med stort nöje.

Vi gingo hela natten med god fart, passerade _Mitylene_, lågo en 1/4

timma bi nära _Tenedos_; vinden lugnade alldeles ut, men blåste åter

snart upp ehuru mycket svag från NV, så att jag om morgonen den 15

nov., då jag i daggryningen kom upp på däck, hade Tenedos i lä. Längre

ned sågs _Cap Baba_ och hela kuststräckan uppåt, i lofvart låg _Imbro_

och _Lemnos_. I anseende till vinden gingo vi nu ej den vanliga leden

mellan Tenedos och fasta landet, utan vestvart om denna ö. Redan hade

vi med svag vind kämpat oss emot strömmen fram öfver denna ö och den

högsta af Raffitöarne nära under Imbros, sinnade att gå rakt in i gapet

till Dardanellerna, hvars båda fästningar redan klart kunde skönjas

med deras luftiga minareter, då vinden slog emot oss från norden och

derjemte skralnade så mycket att vi ej orkade fram. Vi voro sålunda

tvungna att vända för att ej drifva på Raffits-öarnes grund; men

nu åter lugnade vinden så alldeles ut, att vi slutligen måste låta

strömmen föra oss tillbaka till Tenedos, der vi måste ankra på ett

ganska opassligt ställe emellan denna ö och Imbros på 20 famnars djupt

vatten. Här hade jag nu den herrligaste, mest klassiska utsigt. Akterut

i solens klara nedgång _Lesbos_, öfver hvars låga land majestätiskt

höjde sig det i en trubbig kon sig spetsande berget _Athos_ och andra

höjder af fasta landet, allt på det vackraste belyst af den klart

nedgående solen; åt styrbord Tenedos med dess kupol-lika bergstopp,

på den slätare delen bevext med låga, vackra trän, ehuru sparsamt;

åt babord _Imbros_ klippiga ö; förut öppningen till Dardanellerna,

med dess på hvardera sidan belägna kasteller; i öster udden _Sigeum_

eller _Cap Troja_ och den slätt af landet, som sträcker sig från sjön

och åt landssidan slutas med det höga berget _Ida_, vidare hela den

kuststräcka åt söder som jag dels såg öfver Tenedos, dels tänkte mig,

med dess ruiner af _Alexandria Troas_. Vid betraktandet af alla dessa

klassiska, evigt minnesvärda ställen visade sig för mitt sinne alla

Homeriska hjeltar, Achilles och Hektor, Aenaeas och Odysseus &c. och

jag kände mig betagen af en egen underlig längtan. Härunder rullade i

det lugna hafvet de pustande tumlarena tätt vid vår brigg, och roade

mig med sitt egna putslustiga och lugna vältrande. Dock var himlen,

utom i solnedgången, icke klar, utan tjocka moln lågo skockade i nord

och öster. Väl intogs jag vid anblicken af de första minareter jag än

sett, af en viss Muhamedanism, men den förmådde dock ej tysta eller

undertrycka min klassiska kärlek, synnerhet nu då den närdes af så

många heliga ställen och minnen. Hvad jag närmast önskade mig, var att

med 2 mina bästa vänner på egen hand och efter eget godtycke en hel

sommar få färdas omkring på egen slup från ö till ö i detta Greklands

haf, och sålunda lära mig känna alla dessa för hela menskligheten så

kära ställen.

Nov. 16.

Lyftade ankar kl. 16 och gåfvo oss ut att kryssa, gående mot Imbros.

Kultjen var frisk, men strömmen satte oss så ner, att vi dock ej vunno

just något. När vi vände vid Imbros och åter gingo tillbaka, kommo vi

på ungefär samma ställe utanför Tenedos derifrån vi utgått, samt funno

för godt att låta länsa neråt och kasta ankar mellan denna ö och fasta

landet, något nerom _Basikia bay_. Härunder passerade förbi oss omkring

30 till 40 fartyg, som alla för god vind kommo ut ur Dardanellerna. På

Tenedos såg jag nu på närmare håll vackra dälder med trän och buskar,

samt en fästning och en by som nästan sköljas af hafvet. Fasta landet

sedt härifrån är vackert, trädrikt och slätt på omkring en mil från

hafvet. Högre upp är denna slätt omkrönt med vackra medelmåttigt höga

berg, bland hvilka Ida är det högsta. Denna slätt således var det "_ubi

Troja fuit_" och der Grekerna hade sin flotta uppdragen. Nu stå der

blott några Turkiska byar, men landet är nästan det vackraste jag ännu

sett här. Vid ankarlyftningen arbetade jag mig något andtruten, hvilket

ej var underligt, då vi hade 45 famnar ketting ute och besättningen på

vår brigg var minskad med en karl, som i Marseille förkom just dagen

förrän vi gingo derifrån, och hvars partes jag nu var tvungen åtaga

mig. Det var rätt kallt hela dagen af den friska NV vinden, och jag

ville ej få rätt varmt, ehuru vi togo dugtigt varmt inombords och jag

äfven var tjockt klädd i kaptens varma fultvädersrock. Jag var hela

dagen ej just vid godt lynne, dels emedan jag något frös, dels emedan

vi ingenting uträttat på hela dagen med allt vårt arbete, utan fastmer

förlorat; men gaf mig dock tillfreds med den förhoppning att jag i

morgon skulle få komma i land och beträda den heliga plats der Troja

stod. På aftonen vid våra toddyglas spelte vi tvenne partier schack,

med de nya pjeser, som vår kapten roat sig med att svarfva under resan,

och som han gifvit lika rolig façon som han sjelf är rolig.

Nov. 17.

Vi tänkte bli liggande för ankar hela dagen och skulle skrubba sidan,

som blifvit mycket smutsig och oren; men då alla våra kamrater, hvilka

lågo i samma bay utanför Grekiska byn Esnio, gingo till segels, kunde

vi ej bli de enda lata, utan hifvade ankar och gåfvo oss ut med

någorlunda god vind. Kommo litet i fäl med ett Engelskt barkskepp, som

vi pratade med; men genast derpå mojnade vinden ut, så att vi åter

måste låta ankaret gå på det strömmen ej skulle sätta oss för långt

ner. Men knappt hade vi fått det ned, så blåste vinden åter upp något

friskare, och vi gingo åter till segels samt hunno till Basikia bay,

der vi slutligen middagstiden kastade ankar, sedan vi med allt vårt

arbete på hela dagen ej hunnit mer än kanske någon mil, och blifvit

de sista af hela vårt sällskap, ehuru vi om morgonen voro de första;

de andra höllo allt ännu på att krångla sig fram. Så snart vi ätit

middag begåfvo vi oss i land, der vi på stranden träffade en hop

Engelska båtsmän och skeppspojkar från de 2 små örlogsmännen, som lågo

för ankar i samma bay, och nu voro i land för att släpa vatten och

slagta. De voro mycket roliga och något groggiga, grälade och togo

tag med hvarandra; isynnerhet var det löjligt att se tvenne af dem,

hvilka i den lilla bäck, som här flyter ut i viken, brottades och häfde

hvarandra omkull i gyttjan. Här var en hel hop Greker, som handlade

och sålde kött och vin åt Engelsmännen. De voro samlade omkring en eld

och det hela såg ut som en liten marknad, högst trefligt. Oss mötte

genast en Grek med de vanliga frågorna: hvarifrån vi kommo och hvart

vi gingo samt om vi ville handla något. Han, liksom de andra jag såg

här, voro vackert och nobelt folk med stor värdighet och urbanitet i

sitt sätt och uppförande. Men som de dels voro något dyra här, dels

hade ganska litet, beslöto vi att gå upp till byn som ligger ungefär

1/2 Sv. mil från denna strand, och började vår vandring längs den lilla

bäcken, som äfven är en utgrening af _Scamander_. Marken var ganska

våt och rikt bevext med någon sorts högt sträft starrgräs, och det

regnade temmeligen starkt, så att färden väl var besvärlig; men nöjet

att beträda den jord och troligen just det ställe der Grekerne hade sin

flotta uppdragen och der striderna stodo mellan dem och Trojanerna --

dessutom den blomsterdoft, som spred sig från det herrliga, till någon

del ännu grönskande fältet, kom oss att glömma alla besvärligheter.

Slutligen hittade vi en liten spång öfver bäcken, gingo öfver och

började nu stiga upp emot höjderna, som åt alla håll omgifva den stora

slätten. Här träffade vi en ung Grek, som hade samma väg och som vi

gåfvo oss i samtal med, hvilket dock gick temmeligen trögt, emedan han

förstod ganska litet Italienska, som här tyckes vara det mest gängse

språket och hvari min kapten äfven är ganska mäktig, och jag förgäfves

sökte påminna mig några Grekiska ord. Han var dock en munter och glad

gosse, kanske om 18 år, vacker med svartglänsande ögon, skrattade så

godt när vi ej förstodo hvarandra och var högst treflig, men urban

och fin i alla miner och rörelser, ehuru simpelt och nästan trasigt

klädd med tvenne små halfsmutsiga säckar på ryggen. Vi följdes nu åt

uppåt höjderna, som ännu voro gröna och vackra; men vägarne voro af

regnet blöta och slippriga på den leriga marken. Vi gingo förbi en

liten hytta der några små smutsiga Grekbarn stodo vid dörren allena,

och kommo så till en höjd, der vi sågo byn _Ieni kiaj_, dit vi ämnade

oss. Första byggningen vi sågo var, liksom alla andra här, en af sten

uppförd koja, der en gammal qvinna ropade åt oss: ägg. Vi gingo in

och började köpslaga, då en man kom och frågade på Italienska efter

vårt patenta d.v.s. sundhetspass och sade att vi ej fingo gå in i byn

utan quarantaine, om vi ej hade det med oss. Men huru vi pratade och

då han fick höra att vi skulle handla vin och annat, blidkades hans

stränghet och han bad oss följa sig, så skulle han låta oss smaka det

som vore godt. Vi gingo med honom till hans närbelägna hus och in uti

källaren, som dock ej var byggd under jorden, utan utgjorde liksom

nedra våningen till de egentliga boningsrummen. Han begärde ner ett

ljus och det gafs honom uppifrån genom taket en liten lampa, som svagt

upplyste hans vinfat. Här profvades nu ur en vacker glaskopp vinet,

som befanns godt och vi köpte en stor Damascener flaska full för en

Spansk piaster. Härunder frågade han till hvilken nation vi hörde,

och då han erfor att vi voro Ryssar, började han prisa dem högeligen

och mente att det var ett godt folk, men Turkarne fördömde han mycket

och kallade dem diavoli och tycktes högeligen uppbragt på dem. Han

skröt med att i hela den stora byn ej fanns en enda Turk, utan blott

Greker. Han hade öfverhufvud i allt hvad han sade och gjorde, i hela

sitt väsende och utseende ett medfödt behag och en finhet, som man i

norden kanske sällan finner hos den bästa gentleman. Af allt hvad han

på Grekiska talte med en gammal gumma, som hjelpte honom i källaren,

förstod jag intet, men när han räknade på sitt språk tyckte jag mig

fullkomligen känna igen de i skolan inpräglade Grekiska cardinalia,

ehuru med ett litet annorlunda uttal. För öfrigt sågo alla kärl och

redskaper fullkomligen antika ut, såsom äfven han sjelf, men isynnerhet

en ung qvinna, kanske hans hustru; oaktadt det häftigaste regn stod

jag och betraktade henne utifrån, der hon satt på trappan eller ett

öfverbygdt loft och arbetade med någon hussyssla. Hon förekom mig så

vacker att jag omöjligen kunde vända ögonen ifrån henne, kanske emedan

hon var den första vackra Grekinna jag sett; mycket nobel, med något

förnämt i sitt särdeles regelbundna och klassiska ansigte, ehuru hennes

klädedrägt, som visserligen var lätt och smakfull, dock ej tycktes

visa någon bättre börd. Man visade oss öfverhufvud mycken artighet och

välvilja; jag blef varmare om hjertat och särdeles upprymd såväl af

att ha varit hos Greker, som af deras vin, hvaraf vi vid bortgången

drucko några glas med vår värd. Under hela tiden vi varit här hade

det fortfarande starkt regnat och det var nästan i tilltagande; äfven

hade det nu blifvit mörkt, så att färden tillbaka till båten var högst

besvärlig på de slippriga vägarne och i det mellan buskarne vexande

gräset och törnen. Vi träffade åtskilliga vallherdar som kommo hem med

boskapen, bland dem en gammal gubbe med halfkort svart gråttblandadt

skägg, hvilken just förekom mig lik Odysseus gamla svinaherde. Allt

var här så magiskt förvillande att jag tyckte mig vandra bland de

gamla fordna Grekerna, och den verkligen utomordenligt besvärliga

gången, genomblötta som vi voro, bekom mig alldeles intet. Min kapten

var äfven alldeles i sitt esse och med en pojkes hela äfventyrslust

och glada mod vandrade han främst med dugtiga steg. Vi kommo om bord

igen omkring kl. 7, då vi spelte tvenne partier schack samt suto och

groggade senare än vanligt, dock ej för mycket.

Nov. 18.

Sedan vi ätit frukost och putsat oss litet, foro vi om bord på den

Engelska korvetten för att göra bekantskap der. Kort derpå kom om bord

till oss den Engelska läkaren derifrån, tillika med en ung midshipsman,

och voro en liten stund hos oss. De voro högst trefliga och hyggliga,

ehuru på annat sätt än Fransmän och Greker och andra sydlänningar; hos

dem fick man rätt se att äfven nordbon kan ha sin egen hygglighet,

utan att som Svensken bli en apa af Fransosen. De hade knappt hunnit

lemna vår brigg, så blåste småningom och sakta upp en sydlig vind,

som tycktes mer och mer vilja dra sig mot vester. Vi började lätta

vårt ankare och seglade af, lemnande sålunda denna plats, hvilken jag

just i dag tänkte genomströfva för att komma till den slätt der Troja

fordom stått vid Simois bölja. Vi närmade oss, under en småningom

alltmer tilltagande frisk förlig kultje, det farliga och med en

sandbank utskjutande _Cap Janitsjari_ ant. _Sigaeum_, och voro en

gång på 4 famnars vatten, men seglade lyckligt förbi hela den flotta,

som i går varit flitigare än vi att krångla sig fram ända hit, der de

kastat ankar. Vi gingo in i Dardanellerna förbi de båda fästningar som

på ömse sidor försvara inloppet, sträfvade fram och vunno slutligen

öfver den mycket starka strömmen med den nu temmeligen styfva vinden.

Vädret var särdeles fult, häftiga byar med regn och tjocka, så att

landet ej kunde synas så väl; men så mycket man kunde skönja var det,

såsom allmänt bekant, herrligt och vackert. Vi passerade kort efter

middagen Dardanellerna och dess fästningar, derifrån jag för första

gången hörde en muazzin ropa; han skrek fult och gällt, nästan som en

tjutande hund från sin höga minaret, och jag kunde nu icke finna något

vackert deri. Vi seglade ännu ett stycke, men ehuru vinden var god

fann vår kapten, liksom alla andra i vårt sällskap, för godt att kasta

ankar utanför _Abydos_, der åter på ömse sidor finnas fästningar. Här

skulle det ha varit som Xerxes byggde sin bro. Väl förekom mig sundet

smalare lägre ned vid Dardanell-fästningarne, men der är strömmen

förskräckligt stark och starkare än annorstädes i sundet, så att

Xerxes kanske derföre föredrog denna plats mellan Sestos och Abydos.

Vid högra Dardanellfästningen Kilid Bahr blefvo vi anprejade af en båt

Turkar, bland hvilka en ganska vigtigt frågade kaptens och fartygets

namn, hvarifrån och hvart. Sedan vi fått ankar i botten, foro vi i land

för att se om vi kunde få något att köpa, och lade an vid en vacker

stenbrygga under ett hus som såg ganska prydligt ut. Här var en stor

vattenbassin af marmor, dit vattnet flöt från en ofvanom stående brunn

öfver en mindre marmorbassin, dit man åter tappade vattnet från trenne

kranar, anbragta i väggen af en, som mig tycktes, moské. Ofvanför var

en Turkisk inscription i gyllene bokstäfver, innehållande, såsom jag i

brådskan tyckte, namnet på den hvilken anlaggt fontänen, jemte några

verser öfver källan. Här voro åtskilliga Greker som tappade vatten och

en Grek kom bärande en korg med friska frukter, apelsiner och omogna

alldeles gröna citroner. Vi köpte häraf till 3 para stycket en stor

hop, och den apelsin jag genast åt var ovanligt god och frisk, ehuru

ej rätt söt. Bland andra var här äfven en ung vacker Turkisk effendi.

Men här var för öfrigt ingenting att få, ehuru vi enträget frågade

efter isynnerhet någon sorts kött, än på Italienska, än på Turkiska.

Nu spatserade vi uppför stentrappan, som ledde till gården vid det hus

hvarunder vi stodo, och kommo upp på en vacker gård der allehanda stora

trän stodo, tittade oss omkring och gingo slutligen in i huset, der

timmermän voro sysselsatta med att göra några reparationer; de sågade

och hyflade cypressplankor, som spridde en alldeles herrlig vällukt

rundtomkring. Vi vandrade i rummen, som voro vackra och rikt möblerade,

samt höllo redan på att komma in i harem, då till vår olycka en af

timmermännen märkte hvartåt vi syftade och mycket höfligt lät oss veta

att det ej var tillåtet gå der in. Nu kom sjelfva värden och herren i

huset till oss i den sal der vi voro. Han var en gammal man med nästan

snöhvitt skägg, var högst vänlig emot oss och tog med särdeles nöje en

pris snus ur min dosa; men bjöd oss genast tillbaka en från sin, som

han tog fram, först mycket varsamt öppnande locket till foderalet af

läder och sedan locket till sjelfva dosan, som var af guld. Härunder

hade äfven tvenne unga män, säkert hans söner, kommit till, så att vi

voro ett stort sällskap här, som roade oss mycket åt huru jag tåtade

till Turkiskan. Vi snusade flitigt och voro glada å ömse sidor, han

frågade af hvad nation vi voro, observerade mycket och pratade mycket

om mitt skägg, som jag ej rätt förstod, men jag tror de togo mig för

en Rysk munk. När vi slutligen gingo bort togs afsked med största

hjertlighet och välmenande, med de vanliga österländska complimenterna.

Det hela var mig högst intressant. Sedermera spatserade vi ännu förbi

harems fönster, men sågo ingen qvinna, utom en Negrinna som bar

vatten dit upp. Derofvanföre på backen var en liten begrafningsplats,

som vi besågo. Grafstenarne voro alla af marmor i form af ett

menniskohufvud, omlindadt af en turban. Men ansigtet var ej utarbetadt,

utan hufvudsaken tycktes vara turbanen. Detta hufvud var stäldt på en

aflång, nästan rectangelformig marmorskifva, på baksidan af hvilken

grafskriften var ritad med utåtstående, ej ingraverade bokstäfver.

Arbetet var öfverhufvud verkligen väl gjordt, så väl hufvudet och

isynnerhet turbanen som ock sjelfva inskriften. Så mycket jag hade

tid att se, voro här kapodaner begrafna. Oändligen belåten med detta

första besök hos en Turk, begåfvo vi oss nu om bord och spelte ännu

ett parti schack vid vårt grog-glas. Allt flere fartyg hade undertiden

samlat sig, så att vi nu lågo helt nära hvarandra en stor flotta af

alla möjliga nationer; äfven ett Turkiskt skepp och en brigg, som sågo

ganska vackra ut. Och dock hade en stor del fartyg varit tvungna att

stadna nedanför Dardanellerna, emedan den aftagande vinden ej orkade

föra dem genom den starka strömmen. Vi hade just börjat tänka på att gå

till sängs om aftonen och sofva vår natt i fred på vår goda ankarplats,

då vinden började tilltaga allt mer och mer med byar och blixt. Den

tilltog ytterligare och vexte till en ordentlig storm, så att vi voro

tvungna låta styrbordsankaret gå och längre fram på morgonen taga ner

bramråstängerna. Natten blef sålunda högst orolig.

(Ur bref från Alexandria). [Detta bref är förut tryckt i Helsingfors

Tidningar 1844 N:o 15, 17.]

Den 23 okt. gåfvo vi oss ut från Marseille i det vackraste väder

med svag vind, kommo lyckligen ut från den trånga hamnen in på

det älskliga, azurblåa Medelhafvet under en lika azurblå himmel,

och aflägsnade oss småningom från Frankrikes tornlikt sig höjande

klippstränder, tills vi den 27 på långt afstånd sågo Sardiniens höga

land. Den 28 om morgonen varseblefs långt för-ut vid horisonten en

kägelformig molnstod; det var Etna. Småningom började nu äfven andra

dylika spetsar synas från Sicilien, men det räckte hela dagen att segla

på dem, och när solen gick ned, tycktes de vara föga närmare. Nu om

natten gick vinden om och en frisk Sirocco (SO) med något fuktig och

qvaf luft blåste oss tvärt in öfver förstäfven, samt tvang oss lägga

bogen mot vinden och lofvera. En hel vecka kryssade vi nu emellan

Sicilien och Malta med temmeligen styf Sirocco. Härunder passerade vi

Girgenti, hvilket, så mycket jag från hafvet kunde se genom vår kikare,

tycktes ha föga qvar af sin fordna storhet och sina 200,000 innevånare,

som det skall hafva räknat under Romarnes tid. Nu säges staden i

stället vara uppfylld af munkar och prester; kanske deras helighet

ersätter antalet och idogheten. Vidare seglade vi förbi Palma, som från

den sluttande höjd, hvarpå det är bygdt, skall öfverskåda den vackraste

och fruktbaraste del af hela ön. Nu var hela landet af den långa

sommartorkan förbrändt, så att de annars rikt grönskande stränderna

förekommo kala och liksom höljda i grå aska. Dessa stränder äro här,

liksom på Malta, höga, nästan lodrätt nedstupande i vattnet, hvilket

på somliga ställen så har frätit deras grund, att de bilda nästan en

spetsig vinkel mot hafsytan. Öfverhufvud saknas här, liksom längre fram

i arkipelagen, skog och egentliga berg. Här och der bemärkas i dälderna

korta rader af trän, ingenstädes skog, ej heller granit.

Efter en veckas möda hade vi ändtligen arbetat oss fullt i nord om

Alicata på Sicilien. Tiden hade derunder blifvit mig oändligen lång,

om jag ej haft ett så godt och trefligt sällskap i min kapten Wiklund,

förande briggen Active från Gamlakarlaby. Under hela denna vecka hade

vi oupphörligt stått vid relingen och "kejkat" (kaptenens vanliga ord)

på väderlek, stjernor, moln och vexande måne, och otaliga gånger hade

han, en stor väderprofet som alla hans gelikar, spått förändring i

väderleken och naturligtvis god vind, men intet ville hjelpa. Siroccon

blef oförändradt stående med solsken och vackert väder, så att min

kapten slutligen stannade vid den gamla satsen: "att östanvind och

käringträta slutas sällan utan väta." Regn föll verkligen och redan

hade molnen flere dagar gått för SV, men intet förmådde qväfva den

envisa Siroccon.

Den 3 nov. då vi om natten hade pejlat fyren i Valetta och voro, liksom

fordom Eneas, ehuru på annat sätt, _vix e conspectu Siculae_, kom

kort efter midnatten en häftig stormby med regn. Vaknad af stormens

buller och oväsendet på däck, klädde jag mig och gick upp. Allt var

insvept i det tjockaste mörker, så att man ej kunde se något annat än

de silfverblankt glänsande vågorna, hvilka, brutna mot stäfven, vräkte

sina höga toppar i lä om oss och rundt kring vår brigg, likt ett bälte

af gnistrande diamanter. Nu slog en blixt från svarta moln och upplyste

med ett blankt sken den blåa, upproriska hafsytan och vår brigg, af

hvars alla segel nu blott tvenne voro utspända och äfven dessa refvade.

I taklet klef folket, hunden smög sig med instinktlikt förtroende till

kapten vid rodret, tuppen galade gällt sin morgonväckt, åskan knallade

högt, men högre än den dånade stormbyn, som föll in på oss från sidan

med häftigt störtregn, och öfver allt detta oljud hördes kaptenens:

"giga stormärsseglet der!" upprepadt af styrmannen och folket med

samma: "giga stormärsseglet der." Emellertid drog sig vinden småningom

åt söder och kom under sista stormbyn från full SV samt förde oss med

9 knops fart, ehuru vi hade blott ett segel uppe. Men det räckte ej

länge; inom tvenne timmar var stormen förbi och himmeln klar. Det hela

hade just ej något förskräckande, stormen var ej af de mest rasande,

och vår kapten, säkert en af hemlandets dugligaste sjömän, hade redan

om aftonen låtit berga de gröfsta seglen. Mig förekom alltsamman likt

vreden af en uppbrusande blåögd mö, och Medelhafvet förekom mig så

älskeligt, att jag knappt tror mig kunna frukta dess värsta raseri,

ehuru min kapten, som redan 12 gånger färdats öfver till Odessa, säger

det stundom vara nog ruskigt.

På den stormiga natten följde en klar och vacker dag med rensad luft;

dock stodo ännu moln i öster och bakom dem spelade på en lång sträcka

åt norden flygande ljungeldar, som ögonblickligen belyste de i tusende

färger skiftande skyarne -- ett herrligt skuggspel i skymningen, som

blott svagt upplystes af den framskymtande månen. I det mildaste

sommarväder sträckte vi nu rakt fram öfver hafvet och varseblefvo den

8 nov. långt förut en udde af Grekland, mot hvilken det räckte att

segla hela dagen. Det var ön _Sapienza_, och längre mot öster syntes de

snöbetäckta topparne af _Matapan_. Det blef mig varmt om hjertat; nu

låg vishetens land omhöljdt af tjockt mörker och oklar luft, men klart

lyste dess höga toppar öfver molnen, som laggt sig på dem. Samma natt

syntes en månregnbåge.

Här kryssade vi åter af och an, för att ligga öfver Matapan, och först

den 11 passerade vi _Cerigo_-kanalen, sedan vi hela dagen gjort slag

derutanför och jag haft nöjet betrakta Afrodites fordna hem, det gamla

_Cythera_, den sköna Helenas födelseort. Intet spår syntes här numera

af kärlekens och skönhetens hem; det förekom mig kallt och torrt, utan

skog och grönska, och turturdufvo-lunderna längre in i det låga landet

kunde jag ej se. Cytherea var oss huld och sände en frisk kultje,

som förde oss genom sundet; kort derefter skrämde hon oss med tvenne

vattenpelare, som höjde sig emot oss, men vi undgingo dem lyckligt,

liksom en gång förr vid Sicilien. Hela natten lågo vi under stiltje,

regn, åska och blixt utanför Cythera. Hittills under hela resan hade

min enda lecture varit den i Muhamedanernas tanke i vishet outtömliga,

och alldrig nog studerade Koran. Nu, sedan vi fått Grekland i sigte,

ville den ej mera smaka, och jag kände här en innerlig lust att läsa

Homerus. Då jag nu ej hade honom till hands, tog jag fram Virgilius,

som jag i sista stunden köpt i Marseille, och tyckte mig alldrig förr

ha läst honom med så stort nöje som nu.

Den 12 nov. passerade vi några, mest obebodda öar, såsom _Kaimene_ och

_Falconera_, samt slogo slag åt _Anti Milo_ och den ögrupp som ligger

deromkring. I varm sommarluft hade vi följande dagen framskridit till

_Hydra_, emellan en stor flock af öar, såsom _Serpho, Thermia, Zea_

m.fl. till höger, och till venster sköt fasta landet med oändligt

många uddar ut i Myrtoshafvet. Middagstiden kommo vi upp mot _Cap

Colonna_, de gamles _Sunium_. Här stå ännu 16 stora pelare af ett

gammalt Minervatempel. Mot aftonen kommo vi in i sundet vid Zea och

betraktade den hvitglänsande stad, som der amfitheatraliskt reser sig

på en sluttande höjd. I den vackraste sydländska afton gick solen

ned öfver ruinerna af Vishetens tempel. På östra kusten af Zea skola

finnas lemningar af ett gammalt Neptunstempel. Öfver hafvet, öfver

hela naturen låg ett klassiskt lugn, en älsklighet, som vid tanken på

Schillers "Die Götter Griechenlands" nästan kom mig att sörja öfver de

gamla gudarnes fallna välde. Alldrig tyckte jag mig ha så väl förstått

Virgilii: "_summa placidum caput extulit unda_." Här i detta haf var

rätta platsen för Greklands glada och milda gudar, här kunde inga

hiskliga nordiska hafstroll trifvas, blott tusentals tumlare vältrade

sig muntert på den spegelblanka ytan. Efter en stund af det mest

klassiska lugn skickade oss den gamla hafsguden en liten kultje, som

förde oss till den invid Euboea liggande klippan _Karysto_, der stiltje

åter inträffade, och der jag ännu långt efter midnatten betraktade mina

nordiska stjernor, Stora björn och Polstjernan, hvilka under Sicilien

gömt sig längst ned i horizonten, men åter började stiga. Så vacker

denna sydliga natthimmel var, fann jag i den ej det genomskinliga och

etheriska, som utmärker våra vinternätter, ej heller i stjernorna den

blick som hos oss.

Följande dagen förde oss en styf SO förbi _Mitylene_ upp till

_Tenedos_, der vi åter för motvind och stiltje måste ankra i Basikia

bay, derifrån man njuter af kanske den mest klassiska utsigt i verlden.

Akter om oss hade vi den stora slätt, på hvilken Grekerna under

Trojanska kriget uppdrogo sina fartyg och uppslogo sina tält. Denna mot

stranden sluttande slätt begränsas af en lång bergsträcka, deri _Ida_

reser sig högst. Nedanför detta berg låg fordom Troja. Söderut sträcker

sig stranden förbi _Alexandria Troas_ och norrut till redden _Sigaeum_,

medan på ena sidan om viken en liten bäcklik bigren af _Scamander_ och

_Simois_ flyter ut i hafvet. För-ut hade vi Tenedos, _notissima fama

insula_, äfven nu för sitt vin den mest berömda af Arkipelagens öar.

Deröfver syntes det låga _Lemnos_, och öfver detta det väldiga, hela

utsigten dominerande berget _Athos_, samt till venster inloppet till

Dardanellerna, med fästningarne på ömse sidor och ön _Imbros_. Hvem

skulle ej vid anblicken af alla dessa ställen erinra sig Hector och

Achilles, Eneas och Odysseus, trädhästen, det gyllene skinnet och annat

mera från den klassiska förnåldern? Och hvem, som läst Homerus eller

Virgilius, skulle härvid förblifva kall?

Emellertid gjorde min kapten och jag, jemte 4 af besättningen, en

vandring upp till en Grekisk by, benämnd _Jeni Kiaj_, som ligger norrut

åt udden Sigaeum. Vi vandrade öfver den Trojanska slätten längs den

lilla bäcken; men vädret var fult, marken blöt af regn och timman på

dagen så sen, att vi beslöto spara besöket på _locus ubi Troja fuit_

till följande dagen. I byn, som var stor, men usel, handlade min kapten

ett ypperligt Tenedos vin för omkring 30 kop. B.A. stopet. Folket hade

ett vackert utseende och nobel Grekisk hållning. På den slippriga och

villsamma återfärden i skymningen träffade vi gamla vördiga Grekgubbar,

som kommo hem med sina vallhjordar, och tyckte jag mig i flere af dem

se Odysseus gamla svinaherde. Dagen derpå gjorde vi ett kort besök

ombord på en nära liggande Engelsk örlogsman och emottogos ganska

väl; men derunder blåste det upp god vind, hvarföre vi genast måste

återvända till briggen och hissa segel, samt försaka hela Trojafärden.

Nu seglade vi in genom Dardanellernas sund och kastade till natten

ankar vid det fordna Abydos. Här nedanom mellan Sestos och Abydos skall

Xerxes hafva slagit sin brygga öfver sundet, kanske för det strömdraget

der var mindre starkt. Då det ännu ej var långt lidet på aftonen, foro

vi i land och råkade komma till en, som det tycktes, förnäm Turks

hus, der timmermän höllo på att reparera något i rummen. När ingen

hindrade oss, gingo vi oförskräckt omkring öfverallt och höllo redan

på att komma in i harem, då en Turk motade oss och i stället bjöd

oss in i ett rum, der man slöjdade cypressplankor, som spridde den

angenämaste vällukt rundtomkring. Rummen voro vackra och rikt möblerade

i orientalisk smak med divaner och mattor; Under det vi gingo här

omkring, kom en gammal ärevördig man med långt hvitt skägg vänligt

ut emot oss, frågade om vår nation, om mitt skägg &c., dervid vi å

båda sidor hade tillfälle att skratta åt min bråkade och tilltåtade

Turkiska. Jag behöfde sannerligen en "prise de contenance" och bjöd

äfven åt gubben, hvilken ej heller var sen att ta fram sin dosa, som

var af guld och väl förvarad i ett läder-foderal. Vi snusade, pratade

Turkiska, skrattade och skildes slutligen, under gubbens orientaliska

höflighetsbetygelser, högst nöjda å ömse sidor, särdeles jag, som nu

för första gången besökte en musulman och blef så vänligt bemött.

Följande morgon lyftade vi ankar och seglade förbi det för sitt sköna

läge i alla tider beprisade _Lampsacus_ och _Gallipoli_ ut i Marmora

sjön, fingo åter motvind och fällde den 20 ankar bakom Marmora ön i

en hamn utanför den lilla men väl odlade byn _Koutalai_. Vädret var

ruskigt och på den höga öns toppar låg snö. Här lågo vi 3 dagar,

hvarunder vi som oftast voro uppe i byn och handlade åt oss för omkring

13 kop. B.A. stopet lika godt vin, som det vi på hemorten betala med 4

rub. buteljen. I hela byn bo endast Greker och de tycktes göra sig en

ära af att ingen Turk fanns der. Oss såsom Ryssar emottogo de särdeles

väl och kunde ej nog prisa denna nation. Man torde fråga, hvad språk vi

talade med dem? Skulle man tro det? här funnos många som talade Ryska,

men de flesta kunde Italienska, i hvilket språk, liksom i Engelskan och

Spanskan, min kapten var fullkomligen hemmastadd. Jag måste tillstå att

Grekiskan -- hvaraf jag ej förstod mer än de i skolan inpluggade orden,

som voro sig temligen lika -- i mina öron klingade fult och alldeles ej

som jag väntat.

Åndtligen den 25 om morgonen lågo vi nära utanför _sultanens stad_.

Anblicken af den är verldsberömd; jag vill ej försöka att beskrifva

dess intryck, det var något så olikt allt hvad jag hittills erfarit.

Det var något så eget i anblicken af dessa hundradetals smidiga

minareter, från hvilka nu i morgongryningen muezzinerna ropade folket

till bön, och hvilka från höjden af den amfitheatraliskt byggda

staden skådade ned öfver tvenne verldsdelar. Men ju närmare vi kommo

de förfallna, nu nästan ramlande murarne, här och der med spår efter

Grekisk konst och rikedom, smutshögarne vid alla stadens portar samt

de usla kojor, hvaraf den stora staden består, desto mer förlorade sig

det "mahlerische" intrycket af dess anblick i fjerran. Men jag vill och

måste spara beskrifningen på hvad jag sett i Konstantinopel till ett

annat bref.

Dagb. Nov. 19.

Bittida om morgonen drucko vi kaffe och började sedan hifva våra båda

ankaren, som under det allt fortfarande starka vädret var ett tungt och

svårt arbete, hvarvid äfven jag mödade ut mig alldeles. Efter långt

arbete och sedan vi en gång till och med misslyckats, då vi skulle

till segels, kommo vi dock slutligen lyckligt ut förbi fästningarne

vid Abydos, genom det trånga strömhålet, och seglade framåt med den

yppersta SV vind, men i anseende till de starka byarne med små segel,

passerade _Lampsacos_, hvars läge tycktes vara utomordentligt vackert,

och den betydligare staden _Galipoli_ gent emot på Europeiska sidan.

Men äfven i dag var luften så disig och tjock att jag ej kunde se

stort af de herrliga stränderna. Nu började vinden småningom mojna ut,

dock gingo vi allt med temmeligen god fart in åt Marmora-sjön. Så hade

jag nu fått göra den länge efterlängtade färden genom Dardanellerna,

säkert den skönaste passage man i verlden kan göra. Stränderna, ehuru

numera på denna årstid ej spridande den doftande blomsterånga, som

resande och min kapten så mycket prisat, voro ännu gröna och vackra med

de herrligaste bäckgenomflutna dälder mellan mildt sluttande höjder,

bekrönta här och der, ehuru ej så mycket jag skulle önskat, af trän,

bland hvilka isynnerhet cypresserna mest behaga mig -- inskjutande

smalare vikar och mera öppna bayer -- fästningar, städer, byar,

uppodlade och ändå mera ouppodlade fält -- till allt detta en oändlig

mängd af alla möjliga sorts fartyg, från de största skepp och örlogsmän

till de minsta nätta Grek- och Turk-båtarne, som gå på sundets mörkblåa

vatten. Detta sammanlagdt ger en mångfald och ett sceneri, hvars like

man säkert ingen annorstädes har. Mig var väderleken ogynsam, i thy att

luften nästan alltid var tjock och mörk, dock tyckte jag detta vara det

skönaste jag sett, ehuru i smånätthet och landtligt behag nästan ej att

jemföras med Seinens stränder. När vi kommit ett stycke in på Marmora

hafvet började vår goda vind alltmera mojna ut och förlora sig i regn,

tills slutligen kl. omkring 7 på aftonen en NV kultje kom med en regnby

och drog sig sedan allt nordligare och slutligen till NO, så att vi

åter måste i den tjockmörkaste natt under starka regnskurar börja med

vår gamla kryssning, som med små segel under allt fortfarande styf vind

fortsattes hela natten mellan Marmora ön och den motsatta nordliga

stranden. Som der ej var stort rum och man efter hvart 4:e glas måste

vända, var ej mycken fred i kajutan.

Nov. 20.

Om morgonen voro vi på samma ställe som aftonen förut, om ej liten

mån lägre. Vinden var mycket styf, med regnbyar, ett särdeles kallt

och ruskigt väder, så att jag ingen lust hade att vara på däck, utan

svepte täcket omkring mig i min säng och låg der. Vi slogo några slag,

men i anseende till den starka blåsten, som tvang oss att föra mycket

små segel, och den starka motströmmen, kommo vi mera tillbaka än fram

och kaptenen fann således för godt att söka hamn, såsom före oss alla

de andra af vårt sällskap gjort; han länsade ner under Marmora, men

blef mycket häpen att ej finna någon af de andra der, såsom han hade

väntat. Denna ö är ett högt land med brant och skrofligt i vattnet

nedstupande berg, som till största delen lära bestå af marmor. Också

tycktes de mig ha en gråhvit färg genom den tjocka disiga luft, som

isynnerhet vid vår förbifart lade sig med en häftig regnby deröfver.

Byn tycktes ej vara särdeles stor. Nu tvekade kaptenen mycket och var

ganska villrådig, ville redan gå till Gallipoli och skickade utkik i

masten, då slutligen styrmannen varsnade de andra seglarena ett stycke

härifrån, liggande för ankar vid en annan ö sydvart. Dit länsade vi nu

af genom en trång och svår passage mellan öarne _Koutalai_ och _Rabi_,

der vår kapten förr ej varit, och lyckligen genomkomna kastade vi

ankar vid den förra, der före oss en stor hop af fartyg låg. Midtemot

oss på stranden af denna ö låg en större by, dit vi foro i land och

köpte åtskilligt, bland annat Ryskt snus, emedan det vi hade med från

Marseille nu var slut. I byn bodde endast Greker, så när som på en

enda Turk. Folket tycktes öfverhufvud vara välmående, voro snyggt och

vackert klädda, några till och med grannt och andra äfven på vårt vis,

ej i Grekisk nationalkostym. Vackra barn såg jag här mycket och äfven

några vackra qvinnor. Vi voro inne på ett litet kaffehus, drucko kaffe

ur små koppar och rökte en kaljan. öfverallt var stort öfverflöd på

marmor, så att golfven till stor del voro gjorda deraf och i sjelfva

murarne såg man marmorblock. Landet förekom mig mera odladt än vanligt

här på trakten, och åkerfält syntes ända upp till de högsta topparne af

ön. Folket var hyggligt, dock fann jag här några sprättaktiga skrodörer

som ej behagade mig. Sjön svallade ända upp till stenfoten af somliga

hus och på den närmaste sandstranden voro båtarne uppdragna. Jag

träffade flere bland folket som förstodo och talade litet Ryska, äfven

en som kunde litet Franska. Vin tycktes här vara den hufvudsakligaste

handelsartikeln.

Nov. 21.

Hade under natten haft starka stormbyar med regn, så att vi måste låta

andra ankaret gå. Om morgonen sågo vi snö, som laggt sig under natten

på Marmora öns spetsar, äfvensom på de andra öarnes af denna temmeligen

vidsträckta skärgård. Efter frukosten begåfvo vi oss i land, men togo

med oss kaptenen från en liten Norsk skonert, som låg närmast intill

oss och som om söndagsnatten genom försumlighet förlorat sin båt. Vi

foro alla 3 upp till byn, sedan vi först om bord på skonerten smakat

på kaptenens goda anisbränvin och vin. I land köpte min kapten mycket

vin för 24 para okan, som var ganska godt, hos en äldre högst treflig

gubbe. Medan vinet mättes gingo vi omkring i rummen, som voro utmärkt

snygga och rena öfverallt hvart vi snokade, såsom äfven värdinnan var

snygg och vacker, med det mest regelbundet sköna ansigte man vill se.

Byggnadssättet såväl utsom invändigt är alldeles eget. Mot köld är

man ej särdeles skyddad i rummen, och folket tycktes ej heller mycket

frukta den; ty ehuru det i dag enligt vårt tycke, som voro nordboer,

var särdeles kallt och vi derföre voro ganska tjockt klädda, suto

Grekerna här med öppna fönster och hade ej mera kläder på sig än

vanligt, de flesta med nakna ben utan strumpor. Sedan voro vi åter inne

på det kaffehus vi i går besökt, och jag rökte åter min kaljan vid den

lilla kaffekoppen. Här voro nu flere Turkar församlade från de Turkiska

fartyg, som ligga här i hamn. De sutto tysta och allvarliga och sögo på

sin tsjunbuk och drucko sitt kaffe, utan att särdeles tyckas bry sig om

verldens gång. Sedan handlades ännu åtskilligt, fikon och russin för

1 1/2 piaster okan hvardera, och vi foro derefter alla om bord till

oss, der vi åto en dugtig middag, drucko kaffe och på aftonen toddy,

tills Norrmannen lemnade oss kl. omkring 7. Han, såsom tror jag alla

Norrmän, hade en viss naturlig barnslig enfald och var öfverhufvud en

högst harmlös man. Samtalet vände sig naturligtvis mest på sjösaker och

frakter &c., som mot slutet blef mig något enformigt. Han berättade

att han vid Hydra i tvenne dagar blifvit förföljd af en korsar ifrån

Tripoli, men utan äfventyr kommit undan genom tvenne förligvindare, som

kommit ner från Dardanellerna.

Nov. 22.

Kallt väder med fortfarande NO vind; thermometern står på 6 1/2 Cels.

Efter frukosten foro vi om bord på en Engelsk brigg, som låg nära

oss. Kaptenen tycktes vara en sekterisk man, fröjdade sig storligen

att man nu i Odessa fått en Engelsk kyrka, så att folket ej behöfde

gå och spela billard om söndagen, talte mycket om de dåliga frakterna

i våra tider, och hoppades på en annan bättre verld, der man sluppe

allt trouble och besvärligheter och sorger för dåliga frakter &c.

Han var ganska tråkig, såsom alla hvilka genast dra fram med dylika

saker och föra dem till torgs för bekanta och obekanta och ej hålla

dem för sig sjelfva. Han hade som det tycktes en passagerare, hvilken

var sysselsatt med "Essai sur les deux mondes", och de sutto hvar i

sin länstol på ömse sidor om en vacker kamin, i hvilken de hade en

stenkolsfyr och värmde sig framför den. Han bjöd oss "spirits", men

tycktes vänta att vi skulle ej vara så ogudaktiga och fortära något

slikt, hvilket vi ock icke gjorde. Vi dröjde blott en liten stund

der, hvarunder samtalet mellan båda kaptenerna vände sig blott om

sjöfart och dylikt. Härvid hade jag tillfälle förundra mig öfver min

kaptens färdighet i Engelskan. Derifrån foro vi till vår Norrman, åto

först en liten tugga af den präktigaste fina Norrska sill till en god

elfva, och drucko derpå ett glas porter, som smakade mig ovanligt väl,

emedan jag ej fått smaka det sedan i Hamburg. Norrmannen blir allt

trefligare, ju vanare man blir med honom. Han hade i början en viss

haltlöshet och komlighet i sitt sätt att vara, och mycket hos honom

påminte mig om Fraenkel; men när man litet vant sig vid hans, såsom det

tyckes i början, enfaldiga och påhängsna väsende, finner man hos honom

en högst älskvärd hjertlighet och uppriktighet. Sedan vi hos honom

intagit en dugtig middag af stockfisk, begåfvo vi oss alla 3 i land,

der Norrmannen handlade vin af vår trefliga Grekgubbe, och sedan kommo

vi i fäl med tvenne Italienska kaptener, som ock lågo här för ankar

och af hvilka den ena var dugtigt groggig. I kompani med dem handlade

Norrmannen och min kapten en liten fet oxe, som genast slagtades på

stranden och deltes. Sedan gingo vi hela sällskapet till ett kaffehus,

sutto der och drucko kaffe, rökte vår kaljan och pratade alla möjliga

sorts språk, jag Ryska med 2 här boende Greker. Vinet, som Grekgubben

sålt oss, är ett utmärkt godt vin, liknande Bordeaux-vinet. Det kostade

ungefär 13 kop. koppar stopet, således billigare, tror jag, än hos oss

svagdricka. öfverhufvud tycktes allt vara mycket billigt här; köttet

kostade 10 kop. marken, på osten och brödet var likaledas, godt köp,

men fisk tycktes vara ondt om, åtminstone sågo vi ej någon sådan. Vi

voro i dag i land ända till skymningen, då alla begåfvo sig till oss,

sutto der och drucko toddy och thé. Jag var ovanligt sömnig, så att jag

somnade in under de andras samtal. På eftermiddagen hade vädret klarnat

upp och vi hade en vacker afton.

Nov. 23.

Sydlig vind, hvarföre vi genast i dagbräckningen började hifva ankaret

upp och gingo till segels med de andra som legat här i hamn. Vinden var

mycket svag och när vi kommo litet ur hamn, lugnade den nästan alldeles

ut. Nu sågo vi äfven en hel hop seglare, som kommo fram ur Pascha

Harbour, dit säkerligen under den svåra NO stormen de begifvit sig af

vårt sällskap från Dardanellerna, som hunnit öfver Marmora ön. Sjön var

nu "_velivolum_" och vädret sommarvarmt och vackert, så att det efter

trenne dagars hamnliggning var verkeligen uppfriskande att åter komma

ut. Stränderna af Marmora och de andra öarne här äro ganska vackra,

och ehuru det mesta tyckes vara blott berg, synas dock mellan de

kullriga höjderna vackra, uppodlade små dälder. Hela dagen var vädret

mycket stilla och lugnt, så att vi, ehuru med den bästa förliga vind,

på hela dagen hunno knappt förbi Marmora ön. Aftonen var vacker och

aftonrodnaden rödare än jag någonsin kan påminna mig ha sett den, men

färgblandningen var ej sådan den var längre i söder. Senare speglade

sig stjernorna blänkande i vattnet och klart sken en liten stund den

smala strimman af nymånen. Allt var tyst och från den stora mängd af

större fartyg och mindre Grek- och Turkbåtar, som lågo omkring oss,

hördes ej knäpp eller gny, ehuru man annars vanligen skall höra sång,

isynnerhet från de Grekiska.

Nov. 24.

Hade seglat hela natten utan att komma just någon vart, emedan det

varit så godt som fullkomlig lugna. Om morgonen blåste upp en liten

kåra, som sedan fortfor hela dagen, ehuru mycket svag, så att vi ej

hunno längre än i bugten som går inåt Konstantinopel. Dagen hade

varit varm och vacker med den klaraste himmel, dock kändes att äfven

här sommaren var förbi. Ty i skuggan var ej särdeles varmt och på

de höga bergstopparne låg mycket snö. Aftonen var oändligen vacker,

isynnerhet den märkvärdiga magiska färgskiftning i öster midtemot

sjelfva solnedgången, som jag äfven förut betraktat med så stor

beundran. Nu omslöt den med sitt trollsken minareterna, som syntes från

sultan-staden och Skutari och till stort tal öfverallt på stränderna,

och den var så bländande, att när man sedan såg åt annat håll hade

man svårt att urskilja föremålen. Solen sjönk alldeles klar ned i

hafvet och efter dess nedgång belystes hela denna del af horizonten af

ett starkt eldlikt sken, i hvilket de aflägsna landen och Marmora ön

tycktes vara på några stenkast ifrån oss. Hela sjön åt alla håll var

full af segel, som lågo stilla i lugnan, och mellan dem framgick ett

Turkiskt ångfartyg.

Nov. 25.

Hade om natten seglat för svag vind och gjort några slag mellan landen.

Om morgonen när det blef dager sågo vi framför oss hela Konstantinopel

i all sin glans, belyst af den deröfver uppgående solen. En herrligare

och ståtligare anblick torde ej gifvas i verlden. Staden förekom

mig fullkomligen som en amfitheater, småningom höjande sig och i

slutkretsen slutande sig med de vackraste och största minareter, af

hvilka här synes ett oändligt antal. Vinden var särdeles svag, så att

vi blott ganska långsamt skredo framåt. Längre fram på förmiddagen

kom en man i en liten båt utroende till oss och erbjöd sig att blifva

vår lots, och ehuru kaptenen uttryckligen förklarade sig ej behöfva

någon, kom han dock om bord, sedan efter tillfrågan om han ville ha en

ända, en sådan blifvit räckt åt honom. Han var Malthesare, hade ett

eget utseende, mera liknande en Oriental än en Europé, men likväl ej

heller fullkomligen det förra; det var öfverhufvud något vidrigt och

vildt. Han talade något Engelska. Äfven hörde jag honom med en annan

förbi oss farande landsman tala sin Malthesiska, som till uttalet

mycket liknade Arabiskan, men flera Italienska ord igenkände jag bland

de rent Arabiska. När han skulle bort, blef någon ordvexling mellan

honom och kaptenen, emedan han ville anse sig antagen till lots och

fordrade betalning; härvid isynnerhet tyckte jag han såg vild ut. Nu

hade vädret så lugnat ut att vi voro tvungna kasta ankar; men knappt

var det i botten, så blåste åter upp förlig kultje för oss, vi hifvade

ankaret och kommo småningom närmare sultan-staden, och jag kunde blott

för få mellanstunder taga bort kikaren från mina ögon. Till venster

hade vi det släta vackra landet från Stefanoudden med sitt palats på

sjelfva udden, och längre fram allehanda mest kronobyggnader längs hela

stranden, som sakta höjde sig från sjön till släta höjder, prydda äfven

med byggnader och trän. Midt framför oss den amfitheatraliska stora

staden med sina mycket olikfärgade och mångvinkligt byggda hus, och

öfver dem de otaliga hvitglänsande svartspetsiga minareterna, bredvid

större och mindre moskéer med fordom förgyllda, nu urblekta kupoler.

Emellan allt detta en stor rikedom på träd, isynnerhet cypresser, som

äfven slutade sig i spetsar liknande minareter. Allt detta är omslutet

af gamla ruinlika murar, på hvilka man ännu kunde skönja spår efter

gammal Grekisk skulptur. Till höger om oss vid inloppet till Bosforen

Skutari, äfven nära nog byggd som en amfitheater, och derofvanom höga

berg, på ett af hvilka syntes ett stort kejserligt palats. Härifrån

gick stranden något så när rak med vackra stränder och hus samt en

större by. Vidare en temmeligen vidsträckt skärgård och de höga landen

af Asia minor, slutande sig i höga bergspetsar, täckta med snö. Bakom

oss hela Marmora hafvet, der längst i vester ännu syntes ön af samma

namn, och öfverallt på vattnet segel. Emellertid kommo vi närmare och

voro nära under båken, då muezzinerna från de många minareterna kallade

till middagsbönen, accompagnerade i sin gnällande sång af tjutande

hundar; då började jag bättre urskilja husen från hvarandra och fann

att de, minsta delen undantagen, alla voro af träd och öfverhufvud

ganska ömkliga och smutsiga kojor. Så kommo vi upp under Seraljen,

och jag kunde på ganska nära håll betrakta åtminstone en del af dess

många osammanhängande, särdeles finurligt äfven af träd byggda hus. Men

nu måste vi gå öfver strömmen, emedan den här går så strängt att vi

omöjligen med den sakta vinden kunnat komma öfver Seralj-udden. Till

vår olycka lugnade vädret just nu fullkomligen ut, så att strömmen,

trots 4 dugtiga matroser som bogserade oss, fick makt öfver vår brigg

och satte oss mycket ner. Men härunder hade jag tillfälle att se

staden säkert från den vackraste punkten, emedan, utom allt hvad jag

ofvanföre sagt, jag nu äfven kunde se inloppet till Bosforen och hela

det herrliga land, som från _Galata_ och _Tofana_ sträcker sig längs

vattnet, hvilket bildar liksom en liten sjö mellan hamnen, Bosforen och

Konstantinopolitanska sundet. Äfven detta land bildar med det andra

på Skutari sidan liksom en amfitheater, med ett stort nytt kejserligt

palats i fonden, hvilket liksom i terassbyggnader tyckes gå upp till

toppen af höjden. Rundtomkring såg jag framför mig synkretsen slutas i

höga bergstoppar och vackra kullar, och sjelfva inloppet till Bosforen

försvann alldeles emellan dem. Nu gick äfven solen klart ner i hafvet

och småningom sjönk den praktfulla staden med sina minareter och

palats i den egna magiska aftonglans och färgskiftning, som bildas i

öster emot den flammröda vestern. Härtill det oändliga tal af kaiker,

långa smala Turkbåtar, som öfverallt sväfvade omkring med hvit- och

grönturbanade män -- större Grekbåtar som arbetade sig upp mot strömmen

-- större fartyg som dels redan hunnit i hamnen, dels såsom vi lågo

för ankar vid stranden, dels ännu seglade ute på hafvet, än närmare än

fjermare, än hitåt än ditåt -- tumlarena som i stora flockar gjorde

sina kullerbyttor och pustade i vattenytan -- sång som hördes än

från båtar, än från stranden, -- allt detta gjorde denna afton till

den i sitt slag herrligaste jag haft. Vädret var hela dagen vackert

och varmt, såsom hos oss en mycket varm sommardag; om aftonen var

luften mera frisk, dock ej kall, och månens fyra dagar fyllda horn

lyste såsom Turkiska vapnet öfver Turkarnes stad, så klara att hela

det öfriga halfklotet kunde synas. Då vi vid farten öfver strömmen

blefvo så mycket satta neråt, gick kaptenen och småsvor för sig sjelf

och grinade, högeligen förargad öfver den misslyckade spekulation

han gjort, då han hellre hade kunnat låta ankaret gå på andra sidan

under Seraljen. Det var nästan första gången jag under hela resan sett

honom otålig öfver vädret. Han grinade upp mot flaggan som oftast,

för att se om ej någon vindpust skulle komma, och gick åter omkring

och såg på vattenytan om den ej ville krusa sig för någon kultje, och

upprepade oupphörligt: "det skulle behöfvas blott alldrig så litet" --

men förgäfves, ingen kultje kom och vi sattes friskt ner med strömmen.

Fåglar, som jag sett så litet på hela resan, svajade här i stora

flockar öfver oss åt alla håll och gjorde det hela än lifligare.

Nov. 26.

Hifvade ankaret upp, när en temmeligen frisk morgonkåra blåst upp,

och började segla från de af Byron såsom ett jordiskt paradis prisade

Prinkipos öarne, nära hvilka vi hela natten hade legat i lugn. Vi hade

just hunnit in i strömmen, hvarunder en Engelsk ship chandler hållit

vid sidan och pratat med oss och erbjudit kaptenen sin tjenst, då

vinden åter alldeles lugnade ut, och vi af strömmen drefvos något lägre

än stället derifrån vi utgått, och nödgades nu igen fälla ankaret. Kort

härpå anlände åter en kaik, i hvilken var en liten ung 14 årig gosse,

som kom upp för att åt kaptenen rekommendera sin herre, hvilken äfven

var ship chandler. Han blef länge om bord och lät slutligen sin kaik

fara, då en gammal lots kom längs sidan och erbjöd sin tjenst. Den

unga gossen var liksom den gamla gubben och tvenne andra lotsar, som

i detsamma kommo och erbjödo sig, Malthesare. Han talte väl Engelska,

Malthesiska och Italienska, hvilka 3 språk jag hörde af honom; dessutom

kunde han göra sig förstådd på Turkiska och sade sig bäst af alla språk

tala Grekiska. Han var för öfrigt en vacker och ganska artig gosse,

men i sitt uppförande och tal klok och förnuftig, som en gammal man

och hade föga eller intet pojkaktigt i sig. Han åt middag med oss,

sedan han afsändt gamla lotsen, som äfven på en stund kommit om bord

och tittat omkring sig, till en inkommande Tysk skonert med sin herres

adresskort och hjelpt oss med sina ringa krafter vid ankarets lyftande

kort före middagen, då åter en liten kultje blåst upp. Vi kommo ett

litet stycke framåt, då vinden åter alldeles lugnade ut och vi åter

måste kasta ankaret. Nu kom åter en kaik längs sidan af oss, i hvilken

sutto en Turk som rodde och en gammal man som låg och sof på bottnet,

emellan dem båda tvenne Turkinnor. Hela sällskapet var rusigt, gubben

troligen mest, emedan han höll på att sofva oset af sig. Qvinnorna och

roddaren, som var en medelåldrig kraftfull man, sjöngo Turkiska sånger

på en tom och enformig melodi, som hade något tycke af den Ryska, men

på långt när ej så sångfull. Härunder vandrade en pipa från mun till

mun emellan dessa 3, isynnerhet rökte den äldre qvinnan, som kunde

vara omkring 30 år, oupphörligen och blåste väldiga rökar omkring

sällskapet. Dessutom förfriskade de sig med ett glas eller egentligen

en kopp som de fyllde ur en större flaska med någon sorts liquor,

liknande bränvin, allt under sång och skrål. De svajade allt omkring

vår brigg och ville ha vin. Slutligen gafs dem ett dricksglas cognac,

hvaraf den äldre qvinnan först tog en liten klunk, sedermera drack

den yngre, kanske omkring 18 år gammal, ut mest hela glaset, lemnande

blott en liten sup qvar åt roddaren, som tömde det. Nu uppstämde de

åter sin skränande sång; men det räckte ej länge förrän roddaren

lutade sig öfver suden och började ge öfver och såg högst ömklig ut.

Den yngre qvinnan, en flicka med det mest regelbundet sköna ansigte

man vill se, med långt i många flätor längs ryggen hängande becksvart

hår, började sparka den på bottnet sofvande gubben med sina bara

fötter och visade dervid sina hvita fylliga ben ända upp till knäet,

der hennes vidbyxor tycktes vara bundna. Men i gubben fick hon intet

lif. Deremot tycktes ruset få makt med henne sjelf och hon kastade sig

vårdslöst, först i famnen på den andra qvinnan, sedan längst bak på

upphöjningen i kaiken, och visade nu rätt sin sköna vext och vackra

drägt. Jag har sällan sett något så retande och sällan en så skön

flicka. Men hon var rusig. Dock raglade hon åter upp i den rankiga

båten och ropade allt ännu efter vin, och plirade med sina stora svarta

ögon, såsom om hon nu vore rätt säll i sitt rus. De tycktes vara ute

på en lustfärd, hvars hufvudsakliga nöje syntes bestå i att ge sig ut

till sjöss och sedan låta båten sväfva för sig sjelf på vattnet, och

ifrån den betrakta verlden eller roa sig inom bords på ett eller annat

sätt. Så gjorde åtminstone detta sällskap, sedan det slutligen lemnat

oss, och så tycktes en stor del af de oändligt många kaiker göra, som

jag i dag mer än de andra dagarne från långt håll såg ligga alldeles

stilla på det spegelblankt lugna hafvet. Detta sällskap hade roat oss

omkring halfannan timma, hvarunder jag beständigt stått och betraktat

det, då åter straxt efter kaffet, som blott om söndagen bestås på

eftermiddagen, en kultje blåste upp, vi lyftade ankar och gingo till

segels, och åter kommo ett litet stycke framåt nära under fyrbåken,

som står på Konstantinopels murar nära inloppet till sundet. Allt

under seglingen såg jag efter kaiken med det rusiga sällskapet, och

så länge jag kunde se något blefvo de liggande orörliga på vattnet,

förda kanske smått framåt af de små vågkrusorna dit de drefvo dem; så

väl det stygga i de rusiga qvinnorna, som det vackra och retande hos

den sköna flickan, ville mig länge ej ur sinnet. Vi hade nu för tredje

gången i dag fällt ankar, och nu passerade oss åter kanske omkring 30

till 40 större fartyg, som med den friska aftonkåran från NO kommo

ut från Konstantinopel, utom de säkert lika många som voro bakom oss

och arbetade sig upp, och de ännu flere små fartyg af alla möjliga

utseenden, som dels rodde, dels seglade af och an. Så kunde jag ännu

i den klart nedgående solens eldröda aftonglans beskåda den kanske

skönaste anblick i verlden. Kaptenen hade under hela dagen varit mycket

otålig och gått omkring och mumlat "satan" för sig sjelf, och äfven

jag, oaktadt allt det herrliga som ligger framför mig, börjar bli något

otålig att komma i land.

Nov. 27.

Togo på oss litet och foro upp till Galata. Vädret var mulet och

luften tjock, så att vi ej kunde rätt njuta af den så högt beprisade

anblicken af Konstantinopels hamn och utsigten uppåt Bosforen. Voro hos

åtskilliga ship chandlers och på Ryska kansliet. Det intryck Galata och

Pera gjorde på mig var högst vidrigt: trånga, förskräckligt smutsiga

gator, bildade af snuskiga trädkojor som tycktes luta till sitt fall,

bland hvilka de här och der synliga större och vackrare husen togo sig

ganska dåligt ut. Roligt var dock att se den starka rörelsen af alla

möjliga sorters folk och nationer, och de ganska simpla Turkbodarna,

mera liknande våra marknadsstånd än handelsbodar. Voro inne hos Hyrén,

åto middag med honom på ett Tyskt värdshus, voro i en oupphörlig disput

med honom och sade honom dugtigt sanning och ovett. För öfrigt släpade

mest hela tiden omkring i ship chandler shops och hade mera tråkigt.

Hyrén låddes vara sjuk och genomgå, kur under en Grekisk qvacksalvare,

berömd för utomordentliga kurer i syfilis. Han hade nu legat trenne år

här och glömt allt det ringa han hade lärt sig i orientalia; i dess

ställe hade han här laggt sig på studium af vattenkuren och af bibeln,

men isynnerhet af Johannis uppenbarelsebok, till hvilken han hade någon

Engelsk kommentar. Han var galnare nu än förr och torde väl alldrig bli

rätt som andra, utan att dock bli mer än andra.

Nov. 28.

Denna dag gick ungefär på samma sätt som gårdagen. Vi voro uppe i

Galata och Pera, suto hos ship chandlers och åto middag med Hyrén hos

Dattelbaum, och foro sedan i god tid på aftonen tillbaka om bord.

Nov. 29.

Foro upp på Stambols sidan, nära invid fyrtornet, der folket tog

vatten; handlade här en ypperlig ekved af Turkarne och begåfvo oss

sedan upp. Här var ojemförligt mycket snyggare och renare än i Galata,

-- allt tyst, blott oändligt mycket hundar, som lågo öfverallt omkring

i knutarne. Rörelsen af folk var ganska ringa, dels emedan det ej var

den egentliga handelsdelen af staden, dels emedan det ännu var nog

tidigt på dagen. Här och der träffade vi några Turkar och Turkinnor

och ofta utanför husen barn, som lekte och spelade med stenar. Vi

gingo uppföre hela vägen tills vi kommo till sultan Ahmeds moské, som

är byggd alldeles efter S:t Sofia. Vandrade sedan öfver den stora

öppna plats, som ligger utanför densamma; der står en gammal fallande

pelare af Justinianus med på ena sidan en Latinsk och på andra sidan

en Grekisk inscription, vidare en stor välbehållen Egyptisk obelisk.

Det förundrade mig utomordentligt att i en så trång stad, der allt är

sammanpackadt och hoprördt finna ett så stort torg, vida betydligare än

vårt handelstorg i Helsingfors. Sedan gingo vi förbi Sofia kyrkan. Hvad

särdeles behagar mig vid dessa och andra moskéer är deras stora öppna

med trän, isynnerhet cypresser, besådda gårdar. Vidare sågo vi Mahmuds

graf, äfven med sin trädgård rundtorn. Allt här på Stambolssidan

öfverhufvud behagade mig oändligen mer än på den andra. Turkarne

voro hyggliga, de knappt sågo på oss då vi gingo förbi, än mindre

att jag skulle hört något ondt uttryck emot oss, såsom man vanligen

hör föregifvas. Äfven barnen voro stilla och beskedliga, och inga

tjufpojkar syntes här, hvilka främlingen knappt i någon annan Europeisk

stad lär kunna undgå. Men öfverallt såg jag blott usla hus af träd,

som nästan alla tycktes luta till sitt förfall, och deremellan ofta

ruiner kanske från äldsta tider, halfkullfallna murar och annat. Sedan

vandrade vi ner till stranden och foro öfver till andra sidan, der vi

åto middag i en Grekisk kaback. Dessa värdshus bestå här vanligen,

liksom i Petersburg, af tvenne våningar; i den nedra är köket, der

man ser maten koka i sina kärl och der man äfven kan spisa; den öfra

våningen tyckes vara reserverad för mera aktade gäster, till hvilkas

antal vi räknades. Här uppe voro tvenne sällskaper Greker, hvardera

kanske af omkring 12 personer. Det ena satt vid ett bord och åt och

drack vin, hade tvenne spelmän, en violin och en guitarre, hvilka

filade på förskräckligt. Härtill instämde då och då sällskapet i

starka skrålande sångehörer. Guitarrespelaren knäppte egentligen ej

på strängarne, utan drog deröfver på en gång med hela handen, liksom

Ryssarne på sin balalajka; men denna senare tyckes mig ändå ha nästan

mera klang, ty af den Grekiska, som dessutom hade sensträngar, hördes

intet ljud utan blott skräll. Violisten strök och gned äfven så att

jag ej, åtminstone högst sällan, kunde höra ut någon melodie. Det

hela tycktes mig ej ha det minsta musik i sig, utan vara blott skrål

och skrän. Det andra sällskapet, som var något större, var i andra

ändan af det stora rummet och roade sig med dans, likaledes vid musik

af en violin och en guitarre, hvilka gnedos och skränade nästan ännu

mera än hos det förra sällskapet. Spelmännen svettades dugtigt och så

äfven dansarena. Dansen i sig sjelf var ganska vacker, med något tycke

af vår menuett; men några, som tycktes gälla för stordansare, gjorde

mångahanda underliga skutt och hjulningar, och ådagalade verkligen

ofta en underbar vighet. Hos alla märkte man behag och värdighet och

hos ingen den klumpighet och plumphet, som man så ofta finner hos oss,

äfven bland bättre män. Sällskapet var blandadt af äldre och yngre,

men alla dansade och alla voro glada och drucko flitigt vin, äfven

gråhåriga gubbar. De flesta tycktes vara arbetare och sjömän. Vi suto,

jemte 3 à 4 andra som voro placerade vid ett bord invid oss, emellan

båda dessa Greksällskaper, och måste rätt ordentligt skrika för att

kunna höra hvarandra. Allt var på det högsta intressant att se och

betrakta, dock hade jag önskat musiken bättre.

Nov. 30.

Foro åter upp om morgonen med Pisani, "Lillpojkin", såsom vår kajutvakt

kallade honom, till Stambolssidan och vandrade ungefär samma väg som

gårdagen, förbi tvenne sultaners grafvar till slafmarknaden. Väktaren

ville först ej släppa in oss, men för en piaster förde han oss omkring

alltsammans. Platsen eller torget är rundtombyggdt af en rad hus,

framför hvilka går ett galleri, dit dörrarne till rummen eller bodarne

öppna sig. I dessa bodar sitta nu slafvarne eller ute i galleriet eller

ock derunder, ty äfven der finnas rum. De sitta eller ligga utbredda

på sina mattor, ej stort bättre än hundar eller andra djur, höljda

i trasor. Vanligen skola de om sommaren vara så godt som nakna, men

nu hade de väl för köldens skull fått några slarfvor på sig. Största

delen bestod af qvinnor; de roade sig mycket åt Lillpojkin, talte

till honom och skrattade. Ganska få karlar såg jag. Det hela gjorde

på mig ett det mest vidriga intryck jag någonsin erfarit, och det

var med största obehag och äckel jag vandrade genom dessa rader af

svarta medmenniskor -- hvilket jag verkligen tyckte mig ha svårt att

kunna medge. I ett kaffehus på gården suto några Turkgubbar, drucko

sitt kaffe, rökte sin nargil och voro troligen spekulanter. Men det

var ännu något för bittida på dagen, så att vi ej sågo just något

köpslageri. Men jag fann mig lycklig att åter snart komma derifrån

bort. Derefter gingo vi genom Bazaren eller en del af den. Här var allt

lif och rörelse och äkta orientaliskt. Kaptenen handlade åtskilligt,

och det var högst roligt att se huru gubbarne skrattade åt den något

näsvisa men qvicka Lillpojkin. Anblicken af Turkgubbarne, som suto

med benen korslaggda under sig, rökte sin nargil och sysslade vid

sitt arbete med den allvarsammaste min i verlden, var högst rolig. Så

liknöjda och bekymmerslösa om verlden och de förbigående de än tycktes

vara, så funnos dock många, isynnerhet Armenianer, hvilka dels på

Italienska, dels på Turkiska ropade åt oss och frågade hvad vi behöfde

eller önskade. I allmänhet förekommer mig alltid en stor marknads- och

handelsplats, såsom den roligaste del af en stad och om någorstädes

isynnerhet bazaren här, der jag såg nästan blott mina älskade

Turkgubbar, sittande vid nästan hela orientens rikedomar. Dock syntes

här äfven oändligen mycket af Engelska kolonialvaror af alla sorter,

och i mina ögon togo de sig ej väl ut bland de brokiga och egendomliga

orientalia. Sedermera gingo vi härifrån åter till andra sidan och

drefvo der omkring till skymningen, då de kommo efter oss ifrån briggen.

Dec. 1.

Foro middagstiden i land på Stambolssidan, men nu på ett annat ställe

än det vanliga. Här mötte oss en väktare, såsom vid alla andra portar

och landningsställen, och frågade efter vår pratique billet. Den råkade

nu vara glömd om bord och Turkgubben släppte oss på intet sätt upp,

med mindre vi skickade båten tillbaka till briggen och läto hemta den.

Gubben var något knottrig, men hygglig så snart han sett den hemtade

billeten. Sedan gingo vi upp och kommo till Ahmeds moské, der vi på

gården sågo soldater och mycket folk. Vi gingo dit in utan minsta

hinder och kunde nu gissa att sultanen var i mosken och gjorde sin

fredagsbön. Det erforo vi äfven genast derpå af en svart polisman, som

talte Arabiska och med största artighet och välvilja svarade på allt

hvad jag frågade, och visade oss den plats derifrån vi bäst skulle

kunna se sultanen vid hans uttåg. Vi vandrade nu utan minsta hinder af

soldater eller poliser öfver gården till andra sidan, der vi i skuggan

af en stor lind kunde se öfver det hela. Närmast den dörr, hvarifrån

sultanen skulle komma och som gick ut från ena sidan af den stora

byggnaden samt tycktes vara senare tillbyggd, stod på ömse sidor en rad

af unga män, hvilka tycktes utgöra någon sorts pagecorps eller lifvakt,

enkelt klädda i blåa surtouter och röda mössor, beväpnade blott med

dragna sablar. Längre ned i rad med dessa stod militär, först musiken,

sedan soldaterna i en rad ända ner till andra porten af moskégården,

som går ut åt stora torget. Emellan dessa båda rader fördes sultanens

och de förnämsta embetsmännens hästar omkring i en krets. De voro

vackra och smidiga, ej så stora och klumpiga som de Tyska, utan små

och vid första påseendet utan någonting annat utmärkt än deras rede,

sadel och schabrak, som voro rikt broderade med guld. Isynnerhet var

sultanens egen häst vacker, alldeles hvit med guldstickadt schabrak

och stigböglar af guld. På hufvudtrappan upp till moskén stod en stor

skara folk, på den ena blott män, på den andra qvinnor, hvilka gåfvo

en högst egen anblick med sina hvita slöjor öfver ansigtet. Vi hade

något mer än en half timma haft tid att betrakta denna brokiga samling,

då slutligen sultanens häst fördes upp i den enkom derföre uppförda

förstugan, och en ceremonimästare uppställde den närmast derintill

befintliga lifvakten man mot man, samt högsta militärpaschan kom och

ordnade soldaterna. Kort derpå utkom sultanen ridande på sin hingst

emellan de nu ordnade raderna, hvarvid musiken spelade upp en marsch,

men för öfrigt just ingen ceremoni visades. Det samlade folket gaf ej

något tecken, intet hurra eller annan vördnadsbetygelse. Sultanen,

ensam af alla till häst, red långsamt fram steg för steg, följd i lika

långsam marsch af militären och folket till fots. Sedan gick tåget på

samma sätt genom de förnämsta gator till seraljen. Här var äfven på

ömse sidor militär uppställd och på några ställen äfven musikcorpser,

som stämde upp då sultanen nalkades. Men som gatorna, ehuru troligen

de förnämsta i staden, voro smala, var trängseln stor. Vakter voro

uppställda vid öppningen till hvarje tvärgata och öfverhufvud god

ordning iakttagen i allt. Fjesk och springande tåltes ej och då vi

några gånger började för mycket skynda, för att hinna hufvudpunkten

af tåget, var genast någon officer tillhands som hyssjade åt oss

och hejdade vår fart. Det hela var vackert och värdigt, utan prål

och fjesk, men dock högtidligt. Sultanen sjelf är en ung man med

särdeles milda drag, utan något markeradt Turkiskt eller österländskt

i sitt ansigte, med något blek och sjuklig färg. Hans klädedrägt

var utomordentligt enkel: en blå slängkappa med någorlunda rikt

guldbroderad ståndkrage och en vanlig röd Turk- eller Grekmössa, lik

den simplaste soldats. De kläder han bar under kappan kunde jag ej se,

men jag tyckte det rar Europeisk drägt med vanliga långa byxor. Så

är äfven militärens uniform högst enkel, surtouter för officerarne,

jackor för soldaterna och röda mössor för alla embetsmän, tror jag,

gemensamt samt utan någon turban. Men tydligt synes att Turkarne ännu

ej hunnit vänja sig vid sina nya kläder; man kan ej just se något

ömkligare än en Turkisk soldat i snäft åtsittande byxor och sin lilla

tröja, som slår tusende bucklor på ryggen, utan skägg och utan turban,

oftast med hasiga skor och slarfviga strumpor. Äfvenså tyckas ej heller

officerarne ännu vara vana vid sin uniform, de se flata och tvungna ut,

som en hund den man huggit svansen af. Med största hygglighet bemötte

man oss och vi sluppo igenom till och med der Turkarne ej kommo fram.

Det hela behagade mig och oss båda särdeles. Sedermera besågo vi det

nya, under byggnad varande Ryska palatset, som obestridligt blir den

praktfullaste byggnad i hela Konstantinopel, och är byggdt på en plats

som öfverskådar allt. En utomordentligt rolig och glad ung Grek förde

oss här omkring, hvars harmlösa och barnsliga glädje jag aldrig sett

maken till.

Dec. 2.

Voro åter uppe i staden och träffade hos Pisani trenne andra

Finska kaptener, som ankommit från Odessa. Desse voro: Hillström,

förande _Hesperus_ från Gamla karleby, Nylund förande _John Bull_,

sjelf liknande något en John Bull, och Blanksvärd, förande briggen

_Victoria_. Vi åto alla 5 Finnar tillsammans hos Dattelbaum, den

sjette, Hyrén, orkade ej ut för sjukdom. Derefter begåfvo vi oss alla,

så när som på Blanksvärd, om bord, först på en liten stund till John

Bull, sedan till Hesperus, der vi blefvo sittande, spelte trädkarl och

drucko toddy, blandadt med vin och champagne. Detta var säkert sista

gången på lång tid jag kommer att vara i så stort sällskap Finnar.

Härvid hade jag vid färden det nöjet att se det nya palatset Dulma

Baghtje, som tycktes mig vara det vackraste af alla härvarande Turkiska.

Dec. 3.

Mådde ej just väl efter gårdagens kalas, hvarföre jag sof mest hela

förmiddagen. Straxt på eftermiddagen kom till oss den Preussiska

kaptenen, som låg med sin brigg straxt under oss. Han var något fnuskig

och pjunkig, som vanligen hans landsmän, och det var mera tråkigt hela

aftonen. Äfven smakade mig hvarken toddyt eller theet eller någonting.

Han for dock temmeligen bittida bort och vi lagade oss i god tid till

sängs.

Dec. 4.

Foro opp i fult väder på Skutarisidan; gingo genom denna stad, som var

nästan litet proprare och snyggare än Stambol, men för öfrigt bestående

af dylika trädkojor. Härifrån läto vi sätta oss öfver till Galata,

förda af en högst rolig kaikschi, en medelåldrig man med fint grått

skägg, hvilken liksom alla Turkar var högst frikostig på sitt _Eh_,

hvarmed Turkarne ofta tyckas föra hela samtal. Sedan vi kommit öfver

gingo vi upp till kansliet, för att höra efter posten, som skulle komma

med Ryska ångbåten; men den var ännu ej kommen. Grälade sedan en stund

med Hyrén i religionssaker, hvari han tyckes vara något vriden; åto

sedan middag på vårt vanliga hotel och foro derefter tillbaka om bord

efter en högst tråkigt tillbragt dag. Då fingo vi åter en högst rolig

roddare, med hvilken vi skrattade mycket. Det var godt att åter komma

om bord och få värma sig framför kaminen, ty jag hade frusit hela dagen

värre än hemma hos oss.

Dec. 5.

Lågo hela dagen om bord i högst fult väder, så att jag på hela tiden

nästan ej alls var uppe på däck. Jag började i dag ett bref hem till

_Conradi_. (Utdrag ur detsamma ofvan; Detta bref är förut tryckt i

Helsingfors Tidningar 1844 N:o 15, 17.)

Dec. 6.

Foro upp till staden på Stambolssidan igen och gingo fram ända till

bron, som går öfver hamnen; passerade den och hade nu den vackra

utsigten af örlogshamnen och det höga land som begränsar den åt NO.

Skeppen voro aftacklade till största delen, men sågo dock bättre ut än

jag väntat. Sedermera gingo vi upp och jag fick nu höra att ångfartygen

i morgon skulle gå till Egypten. Som jag nu egentligen hade ingenting

att uträtta här och äfven vädret vaf så fult, att man föga kunde röra

sig ute på de smutsiga gatorna, beslöt jag att resa af, hörde mig

derföre om hos ångbåtsdirectionen, men uppsköt dock afgörandet till

följande dagen. Vi hade vid genomvandringen genom Stambol kommit förbi

ett bibliothek, der jag på Arabiska frågade om vi kunde komma in. Med

den största välvilja bjöd man oss in, men som jag hade hällor och ej

kunde få mina skor af mig, fick det bli om intet. Mannen frågade mig

dock på Turkiska, ty han tycktes ej kunna mycket Arabiska, hvad för

böcker jag önskade, och då jag i hast först kom på Beidavi och Hariri,

ropade han in åt bibliothekarien, som sade att de funnos, men fordrade

nödvändigt att vi skulle ta af oss skorna för att slippa in.

Dec. 7.

Vi hade aftonen förut knappt hunnit till sängs, så blåste upp en liten

SV kultje. Ankaret lyftades och vi seglade några kabellängder fram, då

det åter lugnade af och vi måste låta ankaret gå igen. Men om morgonen

blåste upp en friskare NV, hvarföre vi åter gåfvo oss till segels. Nu

var afskedets timma. Wiklund var så verkligen hygglig att han ej tog

någonting af mig för passagen. Honom, hans treflighet och ovanliga

karladuglighet torde jag länge komma att sakna, och aldrig skall jag

glömma den. Han satte mig om bord i förbifarten på ett i vägen liggande

Svenskt fartyg, derifrån jag med en kaik gick i land. Denne roddare

var åter högst treflig; då han hörde mig yttra några Arabiska ord, tog

han mig för en Arab, var särdeles belåten, och sade mig i förbifarten

namnen på alla hus och ställen äfvensom de Turkiska namnen på allehanda

saker; när jag gaf honom en half piaster mer än han begärde, blef

han särdeles glad och artig och öfverhopade mig med sina Turkiska

artigheter, som han oändligt många gånger upprepade. Sedan gick jag

upp, köpte mig ett Turkiskt bälte och en Turkisk väst och besörjde ett

och annat, tog billet till ångfartyget &c. Åt sedan middag med Hyrén,

som i dag kom ut, och begaf mig redan klockan 3 om bord. Här väntade

jag nu, gick omkring och hade oändligen tråkigt ända till kl. 6, då

slutligen ankaret lyftades.