I. Afdelningen.

Lübeck--Konstantinepel 1843.

Långt in på sommaren nödgades jag ligga hemma och vänta på lägenhet

till Tyskland. Så stor ock min fröjd var att träffa min scheikh Tantavi

och med honom och hans reskamrat De Maison tillbringa de sista 10

dagarne af min långa väntan, kunde dock allt detta ej stilla min oro

och otålighet att komma på väg. Denna otålighet minskade äfven till

någon del det nöje och den nytta jag annars haft af scheikhens besök

hos oss. Han var glad och munter som vanligt och gjorde sig derigenom

hos oss, liksom annorstädes, omtyckt af alla. Sjelf tyckte han om vår

stad, vårt folk och vårt klimat, hvari han fann likhet med sitt eget

lands, och lofvade att det ej skulle bli sista gången han besökte oss.

Några dagar före min afresa begaf De Maison sig ut på en liten lustfärd

i Finland, under hvilken han tänkte besöka Tammerfors, Tavastehus och

möjligen några andra städer och ställen. Ändtligen den 28 juli, sedan

den alltid långa skeppartimman en hel vecka blifvit förhalad från ena

dagen till den andra, gick jag om aftonen om bord, följd af de mina

och af scheikhen, som på Europeiskt vis med ett handslag och en kyss

från sina skäggbuskiga läppar, men med sin Arabiska helsning, var den

sista som från vår strand önskade mig lycklig resa. Jag kan ej undgå

att nämna, det min koran, som jag behållit framme till reslektyr, jemte

några andra lösa saker, bland dem min väl fullpackade snusburk, blefvo

glömda hemma, hvilket jag ansåg som ett dåligt omen. Den 14 dagar långa

resans öfver Östersjön besvärligheter ersattes hos mig af nöjet att

vara på sjön, och det var sällan den förekom mig för lång.

Fredagen den 11 augusti kommo vi ändtligen fram till Travemünde, ett

fridfullt vackert badställe med fri utsigt uppåt Östersjön och åt de

vackra bördiga Mecklenburgska och Holsteinska stränderna. Efter intagen

dugtig frukost, vid hvilken jag af mina reskamrater i champagne blef

helsad välkommen för första gången till Tysklands jord, begåfvo vi

oss alla 6, kapten Lange inberäknad, uti en vagn till Lübeck, der

vi inträffade i god tid på förmiddagen. Främmande var för mitt vid

Finlands torftighet och kala berg samt dess folks trumpna anleten vana

öga, anblicken af Tysklands rikedom och yppiga glada fält samt dess

folks glada sjelfbelåtna ansigten. Men tillika har jag ock alldrig

förr kännt huru kärt Finland är mig. Lübeck förekom ungefär sådant jag

på förhand tänkt mig det -- blott alla menniskor föreföllo mig der

alldeles lika, liksom stöpta i en och samma form -- männerne flitiga,

ordentliga och prosaiska, "treuberzig und bieder"; qvinnorna, de

vackra, alla med ett visst Judetycke, liknande mer eller mindre Julia

Schäffer eller hennes systrar, hos hvilka man snart sagdt finner alla

nyanceringar af den Tyska qvinno-skönheten jag hittills sett -- de

vanliga och fula här mest som öfverallt, dock med en viss kroppslig

friskhet och köttfullhet mera än hos oss, för öfrigt fryntliga och

färdiga med insinuanta miner. Men jag fruktar att med Tyskarnes

"biederkeit" och "treuherzigkeit" står så till som med Svenskarnes

nordiska kraft. Jag gjorde blott en kort rund omkring Lübeck och

förundrade mig öfver de trånga gatorna och det gamla Göthiska

byggnadssättet. På aftonen besökte jag med Staudinger Tivoli-teatern,

som högeligen behagade mig, icke för sjelfva spektaklets skull, ty det

var alldeles ömkligt, men för sjelfva inrättningens skull. Jag fann

ett innerligt nöje i att i det fria sitta och röka sin cigarr, dricka

sitt öl eller hvad som behagades, i stort sällskap och derunder se

spektakel. Fruntimren sutto 3 till 4 vid små aflånga bord, stickade

sin strumpa, åto à la glace eller förtärde något annat, och under allt

detta antingen spelades på scenen eller i orkestern mellan akterna; den

som ej ville höra musiken, som ehuru ej något utmärkt dock ganska gerna

kunde höras, gick omkring och spatserade i en liten, men ganska vacker

trädgård vid Trave. För öfrigt var man alldeles ogenerad, hvar och en

gjorde och lät hvad han ville. Så hade jag en verkligen rolig afton för

omkring 1 Rub. B:co ass.

Aug. 12.

Kommo med deligence till Hamburg, 6 Finnar i samma vagn. Trakten

var likaså rik och glad, väl odlad och planterad, med vackra, stora

skogar och bördiga, yppiga åkerfält; här och der någon bäck och arm af

Traven, men inga berg. Så intagen jag än var af anblicken häraf och så

oupphörligt jag än först hade ögonen fästade på de fält vi foro öfver,

blef det mig dock slutligen tröttsamt, och jag sköt gerna upp mina

glasögon på pannan och lät dem falla ned blott för någon af de många

nätta bondgårdar vi foro förbi, eller för något bo af de i Tyskland

så högt älskade och aktade storkarne, hvilka af folket anses nästan

såsom skyddsandar för den gård de behaga bygga sitt bo på. Framkomne

till Hamburg uttröttade af den blott 6 timmar långa, men dock högst

utmattande färden i deligencen, begaf jag mig ut att göra en tur i

staden, som jag genast fann vara annat slag än Lübeck. På sina ställen

var den storartad och praktfull som Petersburg, men här saknades den

stolta Nevan; Alster och Elben äro ömkliga små floder med smutsigt och

brunt vatten, och kanalerna här kunna ej heller på långt när jemföras

med dem i Petersburg. För öfrigt är Hamburg till sitt utseende mycket

mera omvexlande, ej så enformigt och tröttande som Petersburg. Den

beprisade Jungfernstieg fann jag ej vara något särdeles, mer än de

vackra och eleganta husen på sidan om den. Men det förnämsta företräde

som Hamburg och troligen alla städer i Tyskland ha framför kanske alla

andra, äro de vackra promenader och gröna fält som finnas till så stor

mängd. Bodarne längs Jungfernstieg voro väl eleganta, men till ringa

antal. Den första man jag här köpslagade med, var en gammal antiqvar,

som för Reiskes öfversättning af _Abulfeda_ begärde först 2 mark 8,

men sedan straxt gick af för 1 mark 12, så att man kan bli uppdragen

af de ärliga Tyskarne lika väl som af Ryssen. Jag vandrade hela dagen

upp och ner, hufvudsakligen på Jungfernstieg och på vallen, och såg

mycket folk, men alla, så karlar som qvinnor, förekommo mig lika

hvarandra, "recht knotig", som Tysken säger. Här träffade jag äfven

tvenne Armenier, hvilka jag tilltalte på Persiska och fann vara de

intressantaste bland dem jag såg.

Aug. 13.

Kom Staudinger upp till mig bittida på morgonen; vi drucko kaffe

tillsammans och betraktade folket, som i stor mängd begaf sig, som det

tycktes, ut på landet, mest med familj för att tillbringa söndagen.

Var med Pacius i Jakobi kyrkan öfver en gudstjenst, hvarvid först

förargade mig en gumma, som med sin vackraste söndagsmin beställsamt

sprang omkring i folkhopen och skaffade dem sittplatser, förstås för

pengar. Under predikan gingo äfven till stor förargelse håfvar ikring,

som hos oss. Predikan, hållen af Schmalz, en af Tysklands berömdaste

predikanter, om en kristens sanna lif i den heliga anda, förekom mig

alltför mycket Hamburgisk med sina tirader om penningeförakt, men

utfördes ej med den hos oss vanliga enformiga prestdeklamationen, utan

mera i en nästan vanlig samtalston, dock då och då med Tysk pathos,

ögonvridningar och handvändningar. Tysken kan ej inse att den sanna

andakten, liksom den sanna konsten, ej behöfver några vridna åtbörder

och choser. I sanning _Fader vår_ behöfver inga handupplyftningar eller

vända ögon! Den Tyska choralen smakar mig äfven för fet och lärd. Hvad

mest behagade mig var predikantens drägt, som liknade fullkomligt den

Luther bar, nemligen svart kappa, hvit corset och svart mössa. För

öfrigt var intet i hela kyrkan som ingaf mig andakt. Ifrån kyrkan gick

jag med Staudinger och en hans bekant, till en billard på Bellevue, och

åt sedan middag med dem i hans hus. Man finner sig genast hemmastadd

i en Tysk familj; frun är liksom en gammal bekant och hjertans glad

om man äter med god aptit. Men på längden måste lifvet med dem bli

tråkigt; ty i första momenten visa de allt, och hvarken kan man då ana

något bakom, eller får man framdeles se något annat, än hvad man som

vildfrämmande genast såg. Derefter foro vi alla i ett stort sällskap

andra handtverkare af hans bekanta på jernbanan ut till Bergenhof,

och besökte der alla pavillons, af hvilka Eisenbahn-Pavillon mest

roade mig; der dansade sjömän vid en skrålande musik, sålunda att

karlarne mest dansade med karlar och qvinnorna med qvinnor. Sjelfva

trakten förekom mig ej så vacker som åt andra håll utom Hamburg. En

gräslig mängd folk var församlad här, och när vi kommo till staden voro

äfven alla gator fulla, och af andra hörde jag att äfven alla andra

lnstställen varit fulla af folk. Senare voro vi hos Peter Ahrens, der

man sade mig att de gamla goda och roliga tiderna nu till det mesta

voro förbi. Såsom det nu var, var det högst uselt, hvarken nobelt eller

burleskt. Der träffades Ingman och så tillbragte vi, 6 Finnar och en

Norrman, hans reskamrat från Berlin, en treflig stund vid 2 flaskor

champagne. Sent kommo vi uttröttade hem.

Aug. 14.

Ingman kom bittida hit och vi drucko kaffe tillsammans. Sedan gingo

vi ut till Pacius, sedan med honom på boklådor och till antiqvarier,

der man ofta finner mycket goda böcker; så lyckades jag ock nu få

_Desguignes_ Histoire des Huns i Tysk öfversättning. På eftermiddagen

voro Ingman och jag till Hamburger Berg, der på en folktheater den

bästa platsen kostade 4 skilling och _Hvita frun_ spelades med

inströdda spridda sångstycken, hvartill orkestern utgjordes af en harpa

och en flöjt. Qvinnan som spelte harpan tuggade sin brödbit under det

hon spelade, och var omringad af en hel hop små barn. Flöjten hväste

förfärligt. Dock var det hela ej så burleskt och uselt jag trodde

och önskade. Sedan betraktade vi Polichinelli Kasten, som roade mig

utomordentligt, så att jag med full hals ofta måste skratta ut. Sedan

träffade vi Staudinger och gingo alla 3 på Offen Teater, som var högst

tråkig. Derefter kommo vi småningom på omvägar hem.

Aug. 15.

Bittida på morgonen begaf jag mig ensam till hamnen, vandrade

den hel och hållen utåt och fröjdade rätt mina ögon åt den mängd

af fartyg och den mastskog, den rörelse och det lif jag der såg

öfverallt; genomvandrade sedan förstaden S:t Pauli och hela Altona

och Ottensen, den vackraste anläggning jag än sett här, och troligen

bland de skönaste man kan se någorstädes. Sedan träffade jag enligt

öfverenskommelse tillsammans med Pacius, Ingman och en Judedoktor

härifrån, på Alster pavillon, derifrån vi alla 4 begåfvo oss i en så

kallad droschka till det nya Jude-hospitalet i S:t Pauli, som tycktes

vara eller bli ett mycket väl och beqvämt inrättadt sjukhus. Doktorn

som vi hade med oss var en treflig pratsam Jude. Sjukhuset är bygdt på

Salomon Heines egen bekostnad, som dertill gifvit ungefär 100,000 mark

banko. Derefter åto vi middag hos Pacius, hvars mor förekom mig som

en den bästa gumma jag sett, och cousinen, hvilken äfven var der, som

en äkta Tysk flicka, glad och treflig; äfven här fann jag mig genast

hemma. På aftonen voro vi i Stadt Theatern och sågo _Zampa_, som gafs

verkligen miserabelt för Hamburg. Hr _Stritt_, Zampa, var en usel både

sångare och spelare, likaså M:r _Cornet_, Camilla, hvilka båda gåfvo

Gastrollen här. Theatern var ringa besökt och de flesta tycktes vara

utlänningar. Sjelfva scen och salongen voro nätta, likväl intet i

jemförelse med Petersburgska stora teatern, men ungefär jemförbar med

den Alexandrinska.

Aug. 16.

Besåg börsen, som både ut och invändigt behagade mig utomordentligt.

Träffade på vårt värdshus en ung resande Spanior, som kommit hit för

att lära sig Tyska. En ung vacker man, liknande Wasilieff. Emedan

jag var den enda han ännu träffat här, som talade Franska, var vår

bekantskap snart gjord. Han förekom mig ock genast lika älskvärd, som

jag förut funnit Wasilieff vara.

Aug. 17.

På aftonen var jag med Staudinger på Tivoli-theatern här, hvars

inrättning var densamma som i Lübeck, blott i större skala tilltagen

och bättre. Trädgården var större och vackrare, dessutom var här äfven

en Rutschbahn, nedför hvilken man for i små vagnar. Sjelfva theatern

och orchestern voro ojemförligt bättre, äfvenså aktörerna. Man gaf

här _Die Papiere des Teufels_ jemte en annan piece, som vi ej sågo,

emedan vi kommo för sent, till recett för Hr Wilde, hvilken tycktes

vara publikens älskling, men också tog sitt anseende hos den för mycket

i anspråk och anbragte sin Witz öfverallt, om det passade eller ej.

Han var en af de vanliga Tyska komikerna, utan någon djupare humor och

komik, än man vanligen finner den hos alla Tyskar. Tysken äger blott

hvad han kallar Witz. Roligheten i den ligger blott i dess dumhet och

ju dummare Witzen är, desto bättre.

Aug. 18.

Reste i en omnibus ut till Ottensen och besåg Klopstocks graf, som ej

det minsta behagade mig. Sjelfva inscriptionen talte nästan endast om

den kärlek hans hustru hyst till honom, och var affattad i en tjock

och tung vanlig Tysk stil; jag tänkte skrifva af den, blott såsom ett

bevis på Tysk platthet, men hade ej hjerta dertill för skaldens skull.

För öfrigt var stenen fullskrifven med namn, hvarmed besökande Tyskars

skrifklåda nedsmutsat den hvita marmorn. Derefter gjorde jag ett

litet kort besök hos Graedeners syster, en fru Andresen, som alldeles

icke behagade mig. Men Ottensen blir ändå det vackraste jag sett i

Hamburg och dess omgifning. Sedan begaf jag mig åter i en omnibus till

staden och steg af på Steinweg, der jag vandrade mycket omkring och

betraktade Judarne. Sedan besteg jag Michaelis kyrkotorn, ända till

yttersta spetsen, der i en liten kupol man hade den yppersta utsigt

öfver staden och den kringliggande nejden. Märkvärdig var härifrån

anblicken af staden med de röda tegelstenstaken, de trånga och krokiga

gatorna, slingrande sig i alla riktningar mellan de hopträngda höga och

smala husen, invid hvilka man dock här och der alltid såg en trädgård

eller någon fläck gröna träd, och rundtomkring hela staden den vackra

vallen med sina stora lummiga alléer; allt detta i medelpunkten af ett

vidt, rikt grönskande fält, till någon del genomflutet af den breda,

men smutsiga Elben. Anblicken var herrlig, dock saknades helt och

hållet berg och sjö. Underlig var illusionen af de färgade fenstren,

isynnerhet af det röda glaset, som visade hela staden nästan såsom i

brand. Trappstegens antal dit upp var 563. Jag träffade här i sällskap

med 6 Engelsmän och några Tyskar, och hade tillfälle att se huru de

förre roade sig öfver det Tyska _ja wohl_, som man ock verkligen hör,

här i Hamburg åtminstone, lika ofta och med lika varierad accent som

hos oss _ja så_. Jag såg att Engelsmännen togo mig för en landsman,

och aktade mig noga att ge mig in i långa samtal för att ej förråda

mig; svarade blott i de vanligaste och kortaste ordalag och hade min

stora fröjd att se huru väl vi förstodo hvarandras miner och vinkar att

skämta öfver Tyskarne. Beseendet af kyrkan och tornet kostade 1 mark,

rigtigt på taflor anslaget af någon direktion för kyrkan, och fann jag

detta drygt tilltaget. På eftermiddagen gjorde jag en liten promenad

med min Spanior och köpte billet till ångfartyget _Havre_, packade mina

saker och skref bref till Graedener och de mina, så att jag på hela

natten ej sof det minsta.

Aug. 19.

Gick om bord på ångfartyget _Havre_ kl 5, följd dit af Staudinger,

den sista Finne jag troligen på länge får se -- och gråten stod mig

verkligen i halsen då vi togo afsked. Kommen om bord valde jag mig

genast en säng, dit jag lade alla mina saker, och såg mig för öfrigt

litet omkring. Jag fann fartyget vara ganska medelmåttigt; andra

kajuten, hvaruti jag olyckligtvis tagit min plats, var smutsig och

något sluskig och jag ångrade storligen att jag sparat på 25 francs,

då jag såg mig ej ha frihet att vandra omkring öfverallt och ej få gå

på akterdäcket. Kl. 6 gick det af och kostade mycket krångel förrän

vi rätt kommo oss ut på Elben, ty det var just nu flodtid och den

kom snedt emot oss. Elbens stränder äro vackra, på den högra först

sandhöjder, planterade med träd, den venstra slät och låg, men grön och

bördig. Blankenese är en utomordentligt vacker by och så äfven många

andra dem vi foro förbi; men som jag föregående natten icke sofvit och

dessutom äfven var vid högst dåligt humör, (såväl vid besinnandet att

jag nu var alldeles ensam, som ock att jag tagit den andra platsen

på ångfartyget och kommit som det tycktes i högst tråkigt sällskap,)

lade jag mig snart att sofva och vaknade ej förr än vi voro ute på

hafvet utanför Helgoland. Så gick resan nu oafbrutet dag och natt mest

med motvind, utom en dag då vi hade den yppersta NO med god kultje.

Sjömännen voro alla hyggliga och artiga Fransoser, hvilkas välvilja

jag tycktes vinna genom frikostigt utdelande af cigarrer, hvaraf jag i

Hamburg försett mig med mer än jag kunde föra in i Havre. Isynnerhet

behagade mig en liten gosse om 13 år, en liflig och rolig byting, som

sprang omkring och gjorde puts åt alla andra, isynnerhet åt en gammal

matros, som en afton helt förtroligt beklagade sig för mig öfver sin

olycka att i 20 års tid ha färdats till sjöss utan att ha vunnit något,

alltid förföljd af ödet, och slutligen att för 3 månader sedan ha

kommit på den olyckliga tanken att gifta sig, och nu ha ingenting att

föda sin hustru med. Härvid stod allt den lilla matrosen och gjorde

grimaser och pekade horn i pannan åt den gamle. Sedan berättade han

mig att den gamle matrosen var gift med en fille publique. Något

som isynnerhet roade alla matroser att tala om, var deras förgudade

Napoleon och det Franska geniet, huru egentligen det uppfunnit allt,

hvad Engelsmännen sedermera utfört. Hos Fransmännen hade funnits allt

förr än någonsin någon annan nation hunnit tänka derpå, och från dem

vore ursprungligen idéen till allting utgången, ehuru de ej gifvit

sig möda att utföra den. Så vore ock allt i Frankrike det yppersta

som funnes. Så vore deras ångfartyg och deras machiner, äfven det

hvarpå vi nu voro, nemligen _Havre_, det exactaste machineri; och

det tycktes verkligen kosta på machinisten att, när jag frågade i

hvilken stad af Frankrike det vore gjordt, tillstå att det var från

Liverpool. För öfrigt voro matroserna alla högst artiga och verkligen

älskvärda, alltid färdiga till raisonnement, anständiga i högsta grad

och dock med all den Franska lättheten frivola och muntra, ställde sig

alldrig liksom på tjenare fot med passagerarne, men ock alldrig på

någon för närgående. Deras utseende var alldeles ej sydländskt, utan

jag igenkände dem på deras ansigte för fullkomliga nordboer. Också

voro de alla mest från Normandiet. Måndagsmiddagen voro vi utanför

Calais och jag stod sent om natten på däck och betraktade till höger

det höga Storbritannien, med tvenne stående fyrar i Dover, skådande

öfver till tvenne fyrar på Frankrikes kust, den ena en blinkfyr i

Calais, den andra en stående (som jag vill minnas) i Boulogne, och

derutöfver den klaraste med stjernor rikt beströdda himmel, och

nedantill i framstäfven af fartyget en silfverhvit glimmande skumfåra,

som uppkastade glittrande diamantperlor, -- ett skådespel så skönt och

så lockande att jag väl haft lust att kasta mig i Neckens armar. Men så

lyste åter på venstra sidan söderns stjerna så smäktande ljuft och dock

så klart, emot nordens matta på min högra sida, att jag, nu verkligen

sliten mellan söder och nord, gick ner i kajutan och lade mig.

Aug. 22.

Färdades hela dagen med den skarpaste motvind längs Normandies kust,

som utgör en hög sandvall, tvärbrant nedstupande i hafvet, skiftande i

alla sorts färger, dels rödt, dels gult och hvitt, med ingröpningar,

liknande gluggar och skotthål och upptills tillspetsade i form af torn,

så att det hela hade den största likhet med en gammal fästningsmur, med

sina torn och embrasurer, sin grundval och vallar. På somliga ställen

stodo ensamna sandpelare liksom vakter eller observationstorn, på andra

strök vallen med någon utskjutande kant ut i hafvet och deremellan

hade vattnet undertills bildat en port. Åt landet sänkte sig vallen i

dälder, der dels fiskarkojor stodo, dels någon liten stad eller by.

Anblicken häraf var verkligen, som en machinist sade, pittoresk, och

jag kunde hela dagen ej upphöra att stå och betrakta detta Frankrikes

fästningsverk emot England. Längre upp tycktes vara skog och åkerfält;

men som vi gingo så nära landet och det öfverhufvud var så högt, kunde

man ej se dit upp. Öfverhufvud var mig detta det intressantaste jag

ännu sett; men det gjorde mig i själen ondt att fara förbi England.

Redan på Elben då jag såg de tvenne stora Engelska ångfartygen, ett

från London och ett från Hull, gå förbi oss, ångrade jag mig storligen

att ha slagit färden till London ur hågen, men ännu mer då jag såg på

långt håll Dovers gamla slott höja sig ur hafvet, liksom hafvets kung,

och från sin höjd skåda ut öfver dess hvitblåa slätter samt öfver till

Frankrikes lägre stränder vid Calais, der, enligt hvad en af våra

muntraste matroser berättade, Napoleon hade uppbyggt ett torn för att

se hvad Engelsmännen hade för sig; dervid gjorde han en illistig min

och slug knyck på sina ögon. Resan var utom lifvet i kajutan ganska

rolig, isynnerhet derföre att jag fick se Fransmännen till sjöss.

Sjömän äro de egentligen icke, långsamma i sina manövrer och utan

egentlig kärlek till hafvet, såsom det tycktes mig. Få eftermiddagen

i god tid voro vi framme utanför Havre, men kunde ej gå in, emedan

det just nu var ebbtiden och intet vatten i floden, hvarföre vi måste

färdas omkring till kl. 1/2 7, då floden hade inträdt och vi lupo in

i hamnen, som var fullproppad med fartyg af alla möjliga slag. I det

fulaste väder och starkt regn lupo vi in och gingo upp i vårt värdshus

_Hotel de la Neustrie_. Det fortfarande fula vädret hindrade oss att

vidare gå ut. Jag kom att bo i samma rum med en af mitt ressällskap,

som jag tror en handskmakare från Wien, en ung 19 årig godmodig gosse.

Aug. 23.

Temmeligen vackert väder, hvarföre vi ock genast gingo ut att besörja

våra pass och våra sakers afhemtande från tullen. Visitationen gick

ganska strängt till, dock för mig särdeles lätt och allt med den

Franska hyggligheten och artigheten. Derefter sedan våra saker, som

tillsammans utgjorde en ringa last för en vanlig liten handkärra,

blifvit af en karl på en sådan transporterade till vårt, ungefär

ett stenkast från tullen belägna hotel, begåfvo vi oss ut i staden,

besågo den präktiga hamnen och de ståtliga skeppen från alla orter,

som der lågo och klarerade ut till alla verldsdelar. Derefter gjorde

vi en liten tour i staden, som är utomordentligt nätt och vacker, med

reguliera raka gator, temmeligen breda och till största delen väl

stenlagda; husen vackra, icke i den gamla Tyska smaken med gaflarne

åt gatan, utan med façader, alla rappade och snygga, men med lika

trånga gångar och hål på sina ställen som i Hamburg, blott att dessa

för de bredare gatornas och den bättre inrättningens skull äro renare

och proprare. Derefter badade vi i öppna sjön med hela Atlantiska

oceanen framför oss, som nu häfde stora mäktiga böljor mot stranden.

Vattnet var bittert saltigt, så att jag ännu en lång stund derefter

hade en skarp bitter smak i munnen. Badet var oändligt stärkande. Det

roligaste dervid var att fruntimmer och herrar badade nästan alldeles

tillsamman, utan någon sorts skjul, en hop karlar midt emellan tvenne

skaror qvinnor, hvilka dock alla hade sina kompletta simkostymer så

att intet alls af deras retande behag kunde skönjas, utom ansigtet,

fötter och armar. Deras kostymer voro mest alldeles svarta, dock

såg man några deribland som liknade Turkisk drägt och voro oändligt

behagliga och nätta. Äfven karlarne hade små simbyxor, en tricot

som betäckte midjan. Badanläggningen var vacker med en promenad på

taket, hvarifrån man hade utsigt öfver hafvet och en del af staden.

Trädgården, utgörande en af hela badhuset omsluten borggård, var

liten och nyss anlaggd med allehanda gymnastiska redskap. Det allt

fortfarande fula vädret med regn och tjock luft dref oss hem, der vi

omkring kl. 1 intogo vår frukost. Kort derpå begåfvo vi oss åter ut på

promenad, oaktadt det fula vädret, och gingo ut genom tullen till en

förstad på sluttningen af sandhöjden, som terasslikt sänker sig ned åt

staden. Här äro uppförda vackra hus, säkert något slags villor, omgifna

af trädgårdar, och deremellan ha fleurister sina rundtomkring på långt

håll väldoft spridande blomsterparterrer och orangerier; emellan alla

dessa anläggningar, till största delen omgifna af murar, slingra sig

små gator, ej rakt uppgående utan krokiga, upp till sjelfva höjden,

derifrån man nu ser sig om och har den praktfullaste utsigt åt ena

sidan af öppna hafvet, öfverkryssadt af fartyg (hvaraf i dag, som jag

såg på skeppslistan, 84 från denna hamn utgått), åt andra sidan af den

mot Seinens breda och hafslika utlopp sluttande slätten, på hvilken

den vackra staden ligger, med sina mastskogar åt alla håll. Men tar

sig utsigten af staden härifrån väl ut, så är utsigten från staden af

dessa på terassen uppförda villor ej heller sämre, och man har svårt

att ge den ena företräde framför den andra. Dock mig behagade den på

höjden; ty ej allenast hafvet och staden, utan äfven fruktbara odlade

fält och skogar syntes der. Öfverhufvud vet jag ingen plats som så

behagat mig som Havre, och jag tänkte: kan jag någongång disponera

öfver tid och pengar, ville jag här förlefva en sommar och bada; men då

skall jag bo på höjden. Folket förekommer mig här gladt och präktigt,

qvinnorna förtjusande och gentila; hvilken kontrast emot de plumpa

Tyskorna! Sjelfva vår bonne, en gammal säkert 40 årig qvinna, när hon

första aftonen bäddade åt oss och parlerade sin fina Franska med en

gentilesse, som man hos oss knappt finner i de finaste sällskaper, höll

på att röfva mitt hjerta. I Hamburg var min Stubenmagd en kanske 18

årig och ganska vacker flicka, men så flunsig och smutsig att jag såg

bort när jag såg henne. Öfriga qvinnor jag här sett på gatorna hade

alla samma finhet och lätthet, samma retande behag, ehuru ej det minsta

sköna eller grant klädda, tvärtom helt simpla och vanliga, trippande på

de nerregnade gatorna och lyftande helt ogeneradt upp kjortlarne ända

till knäet. Man ser dem äfven mycket såsom säljerskor i magazinerna,

som äro splendida och granna, öfverträffande de Petersburgska; der

förekomma de mig ofta så förförande att jag ej tordes gå dit för att

handla, ty jag hade visst ej kunnat neka att köpa hvad helst säljerskan

bjudit ut åt mig. Vid hemkomsten hade jag tillfälle att se huru

gatpojkarne här behandlade en drucken gammal qvinna, som helt oskyldigt

tycktes gå fram och njuta af sitt rus, men hastigt blef omringad af en

hop tjufpojkar som kastade på henne all möjlig smuts från gatorna och

rännstenarne; detta fann jag vara alldeles icke vackert gjordt af de

annars så artiga Fransmännen. Bättre är då gatpojkarnes i Hamburg sätt

att gäckas med de druckna, att nemligen illistigt under en oupphörlig

sång af: "bringet dat svine to svinemark hin", föra dem omkring tills

de slutligen få dem ända fram till svintorget och der lemna dem i fred.

Men fylla och rus lär i fransmännens ögon vara något ansenligt fulare

än i Tyskarnes.

(Ur bref till enkefru Wallin.)

Onsdagen den 23 upptogs af visitation af våra saker, som här är mycket

sträng, och viserandet af våra pass, och när vi voro färdiga dermed var

det för sent att tänka på affärd denna dag. Ehuru vädret var fult gick

jag dock ut med en Wienare, som varit min reskamrat hit på ångfartyget

och händelsevis kom att bo i samma rum med mig på värdshuset der vi

togo in i Havre, emedan der då ej funnos flera rum lediga. Staden

har det vackraste läge man kan tänka sig: på ena sidan det stora

öppna vida hafvet, på den andra en vik deraf i hvilken Seine-floden

faller med en stor, vid mynning, stränderna rundtomkring med mycket

höga sluttningar, ofvantill betäckta med skog eller annan grönska, så

småningom sänkande sig till närmare vattnet, hvari de slutligen brant

stups ner och visa en sandmur, som säkert af vattnets och stormens ras

deremot erhållit ett fullkomligt utseende af fästningsmur. Sådan var

äfven hela den långa stranden af Normandiet, längs hvilken vi seglade,

och tycktes vara en af naturen bildad fästning mot England, som syntes

på andra sidan; men det sednare med sitt Dover förekom mig dock högre.

Isynnerhet gladde jag mig tisdagsaftonen, då jag midnattstid stod på

däcket och i det vackraste väder under en stjernklar himmel betraktade

det i kölvattnet af vårt fartyg perlgnistrande hafvet, till höger

tvenne båkar som lyste från England, till venster tvenne blinkfyrar

från Frankrike och ofvanom mig de tindrande stjernorna, bland hvilka

tvenne lyste framför de andra, nemligen nordens och söderns stjernor.

Men till Havre igen -- sjelfva den egentliga staden, som ej är särdeles

stor, ligger i djupet af en sådan sluttande Normandisk strand,

genomskuren af kanaler fulla med skepp och fartyg från alla verldens

ändar, hvilka man här har det sällsamma nöjet att se ligga än i fullt

vatten, än på torra landet. Här är nemligen stark ebb och flod, så att

vattnet hvarje sjette timma faller ut och fyller sig igen. Ehuru jag

var beredd derpå och redan i Hamburg sett dylikt, ehuru i ringa grad,

var jag dock högeligen förundrad då jag om morgonen steg upp och genom

fönstret, som vette utåt hamnen, tittade ut och såg fartygen ligga i

gyttjan så att kölen syntes; men hvad än mer roade mig voro pojkarne

och gubbarne och gummorna, som stego och trampade omkring till knäs

i den djupa gyttjan för att söka skatter som möjligen förlorats i

den. Derunder hemtade den här så kallade _la bonne_, det vill säga

qvinnan som städar rummen, in mitt kaffe, som här och öfverhufvud

öfverallt i Frankrike smakar helt annorlunda och tusendefalt bättre än

annorstädes, der jag haft tillfälle att smaka det; jag har redan här

fått en försmak af det äkta Mokka-kaffet och blifvit en stor älskare

af detsamma. Thé, som hemma var min älsklingsdryck och hvarförutan jag

nästan tyckte mig ej en enda afton kunna somna lugnt, har jag sedan

jag lemnat Hamburg, der man fick ett utmärkt godt thé, druckit blott

tvenne gånger i Frankrike; den ena gången första aftonen i Havre,

emedan vädret var så ruskigt och regnigt, den andra just nu i Lyon der

vädret är fullkomligen lika fult och emedan jag just skrifver till er

på en stund, då j troligen sitten vid ert trefliga thébord. Jag sitter

nu i en liten kammare, hvars enda fönster vetter utåt en gård, jemt

så stor och bred att jag med utsträckta armar räcker från ena ändan

till den andra. Fönstret, så stort det ock i sjelfva rummet ser ut att

vara, är sålunda nära omslutet af trenne 4 våningar högt sig sträckande

väggar, och som det är i andra våningen får jag titta högt upp, för att

få se en liten fyrkantig bit af den tjockt molnbetäckta och regnande,

men dock litet ljusgifvande himmelen. Den öfriga delen af rummet

är upptagen af en stor säng med gardiner, som kunde rymma minst 4

personer. Med största nöd har jag kunnat hala ett litet bord fram, för

att skrifva detta bref på och äta min middag kl. 6. Derefter ville jag

smaka på théet här och beställde mig det. Så hemtades mig en kanna och

en skål, ty här dricker man théet, såväl som oftast kaffet, ur en skål

eller spilkum, just sådan ungefär som vi bruka hemma till såsskål, och

dertill får man en stor matsked för att röra om sockret. Men i ordning

med frågorna -- jag var vid Havre. Så fult och småttregnande vädret än

var den dag jag låg der öfver, kunde jag ej hålla mig från att gå och

simma i Nordsjön. Vädret var från hafvet och vågorna vräkte in höga mot

stranden, der badinrättningen var, och vattnet hade en bitter stark

sälta, hvars make jag alldrig än kännt och hvarmed vårt vatten på långt

när ej kan jemföras, och som jag sedan mest hela dagen efteråt tyckte

mig känna i kroppen. Men hvad som mest förundrade mig och säkert äfven

mest skall förundra och kanske skrämma er, var att i detta oändliga tal

af badare, som der voro, fruntimmer och herrar badade i öppna sjön om

hvarannan. Hvar och en klädde sig uti ett litet numreradt, för hvar och

en enskilt bestämdt skjul på stranden, ett godt stycke från vattnet,

emedan floden annars skulle föra bort det, och derifrån spatserade man

helt tranqvilt ut på smala plankbroar i hafvet, sålunda att längs den

långa stranden först en viss terrain är bestämd för herrar, omedelbart

derintill en för fruntimmer, närmast derinvid åter en för herrar och

derbredvid en åter för damer, så att de råkas pêle mêle uti vattnet om

de vilja. Dock bör härvid märkas att fruntimren äro uti en fullständig

badekostym, täckta från hufvud till fot så att blott ansigtet synes.

Det förstås att med denna kostym coquetteras lika mycket om ej mera

än vanligt, och jag såg ett närmast mig badande fruntimmer, som var

kostymeradt à la Turque och så intagande vackert, som någonsin en najad

eller sjönymf kunnat vara. Äfven forstås af sig sjelft att herrarne ha

simbyxor, som fås vid ingången till badinrättningen. Efter badet gick

jag och spatserade omkring. Den sluttning, i hvars slut den egentliga

staden och hamnen äro belägna, är upptagen af en förstad eller villor

eller hvad det månde vara, nog af den är fullbyggd med vackra stenhus,

hvart och ett omgifvet af en trädgård; deremellan gå gator slingrande

sig uppåt, emedan de blefve för branta om de gingo rakt upp ända

till den högsta toppen, som utgör en stor vidsträckt flacka med den

härligaste utsigt öfver hela trakten. Hvarthelst man härifrån ser, är

allt skönt: hafvet utan land framföre, sluttningen med sina vackra

villor och trädgårdar nedanför, samt staden med sina kanaler fulla med

skepp; längre bort på samma sida den stora djupt in i landet gående

hafsviken, på hvars ena sida Seinen faller ut, medan den på de andra är

omgifven af fästningslika stränder; på fastlandssidan utsigten öfver

Normandies rika fält med der kringströdda hjordar. Detta var åtminstone

för mig bland det vackraste jag sett. Men anblicken från staden af den

terasslikt sig höjande sluttningen var ej heller sämre, öfverhufvud

var Havre i alla afseenden en stad som behagade mig nästan mer än alla

andra dem jag hittills sett. Jag tyckte mig alltför gerna vilja här

tillbringa några veckor af en vacker sommar; men dertill kan framdeles

bli tid, nu var det ej. Den 24 således om morgonen gingo vi om bord

på ett litet ångfartyg allt ännu under mulet väder och stark blåst,

som häfde höga vågor in i hamnen derifrån vi gingo ut. Roligt var det

isynnerhet att se när vi just hunnit ur hamnen, der vågorna dock bröto

sig något i sin styrka, ut på flackan der hela Nordsjön låg på och gaf

fartyget en knuff, så att alla passagerare som tagit sina stolar och

satt sig i ordning, hvar och en i sin krets att njuta af färden och

sällskapet, blefvo kastade huller om buller från sina platser, under

skrik af barnen och stort tumult bland alla. Dock voro vi snart inne på

Seine-floden, der gick ingen sjö och ehuru stormen brusade kring dess

höga stränder hann den dock ej dess vatten. Småningom hade nu äfven

blåsten jagat bort molnen och klarat himmeln, så att vi i det vackraste

väder gjorde den vackra färden Seine uppföre. Stränderna bibehöllo i

början och långt uppåt sin hafsnatur, sådana de voro längs Normandies

kust, höga och med brant sluttning stupande ner i floden, men derunder

till största delen gröna och antingen skogbevuxna eller odlade till

åkerfält och afdelade med små alléer eller rader af trän, som bildade

gärdesgårdar och gingo ända ut i flodvattnet. Den andra sidan af floden

var deremot jemnare, dock äfven den här och der afbruten af höjder, och

det vanligen så, att der den ena stranden var hög var den andra något

lägre och tvärtom. Dessa höjder voro inga egentliga berg, utan tror

jag, hårdnad och liksom sten blifven sand. Floden afdelades som oftast

af små holmar med långt ut i vattnet utskjutande rik grönska med träd

och buskar, som hängde ut öfver vattnet. Ju högre upp vi kommo aftogo

småningom höjderna och trakten blef mera landtlig, men äfven nu allt

lika intagande. Passagerare funnos om bord till ett stort tal kanske

öfver 100, deribland flera Engelska familjer, hvaraf isynnerhet tvenne

små barn, kanske om 10 år, en gosse och en flicka, isynnerhet roade

mig. När alla andra barn skreko och föllo omkull vid den första skarpa

stöten vi fingo i hamnen, och flera gamla personer lågo sjösjuka och

ömkliga, gingo de raskt omkring och sjöngo en Engelsk sjömansvisa.

Mången rolig och munter scen såg man här bland den stora folkhopen. Men

det bästa var att ingen generade sig, hvar och en tog fram sitt lilla

matknyte eller sitt Franska bröd eller ostbit eller hvad helst han

tagit med sig och sparade så in hvad kosthållaren annars hade förtjent

öfverhufvud gjorde den vackra trakten, (hvilken såsom jag sedan hörde

af vidtberesta Fransoser, skall vara nästan obestridligt den vackraste

i deras land) det roliga och mångblandade sällskapet och det vackra

vädret, denna färd för mig bland de angenämaste jag gjort. Hvad jag

saknade och isynnerhet här saknade, var någon god vän och reskamrat

af mina landsmän. Men alltid skall något fattas. Middagstiden efter

omkring 8 timmars färd framkommo vi till Rouen, der tiden ej medgaf oss

annat än att äta en hastig middag och i förbigående betrakta den såsom

skönast i hela Frankrike ansedda gamla kathedralkyrkan.

Dagb. Aug. 24.

Bittida om morgonen kl. 6 gingo vi om bord på ångpakettbåten _La

Seine_. Vädret var väl ej numera regnigt, men luften var tjock och

blåsten stark. I stort sällskap af minst 100 personer gingo vi af.

I kanalen var ännu temmeligen lugnt, så att hvar och en såg nyter

ut och lagade sin stol i ordning och satte sig; men vi hade knappt

hunnit ur hamnen förrän en stor sjö kom vräkandes på oss från sidan

och rutsch! alla stolar vräktes omkull med dem som så behagligt tagit

sin plats på dem, och barnen började skrika och fruntimren visade

förskräckta miner. Emellertid gick kaptenen, som såg barsk ut, och

skrek och kommenderade och vi gingo så småningom framåt till Seinens

stora ståtliga mynning, som dock är omkring en half eller hel timmas

väg ifrån Havre. Unden denna färd, som verkligen gick i hög sjö, blefvo

många sjuka, både karlar och qvinnor, och spydde rätt hjertligt öfver

bord samt på däck, och lågo bleka glömmande all etikett i egna och

andras spyor. Spektaklet var löjligt, isynnerhet första stöten, då

alla rullade omkull. Snart kommo vi in i Seinen: här gick lugnare sjö

och alla repade mod och drucko ett glas sockervatten, för att skölja

ner den bäska smaken och ställde sig i ordning att betrakta landet,

som äfven nu längs floden bibehöll lynnet af Normandies strand emot

hafvet, blott att det här var mera odladt och sandhöjdens sluttningar

bevexta med buskar och småskog. Samma karakter behöllo stränderna

ända fram till Rouen. De voro i allmänhet de vackraste jag sett och

jag vet intet, som mer kunde fordras, om ej verkliga granitberg; ty

sådana voro alldeles ej att finnas här. För öfrigt ansenliga höjder,

som sänkte sig än brantare, än mera sluttande till de rikaste och mest

odlade dälder, i hvilka ofta låg en by eller liten stad, här och der

på höjderna ruiner efter gamla slott; floden var fullsatt med holmar,

dels mindre, dels större, som åter af små kanaler voro afdelade i små

holmar, alla med den yppigaste vegetation, som gick ända ner i vattnet.

Det egna tyckte jag mig bemärka med stränderna att de turvis omvexlade

i karakter, än var den ena hög och den andra deremot stående låg, än

åter tvärtom. Också skall Seine-floden, såsom jag sedermera hörde

af en vidtberest Fransos, vara den vackraste och i allmänhet denna

trakt den skönaste i Frankrike. Men det var svårt att veta hvart man

hellre skulle se, på den sköna naturen omkring oss, eller den sköna

naturen om bord. Mina ögon hade genast i början fallit på ett sällskap

fruntimmer, bland hvilka en var en verklig skönhet. De voro fyra, af

hvilka hvar och en hade sitt barn och hela sällskapet blott en man,

som såg ovanligt human ut. Jag kunde ej begripa att de skulle vara

Fransyskor, ty dertill voro de mig ändå för fina och eteriska. Jag gick

närmare och hörde verkligen till min glädje att tvenne af barnen, en

gosse och en flicka af kanske 4 år (de tvenne andra barnen lågo ännu i

sina mödrars famnar), glada gingo omkring på det temmeligen ostadiga

däcket och sjöngo: "merrily of the waves we go", under det att några

Franska barn, deribland en för öfrigt den raskaste 4 årige gosse, låg

i pappas famn och halfgret; ty ehuru vädret hade klarnat upp till en

skön och vacker dag, kommo dock ideligen starka och häftiga byar från

höjderna, som ofta vräkte vår ångbåt åt sidan. Flere andra grupper af

muntra och glammande, halft skrålande Fransoser och Fransyskor och af

lugna, tysta Engelsmän och Engelskor suto omkring på däcket och togo

fram sina matpåsar helt ogenerade för dem som möjligen hade lust att

gapa på dem. Bland passagerarne voro mest Engelsmän, bland hvilka af

akter-passagerarne en familj med 2 gossar och 2 flickor, det ena paret

skarpt brunett, det andra fullkomligen blondt, som utomordentligt

behagade mig och hade skarpt markerade Engelska eller Skottska ansigten

af omkring 15 år. I jemförelse med de Engelskor jag här såg, förlorade

sig dock mycket Fransyskorna. Allt detta gaf anledning till mycket

gapande för mig och jag visste ofta ej hvart jag skulle titta och vända

mig, så att de 6 timmar, vi voro på väg, förgingo nästan utan att jag

pratade eller meddelade mig med någon, såsom en kort stund. Fartyget

var i allo elegant och väl inredt, besättningen hygglig och artig; men

kosthållaren, hos hvilken jag tog en beefstek för en franc, var dyr.

Hela farten var i det hela taget den angenämaste jag gjort i min tid,

blott jag hade haft någon menniska som jag kunnat prata med; men mina

tvenne reskamrater, en handsk makare från Wien och en paraply makare

från Köpenhamn, till börden en Fransos eller såsom jag hellre tror en

Jude, voro mig alltför heterogena. Dock Wienaren var en godmodig Tysk

och treflig nog, men passade mig ej. Middagstiden kommo vi till Rouen,

bestyrde genast om våra sakers framskaffande till jernvägen och gingo

så att bese den stora kathedralen, hvilken vi nu hunno blott utvändigt

beskåda. Den är, såsom jag hört, en af de berömdaste i Frankrike.

Det förunderligaste och genast mest i ögonen fallande är det höga, i

konstfullt genombrutet arbete af metall gjorda tornet, och sedan det

öfverallt på utsidan anbragta fina arbetet af samma slag, allt så

luftigt och så fint att man tycker minsta väderfläkt skulle bryta det.

Häruti fann jag en stor kontrast emot de kyrkor jag sett i Hamburg

och Lübeck, hvilka alla förekommo mig något för tunga och plumpa. Kl.

3 reste vi af på jernvägen. Sjelfva pavillonen i Rouen tycktes ännu

vara blott provisorisk; men för öfrigt var allt nobelt och godt. Vi

dels följde Seinens strand dels foro öfver den, och trakten var allt

ännu lika: omvexlande sandhöjder och dälder, rikt odlade och fullsatta

med byar och köpingar. Här tycktes floden, som ju högre man kommer

uppåt aftager i bredd, dock förlora mer och mer af sin hafsnatur och

antaga ett mildare och upplandslikare utseende; öfverallt afdelad af

de busk- och fältrikaste holmar i flera och mångfaldigt sig grenande

armar, hvari små hamnar för båtar bildades genom uthuggningar af i

floden utvexande småskog och buskar. Husen här i byarne voro alla

hvitlimmade, icke såsom i Tyskland tegelstensröda med hvita kalkränder,

icke heller så tunga och tjocka som der. Men hvad jag här saknade var

gärdesgårdarne af små täta buskar, sådana man har öfverallt i Tyskland.

Väl voro här på några ställen åker- och ängsfälten skilda genom alléer

af höga träd, hvilket visserligen gaf landet ett pompösare utseende;

men det var endast på få ställen. Hvad som mest förundrade mig på

sjelfva banan, var farten i de genom stora sandvallar gräfda hvalf,

hvaraf det längsta räckte 7 1/2 minut att genomfara i kolsvart mörker,

och i hvilket vi äfven mötte en annan ångvagn som med hiskelig fart

ljungade förbi och med elden från sin machin half-upplyste den smala

och mörka vägen. Det var verkligen hiskligt och jag kom ovillkorligen

ihåg Sindbad då han begaf sig på måfå in på den underjordiska floden.

Kl. omkring 9 kommo vi till Paris, der genast efter utstigandet

ur vaggonerna alla saker bragtes tillsammans i ett stort rum och

sorterades efter den plats deras ägare innehaft. Vi fingo lyckligtvis

snart och hastigt reda på våra, oaktadt den förfärliga trängseln,

hojtandet och fjäskandet; men knappt hade jag fått min lilla kappsäck

och nattsäck i handen, så kom en karl som med våld ryckte kappsäcken

ur min hand och likaledes min reskamrats, bad oss packa dem på hans

rygg och då jag frågade hvad han hade att göra med oss och våra saker,

helt simplement började beskärma sig öfver att ha att göra med folk

som ingenting förstod, och mir nichts dir nichts förde bort dem sedan

de åtskilliga gånger vid uppackningen på ryggen fallit ner och en

gång äfven gåfvo en dugtig knuff åt en bredvid stående tullbetjent.

Jag följde med och när vi ändtligen kommit ut, frågade jag ännu helt

uppbragt hvad han var för en karl och hvad han ville; men intet

hjelpte, han bara skrattade och beklagade sig öfver mitt oförstånd,

förde våra saker in i en vagn och oss efter, och när vi väl voro inne

bad han oss vara goda och betala en franc, som gjordes; derefter en

annan karl som skulle ha några sous; och så frågades hvart det skulle

bära af, och då jag uppgifvit det af Ingman mig rekommenderade _Hotel

du Luxembourg_, hördes "allez", och så bar det af genom Paris' gator

och räckte nästan en half timma innan vi kommo fram. Redan på denna

väg foro vi genom rader af de finaste och gentilaste boutiquer och

intrycket var i allmänhet stort och pompöst.

Aug. 25.

Efter intaget kaffe begåfvo vi oss genast ut på vandring kl. omkring 8,

vandrade längs vår _Rue de la Harpe_ öfver Mikaels bron in i la cité,

der längs kajen till kyrkan _Notre dame_, besågo den ut- och invändigt,

bestego sedan tornet och hade här den fullkomligaste öfverblick öfver

Paris' oändliga massa af hus och monumenter, hvilka tillsammans först

sågo ut som ett chaos. Sedan gingo vi omkring på gallerierna och orgeln

och några andra små kryphål, der vi slutligen alltid stannade vid

någon låst dörr, som jag inbillade mig skulle leda in i någon slingrig

gång. Gerna hade jag vandrat här omkring en hel veckas tid för att

få reda på alla Qvasimodos snår och hvalf, men nu var jag här blott

för att se och hade ej mera tid än några timmar. Allestädes spejade

mina ögon efter Qvasimodo, men de kunde ej upptäcka annat än artiga

och vackra Fransoser, som för en liten pour le garçon släppte oss

in i tornet. Hvad som föll mig i ögonen var att under gudstjensten,

som nu påstod, se målaren gå omkring och copiera basreliefer hvarmed

väggarne voro fullsatta. Sedan gjorde vi en tour till palatset _les

Tuileries_ och dess trädgård, vandrade öfver _Place de la Concorde_,

der det ryste i mig vid hågkomsten att Ludvig XVI med sin gemål här

blifvit halshuggen, och der nu den ståtliga stora Egyptiska obelisken

står. Sedermera, lockad mera af Almqvists Gabriele Mimanso än något

annat, gick jag att se en representation af Kavaloraman, som verkligen

är förunderlig, men dock snart blir tröttande. Mig lyckades ej att här

få se någon obekant skönhet, hvars bekantskap kunnat vara värd att

eftersträfva; hela auditorium (ty taflan förklarades äfven punkligt

af en osedd person) bestod af mig och min följeslagare, tvenne andra

män och en gammal Engelsman med sin lika gamla fru, hvilka sistnämnda

dessutom hela spektaklet föga tycktes behaga. Derefter vandrade vi ännu

litet omkring, gingo så in i Nya Magdalena kyrkan, den praktfullaste

och pompösaste jag sett, men i en nymodig stil, med trenne stora

nästan helt och hållet förgyllda kupoler, ifrån hvilka allena ljuset

faller in i kyrkan; för öfrigt på väggarne och pelarne fullsatt med

taflor och statyer, alla såsom de förekommo mig i en nyare stil. Skall

och kan en kyrka i våra tider byggas, beräknad på att genom prakt

imponera, så blir denna säkert oöfverträfflig. Sedan gingo vi öfver

_Vendôme_-platsen och bestego den ofantliga Napoleons-kolonnen, från

hvars galleri i toppen man hade nästan samma utsigt som från tornet

på Notre dame. Något husligt var att stå der uppe, likaså upp- och

nergången på den smala trappan. Vi gingo derefter in i kyrkan _S:t

Roche_, i hvars yttersta bakgrund man utöfver tvenne andra chor ser

Kristus på korset med Magdalena knäböjande bredvid i sculptur, hvilket

på det långa afståndet tar sig oändligt väl ut. Der invid är Kristi

grafläggning i basrelief, äfvenså högst naturlig, och längs väggarne

Kristi passions-historia, framställd tror jag i 12 stationer. Derefter

voro vi i ännu en kyrka _S:t Germain l'auxerrois_, hvilken jag ej fann

vara något särdeles; men jag var ock nu alldeles uttröttad af det

myckna jag sett. Efter middagen, som intogs kl. 5 hemma i vårt hotel,

gjorde jag ensam en tour ånyo genom Tuileries-trädgården och _Champs

elysées_, der nu var mycket folk, musik och andra lustbarheter. Jag

hörde här på en militär-musik, som var sammansatt af 7 olika sorts

horn, 2 klarinetter och 1 piccoloflöjt, som allt tog sig ganska bra

ut, ehuru jag tyckte hornisterna ingalunda voro bättre än våra Finnar

och ej hade den vackra ton i sina instrumenter som de. Här och under

hemvägen såg jag intet anstötligt af glädjeflickor eller annat, allt

var anständigt ehuru folkmassan var stor.

Aug. 26.

Besåg museum i _Louvre_, den stora samlingen af sculptur, hvaraf

naturligtvis det Egyptiska upp- och intog mig mest, ehuru jag hade

tänkt mig samlingen större, och det stora praktfulla målningsgalleriet,

hvaraf den Italienska skolan mest sysselsatte mig. Men hvad är det att

på 4 timmar vidpass vandra igenom dessa stora och rika konstskatter?

Man blir blott vimlig i hufvudet och till slut vet man ej hvad man

ser och sett. Jag hoppas en annan gång kunna göra om denna tour med

mera tid och mera lugn. På aftonen spatserade vi på boulevarderna och

vid Palais royal, öfverallt var folk till otalig mängd, öfverallt

anständighet och artighet.

Aug. 27.

Var större delen af förmiddagen inne hos min granne, en målare från

Berlin. Middagstiden i _Jardin des plantes_ och Botaniska trädgården.

Den otaliga mängd af djur från alla verldens delar som här äro

hopsamlade, alla i sina beqväma och för dem väl inrättade boningar, var

mig oändligt rolig, isynnerhet aporna, som jemte björnarne förekommo

mig såsom de mest humoristiska bland djuren. Det var äfven de som

mest upptogo folkets nyfikenhet. Isynnerhet roade mig mina landsmän

björnarne, som här väl hade lärt sig att förstå litet Franska och dansa

Française, men dock allt bibehöllo sin trumpenhet. Fransoserna roade

sig mycket med dem och blefvo ej trötta att kasta åt dem bröd, för att

få dem att dansa och helsa. Åfven begapades mycket 2 elefanter, hvilka

dock voro mindre än den i Zarskoe Selo. Botaniska trädgården är stor

och vacker och säkerligen försedd med allt som kan önskas. Jag gjorde

blott en kort promenad derigenom. På en kulle, derifrån man hade en

vidsträckt utsigt öfver staden, satt en gubbe med en stor kikare, genom

hvilken man fick se för betalning. Här fanns mycket folk ehuru det

ännu var bittida på dagen, och när jag gick tillbaka var det proppande

fullt på den stora breda trottoiren af menniskor som strömmade dit. På

eftermiddagen gingo vi med våra tvenne nya bekanta, (den ena en målare,

den andra, som isynnerhet utomordentligt intog mig, en farmaceut eller

något dylikt från München), till och utom _Barrière du mont Parnasse_,

svarande ungefär emot Hamburger Berg, der en otalig skara af folk, mest

af arbetsklassen, var församlad i trädgårdar, theatrar och allehanda

förlustelse-platser. Isynnerhet tycktes dans vara det som mest roade

dem; en oändlig mängd salonger och trädgårdsplatser, der man dansade,

voro öfverfyllda, ehuru våra följeslagare sade att i dag var ovanligt

litet folk ute. Ingenting kan förliknas med den fröjd som här glänste

på allas ansigten, man dansade af hjertans grund, ej trögt och lalligt

som hos oss, utan med lif och qvickhet i fötter, armar och alla lemmar.

Här dansas nästan intet annat än den af Fransoserne så högt älskade

_Cancan_, liknande den hos oss brukliga Franska quadrillen, men mycket

frivol: här ordentligt omfamnar man när vi blott ta damen i hand,

och gör alla möjliga frivola och eqvivoca rörelser med sina händer,

hvarunder benen snurra i de putslustigaste pas. Men allt är glädje,

allt är fröjd. Sedermera voro vi i den berömda _grande chaumière de

Prado d'été_, hvartill entréen kostade 50 cent.; men det förargeliga

hände mig att jag måste aflemna min mössa och gå barhufvad, ty med

hatt kan man gå allestädes både inne och ute, men ej så med mössa.

Jag lät det mig dock ej bekomma, utan vandrade modigt in. Detta är

ett ställe för studenterne med sina _grisetter_; här lefva nemligen

studenterne så att hvar och en har sin grisette, med hvilken han

lefver fullkomligen som med en hustru. Hon sköter hushållet, kokar och

lagar maten, tvättar och gör annat som behöfves, kallas också hans

fru, tilltalas hans madame, ej mademoiselle; han visar sig öfverallt

ute med henne arm i arm, och om söndag, måndag, thorsdag går han i

chaumière och dansar med henne. Ehuru ferierna nu voro inne, voro dock

ganska många dylika par här och roade sig. Ingenting har jag ännu

sett så gladt och glädjefullt, så fritt och nonchalant som en sådan

student med sin grisette, när de dansa sin älskade cancan. De omfamna

hvarandra, kyssas, klappas och göra de frivolaste gester, men allt dock

med sådant sken af anständighet och en nonchalance å deras sida, som

om det vore intet alls. Detta är ock, tror jag, endast här möjligt.

Här ibland dessa grisetter ser man ock de vackraste qvinnor jag ännu

sett i Paris; de äro icke snörda, men ha dock en taille som täflar med

och öfverträffar det bästa snörlif. Allt gick för öfrigt stilla och

hyggligt till; man hörde intet skrik eller stoj och, hvad isynnerhet

förundrade mig, här så väl som på andra offentliga ställen, är man

ovanligt tyst, pratar ganska litet, åtminstone mycket tyst, så att

i de största samlingar höres föga sorl. Något egentligen roligt och

löjligt, något Bellmaniskt putslustigt såg man ej här, allt var mig

nästan för mycket anständigt och vanligt, jag hade gerna sett något

original, som haft liten mån lust att stöta emot convenansens lagar.

Det enda nöjet var att se huru folket så rätt af hjertans grund var

gladt. Förunderligt förekommer det mig att här i sjelfva grisetternas

och loretternas hufvudstad finna filles publiques så anständiga. Här

har man ej att frukta för att af dem bli öfverfallen på gatorna, såsom

i Hamburg och Petersburg.

Aug. 28.

Gjorde på morgonen promenad för att finna några böcker som jag behöfde;

fick reda på ett manuscript af _Gulistan_, som jag köpte för 8 frcs.

Sedan med min präktiga och älskvärda Münchare till _Hospital des

invalides_, der det mest roade mig att betrakta de gamla invaliderna

från Napoleons och Algiers krig, hvilka på alla möjliga olika sätt

voro tilltygade med blessurer. Väl sågo de ej ut som de gamla Franska

hjeltar jag på förhand hade tänkt mig, jag tyckte mig här ej finna

de egentliga Fransyska ansigtena utan fastmera Tyska; men alla,

till största delen åtminstone, voro de gamla ärevördiga gubbar, den

ena hade förlorat sin arm, den andra sitt ben, eller båda, somliga

blinda, somliga rörande sig i små vagnar som de framsköto med käppar,

och i allmänhet såg man här ett museum af alla möjliga blessurer.

Inrättningen var ofantligt stor med trädgårdar, promenader, bibliotek,

porträtter och statyer af Napoleon och hans generaler, samt taflor

af särskilda slagtningar; bland andra rariteter fann man äfven i en

liten inhägnad en liten pil, som var tagen från det träd som vext på

den älskade kejsarens graf på Helena och blifvit hit omplanterad. En

gammal invalid, som med trädsnitt och med snäckor inlagda i en sand-

och stenblandad jord här utarbetat ett slagtfält, vaktade inhägnaden

och dref en liten handel med bladen från pilbusken, hvilka han sålde

åt små pojkar som gåfvo honom en mussla för hvart blad. Äfven har man

här en egen kyrka, der en stor mängd tagna fanor äro upphängda. Köket

var kolossalt och all kokning går med ånga. Maten skall vara ypperlig

och hvar och en man, så officeraren som den gemena soldaten, har till

frukost sin halfbutelj vin och likaså till middagen. Så lefva de gamle

krigarne här omgifna af sina stridsminnen och sina ärade generaler,

ett lif säkert så lyckligt som för sådane är möjligt, i lugn och ro,

störda kanske blott af den otaliga mängd besökande som dagligen går

här. På ditvägen besågo vi äfven den vackra kyrkan S:t Sulpice, der

just nu var en likbegängelse med ett otaligt antal af prester, hvilka

alla här såsom annorstädes i katolska länder utmärka sig genom sina

Jesuit-ansigten. På återvägen badade vi i den stora badanstalten _Ecole

royale de natation_, en stor och praktfull anläggning.

Få aftonen i _l'Académie royale de musique_ eller stora Franska operan.

Sjelfva salongen och scenen voro öfvermåttan splendida och praktfulla,

dock som mig tycktes öfverträffade af stora theatern i Petersburg, just

genom denna senares större enkelhet och noblesse. Den i Petersburg är

ock större. Här speltes i dag för första gången _les Martyrs_, opera

öfversatt af Scribe med musik af Donizetti. Sångare och sångerskor

voro högst medelmåttiga, nemligen herrarne Bouché, Duprez, Massol,

Bremond, Octave och m:me Dones Gros, som hade hufvudrolerna. Dansöserna

utmärkta, ehuru dock vida öfverträffade af Taglioni, balletterna i

jemförelse ej så bra, sångkörerna goda och likaså grupperingarne.

Dekorationerna voro förträffliga och fullkomligt jemförliga med de

Petersburgska. Orchestern ypperlig och stor. Allt hade dock här, liksom

i Petersburg, utseendet af att genom grannlåt och pomp ersätta bristen

på sann konst; hufvudsaken tycktes vara att packa scenen full med

folk, hvilkas massa ännu till oändlighet ökades med på dekorationerna

anbragta folkskaror. Men ej nog härmed, en stor mängd af ståtliga

och grannt rustade hästar skulle fram för att visa sig, slutligen

skulle äfven lejon-rytningar höras i bakgrunden och sluta detta sköna

virrvarr. Virrvarr tycktes mig ock musiken vara, till hvilken hörde

alla möjliga instrumenter, pukor, trummor och basetthorn, ibland annat

äfven 6 harpor; hela vägen igenom var den beräknad på knall-effekter

i ordets egentligaste betydelse, ty bäst det var knallade alltid en

trumma eller en trumpet till på det förfärligaste, öfverhufvud kan jag

säga att jag hela tiden blef kall och ingen egentlig konstnjutning

alls hade. Publiken var öfverhufvud icke högljudd och på det hela ej

för mycket frikostig på applaudissements. Hvad som förekom mig litet

underligt var, att man helt ogenerad på parterren vandrade med sina

smutsiga fötter öfver de med rödt sammet öfverklädda bänkarne och klef

öfver deras ryggstöd.

Aug. 29.

Var i museum i Louvre och gick nu igenom de rum som förra gången

ej blifvit medhunna, nemligen de stora samlingarne af Romerska och

gammal-kristna antiqviteter, som här funnos i stor mängd i den

präktigaste ordning uppställda, och sedan de stora Egyptiska salarne,

som jag förra gången alldeles ej vetat af och som voro fulla af alla

möjliga gammal-Egyptiska saker, öfvermåttan kuriösa att bese. Härtill

finnes ännu ingen katalog och ganska få pieser äro ännu med namn

beteknade, hvarföre det blef mig svårt och omöjligt att få reda på

dem; men här liksom lefver man i dessa aflägsna sekler och när man

tittar sig om och ser menniskor från vår tid, tycker man nästan dem

vara mumier mot de Egyptiska statyerna. Sedan var jag i de öfriga

målargalleriets salar, som innehålla särdeles fullständigt den Spanska

skolan, hvilken åtminstone nu i en hast ej särdeles anslog mig; deremot

upptogo mig desto mera de i Standishska samlingen befintliga taflorna

af Nederländska skolan, hvilka jag aldrig blef mätt på att betrakta,

nu sedan jag kommit underfund med att få dem i deras rätta perspektiv.

Allt har i denna skola en viss frodighet och välmåga, till och med

sjelfva tiggarpojkarne och djuren, hvilka sednare ej gerna kunna vara

borta från någon tafla. Jag hade i dag en sann konstnjutning, sådan

jag sällan och bestämdt ännu aldrig af några taflor haft den, och kom

verkligen glad i själen hem. På aftonen i _Theatre des varietés_, der

fyra små pieser uppfördes, bland hvilka en hofscen från Richelieus

tid, som uppfördes med den i dylika scener Fransoserna alldeles egna

och af inga andra ännu upphunna takt och finhet -- likaså en annan

liten enaktspiese från medelklassens sällskapskrets. Men deremellan

gafs ett féeri i 6 såkallade taflor, der alla möjliga orimligheter

och galenskaper rördes tillsammans och alla sorts fiskar, fåglar,

apor och andra djur kommo fram och en björn till och med sjöng -- det

var ett förskräckligt sammelsurium och publiken, som tycktes vara

af medelklassen, skrattade godt deråt. Allt var liksom en parodi på

theater och spektakel, och kanske är äfven i sjelfva verket den tid

inne då theatern skall börja parodieras och det verkliga spektaklet bli

spektakel i sjelfva spektaklet. Väl tyckas Tyskarne ännu med händer

och tänder arbeta deremot, men de få väl lof att följa med. Tyskarne

äro allvarsamma och vilja att man skall ta allt allvarsamt, så att

när en björn dansar skall man tycka att dansen "an und für sich" är

vacker. Till slut gaf man en mimisk representation _les Contrebandiers

de Sierra Nevada_, der isynnerhet de Spanska nationaldanserna med

castagnetter, som ock väl utfördes, behagade mig mycket. Men blott

mimik, utförd af icke alldeles utomordentliga sujetter, tvingar dem

att alltför ofta visa samma söta eller samma sura ansigte, och blir

derigenom tröttande. Theatern var nätt och vacker, publiken här

högljuddare med rop och hvisslingar, frikostigare på bifallsyttringar

än annorstädes, men äfven här blott vid bons mots och equivoca uttryck;

också kan det ej vara annorlunda, ty deri blott och bart består hela

Franska humorn, liksom Tyskarnes i Witzen. Någon egentlig komik hafva

Fransoserne lika litet som Tyskarne, och den lär ej kunna finnas

annorstädes än hos nordens folk, hos Engelsmän som Sterne och hos

Svenskarne som Bellman, hvilken tror jag företrädesvis kan kallas

verldens störste humorist. Hos nordbon ligger humorn ej i Witzen och

ordleken, som hos dessa folk, utan i hela deras väsende och uppförande.

Aug. 30.

Hos _Quatremére_, en gammal älskvärd man med något tycke af Frähn.

Han emottog mig med all värdighet men tillika vänlighet och värma,

visade stort intresse för min resa och samtalade med mig deröfver,

men olyckligtvis blefvo vi af brutna af en ankommande främmande. Så

förskräckligt genant och plågande det är för mig att gå och göra

uppvaktningar, så förekom mig dock denna lättare än vanligt: det gjorde

väl den Fransyska hyggligheten, som man här finner öfverallt hos den

höge så väl som den låge. Några egentliga upplysningar och någon

ledtråd för min resa fick jag dock ej här, och väntade det ej heller.

Sedan var jag i åtskilliga boklådor och fann åtskilliga manuscripter

och köpte slutligen _Jauberts_ Turkiska grammatik. Kort före middagen

var jag inne hos en i vårt hotell boende medicine studerande, Fransos,

och hade det nöjet att få se en grisette med hvilken en hans kamrat,

som äfven ätit här vid table d'hote, för några dagar sedan _gift

sig_. Hon var en nätt vacker brunett med fritt och ogeneradt väsende,

kallade sin _man_ "tu" och "mon" eller "bon ami" och blygdes ej det

allraminsta öfver det förhållande hon stod i. Hon hade kommit hit för

att dinera med sin man, som på sin kamrats kammare lät upphemta maten.

Denne Esculapii son, en högst munter gosse, berättade åtskilligt ur

studentlifvet, som mycket roade mig att höra. På aftonen med mina

Tyskar i en Bierhalle i Luxembourgska trädgården, der mycket folk var

samladt att höra en militär-musikcorps, som spelade ganska medelmåttigt

och ingalunda kunde jemföras med vår Finska gardes-musik.

Aug. 31.

Bittida ute, besåg först Pantheon, i mitt tycke det ståtligaste

monument. Från högsta toppen var utsigten vidsträcktare än från Notre

dame, den är ock högsta punkten i Paris; var äfven nere i hvalfven och

besåg grafvarne för Frankrikes store män och hörde det starka ekot i

ett af hvalfven. Sedan i kabinettet för komparativ anatomi, hvarest

liksom öfverallt var alltför mycket att se för att på en kort stund

kunna få reda på någonting. Sedermera var jag i _Musée Dupuytren_,

en samling af dels i vax afbildade, dels naturliga exemplar af

intressanta sjukdomsfall, isynnerhet kirurgiska. Detta tycktes vara

en samlingsplats för Fransoserna, som här rätt kunde beskåda alla

de rysligaste arter och förstöringar af Syfilis, högst naturenligt

afbildade på i vax gjorda genitalia och anus och i allmänhet alla

möjliga sjukdomar. Man såg här till och med några qvinnor, som gingo

omkring och helt ogeneradt beskådade samlingen. Här såsom öfverallt

hade jag åter tillfälle att förundra mig öfver den hygglighet och

liberalitet, hvarmed alla publika samlingar och andra märkvärdigheter

stå öppna för folket och isynnerhet för resande utlänningar, som blott

behöfva visa upp sitt pass för att få tillträde hvart som helst. På

de flesta ställen äro _les gardiens_ förbjudna att emottaga några

drickspenningar och på de få ställen der man kan ge något, är det

ej vanligt att ge mycket; det högsta jag gifvit är 1/2 franc och de

ha dermed varit oändligen nöjda, och då har man vanligen med sig en

gammal Fransman, som det är högst roligt att höra prata. Dessutom bör

ännu märkas att man här på alla ställen kan gå klädd huru som helst,

då man t.ex. i Petersburg ej slipper in i Eremitaget om man ej är

klädd i frack och vanligen har 1 Rb. s. att ge i drickspenning. Men

här är den egenheten att man ej får ha käpp med sig; hvarthelst man

kommer måste den lemnas bort förrän man slipper in och derför har man

sedan att betala 1, 2 eller 3 sous. Likaså går man ej gerna med mössa,

ehuru det blott är på baler man ej får ta den in med sig. På aftonen

var jag i _Theatre Français_ i Palais royal, der jag såg en komedi,

som visserligen uppfördes bäst af hvad jag än i theaterväg här sett,

men dock ej var något utomordentligt och den Franska trupp jag sett i

Petersburg fann jag fullkomligen jemngod med denna. Detta var äfven en

hofscen med amours och galanteri och courtoisie, ömhet och förälskning,

kärleksförklaringar och divorcer, och ehuru allt uppfördes så att man

ej behöfde vid någon scen vända anblicken från de spelande, hade jag

dock väntat mera. Komedin hette _Les demoiselles de S:t Cyr_ och var

ganska underhållande, men äfven här tycktes calembourer och ordlekar

vara hufvudsaken, och det som bäst behagade publicum och skaffade

applaudissementer. Öfverhufvud var det dock det bästa i theaterväg

jag här sett och ehuru jag ej förstod allt, roade jag mig högeligen.

Äfven tyckte jag mig här höra Franskan bäst och tydligast uttalad.

Fruntimren, ehuru ej öfverflödigt vackra, voro särdeles behagliga,

isynnerhet en lång, högvext flicka och m:me Plessy; båda hade den egna

Franska finheten och gentilessen och båda voro rikt costumerade i 3

till 5, tror jag, gånger olika drägter. Theatern var medelstor med, som

det tycktes, stort antal platser högt uppe i taket. Under mellanakterna

spatserade jag på Rue Richelieu och i Palais royal.

Sept. 1.

Begaf mig bittida ut, besåg _Place de juillet_, der jag äfven var

upp ända till toppen och fann trappan beqvämare och hela det inre

ljusare och vackrare än i Napoleons colonn. Derefter var jag på

begrafnings-platsen _du père Lachaise_, der jag träffade ihop med

en Fransos från Bordeaux, hvilken liksom jag gick omkring och besåg

grafvårdarne och frågade mig efter en Rysk grefvinnas monument,

som skulle vara det skönaste af alla. Så blefvo vi tillsammans,

frukosterade i ett närbeläget värdshus och foro sedan i en liten

hyrvagn den ofantliga vägen från denna kyrkogård till _Triomphe de

l'etoile_, allt utanför barriererna, för 30 sous. Han var en munter

garçon som sade sig ha besett Italien, Spanien och Algier, hvilket

äfven tycktes vara sannt, emedan han förstod och talade något Arabiska

och de andra språken äfven. Vi blefvo goda vänner, drucko ännu

sockervatten med eau de cologne (en ypperlig dryck) tillsammans hos en

conditor, voro naturligtvis charmerade öfver att ha gjort hvarandras

bekantskap och gjorde upp parti för morgondagen. Nu lyster mig att se

hvad han är för en man. Jag har hört och läst så mycket om bedragare,

som skola finnas isynnerhet här, och skulle finna det högst roligt att

ha kommit ihop med en sådan. Dock denna förekom mig ej just så. Sjelfva

begrafningsplatsen blef dock mindre noga besedd för hans skull, blott

det hufvudsakligaste. Den är den största och vackraste här, med ett

utomordentligt vackert läge på en kulle, derifrån man har en vidsträckt

utsigt öfver staden och omkringliggande nejder. Grafvårdarne voro

tallösa och vackra, men den art sandsten, som här användes till allt

dylikt, behagar mig ej just och kan vida vägnar ej jemföras med vår

granit. Dock finnes här ock mycket marmor-monumenter i alla möjliga

former och fasoner öfver personer, hvilkas namn och minne måste vara

alla kärt och intressant; föga nog torde man finna en annan grafplats

så skön och besökvärd som denna. Då jag sedan skildes från min nya vän,

som beklagade att göromål ej tilläto honom passera den öfriga dagen

tillsammans med mig, vandrade jag genom Champs elyseés, stannade och

betraktade en gammal konstmakare, som åt blår och sedan lät det ta eld

i magen och spottade ut askan. Hans konster voro ej mycket värda, men

hans åldriga vackra ansigte, der godhet och fridsinthet lyste fram ur

ett beständigt småleende, höll mig länge qvar vid honom. Hans costym,

ehuru föga rik, var något fantastisk och magisk, mycket bättre än jag

ofta sett den på theatrar; i ifvern att utöfva sin konst, hvartill

han alltid utvalde en af de små kringstående gossarne, småspottade

han alltsom oftast och underhöll derunder allt publicum med bonmots

och andra roligheter. Af alla de många konstmakare och sagoberättare

eller improvisatörer jag här sett, har ingen behagat mig så som denne,

ehuru kanske underlägsen i konsten. Ingenting kan förliknas med den

oändliga tacksamhet, hvarmed han emottog de 2 sous jag kastade åt honom

på den lilla duk, han hade utbredt midt på sin arena, för att emottaga

de skärfvor hans auditorium ville ge honom och på hvilken hittills

fallit blott få en soustycken. Det är roligt och ljuft att ibland alla

de oändliga nya obekanta ansigten, som hvarje minut stryka förbi en,

finna ett som man tycker sig förstå och vid hvilket man med kärlek och

hängifvenhet kan stanna. Jag tyckte mig i denna gubbe se Almqvists

gamla sockenmålare lifslefvande framför mig. På aftonen spatserade jag

litet i Palais royal, såg der såsom den vackraste ansedda flicka i

Paris, en säljerska i en handskmakarebod, utanför hvilken beständigt är

en förskräcklig trängsel af menniskor för att begapa flickan. Jag fann

henne visserligen skön, dock ej med det genomskinliga och etheriska man

finner hos den nordiska skönheten; denna var äfven mer sydländska än

man oftast finner flickorna här vara. Köpte mig biljett för deligensen

till Chalons i nästa onsdag; var i Tyska bokhandeln och fick den

underrättelsen att _Burkhards_ resor ej stode att fås i Paris, så att

jag nu alldeles utan någon ledsagare måste tänka på min färd inåt öknen.

Sept. 2.

Var i _S:t Denis_ ett stycke utanför staden, besåg der alla Franska

konungars grafvårdar och den vackraste kyrka jag än sett. Intet kan

förliknas med det magiska sken, som faller in genom de konstrikt i alla

möjliga sorts färger utarbetade fönstren, alltigenom de många slingriga

hvalfven.

(Bref till enkefru Wallin).

Färden på jernvägen från Rouen till Paris gick mest hela vägen längs

Seine-floden, som småningom hade förlorat allt mer af sin bredd, så att

den i trakten af Rouen och högre upp ej är bredare än vår gamla Åbo å,

med fullkomligen lika grått och smutsigt vatten, men med något starkare

ström. Stränderna äro allt lika vackra, omkransade och öfverhängda af

samma grönska, och hvarthelst man ser är hela landet rikt och kuperadt.

Detta har gjort att man nödgats genomgräfva och hvalfbelägga de höjder

man mött vid anläggandet af denna jernväg, och man far som oftast

genom något sådant kolmörkt hvalf. Ett minnes jag der genomfarten

räckte 8 minuter, under hvilken tid man såg rakt ingenting; och just i

detta hvalf mötte vi en annan ångvagn, som kom ifrån Paris. En sådan

genomfart är verkligen buslig; den blir så mycket oangenämare, som

luften derinne är instängd och fuktig, samt dämpas ännu mer genom röken

som går ur maskinen och slår mot hvalfvet, utan att ha någon utgång.

Förfärligt i högsta grad var att i detta trånga hvalf möta den andra

ångvagnen, af hvilken man ej kunde se mer än den lågande ugnen och

de uppsprakande gnistorna. Dock gick allt lyckligt och det var med

verklig fröjd jag åter i friska luften drog ett rent andetag. Kl. omkr.

1/2 till 9 ankommo vi till Paris, der efter ännu en kort visitation

af våra saker (hvarvid hvar och en i denna ofantliga trängsel hade

att ta vara på sitt och allt gick till i största oordning), en karl

af de här engagerade bärarne fick tag på mina effekter och på den

unga mannens från Wien, som kommit öfverens att följa med mig, och

oaktadt allt mitt gräl och käbbel mot honom helt simplement tog dem och

förde dem ut, beställde en vagn och föste både dem och oss dit in och

frågade sedan till hvilket värdshus vi behagade låta föra oss. Till

all lycka hade jag redan i Hamburg träffat min gode vän Ingman, som då

var på återresan, och han hade gifvit adress på ett godt och hyggligt

hotel, som jag nu uppgaf för vår kusk, och så bar det af genom Paris'

gasupplysta gator. Följande morgonen började Wienaren och jag vår tour

i staden och besågo allehanda kyrkor och monumenter, som föllo oss

närmast i sigte, såsom den stora i koppar gjutna Napoleons kolonn, der

han står sjelf på toppen i kroppsstorlek gjuten i malm. I den stego vi

upp genom en lång mörk trappa, så smal att tvenne personer ej kunna

komma förbi hvarandra, ända upp till honom sjelf, der han står och

skådar öfver hela sin stad, detta ofantliga och nästan oöfverskådliga

chaos af hus och byggnader. Men när skulle jag sluta, om jag började

tala om allt hvad jag besåg? Hvad kanske skulle roa mamma mer än allt

annat, hade troligen varit att följa mig uti den stora byggnad, som

är bestämd för invalider, och der jag såg en stor mängd af Napoleons

gamla krigare, tilltygade af blessyrer på alla möjliga sätt. Det är

här som den från S:t Helena hemtade Napoleons graf skall placeras uti

ett chor; men som det ännu ej är färdigt, är tillträde dertill ännu ej

öppet för besökande. Äfven i det stora köket var jag, der allt kokades

med ånga för hundradetals personer. För öfrigt ser man här åtminstone

porträtter af alla stora generaler under Napoleon, och så lefva dessa

krympliga återstoder från hans krig här i sina krigiska minnen ett

så lyckligt lif, som för sådana är möjligt. I den vackra kyrkan, som

denna stora inrättning har, ses fanor från alla möjliga nationer.

Sjelfva Tuileries-palatset behagade mig ej särdeles. Det är stort och

vidsträckt, men ser ut som det vore hoplappadt af skilda och olika

stycken. Den dertill hörande trädgården behagade mig desto mera och den

var min vanliga tillflyktsort under hettan, som de första tiderna af

min vistelse i Paris var ganska stark. Likaså fann jag platsen de la

Concorde, der Ludvig XVI och hans gemål halshöggos, och de Elyseiska

fälten vackra, och tusen andra saker, som vore omöjligt att uppräkna.

Staden sjelf är ej särdeles vacker, på långt när ej jemförbar med

Petersburg. Gatorna äro trånga, trottoirerna ännu trängre, och när på

en sådan gata tvenne vagnar skola förbi hvarandra, äro fotgångarne i

lifsfara att blifva klämda mellan hjulen och husens väggar, isynnerhet

om, såsom alltid händer efter den minsta regnskur, gatorna äro af

smuts så hala att man har all möda att kunna stå stadigt på sina ben.

Husen äro höga, ända till 6 och 7 våningar, och stanken förfärlig

på gatorna, dit man utkastar alla sopor och all smuts som rensas ur

husen. Dock finnas äfven breda reguliera gator, såsom Boulevarderna och

Käerna längs Seinefloden, som dock ingenting är att skryta med. Den är

här så bred ungefär som Åbo å, kanske litet bredare, och dess vatten

smutsigt och grått med ej särdeles stark ström, och är en dvergflod i

jemförelse med Nevan. Så har jag nu vandrat omkring öfver en veckas

tid och oupphörligen sett och gapat, besökt en stor del af Paris 20

theatrar, men isynnerhet det oändligt rika målningsgalleriet i palatset

Louvre, varit i det herrliga kungliga lustslottet Versailles och besett

dess taflor och sköna trädgård med dess tallösa vattenkonster i alla

möjliga former, varit i S:t Denis och sett grafvårdarne öfver alla

Franska konungar från de allra äldsta tider till våra, o.s.v. Mitt lif

här var annorlunda än någonsin förut och jag kan ej undgå att skrifva

er något derom. Jag steg upp om morgonen kl. omkring 5 eller 6 (något

som här är alldeles ovanligt, der man vanligtvis först kl. 8 kommer

upp), drack mitt kaffe omkring kl. 8 med ett Franskt bröd, gick sedan

ut och arbetade till kl. 4, då jag kom hem och åt kl. 5 middag vid vårt

table d'hote, som var besatt mest af Tyska målare. Väl gjorde min mage

först i början uppror mot en sådan ovanlig diet, men jag bragte den då

middagstiden kl. mellan 12 och 2 till tystnad med några frukter, bland

hvilka isynnerhet aprikoserna vunnit mitt tycke framför andra, eller

ett franskt bröd, hvarpå jag drack sockervatten med eau de cologne

eller hvad ännu bättre är med eau d'orange, eller med smultron och

mjölk, som man här kan ha hela året igenom, eller något annat dylikt,

och så vande jag den slutligen väl vid denna diet och fann den särdeles

god. Table d'hoten räckte en hel timma och var ganska tråkig; jag satt,

när jag slutat min portion och väntade på de andra, och tuggade bröd

oupphörligen och drack vin och vatten derpå. Här i sjelfva vinlandet

dricker man alltid vin, hvaraf bouteillen kostar omkring 50 till 80

kopek, men blandar alltid mer än hälften vatten dertill. Efter måltiden

gör man här vanligen ingenting, behöfver det ock ej, när man med

oöfverfylld mage arbetat hela den öfriga dagen. Jag gick vanligen med

någon af dem som bodde i vårt hotel ut, antingen i Tuileries-trädgården

eller Luxembourg trädgården och tillbragte aftonen der, ibland stora

hopar spatserande och frisk luft sökande personer. Äfven hade jag kort

före min afresa den sällsamma lyckan att få se konungen Louis Philippe

och hans gemål jemte en liten del hoffolk. Han sjelf är en något

åldrig, starkt byggd man, med redan mycket gråttblandadt svart hår

och skägg, samt en askgrå, något i Mulattbrunt stötande ansigtsfärg,

mycket lik de porträtter man ser af honom. Drottningen var en gammal

hopskrumpen gumma, mera ful än vacker. Prakten var ringa eller nästan

ingen, hvarken i deras kläder eller i deras equipager. Han var helt

civil klädd i svarta kläder utan några ornamenter, hon likaledes helt

enkelt, öfverhufvud bedrar man sig storligen om man, såsom vanligt är,

tror att allt här skall vara så fint och putsadt och praktfullt och

grannt. Det förundrade mig storligen då jag kom från Hamburg, der alla

gå så fina, att här se menskorna gå så enkelt och flärdlöst. Man kan

ingenstädes, tror jag, i verlden vara så ogenerad som här, blott man

är anständig. Jag kan här gå i skjortärmarne utan mössa och huru helst

jag vill, utan att någon förundrar sig eller gapar på mig derföre;

är jag trött, sätter jag mig att hvila på trottoiren eller på någon

trappa eller hvar helst jag vill på en gata, och ingen observerar mig,

om jag är ingen i vägen. Här har jag sett betydande män och anständiga

fruntimmer gå ganska simpelt klädda, utan puts och grannlåt, och jag

sjelf har under hela tiden jag var i Paris sällan haft väst på mig.

Men hvad som är nödvändigt för, och här anses höra till en anständig

klädnad är hatt, förutan hvilken man ej kan komma in på vissa ställen.

Så hände mig de första dagarne att jag i sällskap med några andra gick

en afton på en studentbal, men vid ingången måste lemna min mössa och

käpp i förvar hos en gammal fru vid ingången och derföre betala 20

kop. Detsamma hände mig sedermera ännu på några andra ställen, dock

ganska få, och på trots kunde jag ej förmå mig att lägga mig till

hatt. Men a propos af den studentbal på hvilken jag var, så hölls den

i en trädgård under bar himmel och på en slät plan på marken, upplyst

af lampor som hängde rundt omkring i träden. Maken till munterhet och

fröjd har jag nästan aldrig sett. Såsom bekant, är dansen Parisarnes

och Fransosernas hufvudnöje, hvarje söndag, måndag och lördag äro här

på otaliga ställen och för alla stånd baler. De förnämas assembléer

skola här, liksom öfverallt i verlden, vara tråkiga och stela; men de

danser jag här sett, dels i trädgårdar, dels i danslokaler uti staden,

af studenter, handtverkare, handelsbokhållare och arbetskarlar, äro de

muntraste och gladaste jag i dansväg kan tänka mig. Den vanliga och

nästan enda dans som här dansas, är den af Fransoserna så högt älskade

vidtberömda Cancan, fullkomligen densamma som hos oss fått namn af

Fransk qvadrill, blott att den dansas något friare. Det är lif och

fröjd uti allt och man ser att det är en innerlig inre danslust som

sätter fötterna och kroppen i rörelse, under det man flitigt aftorkar

den ymniga svetten. Det är omöjligt när man ser härpå, att ej sjelf

vara glad och tycka, åtminstone för momenten, att lifvet blott är en

dans. Härtill den mest dundrande musik, bestående isynnerhet af pukor

och trumpeter och piccoloflöjter. Så inbjudande allt detta var, kom jag

mig dock aldrig till att dansa sjelf och bäst var det; ty min dans här

bland Fransoser skulle säkert ej sett annorlunda ut än en björndans.

Samma lif och samma fröjd finner man äfven i de lägsta klassernas dans,

och dagakarlen, som kanske dansar upp hvad han förtjent under veckan,

glömmer här i dansens fröjd att en dag kommer efter denna afton. Också

kan glädjen här urarta och gå till öfverdrift och oanständighet --

derföre stå alltid omkring danskretsen åtskilliga poliser, som genast

vid något dylikt fall helt artigt leda de felande ut från dansen.

Roligt är dessutom att se huru menniskorna här äro klädda, ej såsom hos

oss spända i frack, utan helt simplement som vanligt i sina surtouter

eller paletåer, och om stöflarna ej blänka så fasligt eller ha en

liten grå smutsrand längs sålan, så ursäkta Paris' smutsiga gator det,

dertill hatten på under dansen, dock ej cigarr i munnen, hvilket här

är uttryckeligen förbjudet. Fruntimren äro oftast enkelt klädda men

med utsökt smak, alldeles icke granna och tillspökade. Denna goda smak

hos fruntimren tycks här vara allmän i alla klasser och jag har tyckt

mig se den äfven hos noblessen, som jag ibland middagstiden gått och

betraktat i Tuileries-trädgården. För öfrigt finnes här såsom öfverallt

vackra och fula fruntimmer, men hvad som är gemensamt för alla är en

utomordentligt vacker vext, hvars like jag ingenstädes sett och hvars

orsak skall vara att man här aldrig nyttjar snörlif. De förstå bättre

än andra att visa och förhöja det vissa behag och tycke som hvar och

en har, hvilket jemte deras fina Fransyska artighet och älskvärda

väsende, gör dem mer intagande och retande än andra. De äro alla lika

och dock alla som det tyckes himmelsvidt olika, ej så enformiga som de

Tyska, hvilka alla förekomma mig som stöpta i samma form. Fransyskorna

äro verkliga Sirener som lätt intaga och tjusa, men det förgår lika

snart. Så förekommo de mig, ehuru jag ej hade lyckan göra någon annan

bekantskap än med min värdinna och en fru, som jag alla dagar handlade

en dosa snus af och några andra som jag handlade med. Ty här ser

man nästan i alla bodar blott fruntimmer som sälja, icke allenast i

snusbodar och nipperbodar, utan äfven i apothek, i penningvexlingsbodar

och alla andra. Men ej nog härmed, man ser dem sitta och arbeta i

bibliotheken, läsa och skrifva af manuscripter, med ett ord här

finnes intet reserveradt for oss ensamt, allt är här öppet äfven för

fruntimren, som mer och mer börja tränga in på vårt område. En särdeles

rolig historia passerade i Paris under tiden jag var der. Det bodde

nemligen tvenne handtverkare tillsammans och som de hade sitt arbete

åt tvenne olika håll af staden och tillbragte hela dagen i verkstaden,

sågo de hvarandra blott om aftonen, då de kommo hem att sofva natten

öfver. En natt blir den ena sjuk, klagar och jemrar sig förfärligt och

på den andras tillfrågan, hvad som vore att göras till hans hjelp,

ber den sjuka honom att hemta en barnmorska. Så kröp qvinnan fram,

som hon i långa tider hade dolt i karlkläder. Men hvad skall jag

skrifva om Fransyskorna och deras emancipation, hvarom stora och långa

böcker blifvit författade? Blott det vet jag -- jag ville aldrig ha en

Fransyska till hustru. Jag lemnade Paris den 14 oktober, efter omkring

6 veckors sejour derstädes. Under denna tid hade ända till slutet af

september vädret varit vackert och varmt. Då började det fula, det var

ruskigt, regnigt och kallare än hos oss denna tid. I början på oktober

och sedan längre fram var vädret som hos oss i april, en timma vackert

och solsken, den andra regn och fult. Nu saknade jag mycket min glömda

schlafrock.

(Ur bref till professor Geitlin.)

Sedan jag fått nog af det kringvandrande lifvet i Paris, tyckte jag

tiden var inne att gå till någon orientalist och göra min reverence.

Jag sökte således upp Quatremére, gick till honom en dag kl. litet

efter 12, den vanliga tiden här for uppvaktningar. Jag sade mig vara

stadd på en resa hufvudsakligen till Wahabiterne, och nu vara kommen

göra honom min uppvaktning såsom Europas kanske största orientalist,

för att be honom lemna mig upplysningar om de vägar jag helst borde

ta och de föremål jag hufvudsakligen borde egna min uppmärksamhet

åt. Han frågade mig nu allehanda: om det var på egen eller statens

bekostnad jag reste, huru länge jag tänkte bli borta, hvar jag gjort

mina studier etc.; rådde mig sedan att väl preparera mig i Egypten

och ej för snart lemna mina förstudier der, och att sedan dröja så

länge som möjligt i öknen. Det var med största tillfredsställelse och

nöje jag hörde honom uppmana mig undersöka just de saker jag föresatt

mig, de särskilda dialekter som tvifvelsutan der måste finnas och

isynnerhet Himjaritiskan, samt uppsöka de inskriptioner och monumenter

från olika tider som kunde påträffas. Han talade länge och intressant

om dessa saker och frågade slutligen huru länge jag tänkte dröja i

Paris, och då han hörde att jag bestämt blott några dagar vidare för

min vistelse här, tyckte han det vara ganska kort tid och mente att de

skatter som här funnos, förtjente att längre tid bli begagnade. Jag

svarade just ingenting härpå, men bortgången från detta första högst

intressanta besök hos honom, lågo hans ord beständigt och grodde hos

mig och bragte mig slutligen till det beslut att ännu några veckor

stanna här, för att i de oändligt rika bibliotheken studera mig något

in i den orientaliska bibliografin eller rättare manuscriptologin,

så mycket mer som vårt consistorium hedrat mig med uppdraget att för

bibliotheket handla upp sådana. Jag gick således åter efter några

dagar till Quatremêre, sade honom mitt beslut och frågade honom om

inrättningen af bibliotheken här. Han beklagade att just nu på denna

tid det betydligaste, nemligen "la bibliotheque royale" hade ferier

ända till den 1 oktober, men att det då skulle öppnas och att jag

under tiden kunde begagna "la bibliotheque de l'arsenal", der jag

äfven skulle finna en i orientaliska litteraturen väl bevandrad man

M. _Desgranges_, till hvilken han recommenderade mig att vända mig,

emedan han väl kunde ge mig de upplysningar jag önskade. Jag gick

ock genaste vägen dit och träffade en medelåldrig man, som med den

största beredvillighet och artighet visade mig alla manuscripter som

der funnos, och hvad jag blott kunde önska. Af manuscripter hade man

här dock ganska ringa -- flere exemplar af Koran och åtskilligt annat

af föga värde i Arabiskan, i Persiskan och Turkiskan något mer. Men

jag fick här katalogen öfver de i bibliotheque royale befintliga

handskrifter "de Tanden fond" och härur antecknade jag mig de förnämsta

och vigtigaste, isynnerhet i historien, och kompletterade eller rättade

hvad jag förut deri hade samlat i Petersburg ur _Dorns_ föreläsningar.

Detta var intet lätt arbete; en veckas tid och något mera hade jag

oafbrutet från kl. 10 till 3 arbetat derpå, utan att komma till slut

dermed. Nu tillslöts äfven detta bibliothek den 15 september, men i det

stället öppnades Mazarinska bibliotheket och jag fortsatte nu der samma

arbete och slutade det i det närmaste, hvarefter jag sysselsatte mig

med studium af åtskilliga till Arabiska litteraturen hörande arbeten,

såsom Richardsons Arabiska dialekter etc. Den 2 oktober öppnades nu

det stora bibliotheque royale, der kanske de största skatter af all

slags litteratur finnas. Här gåfvos mig nu i händerna handskrifna

kataloger öfver de manuscripter, som ej finnas ännu i den tryckta

katalogen; dessa innehålla nästan lika mycket som den, från särskilda

fonder. Man lemnar annars ej gerna fram dessa handskrifna kataloger

och dertill fordras särskilt tillstånd af den bibliotekarie, som enkom

förestår denna afdelning. Dock utan minsta svårighet erhöll jag den af

honom. Här hade jag nu åter omkring en veckas sträng sysselsättning

för att ur dessa kataloger komplettera mina utdrag från den tryckta.

Derunder framhade jag än det ena, än det andra manuscriptet, betraktade

och bläddrade igenom det för att se dess innehåll. Så t.ex. gick jag

temligen ordentligt igenom _Asjothis_ historia om Egypten. Hvad jag

hufvudsakligen sökte, hufvudverken öfver Arabernas äldsta historia

af _Kalabi_ och _Abo Obajda_, fann jag väl ej; men den Arabiska

manuscriptologin har jag nu så temligen reda på, och tror det skall

komma mig väl till pass, i fall vårt universitet vill spendera något

mera på uppköp af handskrifter. Arbetandet i dessa bibliotheker är

högst roligt, ej det minsta genant, såsom jag alltid tänkt mig det. Man

sitter här bland Europas störste och berömdaste vetenskapsmän, hvar och

en med sina luntor framför sig, utan att den ene det allraminsta frågar

efter eller bekymrar sig om hvad den andra gör. Så suto vid samma bord

som jag trenne som ifrigt arbetade i Kinesiska böcker, bland dem en,

jag tror _Julien_, som satt och läste sin Kinesiska helt ogeneradt

som vi Svenska, samt åtskilliga, att dömma af deras utseende, Kreoler

som arbetade i Gud vet hvad för manuscript. Få såg jag som arbetade i

Muhamedanska manuscripter utom, mirabile dictu! ett fruntimmer, som

lät framhemta åt sig det ena Arabiska och Persiska manuscriptet efter

det andra och -- aftecknade de granna titelbladen. Hon var icke den

enda som sysselsatte sig dermed, en hel hop unga målare, sådana här

finnas öfverallt till det största otal, aftecknade flitigt ornamenter

från alla möjliga tidehvarfs och nationers codices. Den utomordentliga

beredvillighet, den verkligen obeskrifliga artighet, hvarmed man

bemötes här af herrar bibliotekarier, män som kanske ha stort namn

i den lärda verlden, den lätthet hvarmed tillträde lemnas till allt

äfven det raraste, gör att man med verkligt nöje begagnar de oändliga

skatter som här stå en till buds. För öfrigt har jag ingenstädes sett

lärda, som så behagat mig som de Franska. Man finner hos dem hvarken

den Cyniska subbiga högfärden eller den gunstjägtande granna fåfängan

-- ej den lärda trumpna minen, ej heller den smiligt småleende -- de

äro glade, fryntlige som andra och deras långa vakor tyckas ej ha fårat

deras panna, ej dödat deras bonhommie. Mig har det varit en fröjd af

det renaste slag att obekant och okänd, bland desse af mig okände men

kanske i hela verlden vidtfrejdade män, ha arbetat åtminstone denna

korta tid; jag hoppas dock framdeles under andra förhållanden kunna

någon längre tid och med större gagn för mig sjelf och kanske för

vetenskapen, få arbeta i denna utvalda krets. Men detta var ej min enda

sysselsättning. Jag hade genast de första dagarne af min sejour här

besökt palatset Louvre och dess utmärkta målningsgalleri och samling

af antika sculpturarbeten, samt det rika så kallade Egyptiska museum,

innehållande ovillkorligen den rikaste samling som finnes af Egyptiska

antiqviteter. Här i detta senare tillbragte jag långa och många

dagar och vande mina ögon vid dessa besynnerliga figurer och denna

underfulla, sagolika konstsmak. Den antika sculpturen och måleriet från

alla möjliga skolor, hvari jag förut hvarken sett något eller haft

något begrepp, har jag först här åtminstone till någon del lärt mig

känna. Detta lättades mig mycket af den bekantskap jag gjorde med några

Tyska målare och en äfvenledes Tysk sculptör, som bo jemte mig i samma

hotel. Jag är oändligen glad i min själ att åtminstone hafva lärt mig

kunna njuta af dessa konster, att jag lärt mig så till sägandes kunna

se i dem hvad jag förr icke kunde. Jag kan med fullt skäl säga att jag

varit flitig här, och det är man alltid i stora städer men arbetet har

varit mig nästan blott ett nöje och recreation; så mycket det än kostat

på mig att här tillbringa Ramadhan, har jag dock tröstat mig med att

denna tid ej varit gagnlös för mig och att jag framdeles kan hoppas få

tillbringa flere sådana månader bland dem, för hvilka de äro heliga.

* * * * *

Här förekommer i resandens dagbok en lucka af ungefar 6 veckor,

hvartill anledningen var ganska sorglig. Wallin nämner om händelsen

ingenting i sina bref, utan synes omsorgsfullt hafva velat fördölja

den, och sjelfva dagboken innehåller derom blott några få och knappa

antydningar; men enligt muntlig sägen var förhållandet följande. Om

natten den 2 eller 3 september blef han försåtligt öfverfallen af

densamma välklädda skojaren, som han träffat på begrafningsplatsen

Père Lachaise, och så hårdt slagen att han blef liggande på den

aflägsna förstadsgata, der de vandrat. Derpå följde naturligtvis

den fullständigaste plundring, både af penningar och kläder, så att

Wallin, halfnaken och halfdöd, befann sig i den hopplösaste belägenhet

för tillfället och måste ligga sjuk i flera veckor derefter, skött

af främmande menniskor. En tjensteman vid Svenska legationen i Paris

(kanske Blum?) lärer då hafva räckt den nödställda resanden en hjelpsam

hand, och dragit försorg om honom under hans långa sjukdom. Först efter

tillfrisknandet eller under convalescensen lära Wallins arbeten i

bibliothekerna hafva begynt, om hvilka ofvanintagna bref ordar.

_Utgifvarens anmärkning_.

Dagb. Okt. 12.

Gick bittida ut på bestyr, köpte åtskilliga medicinska böcker och

instrumenter. Kom sedan hem middagstiden och gick med Seelig först

att inta en frukost hos en traktör i boutiquerna i pelargången

midtemot Tuileries-trädgården och derifrån till Louvre, der vi

använde de återstående 3 till 4 timmarne på betraktande af antika

sculptur-arbeten, hvarvid han såsom egentlig sculptör ex professo

var mig en god ledare. Dock är mitt sinne ej plastiskt, ej rent nog

ännu för att rätt kunna njuta af denna konst. Dertill fordras mer än

vid något annat befrielse från alla band och bojor, som vår bildning

och vår tid laggt på oss. Jag tyckte mig ganska väl förstå t.ex.

Apollo, Venus, isynnerhet den af Grekerna kallade Venus vulgaris, och

Polyhymnia, som behagade mig nästan mer än allt annat, vidare Bachus,

Fauner, Silener och Satyrer, hvilka alla jag anser för humoren uti

Grekernas plastiska konst och som särdeles behaga mig; men sedan

förekom mångt och mycket som jag ej förstod, framför allt Melpomene,

så ren och så äkta plastisk som ett sorgespel af Sofokles. Jag som

blifvit van att se sorgen uttryckt, om också till min styggelse, af

handvridningar och ögonvändningar, eller om detta öfverdrifna saknats,

dock alltid af en i mitt tycke nobelt sorglig min eller i allmänhet

något intressant smärtsamt uttryck, kunde oaktadt allt mitt bemödande

ej förstå denna i alla afseenden kolossala Melpomene-staty. Dock fann

jag att jag framdeles genom bemödande skulle kunna komma derhän. Så

gick det äfven med åtskilliga andra statyer, isynnerhet af gudar; men

Polyhymnia tyckte jag mig kunna falla på knä för. Gipsaftrycken af de

sculptur-arbeten, som anses, vara af Phidias, voro så stympade och

skadade att jag ej ansåg det löna mödan för mig att länge betrakta

dem; samma var äfven fallet med åtskilliga andra af dessa gipsaftryck.

Hvad mig i synnerhet föll i ögonen vid de gamla statyerna var den

måtta i alla lemmar, som man förgäfves söker hos de nyare, hvilka

alltid öfverdrifva, äfven här och der låta musklerna skina för mycket

fram. Det är sannt, hos de nyare ser man sällan någon ren staty; de

framställa vanligen personen i handling och anse den derföre böra träda

fram uti ett visst öfvermått. Men utom det att det redan på sätt och

vis går utöfver den renaste sculptur, så tycker jag äfven häri mera

måtta kunnat hållas. Mig har det åtminstone ofta varit vidrigt att

se tjocka muskelspända ben och armar hos bilder af nyare sculptörer,

liksom skönheten skulle ligga deri. Men jag tror det gäller i konst

som i allt annat, att när konstens egentliga lif och blomningstid

är ute (nemligen efter den tid då _den lefver_ och tidens menniskor

_lefva i den_), så kommer en tid då studium, begripande och lärdom

är hufvudsaken och då allt som den tiden bildas och skapas i konst

är intet annat än ett uttryck af konstnärs-studium och lärdom. I

sculpturen vill han då visa att han studerat anatomi och vet huru

musklerna gå, -- detta kan vara bra nog, men konstens tid är förbi.

På aftonen gingo Sachsarn, Gossman och jag på Montesquieu-balen,

och hade der tillfälle att beundra Fransosernas dans och den stora

glädje de finna i den. Och här är det ej allenast det unga folket som

dansar, gamla män och qvinnor röra föttren lika qvickt som de unga

och tyckas finna lika stor fröjd deri. Derefter gingo vi midtemot på

källaren _Montesquieu_, der allehanda folk- och pöbel-nöjen bestås

utan någon annan entrée än förbindelsen att förtära något. I afton var

der hvarjehanda slags musik af guitarrer och flageoletter och violiner

etc. och pajazzon och allehanda roliga scener. Jag fann just ingenting

roligt i allt detta. Här såg jag åter den Demon, som förstört mitt lif

för långa tider. Nu satte han hela min kropp i skakning. Var det ett

irrsken eller en handräckning -- det gick förbi utan vidare verkan.

(Dessa rader åsyfta utan tvifvel äfventyret i början af september. Utg.)

Okt. 13.

Gjorde än vidare åtskilliga uppköp, och sökte än en gång Blum för att

rådgöra med honom, men fick ej träffa honom. Derefter med Seelig först

på ett simpelt värdshus, der vi i sällskap med tvenne kolbärare (som

suto och spelade kort och sågo högst trefliga ut) drucko litet vin och

åto ost; sedan gingo vi till Louvre upp i målningsgalleriet, der vi

först gingo omkring i kopparsticks- och gamla tecknings-samlingarne,

hvilka för mig ej kunde äga så särdeles stort intresse, och vidare

upp i Marinemuseum, hvarefter vi något besågo den Spanska skolan och

åtskilligt af den Nederländska.

Okt. 14.

Gick ännu litet ut, sedan jag med stort besvär fått mina saker

inpackade. Åt en ambigue med Maron och Seelig, hvartill senare kom

den Hamburgermålare som vi i går aftons träffat på caféet; men hela

måltiden var tråkig. Sedan den blifvit slutad begåfvo vi oss alla

till diligencehuset, derifrån det slutligen, efter ett litet gräl i

vagnen med mina blifvande reskamrater om våra platser, bar af omkring

kl. 5. Jag var högeligen glad att kunna vända ryggen åt Paris. Resan

gick oafbrutet hela natten, som var kall och fuktig, så att jag, ehuru

dugtigt och tjockt klädd, dock ej hade alls för varmt; föga kunde jag

sofva, ty det var trångt och obeqvämt i vagnen.

Okt. 15.

Om morgonen kl. 9 förunnades oss omkring 10 minuter för frukost, som

intogs och smakade godt. Hela dagen var fult väder och mera tråkigt

var äfven sällskapet i vagnen; dock min vis à vis, en handelsman

från Paris, som skulle till Lyon för att göra affärer, roade bäst

sällskapet med historier om tjufstreck och bedrägerier som passera i

Paris. Vi foro mest hela dagen genom vinfält, der folk var sysselsatt

att samla drufvorna i stora tunnor. All den öfriga skörden af hvete

etc. tycktes redan vara gjord, så att fälten sågo gråa och fula ut,

der vin ej odlades. Mot aftonen kl. 7 gafs oss ungefär 20 minuter för

middagsmåltid, hvilken intogs lika begärligt som frukosten och betaltes

med 3 francs, ehuru den ingalunda var kräslig. Sedan gick färden åter

hela natten under ruskigt väder till kl. 2, då en af vårt sällskap

lemnade oss i Beaune, hvilken stad i natten såg högst besynnerlig ut

och tycktes ha mycket ruiner och qvarlemningar från de gamla Gallernas

tider. Nu blef bättre rum i vagnen att sträcka ut de hopsutna benen och

jag sof godt nog den återstående delen af natten.

Okt. 16.

Vi framkommo om morgonen kl. 8, i stället för den vanliga tiden

kl. 4, till Chalon och begåfvo oss genast med stor skyndsamhet om

bord på ett ångfartyg, som väntade blott på oss för att resa till

Lyon. Glad att slippa ur den fördömda vagnen, der jag så länge sutit

instängd, skyndade jag mig att få mina saker och begaf mig ombord.

Jag hade nu fått erfara hvad en resa vill säga i de så beprisade och

som beqväma ansedda diligencerna. Mig behagade åtminstone denna alls

icke, och tusende gånger hellre önskade jag sitta på en hos oss vanlig

bondskjutskärra med sitt hårda bräde, än på diligencens mjukt stoppade

dynor; säkert är att om jag kommer att resa till lands i mitt lif,

skall jag framdeles så mycket som möjligt undvika ett sådant sätt att

färdas. På tvenne nätter och en dag gafs oss ej mer än inalles omkring

en half timme att stiga ut, ty på den tid hästarne ombyttes hade man

knappt tid till sina allra nödvändigaste förrättningar. Väl tilläts det

oss att i långa backar, der hästarne alltid fingo gå fot för fot, stiga

ut och spatsera uppföre; men behagade de som suto framför mig ej göra

det, så hade jag det största besvär att klifva ut mellan deras ben och

måste på det högsta genera dem. Då jag vid ett ombyte vågade öppna den

dörr vid hvilken jag satt för att stiga ut, ropade conducteuren ganska

groft åt mig: que faites vous donc Monsieur? och tror jag ansåg mig ej

för rätt slug; men när jag lika groft svarade: je ne fais que pisser

Monsieur, fällde han ton och underrättade mig att man på den sidan ej

finge stiga ut. Öfverhufvud var mig hela färden nästan den tråkigaste

jag någonsin haft, och derföre fann jag obeskrifligt nöje i att komma

ombord på det lilla ångfartyget, der en stor mängd passagerare redan

var församlad. Genast när vi kommit om bord sattes af. Jag gick ner

i för-kajutan, der mina ögon föllo på ett högst roligt sällskap af

arbetskarlar, som suto omkring ett bord, spelte kort, drucko vin

och sjöngo muntra visor. Hela sällskapet i denna kajuta bestod till

största delen af deras gelikar och var till stor del på samma sätt

sysselsatt. Jag fann mig här alltför väl, för att vilja utbyta denna

andra och sämre plats emot den första kajutan, der priset for öfrigt

ej var mer än 2 francs dyrare. Vädret var under hela färden högst

fult och regnigt, så att jag ej kunde se stort af landets utseende på

Saones stränder. Lifvet i kajutan var ganska roligt, man åt och drack

oupphörligen, spelte och glammade, men röka var ej tillåtet. Detta

tyckas Fransoserna i allmänhet anse för särdeles ohöfviskt och mer än

annorstädes blir man här påmint om detta förbud. Det, såsom ock bruket

af hatt, tyckes ännu vara qvar af de gamla artighetslagarne i sällskap.

Navigationen på denna flod, såsom jag sedermera äfven märkte på Rhône,

har sina svårigheter och fordrar sin egen konst samt erfarenhet. Kl.

omkring 2 straxt efter middagen hunno vi fram till Lyon, der jag

gick in på det första värdshus jag såg emot mig och det var _Hotel

de hirondelle_. Som vädret allt fortfarande var fult med temmeligen

starkt regn, tänkte jag blifva på kammaren; men kunde dock ej hålla

mig att gå ut, dels för att höra efter huru det var med ångfarten

härifrån, dels ock för att få en liten öfversigt öfver staden. Sedan

jag uträttat det förra, begaf jag mig således upp på den stora höjd,

som till höger om floden dominerar hela staden och på hvars sluttning

en del af den är byggd. Uppgången här liknade mycket den i Havre, men

var på långt när ej så vacker, ty här saknades trädgårdarne i Havre.

På höjden fanns efter Franskt bruk ett kapell eller kloster, och vid

gatorna närmast derintill bodar och förfriskningsställen; de förra voro

fulla med vaxljus och gudabilder, de senare erbjödo kaffe och vin etc.

för pilgrimer upp till kapellet, helgadt åt, jag kan ej mera påminna

mig hvilket helgon. Från toppen hade man utsigt öfver hela staden och

nejden deromkring, som dock nu låg insvept i tjockt mörker, så att

jag ej kunde se mycket deraf. En del af staden, nemligen den som låg

närmast under mig, är byggd på sluttningen af den höjd på hvars topp

jag stod. Den öfvergår efter en mycket brant sluttning till en jemnare

plan längs Saone, öfver hvilken en särdeles stor mängd broar (mer än

hvad behöfligt synes) går till den andra delen af staden, som tycktes

mig byggd på ett spetsvinkligt triangulärt delta, bildadt af denna flod

och Rhône, som här flyta tillsammans. Staden, att dömma efter den lilla

del jag genomgick, tycks vara regulier och vacker. Nejden deromkring

tycktes mig mycket likna den omkring Rouen: höjder och dälder och i

allmänhet mycket couperadt land. Floderna äro ganska starkt strömmande,

men vattnet grått och fult. Novan blir mig ännu den ståtligaste flod

jag sett; om ej just Kumo elf, på vissa ställen der jag sett den, kan

sägas öfvergå Nevan. Men numera är mig minnet af den så otydligt att

jag ej kan anställa jemförelse. I staden tycktes ligga mycket militär

och när jag kom i mitt hotel såg jag nere i källarsalen åtskilliga

underofficerare, som suto i största förtrolighet med sina hustrur

eller _grisetter_ eller hvad det månde ha varit för qvinnor, och åto

sin middag. Här köpte jag mig slutligen ett par tofflor af ett mycket

vackert ungt fruntimmer. Hemkommen i mitt hotel intog jag kl. omkring 6

en dugtig middag och satte mig sedan att skrifva bref hem till min mor.

Okt. 17.

Begaf mig tillika med en annan ung man, som tycktes vara någon

ouvrier och bodde på samma värdshus som jag, kl. 5 om morgonen ner

till ångbåten, på hvilken förut fanns en hel hop hornboskap som var

fastbunden i förn för att föras till Avignon. Värdshusgossen, som

på en liten handkärra förde våra saker, hade ej fört oss till det

ångfartygsbolags båt som egentligen framskaffar passagerare. Men jag

ansåg det vara detsamma och blef qvar om bord, utom det att jag nu mera

ej gerna skulle hunnit till någon annan båt. Morgonen var kall och

frisk, alldeles ej mildare än vanligt höstväder hos oss, och jag höll

mig mest hela dagen gerna omkring machinens skorsten, som på långt håll

spridde omkring sig betydlig värme. Men det blåste från Sevennerna,

hvars toppar lågo omhöljda af tjock dimma, som knappt middagssolen

kunde skingra. Denna bergås följde hela högra Rhônestranden utföre

och låg oss beständigt i sigte. Den förekom mig dylik som höjderna

längs Seinefloden och kusten af Normandie, bestående hufvudsakligen af

sand. Något egentligt granitberg kunde jag ej upptäcka, dock på några

få ställen något ditåt. Det var en oafbruten vexling af höga kullar

och djupa dälder, ganska smala och utfårade i botten, vanligtvis af

någon vår- och höstrännils bädd, som dock nu var tom på vatten. Hela

trakten kunde ej i fruktbarhet och skönhet på långt när jemföras med

den vid Seinefloden; men hvad här gjorde åstopparne intressanta var den

stora mängd af gamla riddarslott, som ännu stodo i vackra ruiner på de

brantaste toppar och på afstånd tycktes mig nästan sväfva i luften; så

spetsiga sågo ofta bergtopparne ut. De delar af sluttningen som tycktes

vara odlingsbara, upptogos öfverallt och uteslutande, som det tycktes,

af vinfält, hvilka ofta gingo ända upp till toppen af åsen. Den andra

stranden var jemförelsevis slätare, dock äfven mycket afbruten af

höjder, bekrönta med ruiner af slott och kloster. Ganska många vackra

småstäder och köpingar passerades; bland hvilka Valence, så mycket jag

kunde i hast se, när stan mest behagade mig. Det slott, som ligger på

en brant bergshäll midtemot denna stad på andra sidan floden, förekom

mig isynnerhet underligt att skåda, men kanske det långa afståndet

mycket dertill bidrog, öfverhufvud är hela trakten högst intressant,

men saknar det höga och allvarsamma i den nordiska naturen, äfvensom

det älskliga och trefliga i Tysklands eller Seinetraktens. Hvad jag

öfverallt i Frankrike saknat, är skog. Vädret var, som sagdt, särdeles

kallt, ehuru solen sken ganska klart; så att vi 4 passagerare, som

kommit med från Lyon, suto hela tiden på en liten bänk vid skorstenen.

I Valence fingo vi stor tillökning af passagerare, bland hvilka en ung

Fransos, som tjente vid armén i Afrika och hade en särdeles vacker

uniform i nästan fullkomlig orientalisk smak. Vi kommo oss litet i

samtal och han var en af de trefligaste om bord. De hvilka kommit från

Lyon tycktes vara äkta Franska landtpatroner och ingåfvo mig en ganska

dålig tanke om bildningens tillstånd i allmänhet bland medelklassen

på landet i Frankrike. I Bourges, der vi hade att lossa mycket jern,

blefvo vi länge liggande och här köpte jag för 2 sous vindrufvor och

fikon mer än jag orkade äta på en gång. Färden blef dock till slut

något tråkig och först kl. mellan 5 och 6 på aftonen hunno vi fram

till Avignon; ty dels hade jernlossningen, dels anhållande vid hvarje

småstad för att afhemta passagerare, uppehållit oss; så att de andra

ångbåtarne gått förbi oss, ehuru vår fart på det hela var starkare

än deras. I anseende till vår sena framkomst fanns ingen billet mera

qvar i diligencen till Marseille; ty jag hade beslutit att i den

fortsätta resan, emedan ångbåtsfärden från Arles är så obestämd och så

mycket beror af väder och vind på hafvet. Jag fann mig således nödgad

qvarstanna ett dygn öfver i Avignon, men tog dock för säkerhets skull

redan nu billet för följande dagen. Knappt utkommen ur postbyrån, fingo

tvenne värdshusgarçoner tag på mig och inbjödo mig hvar till sitt hotel

med sina adresskort. Jag emottog af den ena hans kort, men beslöt mig

dock att följa med den andra, emedan hans hotel var närmare; deröfver

blef den andra högeligen förargad och fordrade med "Ungestüm" sitt kort

tillbaka, hvilket han ock naturligtvis genast fick.

Okt. 18.