Se'n natten ut han hvilat, Nala i kunglig skrud
Gick jemte Damayanti tidigt till Bhima fram.
Han helsade sin ädle svärfar i ödmjukhet,
Och Damayanti med vördnad sig bugade för sin far.
Så Bhima mottog Nala med fröjd, som sin egen son,
Och se'n han honom helsat och ärat, som lämpligt var,
Han talte till Damayanti med vänliga, milda ord.
Den ädles huldhet Nal med vördnad emottog glad,
Betygande honom skickligt sin sonliga ödmjukhet.
Men genom staden ljöd ett ljudeligt sorl af fröjd, 5
Då folket med glädje såg att Nala var kommen dit.
Och staden kläddes snart i guirlanders och fanors glans,
Och gatorna bestänktes[129] och pryddes med blommor rikt;
För hvarje dörr man strödde blommor med ljuflig doft,
Från Gudarnes alla altar höjde sig offerrök.
Så Rituparna hörde att Nala var återvänd,
I Vàhukas skepnad dold, och visade hjertlig fröjd.
Men inför Rituparna sig Nala ursäktade,
Och äfven denne belefvadt urskuldade sig för Nal.
Förvånad den ädle hjelten lyckönskade Naischadha: 10
"Hel dig, att din maka åter du funnit!" så sade han,
"Men om, då du okänd bodde, du lycklige! i mitt hus,
Jag dig med ord eller gerning kränkte, o Naischadha!
Om något med eller utan vetskap jag gjort mot dig,
Som ej bordt göras, detta du ville förlåta mig."
Nala sade:
"Ej ens i den minsta sak mig kränkte, o Konung! du;
Men om så äfven skett, dock vrede ej höfdes mig.
Re'n fordom voro vi vänner -- du är ju min anförvandt --
Skänk derför äfven framgent mig städse din vänskap du.
Hos dig jag lycklig lefde, och fick hvarje önskan fylld
Mer i ditt hus, Rituparna! än stundom i eget hem.
Dock -- körningskonsten ännu tillgodo du har hos mig,
Den önskar jag lemna dig, o Konung! om så du vill."
Så sägande, åt Rituparna sin kunskap gaf Naischadha,
Och denne i föreskrifven ordning emottog den.
Men se'n han denna konst bekommit, Ayodhyas Kung
Tog sig en annan kusk och for till sin egen stad.
Se'n Rituparna farit hädan, den ädle Nal
Dröjde ej altför länge mer uti Kundina.