Då hon sett Punyaslokas rörelse, Kesini
Gick skyndsamt till Damayanti, förtàljande henne allt.
Då sände Damayanti, upprörd af sorg och hopp,
Kesini till sin mor, i längtan att Nala se:
"Jag Vàhuka väl bespejat, ty Nala jag anade;
Det yttre blott ger mig tvifvel, nu sjelf jag det skingra vill.
Låt honom komma till mig, eller mig gå till honom ned
Beslut om detta med, eller utan min faders råd."
Så var hennes bud, men modren för Bhima förkunnade 5
Hans dotters beslut, och Kungen till detta sitt bifall gaf.
Så med sin faders tillstånd, och med sin älskade mors,
Hon lät till sin egen boning hemta den ädle Nal.
Men då han Damayanti nu ändtligen återsåg,
Hans tårar, af sorg och vemod, ohejdade, bröto fram;
Och hon, då hon åter honom såg med sig förenad så,
Den ljufva häftigt greps af smärta och bittert qval.
I sorgdrägt klädd, okammad, vanvårdad, af stoft betäckt,
Då talte Damayanti med vemod till Vàhuka:
"Har någonsin förr du sett en man, som har kännt sin plikt, 10
Och dock, då hon sorglöst sofde, i ödsliga skogens djup
Lemnat sin älskade maka, fast trogen och utan skuld?
Hvem kunde väl lemma henne så? -- Punyasloka blott!
Hvad bröt från min barndomsdag väl nå'nsin mot honom jag,
Att mig han skulle så värnlös lemna i sömnens våld?
Han, den jag framför Gudar valde till make förr,
Sin maka, som honom skänkte barn, hvi lemnade han?
En gång med sin hand i min öfver altarets eld[121] han svor
I Gudars åsyn: 'Jag din skall blifva'![122] Hur glömdes det?"
Och medan Damayanti talade detta allt, 15
Våldsamt tårarne trängde ur hennes ögon fram.
Men då ur de mörka ögon, som rodnat af tårar, Nal
Såg sorgens floder välla, djupt skakad talade han:
"Att jag min thron förlorat, ej var det mitt eget verk,
Men Kalis, så ock att dig, o ljufva! jag öfvergaf
Och derför Kali rättvist träffades af ditt bann,
Der nödställd du stod i skogen, mig sörjande dag och natt
Se'n, fängslad inom min kropp, han dvaldes i ständigt qval,
Tärd af ditt bann, som då man hopar glöd öfver glöd,
Ditt bann och min viljas kraft dock honom besegrat har, 20
Ty engång sitt slut väl nalkas måste vårt lidande.
Den onde vek från mig; han gick, jag hastade hit
För din skull, herrliga du! Ej annat jag sökte här.
Dock säg -- hur kan, som du, en qvinna sin älskade,
Sin trogna make glömma och välja en annan man?
Härolder gå kring landen, förkunnande Bhimas bud,
Och säga: 'Damayanti skall välja en ny gemål,
Den henne anstår bäst, fritt enligt sitt eget val.'
På detta bud Ayodhyas Konung hastade hit."
Men då Damayanti hörde hans förebrående ord, 25
Hon blyg och darrande talte ödmjukt till Naischadha:
"Var skonsam, herrlige du! ej du bör mig tro om ondt,
Ty Gudar jag försmådde och valde, o Nala! dig.
Att bringa dig tillbaka, gingo Brahmaner ut,
I verldens alla trakter förkunnande mina ord.
Så fann till slut den vise Parnâda, o Konung! dig
I Kosala, der du lefde i Kung Rituparnas slott.
Men se'n han sitt uppdrag fyllt och bragt mig igen ditt svar,
Jag uttänkt denna list, att bringa dig åter hit;
Ty utom dig ej någon i verlden, o Naischadha! 30
Hundrade mil har färdats fram på en enda dag. --
Så sannt jag faller ned och famnar ditt knä, o Nal!
Ej något emot dig, ädle! bröt ens i tankar jag.
Som allas vittne Vinden[123] rastlös i verlden går,
Den tage mitt lif om något, o Konung! jag bröt mot dig;
Så tågar äfven Solen[124] högt öfver jorden fram,
Den tage mitt lif, om något, o Nala! jag bröt mot dig,
Och Månen i verldens rund lugn vandrar sitt tysta tåg,
Den tage mit lif om något det minsta jag bröt mot dig.
Af dessa trenne Gudar verldsalltet sin jemnvigt har, 35
Må de mitt ord besanna -- eller förskjuta mig." --
Så manad, vindens Gud[125] nu talte från höjden så:
"Ej bröt hon, ädle Nala! Dig sanning förkunnar jag.
Okränkt har dygdens skatt hon troget bevarat dig;
Tre år för henne voro skyddande vittnen vi.
Men denna skickliga list hon tänkte för din skull ut,
Ty endast du på en dag kan färdas hundrade mil.
Du funnit Damayanti, o Nal! Damayanti dig.
Så tvifla du bör ej mer, men nalkas din älskade."
Men medan Vàyu talte, föll neder ett blomsterregn, 40
Och Gudarnes trummor[126] ljödo, och vinden fläktade mildt.
Och Nala, då han dessa Gudarnes under såg,
Ej hyste mot Damayanti, den ljufva, han tvifvel mer;
Han påtog den glänsande klädnad, han fått af Karkotaka,
Han tänkte på honom -- sin egen skepnad han genast fick.[127]
Då Damayanti såg sin make som förr igen,
Hon slog sina armar om honom och ropade högt af fröjd.
Så äfven den ädle Nala, strålande skön som förr,
Omfamnade henne och smekte med fröjd sina späda barn.
Men nedtyngd af sorgens minne, den ljufliga suckade djupt 45
Och tryckte tigande Nalas hufvud intill sitt bröst;
Så ock den starke Nala, kufvad af vemod, tyst
Höll länge famnad den ljufva, än höljd uti sorgens drägt.
Men snart allt hvad som så emellan de båda händt,
För Bhima Damayantis moder förkunnade gladt,
Och Kungen sade: "i morgon Nala jag helsa vill,
Se'n reningsoffret han gjort och hvilat sin natt i frid." --
I fröjd de hvilade sedan, förtäljande natten om
Om fordna sorger, och mindes sin irrfärd i skogens djup.
Der dröjde med tjusadt sinne förnöjda i Bhimas slott
De älskande två, och sökte den ena den andras fröjd.
Sen Nala på fjerde året sin maka så återfann,
Han lefde i högsta lycka och ägde hvar önskan fylld;
Och äfven Damayanti fick fägring och glans igen,
Som jorden, med tvinande frukt, blir yppig vid vårens regn. --
Med sin gemål förenad, med försvunnen
Sorg och smärta, i vexande fröjd och lycka
Bhimadottren, så till målet hunnen,
Fick glans, som natten, sedan dess måne uppgått.[128]