En månad dröjde han, tog afsked af Bhima se'n
Och dädan drog till Nischadha, följd af sina närmaste,
Med sexton elefanter, men blott en endaste vagn,
Med femtio ryttare och sexhundrade man till fot.
Och jorden darrade under honom, då vredgad han
Med ilande fart, den ädle, for in i Nischadhas land.
Nu gick Virasenas hjelteson till Puschkara fram
Och sade: "Kom, låt oss spela! Jag samlat mig gods på nytt.
Se! Damayanti och allt, hvad annat jag äger mer, 5
Det är min insats, din må vara din kungathron.
Låt spelet ånyo börjas; mitt fasta beslut det är.
Hel dig! På ett enda kast vårt allt, och derhos vårt lif! --
Om en af någon vunnit hans rike, hans egendom,
Han bör och genspel gifva, så bjuder en rättvis lag.
Men afslår du tärningslek, vi pröfve en svärdslek då,
Ett envig bringe dig eller mig till ett slutligt lugn! --
Det rike, man fått i arf, behålla man städse bör
Med hvarje möjligt medel; så lyder de vises bud.
Välj, Puschkara! nu emellan de medel, jag bjuder dig: 10
Välj spelet, eller spänn din båge till manlig strid!"
Men Puschkara, manad så af Nala, försmädligt log,
Re'n säker om sin seger, och talte till Naischadha:
"Hel, att du gods dig samlat till insats! Det fröjdar mig.
Hel, att du sjelf och att din maka nu lefver än'!
Hel, att Damayantis olycksöde nu når sitt slut!
Ty snart, af alla skatter prydd, dem jag vinner nu,
Som himmelska nymfer Indra,[130] den ljufliga tillhör mig.
Ja, ständigt på dig jag tänkt och väntat dig, Naischadha!
Ty fröjd jag fann i spel med vän och med like blott. 15
Men se'n jag Damayanti, den ljufliga, vunnit har,
Till slut jag står vid målet, ty städse hon var mig kär." --
Men Nala, då han hört hans förmätna och djerfva ord,
Han ville med svärdet klyfva hans hjessa; af kufvad harm
Hans ögon blodbesprängdes, och bittert den ädle log;
Han sade: "Spelom! Hvartill ditt prat? Det blir stäfjadt snart!"
Nu spelet begynte åter för Nala och Puschkara,
Men i ett enda drag förlorade denne nu
Sig sjelf och sina perlor, och skatter och allt åt Nal.
Och sedan han segrat, Nala högt skrattande sade så: 20
"Mitt är nu riket åter, okränkt och från ovän fritt;
Ej var för dig Damayanti bestämd, du konunganarr!
Du dåre! med allt ditt följe du vorden är hennes slaf --
Dock -- då jag en gång blef besegrad, det ej ditt verk,
Men Kalis var, fastän du, narr! det ej insåg sjelf.
Den harm, som gällt en annan, derför ej drabbe dig!
Lef gladt och i frid! Ditt lif jag skänker dig, Puschkara!
Jag afstår dig allt ditt gods, och dertill din arfvedel.
Min fröjd jag haft i dig; du fordom mig städs var kär,
Och ej från dig min vänskap skall vika, o Puschkara! 25
Du är min bror! Lef väl, lef lycklig i hundra år!" --
Se'n Nala Puschkara helsat och tryckt till sitt brodersbröst,
Han tillstånd gaf åt honom att fara till egen stad. --
Men så behandlad af Nala, rörd talade Puschkara
Till Punyasloka, och böjde med vördnad sitt hufvud ned:
"Pris vare dig evigt! Lef i tiotusende år
I lycka, du, som lifvet mig skänker, och hus och härd!" --
Men, gästad af Nala, glad han dröjde en månad qvar;
Derefter med sitt folk och en glänsande, väldig här,
Af trogne tjenare följd, han drog till sin egen stad 30
Och strålade lik solen i skönhet och herrlig glans.
Se'n Puschkara dragit hän i frid, den mäktige Nal
Säll tågade in i staden, och möttes af festlig prakt.
Så återvänd, med huldhet talte till folket han;
Och folket från stad och land, med Äldste och vise Råd,
Till honom talte med vördnad, betaget af högsta fröjd:
"Nu äre vi sälla åter, o Konung! i stad och bygd;
Vi kommit att hylla dig, som Gudarne himlens kung".[131]
Se'n Puschkara blidkad var och man firat en herrlig fest, 35
Hembragte sin maka Nala, följd af en väldig här;
Och Bhima åt sin dotter sade ett gladt farväl,
Se'n rikt han henne utstyrt med herrliga skänkers tal.
Och då med det ljufva tvillingsparet hon återvändt,
Som Indra i himlens lustgård,[132] lefde i glädje Nal
Och blef bland jordens[133] Kungar beprisad och vidt berömd.
Han styrde sitt återvunna land med förnyad glans
Och hembar Gudarne offer, frikostig och god och mild.
Epigrammer af Amarû.
För att fylla några toma blad och derjemte gifva ett, om ock ringa prof
af Indernas lyriska poesie, lemnas här i svensk öfversättning några
af Amarûs kärleks-epigrammer. Dessa små stycken tillhöra den indiska
poesiens sednare utvecklingsperiod och vittna, så väl genom språkets
utsökta elegans, som genom dess konstmässiga behandling om en tid, då
poesien längesedan trädt ur den episka diktens enkla och omedelbara
framställningssätt, och då skalderna redan med moget medvetande och
med utbildad konstnärshand skredo till utförandet af sina verk. Af
Amarû känner man intet annan än etthundrade sådana små stanser, som de
här i öfversättning meddelade, men detta lilla har dock varit nog,
att i Indien göra hans namn älskadt och oförgätligt. Dessa hundrade
epigrammer äro lika många små taflor, fulla af lif och behag, utförda
med en finhet i känslan, en sanning i grupperingen, och en värme i
coloriten, som hade kärlekens Gud med egen hand fört Amarûs pensel.
Om de flesta af Indiens författare, känner man föga eller intet; så
äfven om Amarû. Blott sagan vet att om honom förtälja ett och annat. En
legend förmäler följande: Då en af Indiens philosopher Sankarâtschârya
(i 8:de årh. e.Chr.) jemte sina lärjungar engång kom till Kaschmir,
kort efter dess Konung Amarûs död, frågade honom de vise vid den
aflidne Konungens hof, om han kunde säga hvad kärlek var. Han svarade
härtill nekande, men han antog Amarûs gestalt och lefde en tid i hans
harem, som pryddes af etthundrade sköna gemåler, och då han derifrån
återkom, besvarade han frågan med sina hundrade stanser. -- En annan
legend berättar, att hans själ, enligt den föreställning Inderna
hafva om själens flyttning ur en kropp i en annan, fått sin boning
uti hundrade qvinnor efter hvarandra, och att den under denna sin
vandring blifvit invigd i kärlekens alla mysterier. Allt detta syftar
synbarligen blott på hans hundrade kärleks-epigrammer.
Denna samling, benämnd Amarû-satakam "Amarûs centurie" utgafs, åtföljd
af en dubbel commentarie, utan titelblad i Calcutta 1808 eller 1812.
Efter denna utgaf Apudy (Chézy) i Paris 1831, under titel "Anthologie
érotique d'Amarou," 51 af dessa stanser, och återgaf på prosa deras
innehåll i en med författarens vanliga smak och finhet utförd, men
föga trogen parafras. Vidare aftryckte Böhtlingk 39 af dem i sin
Sanskrit-Chrestomathie. Rückert har i Musenalmanach för år 1831
öfversatt 38 af dessa epigrammer, men tyvärr har hans öfversättning ej
varit här tillgänglig.
Några af dessa stycken uppträda nu i svensk drägt, så mycket som
möjligt varit efter or den öfversatta och återgifna i originalens
konstfulla, stundom oefterhärmliga meter. Denna svårighet i det yttre,
i förening med originalets korta, innehållsdigra uttryckssätt, och en
känslans finhet, som synes vilja flykta vid äfven den lindrigaste
beröring, har satt svåra hinder i öfversättarens väg. I fall dessa
här meddelade små stycken, såsom de nu uppträda, ej skulle synas
rättfärdiga Amarûs stora rykte, så bör läsaren ej tillräkna detta
honom, utan blott öfversättarens bristande förmåga.
Obs. De här öfversatta stycken finnas i Calcutta upplagan under N:o 67,
9, 53, 94, 12, 10, 60, 71, 19, 35, 81, 33 och 69.
Epigrammer af Amarû.
"Hvad dårskap, att så i ditt hjertas enfald
vilja fast i din kärlek bli;
Fatta styrka och mod, var stolt, din trohet
glöm och tänk ej på honom mer!"
Så manad af sin ömma väninna, tärnan
henne svarade helt förskräckt:
"Sakta, sakta! att han ej hör dig, vännen,
som hvilar här i mitt hjerta gömd."
-------
"Du kommer ju igen om en timme
i middag, kanske i qväll,
Åtminstone då morgonsolen gryr, säg,
älskling! gör du ej så?"
Så talte menlöst hon i barnslig oskuld,
smekande, i tårar ljuf:
Och han, som skulle fjerran färdas, snärjd sig
kände och dröjde qvar.
-----
"Min vän!" "Herre!" "Glöm nu din stolta vrede!"
"Ej är jag vred, du bedrager dig!" --
"Vi ha' så ledsamt" -- "Jag finner mig ju helt förträffligt;
endast du besvärad dig känna tycks." --
"Men hvarför snyftar du då med bruten stämma,
och hvarför tåras då ditt öga så?
Helt visst för min skull!" -- "Hvad är väl dig jag?" --
"Mitt lif!" -- "O nej! och derför just gråter jag."
-------
"Välan! om vrede blott kan plats i ditt hjerta finna,
Vi skiljas, som du vill det! Hvad mäktar jag dertill göra?
Men återgif mig först de famntag, jag fordom gaf dig,
Gif äfvenså igen mina brinnande, varma kyssar."
-------
"Åt min älskare jag nyss med låtsad vrede sade 'begif dig bort!'
Och den grymme genast helt allvarligt drog hän och mig lemnade;
Om ännu en gång den kärlekslöse, blidkad och ångrande,
Vill mig nalkas åter, säg, väninna! hvad bör jag väl göra då?"
-------
"Man skiljs, man råkas ju sen i glädje åter:
gör dig ej någon sorg för mig!
Mitt hjerta! Var ej så blek, så stum och sorgsen!"
Så talade med tårar jag.
Ljuft blyg, en dröjande, stilla blick hon gaf mig,
ur ögat tyst en tår smög fram,
Hon log i vemod och sade med bruten stämma:
"En tidig död skall bli mitt hopp."
-------
"Stundom långt skönare dagen än natten är;
Stundom är natten långt mera än dagen klar. --
Hvardera vike och gifve den andra rum,
Då ej min älskade jag vid min sida har."
-------
"Kärleken må hjertat spränga, trånad taga all fägring bort,
Dock ej ett ord jag vexlar mera med den trolöse älskaren."
Så talade, af häftig harm djupt upprörd, tärnan med hindens blick.
Men såg med längtan dock åt den väg, der honom hon väntade.
-------
Med ansigtet vändt åt hvar sitt håll på soffan
suto de unga två,
Tysta och trumpna efter sin tvist, fast kärlek
gömdes på hjertats djup.
Men obemärkt deras sneglande blickar möttes,
smältande i hvarann;
Vreden bröts, med ett leende snart de föllo
hvarandra om halsen gladt.
-------
"Älskade lemna din vrede! Se mig vid dina fötter!
Aldrig än', ljufvaste! var du härtills så sträng, så häftig."
Älskaren talade detta, flickan såg bort i vemod
Fällande ymniga tårar, teg och svarade icke.
-------
"Då han finnes i min närhet, alltid
jag mig vänder bort och slår ögat ned;
Då han talar och af lust mitt sinne
förvirras, skyndsamt jag sluter örat till;
Och då kinden rodnar, läppen spritter
af tjusning, jag med handen straxt döljer det;
Men, hvad skall jag göra, då de stygga
banden brista så i mitt klädningslif?"
-------
"Han sofver. Sött somna du jemväl!"
Så sade vännerna och gingo bort.
Oskuldsfullt en kyss af kärlek då
sakta tryckte jag uppå hans kind.
Straxt märktes uppå hans sprittning dock
att han låtsade slumra blott.
Den elake! -- O, hur blygdes jag!
Dock -- han skingrade min blygsel snart.
-------
"Hvart hastar du, sköna! hän i den dunkla natten?" --
"Dit, der min enda, utkorade älskling väntar." --
"Hur räds ej, späda! du att irra i natten ensam?" --
"Jag har ju Guden med de hvässade pilar med mig."
Hänvisningar.
[1] _Indra_, i den episka mythologien den högste bland Gudarne,
luftens och firmamentets, molnens och blixtens Herre; den förnämste
bland Verldsbeskyddarne, bevakande östern, solens uppgång.
[2] _Vedakunnig_. Vederna äro Indernas äldsta, heliga hymner. Deras
läsning är en plikt för Brahmanernas och äfven for Krigarnes kast.
[3] _Nischada_ ett land i det nordliga, likasom det nedanföre
förekommande _Vidarbha_ ett rike i det sydligare Indien. Indien var
fordom, likasom nu, fördeladt i många små, af hvarandra oberoende riken.
[4] _Manu_ var menniskoslägtets stamfader, den förste lagstiftaren;
hans lagar utgöra ännu idag grunden för indernas hela samhällsskick.
[5] Detta epithet har här, emot ställningen i originalet, blifvit
stäldt till sist, emedan i detta Nalas fel, det enda honom
tillskrifves, hans i det följande skildrade olyckor hafva sitt ursprung.
[6] _Rischi_: så kallas en genom sin vishet ock sin kunskap helig
person. Inderna fördela dem i sju klasser. Bland dessa kallas en
_Brahmarschi_: vise bland Brahmanerna, och till dem hörde Damanas.
[7] På denna, Brahmanerna tillskrifna förmåga att skänka välsignelsen
af afkomlingar anspelas ofta i de episka dikterna, och synes utgöra
en af de gåfvor, hvaraf Brahmanerna mest älska beröma sig. De utverka
detta genom sina böner hos Gudarne, med hvilka de stå i förbindelse.
Enligt Indernas religiösa föreställningar är saknad af barn, isynnerhet
söner, den högsta af olyckor, emedan de aflidnes andar blott så länge
få qvarblifva i Indras himmelska verldar, som en ättling åt Gudarne
hembär de årliga offren för de hädangångne förfadrens andar; underlåtes
detta, måste de nedstiga till underjorden.
[8] Satschi: Indras Gemål.
[9] _Asvinabröderne_: Indernas Castor och Pollux, Solens herrlige
tvillingssöner. Deras namn betecknar etymologiskt "de med hästar
försedde," och de föreställas alltid ridande. De äro Gudarnes läkare.
[10] _Gandharverna_ äro Halfgudar, beboende Indras himmel, himmelska
musici, som med dans och spel sköta glädjen i Gudarnes samqväm, men
ofta äfven, i kärlekens värf, stiga ned till jorden.
[11] Damayanti skulle sjelf välja sig en gemål, företaga ett
"Sjelf-val" (Svayamvara). Detta sätt att förmäla sig är ett
privilegium, som tillkommer ensamt Krigarekastens, helst Konungarnes
döttrar. Vanligen sker i Indien all äktenskaplig förbindelse genom
föräldrarnes inbördes öfverenskommelse; i nämnde fall äger jungfrun
frihet att välja, hvem hon för godt finner, äfven utan föräldrarnes
samtycke. Om de åtta i lag erkända olika slag af äktenskap, om deras
olika fördelar och olägenheter, äfvensom om hvilka slag tillkomma
hvarje klass, handlas i Manus lagar Bok. 3. vv. 20-42.
[12]_Långarmig_ var hos Inderna och hos de med dem beslägtade Perserna
för en Konung berömande epithet, antydande vidsträcktheten af hans
makt. Namnet Artaxerxes Longimanus är ett exempel härpå.
[13] _Nàrada_, Gudarnes budbärare, svarar emot Mercurius i Grekernas
mythologie. Han spelar en vigtig role i de episka berättelserna. Han
uppträder här alltid som medlare emellan Gudarne och menniskorna.
Vid sin återkomst från något uppdrag på jorden berättar han nu om
Damayantis val. Läsaren införes med denna vers i Indras verld, hvars
nyhetskrämare Nàrada är.
[14] _Vrihadasva_ är den som berättar hela händelsen. Nàradas svar var
upptaget direct och med hans egna ord; berättelsen, som deraf afbröts,
återtager sin förra gång, hvilket angifves med ofvanskriften:
Vrihadasva sade.
[15] _Balas och Vritras baneman_ kallas Indra, med häntydning på en i
Vederna ofta förekommande mythisk tradition. Bala och Vritra äro tvenne
väldiga, mörka Daemoner i molngestalt, hvilka i djupa klyftor hålla
fängslade de himmelska korna, de regngifvande, välsignelserika skyarne.
Med dessa Daemoner står Indra i ständig kamp, han slungar emot dem sin
blixt och kufvar dem, och skyarne komma ut ur sitt fängelse och regna
ned öfver jorden sitt välsignelserika, fruktbringande vatten.
[16] _Kàmaduk_, "den som mjölkar allt hvad man önskar," är en mythisk
ko, utgörande en af Indras förnämsta skatter; den gaf sin ägare allt
hvad han önskade. Det var besittningen af en sådan allt förlänande
ko, den i Vederna och i Ràmàyana besjungna kampen emellan Konung
Visvamitra och Brahmanen Vasischtha gällde.
[17] _Maghavàn_, ett namn för Indra, betyder etymologiskt: "den store,"
"den mäktige."
[18] Inderna räkna vanligen åtta verldstrakter, motsvarande våra
väderstreck; hvarje trakt beherrskas och skyddas af en af de Gudar,
hvilka hafva sig inseendet öfver verldens regelbundna gång särskildt
anförtrodt. Af dessa "Verldsbeskyddarne" förestår _Indra_ (firmamentets
Gud) _Östern_, hvarmed Inderna begynna, emedan solen der rinner
upp, _Agni_ (eldens Gud) _Sydost_; _Yama_ (rättvisans och dödens
Gud) _Södern_, _Nayarita_ (?) _Sydvest_, _Varuna_ (vattnets Gud),
_Western_, _Vàyu_ (vindens Gud) _Nordvest_, _Kuvera_ (rikedomarnes
Gud) _Norden_, d.ä. Himàlayas bergiga nejder, Isa eller Siva Nordost.
Efter dessa "beskyddare" benämndes väderstrecken äfven Aindri, Agneyi,
Yàmyà, Nairiti, Vàruni, Vàyavi, Kuveri, Aisàni. Vid sidan af hvarje
Verldsbeskyddare står en hvit elefant, som uppbär firmamentet, och vid
denne åter dess maka. Dessa äro de såkallade Verldselefanterne.
[19] Då en Inder vill visa vördnad emot den han tilltalar, lägger han
händerna plant tillsamman och höjer dem så mot pannan, medan han talar.
Andra uppgifva åter att denna åtbörd (andschali) består i att korsa
händerna öfver bröstet.
[20] Indra, Agni, Varuna och Yama äro de förnämste bland
Verldsbeskyddarne. Yama kommer, då tiden är inne, och befriar själen
från kroppens bojor (derföre i originalet: "Yama, som för menniskorna
gör ända på kroppen"). Han leder den befriade själen till sitt rike i
underjorden, (till Yamapura: Yamas stad), der han dömer den antingen
till salighet i Svarga: Indras Paradis, eller till straff i Naraka:
helfvetet, eller till återuppträdande på jorden, för att genom
själavandringen renas och bli värdig att inträda i himmelen.
[21] _Sakra_: ett af Indras många namn.
[22] Nala kallas Naischada efter sitt hemland Nischada, altså
"Nischader."
[23] _Yakschàs_ äro Halfgudar, hvilka tjena rikedomens Gud Kuvera,
bevakande hans trädgårdar och hans skatter, boende med honom i hans
hufvudstad Alakà, belägen bakom sjön Mànasa, på berget Kailàsa, långt
uppe i norden.
[24] _Hutàsa_ ett namn för Agni, eldens personifierade Gud, betyder
etymologiskt "den som förtär det offrade."
[25] Eg. "Daityàs och Dànavàs tillintetgörare (mardana)." Daityàs äro
onda väsen, den Indiska Mythologiens Titaner. De äro söner af Diti och
hennes gemål Kasyapa, en af de sju menniskornas och naturens urfäder,
åt hvilka skaparen anförtrodde att väcka till lif och verksamhet det
enskilda i naturens företeelser, enligt det utvecklingsfrö, han i dem
nedlagt; Kasyapa är i den äldsta Indiska Mythologien en symbol af
Jorden. Med en annan gemål Aditi hade Kasyapa tolf söner: àdityàs,
symboler af årets tolf månader och af djurkretsens tolf tecken. De
äro milda, välgörande, mot menniskorna välvilliga väsen: Ljusgudar;
ett af solens namn är àditya, och de tolf àdityàs äro bilder af dess
tolf stadier under årets lopp. Äfven Dànavàs äro söner af Kasyapa, onda
Daemoner lika som Daityàs. De hafva sitt namn af Kasyapas tredje gemål
_Danu_. Daityàs och Dànavàs benämnas med ett gemensamt namn Asuràs;
de föra ett ständigt krig emot sina halfbröder, de milde, välgörande
àdityàs, och anfalla, såsom Grekernes Titaner, Gudarne i deras himmel,
så att de stundom, såsom i Sakuntala, nödgas kalla jordens hjeltar till
hjelp.
[26] _Sal_: "ranga", betyder scenen i en theater, men betecknar
äfven ett stort rum i de Indiska Furstarnes palatser, som begagnas vid
alla högtidliga och offentliga tillfällen, vid offer, vid emottagande
af främmande Konungar och Gesandter, vid uppförandet af mimiska och
dramatiska föreställningar, samt mera dylikt.
[27] _Bhogavati_ betyder etymologiskt "den njutningsrika", och är de
heliga ormarnes (nàgàs) hufvudstad. Enligt Indernas föreställning
bodde i underjorden vissa mot menniskorna välvilliga väsen med
menniskoanlete och ormkropp. De ansågos som Half-gudar och betraktades
med kärlek och vördnad. I den sednare Indiska sagan uppträda de ofta.
Längre fram i detta stycke få vi göra bekantskap med deras Konung
Karkotaka.
[28] Detta "måste" finns i orig. uttryckt genom Imperativus, hvilket
i Sanskrit har en mycket bestämd, befallande betydelse. En mildare
befallning uttryckes genom Potentialis. Charakteristisk för Indernas
verldsåskådning är denna Damayantis befallande ton emot Gudarne.
Hon vet med sig att hon uppfyllt hvad hennes plikt varit, att hon
lydt Gudarnes egen vink, derför befaller hon, men beder ej; hon har
rättvisan på sin sida. Indern tvingar sig äfven in i himmelen; han
kommer dit med eller mot Gudarnes vilja, blott han uppfyllt hvad
lagen dertill fordrar. Nåd och bön äro i menniskans förhållande till
Gudomen hos Inderna egentligen okända begrepp. Här råder blott sett
rättsförhållande, till någon del uppblandadt med Fatalism.
[29] Öfvers. har tillåtit sig att på detta ställe intaga 6 verser emot
originalets sammanträngda fyra, för att kunna klarare framhålla de
egenskaper, hvilka Inderne ansågo utgöra Gudarnes skiljetecken från
menniskorna. Äfven Grekerne föreställde sig att Gudarne ej, såsom
menniskorna, hade behof af att blinka, för att hålla sina blickar klara.
[30] Dessa gåfvor, dem Gudarne förlänade åt Nala, stå i förbindelse
med och beteckna de särskilda egenskaper, hvarmed dessa Gudar ansågos
vara utrustade. Indras "närvaro vid Nalas offer" syftar på de ofta
förekommande berättelser, huru Indra, då ett offer behagade honom,
uttryckte sin välvilja genom att låta himmelens pukor (åskmolnen)
ljuda, och låta regnet dugga ned på den offrande. Agni, eldens Gud,
förlänade sitt eget väsen: "elden, när helst Nala deraf var i behof,"
och vidare ännu "fritt tillträde till högre rymder, som stråla af egen
glans:" till Indras himmel, der de dödlige, genom Gudarnes gunst, äfven
under lifvet kunde vinna inträde. -- Yama, det rättas Gud, förlänade
"fasthet i dygd och plikt." -- Varuna, enligt den sednare Mythologien
vattnets Gud, förlänade, likasom Agni, sitt eget väsen. Vi få i det
följande se, hvad bruk Nala gjorde deraf. Vidare förlänade honom
Varuna "doftande kransar:" Lotoskransar, emedan den heliga Lotosblomman
vexer i Varunas, vattnets, sköte. -- Alla gemensamt förlänade honom
"ett tvillingspar." Hvad betydelse efterkommande äga enligt Indernas
föreställningar, hafva vi i en föregående not (7) sökt antyda.
[31] Asvameda: "hästoffer," är ett af de förnämsta offer, och
förenadt med stora omkostnader. Den som lyckligt verkställt detta
offer etthundrade gånger, åt honom måste Indra afträda thronen i sitt
paradis: svarga. Många hafva sökt hinna detta mål, men ingen har vunnit
det, ty det lyckades alltid Indra, som fruktade att förlora sitt välde,
att på ett eller annat vis störa den offrande och tillintetgöra offrets
verkan. Indernas offer till deras Gudar voro i allmänhet ej blodiga,
och äfven Asvameda-offret synes ursprungligen hafva skett symboliskt.
Först sednare blef hästen verkligen offrad. -- Yttrandet "Yayàti lik"
syftar på en i Mahàbhàrata förekommande legend om Yayàti, Nàhuschas
son.
[32] I originalet säges: "han fullgjorde offer, med lämpliga gåfvor."
Offren skedde alltid genom Brahmaner, ehuru den, som tillställde
offret, deraf drog fördelen. Den gåfva, de för sådant biträde erhöllo,
utgjorde deras förnämsta inkomst. Derföre försummade Brahmanerna ej
att i de traditioner, dem de redigerade, framhålla, huru gåfvan till
dem var nödvändig vid hvarje offer, som skulle bära önskad frukt.
[33] I namnen _Indrasena_ och _Indrasenà_ utgöres första hälften
af Indras namn, på ett vackert sätt antydande Nalas och Damayantis
tacksamhet emot den förnämsta af de Gudar, hvilka voro närvarande vid
deras förening. Den andra hälften af ordet: sena, betydande "krigshär",
är taget ur Nalas faders, Virasenas, namn. På samma sätt äro Damayantis
och hennes bröders: Damas, Dàntas och Damanas namn alla härledda ur
samma stam, som namnet på dem Brahman, Damanas, hvilken välsignade
deras föräldrar med efterkommande (se första sången.)
[34] Kali och Dvàpara äro personificationer af tiden. Enligt Indernas
föreställning delades hvarje "Brahmas dag" i fyra tidsåldrar (yugàs),
nemligen Krita-, Treta-, Dvàpara- och Kali-yuga, hvilka tidsåldrar
helt och hållet öfverensstämma med Grekernas och Romarnes traditioner
om en gyllene-, en silfver-, en koppar- och en jern-ålder, den i
hvilken vi nu lefva, full af synd och af sorg, i jemförelse med den
försvunna gyllene åldern. Samma föreställningar hysa jemväl Inderna.
De förlägga alla sina som heliga ansedda traditioner i den sista
tiden af Dvàpara-yuga, hvilket äfven här antydes af Dvàparas och Kalis
uppträdande i sällskap med hvarandra. Med Dvàpara-yuga slocknade de
höga och ädla hjeltefamiljerna, och Kali-yuga, den onda, den syndfylla,
i hvilken vi lefva, vidtog.
Under hvarje "Brahmas dag," Kalpa: verldsperiod styres verlden af
fjorton Manavas, efterträdande hvarandra, och hvarje sådan period
kallas Manvantara. Brahma har sin dag, men äfven sin natt; då han sluter
sitt öga, förlorar verlden sin jemnvigt, upplöser sig och förstöres, och
alla de lägre Gudarne försvinna äfven. Men då han åter vaknar, kallas en
ny verld till lif, och en ny gyllene tidsålder inträder. I Manus lagar
I. 52 står: "Då detta väsen vakar, då rör sig verlden i lif, men då han
slumrar med tröttadt sinne, då domnar hela verlden bort." Så vexla
Brahmas dagar och nätter, och hans lif varar hundrade år, hvarje med
360 dagar eller Kalpàs. Då hans lif derefter upphör, inträffar "den
stora upplösningen" (mahàpràlaya), och en alldeles ny verld, med en
annan Brahma, med andra Gudar, vidtager. Så i ständigt kretslopp.
Hvarje Kalpa eller Brahmas dag upptar 4,320 millioner af våra år,
hvarje hans natt lika mycket, så att ett Brahmas år utgör 3,110,400
millioner af våra år, och hundrade gånger detta tal är hans lifstid.
Inderna kunde ej fatta föreställningen om evighet, men de ryckte det
ändligas gräns i ett så aflägset fjerran, att det ändliga för
menniskans blick sammanföll med det eviga. Kali-yugas begynnelse är
för Inderna jemväl en epok, hvarifrån de begynna sin tideräkning. De
försätta Kali-yugas inträdande till året 3,101 före Christus, så att
vi nu, enligt denna tideräkning, skulle räkna år 4,952. Vi lefva uti
Brahmas 51:sta års första månads första dag, under innevarande Kalpas
sjunde Manus, Vaivasvatas, styrelse, eller i dess sjunde Manvantara.
[35] De heliga Sagor. I Orig. står: "De fyra Vederna, som hafva de
heliga Sagorna (àkhyànàs) till den femte." Enligt Indernas begrepp
är all deras literatur helig, och hvarje gren deraf underordnas,
såsom bihang, någon af Vederna. Af dessa "leder" och "bi-leder"
(angàs, upàngàs) anses den, som omfattar de heliga episka Sagorna,
i synnerhet Ràmàyana och Mahàbhàrata, för en af de heligaste. Mindre
heliga anses Legenderna (purànàs), hvilka hafva ett sednare ursprung
och hvaraf en stor mängd finnes.
[36] Gudarne anses nära sig af röken, som uppstiger från offeraltaret.
[37] Mildhet, i orig. ahinsà: egenskapen att icke skada, förorätta
någon. Detta epithet betecknar mildhet och skonsamhet emot hvarje,
äfven det obetydligaste lefvande väsen. Enligt Själavandrings läran
bor i hvarje lefvande väsen en ande, hvars bestämmelse är att engång,
sedan den blifvit tillbörligen renad, befrias från pånyttfödelse,
att få upphöra att existera som ett särskildt och försmälta i
det abstracta, i det absolut gudomligas oändliga väsen. Detta är
Indernas mokscha: salighet. Ingen får störa en ande under denna dess
utveckling. -- Hos vissa secter i Indien utgör detta slags mildhet
en af menniskans cardinal dygder, och går så långt att de, medan
de gå, med en qvast sopa framför sig på marken, för att ej trampa
något lefvande väsen, och att de äga stora sjukhus för boskap, och
regelmässigt underhålla millioner insekter, medan de utan medlidande
låta menniskor försmäkta i hunger och elände.
[38] Om _Naraka_: underjorden, helfvetet har blifvit nämndt i en
föregående not. I Manu omnämnas tjuguen Narakàs, der själarne enligt
Yamas dom undergå straff eller rening, olika i de olika delarne
af underjorden. Indernas begrepp om Naraka motsvarar fullkomligt
Katholikernas om Skärselden: straffet deri är ej evigt, utan utgör
en öfvergång till ett kommande bättre tillstånd. I allmänhet känna
Inderna ej begreppet om en evig fördömelse, utan anse hvarje själ på
förhand bestämd för saligheten.
[39] Kalis boning i Nalas, äfvensom Dvàparas i tärningarne, fattas här
rent sinnligt. Det är det ondas princip, som söker intränga i Nalas
hjerta, och vi kunna, om vi så önska, gifva hela Kalis uppträdande en
symbolisk betydelse, ehuru det för den gamla episka föreställningen
framstod rent historiskt. Vi få i följande sång se, huru det för
Kali länge blef omöjligt att få insteg hos Nala, tills han genom ett
begånget fel gaf det orätta och onda (Kali) plats i sitt hjerta.
[40] Denna vers bildar vändpunkten i hela Nala-dikten. Det fel, Nala
här begår, är fröet till de hans lidanden, hvilka skildras i det
följande. Men tyvärr har just denna vers blifvit af Bopp missförstådd,
och alla sednare öfversättare hafva följt hans auctoritet, hvarigenom
denna cardinal-vers och det fel, hvarför Nala lider sitt straff, icke
blott blifvit ställda i en falsk och i en esthetiskt ful dager, utan
dertill ännu hemfallit åt löjet. Bopp öfversätter nemligen: "Qui
fecerat urinam, et eam calcaverat (upasprisya), crepusculo, sedebat
Naischadus, non facta pedum purificatione; hac occasione cum Calis
ingressus est."
Indernas moraliska begrepp fordrar att menniskan ren och obefläckad,
så väl till det inre som till det yttre, skall gå till förrättandet
af hvarje heligare värf, till offer, till bön, till läsande af
heliga skrifter. Hon bör derförinnan från sitt sinne aflägsna hvarje
oren tanke, från sin kropp hvarje inre eller yttre orenlighet. Nala
gick till sin aftonbön, det tankens riktande åt det Gudomliga,
hvilket enligt lndisk lag vid solens nedgång, i skymningens stund,
bör iakttagas; han hade derförinnan renat sig och hade sköljt sin
mund och sina näskanaler (detta betyder "upasprisya"), men han hade
försummat att rena sina fötter. Genom detta fel fick Kali, det onda,
plats hos honom, och deraf följde hans olyckor. För vår Europeiska
föreställning är detta absurdt, men vi måste, då vi lefva med Inderna,
försätta oss på ståndpunkten af deras begrepp och moraliska uppfattning.
Enligt denna gäller brottet som brott och drar sitt straff
oåterkalleligt efter sig, antingen det är afsigtligt begånget eller
icke, och Inderna känna vid bedömandet af ett brott intet större eller
mindre; det stora brottet är för dem ej större och mera straffbart än
det ringa, och en förseelse emot äfven den obetydligaste föreskrift i
lagen fattas som en förolämpning af dess helgd. Från Indisk synpunkt
äro derföre Nalas lidanden ett rättvist straff för hans fel.
[41] Originalets "Kalis tschaiva" måste, på grund af slutet af
föregående och början af denna sång, äfvensom af sammanhanget, vara
ett genom missskrifning i manuscripterna inkommet fel, och stå i
stället för "Dvàparas tscha."
Den högste tärning, i orig. vrischo gavàm: "tjuren bland korna"; den
tärning, hvilken bland de öfriga gällde högst, såsom tjuren i hjorden.
Enligt slutet af 7:de sången antog Dvàpara gestalt af tärning, för att
befordra Nalas ofärd.
[42] Lifkusk: Sûta, kallades den förnämsta personen i de gamla
Indiska Konungarnes närmaste omgifning, och svarade ungefär emot
Ofverhofstallmästaren vid de fordna Europeiska hofven. Han följde de
gamle Indiska Konungarne öfverallt och deltog i allt, hvad om dem i de
episka sångerna förtäljes. Denne Sûta berättade deras bragder och öden
för Brahmaner och Skalder, och sålunda kommo de till verldens kunskap.
På detta sätt begynner äfven Mahàbhàrata.
[43] _Punyasloka_, ett af Nalas namn, eller rättare epithet, betyder
etymol. "den i heliga sånger beprisade."
[44] Kundina var hufvudstaden i landet Vidarbha, der Damayantis fader
Bhima herrskade som Konung. Vidarbha är det nuvarande Berar, söder om
Vindhya-berget.
[45] _Ayodhyà_: "den okufveliga" var hufvudstaden i det äldsta och
berömdaste rike i nordligare Indien, i landet Kosala, den store Ràmas
hembygd. Denna stads namn skrifves nu på de Engelska kartorna _Oude_.
[46] Dikten antyder genom den villa i Nalas sinnen, hvarmed han tager
fåglarnes guldglänsande vingar för verkligt guld, på ett naift sätt,
huru hans kraft lidit och mattats af hunger och umbäranden.
[47] _Söderns land_: "dakschina-patham", deraf Dekhan, betyder etymol,
"landet åt höger", nemligen då man står med ansigtet emot solens
uppgång; deraf "landet åt höger, åt söder." -- Vi kunna föreställa
oss Nala och Damayanti, medan detta och det följande taltes, stående
på en höjd med öppen utsigt åt alla håll, eller ock att Nala, hvar
gång de under sin irrfärd kommo till ett föremål, det han kände,
särskildt gjorde henne bekant dermed, ehuru dikten upptager alla dessa
antydningar på ett enda ställe.
[48] _Avanti_, "den skyddande", ett annat namn för _Uddschayani_, "den
segerrika", en af Indernas sju heliga städer, fordom sätet för mäktiga
Konungar, Vikramàdityas hufvudstad. De Indiska Astronomerna räkna
derifrån sin första meridian. Det gamla Uddschayani låg ett stycke norr
om det nuvarande _Oojein_ i landet Malva, på norra sluttningen af
Vindhya (Ptol. Otséne).
[49] _Vindhya_ heter den breda bergskedja, som, nästan parallel med
Himàlaya, från vester till öster delar den vestra Indiska halfön i
tvenne hälfter, och skiljer det egentliga Hindostan, "Madhyadesa", den
Indiska culturens säte, från "landet i söder", Dekhan. -- _Payoschni_,
"den med vatten strömmande" skrifves nu på de Eng. kartorna
_Payn-Gunga_ (Pajin Gangà); den förenar sig med Vurda, som faller i
Godàvari.
[50] I Orig. står: àsramàs maharschinàm: "de store Vises
tillflyktsorter", de Eremit-colonier i skogarnes djup, dit de Vise på
sin ålderdom drogo sig tillbaka, för att, skiljda från verldens små
bestyr, lefva i uteslutande betraktelse af det Gudomligas oändliga
väsen. -- Om dessa "tillflyktsorter" säges i Orig. att de voro "rika
på många slags rötter och frukter." Detta afser den lag, som bjuder
dessa Eremiter att till sin näring taga endast vextrikets producter,
och äfven bland dessa blott sådana, som naturen sjelfmant, utan odling,
erbjuder.
[51] _Vidarbha_, Damayantis hem, på Vindhyas södra sluttning, nu
_Berar_. -- _Kosala_, ett land norr om Ganges, en af de i de gamla
hjeltesagorna mest beprisade trakter. Inom dess gebit hörde _Kàsi_,
hufvudsätet för Brahmanisk cultur, det nuvarande Benares landets
hufvudstad var Ayodhyà, hvars Konung Rituparna vi redan känna.
[52] I Orig. står: "Adityàs, Vasus, Rudràs och Asvinerna, jemte
Vindgudarnes skara, måste skydda dig." Asvinerna känna vi från
noten 9. Vindarnes Genier voro dem underordnade, och lydde deras
befallningar. Adityàs äro oss bekanta från noten 25. Vasus
äro Half-gudar, åtta till antal, bland hvilka Soma, Månens beherrskare,
är en af de förnämsta. Rudràs äro Half-gudar, elfva till antal, och äro,
enligt en legend, födda ur Brahmas panna. En ibland dem är Siva, som
i den sednare Mythologien och i Puranerna (legenderna) spelar en så
betydande role, och ställes i jemnbredd med Brahma.
[53] Dessa uttryck syfta på v. 33 i femte sången, der Nala heligt
bedyrar att bli Damayanti trogen, så länge en lifsfläkt i honom finnes.
[54] Detta syftar på sista verserna af sjette sången, der Kali af afund
hotar att störta Nala från thronen och skilja honom från Damayanti.
[55] Här och på många ställen i den Indiska dikten nämnas lejonet och
tigern tillsamman, men det är kändt att dessa tvenne rivaler ej trifvas
i samma nejder. Lejonet är i den Indiska dikten en fremling, uppträder
ej i handling, utan nämnes blott liknelsevis och i förbigående,
hvaremot tigern skildras med en liflighet, som bevisar att den var
hemmastad i samma nejder, der dikten trädde fram; det är i den Indiska
poesin icke lejonet, utan tigern, som benämnes "djurens Konung,"
"skogens Herre." Tigerns egentliga hem har alltid varit Bengalens
sumpiga skogar, och den har derifrån allt mer utbredt sig åt vester,
och börjat uttränga lejonet äfven från trakterna kring Indusfloden, der
det fordom träffades vida oftare än nu.
[56] Lotos är den sköna, doftande vattenros: Nelumbium speciosum, som
pryder de grunda dammarne och flodernas stränder i Indien, svarande
emot neckrosen hos oss. Vid solens uppgång dyker den upp ur vattnet och
utbreder i rik prakt sina yppiga blad; då solen går ner, dyker äfven
den under vattnet. Denna sköna blomma höllo Inderna helig, och den
spelar en vigtig role i deras poesi, likasom i deras myther. Ur den,
som ansågs utgöra symbolen af lifvets och födelsens princip, gick
Brahma fram, och hans thron är en lotoskalk. Den heliga Gangesflodens
Gudinna afbildas bärande en lotosblomma i hvardera handen.
[57] Emot dessa tvenne dubbelverser svara i Orig. tre, utgörande en torr
uppräkning af namn på vexter, hvaraf en del icke ens af Wilson äro
kända. Öfvers. har sökt enligt vår föreställning återgifva den bild af
en orientaliskt yppig skog, hvilken han trott hafva legat till grund
för dessa originalets verser. Detsamma gäller om 40:de dubbelversen.
[58] _Pisàtschàs_, äfvensom en viss klass af _Rakschasas_ äro
onda genier, som hafva sitt tillhåll i skogarnes djup och på
begrafningsplatser; de äro Gudars och menniskors fiender, och störa de
heliga Erimiterne i deras offer och andaktsöfningar.
[59] Det Indiska samhället fördelas, såsom bekannt är, i fyra
kaster med bestämda, noga från hvarandra begränsade åligganden och
sysselsättningar, gående i arf från fader till son. Af dessa klasser
äro de tre första: Brahmanernas, Krigarnes och Näringsidkarnes kast
de egenteligen privilegierade; blott dessa äga rätt att läsa de
heliga Vederna och kallas "vördnadsvärde" (àrya). Den fjerde, eller
Tjenarnes kast ligger på sätt och vis utom det Indiska samhället,
ehuru den dock ej behandlas med det omenskliga förakt, som de helt och
hållet utom lagen stående orena eller Parias-kasterna. -- Kast heter
i Sanskrit _varna_, som betyder _färg_, och antyder att begreppet om
kast ursprungligen utgått ur en åtskilnad emellan olika folkstammar:
den från nordligare trakter invandrade segrande _Ariska_ rasen, till
hvilken de tre första kasterna höra, med dess ljusare hy, och de
underkufvade, mörkfärgade urinbyggarne i det Indiska landet. Ordet
_Tschàturvarnya_ betyder sammanfattningen af alla dessa fyra kaster,
således hela samhället enligt Indernas föreställning.
[60] Om _Asvameda_-offret har blifvit taladt i noten 31. _Ràdschasûya_
kallas ett offer, som anställes af en Konung, hvilken jordens alla
öfrige Konungar erkänna som sin herre, och hvarvid de, till tecken
af sin undergifvenhet, biträda som tjenare.
[61] Det kan synas besynnerligt att Damayanti angifver på en gång
Virasena och Nala som herrskare i Nischada, och tillika säger att
Nala ärft riket efter sin fader, som dock ännu är vid lif. Men detta
förklaras af den i Indien vanliga sed att Konungarne, då deras söner
vuxit upp, taga den äldsta af dem till medregent, som då benämnes
_Yuvaràdscha_ "ung Konung."
[62] Soma kallas en vext: Asclepius acida, l. Sarcostema viminalis,
helgad åt månen, som äfven benämnes med samma namn. Saften af denna
planta, tillredd på ett eget sätt, utgör en af de förnämsta offergåfvor
åt Gudarne; de anses dricka denna dryck, såsom Grekernas Gudar nektar.
-- Vid vissa offer drickes Soma jemväl af offerpresten och af den, som
tillställer offret, och anses hafva en renande och stärkande kraft.
[63] _Amrita_, af a+mri, "den odödlig-görande," (= ambrotos, ambrosia)
är Gudarnes spis, likasom Soma deras dryck, Grekernas "ambrosia."
Enligt en legend blef denna spis, som skänker odödlighet, genom
Gudars och Titaners förenade ansträngningar framtjernad ur hafvet.
Sedan uppstod om dess besittning emellan Gudar och Titaner en kamp, i
hvilken Gudarne slutligen segrade. -- Damayanti jemför Nalas röst med
molnens dofva ljud, emedan Indern, sedan han försmäktat under den
torra, brännheta sommaren, då ingen droppe regn faller från himmelen,
ej känner ett välkomnare ljud än åskans första dån, som bådar att
molnen nalkas från söder och begynna sitt tåg emot Himàlayas berg,
under sin vandring gjutande svalka och fruktbarhet ned öfver jorden.
Menniskor och djur förnimma med fröjd detta första budskap om den sköna
regntidens annalkande.
[64] I dessa sista verser lemnas oss en bild af de i Indiens urskogar
anlagda eremitkolonier, hvilka utgjorde den äldsta Indiska culturens
förkämpar, och af folket betraktades med helig vördnad. Vi finna här
uppräknade några af de drag, som karakterisera dessa eremiter, hvilka,
sedan de i redan genomgångna lefnadsstadier uppfyllt sina plikter emot
Gudar och menniskor, nu ej mer hafva annat att göra, än att försjunka
i meditation öfver det högsta väsendet och i stillhet afbida dödens
stund, såsom Manus lagar säga: "Ej sökande döden, ej älskande lifvet,
må han afbida sin stund, såsom tjenaren sin belöning." -- I Orig. står:
"längtande att få se den väg, som leder till Paradiset," d.ä. döden. --
_Vasischtha_ och _Bhrîgu_, helige eremiter från den äldsta forntiden,
anföras här som mönster. De hafva författat en del af Vedernas hymner
och Vasischtha är en af de mest och klarast framstående personligheter
i den äldsta, af mythiskt dunkel omhöljda Indiska historien.
[65] Indernas sed och gästfrihetslag bjuda att välkomna en gäst ej
blott med vördnadsfulla ord, utan äfven med räckande af vatten till
fötternas sköljning och med framläggande af ris och frukter och en
svalkande dryck. Först sedan gästen dermed uppfriskat och stärkt
sig, är tillstädjeligt att fråga honom om hans ärende. -- Ett sådant
emottagande kallas _pûdschà_.
[66] Bland lefnadsreglor, hvilka åligga en eremit, är äfven den, att af
sin egen måltid, vanligen kokt ris, strö ut en del utanför sin hydda
åt himlens fåglar och skogens djur. Äfven får han aldrig skada eller
döda ett lefvande väsen. Derföre svärma skogens fåglar och djur tama
omkring de Indiska eremiternas fridfulla hyddor.
[67] Enligt Indisk föreställning är sjelfmord ej ett brott, utan kan
enhvar, som uppfyllt sina plikter i lifvet och ej mer har något att
lefva för, sjelf påskynda sin förvandling.
[68] _Asoka_-trädet, betydande etymol. "bekymmerslös," "sorglös,"
är, då det står i full blomma, en af den yppiga Indiska naturens
skönaste prydnader. W. Jones, till hvars ära trädet benämnes Jonesia
asoca, beskrifver det sålunda: "Blomsterklasarne dofta straxt efter
solens nedgång och före dess uppgång, då de uppfriskas af den fallande
daggen. Orangerödt, blekgult och klar orange skifta i dess blommor, och
färgerna blifva mörkare med hvarje dag, bildande nyanseringar af färgen
i hvarje klase, allt efter som hvarje enskild blomma deri tidigare
eller sednare slagit ut. Vextriket kan knappast erbjuda en skönare
anblick än ett Asoka-träd i dess fulla blomma." -- Öfvers. har på dess
plats upptagit _Linden_, dels för att detta träd genom sina blommors
doft närmar sig Asokan, men hufvudsakligen för att ej förlora en
ordlek, som i originalet faller sig så naturlig, naif och behaglig.
[69] Enligt Indisk sed bevisar man vördnad emot någon genom att gå
omkring honom på så sätt, att man hela tiden har honom till höger.
[70] _Tschakravàka_ är en fågel: Anas casarca, som i Indiens poesi ofta
omtalas i samma mening som hos oss svanen eller näktergalen. Hanen och
honan skilja sig till natten och svara hvarandra med lockande toner
ända till solens uppgång. Derföre är denna fågel en symbol af kärlekens
längtan och trohet.
[71] I motsats emot en klass af _Rakschasas_, hvilka äro onda genier,
anses åter andra vara emot menniskorna välvilliga Halfgudar, och räknas
till Kuveras tjenare, likasom _Yakschàs_, om hvilka blifvit nämndt i
noten 23.
[72] _Manibhadra_ är en af Dschaina-sektens canoniserade lärare,
hvilken sectens anhängare egna gudomlig dyrkan. Denna sekt, till
hvilken äfven karavanen hörde, är en afart af Buddhaismen och är i
Indien vidt utbredd. Dess heliga litteratur är ej affattad på Sanskrit,
utan på Prakritspråket.
[73] Aristoteles, den första som lemnat en fullständigare, på egen
åskådning grundad beskrifning öfver elefanten, uppgaf, att vid en viss
tid ur dess öron flyter en saft (på Sanskrit _mada_), som gör elefanten
vild och likasom berusad. Denna uppgift blef ansedd som en fabel,
äfven af Buffon, tills den genom Cuviers observationer bekräftades.
Elefanten har emellan tinningen och örat en liten öppning, hvarifrån
vid den antydda tiden svettar ut en saft med stark och skarp lukt.
Härpå anspelas mycket ofta i den Indiska poesin. Genom att bäcken
var grumlad af denna saft, antydes nejdens rikedom på elefanter, och
derigenom tillika traktens vilda urnatur. -- Det är, i dess vilda
tillstånd, en instinkt hos den annars fromsinta elefanten, att anfalla
den tama, hvilken den igenkänner på lukten.
[74] Hela stycket härifrån till 35:te dubbelversen afbryter
sammanhanget, äfvensom den lugna gången af berättelsen. Man ser tydligt
att det är sednare inskjutet, och det har äfven af O. Böhtlingk
blifvit uteslutet i hans Sanskrit-Chrestomathie, der äfven Nala-dikten
finnes upptagen. Öfvers. har likväl äfven här velat förblifva trogen
sin princip, att helt och hållet följa Bopps edition.
[75] Bland de Gudar, hvilka äga makt att ställa hinder i vägen för
framgången af ett företag, räknas, enligt hvad ur detta ställe synes,
äfven _Kuvera_ jemväl benämnd _Vaisravana_, rikedomens Gud, hvilken
vi redan känna ur noterna 18 och 23. Men den förnämsta bland
dem är _Ganesa_, hvilken hos Inderna är vishetens Gud och konstens,
vetenskapens och alla goda företags beskyddare. Inderna framställa
hans bild med hufvud af elefant, hvilket djur, det klokaste i naturen,
är vishetens symbol, och låta honom följas af en råtta, som anses
för en symbol af försigtighet och om tänksamhet. Indern börjar intet
företag, utan att anropa dessa "hinderställande" Gudars beskydd, och
skrifver aldrig en bok, af hvad slag den vara må, utan att främst sätta
dessa ord: _sriganesàya namah_ "vördad vare den helige Genesa," eller:
_kusalam ganesàya_ "helsad vare Ganesa." -- Vi se ur detta ställe, att
spådom ur stjernorna och ur fåglars flykt ägde rum redan hos Inderna.
[76] Om dessa daemoniska väsen har blifvit taladt i föregående noter.
[77] Indern hyllar själavandringsläran; han tror att själen, under dess
process till rening och högre fullkomlighet, byter om sin drägt och
ständigt ur en kropp, då denna dör, träder in i en ny, tills den, genom
pröfning och vandring renad och fullkomnad, slutligen befrias från sin
irrfärd och försjunker och försmälter i det gudomligas absoluta väsen.
Själen medför ej till ett följande lif minnet af ett föregående; blott
genom Gudarnes nåd kan denna gåfva någongång förunnas henne. För att
kunna försona tron på försynens rättvisa med de olyckor, hvilka ofta
oförtjent synas drabba menniskan här i lifvet, fattar Indern nu dessa
såsom straff för i ett föregående lif begångna brott, hvaraf menniskan
mer ej äger minne.
[78] _Amma: dhàtri_ d.ä. Regentens fostrarinna, en hederstitel för den
högsta fru vid det Indiska hofvet, likasom Lifkusk (se not 42) en
ärebenämning för den närmaste förtrogne i Konungens omgifning.
[79] _Srî_, äfven kallad Lakschmi, Vischnus gemål, lyckans Gudinna.
[80] _Slottsterrassen_, egentligen slottets tak: prasàdatala, som i
orienten alltid är platt, utgör der, i synnerhet i qvällens milda
svalka, ett angenämt och vanligt samlingsställe för husets qvinliga
befolkning.
[81] Redan förut har det varit fråga om de mythiska, heliga ormarne,
ett slags väsen midtemellan Gudar och menniskor. Karkotaka var deras
Konung, Bhogavati deras hufvudstad.
[82] Om Nàrada är taladt i noten 13. Alla dessa Eremiter och vise
Rischis beskrifvas såsom mycket lättretliga och förgrymmade,
då de blifva störda i sina heliga botöfningar och betraktelser. De
bestraffa vanligen den störande med förbannelse på en viss bestämd tid;
detta bann är sedan oåterkalleligt, och kan ej ens af de Vise sjelfva
upphäfvas före utgången af den fastställda tiden.
[83] Originalets: àkàsa, "den lysande," "den strålande," motsvarande
vår aeter, betyder på detta ställe blott den fria lefnadsluften, i
motsats emot den af lågorna upphettade och andedrägten hämmande luft,
hvarur Nala kom. I Indernas philosophiska språk antydes deremot med
_àkàsa_ ett femte element, den öfra lätta luften, hvilken betraktas
som elementet och ursprunget för ljudet, för ordet, och dermed för den
gudomliga uppenbarelsen. Antagandet eller förkastandet af detta femte
element utgör tillika ett tvisteämne för den Indiska philosophiens
olika skolor. Dess förkastande innebär förkastandet af den gudomliga
uppenbarelsen, och är sålunda atheism. -- För eld står i orig.
_krischnavartman_ "den, hvars väg är svart." Sådana bildrika uttryck
förekomma i Sanskrit ofta; de tala till fantasien och gifva språket
en egen etymologiskt genomskinlig dager, genom att framlägga ordets
betydelse ej blott för tanken, utan derjemte äfven för åskådningen.
[84] Orig. har här en ordlek, som öfvers. ej sett sig i stånd att
återgifva. Ormakungen ber Nala räkna sina steg ett för ett; han gör så
och säger "tio," dasa (dasan, decem); i detsamma biter honom ormen,
emedan dasa (imper. af dans) äfven betyder "bit"!
[85] Här få vi åter, likasom i slutet af sjette sången, fatta Kalis
vistande i Nala alldeles verkligt och sinnligt. Karkotaka antar Nalas
gestalt och förändrar honom, gjutande i honom sitt ormagift, hvaraf
Kali, som fortfarande var i Nala, plågas och täres, så att han nödgas
vika. Deremot känner Nala, som fått en ny organism, alldeles icke
giftets menliga verkningar. -- Huru Kali viker ur Nala, få vi i det
följande se.
[86] _Ikschvàku_, son till _Vaivasvata_ (den närvarande tidsperiodens
styresman). Solens sonson, var stamfader för den Solargeneration
(sûryavansa), hvars öden och bedrifter skildras i Ràmàyana, likasom
Lunargenerationens (Tschandra vansa) i Mahàbhàrata. En ättling af den
förra stammen var Rituparna, dess åldriga hufvudstad Ayodhya.
[87] I orig. "ett klädnadspar." Till en fullständig beklädnad hörde
hos Inderna en underklädnad och en öfverklädnad. För att beteckna Nalas
utblottande tillstånd, då han lemnade sitt rike, säges i nionde sången
att han gick bort "i en underklädnad", "i en enda klädnad", d.ä. blott
till hälften klädd.
[88] Nml. guldstycken.
[89] Läsaren torde erinra sig att Vàrschneya var Nalas egen kusk, med
hvilken Damayanti, då olyckan stundade, af omtänksamhet sände de små
barnen till sina föräldrar i Vidarbha, och hvilken sedan tog tjenst hos
Rituparna.
[90] I orig. _Agrahàra_. Så kallas ett land, hvaraf Konungarne åt någon
förlänat afkastningen, förbehållande sig sjelfva besittningsrätten.
Detta är en vanlig gåfva af Konungar åt Brahmaner.
[91] I orig. Just då man utropade: "helig dag"? Detta är den ceremonie
vid offerfesten, då man före bönen tre gånger efter hvarandra utropade
orden: "detta är en helig dag."
[92] _Lakschmi_ är ett annat namn för _Srî_, Vischnus gemål, lyckans
och rikedomens Gudinna.
[93] Rati är hos Inderna Gudinnan för kärleken, tagen i dess
icke-platoniska bemärkelse. I orig. står "Manmathas Rati." Ratis gemål
är Manmatha, etymolog. "den hjertat upprörande;" han benämnes med ett
vanligare namn _Kàma_ ("längtan," "kärlek"), och ännu: _Ananga_ och
_Kandarpa_. Om anledningen till dessa sista namn berättar mythen,
lekande inom etymologiens område, följande: Gudarne blefvo en gång
angripne af Daemonerna, och Brahma sade dem, att de kunde räddas endast
af en son till Siva, hvilken då under stränga botöfningar och heliga
betraktelser, fjerran från kärlekens fröjder, lefde i Himàlayas berg.
Gudarne sände dock kärlekens Gud med det farliga uppdrag, att tända
kärlekens gnista i Sivas bröst. Han sköt på honom sin pil och sårade
honom, men Siva vredgades och krossade Kàma med blixten ur sitt öga.
Hans gemål Rati sörjde bittert, och bönföll hos Siva, att han åter
skulle kalla Kàma till lif. Siva gjorde det, men med det vilkor att Kàma
skulle förblifva utan kropp; blott hans ande skulle åter lefva till
Ratis glädje. Af detta skäl kallas Kàma Ananga, "den okroppslige." --
Kandarpa åter kallas han, emedan hans första ord i verlden var Kandarpa
(?) "hvem skall jag bringa i brand?" och sköt med dessa ord sin första
pil på Brahma. Ràma afbildas, likasom Cupido hos Romarne, med pil och
båge, men strängen på denna sednare består af bin, det ena hållande sig
fast vid det andra; dermed skall antydas på engång sötman och smärtan
af kärlekens sår.
[94] _Ràhu_ är en Daemon, en ljusets afsvurne fiende, hvars hufvud Siva
en gång vid ett offer afhögg. Nu irrar detta hufvud omkring i verlden,
och, då det fått tag på solen eller månen, slukar det dem med sitt
jättegap. Sålunda uppkomma sol- och månförmörkelser. Men lyckligtvis
har Ràhu endast hufvudet qvar, så att han, äfven med bästa vilja, ej
länge kan hålla solen och månen fängslade, utan de komma åter fram och
lysa för menniskorna, tills Ràhu under sin irrfärd ånyo råkar på dem.
-- I orig. står "en fullmånsnatt, hvars måne Ràhu slukat;" den måste
synas dubbelt mörk, då på en gång dess klara ljus försvinner.
[95] Elefanterna förtära lotosplantan och uppgrumla dervid vattnet.
[96] _Rohini_ är namnet på den stjernbild (nakschatra), till hvilken
månen kommer först bland de tjuguåtta, hvilka den under sitt omlopp
passerar. Mythen, som öfverallt har sin tolkning till reds, förtäljer
härom, att Månen förmälde sig med Dakschas (en af verldens urmödrar)
tjuguåtta döttrar, stjernbildernas personificationer, och, för att
förekomma svartsjuka dem emellan, beslöt att turvis dröja en dag hos en
hvar af dem. Under hans vandring från den ena af sina gemåler till den
andra, ses han af menniskorna. Rohini var nu den första, och hon måste
åter vänta honom en månad till ända, sen han hos henne hvilat sin ena
dag. Deraf jemförelsen med Damayanti.
[97] Hennes egna tvenne barn, hvilka hon sände hem i sin moders vård.
[98] I orig. "månens första rand, som ännu är skymd och fördunklad
af nytändningen, lyser ännu ej klart." Såsom glansen af månens rand
synes matt vid nytändningen, af den fördunklas, så skymdes märket
på Damayantis panna af stoftet, som låg deröfver. -- Ett sådant
födelsemärke gäller äfven hos Perserna som det högsta skönhetstecken.
-- Den Indiska dikten antyder här, till hvad grad Damayanti i sin sorg
vanvårdade sitt yttre, på ett sätt, som törhända stöter vårt europeiska
öra. Men Indern såg dervid säkert ej den nakna verkligheten, utan blott
djupet af hennes sorg och höjden af hennes likgiltighet för den verld,
som omgaf henne.
[99] I orig. "likasom en timme." Då ett ord i Sanskrit ej skall tagas
i dess direkta betydelse, fogas till detsamma alltid ordet _iva_
"likasom;" Indern sä ger t.ex. ej "ett lejon i styrka," utan "ett
lejon likasom i styrka." Så äfven här; genom detta _iva_, fogadt till
_muhûrtam_ "timme," säges blott att omfamningen varade länge. Inderna
delade dygnet i 30 timmar, hvarochen således utgörande 48 minuter.
[100] Ehuru det ej af lagarne är förbjudet, anses det dock hos Inderna
vanhedrande för en qvinna att äkta mer än en man. Ur denna känsla
utbildade sig sedermera i Indien den derstädes in till sednaste tid
ganska allmänna grymma plägsed, att enkor lefvande kastade sig in
på bålet, der, enligt Indiskt bruk, deras aflidne mäns qvarlefvor
förbrändes till aska. De ansågos genom denna trohet och uppoffring
förvärfva paradiset. -- Vi se i början af följande sång, huru Nala
uppröres af tanken på, att Damayanti skulle ingå en ny äktenskaplig
förbindelse. Han kallar det ett brott, men söker dock urskulda henne.
Detta var emellertid icke Damayantis afsigt, utan blott en list. Hon
ville tvinga Nala att komma till Kundina, väl vetande att endast han
vore i stånd att på en dag färdas de hundrade mil, hvilka skilde
Kundina från Ayodhya. Ingen annan kunde under sådana omständigheter
begifva sig på färd, och gjorde det någon och hann målet till bestämd
tid, så var detta ett bevis på, att denna man verkeligen var Nala.
[101] Indernas lag föreskrifver att en qvinna skall vistas i sina
föräldrars hus eller i sin mans. Ett irrande ibland fremmande kastar
skugga på hennes dygd och vandel. Nala förebrår sig nu att hafva
tvungit henne att ensam irra omkring i verlden, och tänker att hon
möjligen till följe deraf blifvit af de sina förskjuten och bragt till
förtviflan.
[102] I orig. står: "helgade l. utmärkta af tio hårhvirflar l.
rasfläckar" _àvartta_ (bläs). Dessa fläckar synas vara kännetecken på
olika raser. -- Det synes troligt att hästen ej varit ursprungligen
inhemsk i Indien. I Indernas poesi anspelar ofta på trakterna
norr om Himàlaya såsom hästarnes hemland, och inom sjelfva Indien
ansågos de bästa hästar komma från den trakt, som erbjuder den enda
tillgängliga väg till Indien från Asiens öfriga continent, neml. nejden
kring Indusfloden och dess tillflöden, det s.k. fem flodernas land
(Pendschab: _pantscha-nada_).
[103] Den gamla Indiska vagnen hade mycket låga hjul. Det är möjligt
att man, för att underlätta uppstigandet, inöfvat hästarne att falla på
knä, likasom kamelerna liggande på knä emottaga sina bördor.
[104] Då Nala tog i tömmen, höjde sig hästarne i luften, ty Nala hade
af Agni fått "tillgång till högre rymder, som stråla af eget ljus."
Denna gåfva att färdas genom luften förlänades stundom af Gudarne åt
jordens hjeltar. Äfven i Sakuntala se vi diktens hjelte Duschmanta
färdas genom luften.
[105] Màtali var Indras kusk, som af honom ofta sändes ned till jorden,
för att upp till hans himmel bringa hans älsklingar bland jordens
furstar. Så i Sakuntala. Màtalis "kännetecken" var att färdas genom
luften, och derföre trodde Vàrschneya att Vàhuka möjligen vore Màtali.
[106] _Yodschana_, Indernas vanliga vägamått, något mindre än en geogr.
mil. Man räknar i Indien 20 Yodschanas på en grad.
[107] Man måste tänka sig att Rituparna gaf åt Nala någon trollformel,
som satte honom i besittning af talens hemligheter, ty en egentlig
undervisning kunde naturligtvis här ej komma i fråga.
[108] Damayanti. Det är Orientens sed att ej nämna en annan mans maka
vid namn, utan genom någon omskrifning; så äfven här. -- Enligt Indisk
åskådning år den oskyldigt lidandes bann oafvisligen verksamt. I sitt
öfvergifna tillstånd och qvald af sorg, uttalade Damayanti sin (11:te
S. sl. 16-19) sin förbannelse öfver den, som var orsaken till hennes
och Nalas smärta, medkallande öfver detta väsen ett qval, som vore än
svårare, än det de sjelfva ledo.
[109] Vidhitaka-trädet (terminalia belerica) anses ännu i denna dag i
Indien som förbannadt, och som en boning för onda andar. Dess frukter
kallas äfven Myrobalaner, äro grågula till färgen och likna oliven till
form och storlek.
[110] _Kundina_, af _kunda_: jasmin, "den jasminrika".
[111] Detta ställe låter förmoda att, såsom äfven Manus lagar, de
Indiska Konungarnes residenser voro befästade, och att det behöfdes
deras tillstånd för att få inträde.
[112] Läsaren torde erinra sig att Vàrschneya, som af Damayanti fick i
uppdrag att föra hennes barn till Kundina, der lemnade Nalas vagn och
hästar.
[113] Påfågeln spelar i Indernas hemlif samma rol, som dufvan i Europa,
men är tillika husets vakande tjenare, såsom tuppen hos oss, och
förkunnar, i likhet med de Capitolinska gässen, annalkandet af hvarje
ovanlig förteelse. Påfågeln besjunges med förkärlek i den Indiska
poesin.
[114] Husdjuren i Damayantis hem gladdes, då de hörde det mäktiga
ljudet af Nalas vagn, ty de trodde att detta var åskans första dån,
som bådade annalkandet af regntiden, Indiens skönaste årstid, då alla
lefvande väsen och naturen, som smäktat under solens lodräta strålar,
få svalka och vederqvickelse.
[115] Må det vara tillåtet att fästa uppmärksambeten vid, huru fin
och vacker Damayantis känsla visar sig på detta ställe. Hoppet att
återfinna Nala låter henne glömma all den oförrätt och all den sorg,
hon lidit genom honom; hon vill ur sitt hjerta utplåna dessa minnen,
försonad genom det väntade återseendets sällhet.
[116] Etym. "riklockig."
[117] Såsom "långarmad" är ett berömande, så är "kortarmad" ett
nedsättande epithet.
[118] Förut omnämdes, såsom bevis på Sanskrit språkets bildrika
ordbildningssätt, huru ett af eldens namn: _krischnavartman_ etymol.
betydde "den, hvars väg är svart;" här står åter (för det vanliga
agni) havyavàhana "den som bär offret (upp till Gudarne)"
[119] För att förstå betydelsen af dessa tecken, måste vi gå tillbaka
till der de gåfvor uppräknas, hvilka Gudarne förlänade Nala. Indra
gaf honom "en skuldfri vandel," eller, genom en dubbelhet i uttrycket
(an uttam àm gatim), som kan tagas materielt eller moraliskt, "den
högsta gång;" derföre höjde sig hvarje låg ingång, då Nala nalkades.
Agni skänkte honom "sitt väsen;" derför tände sig flamman vid hans vink
ock brände honom ej. Varuna förlänade honom "vattnets väsen;" derför
flödade detta sjelfmant till honom. Varuna gaf vidare ännu "doftande
kransars glans;" derföre fingo blommorna, berörda af hans hand, sin
doft och sin friskhet åter. Men Yama skänkte honom "fin smak", och
derföre kände ingen, såsom Nala, konsten att tillreda smaklig mat (se
nedan). Af alla dessa tecken slöt Damayanti att Vàhuka var Nala, ty
ingen annan än han kunde vara i besittning af dessa egenskaper.
[120] Besynnerligt och karakteristiskt faller det sig, att Damayanti ej
ens i detta ögonblick af upprörd sinnesstämning glömde strängheten af
lagens för renlighet stadgade föreskrifter.
[121] Vid en lagenlig och högtidlig förening emellan tvenne till samma
kast hörande personer (Manus lagar III. 43) förenas deras händer öfver
husaltarets eld.
[122] Detta syftar på V:e S. sl. 33, der Nala svär Damayanti trohet med
dessa ord: "Så länge en lifsfläkt dröjer inom mig, o ljufliga! Så
länge skall din jag blifva; det heligt bedyrar jag."
[123] Vinden här: _sadàgati_ "den som ständigt går, rör sig."
[124] Solen har här benämningen tigmànsu "den med varma strålar
begåfvade;" i motsats hvaremot månen kallas _sitànsu_ "den med kalla
strålar."
[125] Vindens Gud: Vàyu.
[126] Gudarnes trummor: åskmolnen.
[127] Syftar på XIV:e S. sl. 24, 25, der ormarnes Konung Karkotaka gaf
Nala en klädnad och sade, det Nala skulle återfå sin rätta gestalt, så
snart han påtoge denna drägt och tänkte på honom.
[128] Läsaren möter här ett annat versmått än det vanliga episka. Man
har ansett dessa verser, hvilka stundom förekomma i slutet af någon
afdelning i den episka berättelsen, för sednare inskjutna, och har på
denna grund velat utmönstra dem; men denna åsigt är sannolikt icke den
rätta. Skalden hvilar vid en längre vers ut och gör en paus, dermed
antydande att det föregående är afslutadt och att en ny afdelning
vidtager. Vackert och passande faller sig en sådan vers t.ex. på detta
ställe, det enda i hela stycket, der en sådan förekommer; skildringen
af Nalas och Damayantis sorger och lidanden, hvilka utgöra diktens
egentliga ämne, hafva här upphört och fått sin försoning i återseendets
lycka. Den egentliga Nala-dikten slutas här; det följande är blott en
epilog, der mindre väsendtliga förhållanden, hvilka i dikten blifvit
berörda, finna sin lösning.
[129] I Indiens städer var sed, att vid högtidliga och glada tillfällen
bestänka gatorna med välluktande vatten.
[130] Himmelska nymfer: _apsaràs_ "de hafsborna," bayadererna, houris,
i Indras himmel. Mythen förtäljer, att de dykade upp ur hafvet, då
Gudarne upprörde det, för att derur framtvinga ambrosia. Indra sände
stundom någon af dessa sina sköna tjenarinnor ned till jorden, för att
störa och förleda någon helig botgörare, som med sin, genom fromhet och
botöfningar vunna makt hotade att blifva farlig för hans välde.
[131] Neml. Indra, här kallad Satakratu "den som har hundrade offer."
[132] Indras lustgård heter Nandana "den tjusande," och är Indernas
Elysium.
[133] I orig. står dschambudvipe "på rosenäpplets ö." Indernas myther
föreställa sig jorden utgöras af sju öar (dvipàs), liggande i ring
omkring det heliga berget Meru, såsom kring knoppen af en sköld, den
ena ringön utanför den andra, med mellanliggande haf. Den närmast kring
Meru liggande verldsön är Indien, kallad Dschambudvipa efter det i
Indien vexande rosenäpplet (Eugenia jambolana), hvars frukter äro bland
de ljufvaste, naturen äger att erbjuda. Om de öfriga verldsöarna gjorde
Inderna sig högst dunkla och fabelaktiga föreställningar.