Djupt upprörd blef Damayanti, då detta hon hört, och fast
Hon trodde sig funnit Nala, och talte till Kesini:
"Gå, Kesini! än en gång, gif akt uppå Vàhuka;
Dröj tyst i hans grannskap, noga betrakta hans skick, hans sätt,
Och se, vid allt hvad han gör och låter, uppmärksamt du
Hvad medel han begagnar, och huru han bär sig åt.
Ej eld bör du gifva honom, tjenstvilliga Kesini!
Och vatten ej, hur helst han fordrar det än af dig,
Då så, hvad han gör, du forskat, förtälj det för mig, så ock 5
De öfvermenskliga tecken, du finner hos Vàhuka."
Så manad af Damayanti, Kesini hastade bort;
Men se'n hon Vàhukas tecken utforskat, hon återkom
Och troget för Damayanti beskref, hvad hon sett, jemväl
De öfvermenskliga tecken, hon funnit hos Vàhuka:
Kesini sade:
"En märkelig vandel för han; ej nå'nsin en menska jag
Lik honom, o Damayanti! har sett eller nämnas hört!
Är dörren låg för honom, ej böjer sitt hufvud han,
Han blickar den an, och straxt den vidgar sig, som han vill.
För Rituparnas räkning lifsmedel af många slag 10
Skickades ned af Bhima, så kött, för att kokas, ock;
Man till dess sköljande krukor höll i beredskap der,
Och då han blott såg uppå dem, straxt fylldes med vatten de;
Men sedan han köttet sköljt, han var i behof af eld,
Och höll emot solens sista stråle en handfull strå,
Då straxt en flammande låga[118] tände sig på hans vink.
Se'n detta det största under jag sett, jag skyndade hit. --
Dock annat underbart jag skådat hos honom än':
Att elden, fast han den rörde, honom ej brände alls,
Att vattnet lydde hans vink och sjelfmant till honom flöt. 15
Och annat underbart med häpnad jag såg ännu:
Att några vissnade blommor han tog ifrån marken upp;
Dem mellan sina händer han gnuggade sakta se'n,
Och straxt de blefvo friska och fingo sin doft igen.[119]
Se'n dessa märkliga tecken jag sett, jag hastade hit."
Vrihadasva sade:
Men då Damayanti hörde allt detta om Vàhuka,
Hon slöt att det var Nala, förrådd af sitt handlingssätt;
Och anande sin make i Vàhukas skepnad dold,
Hon talte med upprörd stämma åter till Kesini:
"Gå ner till köket, hulda! och hemta ett stycke af 20
Det kött, den underbare Vàhuka tillredt der."
Och Kesini villigt gick dit ner; i all hemlighet
Hon skyndsamt ett stycke tog och bar det beställsamt upp,
Och, rykande varmt ännu, det åt Damayanti gaf.
Hon åt -- och hon kände smaken, bekant ifrån fordom tid,
Såg nu att Nala hon funnit, och uppgaf ett högljudt rop.
Och upprörd i hjertats djup, sen hastigt hon sköljt sin mun,[120]
Hon sände Kesini ned med sitt älskade tvillingspar.
Men Nala, då han såg sin späda dotter och son,
Sprang häftigt upp och tryckte dem innerligt till sitt bröst;
Och då han dem återfunnit, sköna som gudabarn, 25
Af vemod öfvermannad och smärta, han gret helt högt.
Men, då han förrådt sitt hjerta, snart hejdande sig med våld,
Han sköt dem ifrån sig hastigt och sade till Kesini:
"Hur detta tvillingspar är likt mina egna barn!
Och derför, då jag såg det, jag fällde en saknadstår.
Men -- då du så ofta kommer, det tydes till ondo lätt,
Och jag är en gäst i landet -- Gå, hulda! och lemna mig."