Damayanti sade:
"Gå, Kesini,[116] gå och forska, hvem denne körsven är,
Som sitter i vagnen ensam, kortarmad[117] och stygg och ful.
Gå till honom, sköna du! var artig och vänskapsfull,
Och önska honom välkommen, som skickelig sed det är;
I själens djup mig anar att denne är Konung Nal:
Så full är min håg af fröjd, mitt hjerta af salighet.
Till slut må du nämna för honom Brahmanen Parnâdas ord,
Och noga gifva akt, formfylliga! på hans svar."
Vrihadasva sade:
Och tärnan gick beställsamt och talte med Vàhuka, 5
Men Damayanti, den ljufva, från taket på dem såg ned.
Kesini sade:
"Frid vare med dig, o hjelte! Välkommen! dig bjuder jag.
Förnimm, o herrlige! hvad Damayanti dig frågar nu:
När resten I af, hvad orsak styrde er kosa hit?
Svara mig sanningsenligt; Damayanti det höra vill."
Vàhuka sade:
"'En annan gemål i morgon Damayanti skall välja sig,'
Så sade en Brahman åt Kosalas ädle Kung;
Och då han det hört, han gaf sig på väg med sitt snabba spann,
Som springer hundrade mil om dagen. Hans kusk var jag."
Kesini sade:
"Men denne tredje med eder, hvem är han och hvarifrån? 10
Och hvarfrån du sjelf? Hur kom till denna befattning du?"
Vàhuka sade:
"Han var Punyaslokas kusk, Vàrschneya sig kallar han;
Men sedan Nala flytt, hos Rituparna han tog sig tjenst.
Som han, är jag hästkunnig och vida berömd som kusk;
Jag fick hos Rituparna befattning som kusk och kock."
Kesini sade:
"Säg, månne Vàrschneya vet, hvart Nala sin kosa styrt,
Och hvad har dig derom han berättat, o Vàhuka?"
Vàhuka sade:
"Sen hit han den brottslige Nalas späda tvillingar bragt,
Han vandrade fri och ledig, och visste af Nala ej;
Och ingen annan något, du sköna! om Nala vet, 15
Ty okänd nu och förvandlad kringirrar i verlden han.
Blott sjelf sig sjelf han känner, och skuggan, som följer hans spår,
Ty ej sina kännetecken för någon yppar han."
Kesini sade:
"Säg, minns du ännu Brahmanen, som först till Ayodhya kom,
Och ständigt förnyadt talte dessa en qvinnas ord:
'Hvar är, o spelare! du, som halfva min klädnad tog,
Du som i skogen din trogna sofvande öfvergaf?
Men hon, som en makas plikt det är, dig väntar än',
Och plågas dag och natt af sorg, knappt till hälften höljd.
Med henne, som ständigt gråter, sänkt uti bittert qval, 20
Medlidande haf, o hjelte! och unna ett ord till svar.' --
Säg nu åt henne, du ädle! dessa desamma ord,
Ty detta tal Damayanti, den ljufliga, höra vill;
Och äfven det svar, du förr, då detta dig sades, gaf,
Det önskar Vidarbha-dottren höra af dig på nytt."
Vrihadasva sade:
Då Kesini detta talte till Nala, den herrlige,
Skakades djupt hans hjerta, i ögat en tår sig smög;
Men, kufvande snart sin känsla, fast bittert af smärta qvald,
Med bruten stämma han äter talade dessa ord:
"Äfven i ofärd fallen, den ädla qvinnan dock 25
Skyddar sig sjelf med dygd; ja, himlen förtjenar hon!
Fastän af make lemnad, den ädla dock vredgas ej,
Men lefver med sinnet tygladt af dygdefull vandels band.
Fastän af en eländig dåre, den lyckan svek,
Hon öfvergifves, den ädla qvinnan ej vredgas dock.
Mot maken, som näring sökte, hvars klädnad en fågel tog,
Som plågades af bekymmer, den ädla ej vredgas vill,
Om väl bemött eller illa, om maken ock dväljs i nöd,
Thronberöfvad, af lyckan lemnad, i sorg försänkt."
Men då han talat till slut, den ädle, af sorger qvald, 30
Ej mäktade tårarna hämma längre, men gret helt högt. --
Och Kesini till Damayanti gick och förtäljde allt
Hvad taladt var, och äfven huru han upprörd blef.