I qvällens timma för Bhima anmälde hans tjenare
Att Konung Rituparna kommit till Kundina.[110]
Med Bhimas tillstånd han körde snart in i Vidarbhas stad[111]
Och alla himmelstrakter genljödo af vagnens dån.
Då hörde Nalas hästar,[112] de älskade, vagnens ljud,
Och gnäggade högt af glädje, som fordom för Nalas vagn.
Och äfven Damavanti hörde det kända ljud,
Doft, som det dånande molnets, där, väntadt, det närmar sig.
Förvånad hon blef, då rasslet hon hörde så välbekannt, 5
Likt det, som då fordom Nala sjelf körde sitt snabba spann.
"Just sådant det var," hon tänkte: -- hans hästar det kände ock.
Påfåglarne på palatsets tinnar[113] och äfvenså
Krigselefanterna alla hörde det mäktiga dån,
Och fåglar och elefanter gladdes vid detta ljud
Och ropade högt vid minnet af regnets herrliga tid.[114]
Damayanti sade:
"O, hur vid detta dån, som fyller den vida rymd,
Mitt hjerta af glädje sväller! Ja, Nala det är förvisst!
Om ej än i dag den herrlige Nala jag skåda får,
Den dygderika, den tappre, mitt hjerta skall brista snart.
Om ej i dag i hans famn, den ljufva, jag sjunka får,
Och tryckas till hans bröst, i morgon jag finns ej mer!
Om ej den mäktige Nala nalkas mig än i dag, 10
Jag kastar mig i den gyllne, glänsande flammans famn!
Om ej den lejonlike, som krigselefanten stark,
Mig nalkas snart, jag dör och ser icke räddning mer!
Ej lögn jag fann hos honom, ej kränkning, ej oförrätt;
Ej falskhet ens i det minsta minns jag hos Nala mer".[115] --
"Ja, mäktig han är och tapper, förlåtande, gifmild, god,
Ett mönster för Furstar, trogen sin maka och utan skuld.
Då nu, med tanke på honom, jag minnes hans ädla dygd, 15
Af sorg mitt arma hjerta vill brista, från honom skildt."
Så klagande, Damayanti nästan besinningslös
Sprang upp på palatsets tak i längtan att Nala se.
Då såg hon midt på gården Rituparna, den ädle Kung,
Uti sin vagn, med honom Vàrschneya och Vàhuka.
Just nu från vagnen sprungo Vàrschneya och Vàhuka ned,
Och hämmade hjulens lopp och spände hästarna af.
Men stigande ned från vagnens prydliga säte, gick
Den ädle Rituparna till Bhima, den väldige,
Och Bhima emottog honom med vördnadsbetygelse, 20
Men fattade ej, hvi utan orsak han kommen var.
"Hel dig! Hvad önskar du?" Så han helsade gästen nu,
Ej vetande att denne kom för hans dotters skull.
Men Rituparna, den vise, stormäktige Herrskaren
Ej såg en enda Furste och Konungasöner ej,
Ej något, som tydde brölloppsfest, och Brahmaner ej.
Och Kosalakungen visligt i tysthet betänkte sig och sade sen:
"Jag kommit blott för att helsa dig."
Men Bhima, den ädle, log och tänkte inom sig så
Om skälet till en resa af mer än hundrade mil: 25
"Ej derför han kom och reste genom så månget land;
Ett ringa skäl till resa var det, som han nämnde mig;
Snart får jag väl veta, hvad det verkliga skälet var,
Men detta ej är det!" Så han tänkte; men helsande
Med vördnad sin gäst, han sade: "Sök hvila, din färd var lång!" --
Så vänligt välkomnad, den ädle trädde med fröjdfull håg,
Af tjenare följd, i den boning, som der honom visad blef.
Men se'n Rituparna gått -- Vàrschneya gick äfvenså --
Snart förde Vàhuka vagnen i lidret, och selarne 30
Han tog af hästarna skickligt och ryktade dem med konst,
Se'n talte han till dem vänligt, och satte i vagnen sig.
Men sorgsen blef Damayanti, då hon Rituparna blott
Och Köraresonen Vàrschneya och Vàhuka, sådan, såg.
Hon tänkte: "hvems var det dofva, mitt hjerta skakande ljud?
Det var som af Nalas vagn, dock honom ej skådar jag.
Törhända är Vàrschneya kunnig i samma konst,
Och derför hans vagn gaf samma buller, som Nalas förr.
Men -- en Konung ju är Rituparna, såsom ock Nala var,
Kanske att derför hans vagn ock dånar med lika ljud!" --
Sedan så Damayanti begrundat, hon sände ut 35
En fager tärna att forska, hvem verkligen Vàhuka var.