Sudeva sade:
"I Vidarbha herrskar en mäktig Konung, som Bhima nämns;
Hans dotter är denna sköna; 'Damayanti,' så prisas hon;
Och i Nischada är Konung Nal, Virasenas son;
Hans maka, Punyaslokas, den vises, är denna här.
I spel af sin bror besegrad, han kom ifrån makt och thron,
Gick bort med Damayanti och hördes ej sedan af.
Men vi kringirra och söka henne i hvarje trakt,
Och henne, den ljufva, fann jag här i din sons palats.
Ej finnes en annan, henne i glans och i skönhet lik, 5
Och mellan ögonbrynen hon födelsemärket bär,
Som liknar en lotosblomma; det såg jag, ehuru skymdt
Af stoft på hennes panna, som månen af tunna moln.
Af skaparen det åt henne till skönhetsinsegel gafs --
Svagt lyser ock månens rand, än' skymd i sin tändningsstund[98] --
Ej kan hennes skönhet döljas, ehuru af stoft betäckt;
Fast utan prydnad, den strålar dock klar som det glänsande guld.
Lätt af sin skönhet, af detta märke förrådes hon,
Och kännes igen, som den dolda eld genom värmen känns."
Vrihadasva sade:
Men då Sunanda hörde dessa Sudevas ord, 10
Med lindrig hand hon sakta torkade stoftet bort,
Och, friadt från stoft, der lyste på Damayantis panna nu
Märket klart, såsom månen på en himmel utan moln.
Men då de tecknet sågo, Sunanda och hennes mor
Omfamnade tyst Damayanti länge,[99] med tårfylld blick.
Se'n, fällande en långsam tår, sade modren så:
"Min systers dotter är du; dig känner på märket jag.
Jag och din moder, båda vördade samma far
Den ädle Dasarnerkungen Sudàman, o ljufva du!
Hon gafs åt den ädle Bhima, åt Viravàhu jag; 15
Dig, re'n som litet barn, jag såg i min faders hus.
Men såsom vår faders hus är ditt och på en gång mitt,
Så är ock detta mitt rike, Damayanti, tillika ditt."
Med fröjd i sin själ Damayanti hörde de ljufva ord,
Och, helsande sin moders syster, hon talade så:
"Ehuru okänd, lycklig dock bodde jag här hos dig:
Du hvarje min önskan uppfyllt, du skyddat och vårdat mig,
O moder, mig, som länge redan i landsflykt var,
Sänd dit, der mina späda, räddade, lefva än'. 20
Hur går det dem der, af Nala lemnade och af mig?
Ja, om du ännu en glädje, o moder, mig bringa vill:
Jag längtar till Vidarbha; du låte mig fara dit!"
"Ske så!" med fröjd hennes moders syster nu svarade,
Och sände, med Kungens bifall, henne, den lyckliga, bort
Uti en bärstol, buren af säkra och trogna män,
Bevakad af ryttarskaror, med mat och med dryck försedd.
Så kom Damayanti åter snart till Vidarbhas land,
Der all hennes slägt emottog henne med hjertlig fröjd.
Och då hon såg dem alla, och såg sina älskade barn, 25
Och far och mor och vänner, alla vid helsa såg,
Då egnade den ljufva Brahmaner sin tacksamhet,
Och åt de höga Gudar gaf rikliga offer hon.
Men åt Sudeva Bhima tusende oxar gaf,
Af fröjd att se sin dotter, en ståtelig by och gods.
Och då Damayanti hvilat en natt i sin faders hus,
Uppfriskad af sömnen talte hon se'n till sin moder så:
"Om mig du vill se vid lif, så -- sanning jag säger dig --
Sök att den ädle Nala bringa tillbaka hit,"
Vid Damayantis ord dock Drottningen greps af sorg 30
Och, qväfd af tårar, den ädla gaf ej ett ord till svar,
Då så hennes tärnor sågo henne af sorg betyngd,
Ve, ve! de gråtande ropte och sörjde och klagade.
Dock talte till Bhima slutligt hans ärade maka så:
"Sin ädle gemål din dotter Damayanti här sörjer blott,
Och utan blygsel åt mig, sin moder, hon sjelf det sagt;
Må dina tjenare derför söka den ädle Nal."
Så manad af henne, Bhima trogna Brahmaner nu
Sände åt alla trakter: "Söken den ädle Nal!"
Och på Vidarbherkungens befallning så gingo de 35
Till Damayanti och sade: "Redo vi äro nu."
Då talte Bhimadottren: "Gån ut och inför allt folk,
Öfverallt, i alla nejder sägen blott dessa ord:
'Hvar är, o spelare, du, som halfva min klädnad tog,
Du som i skogen din trogna sofvande öfvergaf?
Men hon, som en makas plikt det är, dig väntar än',
Och plågas af bittert qval, den späda, till hälften höljd.
Med henne, som ständigt gråter, sänkt uti bitter sorg,
Medlidande haf, o hjelte, och unna ett ord till svar.' --
Sägen detta och annat, att miskund han visar mig, 40
Ty närd vinden ju gnistan tänder den vida skog. --
Ja, af sin make en maka bör äga sitt stöd, sitt skydd;
Hur har du bortglömt detta? Du kände ju städs din plikt.
Vis var du prisad och ädel, och dygdig och medlidsam,
Du blifvit utan miskund; så lyckan mig öfvergav.
Haf derföre nåd med mig, du hjelte bland Konungar!
'Den högsta dygd är mildhet' så hörde jag förr af dig.
Om någon, då så l sägen, gifver ett ord till svar,
Han Nala är, då märken hans ställning, hans vistelse.
Det svar, som någon eder på detta ert tilltal ger, 45
Det läggen på minnet, Brahmaner, och bringen det hit till mig;
Men ställen så till att ej han får veta att jag er sändt,
Och skynden att från er vandring vända tillbaka snart.
Och forsken om han i armod är, eller öfverflöd,
Om jordiskt gods han söker, hvad annars hans sträfvan är."
Så manade af Damayanti, Brahmanerna gingo ut
Åt alla håll att söka den ädle, olycklige Nal.
Kring land och bygder, i städer och byar och hyddor nu
Brahmanerna alla gingo och sökte den ädle Nal.
Och hvart de kommo, förnyadt läto de höra städs
De ord, dem Damayanti tolkat och ålagt dem.