När så från thron till träldom Nala var bragt, då greps
Af sorg och längtan Bhima, och sände Brahmaner ut;
Han gaf dem rikliga gåfvor och talte uppmanande:
"Gån ut att söka Nala och Damayanti, min lefnadsfröjd!
Är edert värf fulländadt, och funna de ädla två,
Åt den, som hit dem bringar, jag tusende oxar ger,
Och länderier[90] och gods och en by, som är värd en stad.
Men om Damayanti och Nala I ej kunnen föra hit,
Blott för ett ord om dem ger tusende oxar jag." 5
Då detta de hört, Brabmaner gingo åt alla håll
Till städer och länder att söka Nala och hans gemål;
Men ingenstädes de funno de flyktande, irrande.
Då kom till Tschedistaden vandrande en af dem,
Sudeva vid namn. Damayanti der såg han i Kungens borg,
Stående med Sunanda, just bönen begynnande,[91]
Med oförliknelig skönhet, fast matt och fördunklad nu,
Lik solens glans, som fängslas af töcknens dunkla nät.
Så seende der den sköna, afmagrad och stoftbetäckt,
Dock slöt han af vissa tecken: "Damayanti jag skådar hår."
Sudeva sade:
"Som henne jag fordom såg, så står denna qvinna här. 10
Mitt mål jag nått, jag henne har funnit, som Lakschmi[92] skön,
Med fullmånsklarhet och smärt, af rundade former prydd,
Och genom sin glans allt mörker förskingrande rundtomkring,
Med ögon som skönsta lotos, och Rati[93] i fägring lik,
Af hela verlden älskad, begåfvad med fullmånsglans.
Hon liknar en lotosstängel, den skickelsen ryckte upp
Ur Vidarbhas lotosdam och höljde med stoft och dy,
Hon ses lik en natt, hvars måne Ràhu[94] har slukat upp,
Och, tärd af sin längtan, lik en flod med förtorkad bädd,
Der lotosblommorna vissna, och fåglarne skrämda fly. 15
En lotossjö hon är, den elefanterna grumlat upp,[95]
Den sköna, välformade, värdig ett strålande perlerum;
En blomma lik, som, uppryckt, vissnar i solens glöd,
Af skönhet och dygder prydd, osmyckad, men smycken värd.
Lik månens första rand på himlen bland mörka moln,
Så skådas hon här, från kärleks fröjd och från vänner skild,
Knappt bärande lifvets börda af längtan att Nala se. --
Ty städs för qvinnan en make det skönaste smycke är,
Och, utan honom, i smycken prydd, hon ej prydnad bär.
Hvad svårt är, utför Nala, om lefva han mäktar än', 20
Från henne skild, och ej smäktar af sorg och af längtan bort,
Då äfven jag, när jag ser den mörkögda, svartlockiga,
Som, glädje värd, har sorg blott, känner mitt hjerta rördt. --
När skall engång den sköna, sin sorg hafva öfverstått,
När skall henne Nala nalkas, som månen Rohini,[96]
Och när skall Nala sitt rike vinna igen och när
Finna sin älskade åter, och dermed sin lefnadsfröjd,
Henne, i börd, i dygd och i ålder lik honom sjelf,
Är värdig han, hon honom, den herrlige, likaså! --
Dock -- trösta den ädle Nalas maka det höfves mig, 25
Den tappres gemål, som längtar att skåda sin älskade.
Jag trösta vill den ljufva, som strålar i fullmånsglans,
Som, förr ej bekannt med sorgen, nu sörja, blott sörja får."
Vrihadasva sade:
Och sedan på skilda tecken och märken han gifvit akt,
Gick han till Damayanti och talte till henne så:
"Damayanti! Jag är Sudeva, din broders älskade vän,
Och hit jag kommit att söka dig, enligt Bhimas bud.
Din fader mår väl; din moder, och bröder må alla väl,
Och välbehållet hos dem är det högborna tvillingspar.[97]
För din skull dock all din slägt är bedröfvad och utan fröjd,
Och hundradetals Brahmaner kringirrande söka dig." 30
Men Damayanti, som kände Sudeva från fordom tid,
Honom om sina vänner nu frågade en för en;
Och bittert gret Vidarbha-dottren, af smärta tyngd,
Då oförmodadt hon såg Sudeva, sin broders vän.
Sunanda såg Damayanti sorgsen och gråtande
Samtala med Sudeva förtroligt på tu man hand,
Och sprang till sin mor och sade: "Den fremmande gråter, se'n
En Brahman hon råkat; nu forske du, hvem hon är."
Då hastade Tschedikungens moder från slottet ned 35
Och gick dit, der Damayanti stod med Sudeva än'.
Hon tog Sudeva åt sidan och frågade honom så:
"Hvems maka är hon, den ädla, hvems dotter den herrliga,
Hur blef hon, den sköna, så från slägt och från make skild,
Hur kunde i detta läge henne du kanna an'?
Allt detta af dig utförligt jag längtar att hora få;
Berätta sanningsenligt hvad du om den sköna vet!"
Af henne, så uppmanad, Sudeva med välbehag
Sig satte ned och förtäljde Damayantis öden nu.